Human Rights Based Approach

Igår började programmet med en workshop som Sofie och jag ledde. Den handlade om det förhållningssätt inom arbetet med mänskliga rättigheter, som brukar kallas Human Rights Based Approach (HRBA). Workshopen blev verkligen ett gemensamt arbete där vi delade ut samtalsfrågor som de olika grupperna jobbade med och sedan redovisade. Vi hade lånat upplägget och även en del illustrationer men till syvende och sist var det vi i rummet som tillsammans gjorde förmiddagen. Det var spännande frågor som kom upp, även sådan som traditionellt betraktas som tabu. Centralt för just denna workshop var att mänskliga rättigheter gäller alla människor och att ett projekt som detta särskilt ska se till de personer som redan är marginaliserade.

Syftet var inte att diskutera komplicerade frågor, där vi helt klart har olika uppfattningar. Däremot är det viktigt att ingen person blir diskriminerad och det var alla överens om. Alla, precis alla, har rätt att lära sig och läsa och skriva på sitt modersmål. När vi väl slutade tog en av lärarna upp en sång och snart var alla med i sången – och glädjen gick inte att ta miste på.

Precis efter workshopen fick vi träffa ledningen för den lokala kommunen. Det var viktigt att vi alla presenterade oss och till slut fick vi veta att den som ledde samlingen från kommunledningen själv arbetar ideellt som bibelöversättare. Till det minoritetsspråk som läskunnighetsprojektet handlar om; esahie. Fantastiskt.

Mötet med kommunledningen blev kort för de traditionella ledarna väntade redan på oss. Så vi fick hoppa in i bussen och in i en medföljande bil och åka till palatset, där den högste traditionella ledaren residerar; the Paramount Chief. Han var omgiven av andra traditionella ledare. Vi fick instruktioner att buga när vi gick in, vilket vi också gjorde. Därefter skedde presentationen. Vår värd från kommunledningen fanns med. Han talade inte direkt till ”the Paramount Chief” utan det fanns ett språkrör som vidarebefordrade vad som sades. Nu tyckte jag inte att denna ordning upprätthölls hela tiden för vid något tillfälle responderade ”the Paramount Chief” direkt till oss. Sist av allt fick vi ställa upp för fotografering, bakom alla traditionella ledare. En av Ghanas bibelsällskaps anställda sa att detta är mycket ovanligt. Ett uttryck för att ledarna gillar projektet. Så bra!

Efter en kraftigt försenad lunch var det dags att åka ut till en by som heter Boka. Där pågår ett antal läskunnighetsklasser men nu har byn själv tagit hand om projektet. Den regionala utbildningsmyndigheten ger visst stöd. Vi mötte både barn och vuxna och det var så spännande att se deras stolthet över att äntligen kunna läsa. Eftersom det är Ghanas bibelsällskap som driver projektet är det förstås extra fint att människor kan läsa Bibeln på sitt modersmål. Men vi fick också se prov på andra områden där språkkunskaperna har betydelse. En man kom fram och sjöng en sång som han översatt till esahie. En pojke läste en dikt som han memorerat. Flera berättade att det aldrig funnits några böcker på esahie men att det nu kommer.

Vi var i en inte helt färdigställd kyrka. Jag fick syn på några människor som stod utanför och tittade in genom ett gallerförsett fönster. Jag uppfattade att de inte går i någon klass men att det kanske var där för att lyssna, i hopp om att en dag också de skulle få denna möjlighet. Vad vi ser är nämligen ett arbete som växer hela tiden. Med hjälp av Sida-medel startar Bibelsällskapet klasser men sedan drar de vidare till nya byar. Då får den byn man lämnar själva ta över ansvaret. Givetvis kommer man på besök, uppmuntrar och peppar, men ansvaret ligger hos människorna. Det känns mycket förtroendeingivande.

Framme i Ghana

Nu har vi blivit väl mottagna i Ghana. Resan startade redan 03.45 igår. Först taxi till Bromma och därifrån flyg till Bryssel. Nästa flyg var 1,5 timme försenat så vi kom ganska sent till Accra, Ghanas huvudstad, där vi sov i natt. I morse åkte vi så inrikesflyg till Kumasi. På wikipedia läser jag att detta är Kofi Annans födelsestad men de jag talar med i Ghana menar att han föddes på en annan plats. Nåväl, någon koppling finns i alla fall mellan denna stad och Kofi Annan. Väl framme i Kumasi fick vi lunch och sedan bar det av med minibuss till Sefwi Wiawso, som ligger i västra Ghana. Det är framför allt här vi ska vara några dagar för att lära oss mer om det läskunnighetsprojekt som stöds med Sida-medel.

Ikväll har vi blivit högtidligt välkomnade och fått vackra kläder och en halsduk med våra namn, där det står att vi är just välkomna.

Imorgon blir det fullt program. Först en talkshow på en lokal radiostation, sedan besök i några klasser och därefter en del samtal. Även på kvällen ska vi besöka klasser.

Med på resan är Sofie och jag från Svenska Bibelsällskapet, samt Kimmo och John från United Bible Societies. Detta läskunnighetsprojekt drar till sig intresse på grund av de goda resultaten och att det sker med en tydlig koppling till mänskliga rättigheter och FN’s globala mål (Sustainable Development Goals). Det är mycket spännande att vara här.

Tanzania 7

Day eight. Our last day. Usually this kind of day means packing and waiting for the car to leave for the airport. Not for us.

A dance group had made contact with Penina and asked if we were interested in watching their show. Could it be squeezed in? Certainly! But before that Dag had asked if I could sit in when the Master students of the Gender, Theology and Health programmed defended their theses. And the leadership had promised that this was in order.

So, I also managed to listen to one presentation this last day in Tanzania and in Africa. One of Dag’s students defended and the theme was interesting. Something about the parental silence among Pare people, in relation to Sexual and Reproductive Health.

This programme, sponsored by Church of Sweden, with money from Sida, we also have at the University of KwaZulu-Natal. And at Stellenbosch in South Africa and EGST in Ethiopia. I have been a little involved at UKZN. But as far as I know, the students do not defend their theses there.

I will not say much about the thesis as I have not read it. But the comments, at the end, given by the Dean of the Faculty of Theology and by the Vice Chancellor of the Tumaini University Makumira were very interesting.

The VC asked the student if he had spoken about sexuality with his children. Before he could answer the VC confessed that his father never did that with him. When the student heard that he directly said that this was also his experience but that he had started to talk with his children, after he had begun to write his thesis.

Then the Dean made a comment, which I think was extremely important. She mentioned that her aunt had been the person who had spoken to her about these things and that one should not forget the contribution of other, significant adults, close to the children.

When I had left the one defense that I were present in, I joined a group of Master Students, that were waiting outside the building to hear the results of each and every student. With them I had a very open discussion about sexuality in general and LGBTI in particular. I was amazed how openly these things were discussed.

I am very glad that I also got this important experience from my visit to Tanzania.

It was with these students I had a very interesting conversation about rather sensitive issues.

På irrfärder i Moçambique

Vi kom alltså till Moçambique i tisdags kväll. Vi hade blivit förvarnade om den vanligt förekommande korruptionen bland polis och tullpersonal. En hjälpsam person gick med oss genom tullen och huruvida han tillhörde de anställda eller inte är oklart men han gav oss god hjälp att få alla papper ifyllda och stämplade och vi tyckte att han var värd en ersättning för det. När det gäller polisen tar sig korruptionen bland annat uttryck i att man kan bli stoppad och få böter för något som egentligen inte är ett brott. På vägen från gränsen till Maputo var vi dock inte med om något sådant.

Vägen från gränsen till Maputo tog däremot mer tid än vi trodde. Särskilt när vi kom in i förorterna till Maputo. Långa bilköer och därmed ett långsamt tempo. Men strax före sex var vi framme vid hotellet Hoyo Hoyo, som helt enkelt betyder Välkommen, på portugisiska. Rummet var inte stort men tillräckligt. På hotellet fann vi en restaurang, där vi kunde äta kvällsmat. Vi hade anlänt.

Enligt den planering vi fått skulle vi infinna oss på stiftskansliet för morgonbön följande dag kl 8.15 och vi skulle kunna fråga hotellpersonalen om vägbeskrivningen. När vi kom fram till det röda krysset på kartan hittade vi inget som liknade en kyrka eller ett kyrkligt kontor. Vi svängde in på en tvärgata för att åka runt kvarteret och där stod trafiken nästan still. Det var dessutom enkelriktat. Tiden gick. Vi hade haft gott om tid men nu närmade sig tiden för morgonbön. Bilarna rörde sig i snigelfart men så fick vi se en mitra (en biskopsmössa) på en vägg. Kunde det vara rätt ställe? Javisst! Så vi hann i tid och biskop Sengulane hälsade oss glatt och förvånat:

Ni har hittat hit? Och ni är i tid?

Förmiddagen innebar sedan rundvandring och introduktion bland de anställda. Både de som arbetar med mer traditionella arbetsuppgifter och de som jobbar inom projekt som rör livsmedelssäkerhet och malaria.

Därefter blev vi bjudna på lunch hemma hos biskopen och fick nya vägangivelser, för att åka till den med Maputo hopvuxna grannstaden Matola, där de två svenska SIDA-volontärerna Elin och Ella bor. Ett av hustruns uppdrag var att hälsa på dem och intervjua dem. Den vägangivelse vi fick visade sig leda oss helt rätt:

Åk mot Matola. Sväng höger vid det andra trafikljuset efter vägtullen. Åk till nästa trafikljus och sväng vänster. Vid det stora korset är det.

Det fungerade. Inga köer alls. Vi fick en stund tillsammans med Ella och Elin och sedan åkte vi tillbaka till biskopen för kvällsmat och så småningom blev det natt den andra dagen.

Torsdagen hade vi fått veta att biskopen skulle hålla en minnesgudstjänst för Nelson Mandela, på en förfrågan från Sydafrikas ambassad. Han ville att jag skulle vara med och han bad mig vara där halv två, eftersom gudstjänsten skulle börja klockan två. Vi hade gjort upp med volontärerna att vi skulle hämta dem vilket vi gjorde, efter en stillsam förmiddag.  Men på väg ut mot Matola såg vi att en lastbil havererat i en av de mötande filerna. Det tog oss en halvtimme ut till Matola men vi insåg snabbt att det skulle ta betydligt längre tid att återvända. Efter att ha hämtat Elin och Ella åkte vi mot Maputo och snabbt blev det stopp. Särskilt kring vägtullen. Jag trodde nog att vi skulle missa minnesgudstjänsten men tänkte samtidigt att den kanske inte skulle starta exakt klockan två. Helt klart skulle jag inte hinna vara där för genomgången en halvtimme i förväg.

13.59 rundade vi hörnet på kvarteret där kyrkan ligger och när jag kom fram till kyrkan var processionen precis på väg in. Jag slängde på mig min alba och stola och hann precis kliva in på min plats. Med hjälp av biskopens teaterviskningar lyckades jag sedan be de böner som jag skulle. På engelska!

Gudstjänsten skiljde sig dramatiskt från den TV-sända minnesgudstjänsten i Sydafrika och förmodligen från alla mindre minnesgudstjänster som hållits över hela Sydafrika dessa dagar. Inga politiker eller aktivister talade. Endast biskopen. I övrigt var det psalmsång, bön och textläsningar. Allra sist, när allt var klart, tackade en av de anställda på ambassaden alla som hade kommit. Han sa några ord om Mandela men han höll sig väldigt kort.  Biskopen hade visserligen talat om Mandela men fokus låg på Guds agerande och gudstjänsten var mer en tacksägelse till Gud än ett lovprisande av Mandela. Intressant!

Här är jag tillsammans med biskopen, en korsbärare och två präster vid minnesgudstjänsten.

Efter gudstjänsten var det kaffe och sedan tog vi med Ella och Elin till en restaurang. God mat och fin utsikt över Indiska Oceanen. I god tid åkte vi sedan till biskopens lägenhet, där det firas mässa varje torsdag kväll. Denna kväll var det dessutom dop och konfirmation. Det var ett ungt par, som ska gifta sig inom kort men tydligen inte var döpta. Liksom i Svenska kyrkan räknas ju ett vuxendop även som konfirmation. Men i den anglikanska kyrkan kommer detta tydligare till uttryck, eftersom biskopen smörjer de nydöpta med olja en extra gång.

De nydöpta tar emot sina dopljus. Faddrarna står bakom.

Biskop Sengulane är med i Guiness rekordbok. Av två skäl. Han är dels den yngste person som blivit vigd till anglikansk biskop. Han var bara 30 år. Dels är han den som varit biskop i aktiv tjänst längst. Han har nu varit biskop i 37 år. Ovanligt! Nästa år går han i pension. Om vi förstår det hela rätt delas Lebombo-stiftet då i flera mindre stift. Stiftet omfattar en yta större än Sverige. Det finns bara två anglikanska stift i Moçambique: Nyassa och Lebombo.

Efter att ha skjutsat hem ungdomarna åkte vi till Hoyo Hoyo och det blev natt den tredje dagen.

Fredag morgon åkte vi iväg på nästa utfärd. Mot Masiene och stiftets katedral. Inte så långt. Runt 25 mil. Det tog lite tid för trafiken var livlig. Några gånger blev vi stoppade av poliser men när de såg min prästskjorta blev de genast mycket vänligt sinade och vi hade inga problem. Efter att ha tankat och ätit lite lätt lunch i Xai-Xai kom vi fram till stiftets katedral, som ligger mitt ute på landsbygden. Vi såg en byggnad med en skylt med orden:

Secretaria da Catedral

Vi trodde att vi skulle träffa Padre Carlos och gick in och frågade efter honom men fick veta att han befann sig i Maputo. Någon ringde upp honom och räckte över luren till hustrun. Skulle vi kanske kunna åka tillbaka till Maputo och hinna ses ikväll? Nja, kanske inte! Det bestämdes att vi skulle stanna i Masiene över natten och ändå få se lite av byggnaderna: katedralen, sjukhuset, skolan och det konferenscenter, som ungdomarna i Västerås stift samlat in pengar till. Så skedde också. En vänlig person visade oss runt och vi fick även se utsikten över Indiska Oceanen några kilometer bort samt blev bjudna att dricka ur en kokosnöt, som han med van hand öppnade.

Efter en enkel men god måltid blev det en lugn kväll utan TV, Internet eller något annat som kunde distrahera. I stället läste vi en meditationstext av Ylva Eggehorn och samtalade sedan om livet, Gud och framtiden. Runt nio-tiden gick vi och la oss och såg till att moskitnäten slöt tätt under sängarna.

En kittel med varmvatten fann vi utanför badrumsdörren, när vi skulle tvätta oss på kvällen. Omsorg!

Efter frukost påföljande dag åkte vi tillbaka till Maputo och försökte via SMS få kontakt med Carlos, vilket inte gick så bra. Så vi åkte tillbaka till hotellet, gick ut på stan och åt lunch och beredde oss på en lugn eftermiddag.

Denna väg leder oss både till och från Masiene. Vackert!

Då kom ett SMS från Carlos och han dök senare upp med sin fru på hotellet för en pratstund. Allt ordnar sig till slut!

Ikväll ska vi äta kvällsmat hos biskopen och imorgon bär det av till Namaacha vid gränsen mot Swaziland. Där blir det kyrkoinvigning, högmässa och bröllop. (Dop, konfirmation och minnesgudstjänst har vi ju redan varit med om!) Efter den gudstjänsten åker vi genom Swaziland tillbaka till Sydafrika och Pietermaritzburg, för att smälta alla intryck.

Folke Bernadotte Academy

På kurs. Intensivt. Mycket bra. Professionellt. Vi började klockan 7.45 och slutade ca: 21 och då hade vi haft en lunchrast på 45 minuter och middagsrast på 45 minuter. Det inte SIDA som anordnar kursen utan just Folke Bernadotte Academy, som är en myndighet för internationella fredsinsatser. Många från SIDA går kursen. Några från MSF (d v s läkare utan gränser - Médecins sans frontièrs), UD och så Svenska kyrkan.

Klockan är nu snart 10 på kvällen och det ska bli mycket skönt att sova. Imorgon väntar också en lång dag här på Sandö, som är otroligt vackert i snödräkt och med ca: -15 grader ute. Och imorgon ska vi vara ute. På övning! Enligt schemat utlovas det dessutom bastu på kvällen och bad i iskalla Ångermanälven. Det ser jag verkligen fram emot.

Arbetsledare – over and out

Vi ska på kurs. Folke Bernadotte Academy på Sandö. SIDA är huvudman. Som instuderingsmaterial har vi fått ett dokument kring hur man kommunicerar via radio. När man avslutar en kommunikation säger man:

Over and out

På svenska heter det väl. ”Klart. Slut.” Det kan idag jag säga om mitt arbetsledarskap i Kalmar pastorat. Jag började den 1 februari 2011 och slutade igår. Idag är det 1 december och Mattias tar över. Det är jag mycket nöjd med. Mattias har varit arbetsledare förut och fick tjänsten i hård konkurrens med andra kvalificerade sökanden. Grattis, Mattias och grattis norra arbetslaget.

I denna bloggpost vill jag tacka arbetslaget för allt engagemang under denna tid. Det har naturligtvis också varit tufft, det måste jag medge. Självklart har inte alla varit överens med mig eller jag med dem. Säkert har jag inte alltid förmått visa min uppskattning. Inte alltid har jag heller visat att jag egentligen tycker det är bra med konstruktiv kritik. Men nu kan jag ju ändå få säga det: Tack för allt engagemang, vare sig det varit positivt eller negativt laddat.

Ledarskap är som segling. Det måste blåsa. Varje organisations största fiende heter stiltje. Visst, det kan kännas bra att det ibland är lugn och ro. Men man kommer ingenstans då. Om det å andra sidan blåser, oavsett åt vilket håll, så går det att segla. I såväl medvind som motvind. Därför önskar jag Mattias god vind i seglen. Lär Dig att segla oavsett varifrån eller åt vilket håll det blåser.

Mattias har gott stöd i sin kollega, arbetsledaren på söder, Anders. I dem har Peter, kyrkoherden, ett bra team i utvecklingsarbetet. Men en av de andra anställda i pastoratet hade en kommentar av annat slag när han såg detta foto: "Skulle någon köpa en begagnad bil av dessa två?" OBS! Skämt!

Till arbetslaget vill jag säga: fortsätt att vara engagerade. Ta risken att den kraft och energi som ni skapar också leder till förändring. Förändring av invanda roller. Låt er utmanas att se saker och ting på nya sätt.

För min egen del ska jag under en månad vara helt vanlig komminister i pastoratet. Det ser jag fram emot. En del gudstjänster, några dop, möten med människor etc. Vi får se om det blir jag eller någon annan som har skolornas julavslutningar. Alltid en utmaning. Samtidigt går förberedelserna för tjänsten i Sydafrika in i en intensiv fas. Kommande vecka blir det SIDA-kurs, som sagt. Blandat med detta fortsätter vi med ansökan om visum och arbetstillstånd, planering av resa mm. När vi väl kommit ner i januari kommer nästa fas. Att etablera sig i en ny situation i ett nygammalt land. Men det tar vi då.

Denna dag är jag dock ledig. Det innebär att fokus finns på lite olika håll. Dels ska jag träffa två skolkamrater från högstadiet. Vi spenderade många raster ihop och hade enormt spännande diskussioner i unga år. Nu träffas tre män i femtioårsåldern. En medicinare, en jurist och en teolog. Kul!

Idag är det också världsaidsdagen. HIV och AIDS leder fortfarande till både lidande, död och stigmatisering runt om i vår värld. Det är viktigt att sjukdomen inte tigs ihjäl i vår del av världen. Kanske är det så att de som lever med HIV i stora delar av Sverige på ett sätt är mer stigmatiserade än i andra delar av världen.

Idag är det dessutom den dag då min mor skulle ha fyllt 90 år om hon fått leva. Jag minns henne med stor värme och tacksamhet. Att jag fick ha henne som mor i 76½ år är en av Guds största gåvor till mig. För detta är jag oerhört tacksam.

Utanför fönstret lyser ett vitt Stockholm. Snötäcket har ännu inte blivit smutsgrått. Solen kämpar för att bryta igenom diset. Det blir en fin dag!