I Jesu namn

Som vanligt började vi året med högmässa i Kalmar Domkyrka, i Jesu namn. (Förresten har jag lite svårt att säga eller skriva ’Jesus namn’. Jag inser att det blir så i framtiden. Nästan alla studerande vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut säger och skriver så. Genitivformen ’Jesu’ är såklart udda för många.) Nyårsdagen har dock som överskrift:

I Jesu namn

Inte så konstigt då att vi sjöng psalm 716 i tillägget till Den Svenska Psalmboken:

Namnet Jesus aldrig mister genom tiderna sin glans

Det var extra passande, eftersom min son sjömannen fanns med i kyrkbänken. Nyårsdagen är hans dopdag, så det passar bra även det. Till yttermera visso handlar vers 3 om hans arbete:

Genom nöden genom natten lyser härligt Jesu namn.

Seglaren på vida vatten leder det till tryggad hamn.

Det jag dock undrar över är, gäller melodin. Det står ju alltid vem som är kompositör. Eller i förekommande fall om det är en folkmelodi eller dylikt. När det gäller psalm 716 står rätt och slätt:

Musik: zulu-melodi

Det vore intressant att få reda på om denna melodi faktiskt komponerats i KwaZulu eller om det rör sig om en europeisk melodi, som genom något missionssällskap hamnat i KwaZulu och sedan återvänt till Europa.

Det blir en fråga jag får ställa till någon kyrkomusikaliskt bevandrad person, som även har kunskap om södra Afrika.

Diamantbröllop

Brudbuketten från 1955 blommar ännu!

Årets sista dag har vi privilegiet att fira ett diamantbröllop. Det är svärfadren och svärmodren som varit gifta i 60 år. Sven Hultman var deras vigselpräst i Järstorps kyrka utanför Jönköping.

Det passade bra att börja med mässa i Kalmar Domkyrka, där domkyrkoorganisten, Paul Torstensson, spelade en glad fanfar till jubilarernas ära. Eftersom jag hade viskat i kyrkoherde Peter Wänehags öra om dagens firningsämne.

Det var både kända och okända människor i mässan, som ville gratulera och lyckönska.

Efter mässan har tre av barnbarnen lagat och serverat en festmåltid. Fint! Och välsmakande på alla sätt.

Yngsta dottern skapade desserten. Fylld av kärlek och sötma.

2015 har varit ett år fyllt av förändringar på det personliga planet. Med flytt från Sydafrika till Sverige och byte av tjänst.

I världen har det också hänt mycket. Inte minst svåra krigssituationer som lett och leder till att många människor tvingas fly från sina hem.

Min bön och förhoppning är att Europa hittar ett sätt att åter öppna sina gränser för människor i behov av en fristad.

Positivt är dock att världens ledare lyckades samla sig till ett miljöavtal i Paris. Nu beror det nationer, företag, organisationer och oss alla om vi kan lyckas klara av att ändra vår livsstil, så att planeten jorden inte förstörs ännu mer.

Mitt hopp är grundat i tron på Gud, för vilken inget är omöjligt.

Mitt i allt detta är det fantastiskt att få fira 60 års kärleksfull relation mellan två underbara förebilder. Det blir den bild, som får sluta detta innehållsrika år.

En oförglömlig dag

Stort! Att få sändas iväg från en välfylld domkyrka i Kalmar. Människor från många olika församlingar både i Svenska kyrkan och andra samfund. Framför allt tre församlingar: Ålems församling, där hustrun arbetat, S:ta Birgitta församling, där jag haft större delen av min tjänst samt Kalmar Domkyrkoförsamling, där festhögmässan firades. Men också från de andra församlingarna i Kalmar pastorat, som jag ju också tjänstgjort i på olika sätt. Utöver det människor som vi räknar som våra vänner. För att inte tala om alla missionärskamrater. Ja, så brukade vi säga på den tiden Svenska kyrkans Mission (SKM) var vårt sammanhang. Nu stavas det Svenska kyrkans internationella arbete och det går lika bra det. Representanter från Svenska kyrkans huvudkontor, kyrkokansliet, var också där med viktiga uppgifter samt förstås biskopen. För att inte tala om den närmaste familjen.

Festhögmässan leddes av vår biskop Jan-Olof Johansson. Predikan var lysande och vi var många som gladde oss över kombinationen av det inklusiva och Kristocentriska budskapet. Tack!

Offergången tog nästan aldrig slut, eftersom vi satt en meter från det bord där man skulle lägga sin gåva och många passade på att önska oss Guds välsignelse. Men det gjorde inte så mycket. Det var en varm och god atmosfär, där vi inte fick intrycket att någon satt med tidtagarur. Brödet och vinet delades vid många stationer och bland utdelarna fanns Hans Engdahl, som själv sändes ut som missionär tillsammans med Barbro den 4 januari 1976.

Sången och musiken. Äldsta dottern hade en kommentar om organistens sätt att kunna fortsätta att spela under den långa offergången utan att det blev långtråkigt:

Epic!

Men de båda körerna sjöng oerhört bra. Väl sammansatt av kyrkomusikerna. Och den låt Cayenne sjöng, komponerad av prästen Peter, var medryckande. Prästerna på första stolsraden höll alla takten med sina fötter på ett mycket charmigt sätt. När Katarinakören avslutade kommunionen med att dansa runt altaret kände vi oss hemma på alla plan. Var vi i Afrika, Jerusalem eller Kalmar? Eller i himlen? Eller på alla ställen samtidigt? Tack!

Efter måltiden fick hustrun och jag komma fram och biskopen talade till oss, Eva läste upp kallelsebreven och vi fick svara ja på frågan om vi ville gå ut i denna tjänst. Därefter bön med handpåläggning.

Mycket mer ville jag berätta. Men nu behöver jag smälta alla intryck. Jag har säkert glömt att beskriva mycket. Men varje handslag, kram och blick betyder mycket. Både tårarna och skratten. Det är en nåd att få bli föremål för så mycken omtanke och så mycken bön. Tack!

Nedan följer ett antal bilder:

Biskopen håller tal.

Biskopen ställer frågor.

Många ber för oss. Några framme i koret och kanske så många som 500 i kyrkan. Samt goda vänner på andra platser i vårt land och vår värld.

Missionärssändning

På Trettondedag Jul, den 6 januari 2013, sänds hustrun och jag ut för att vara utsända medarbetare av biskopen i Växjö stift, Jan-Olof Johansson. Det sker kl 11 i Kalmar Domkyrka. Varmt välkommen! Vi ska som sagt arbeta i Södra Afrika under minst 3 år. Vill man säga att man kommer till detta på facebook går det bra här.

Egentligen kallas vi inte missionärer utan just utsända medarbetare. Begreppet missionär är alltför belastat. Men jag gillar ordet. Det är kort och kärnfullt. Och nu verkar jag få stöd av Svenska kyrkans ärkebiskop, Anders Wejryd, som på sin blogg skriver om den kollega som blev mördad i Pakistan. Det var Birgitta Almeby, missionär för Pingströrelsen. I sammanhanget skriver ärkebiskopen:

Alla de möten jag haft med svenska missionärer utomlands har varit med personer som, oavsett samfundstillhörighet, har varit mycket praktiska och självklara i sin inriktning på att tro får aldrig luras eller tvingas på någon och att det är viktigt att ge människor redskap för praktisk överlevnad och utveckling. Men de har varit glada och stolta i sin kristna tro. Jag hoppas att det inte bara är så att jag har haft tur med mina möten.

Precis, biskop Anders. Så ser vi på det och samtidigt vet vi missionärer att vi också har mycket att lära av andra. Vi har gemensam del i Guds mission. Missio Dei!

När Gud sänder sin son till världen, firningsämne under julen, är det uttryck för Guds önskan till relation med sin skapelse till räddning och befrielse. Där vill vi vara med. En välsignad Jul!

Världsaidsdagen 2011

För sjätte året i rad har vi varit med om gudstjänst med förbön och ljuständning i Kalmar. I kväll i Kalmar Domkyrka. Två år dessförinnan var vi med om det i Bloemfontein i Sydafrika. Där fanns människor med som stod upp och sa:

Jag lever med HIV och AIDS.

I Sverige är det annorlunda. Det finns också i vårt samhälle människor som lever med HIV och AIDS. Men mindre synligt. Förmodligen mer stigmatiserade. Därför är det viktigt att vi inte tystnar.
Men det är svårt. I år var vi inte många. Kalmar musikgymnasium var dock med och spelade och sjöng. För fjärde året i rad. Kalmar kommuns utvecklingschef, Kyrre Dahl, berättade om det projekt i Uganda, som vi gjorde en insamling till. Där fanns folk från Röda Korset, Rädda barnen och Svenska kyrkans internationella grupper. Ulla och Ulla-Stina i köket såg till att gymnasieungdomarna fick smörgås och vi andra kaffe på eftersitsen. Ungdomarna sjöng en sång, Baba Wethu, från Sydafrika. Vår fader! Den passade mycket bra under ljuständningen. Så visst var det en fin kväll. Men faktum kvarstår: HIV och AIDS är för många i vårt land okända begrepp. Överspelade, tror en del.
När jag läste på den hemsida, där man kan ladda upp arrangemang på Världsaidsdagen, fick jag tyvärr samma intryck.



Det saknas resurser! Jo, så är det kanske och då är orsaken att det saknas vilja. Därför är det viktigt att fortsätta engagera sig.

Guldfågel Arena

Idag var anställda i Kalmar kyrkliga samfällighet på studiebesök på Guldfågel Arena. Intressant! Vi har varit på IKEA, konstmuseet, länsmuseet mm. Det är ju också viktigt att bekanta sig med dessa typer av miljöer och sammanhang.
Jag reagerade dock på visningen. Vi började i restaurangdelen. Vi brukar börja med frukost, så även denna dag. Efter morgonbönen fick vi veta lite om restaurangen. I samband med matcher är den bara öppen för sponsorerna. Sedan kom Björn Andersson, som har hand om evenemangs- och säkerhetsfrågor. Han började med att visa VIP-avdelningen. Det finns dussinet loger, som olika sponsorer hyr. Där kan de mötas innan match, äta mat med full service inne i logen och sedan gå direkt ut på läktaren och se matchen. Företagen får naturligtvis betala en slant. Kanske inte mycket att säga om men en stor del av vår visning var just denna avdelning. Min tanke var: Vad gör vi här? För det är naturligtvis inte byggjobbarna på NCC och andra företag, som sitter i logen utan cheferna.

Men så tänkte jag vidare. Var det inte såhär kyrkor finansierades förr. I domkyrkan hänger vapensköldar och epitafier. Vad är det annat än sponsorrelaterat? Och i slottskyrkan får ingen sitta i den främsta bänkraden, eftersom den är reserverad för kungen och drottningen. Och själv är jag ju chef. Vilka privilegier har jag?

Sedan fick vi även se säkerhetsavdelning, presslounge, själva arenan, läktare, omklädningsrum mm. När jag kom ut på den lilla del konstgräs, som fanns mellan spelargången och själva planen, såg jag en liten gräsplanta som hade slagit rot i konstgräset. För mig blev den en slags stilla protest. Visst, jag förstår att man måste skilja på penningstinna företag och vanliga besökare, för att finansiera denna fotbollsindustri. Men jag gillar det inte.

Valet klart i Kalmar

Igår kväll fick jag ett SMS från Sveriges Radio Kalmar P4. Kunde jag vara med och förklara hur valet går till. Visst! Så mellan 9 och 9.30 fick jag svara på några frågor. Sedan iväg till Kalmar Domkyrka. Psalm 1:1-4 och bön av Prosten Peter Wänehag. (T f Kontraktsprost för en dag. En gång prost, alltid prost!) Sedan röstade vi och resultatet blev:
Jan-Olof Johansson 22, Per Eckerdahl 13, Dag Sandahl 13, Lisa Tegby 7, Kjell O Lejon 7. Det var 62 giltiga röster. 1 var vikt 2 gånger och någon högra instans får avgöra dess giltighet. Sammanlagt var 66 röstberättigade (tror jag) d v s högt valdeltagande.
Analys! Domprosten har inte 50% stöd i vårt kontrakt. Per Eckerdahl seglar upp som utmanare. Dags 13 röster handlar nog om att han har störst stöd i Kalmar. Det kan bli en andra valomgång. Då blir det mellan Per Eckerdahl och Jan-Olof Johansson. Då blir utgången helt plötslig oviss. Jag tror inte Lisa Tegby får tillräckligt många röster. För många inser att hon inte kommer att ha en chans mot Jan-Olof Johansson. För många kommer att rösta på domprosten, för att de inte vill ha en kvinna som biskop. Tror jag. Men jag kan ha fel. Så nu återstår det att se hur de andra kontrakten har röstat. Prosten Wänehag trodde att det skulle vara klart vid 4. Jag tror det går snabbare!

Luther - en förebild

Det var middagsbön i Kalmar domkyrka. Organisten Paul Thorstensson spelade inledningsvis en improvisation eller fantasi över "Vår Gud är oss en väldig borg". Anders Gustavsson ledde andakten och Jan-Erik Svantesson såg till att ljud och ljus fungerade. En bra inledning till en milstolpe för mig: Spikning av avhandlingen, på domkyrkans port. Precis (nästan) som Martin Luther på kyrkdörren i Wittenberg 1517. Egentligen ska det ju vara på det universit man disputerar vid men det är långt till Bloemfontein. Och egentligen ska det vara minst 21 dagar före disputationen. Men i Finland är det 10 dagar. Så jag tror det räknas. Trevligt var det i alla fall! Tack Kristina Ekholm och Peter Wänehag som ordnade det hela!





Dagen till ära hade jag fått nya kläder i disputationspresent av min mycket älskade svärföräldrar! Stort tack! Ni är bland de mest fantastiska människor jag känner!

Kristus är Uppstånden

Hoppsan! Nu tog han väl fel på kyrkoårstid. Det är väl inte påsk? Nej, det är inte påsk. Det är jul! Men så här ligger det till. I söndags, fjärde söndagen i advent, firade vi högmässa i Ålems kyrka. Den som predikade, kyrkoherde Lundborg, gav i predikan en känga åt det kyrkoledare, som påstår att Jesus inte kom till genom jungfrufödelse. Idag var vi i Kalmar Domkyrka. Den Helige Stefanos Dag. Annandag jul. Den som predikade, komminister Munther, gav en känga åt kyrkoledare som inte tror på jungfrufödelsen och han tillade, som inte tror på uppståndelsen.

Gustav och Christer är inga mörkermän. De är inte rysligt konservativa. Som jag ser det vanliga präster i Svenska kyrkan. Kan detta vara något att fundera över? Att vanliga, som jag tror rätt omtyckta präster, tycker att 'nu får det vara nog!'.

I så fall kommer här en till, vanlig präst. Jo, jag tror mycket väl att Jesus kan ha kommit till på ett obegripligt sätt. Jag tror inte att Gud behövde blanda in en man, för att Maria skulle bli gravid. (För oss män verkar det hotfullt att Gud och en kvinna skulle få ihop det, utan att vi är inblandade!)
Dessutom tror jag att att Jesus uppstod ur graven. Rent fysiskt! På ett för oss oförklarligt och i många avseenden obegripligt sätt.

Hur kan jag veta detta? Nej, jag kan inte veta det. Jag tror det! Jag sätter mitt hopp till det. Jag litar på att det är möjligt för Gud.

Jag litar också på att det är möjligt för Gud att hålla mig och hela världen i sin hand. Att det är möjligt för Gud att förlåta mig och varje människa, när vi gör fel. Att det är möjligt för Gud, att befria oss från sådant som binder oss.

Därför säger jag: God Jul! Kristus är uppstånden!