Profet eller profit på gruvmöte

När jag satt i bilen idag, på väg för att uträtta några ärenden, lyssnade jag på SAFM, en av radiostationerna i Sydafrika. Det handlade om ”Investing in African Mining Indaba”. Indaba är ett ord i isiZulu och isiXhosa, som betyder något i stil med rådslag. Det används i hela Afrika och har även fått genomslag i andra delar av världen.

Gruvindustin är en av Sydafrikas (och Afrikas) viktigaste näringar. I Sydafrika ägs alla mineraler av staten, som ger brytningsrätt till olika investerare. (Jag undrar om det inte är så även i Sverige). Men är det inte det gruvföretag som har brytningsrätten, som äger gruvan och i praktiken även mineralen. (Jag inser att jag vet alldeles för lite om detta.)

Det som diskuterades i radion var graden av "transformation" i gruvnäringen. D v s vilka äger gruvorna, vilka arbetar på olika nivåer. Hur ser jämlikhet och jämställdhet ut? Har något ändrats efter 1994?

Plötsligt kom en oväntad intervju. Det var med Rev. Suzanne Membe Matale, Generalsekreterare för Zambias Kristna Råd (Council of Churches in Zambia). Jag förstår det som att hon också är ordförande för FOCISSA (Federation of Christian Councils in Southern Africa). Hon deltar i "the 4th session of the Alternative Mining Indaba (AMI)". Konferensen anordnas bl a av Economi Justice Network (EJN), som är ett av FOCISSA’s viktigaste projekt, och det stöds av Svenska kyrkans internationella arbete. Det kan man läsa om här:

Andra arrangörer är:

Bench Marks Foundation
International Alliance on National Resources in Africa (IANRA)
Diakonia
Global Greengrants Fund
Norwegian Church Aid (NCA) Kirkens Nodhjelp
Southern Africa Resource Watch (SARW)

En del av dessa organisationer ingår som medlemmar i de andra eller utgör sponsorer till någon av de andra organisationerna. Det som kanske kan påpekas är det markanta inslaget av kyrkor. Jag har ju särskilt studerat Sydafrikas Kristna Råd (SACC), som just nu för en tynande tillvaro. Men de finns ju med som en huvudman till FOCISSA och därmed EJN. Dessutom är SACC's ordförande, Biskop Joe Seoka, ordförande i Bench Marks Foundation. En annan reflektion är att skandinaviska kyrkor i stor utsträckning är med och stödjer detta arbete.

Jag lyssnade extra, eftersom en arbetskamrat, som också är utsänd av Svenska kyrkan i Södra Afrika, Peter Svensson, är på samma möte. Dessutom är två agera-volontärer där. Man kan läsa mer om vad de gör på den s k Agerabloggen. (Näst äldsta dottern är också Ageravolontär men inte i Kapstaden just nu!)

Det som var intressant, men också tragiskt, var att Rev. Suzanne Membe Matale menade att gruvinsdustrin inte lyssnar på kyrkorna och de andra organisationerna på den alternativa Indaban. Hon kritiserade inte bara gruvföretagen utan även de egna ländernas regeringar för detta.

Jag uppfattade hennes inlägg som sansat. Hon uttryckte glädje över att företag vill investera men menade att det kanske kunde gå att hitta en lösning där även lokalbefolkningen kunde få del av vinsterna.

När hon pratade om hur företagen bara säker profit, tänkte jag att det finns en relation mellan orden ”profet” och ”profit”. De som bara är ute efter profit tycker nog inte om att det dyker upp en profet. Som t ex Rev. Suzanne Membe Matale.

ANC, kyrkoledare och Mandela

Min avhandling handlar om kyrkans profetiska röst i Sydafrika. Om hur den förändrades efter 1990. Det jag kom fram till var att den hade förändrats. Inte tystnat men förändrats. Men visst kan man också fundera över om hur den tagits emot efter 1990. Man kan också fundera över relationen mellan kyrkorna och regeringen i Sydafrika. Före 1990 (då ANC blev tillåtet efter närmare 30 års bannlysning) hade ju kyrkorna och inte minst det Sydafrikanska kyrkorådet (SACC) starkt kritiserat regeringen. Inte så konstigt eftersom det handlade om apartheid-regeringen. Men efter 1990 (och inte minst efter 1994) har inte SACC kritiserat regeringen på samma sätt. Inte heller så konstigt. Desto mer positivt att några kyrkoledare enligt The Star, har tagit bladet från munnen och nu kritiserar det statsbärande partiet ANC. Särskilt viktigt att de gör det inför ANC’s 53:e National Conference, som ska hållas i Mangaung (Bloemfontein) 16-20 december 2012.

The Star skriver:

A group of prominent religious leaders have warned President Jacob Zuma that if leaders did not act to stop the moral decay in the country, the church movement would mobilise civil society to “bring about a more healthy democracy”.

De som är med och skriver är bl a den anglikanska kyrkans ärkebiskop Thabo Makgoba och SACC’s president, biskop Joe Seoka. De jämför situationen med den under apartheid och skriver, enligt the Star:

During apartheid, some church leaders wrote to political leaders, but they often failed to listen to these voices …

Unfortunately, we find a similar trend today, but it is our duty to speak to you even when we think you might not be listening…

Jag hoppas att brevet får den effekt de önskar. Följande mening sammanfattar mycket av Sydafrikas problem:

We know that even though the dream of a just, non-racial and prospering democracy is temporarily in eclipse – being throttled by the actions (or lack of it) of a generation of leaders who seems to have largely lost their moral compass – the people of South Africa are capable of rising to reclaim their future.

Även The Telegraph skriver om brevet. Där sätts det i relation till Nelson Mandelas sviktande hälsa.

The rebuke gained extra emotional weight this week with the hospitalisation of Mr Mandela. The 94-year-old former president is suffering from the recurrence of a lung infection.

När vi bodde i Sydafrika hörde vi många tala om Mandelas betydelse för stabiliteten i landet. Visserligen gör han inga offentliga uttalande längre men hans blotta existens upplevs som en slags garant för fred och försoning. Det är en intressant tid som Sydafrika går till mötes. Ett förbönsämne!