Året som gått 2

Det kunde vara på sin plats att säga något om Svenska kyrkan under året som gått. Kanske inte främst Svenska kyrkan i Kalmar utan Svenska kyrkan som samfund. På ett sätt vore det ärligare att kalla Svenska kyrkan för den Evangeliskt Lutherska kyrkan i Sverige. (Så kallas de flesta andra Lutherska kyrkor i världen – med respektive geografisk bestämning.) Den vi arbetade i när vi bodde i Sydafrika förra gången och även kommer att höra till denna gång heter Evangelical Lutheran Church in Southern Africa. Den omfattar stift och församlingar i Botswana, Lesotho, Sydafrika och Swaziland. En internationell kyrka. Det är bra!

Svenska kyrkan lever fortfarande i efterdyningarna av skiljandet från staten eller snarare i efterdyningarna av sekler som statskyrka. Det innebär att många fortfarande uppfattar Svenska kyrkan som en institution. Inte som ett globalt sammanhang bestående av människor, som även sträcker sig in i evigheten. En effekt är att många av kyrkans medlemmar väljer att gå ur kyrkan. En del har inte ens varit medvetna om att de är medlemmar. För de flesta handlar det om en kombination av att spara några tusenlappar och att man faktiskt inte tror på Gud. Vissa tror på Gud men ser inte att kyrkan är relevant i sammanhanget. Några tycker att kyrkan är för konservativ andra att den är för liberal. På något sätt är det ändå naturligt att den som inte vill vara med också väljer att lämna kyrkan. Såklart leder det till att det ekonomiska underlaget minskar. Det i sin tur betyder neddragningar. Dock kan inte minskade intäkter förklara att antalet gudstjänster minskar och församlingar slås ihop. Självklart kan kristna samlas till gudstjänst även om det är ont om pengar. Det är i alla fall min erfarenhet från kyrkan i södra Afrika. Men ser man kyrkan som en del av det allmänna, där anställda krävs för att service ska tillhandahållas, då måste ju gudstjänstlivet påverkas.

Det jag uppfattar att Svenska kyrkans församlingar kommer att arbeta med under kommande år är dels förslaget till ny kyrkohandbok, dels ny organisation. Jag är inte övertygad om att det kommer att lösa problemen. Nu ska jag vara försiktig med att uttala mig om förslagen till nya gudstjänstordningar. Jag har studerat dem för lite. Den nya organisationen däremot blir jag mer och mer kritisk till. Den löser säkert vissa problem men skapar helt klart andra. De flesta problem förblir olösta. Det jag gillar är att det blir en enda s k pastoral nivå, som styr både över lokaler, personal, församlingsliv osv. Det har varit en olycklig uppdelning mellan församling och pastorat. Men jag är egentligen inte positiv till stordriften. Särskilt inte i de pastorat där antalet medlemmar blir 100 000-tals. Hur kan man vara kyrkoherde i ett sådant sammanhang?

Svenska kyrkans framtid ligger i de nära sammanhangen. Viktig är vår förmåga att leva tillsammans, be och arbeta. Kyrkans utmaning är att vara de fattigas kyrka och inte stå på de privilegierades sida. Därför vill jag lyfta fram en grupp förebilder. Nära Birgittakyrkan i Kalmar ligger Birgittagården. Där bor fem personer med funktionshinder. De firar sin söndagliga gudstjänst i Birgittakyrkan. Sprider alltid stor värme runt omkring sig. Ibland är de och personalen på Birgittagården med och ordnar kyrkkaffe. Tomas spelar ibland djembetrumma. Det viktigaste är att de är med och firar gudstjänst. Bilden nedan är tagen i samband med Berga marknad, när söndagens högmässa avslutades med att hela församlingen gick upp till marknadsplatsen. Den föreställer från vänster till höger: Helena, Tomas, Åsa, Anders, Theresa, Monica.