Bibelsällskapet - del 8: på resande fot igen

Stundtals är jag som generalsekreterare ute och besöker olika platser i Sverige. Eftersom jag fortfarande är ny har jag inte riktigt hittat rätt nivå. Någon inbjudan har jag tackat nej till, om det inte passat rent tidsmässigt. Men eftersom vi annonserat på olika sätt och sagt att jag gärna kommer ut på besök, känns det viktigt att åka så mycket som möjligt. Jag har skrivit om detta i en tidigare bloggpost. Även andra medarbetare på Bibelsällskapet är ute och gör besök i församlingar och olika kyrkliga sammanhang.

För en vecka sedan reste jag ut på en liten turné. Jag tog eftermiddagståget till Jönköping, där jag skulle medverka på kyrksöndag i Råslätt. Råslätts kyrka hör till Svenska kyrkan i Jönköping, som är en enda församling. Jag känner kyrkoherden, Ann Aldén och även prästen i Råslätt, Fredrik Hollertz. Denna söndag var det en gemensam mässa i Råslätts kyrka även för Ljungarums kyrka och Gräshagskyrkan.

Den Syrisk Ortodoxa församlingen i Jönköping
firar sin mässa i Råslätts kyrka.

Vi kom tidigt till kyrkan på söndag morgon och då höll den Syrisk Ortodoxa församlingen fortfarande på med sin gudstjänst. Kyrkan var fylld av människor. Rökelse och sång. Eftersom även den ortodoxa kristenheten är representerad i Svenska Bibelsällskapets huvudmannaråd, insåg jag att jag måste dela ut lite traktater till gudstjänstbesökarna. Jag hade dels en bok till barnen, dels en liten folder, som heter ”Hitta rätt i Bibeln” till de vuxna. Det var uppskattat.

När den ortodoxa gudstjänsten var klar var det dags för kyrkvaktmästarna att snabbt göra i ordning för Svenska kyrkans gudstjänst. Även nu blev kyrkan välfylld. Ingen rökelse men sång av en barnkör. En härlig mässa. Jag höll ett kort beredelseord och var även med och delade ut nattvard. I ett filmklipp som församlingen lagt ut på sin Facebooksida sjunger vi en lovsång från Zimbabwe. Lyssna till slutet, så kan Du höra mig ”illililla”. Här kommer länken.

Råslätts församlingsgemenskap har egen
anslagstavla i Råslätts kyrka,

Efter mässan var det kyrklunch och sedan ledde jag en samling för de vuxna medan barnen hade ett annat program. När vi skulle gå hem kom representanter för Råslätts församlingsgemenskap. Församlingen är ekumenisk men knuten till Svenska Alliansmissionen och Evangeliska Frikyrkan samt samarbetar med OM Sverige.

På väg från kyrkan frågade jag varför inte den ortodoxa församlingen använt ikonostasen, som stod i sakristian. Då fick jag svaret att den används av den Grekisk Ortodoxa församlingen, som firar sin liturgi på lördagarna.

Denna ikonostas används av den Grekisk Ortodoxa
församlingen. De firar sin liturgi på arabiska
eftersom de kommer från Irak.

Fredrik visar dopgraven i sin nuvarande form.

Vilket spännande kyrkorum, som kan härbärgera alla dessa församlingar. (Och alla står bakom Svenska Bibelsällskapet.) Det finns till och med en början till en dopgrav. Den är inte klar men på väg. Det var roligt att höra att de varit i Aneby på studiebesök. Jag fick ju vara med och skapa möjligheter för att det skulle bli en dopgrav där. Att det finns en dopgrav bidrar till den ekumeniska rymden.

På söndag eftermiddag satte jag mig på tåget igen och åkte till Lund, där jag på måndagen medverkade i något som heter Hållplats homiletik på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Roligt att återse forna arbetskamrater. Under 1½ timme jobbade jag och några präster med framför allt en bibeltext. En viktig möjlighet för präster i och runt Lund att få stanna upp och fundera över sitt predikande. Om Du är predikant och bor nära Lund finns det fler tillfällen. Läs mer på denna länk.

Måndag eftermiddag tog jag nästa tåg – denna gång mot Kalmar. Där träffade jag på tisdag kyrkligt anställda i Kalmar-Ölands kontrakt. Vi höll till i Algutsrum på Öland. Så roligt att få möta ytterligare en grupp forna arbetskamrater men också många andra. Mitt anförande handlade bland annat om frågan hur det står till med bibelkunskapen i församlingarna.

Just vid detta tillfälle gör jag reklam för vår folder:
Hitta rätt i Bibeln. Den går att beställa via denna länk.

När jag hade varit på Öland fick jag skjuts till stationen i Kalmar och åkte sedan på eftermiddagen hem till Uppsala. Tre innehållsrika dagar. Mycket tåg. Mycket bibel. Och många trivsamma människor.

Mitt och periferi

Den stora delen av monumentet har en springa, genom vilken solen kan
lysa på den lilla stenen, som är en kvarsten.

Vem/vilka befinner sig i mitten? Och vem/vilka befinner sig i periferin eller i marginalen? Frågan väcks i mig, när jag är på besök i Höör i Skåne. Där finns ett monument, som heter

Mittelen

Jag förstår det som att ordet betyder ’mitten’ på skånska. Konstnären heter Lars Ekholm. Det går att läsa mer om detta konstverk på wikipedia.

Kl 13 den 4 oktober lyser solen in genom en del av konstverket och når den andra delens, kvarnstenens, mitt. Detta datum är valt, eftersom järnvägen kom till Höör den 4 oktober 1858.

Nåväl, även jag kom med järnväg – i morse. Svenska kyrkansutbildningsinstitut har avdelningsdagar på stiftsgården Åkersberg. Halva personalstyrkan finns ju i Lund, så vi turas om att åka. I höst blir det i närheten av Uppsala.

Längst bort till vänster om det vita huset i högerkanten finns monumentet.

När jag gick till konstverket – Mittelen – och läste på en informationsskylt, framgick det att denna geografiska tyngdpunkt vill utmana den ekonomiska tyngdpunkten i Skåne, som väl snarast finns i Malmö. Det inspirerar mig. All form av utmaning när det gäller makt och centrum gillar jag.

Därför uppskattar jag Kyrkornas Världsråds missionsdokument

Tillsammans för livet.

Där talas det om mission från marginalen. Vi som bor i Västeuropa – kristenhetens gamla centrum – har självklart oerhört mycket att lära av våra kristna syskon på södra halvklotet, som idag är kristenhetens centrum, åtminstone vad gäller antal kristna.

Våra folkvalda, som kan tyckas finns i centrum, har naturligtvis all anledning att lära av de människor som valt dem. Som i lika stor utsträckning befinner sig i mitten.

På detta sätt kan varje människa – eller annan skapad varelse – anses vara i mitten. Vilket får mig att tänka:

- Blir det inte bäst om jag alltid försöker sätta den andra i centrum. I tro och tillit att den andra vill mitt bästa. Så mycket trivsammare än om varje människa i första hand ser sig själv som den mittpunkt kring vilken allt och alla ska cirkla.

Men då krävs naturligtvis tillit och förtroende. Den som blir utsatt för andras maktmissbruk och övergrepp kan inte och ska inte tänka så. Vad jag talar om är situationer där det råder jämlikhet/jämställdhet eller där jämlikhet/jämställdhet finns inom räckhåll.

Då tror jag ljuset bryter fram och når oss. Inte bara klockan 13 den 4 oktober.

Efterlängtade

Så sa Anne-Louise Eriksson – även kallad Lollo – som är rektor på utbildningsinstitutet, när hon välkomnade de nya studerande, som började idag, på helfart. Redan tidigare har ett stort gäng distansstuderande börjat. Och snart kommer fler kurser. Vad jag inte visste är att utbildningsinstitutet har ca: 200 studerande. I Uppsala och Lund men även i Göteborg. Det är några stycken.

Det är klart att ett utbildningsinstitut inte är mycket värt om ingen studerar där. Så visst var de efterlängtade. Det syntes i morse, när jag kom till 'skolan'. Bilderna här talar sitt tydliga språk.

Block till de som ska bli församlingspedagoger.

Psalmböcker utanför kapellet.

Namnbrickor i rätt färgkod. (Grönt= diakon, blå=församlingspedagog,
gul=kyrkomusiker och röd=präst) samt passerbrickor (s k plupp).

Och så förstås förmiddagskaffe/te i köket.

Efter presentationer och en del annat fick jag möjlighet att sitta med tre kollegor och planera dop-blocket. Det sker för präststuderande på termin 2 och även med musiker.

Konstigt egentligen att inte pedagogerna är med på dop-blocket. Jag är van vid att samarbeta med dem. Framför allt i dopsamtalen. När jag var präst i Kalmar åkte samtliga präster och pedagoger på en studieresa för att samtala om en satsning som gjordes: Dopets år. Där var kopplingen församlingspedagog – präst kring dopet självklar.

Men visst behöver även musiker och präster samarbeta kring dopet.

Jag förstår att det framför allt är schematekniska frågor som gör att det inte hinns med att även ha pedagoger med.

När vi skulle göra gruppindelningen räckte inte musikerna till, tyvärr. De är bara fyra! Då sa musikansvarig till att de få musiker om finns skulle vara i samma grupp eller i två grupper men inte i alla tre. Då sa jag:

Ord och inga visor!

Och på ett sätt stämmer det för den sista gruppen. Där blir det bara präststuderande. Och inga musiker. Då blir det ord och inga visor.

Fast förmodligen kan även de präststuderande sjunga. Det löser sig!

Träff för disputerade

Igår eftermiddag och idag fram till kl 15 har jag varit i Lund på träff för präster i Svenska kyrkan som har disputerat men som inte har tjänst vid något universitet. Och det har ju inte jag. Ännu! Det var ett spännande dygn. Igår fick vi en genomgång av förslaget till utbildningsreform i Svenska kyrkan. Det handlar om hur diakoner, församlingspedagoger, kyrkomusiker och präster skat utbildas i framtiden. Det brukar kallas för fyra olika profiler. I framtiden kommer det att heta fyra olika professioner. (Sedan finns ju andra yrkesgrupper i kyrkan: ekonomer, personalvetare, vaktmästare osv men nu handlar det om de som ingen annan utbildar. En som ska betala ut löner på en kyrklig arbetsplats kan ju klara sig med en helt vanlig ekonom/personalvetar-examen. )

Det kommer att bli stora förändringar. Diakoner har alltid utbildats vid diakoniinstitutionerna: Vårsta, Samariterhemmet, Ersta, Stora Sköndal och Bräcke. På sistone har de flesta gett utbildningen genom Ersta/Stora Sköndals högskola. Det ska ändras. Enligt förslaget. Nu ska diakonerna utöver sina fackutbildningar (framför allt sjuksköterska och socionom) få ett pastoralteologiskt år och det ges på ett nytt kyrkligt institut, som förmodligen kommer att ha 2 campus: Uppsala och Lund. Jag har gillat idén att en annan huvudman än Svenska kyrkans nationella nivå har gett utbildningen. Det är ju fortfarande en aktör inom Svenska kyrkan. Men nu centraliseras även detta. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag tror det är en maktfråga. Makten över utbildningen!

Församlingspedagogerna har tidigare utbildats på olika folkhögskolor. Framför allt Sigtuna och Jämnhög. Men nu ska även de få ett pastoralteologiskt år. På samma ställe som diakonerna. De enda yrkesutbildningar som gills är olika former av lärarexamen. (Förskollärare, fritidspedagog, grundlärare eller ämneslärare.) Det tror jag inte är bra. Varför ska en ämneslärare, som kan tyska och franska vara lämplig för kyrklig tjänst? Jo, det kan ju personen vara men inte p g a sin lärarexamen. Dessutom behövs väl lärarna i skolan? Dessutom ska församlingspedagogerna ha en tydlig inriktning på barn och unga. Jo, det är viktigt med barn och unga. Det kan vara en poäng att uppvärdera arbetet bland barn och unga men behövs inte ett pedagogiskt förhållningssätt bland vuxna och äldre? Jag är inte heltänd på denna del av reformen.

Kyrkomusiker kan delas upp i två grupper. Den ena är kantorerna, med en kortare utbildning, som fortfarande ska utbildas på folkhögskolor men få en pastoralteologisk termin, som jag också tror ska ges på samma plats som för diakoner och församlingspedagoger. Den andra gruppen är organister och de kan läsa upp till fem år vid musikhögskola och får också en termin men undrar om inte den integreras i de fem åren (Här har jag inte koll!).

Prästutbildningen blir också förändrad men inte så mycket. Det har mer att göra med vilka kurser på universiteten som blir valbara. Om jag fattar rätt kan man bara ha tre ämnen som huvudämne: Tros- och livsåskådningsvetenskap/systematik, Exegetik (d v s bibelvetenskap) eller kyrkohistoria. Tidigare har man kunnat ha beteendevetenskap som huvudämne.

Alla fyra professioner har dessutom 8 veckors praktik, verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Och vad ska man nu säga om detta? Tja, en reflektion är vad som händer med det vuxenpedagogiska arbetet om församlingspedagogerna inte ska jobba bland vuxna och präster inte får ha religionspedagogik som huvudämne? En annan reflexion är att så mycket ska strömlinjeformas och ändå inte. Varför ska bara församlingspedagogerna ha en åldersprofilering?

Kort sagt: Jag är nog inte överförtjust. Men grundfrågan är naturligtvis att Svenska kyrkan blöder. Medlemmar går ut, många gamla medlemmar dör, nya medlemmar kommer inte till i samma takt. Den ekonomiska basen minskar och tjänster dras in. I dagsläget finns det för många utbildningsplatser. Något måste göras. Men är detta svaret?

Disputation i onsdags

Det tar ibland några dagar att smälta viktiga saker. Gunilla Hallonstens disputation i Lund var fylld av intryck. Resan har jag redogjort för. Med hjälp av tågbyte kunde vi komma i tid till själva disputationen. Sal 118 på Centrum för teologi och religionsvetenskap, Allhelgona kyrkogata 8, Lund var fylld. Många personer kände jag. Bland annat JP Heath, som är anglikansk präst i Sydafrika. JP leder en världsomspännande organisation som heter INERELA+ (International Network of Religious Leaders Living with or Affected by HIV). I början av Gunillas avhandling berättas hur JP skulle leda en retreat med människor, som lever med HIV i Swaziland. Den var nära att ställas in p g a att många lämnade återbud. Men JP åkte ändå, för han menade att det var viktigt, även om bara en enda kom. Det visade sig att fler än väntat kom till retreaten. Gunillas avhandling heter:

Not the Whole Story. The Impact of the Church, Traditional Religion and Society on the Individual and Collective Perceptions of HIV in Swaziland.

En lång titel. Kort sagt handlar det om hur de som lever med HIV i Swaziland blir stigmatiserade, d v s hamnar i ett utanförskap, som är värre än själva sjukdomen. Både kyrkan, den traditionell religionen och samhället förstärker detta. Men detta har jag skrivit om i en tidigare bloggpost. Opponent var Diana Mulinari, som är fil dr i sociologi och professor i Genusvetenskap. Hon opponerade inte på ett traditionellt sätt. Enligt egen utsago var hon för berörd av alla de livsöden Gunilla beskriver i sin avhandling. Gunilla har gjort intervjuer, både i s k fokusgrupper och med enskilda (nyckelinformanter). Professor Mulinari var nästan lite väl vänlig. Dessutom pratade hon kanske något för mycket själv. I alla fall blev Gunilla godkänd och festen på kvällen var också en stor del av behållningen. Med en mycket brokig skara människor från både Södra Afrika och hela Norden. Sång och tal. God mat och god dryck. Gertrude och Tipei Marazanye, som är missionärer i Lunds stift, från Zimbabwe spred god stämning när de tillsammans med sina barn sjöng flera härliga låtar från Södra Afrika. Så mitt i allt ombads Gertrude be aftonbön och trots att inte särskilt många behärskar Shona, var vi alla delaktiga. En av akademikerna berättade att han aldrig varit på en disputationsmiddag på teologen där det förekom bön. Och han hade varit på många. Då var det verkligen på tiden, tänker jag. Och det ska till påverkan från Afrika, för att det ska inträffa. Tala om mission i retur! Underbart!

Rättrådig svärfader

Vi är på väg till Lund. Disputation. Det ska bli trevligt på alla sätt. Vi tog bussen till Kalmar Central och klev på tåget. Då kommer ett budskap i högtalaren: Det blir ersättnngsbuss. Olycka utanför Nybro. Någon i kupén blir irriterad. Jag säger klämkäckt: Det kunde varit värre! Då säger personen: Vi ska med flyget. Jag förstår plötslig irritationen. Konduktören kommer och säger att det kan ta 2 timmar extra. Nu blir jag själv fundersam. Ska vi missa disputationen? Inte bra. Hustrun ringer svärfadren. Beslutet blir: Kom och hämta oss! Vi kör bil till Lund! Den gode svärfadren lämnar den väntande frukosten, sätter sig i bilen och vi går ut ur tåget och ställer oss och väntar. Då kommer ersättningsbussen. Hustrun ringer svärfadren, men mobilen ligger nog hemma. Vad gör vi? Vi går på bussen och ringer svämodren. Sedan börjar ett ivrigt ringande åt olika håll. Resebutikens personal går ut och söker efter svärfadren utan famgång. Vi mår inte bra. Så småningom får vi åter kontakt med svämodren, som meddelar att svärfadren gått in i pressbyrån och ringt hem och fått information om läget. Klok svärfader löser situationen! Tack! Vi sitter nu på bussen och kanske snart på ett tåg till Lund.

Öresundståg - quo vadis?

På hemväg från seminariet i Lund gjorde jag en ny erfarenhet. Tågkaos i Eslöv! En kvart efter avgång från Lund fick alla kliva av. Elfel! Ersättningsbussar på väg. Men på perrongen i Eslöv fanns redan hundratals resenärer. Det var kallt. När en buss kom sprang folk på ett sätt som förde tankarna till upplopp. Likt järnfilspån som dras till en magnet. Nästan lite skrämmande. Efter en stund kom en buss till. Sedan dröjde det. Det var kanske 500 personer och det kom väldigt få bussar. En annan resenär, som visad sig vara Danne, professor i nationalekonomi, skulle också till Kalmar. Han tog efter 1 timme och 45 minuter i kylan utan någon information, saken i egna händer och beställde en taxi till Hässleholm, där tågen åter skulle kunna gå. Jag fick åka med och även två barn (6 o 13) som var på väg till sin pappa i Karlshamn. När vi kom till Hässleholm hade tågen börjat gå som vanligt men det visste vi ju inte då.
Till Kalmar kom vi strax efter midnatt. Drygt 3 timmar försenade på en resa som skulle tagit mindre än 3 timmar.
I can live with that! Ett I-landsproblem, som det brukar heta. Den nya erfarenheten var bristen på information och människors flockbeteende, som endast vekar behöva 1 timmes kyla och brist på organisation som katalysator. Lite skrämmande, faktiskt!

Att leva med HIV

Igår åkte jag till Lund. Goda vännen och kollegan, Gunilla Hallonsten, la fram sitt avhandlingsmanus vid ett s k slutseminarium. Det var spännande. Gunilla har intervjuat människor som lever med HIV. Det har hon gjort i Swaziland, där Gunilla, Hermann och barnen bodde ungefär samtidigt som vi bodde i Sydafrika. Skrämmande berättelser, som framför allt (men inte enbart) kvinnor berättar om sin utsatthet i ett land där män utövar makt på många plan och ofta på ett våldsamt sätt. Ibland i form av det som sociologen Bourdieu kallar symbolisk makt. Men ytterst handlar inte avhandlingen om vanmakt utan om den energi som finns hos den utsatta. Gunilla är inte "the voice of the voiceless" utan låter de utsatta själva göra sina röster hörda.
Även om Gunilla säkert får ändra ett och annat i sin text (så blir det alltid vid slutseminarier) så kommer disputationen att gå som en dans.
Det var mycket fint att få vara med.

Seminarium i Lund

Sitter på tåget. På hemväg från Lund. Har varit på seminarium. Det gick bra. Tre av mina mentorer var där. Hans, Gustaf och Per. De är präster, som varit missionärer som jag. Tre afrikaner var med på seminariet. Reggie, Mavuto och Nelus.
Jag la fram mitt "paper" och det mottogs väl. Dessutom har jag fått några exemplar av min nytryckta avhandling. Tre stycken har jag med hem. Samt tre kanelbullar från yngsta dottern. En tre-vlig dag i Lund.

Två födelsedagsbarn

Idag krävs split vision. Jag är på besök i Lund, hos yngsta dottern, som fyller 21. Därmed missar jag äldste sonen, som också fyller 21. Det löser sig dock fint, eftersom jag tar tåget hem till Kalmar vid lunch och när jag knoppar in i kväll har jag gratulerat båda tvillingarna personligen. Så bra att SJ finns.

Disputation och lagom finska nattmössor

Efter att ha varit i Uppsala två gånger de senaste månaderna och bägge gångerna lyckats pricka in disputationer var det dags för en sådan i Lund. Moderator var 'visiting Professor' K G Hammar och respondent Lennart Henriksson.

'A Journey with a Status Confessionis – Perspectives on a Conflict between the Dutch Reformed Church in South Africa and the World Alliance of Reformed Churches, 1982–1998.'

Opponenten var hård och efter att ha tittat lite mer i avhandlingen kanske man kan säga att mycket av kritiken var rättvis. Men Lennart blev i alla fall godkänd. Han har säkert jobbat hårt och besitter mycken kunskap. Kritiken handlade inte så mycket om vilka resultat han kommit fram till utan mer om hur han kommit fram till dem. Metodfrågor är viktiga. Att skriva en doktorsavhandling är ju att gå en utbildning. Man ska lära sig hantverket. Det räcker inte med att kunna mycket om sakfrågan. Man ska kunna forskningsmetodik, så att man i princip skulle kunna nosa upp ett annat område och beforska det med samma framgång. Kul ord förresten: Beforska!

Det var roligt att vara i Lund och träffa vänner och bekanta. Med på disputationen var även en Sydafrikansk teolog, så jag fick damma av min Afrikaans och prata några ord.

Professorn i Missionsvetenskap, Mika Vähäkangas, hävdade efteråt att disputationen varit tuff, för opponenten, vars namn jag glömt, var också från Finland och i Finland vill man ha det tufft. Oppenenten pratade även hon om vår svenska 'lagom-ness'. (Vad jag förstår ett nytt ord på engelska. 'Lagom-ness'. Kul även det!)

A propos nya ord, så beställde jag ett gäng foldrar från kyrkokansliet i Uppsala. Jag fick det antal jag ville, men alla var på finska. Jag mejlade och undrade om jag beställt dem i nattmössan. Svaret jag fick innehåller ett annat, vad jag förstår, nytt ord:

- Nej, du har inte beställt foldrar på finska. Det är jag som har nattmössat mig.

Skulle det ordet kunna komma med i nästa utgåva av SAOL. 'Att nattmössa sig.' Underbart!