Kyrkomöte – kyrkohandbok – kyrkans enhet

Idag inleddes 2017 års kyrkomöte. De 251 ledamöterna samlas 3-6 oktober och 20-23 november. Enligt Kyrkans Tidning är den största frågan i år kyrkohandboken.

När jag föddes 1960 gällde 1942 års handbok. Det var enligt den jag döptes, konfirmerades, vigdes och prästvigdes. Vår nuvarande kom 1986. En av de studerande vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut frågade mig om det var mycket strid kring den. Jag minns inte att det var det. Men jag uppfattade säkert inte allt. Dessutom fanns varken facebookgrupper eller twitter på den tiden.

Nu har diskussionens vågor gått höga. Det finns delade meningar om det förslag som kyrkomötet ska ta ställning till. Jag vill inte med denna bloggpost gå in i den diskussionen. Däremot vill jag säga något allmänt om kyrkohandbokens och gudstjänstens funktion i vår kyrka.

Det är framför allt genom vårt gemensamma gudstjänstfirande som kyrkan hålls ihop. Och då menar jag inte bara Svenska kyrkan utan hela kristenheten. Det finns självklart andra aspekter på kyrkans enhet, som har betydelse. Men gudstjänsten är det främsta.

Min bön är att ledamöterna i kyrkomötet ska få kraft och inspiration att samtala och så småningom besluta med kyrkans enhet för ögonen. Det betyder inte att alla måste vara överens. Tvärtom. Varje ledamot och naturligtvis varje medlem i Svenska kyrkan måste självklart få uttrycka sin uppfattning. Det är ju oerhört viktigt att så många perspektiv som möjligt kommer fram. Enhet som innebär att inte få göra sin röst hörd, är inte någon bra enhet.

Tre tomma stolar, som jag förstår användes
i inledningsmässan tidigare idag.

Min bön till kärlekens Gud är att vi efter beslutet i november ser en gemensam väg framåt, där en ny kyrkohandbok kan tas emot med glädje i vår. Skulle kyrkomötet besluta att inte anta en ny kyrkohandbok hoppas och ber jag att det beslutet också tas emot som en möjlighet att söka djupare enhet.

Själv kunde jag inte gå på kyrkomötets inledningsmässa, som ägde rum i Uppsala domkyrka kl 14 idag. Däremot ledde jag själv mässan kl 17.30 i Sturekoret. Det var då dagens tredje mässa i domkyrkan. Vi var inte riktigt lika många som på kyrkomötets inledningsmässa. Vi var 3 st. Men även vi fick ta emot Jesus Kristus som kom till oss i bröd och vin. Och vi firade mässan i visshet om att vi alla hör ihop i Jesus.

Så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.

Ny kyrkohandbok

Arbetet med ny gudstjänstordning gick väldigt snabbt och slutresultatet blev bra. Först var jag tveksam och ville inte delta. Egentligen har jag heller inte deltagit. Den arbetsgrupp som jobbat med den nya ordningen har bara tillfrågat mig ibland.

I stort sett är det en person som drivit denna fråga. Hon har sedan sökt kontakt med olika instanser, som tittat på förslag och godkänt. Av olika skäl har inte en enda kyrkomusiker varit inblandad.

Vilket inte är så konstigt, eftersom det inte finns någon kyrkomusiker i vår församling i Eastwood. Inte i någon av de andra församlingarna i kontraktet heller. I den Lutherska kyrkan i södra Afrika finns över  huvud taget väldigt få kyrkomusiker. Inte någon enda är anställd. Möjligen finns en handfull frivilliga organister. I de flesta fall sjunger församlingen a capella. Och det gör de väldigt bra.

Det började när församlingens äldsta en söndag pratade med hustrun och sa att den upptryckta gudstjänstordningen inte stämmer. Vissa moment finns inte med och det är många felstavningar. Så hustrun talade med församlingsprästen och kyrkorådets ordförande och fick klartecken.

Det är OK. Vi är glada om Du skriver ut en ny gudstjänstagenda.

Även en av de mest kunniga biskoparna i kyrkan har varit konsulterad. Snart är arbetet med en ny gudstjänstordning på engelska klar. Den följer helt och hållet kyrkans gällande gudstjänstordning men en del oklarheter har rätats ut.

Annat är det med handboksarbetet i Svenska kyrkan. I dagens Kyrkans Tidning på nätet läser jag att styrkommitteen i stort sett dissar den enorma protest som verkar komma från kyrkans musiker. Det är sorgligt. Framför allt är det sorgligt att ordföranden, biskop Per Eckerdahl, ger uttryck för en ganska rigid inställning:

De arbetsformer som valdes för många år sedan har vi ingen möjlighet att lägga om nu. Det var ett vägval som gjordes då och kyrkokansliet arbetar nu för fullt med revideringen av förslaget.

Men om förslaget är dåligt, är det inte bättre då att bromsa nu? Eller har flertalet musiker i kyrkan så fel?

Nu ska jag erkänna att jag är dåligt insatt. Men det lilla jag ser och hör från min kant, känns inte hoppfullt. Och lite fick jag stifta bekantskap med förslaget innan vi flyttade till Sydafrika. Jag var inte så imponerad.

Dessutom är det tråkigt att samtalet om texterna helt verkar ha hamnat i skymundan.

Förslag till ny kyrkohandbok

Eller som en del kallar det: Det nya handboksförslaget. (Visserligen har det funnits fler förslag, så detta är väl nytt men är det inte lite syftningsfel?). Så till exempel i mitt fackförbunds medlemstidning: Kyrkfack.

Kyrkohandboksförslaget prövas nu i väldigt många s k försöksförsamlingar. På söndag ska jag vara med och prova något av det nya i Birgittakyrkan. Det är gott!

Jag reagerar dock på en sak i tidningen kyrkfack. (OBS! Det har i och för sig inget med själva handboksförslaget att göra!) Kyrkoherde Patrik Ahlmark i Garda församling och Alva, Hemse och Rone församling i Visby stift får frågan vad han tycker om det nya handboksförslaget (sic). Bland annat svarar han:

Jag tycker att språket i gudstjänsten är viktigt. Det berättar om den gudsbild vi vill förmedla och gör att gudstjänsten berör livet.

Som jag ser det är en gudstjänst ett möte mellan flera människor och Gud. De människor som möts ska ju i bästa fall känna sig hemma i det språk som används. Det är inte alltid så och det kanske inte alltid kan vara så. Om vi ska fira gudstjänst tillsammans. Med ålders-. genus- och kulturrelaterade skillnader. I bästa fall kan språket inkludera många. Men troligen aldrig alla. Åtminstone inte samtidigt. Så visst är språket viktigt.

Men jag håller inte med om att språket berättar om en gudsbild. Språket är ju ett sätt för oss att tala med Gud. Inte i första hand berätta om Gud. Och framför allt inte berätta om en Gudsbild. Så många abstraktionsnivåer, så många lager mellan mig och Gud. Nej, det känns inte bra. Särskilt inte när språket enligt kyrkoherde Ahlmark ”berättar om den gudsbild vi vill förmedla”. Vilka ”vi”? Och till vem ska ”vi ” förmedla denna gudsbild? Nu förstår jag att jag är onödigt kritisk. Men om nu språket är viktigt, så är det väl viktigt även hur en kyrkoherde uttrycker sig i en kyrklig facktidskrift?