Många av oss som arbetar med diakoni tillhör inte själva de fattiga. Så vad gör vi om socialtjänsten inte ger människor det de har rätt till? Är det vår roll att stödja med pengar, kläder och mat? Eller stödjer vi i stället den enskilde och andra i samma situation att krävas sina rättigheter enligt lag och internationell rätt? Olika organisationer runt om i världen har de senaste tjugo åren utifrån sin värdegrund tagit fram strategier för hur man vill arbeta rättighetsbaserat.Jag håller med om att detta förmodligen är mycket bättre än att kyrkan genom sin diakoni delar ut matpaket eller ännu värre kontanter. Visst kan det vara rimligt i akuta situationer. På vissa håll kan människor i utsatta situationer söka medel ur fonder t ex inför jul. Men om en person i en utsatt situation ska få det bättre i längden är det mer ändamålsenligt att stödja den personen genom att t ex informera om vilka rättigheter hon eller han har i samhället.
Därför undrar jag över avslutningen på artikeln i Uppdrag Mission. Det står att diakonen i Svenska kyrkan i sina vigningslöften lovar att vara en ”röst för de förtryckta”. (Jag sitter på tåget och har inte tillgång till Kyrkohandboken del 2, där vigningshandlingarna står så jag skriver ”under correction”). Men om det stämmer, vore det inte bättre om diakonerna lovade att stärka de förtrycktas egen röst?
No comments:
Post a Comment