Mission och mänsklighet i Seglora smedja

Ofta håller jag med Eva Lindqvist Hotz, präst och en av personerna bakom Seglora medja. Men hennes senaste ledare i Dagens Seglora fyller mig mest med frågor.

Tanken verkar vara att det finns en motsättning mellan det kristna och det mänskliga. Märkligt! Hon skriver om Svenska kyrkans missionssatsning. Om jag förstår Eva rätt bör vi tona ner det kristna för annars riskerar, enligt henne,

Svenska kyrkans missionssatsning att bli ett ofrivilligt stöd till främlingsfientliga krafter som använder kristenhet som markör för ”svenskhet”.

Hur kan kristenhet vara en markör för ”svenskhet”? Jag förstår att det kan användas så men ska vi nöja oss med detta? Tillsammans med min hustru är jag på väg till tjänst i Sydafrika. För oss är det självklart att man kan vara 100 % kristen och 100% mänsklig eller allmänmänsklig. Ska vi kapitulera inför det som Eva Lindqvist beskriver som

... det mörker som nu sänker sig över Europa.

Det menar inte jag. Tvärtom går det att frimodigt bekänna sin tro på Jesus Kristus och samtidigt tro att andra människor, med annan tro eller ingen tydlig Gudstro alls, har samma värde och har oerhört mycket att bidra med. Jag blir nästan upprörd över en så snäv syn på Jesus och den kristna tron.

Jag reagerar t ex på följande stycke:

Tiotusentals människor söker sig nu i advent till kyrkorum upplysta av stämningsfyllt [stämningsfyllda?] lågor, en viktig påminnelse om betydelsen av att i [?] vi alla [i?] Jesu efterföljd värnar varje människas inre ljus.

Det är klart att vi värnar varje människas inre ljus men jag tror också att det finns ett uppenbarelsens ljus. Åtminstone är det vad vi samlas kring på Kyndelsmässodagen. (Som dessutom är min dopdag). Därför är det märkligt när Eva fortsätter med orden:

Den kristna kallelsen börjar och slutar med att bära ljus där mörker råder. Desto mer förvånande är det därför att ta del av Kyrkostyrelsens beslut från i höstas om kristen mission i Sverige.

Varför är det förvånande? Att i ord och handling berätta om Jesus – är det så upprörande? Om inte kristna gör det – vem ska då göra det?

Eva kallar det för ”ett kyrk-egoistiskt perspektiv” men så ser inte jag det. Om jag berättar om Jesus gör jag det för att jag vill dela med mig av en tro, som är livsviktig för mig. Det betyder inte att jag prackar på min tro på andra eller att jag vill främja ”svenskhet”. (Vad nu det är?)

Det behöver inte finnas någon motsats mellan det som är mänskligt äkta och det som är äkta kristen tro. Tvärtom: Gud skapade ju människan till sin avbild. I Jesus Kristus förenas det gudomliga och det mänskliga. Att vara kristen är inte att främja ett visst folkslag framför andra utan alltid att upptäcka och bejaka det mänskliga och det gudomliga i varje människa.

Jag stödjer kyrkostyrelsens beslut om att satsa på mission i Sverige! Hoppas bara att vi tar hjälp av våra trossyskon i den världsvida kyrkan. Precis som de gärna tar hjälp av oss.