Osynliga kyrkomusiker

Kyrkans Tidning har en stor artikel idag som handlar om Svenska kyrkans anställda och deras löner. Fyra stora cirkeldiagram illustrerar artikeln. Av dessa framgår att kvinnorna dominerar gruppen diakoner och pedagogiska yrken. Bland komministrarna är fördelningen kvinnor och män jämnare. Bland kyrkomusiker är det betydligt fler kantorer än organister. [Sic!]

Tankarna går till programmet fem myror är fler än fyra elefanter och Brasses lek:

Lattjolajbanlådan

Ni kommer kanske ihåg. Brasse tog upp fyra djur ur en väska och satte upp dem på en hylla. Sedan gällde det för Eva och Magnus att välja ett, som skulle bort.

Könsskillnader är alltså helt oviktigt när det gäller kyrkomusiker. Det som dessutom förbryllar mig är varför musikerna överhuvudtaget inte nämns i texten. Det enda är cirkeldiagrammet och det verkar signalera att kön är oviktigt när det gäller kyrkomusikernas lön. Jag bollade detta med en av våra studerande, som sa:

För vissa organister är skillnaden mellan organister och kantorer större än mellan män och kvinnor.

Är det också så vi andra ser på våra kyrkomusiker? Det är väl i och för sig positivt att det är oviktigt om kyrkomusikern är en man eller en kvinna. Men det är väl inte bättre att en annan uppdelning ersätter denna?

I utbildningsreformen skiljer också musikerna ut sig. Församlingspedagoger, diakoner och präster går ett pastoralt slutår vid utbildningsinstitutet. Antingen på helfart eller på distans. Det gör också en del kyrkomusiker, fast deras slutår sker på halvfart och är alltså endast en sluttermin. De flesta kantorer utbildas dock fortfarande på folkhögskolor och gör endast tre veckor vid utbildningsinstitutet. Vi som undervisar (och de studerande) är väldigt glada för dessa veckor, eftersom det ger oss en möjlighet till samverkan. Kontentan är att kyrkomusikerna sticker ut även i utbildningsreformen.

Artikeln i Kyrkans Tidning väcker dessutom andra frågor. Varför används kategorin

Pedagogiska yrken?

Om jag gissar ryms även de, som innehar församlingspedagogtjänster utan att ha formell behörighet. Ingår även förskollärare vid kyrkans förskolor? Svårt att veta. Det intryck som ges är dock att utbildade församlingspedagoger inte får den uppskattning de borde i kyrkan.

En följdfråga är då om alla diakoniassister ingår i gruppen diakoner. Förmodligen inte. De finns kanske inte ens med. Detsamma gäller kyrkovaktmästare, lokalvårdare, kyrkoskrivare och många andra. Kanslicheferna finns dock med. Skälet framgår tydligt. De är chefer. De ingår i en egen liga med biskopar, domprostar och kyrkoherdar.

Genomgående är dock att män fortfarande tjänar mer än kvinnor. Artikeln diskuterar huruvida detta har saklig grund eller inte. Mitt enkla svar är: skulle inte tro det. Visserligen är kyrkan (liksom den kommunala sektorn) något bättre i jämförelse med den övriga arbetsmarknaden. Men det är ju fortfarande helt oförsvarligt att lön baseras på kön.

Samverkan

Svenska kyrkans utbildningsinstitut är inne på sitt fjärde läsår. Det nya 2014 var att diakoner, församlingspedagoger, kyrkomusiker och präster skulle utbildas vid samma skola. Dessförinnan hade präster gjort sitt slutår vid två fristående pastoralinstitut eller vid Johannelunds teologiska högskola. Kyrkomusiker studerade antingen vid musikhögskolor eller folkhögskolor. Församlingspedagogerna utbildades också vid folkhögskolor på olika orter medan diakonerna gick sin profilutbildning vid någon av de olika diakoniinstitutionerna. Av alla dess olika utbildningsanordnare var det endast de två pastoralinstituten, som hade Svenska kyrkans nationella nivå som huvudman. De andra utbildade på uppdrag av Svenska kyrkans nationella nivå. Om jag nu är rätt informerad.

Fortfarande läser framför allt en del kyrkomusiker i stort sett hela sin utbildning vid vissa folkhögskolor. De är endast inne vid utbildningsinstitutet någon vecka per termin. Johanneslunds teologiska högskola utbildar fortfarande präster, men endast dem som ska tjänstgöra inom EFS, som är en del av Svenska kyrkan. De som ska inneha tjänst i någon av Svenska kyrkans församlingar gör, efter teologiska studier vid Johannelund, sitt slutår vid utbildningsinstitutet.

Grundtanken med samgåendet var att studerande vid de olika profilutbildningarna skulle få lära känna varandra och samverka under utbildningen. När jag läste till präst skedde detta vid en enda så kallad samverkansvecka. Det förslog inte så långt. Ännu har vi inte nått ända fram. Det tar tid att hitta former för samverkan. Men vi är på väg.

Ett exempel var onsdagens morgonmässa. Då flera av mina arbetskamrater dramatiserade förkunnelsen. För mig blev det en illustration över vårt goda samarbete vid utbildningsinstitutet.

Sylvia (församlingspedagog) visar hur Elisabeth (diakon) och Lina (husvärd)
tar hand om Annika (utbildningssekreterare) som gjort illa sig i knät, medans
 Anders (präst) ringer efter en ambulans.

I den andra bilden är det ingen som hjälper den skadade. Istället är alla
upptagna med att filma olyckan.

Här sker röstning i kyrkovalet.

Men här har de röstberättigade valt att slänga sina valsedlar.

Efter dramatiseringen dialogpredikade Sylvia, Elisabeth och Anders.

I mitt tycke var det en fin mässa, där självklart även Lisbeth, kyrkomusikerlärare, också var ytterst aktiv - ömsom vid orgeln och ömsom vid flygeln. Själv skötte jag ljudanläggningen. Samverkan är roligt! Det var onsdagens mässa en gott exempel på.

Dessutom lyckades mina kollegor lyfta in kyrkovalet på ett bra sätt. Om Du är medlem i Svenska kyrkan och inte har förtidsröstat ännu hoppas jag att Du går och röstar imorgon. Det är i allra högsta grad ett uttryck för samverkan.

Utbildningsinstitutet i SKT

Vad händer på utbildningsinstitutet?

... frågar Göran Lundstedt i en ledare i det senaste numret av Svensk Kyrkotidning (SKT). Det är en legitim fråga. Självklart ska resten av Svenska kyrkan bry sig om den skola, där en del av kyrkoarbetarna utbildas. (Jag skriver ’en del’ för att en del av de anställda i Svenska kyrkan kommer med utbildningar från andra håll).

Jag håller med Lundstedt om att ansvaret ytterst ligger på kyrkostyrelsen.

I denna bloggpost vill jag dock inte försöka svara på frågan, vad som händer på vårt institut.

Däremot vill jag kommentera en olycklig präst- och diakoncentrering i ledaren. Lundstedt skriver att de studerande befinner sig i en utsatt och pressad situation. Han förtydligar:

De har fått gå igenom antagningskonferenser. Nervöst fått träffa otaliga stiftsadjunkter och kanske flera biskopar som under olika sittningar och samtal kommit med ibland för kandidaten outgrundliga frågor och varje biskop har haft sin speciella form och agenda för att kolla om kandidaten är lämplig för tjänst i Svenska kyrkan. Till sist hänger allt på biskopen om kandidaten en gång ska få vigas till präst eller diakon. 

Därför är det viktig, menar ledaren, att utbildningsinstitutet präglas av god arbetsmiljö.

Jag är inte emot en god arbetsmiljö. Däremot vänder jag mig emot denna fixering vid vigningstjänsten. Visserligen har tidigare även blivande församlingspedagoger och kyrkomusiker nämnts. Men sedan osynliggörs de helt. Och det är dessvärre alltför vanligt.

Om jag förstått det hela rätt, var ett av de viktigaste skälen till utbildningsreformen att församlingspedagoger, diakoner, präster och kyrkomusiker skulle utbildas tillsammans. Om samverkan är viktig behöver alla synas. Så frågan kan också ställas:

Vad händer på Svensk Kyrkotidning?

Block

Här är jag och dopdockan på väg till Lötenkyrkan,
för att vara med om fyra dopgudstjänstövningar.

På utbildningsinstitutet arbetar vi delvis i block. Delvis, skriver jag. Det gör jag, för att jag inte är säker på om alla kurser deltar i de olika blocken. Just idag har blivande präster och musiker övat dopgudstjänst. Det har varit en spännande dag men även en rolig dag. Det finns mycket som går att diskutera i val av sånger, psalmer och även kring hur doptalet ska utformas.

Just nu vill jag dock inte skriva om detta utan om själva arbetssättet. Block!

När det gäller dopblocket har de blivande prästerna haft betydligt fler lektioner. Vi har övat dopsamtal. Hur känns det att komma hem till en familj som i stort sett är okänd. Ringa på dörren och stiga in. Spännande? Nervöst? Intressant?

De blivande prästerna har skrivit doptal, där de arbetat med bilder och symboler, texter och inte minst med dopets teologi. Hur vävs allt ihop så att just denna dopfamilj eller denna dopkandidat känner att det handlar om dem?

När det gäller musikernas del inbegriper det som sagt val av psalmer, solosånger och övrig musik. Även allt detta ska ske i mötet mellan dopets teologi och människors livssituation.

I dopblocket samarbetar läraren i homiletik (predikokunskap), d v s jag, med lärarna i själavård och liturgik (läran om gudstjänstens form, innehåll och gestaltande). De studerande ska integrera kunskaper och färdigheter, så att alla dessa aspekter blir en helhet. Tanken är bra! Men det ställer stora krav på organisationen.

När jag läste vid det som då kallades Pastoralinstitutet, var det annorlunda. Dels var det bara blivande präster som studerade där. Dels gjorde vi allt i våra olika stuprör. Vi skrev ett doptal som läraren i homiletik fick bedöma. Vi övade dopgudstjänst med läraren i liturgik och vi gick igenom eller övade dopsamtal med själavårdsläraren.

Det var på intet sätt bättre. Men det var enklare. Det vi nu gör ställer, som sagt, stora krav på organisationen. Vi ska samarbeta över de olika disciplinerna. Vi ska samarbeta mellan de olika programmen och i viss mån även samordna arbetssätt mellan våra två ’campus’ – Uppsala och Lund. Efter ungefär en månad inser jag att det inte alltid är enkelt.

Dessutom behöver vi göra vägval, som är långt ifrån självklara. Varför ska bara de blivande prästerna och musikerna samarbeta? Och varför endast kring dopgudstjänster och högmässor? Är inte begravnings- och vigselgudstjänster minst lika intressanta ur samarbetssynpunkt?

Och varför ska inte de blivande församlingspedagogerna, som ju ska arbeta mest med barn- och unga, vara inblandade alls i dopblocket? (Detta har jag skrivit om tidigare).

På samma sätt kan frågan – lika självklart – ställas om diakonernas roll. I dopgudstjänsten såklart och kanske ännu mer, utifrån hur många diakoner traditionellt arbetar – i begravningsgudstjänsten.

Samtidigt: är det möjligt att göra allt interdisciplinärt? Jag tror inte det. Jag uppskattar det nya utbildningsinstitutet, där olika profiler inom kyrkans utbildningssystem samsas, men jag ser stora påfrestningar och utmaningar för denna modell.

Min upplevelse är också att sammanslagningen av alla dessa olika pedagogiska kulturer har skett med en alltför optimistisk tidsplan.

Målet är dock klart. De blivande kyrkoarbetarna ska utbildas i en anda av samarbete. Det kan vara enklare att jobba i sitt eget stuprör men på intet sätt bättre.

I samma andetag är det dock viktigt att påpeka att även anställda riskerar att bli ett stuprör för sig. I församlingen finns många andra människor. De döpta är alltid den viktigaste gruppen. De som samlas till gudstjänst är grunden för kyrkans liv. Hur övar vi samarbetet med dem?

Efterlängtade

Så sa Anne-Louise Eriksson – även kallad Lollo – som är rektor på utbildningsinstitutet, när hon välkomnade de nya studerande, som började idag, på helfart. Redan tidigare har ett stort gäng distansstuderande börjat. Och snart kommer fler kurser. Vad jag inte visste är att utbildningsinstitutet har ca: 200 studerande. I Uppsala och Lund men även i Göteborg. Det är några stycken.

Det är klart att ett utbildningsinstitut inte är mycket värt om ingen studerar där. Så visst var de efterlängtade. Det syntes i morse, när jag kom till 'skolan'. Bilderna här talar sitt tydliga språk.

Block till de som ska bli församlingspedagoger.

Psalmböcker utanför kapellet.

Namnbrickor i rätt färgkod. (Grönt= diakon, blå=församlingspedagog,
gul=kyrkomusiker och röd=präst) samt passerbrickor (s k plupp).

Och så förstås förmiddagskaffe/te i köket.

Efter presentationer och en del annat fick jag möjlighet att sitta med tre kollegor och planera dop-blocket. Det sker för präststuderande på termin 2 och även med musiker.

Konstigt egentligen att inte pedagogerna är med på dop-blocket. Jag är van vid att samarbeta med dem. Framför allt i dopsamtalen. När jag var präst i Kalmar åkte samtliga präster och pedagoger på en studieresa för att samtala om en satsning som gjordes: Dopets år. Där var kopplingen församlingspedagog – präst kring dopet självklar.

Men visst behöver även musiker och präster samarbeta kring dopet.

Jag förstår att det framför allt är schematekniska frågor som gör att det inte hinns med att även ha pedagoger med.

När vi skulle göra gruppindelningen räckte inte musikerna till, tyvärr. De är bara fyra! Då sa musikansvarig till att de få musiker om finns skulle vara i samma grupp eller i två grupper men inte i alla tre. Då sa jag:

Ord och inga visor!

Och på ett sätt stämmer det för den sista gruppen. Där blir det bara präststuderande. Och inga musiker. Då blir det ord och inga visor.

Fast förmodligen kan även de präststuderande sjunga. Det löser sig!

Träff för disputerade

Igår eftermiddag och idag fram till kl 15 har jag varit i Lund på träff för präster i Svenska kyrkan som har disputerat men som inte har tjänst vid något universitet. Och det har ju inte jag. Ännu! Det var ett spännande dygn. Igår fick vi en genomgång av förslaget till utbildningsreform i Svenska kyrkan. Det handlar om hur diakoner, församlingspedagoger, kyrkomusiker och präster skat utbildas i framtiden. Det brukar kallas för fyra olika profiler. I framtiden kommer det att heta fyra olika professioner. (Sedan finns ju andra yrkesgrupper i kyrkan: ekonomer, personalvetare, vaktmästare osv men nu handlar det om de som ingen annan utbildar. En som ska betala ut löner på en kyrklig arbetsplats kan ju klara sig med en helt vanlig ekonom/personalvetar-examen. )

Det kommer att bli stora förändringar. Diakoner har alltid utbildats vid diakoniinstitutionerna: Vårsta, Samariterhemmet, Ersta, Stora Sköndal och Bräcke. På sistone har de flesta gett utbildningen genom Ersta/Stora Sköndals högskola. Det ska ändras. Enligt förslaget. Nu ska diakonerna utöver sina fackutbildningar (framför allt sjuksköterska och socionom) få ett pastoralteologiskt år och det ges på ett nytt kyrkligt institut, som förmodligen kommer att ha 2 campus: Uppsala och Lund. Jag har gillat idén att en annan huvudman än Svenska kyrkans nationella nivå har gett utbildningen. Det är ju fortfarande en aktör inom Svenska kyrkan. Men nu centraliseras även detta. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag tror det är en maktfråga. Makten över utbildningen!

Församlingspedagogerna har tidigare utbildats på olika folkhögskolor. Framför allt Sigtuna och Jämnhög. Men nu ska även de få ett pastoralteologiskt år. På samma ställe som diakonerna. De enda yrkesutbildningar som gills är olika former av lärarexamen. (Förskollärare, fritidspedagog, grundlärare eller ämneslärare.) Det tror jag inte är bra. Varför ska en ämneslärare, som kan tyska och franska vara lämplig för kyrklig tjänst? Jo, det kan ju personen vara men inte p g a sin lärarexamen. Dessutom behövs väl lärarna i skolan? Dessutom ska församlingspedagogerna ha en tydlig inriktning på barn och unga. Jo, det är viktigt med barn och unga. Det kan vara en poäng att uppvärdera arbetet bland barn och unga men behövs inte ett pedagogiskt förhållningssätt bland vuxna och äldre? Jag är inte heltänd på denna del av reformen.

Kyrkomusiker kan delas upp i två grupper. Den ena är kantorerna, med en kortare utbildning, som fortfarande ska utbildas på folkhögskolor men få en pastoralteologisk termin, som jag också tror ska ges på samma plats som för diakoner och församlingspedagoger. Den andra gruppen är organister och de kan läsa upp till fem år vid musikhögskola och får också en termin men undrar om inte den integreras i de fem åren (Här har jag inte koll!).

Prästutbildningen blir också förändrad men inte så mycket. Det har mer att göra med vilka kurser på universiteten som blir valbara. Om jag fattar rätt kan man bara ha tre ämnen som huvudämne: Tros- och livsåskådningsvetenskap/systematik, Exegetik (d v s bibelvetenskap) eller kyrkohistoria. Tidigare har man kunnat ha beteendevetenskap som huvudämne.

Alla fyra professioner har dessutom 8 veckors praktik, verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Och vad ska man nu säga om detta? Tja, en reflektion är vad som händer med det vuxenpedagogiska arbetet om församlingspedagogerna inte ska jobba bland vuxna och präster inte får ha religionspedagogik som huvudämne? En annan reflexion är att så mycket ska strömlinjeformas och ändå inte. Varför ska bara församlingspedagogerna ha en åldersprofilering?

Kort sagt: Jag är nog inte överförtjust. Men grundfrågan är naturligtvis att Svenska kyrkan blöder. Medlemmar går ut, många gamla medlemmar dör, nya medlemmar kommer inte till i samma takt. Den ekonomiska basen minskar och tjänster dras in. I dagsläget finns det för många utbildningsplatser. Något måste göras. Men är detta svaret?

English lesson no 1

Today we met with our English teacher, David, at Kullzénska Caféet in Kalmar. We had a cup of tea/coffee and a nice chat. Both Kristina and I believe we are in for a very nice autumn together with David. We’ll meet mainly Friday mornings but also a few Wednesday evenings. Altogether we’ll come together 10 times and two hours every occasion. Today we covered a number of topics amongst others the title of the wife. How does one translate “församlingspedagog” into English? I suggested “Parish Pedagogue”. We had a nice laugh when David told us that “pedagogue” has another connotation than we thought. In our “Longman Dictionary of Contemporary English” the explanation is:

A teacher who cares too much about rules

David used the Swedish word “pedant” as a possible synonym. After this nobody will describe my wife as a pedagogue, at least if they know her and this explanation. Kristina herself felt that the word educator could be useful. Parish Educator sounds quite OK to me. So, we look forward to many more revelations. And we are so pleased to have David as our educator or teacher or trainer. But he is not our pedagogue.