Hammarskjöld

Häromkvällen gick hustrun och jag på bio och såg storfilmen om Dag Hammarskjöld. Den var sevärd. Mikael Persbrandt är trovärdig. Har alltid gillat honom som Gunvald Larsson i Beck. Här spelar han en delvis annorlunda karaktär. Men samma beslutsamhet och enstörighet. En intervju med Sverker Åström, som jobbade ihop med Hammarskjöld, stärker bilden av Dag Hammarskjöld som en ensamvarg. Sverker Åström säger:

1950–53 så var jag hans chef de cabinet. Det var inte mycket att göra, för han gjorde allting själv!

I en del kommentarer som jag läst ifrågasätts att filmen antyder att Hammarskjöld var homosexuell. En recension i Aftonbladet beskriver det på följande sätt:

Han får besök av en ungdomsvän, Peter Levin. De var nära i ungdomen, och mötet får Hammarskjöld att minnas vandringar i svenska fjällen. Är det kärlek han känner? ”Jag är inte homosexuell”, säger han i filmen och låter mer som om han ska övertyga sig själv än någon annan.

Ungdomsvännen är i själva verket en fiktiv person. Enligt manusförfattaren Ulf Ryberg har rollfiguren skapats som ett hopkok av riktiga personer, redovisar Sveriges Radio. Världen idag är nog den tidning som är mest upprörd:

Den allvarligaste bristen i denna omtalade film är dock den grundlösa homoerotiska bilden av Dag Hammarskjöld. Det enda vi vet om hans romantiska tillvaro är att han var ensamstående hela livet.

Min bild är ju att filmen ställer vissa frågor men egentligen inte besvarar dem. Däremot kan jag hålla med Världen idag om att man kunde lyft fram Hammarskjölds spiritualitet.

Det finns flera kända och starka inslag hos människan och makthavaren Dag Hammarskjöld som hade passat väl som grund till en film om honom. Av de anteckningar som efter hans död gavs ut under titeln Vägmärken vet vi exempelvis att han var en varm kristen. Det sekulariserade Sverige har dock förskräckligt svårt att ge en trovärdig spegling av denna dimension i tillvaron.

Men när hustrun och jag samtalade efteråt var det en helt annan aspekt som hustrun lyfte fram, som jag verkligen håller med om. Filmen beskriver hur engagerad Hammarskjöld var när det gällde avkoloniseringen av Afrika. Frågan är då: hur beskrivs afrikanerna? Det är två svarta afrikaner som får repliker. Dels Patrice Lumumba, som var det fria Kongos första premiärminister och som avrättades 1961. Dels Moïse Tshombe, som var president i utbrytarstaten Katanga. Lumumba var, såvitt jag kan läsa mig till, en eldfängd person men som befrielseledare kunde porträttet av honom fördjupats. Eller kunde åtminstone en bakgrund getts. Lumumba var ju med på den stora panafrikanska konferensen i Accra, i Ghana 1957. Där fanns ledare som Kwame Nkrumah, det fria Ghanas första president och Kenneth Kaunda, framtida ledare för Zambia. Om nu avkoloniseringen var viktig för Hammarskjöld hade det kunnat passa att låta afrikanska ledare ta mer plats. 

Tshombe var med stor sannolikhet en marionett för belgarna men en scen som etsar sig fast är när en vit legosoldat från Nordrhodesia (nuvarande Zambia) inte vill ta Tshombe i hand. Denne reagerar starkt men sedan rinner hela frågan ut i sanden. På ett sätt symptomatiskt för filmen, där afrikanerna blir en slags bakgrund till porträttet av Hammarskjöld.

Men ändå vill jag rekommendera filmen. Inte minst idag när flera stora krig påverkar vårt dagliga nyhetsflöde och även Sveriges statsminister talar om att det ytterst handlar …

… om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva.

Hammarskjöld framställs inte som en pacifist och det var han nog inte heller. Men han är noga med att beskriva att FN’s uppdrag är att vara fredsbevarande.

 

Som en god vän sa idag. Vi behöver inte i första hand rusta för krig utan fortsätta att arbeta för fred.

En hundradel för världen

På Svenska Missionsrådets webbplats skriver generalsekreterare Charlotta Norrby:

Regeringen vill finansiera flyktingmottagandet från Ukraina genom att omfördela över 9 miljarder kronor från biståndsbudgeten i år. Det kommer att få allvarliga konsekvenser på både kort och lång sikt.

Som tur är tas inga pengar från det humanitära anslaget. Men det är illa nog att medel är tänkta att tas från arbete för mänskliga rättigheter, för minskad fattigdom och för hållbar utveckling runt om i världen.

Hur stora summor rör det sig om? Charlotta Norrby säger:

Vi måste räkna med att anslaget för stöd till civilsamhället kan dras ned med 38 procent.

Det är många organisationer som nu reagerar på detta. En debattartikel i Göteborgsposten är undertecknad av representanter för

Act Svenska kyrkan

Afrikagrupperna

Diakonia

ForumCiv

IM

Kvinna till kvinna

MyRight

Plan International Sverige

PMU

Rädda Barnen

Svenska Afghanistankommittén

Svenska FN-förbundet

Svenska Missionsrådet

We Effect och Vi-skogen

FN’s generalsekreterare lyfter fram hur kriget i Ukraina påverkar människor som lever i materiell fattigdom:

Den ryska invasionen kan försätta uppemot 1,7 miljarder människor – mer än en femtedel av mänskligheten – i fattigdom, nöd och svält i en omfattning som vi inte har sett på årtionden.

För att inte biståndet ska urholkas mer har SMR och flera av dess medlemsorganisationer anslutit sig till kampanjen "En hundradel för världen". Kampanjen arbetar för ”en generös och solidarisk biståndspolitik oavsett regering i Sverige”. Jag håller med om följande motto:

Vi har råd att bidra med en hundradel av vårt välstånd i solidaritet med världen. Vi har inte råd att låta bli.

Vi behöver fortsätta arbetet med de globala målen - Agenda 2030. Det arbetet har inte blivit mindre viktigt för att det råder krig i vårt närområde.

Migrationsverkets test II

Efter gårdagens bloggpost om migrationsverkets kristendomstest har jag fått en del kommentarer i mina sociala media-flöden. De spretar åt olika håll. En som jag tar åt mig av kommer från en god vän och kollega, som på Facebook skrev följande:

Anders, det finns mycket mer information och artiklar om detta som jag tycker du borde läst innan du skrivit detta. Tycker migrationsverket kommer undan för lätt.

Det är bra när någon tar bladet från munnen. Speciellt om det är någon som vet vad det handlar om. Och det bedömer jag att vederbörande vet. Därför skriver jag något ytterligare om hela frågeställningen kring migrationsverket och hur konvertiter behandlas.

Det är uppenbart att Migrationsverket tagit åt sig av den debatt som Facebook-testet åstadkommit. Det är bra. Migrationsverket har därför gått ut med ett pressmeddelande. Många har ju uppfattat att Facebook-testet är samma test som migrationsverket låter konvertiter genomgå. Så är det naturligtvis inte. Detta missförstånd utnyttjas av migrationsverket, som min vän och kollega också skrev i Facebook-tråden,

för att flytta fokus från de verkliga problemen som testet sätter fingret på.

Därför vill jag understryka att min avsikt aldrig varit att flytta fokus från själva saken: att konvertiter måste behandlas på ett rättssäkert sätt.

Det förefaller som om många av migrationsverkets handläggare saknar grundläggande kunskaper, när det gäller vilken roll religion spelar för olika individer. I det ärendet vill jag hänvisa till en mycket vederhäftig bloggpost.

Katarina Plank, lektor vid Karlstads universitet, skriver under rubriken:

Klarar du Migrationsverkets kristendomsfrågor? En kommentar om religion och asylprocesser

Bloggposten är snarast en artikel och för den som inte läser hela kommer här sammanfattningen:

För att kunna förstå vilken roll religion spelar hos enskilda individer, och hur religionen levs, behöver man ta hänsyn både till individcentrerade praktiker och sociala institutioner. Det är viktigt att komma ihåg att människor inte är några teologiska robotar, som är programmerade och beter sig på ett uniformt sätt beroende på vilken religiös tradition de tillhör. För att förstå levd religion behöver fokus ligga på praktiker och berättelser, framför filosofiska system och doktriner. Religion i vardagen tar sig uttryck i en performativ och materiell praktik där relationer är viktiga.

Annorlunda uttryckt måste den som vill veta något om en persons religiösa tro, gå på djupet. Att ställa kunskapsfrågor till en konvertit räcker inte. Två personer kan svara helt olika på samma fråga men vara lika troende, eftersom det handlar om en levd tro.

Så vad ska då handläggarna på migrationsverket göra? Jag hoppas det som migrationsverket själva skriver på sin hemsida stämmer:

Just nu pågår en utbildning som Migrationsverket tagit fram tillsammans med forskare från olika universitet. I utbildningen ingår bland annat utredning och bedömning av religion som asylskäl.

Det jag dock förstår från människor med insyn, är att många konvertiter inte får en rättssäker behandling. Därför behövs både protester och dialog.

Fördelen med dialog är att den minskar polariseringen. Det jag upplever är att det finns en brist på tillit i vårt samhälle kring dessa frågor. Det jag vill slå ett slag för är att det är eftersträvansvärt att bygga förtroende mellan kyrkor och myndigheter. Jag hoppas att det finns utrymme för det. 

Ytterst för att medmänniskor som konverterar till kristendomen och riskerar att utsättas för förföljelse, ska få en möjlighet att finna en fristad i Sverige. Artikel 14 i FN’s deklaration om mänskliga rättigheter gäller:

Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.

Cecilia Wikström angående Sverigedemokraterna

Kunskapsfrukosten hölls i Katedralcaféet.

På en direkt fråga om hur vi som kyrka – i nästa års kyrkoval – ska förhålla oss till att Sverigedemokraterna är med i valet, svarade Cecilia Wikström:

- Ställer de upp i kyrkovalet?

Det var minst sagt förvånande. De har ju suttit i kyrkomötet sedan 2001. Hur kan hon ha missat det? Jag menar att detta verkligen har bäring på Svenska kyrkan och migrationsfrågorna.

Jag och många fler lyssnade till Cecilia Wikström vid ett intressant frukostseminarium i morse. Hon var inbjuden av Team Migration, som är en projektgrupp inom kyrkokansliet. Cecilia Wikström är EU-parlamentariker och präst. Hon har ansvar för EU’s asylpolitik.

En stor del av hennes presentation handlade om hur hon är med och arbetar för att få till olika överenskommelser kring asyl- och migrationsfrågor inom EU.

Hon berättade engagerat om FN’s första toppmöte kring asylfrågor och det dokument som togs den 19 september:

New York Declaration

Jag inser att jag behöver läsa det och se vad som står i det. Enligt Cecilia Wikström handlar det mycket om civilsamhällets ansvar.

Hon ifrågasatte talet om att EU upplever en flyktingkris. Den mängd flyktingar som EU tar emot utgör 0.2 % av EU’s befolkning (drygt 500 miljoner). I världen i stort finns 60-65 miljoner människor på flykt. Libanon, som till ytan är lika stort som Uppland har 4,5 miljoner invånare och tar emot en grupp flyktingar som är lika många som 35-40% av befolkningen – runt 2 miljoner. EU tar emot 1,5 miljoner.

Visegrád-länderna hade jag inte hört talas om. Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern. Cecilia Wikström berättade att hon gärna besöker deras ledare och hellre talar direkt med dem än bara om dem. Men hon stack inte under stol med att dessa länders ledare absolut inte vill vara med och ta sitt ansvar för EU’s asylpolitik. Trots att människor i både Ungern (1956) och dåvarande Tjeckoslovakien (1968) har erfarenheter av behovet att fly sitt land.

Det som är värre ändå, menade hon, är att andra EU-länder (baltstaterna, Nederländerna och Danmark) hukar sig bakom Visegrád-länderna. (Jag hade tänkt fråga om inte Sverige också gör det).

Cecilia Wikström tror inte att det går att införa sanktioner för de länder som inte tar sitt ansvar men kanske däremot att hålla inne bidrag. (Vilket i mina öron låter som ungefär samma sak).

Till sist kom hon in på Brexit som hon beskrev som en ”Clash of generations”. Det var äldre väljare som ville gå ur EU, inte de yngre. Hon menade att både Brexit och valet av Trump i USA kom som något helt oväntat för många. Då frågade jag om vi kunde vänta oss samma oväntade skeenden i Sverige. Jimmie Åkesson som statsminister?

På den frågan berättade Cecilia Wikström hur hon i valrörelsen inför EU-valet 2014 hade önskat möta Jimmie Åkesson i Sölvesborg i en debatt. Han ställde inte upp men det gjorde Richard Jomshof. Hon beskrev honom som en ung, smal, nervös ung man. När Cecilia Wikström hade handhälsat på alla närvarande Sverigedemokrater (och alla andra också) tog hon Jomshof i hand. Han var alldeles kallsvettig, kunde hon berätta. Men debatten blev saklig och sansad och sedan gick Folkpartiet (detta var innan namnbytet) starkt framåt i Blekinge.

Med detta tror jag Cecilia Wikström ville säga att vi inte kan låta bli att möta våra meningsmotståndare, även om de hyser avskyvärda åsikter. Jag håller med henne om detta. Om vi behandlar extremister respektlöst, förvärrar vi bara saken. Här gäller det motto som Michele Obama myntat:

When they go low, we go high.

Inte för att det är roligt. Men för att vi tillsammans måste bygga en samhällsgemenskap som frimodigt kan öppna sig utåt inför en framtid som ingen av oss sett.

Svenska kyrkans kyrkosekreterare, Cristina Grenholm, tackade Cecilia Wikström i slutet av kunskapsfrukosten och jag blev glad över Cristina då underströk att Gud verkar i vår värld, för att utbreda Gudsriket. Det hela avslutades, passande nog, med att Cristina önskade Cecilia Wikström Guds välsignelse i hennes viktiga arbete.

Samisk besvikelse – min besvikelse

Kyrkans Tidning skriver:

Samerna får inte hjälp med att utöva påtryckning på regering och riksdag för att värna sina rättigheter. Det beslutade kyrkomötet, vilket nu kritiseras av samer.

FN har ett fackorgan, som bevakar arbetsvillkor, distriminering etc. Det heter ILO. Konvention nr 169 handlar om bland annat om urbefolkningar. Sverige är ett av få lander som inte ratificerat detta.

En av motionerna till kyrkomötet (från Johan Åkesson) ville att kyrkostyrelsen skulle 

... uppvakta regering och riksdag till stöd för en ratificering av FN-stadgan om urfolkens rättigheter.

Det blev nej. Trist, anser jag.

Men jag undrar också varför det blev nej. Vågar inte kyrkomötet ta fighten? När jag läser i Kyrkans Tidning får jag inga svar.

Jag ser däremot på Sveriges Radios hemsida att biskopen i Luelå stift, Hans Stiglund, ville något annat. Stöd för samerna. Bra!

Om inte något skett före nästa års kyrkomöte, hoppas jag motionen kommer tillbaka.

Mandela fortsätter att fascinera

Våren i Sydafrika är en intensiv period när det gäller ’Memorial lectures’. Idag var det dags för

Peter Brown Memorial Seminar

Den som var inbjuden att tala var Zelda la Grange, mest känd som Mandelas assistent eller sekreterare under 19 år. En fascinerande person. Jag menar la Grange. Påverkad av Mandela, ja visst!

Men först något om Peter Brown. Han var en av grundarna av ’the Liberal Party’ och arbetade nära dess ledare under 1950-talet, Alan Paton. Brown blev bannlyst 1962 och var det under många år. Det går att läsa mer om honom här.

Därför var det inte konstigt att den som välkomnade åhörarna särskilt talade sig varm för detta liberala parti och vad det betydde i kampen mot apartheid. Men nog var det ett klavertramp att i välkomsttalet jämställa Mandela och Jan Smuts, som var Premiärminister i Sydafrika 1919-1924 och 1939-1948. Han var dock ledare för ett land där större delen av befolkningen förvägrades mänskliga rättigheter. Visserligen lär han vara den enda som skrivit under både Nationernas förbunds stadga och Förenta Nationernas stadga. Men jag blev irriterad när hans namn i stort sett likställdes med Mandela.

Föreläsningen inleddes med Sydafrikas nationalsång. Det gillade jag! Men det var faktiskt ovanligt klent med sången. Sedan var det det sedvanliga välkomsthälsandet av vissa, viktigare gäster. Jag vänjer mig nog inte vid detta.

En engagerad person, som det var lätt att lyssna på. (Foto: Kristina Göranzon)

Zelda la Grange

I oktober 1994 blev hon Mandelas privatsekreterare eller PA. Hon var nog inte den enda. Hon var 23 år och, enligt egen beskrivning, rasist. När hon mötte Mandela första gången förstod hon inte vad han sa till henne. När hon frågade om, insåg hon att han talade afrikaans. Mandela har sagt:

Om Du talar till en människa på ett språk hon förstår, når Du hennes huvud.Om Du talar på hennes eget språk, når Du hennes hjärta. (Fritt översatt)

Resultatet blev att den 23-åriga Zelda la Grange började gråta. Då lär Mandela ha lagt sin hand på hennes axel och sagt:

Nu överreagerar Du allt.

Det var mot bakgrund av detta inte så konstigt att la Grange började sitt tal med en s k ’disclaimer’ (friskrivningsklausul) och erkände att engelska inte är hennes modersmål. Men hon tillade:

Om någon talar ett språk dåligt, betyder det att den personen kan ett annat språk bättre.

Kanske något att tänka på i den svenska kontexten.

Bilden togs 2008, när Zelda la Grange förklarade för
 Mandela hur ett avgjutning skulle göras av  hans hand:
 "The hand that changed my entire being".

La Grange delade många minnen från de nästa 20 åren med Mandela. Vi köpte hennes bok

Good Morning, Mr Mandela (Cape Town: Penguin Books. 2014)

Säkert återkommer jag med mer från den. När jag frågade henne om den ska komma på svenska berättade hon att det blir i november. Svenska blir ett av de första språken efter afrikaans och engelska. På afrikaans heter den:

Goeiemore, Mnr. Mandela

Hon lyfte särskilt fram tre saker, som hon lärt sig av sin chef:

1. Mod och övertygelse

Under hennes första tid hade Mandela sagt till henne att utan mod, skulle hon inte bli långvarig på jobbet. Bevisligen hade hon en del mod! När det gäller övertygelse, stod det utom allt tvivel att Mandelas övertygelse verkligen smittat av på henne.

2. Respekt

Vid ett flertal tillfällen underströk la Grange hur viktigt det är att visa sina motståndare respekt. Därigenom undviks att motståndaren får avgöra hur slagfältet ska se ut.

3. Disciplin

Hennes berättelse om hur hon vid ett tillfälle var 5 minuter sen till en avtalad tid, när Mandela skulle flyga från en militär flygplats utanför Johannesburg, var rörande. Han hade tittat på henne och sagt:

That was the last time.

Och det var sista gången hon var försenad.

I samtalet efteråt förstod vi att hon är upprörd över den brist på framför allt disciplin och respekt som råder i sydafrikansk politik idag. Inte minst bråken mellan EFF och parlamentets talman är prov på detta.

En fråga hon fick handlade om Mandelas syn på korruption. Hon berättade då en händelse från ett besök i Kuwait, där en tvål i badrummet hade försvunnit. Mandela hotade att ge samtliga säkerhetsvakter sparken om inte tvålen återställdes. Nästa morgon var tvålen på sin plats och vakterna behöll sin anställning.

Det hettade till ett par gånger i frågestunden. Dels gällde det hennes avslöjanden i boken kring xhosa-folkets begravningstraditioner, dels gällde det Mandelas tysta diplomati i förhållande till Zimbabwe. Hon svarade bra. Möjligen hade hon fel, när hon beskrev situationen i Zimbabwe som relativt god fram till 1999 (då Mandela avgick som president).

Hennes slutord, när någon frågade om hon hade något nytt jobb, vilket hon inte har (mer än halvtid) var att hon ville gå ett steg vidare och reflektera akademiskt kring arvet efter Mandela. Det kändes vettigt. Jag tror att Zelda la Grange har mycket att bidra med i Sydafrika även i framtiden. Som en person "in her own right".

Palestina - nästan medlem i FN

Sverige står bakom ett "ja" till att Palestina ska komma ett steg närmare FN. Det är bra. Det är ett stöd för en två-stats-lösning. Det bästa hade väl varit att alla de som bor i området kunde samsas i ett land. Det verkar inte fungera. Det finns många honder på vägen. En varaktig fred måste ju framför alllt bygga på en rättvis fördelning av resurser: land och inte minst vatten.

Men att Palestina nu tar klivet från observatörsstatus till icke-medlem är en viktig markering. Hur det nu kan vara något bra att bli "icke-medlem". Det kommer dock att firas rejält i Palestina. På en god väns facebook-sida läste jag följande program:

Today in Palestine: Popular Activities in Palestine Marking UN Vote Ramallah’s popular events: 11:00 AM: UN vote celebrations, traditional dancing, national songs by “Al-Hanoneh” and “Fononiat" folklore bands, at Yaser Arafat’s Square 12:00: Political speeches (at Yasser Arafat Square) • Ramallah Governor's speech (Representing H.E President Mahmoud Abbas) • Speech by Senior Hamas Leader • Spe ech by Senior Islamic Jihad Leader • Speech by Senior Fatah Leader • Speech by Senior PFLP Leaders Kdec6:30 pm: Scouts bands marching from the Roman Catholic Church of the Holy Family (Al Ahliyya College), towards Yasser Arafat Square. Popular Events around Palestine: 11:00 AM • Beit Jala: 4000 Palestinian students will march from Talita Kumi School (Lutheran School) to the city center to deliver a book they have prepared reminding US President Barack Obama (The book will be sent to the White house). • Al Khalil (Hebron) – Popular Festival at Hebron Governorate • Nablus – Popular Festival at Martyr’s Square • Jenin – Popular Festival at Central Square • Qalqilia – March from Abu Ali Iyad Square towards the Governorate. • Tulkarem – March from Jamal Abdel Nasser Square towards the Red Cross • Bethlehem – Scouts bands will march from the Arab Bank to the Nativity Square – Festivities with Palestinian folklore at Nativity Square. • Jericho and Jordan Valley – Popular Festival at Central Square. • Salfeet: Popular demonstrantion from Independence’s Square (Al Istiqlal) to the Governorate at Peace Street (Salam Street). • Jerusalem: Activities to be announced on due time. • Gaza Strip: Events programmed during the whole day by Palestine Liberation Organization. 16:00 PM • Beit Sahour – Scout bands will march around the city (16:00 PM). 18:00 PM • Jericho: Palestinian military bands will perform Patriotic songs. 21:00 • Screens will be available in every city to watch the President’s Speech. • Bethlehem: Thousands of people are expected to wait for President Abbas speech to be projected at the Illegal Israeli Wall built in the city (Rachel Tomb/Bilal Bin Rabah Mosque Area). . 00:00 • Churches all over Palestine will ring their bells at midnight marking the vote.

Inte minst det sista är viktigt: Låt oss inte glömma de kristna palestierna. De är inte många och riskerar att bli färre och färre. Jag skulle velat vara där någonstans i natt och höra alla kyrkklockor ringa. Jag tror att de ringer för fred. Fred mellan Israel och Palestina. Fred mellan kristna, judar och muslimer. Såhär några veckor före julnatten. Passande!

Tillbakablickar 3

Intrycken från vår resa är många och tillbakablickarna kommer nog att poppa upp i form av olika bloggposter ett längre tag. När vi var i New York besökte vi FN. Vi kom sent på måndagen. det var bara hustrun och jag. Vi fick gå igenom en säkerhetskontroll och lämna väskor mm. denna kontroll fanns i en provisorisk byggnad. När vi kom in i bottenvåningen på själva FN-huset gick vi fram till informationen, för att höra om det fanns någon plats kvar i någon guidad tur. Ja, en i den med guide och en plats i det som kallades "audio tour", där man går runt med hörlurar och lyssnar på en inspelad röst. Vi hade ingen lust att gå olika turer. Personalen förstod och vi kunde vara med på hörlureturen båda två. En anställd gick före oss och såg till att rätt information lästes upp på rätt plats. Vi såg den stora salen där generalförsamlingen möts, säkerhetsrådets sammanträdesrum samt en hel del utställningar. Det var intressant och kändes även lite andaktsfullt att vara just där. Tänk vad FN kunde uträtta om alla länder ställde upp med resurser och var lojala mot fattade beslut. Kanske är vi i Sverige en aning naiva, när det gäller FN's möjlighet att uppnå de mål som sätts upp. Men hellre det än att bli en desillusionerad fatalist. det var dock trist att se hur själva byggnaderna var slitna och stundtals kändes det symptomatiskt för hela organisationen. Dock sades i hörlurarna att det pågår ett program för upprustning av lokalerna. Hoppas att detta står för en upprustning av hela organisationen.



Generalförsamlingen möts här.



Trasiga stolar i FN talar sitt tydliga språk.



Säkerhetsrådet möts här.



Karl Fredrik Reuterswärds skulptur "The Knotted Gun", står utanför FN-huset.



Det hade varit spännande att få möta Dag Hammarskjöld.

Min dotter, mångsysslaren, 2

Nu drar snart näst äldsta dottern iväg till Sydafrika. Hon har inte varit där sedan julen 2005. Skälet är att hon är en av Svenska kyrkans representanter till COP 17 i Durban, FN's klimatmöte. Hon är där som aktivist men som sådan ackrediterad till mötesområdet. På lördag ska hon delta i den stora ”climate walk”. Hon har viss erfarenhet, för hon var med i Köpenhamn.
Det går att läsa ett och annat blogginlägg på agera-bloggen eller på Svenska kyrkans klimatblogg. Vi ser med spänning fram mot detta!

Äktenskap eller ej

Nu diskuteras det i maktens korridorer i Svenska kyrkan. Ska samkönade par vigas till äktenskap eller ej. Ett förslag på vigselordning skickas ut av kyrkostyrelsen på remiss. Där står det enligt ärkebiskopen, som var intervjuad i Dagens Eko i lördags, att ordet 'äktenskap' inte är med. Ärkebiskopen menar att det inte var avsiktligt utan bara blivit så. Enligt DN sa Anders Wejryd:
'Det finns ingen idé om att försöka gömma undan ordet "äktenskap". Man har utgått från en bra, fungerande ritual som skapades för välsignelse vid partnerskap och utvidgat den med löftena, och då har det tydligen inte blivit naturligt att lägga in det.'
Det stämmer med vad han sa. Jag har själv lyssnat på intervjun, som finns på:
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/kanalarkiv.asp?ProgramId=3071&NrOfDaysInArchive=100
Här sker en typisk diskursiv kamp. I en hetero-normativ diskurs, blir det viktigt att begreppet 'äktenskap' har med den heterosexuella relationen att göra. I en diskurs, som betonar olika sexuella förhållandens lika värde, blir det viktigt att slåss för själva begreppet 'äktenskap'. Det handlar egentligen inte om 'rätt' eller 'fel'. Det handlar om makt!
Så länge heteronormen har makten är det på ett sätt. Ges begreppen ny mening har maktförhållandena förskjutits. Jag underar mycket över vad jag anser om detta. En fråga är naturligtvis huruvida den Gud jag bekänner mig till, har gett oss anvisningar, i bibeln, när det gäller dessa frågor. Det är inte en enkel fråga.
En annan fråga är om etiska frågor egentligen ska lösas på ett allmänmänsklig plan och att bibelns primära budskap är evangeliet om Jesus Kristus, att det finns NÅD för oss i vår svaghet, otillräcklighet och även när vi begår synd. I så fall skulle enskilda kristna kunna komma till olika svar i etiska frågeställningar (vilket ju redan sker) men Gud skulle så att säga inte lägga sig i.
Men kan ju också hävda, att det är Guds vilja att utlevd homosexualitet är OK. Men det går då inte att bygga på direkta bibelord utan måste i så fall byggas på mer allmänt hållna tankar i bibeln. Eller får man åberopa andra sätt att utröna Guds vilja.
Själv är jag nog inne på linje två. (Fast jag är inte helt övertygad). Vi människor får tillsammans lösa etiska frågeställningar. Det som är bra för kristna är även bra för muslimer och ateister. Kristendomen handlar i första hand om att det finns hjälp att få, när livet går sönder.
Men jag vet att detta är en hållning med många luckor.
På vad ska man då bygga sin etik? Det är inte enkelt! FN's deklaration om mänskliga rättigheter? Jo,m det går väl bra, så länge FN inte ändrar på dem. Hur länge är det så?
Jag befinner mig mitt i detta. Jag vill gärna respektera dem som kommer till andra uppfattningar!
Min egen uppfattning då? När det gäller äktenskap som begrepp? Nej, jag ser ingen poäng i att behålla ett ord för enbart hetero-sexuella relationer. Jag har aldrig fått frågan om att välsigna samkönade par. Skulle jag i framtiden få frågan att viga ettsamkönat par skulle jag svara: Ja!
Men däremot kan jag inte se att något gott kommer ut av en sitatuion, där alla präster måste göra det. Jag tror på försoning! Jag tycker faktiskt att det är bra att vi kommer fram till olika svar på livets svåra frågor. Jag har något att lära av den som tycker annorlunda.
Kanske skulle jag skriva något om tolerans och intolerans, men det får bli en annan gång.