Träff för disputerade 3

Idag fick vi lyssna till en spännande teolog. Jan Eckerdal har disputerat i systematisk teologi i Uppsala på en avhandling som heter: Folkkyrkans kropp. Einar Billings ecklesiologi i postsekulär belysning. Visst låter det intressant! Allvarligt, ni skulle hört honom!

Vi kan börja med det postsekulära perspektivet. Det berörde han bara helt kort men det handlar om att vissa tror att det finns en sekulär sfär som är neutral. Det innebär med andra ord att skolavslutningar och andra offentliga begivenheter tros kunna ske i något slags neutralt sammanhang om man lyfter bort allt religiöst. Föreställningen bygger på tanken att det finns en religiös sfär och en sekulär. Så är det naturligtvis inte. Vem har sagt att verkligheten går att dela upp i olika delar på det sättet?

Huvuddelen ägnades i alla fall åt folkkyrkobegreppet och framför allt hur det finns uttryckt hos Einar Billing, som tillhörde den s k ungkyrkorörelsen, som växte fram i Svenska kyrkan kring förra sekelskiftet. Han blev sedermera biskop i Västerås stift. Utgångspunkten för Jan var en fråga som kyrkan alltid ställt:

Vad gör vi nu?

När Jesus hade dött ändrades ju förutsättningarna radikalt och lärjungarna måste ha tittat på varandra och undrat detta:

Vad gör vi nu?

Tre dagar senare hade han fått liv igen?

Vad gör vi nu?

Sedan dröjde det ett par veckor och han lämnade dem på himmelsfärdsberget.

Vad gör vi nu?

När Svenska kyrkan mot slutet av 1800-talet upplevde en stor kris, undrade personer som Manfred Björkkvist, J A Eklund och just Einar Billing:

Vad gör vi nu?

Jan Eckerdal menar att folkkyrkotanken är svaret på den tidens frågor och inte borde få dominera så starkt hur vi idag besvarar vår tids frågor. Jag håller med. Men han sa också att vi inte ska kasta idéerna i soptunnan, för de har ju format vad Svenska kyrkan är idag. Även om detta håller jag med. Samt det han sa om att kyrkan lever i en pågående identitetskris. Det är inget som särskiljer vår tid från andra epoker.

Guds ärende till mänskligheten, enligt Billing, är att förlåta synder. Billing menade att Gud är subjektet, människan objektet och kyrkan instrumentet. Det Gud gör är att ge mäniniskan syndernas förlåtelse, genom kyrkan. Han menade att denna syndernas förlåtelse måste erbjudas alla. Och att det inte krävdes någon motprestation. Därför synen att människan var ett objekt. Passivt! Genom att behålla Svenska kyrkans princip att vara uppdelad i territoriella församlingar omfattas alla (utan undantag) av detta erbjudande. Billing kallade detta för ”Guds förekommande nåd” men det var inte hans eget begrepp. Mot denna kyrkosyn satte Billing frikyrklighetens föreningskristendom. Guds nåd fanns där, enligt Billing, för medlemmarna. Hos Billing var kyrkan alltså bara ett instrument och individerna kan avböja eller individuellt ta emot erbjudandet. (Billing menade tidigt att den som ville gå ur Svenska kyrkan måste få det. Villkorslöst. Utan att behöva motivera det!) Men han hade ingen direkt syn på vad kyrkan var. Därför ritade Jan Eckerdal upp en huvudfoting, en sådan som små barn ritar. Ett stort ansikte med armar och ben direkt på huvudet. Så såg Billing på kyrkan som Kristi kropp.

Detta är svagheten hos Billing: Förkroppsligandet av kyrkan sker utanför det som har teologisk signifikans. D v s Billing har inget att säga om kyrkans organisation eller hur den i övrigt manifesterar sig. Detta (och nu är det kanske min tolkning) öppnar för det vi idag ser av olika partipolitiskt grundade ideologier som bildar underlag för nomineringsgrupper i Svenska kyrkan. Det är inte teologin som styr utan andra ideologier. I och med detta hade inte Billing några att adressera mer än prästerna. Vilket, enligt Eckerdal, ledde till en viss prästfixering. Så här sa han:

Billing har en låg ämbetssyn som frammanar en prästcentrerad praktik.

Det som uppstår är ett gemenskapsvakuum.

Ja, han hade många fullmatade formuleringar. Men för vår tid innebär detta att vi i vår tradition inte har så många redskap att värdera utifrån kommande organisationsformer eller organisationsidéer. Om detta kan jag bara hålla med och även självkritiskt erkänna att jag som arbetsledare ägnat för mycket tid, tror jag, åt att införa system och former, som jag kanske inte först utvärderat teologiskt. På ett sätt skulle jag vilja börja i andra ändan. Därmed inte sagt att allt varit fel men jag har inte alltid kunnat motivera nyheter ur ett teologiskt perspektiv.

Det positiva Eckerdal hade att säga om Billing var att han hade just självkritik. Många av hans efterföljare har sett detta som en svaghet hos honom men Eckerdal ser det som en styrka. Inför det som hände i Tyskland med den del av kyrkan som ställde sig på nazismens sida sa Billing: Jag rycker till som av piskrapp … Varför? Jo, han insåg att hans egna tankar också lätt kunde ha lett till något likande. Bristen på en teologi om kyrkan som gemenskap.

Eckerdal talade sig sedan varm för en mer sakramental syn på vad kyrkan är men menade ändå att Billing har mycket att bidra med. Fast han tyckte ändå att ordet folkkyrka används för slarvigt i Svenska kyrkan idag och framför allt inte borde finnas med i lagen om Svenska kyrkan eller i Kyrkoordningen. Särskilt om man betänker att begreppet bara finns där utan att definieras. Och detta håller jag med om. Jag tror det är farligt för kyrkan att gå hand i hand med en nationalstat. Visst består kyrkan av folk. Och visst bör den vara folklig. Men den är alltid något mer. Bland annat världsvid. Och ekumenisk. Och icke tidsbunden. Dessutom fortsätter den in i evigheten på andra sidan graven. Dessa begrepp ryms inte enkelt i det vi har vant oss vid att förstå som folkkyrka. Tycker jag!