PRIC-studien

Det låter som om Du satt vid köksbordet och tog blodprov på Dig själv!

Så sa en av mina arbetskamrater när jag berättade om PRIC-studien. Vid Uppsala universitet genomförs denna studie med följande mål:

Målet med PRIC-studien är att utveckla nya tester som med ett enkelt blodprov kan upptäcka olika typer av cancer tidigt i sjukdomsförloppet. Tidig upptäckt av cancer innebär möjligheter till effektivare behandling och bättre överlevnad.

Det handlar om att hitta tidiga tecken på cancer. Man söker efter så kallade biomarkörer i blodprov. Tanken är att identifiera biomarkörer som påvisar förekomsten av cancer innan en person utvecklat några symtom. På webbplatsen förklarar de:

För att hitta de rätta biomarkörerna och för att kunna utveckla test för cancerupptäckt krävs därför många deltagare och information om deras hälsa.

En av dessa deltagare är jag. Under tre år ska jag årligen skicka in blodprov. Som jag själv tagit vid mitt köksbord. Med i det vadderade kuvertet fanns:

Två alkoholservetter (varav en i reserv)

Två lansetter (varav en i reserv)

Ett provtagningskort i skyddshölje

En kompress

Två plåster (varav en i reserv)

Samt en mycket utförlig och lättbegriplig instruktion för provtagning. För mig är det inget svårt beslut att delta. Kan jag bistå forskningen på denna punkt är jag givetvis villig att göra det. Att bli stucken med nålar har aldrig varit något problem – och den lilla lansetten gjorde ju hela jobbet åt mig.

Forskning på gång

I oktober deltog jag i en sammandragning för disputerade teologer i Svenska kyrkan. Jag har tidigare skrivit om detta i några bloggposter. På onsdag ska jag träffa forskningsenheten vid kyrkokansliet. Det känns roligt att jag så sakteliga närmar mig denna del av kyrkan. Som en del av detta har jag också fått med några rader om mig själv och min forskning på Svenska kyrkans hemsida. Där kan man söka efter forskare utifrån stiftstillhörighet eller ämne. Det är bara en bråkdel av alla disputerade som skickat in bild och text men mitt bidrag är i alla fall med.

Professor Strauss

Efter att inte haft så mycket kontakt, under en ganska lång tid, har min professor och jag nu börjat mejla lite och ska även ha ett samtal på telefon. Det känns bra. I mejlen har prof. Strauss framfört ganska svidande kritik, när det gäller mitt arbetssätt. Det är i och för sig inte behagligt men bättre än att inte höra något alls. Kommunikation är aldrig lätt. Inte när man bor på samma plats och talar samma språk. Det skiljer ca: 9000 km mellan professorn och mig. Han är uppvuxen i ett annat land, en annan kultur, en annan kyrka och talar ett annat språk. Vi kommunicerar på engelska. Det är varken hans eller mitt modersmål. Om vi lyckas förstå varandra är det mer förvånande. Men en förutsättning är att vi försöker. Det gör vi nu och det känns bra.
I slutändan är det professorn som avgör om jag ska 'släppas upp' till disputation. Det är intressant, att vara så i händerna på en annan människa. I stor utsträckning är det han som har makten och jag som får foga mig. Jag kan naturligtvis hoppa av. Men det är i nuläget inget alternativ.
Men såhär har de flesta forskarstuderande det. Samt de flesta elver över huvud taget. Delvis skriver jag om detta. Maktrelationer!

Min forskning

Huvudsyftet med min resa är ju mina studier. Efter en vecka i Johannesburg, där jag samlat material, var det alltså dags att möta professor Strauss. Vi sågs ju som hastigast i förmiddags men nu kl 16.00 hade han bett tre andra professorer vara med vid ett slags miniseminarium. Alla fyra hade läst den text jag skickat till professorn. I första hand var det mitt metodkapitel. Det blev ett mycket bra samtal. Jag fick först 10 minuter, för att förklara lite var i min forskning jag befinner mig. Sedan hade de lite övergripande kommentarer och synpunkter. Både ris och ros. Som det ska vara. Sedan gick vi igenom texten sida för sida och de kommenterade, frågade osv. Jag är väldigt tacksam för vissa synpunkter. Jag var ju medveten om att det i vissa avseenden fanns brister. I alla fall hade vi ett konstruktivt samtal och när det gäller SACC, så tror jag att jag var den som var mest påläst och det kändes ju bra.
Professor Strauss sa efteråt att han var mycket nöjd med mina framsteg. Och det kändes ju också bra. Men jag tror såhär i efterhand att vi hade missförstått varandra lite. Han ville nog egentligen ha en slags sammanfattning av hela avhandlingen. D v lite kortare avsnitt under varje rubrik. Istället hade jag ju koncentrerat mig på metodkapitlet. Som på något sätt känns viktigast. Nu ska jag skriva om vissa delar och sedan skicka ner det till professorn igen, som en slags ’research proposal’. Jag trodde att jag redan gjort detta. Nåväl, ingen fara på taket. Därefter kan jag fortsätta som planerat med att bearbeta det material. Helt klart lägger man upp avhandlingsarbetet lite annorlunda här jämfört med Sverige. Jag kommer dock att skicka olika kapitel till professorn för godkännande och så småningom, när allt är klart, åka ner och försvara avhandlingen. Helt klart upplever jag nu lite fast mark under fötterna och det är skönt.
Idag regnade det lite. Dessutom har Sydafrikas herrlandslag i fotboll, Bafana Bafana, vunnit tre matcher i rad. Bra inför 2010.