Idag är det fredag

Själv hade jag glömt bort att det var fredag, när jag gick upp till campus, för att undervisa en klass i praktisk teologi utifrån en text av Mercy Amba Oduyoye:

Women and Ritual in Africa

De flesta böcker på litteraturlistan i den kurs som handlar om homiletik (predikan) och liturgi (gudstjänst) kommer faktiskt från USA, trots att vårt universitet säger sig vara bra på kontextuell teologi. Märkligt, tyckte jag, så jag hittade åtminstone två böcker skrivna i Afrika. Den andra heter:

Celebrating Jesus Christ in Africa. Liturgy & Inculturation

Självklart firas gudstjänst annorlunda, beroende var på jorden vi befinner oss. Så är det även med tiden. Idag, onsdagen den 19 mars, är det fredag här i Pietermaritzburg. Inget konstigt med det. Den enda konstiga var att jag glömt bort det.

Så när jag kom in i sal 217 satt en helt annat klass där.

- Ska ni ha lektion här?

- Ja, har Du glömt bort att det är fredag?

Jo, det hade jag. Vi fick ju ett mejl från universitet för ett tag sedan:

Dear All

Just a reminder of the following compensatory days:
WED 19 MARCH follows FRIDAY TIMETABLE

TUESDAY 29 APRIL follows MONDAY TIMETABLE

Regards

Fredagen den 21 mars är Human Rights Day. Anledningen är att Sydafrika högtidlighåller minnet av massakern i Sharpeville, den 21 mars 1960, då 69 personer sköts av polisen under en fredlig demonstation.

Eftersom de är fler måndagar och fredagar under terminen, som blir allmänna helgdagar, flyttas lektionerna från en måndag (28 april) till en tisdag och från en fredag (21 mars) till en onsdag. Solklart!

Det som inte är helt klurigt är att detta meddelas en bit in i terminen när alla kursplaner är färdiga och utdelade.

Det stora som annars händer denna dag, är att the Public Protector (motsvarande Riksrevisionen), Thuli Madonsela, släpper sin rapport om Jacob Zuma’s privata hem – Nkandla. Det är stort säkerhetspådrag och mycket känslor i luften. Anglikanska kyrkans ärkebiskop, Thabo Makgoba, skriver på sin blogg:

We welcome the Public Protector's reports on corruption and mismanagement. We thank her for making the country accountable and transparent. Her office's work helps to develop our democracy, and I call on civil society to join the churches in defending it against the current assault.

En del kyrkoledare har gått ut offentligt och kritiserat henne. Framför allt är det biskop Pule Makgethi, som säger sig representera s k Africa Initiated Churches (AIC) med upp emot 1 miljon medlemmar. Enligt Citypress ska han ha sagt att hon förgiftar atmosfären i landet med sin kritik av makthavare.

Jag är mer benägen att hålla med den anglikanska ärkebiskopen. Mer transparens behövs. Men det är kanske inte första gången i världshistorien som vi skjuter budbäraren.

Jag återkommer senare idag med mer kring denna mycket spännande rapport. Trots att det är fredag denna onsdag.

Journal of Theology for Southern Africa 40 years

Last week I was in South Africa and coincidentally I happened to be in Pietermaritzburg at the 40th Anniversary of the Journal of Theology for Southern Africa (JTSA). One of its former editors, James (Jim) Cochrane, gave a lecture as a tribute to the journal: Spiritual capacity, Spirituality and the Challenge of Freedom.

Before he started, the occasion was opened by Janet Trisk, current editor together with the general editor Gerald West. After a few words she gave over to the founder, John de Gruchy. He gave us a few glimpses from the early years of the publication and I was happy to hear that amongst names like Desmond Tutu and David Bosch he directly mentioned Axel-Ivar Berglund. Axel-Ivar was born by Swedish parents in South Africa not far from Pietermaritzburg. He studied theology in Sweden but returned to South Africa as a missionary. He worked with theological education in the Evangelical Lutheran Church of Southern Africa at Umpumulo, where pastors were trained before the education moved to LTI in Pietermaritzburg. Axel-Ivar also worked at the SACC and he holds a PhD at the University of Cape Town (UCT). Axel-Ivar has been and is still a great inspiration to me.

Back to the lecture. John de Gruchy was the first editor, Jim Cochrane the second. The third editor was Steve de Gruchy, late son of John and Isobel de Gruchy. Isobel, who is a poet and painter, was also present at the lecture. Steve was Dean at the School of Religion and Theology at UKZN and died in his fifties. I never had the opportunity to meet him but have understood that he was an exceptional theologian.

John spoke about the time when the journal was launched as “one of the darkest periods in the history of South Africa”. In 1972 the Prime Minister was B J Vorster and his brother, J D Vorster was an influential Dutch Reformed Church clergyman. As far as apartheid was concerned church and state went hand in hand.

Echoes of our time

Much has happened since then but Jim Cochrane started his lecture by talking about the Marikana shootings, saying that many draw parallels to Sharpeville and he concluded:

We are not the society we promised to become …

He gave a number of examples like HIV and AIDS, the refusal by some privileged whites to reconcile, corruption, syndicates having come to SA, violence against women and children but also against men, crime, and most of all the growth of the gap between rich and poor.

But then he told the story about Dr C V Pillay trying to fight corruption at Madwaleni rural hospital in Eastern Cape. Prof Cochrane spoke about the need for another kind of spirituality and he asked if and how theology in South Africa today has taken up this responsibility.

The lecture was divided into three parts. “Echoes of our time” was the first. The next was:

Possibilities

He spoke about a capacity that human beings have: the capacity to imagine new possibilities and bring them into being. We are created in the image of God. In latin: Imago dei. The key insight being that this also is a spiritual capacity. We can imagine a just society and bring into being.

So he turned to the third part:

Freedom and responsibility

The task of theology today is to address the new possibilities. The society is in dire need of courage, passion, rigour, seriousness and hope. This could be a contribution by theology.

After the lecture we had the opportunity to ask questions. Two interesting comments came from Sue Rakoczy (at St Joseph’s Theological Institute in Pietermaritzburg) and Clint Le Bruin (at School of Religion, Philosophy and Classics at UKZN). Sue asked when the first woman had an article published in the JTSA. According to Cochrane probably in the beginning of the 1980s. Clint introduced himself as a rather young theologian and asked for forgiveness being rude, when he asked whether Cochrane wasn’t just an old professor saying that things were better before. Clint himself experiences that the theology of today is vibrant. So these two persons gave voice to two groups (women and youth) who haven’t always been taken serious in South Africa.

The answer from Cochrane was that things are worse now. And it is not only a South African phenomenon. All over the globe the credo of our time is: Me, me and mine, mine. But there is hope. There are possibilities. Cochrane saw as one possibility the shift of theological language and he actually gave an example from a charismatic church. (Although he is not a charismatic Christian in that sense of the word).

It is a great privilege to be able to join this context of responsible theologians early next year. Hopefully I can also make a contribution.

Janet Trisk

Isobel and John de Gruchy and to the right Gerald West

Jim Cochrane

Sharpeville - 50 år

För 50 år sedan ägde massakern i Sharpeville rum. Den är en utav de mer avgörande händelserna i Sydafrikas historia. 69 människor (minst) dödades av polis, trots att deras demonstration var fredlig. (Man kan i boken: An Ordinary Atrocity. Sharpeville and its Massacre, skriven av Philip Frankel, utgiven vid Yale University Press, London 2001, läsa att det förmodligen var fler än 69 som miste livet. Frankel talar om att det finns en mytbildning kring Sharpeville. T ex brukar man säga att alla som dog sköts i ryggen. Frankel motbevisar detta men menar att de flesta skadade faktiskt sköts i ryggen.)

En av de personer som fortfarande bär märken efter sina skador från Sharpeville, är Abram Mofokeng. Man kan läsa om honom i dagens nätupplaga av Mail and Guardian. Mofokeng säger:

Our lives started changing with Nelson Mandela's release, but people are still financially struggling and finance is still in white people's hands.

Tre händelser efter händelserna i Sharpeville är ändå viktiga att lyfta fram. ANC, PAC och en del andra befrielserörelser bannlystes efter dessa händelser. Det hade bl a att göra med att de valde att övergå till väpnat motstånd. En annan händelse är den konsulatation Kyrkornas Världsråd höll i Cottesloe samma år. Den blev en vattendelare inom sydafrikansk kristenhet. En tredje konsekvens var att Sydafrika lämnade det brittiska samväldet och blev en republik.

Sydafrika kämpar fortfarande med sin försoningsprocess och 50 år visar sig vara ett kort perspektiv. Mycket har dock förändrats sedan 1960. Idag finns trots allt en teoretisk möjlighet för alla Sydafrikas medborgare till ett drägligt liv. Ännu verkar det vara långt kvar till detta händer men det största hindret, apartheid, är borta.

Verkligt och overkligt

Idag, kl 13.00, sammanträdde fakultetsnämnden vid University of the Free State. Min disputation kommer att ske måndagen den 13 september 2010 kl 14.15, d v s om ca: 7 ½ månader. Det overkliga börjar bli verkligt!

I kväll ska vi boka flygbiljetter. På morgnar och de dagar jag inte arbetar sitter jag och läser och skriver. Imorse läste jag en bok om massakern i Sharpeville 1960. Den heter 'An Ordinary Atrocity: Sharpeville and Its Massacre' och är skriven 2001 av Philip Frankel. Om Sharpeville brukar man säga att 69 människor dödades och de flesta skjöts i ryggen. Av boken har jag lärt mig att det förmodligen var fler som miste livet men att de flesta som dödades inte sköts i ryggen. Däremot var det många som skadades, som sköts i ryggen. Det finns en martyrmyt kring Sharpeville, som är begriplig. Det var, som bokens titel säger, ett vanlig illdåd! Helt obegriplig för oss idag.

Egentligen har inte boken jättemycket med mitt avhandlingsskrivande att göra, men helt plötsligt hittar jag en spännande tråd och börjar dra i den. Boken har jag lånat med hjälp av fjärrlån, på Bergaviksbiblioteket. Det kostar 10:- och jag tror den kommer från något bibliotek i Uppsala. Förnämligt!

Men snart ska avhandlingen vara färdig och fram till dess får jag nog låta bli att följa spännande trådar och koncentrera mig.

Vilken kvinna

Som vanligt sitter jag i ottan och läser om händelserna i Sydafrika under kampen mot apartheid. Jag har kommit till 1960. En av de värsta massakrerna i Sydafrika skedde då, när polis avlossade skott in i en flyende hop med fredligt demonstrerande människor i Sharpeville. 69 personer dog, kanske fler. Därefter hölls, efter ett initiativ av Kyrkornas Världsråd, den s k Cottesloe Consultation, som blev en viktig signal till många vita kristna, att något måste göras.
1960 - det var året då Kristina och jag föddes. Och idag, den 9 januari, är det dagen då Kristina föddes.
Snart ska jag väcka barnen, vi har slagit i några paket. Barnen (ungdomarna) har själva fixat sina presenter. Själv har jag köpt några böcker. Kanske inte så fantasifullt men det får duga. Sången är det viktigaste. Tre barn bor i Kalmar. En i egen lägenhet. Men hon bor i vårt hus i natt, för att uppvakta sin ömma moder. Sönerna har sovmorgon. Den ene börjar 10, den andre 12 men de ska självklart upp kl 7 för att sjunga även de. Ludde, hunden, får vara med på ett hörn och kommer att med viftande svans hoppa upp i mattes säng. Själv bär jag brickan med ljus, paket och lite frukost.
Vem är hon då, födelsedagsbarnet:
Jo, hon är enligt uppgift från barnen, världens bästa mamma. Att Ludde betraktar henne som världens bästa matte, är ställt utom allt tvivel.
Själv tackar jag Gud för att mina och hustruns vägar korsades. Det hör faktiskt intimt ihop med Sydafrika. Jag hade kommit hem från ett år som volontär i just Sydafrika och blev inbjuden till ett läger, som hustrun hade ansvar för. Sedan var det en gemensam bekant från Sydafrika, som såg till att vi tog ytterligare ett kliv i processen att bli ett par. Vi gifte oss den 16 juni 1984 (25 år i år) och det är en oerhört viktig dag i Sydafrika, nämligen Youth Day, så man minns ungdomarna som demonstrerade i Soweto 1976. 2002-2006 bodde vi i Sydafrika. Ja, vårt liv och Sydafrika hänger ihop.
Min fru är en mycket spontan och ärlig person. Hon är minst av allt konflikträdd. I Västerbotten, där vi också har bott, sa de att hon är en person 'utan farstu'. D v s man kan kliva direkt in. Jag skulle tillägga att hon inte har några mattor på sin själs golv, under vilka man eventuellt skulle kunna sopa gamla konflikter och diverse groll. Kanske är det inte alltid behagligt att leva så, att allt hela tiden ska upp till ytan. Men i långa loppet är det mycket välgörande.
Till detta skulle kunna läggas mycket omtanke, mycket matlagning, mycket bakande, kompentent yrkeskvinna osv. Listan kan göras lång. Sämre sidor finns naturligtvis, men dem lämnar jag denna morgon. Det viktigaste är att jag älskar henne högt och för att knyta ihop detta blogg-inlägg: Hon strävar alltid efter försoning! Kanske därför som hon passar så bra i Sydafrika. Men nu ska jag snart upp och fixa med brickan ...