När vi bodde i Sydafrika med familjen 2002-06 hade vi avtal med ett säkerhetsföretag. De satte upp detektorer i huset och vi hade även vissa knappar på olika platser i huset, som vi kunde trycka på vid pågående rån eller anfall. Jag vet att säkerhetsföretagets anställda var beväpnade. Jag funderade en del på det. Ville jag verkligen att andra människor, på mitt uppdrag, skulle använda vapen?
Vi klarade oss relativt sätt bra under våra fyra år men vid ett tillfälle blev jag och ett av våra barn rånade under vapenhot. Det var en djupt skakande upplevelse.
Personligen har jag dock aldrig känt något behov av att vara beväpnad eller ens äga ett vapen. Jag vill helst inte hamna i den situationen att behöva fatta ett beslut om huruvida jag ska eller inte ska skjuta ihjäl en annan människa.
En person jag lärde känna i Sydafrika, Andrew Seleka, berättade en gång för mig hur han kände sig i sitt hus. De hade haft råd att bygga ett stängsel med larm. Nu satt han på kvällarna bakom staketet och ute på gatorna gick de kriminella. Han upplevde att han var den som satt i fängelse. Det borde de kriminella personerna gjort istället.
Så, hur ska jag då se på företeelsen Nato? Eller överhuvudtaget på ett försvar? När jag var 17 år mönstrade jag som alla andra killar på sjuttiotalet. Efter två dagars genomgång fick jag veta mina krigsplacering och berättade då för personen på andra sidan skrivbordet att jag ämnade begära vapenfri tjänst, vilket jag också gjorde. Jag tror att jag skulle gjort likadant idag.
Men hur skulle jag gjort om jag bott i Ukraina? Och hur skulle jag betraktat dem som valt att försvara sig? Det är på inte sätt enkelt. För egen del förändrades mitt sätt att se på väpnat motstånd när jag var i Sydafrika 1981-82. Att en del svarta då var beredda att kämpa mot apartheidregimen med väpnat våld var inte märkligt. Jag upplevde inte heller att jag kunde sätt mig till doms över dem. Men för egen del väljer jag ändå att inte bära vapen.
Men Sverige 2022. Är det rätt att höja insatserna i detta spel? Och framför allt: gör det oss säkrare och tryggare att vara med i Nato?
Under min uppväxt var nedrustning ett honörsord. Idag talar fler och fler politiker med stolthet om att rusta upp. Jag känner mig inte tryggare av det, även om jag förstår att säkerhetsläget i vårt närområde har förändrats.
På Natos webbplats står följande:
Security in our daily lives is key to our well-being. NATO’s purpose is to guarantee the freedom and security of its members through political and military means.
Är det ens möjligt? Kan Nato garantera frihet och säkerhet? Jag fortsätter att läsa
POLITICAL - NATO promotes democratic values and enables members to consult and cooperate on defence and security-related issues to solve problems, build trust and, in the long run, prevent conflict.
Det är ju bra att Nato står för demokratiska värderingar. Och visst handlar det om att bygga förtroende. För att försöka undvika konflikter. Även om jag inte tror att konflikter helt kan undvikas. De hör liksom till det mänskliga livet. Frågan är hur vi agerar i konflikterna och hur vi löser dem. Jag fortsätter läsa:
MILITARY - NATO is committed to the peaceful resolution of disputes. If diplomatic efforts fail, it has the military power to undertake crisis-management operations. These are carried out under the collective defence clause of NATO's founding treaty - Article 5 of the Washington Treaty or under a United Nations mandate, alone or in cooperation with other countries and international organisations.
Det star “undertake crisis-management operations”. Är inte det en omskrivning av att faktiskt använda våld? Det påminner faktiskt – rent språkligt – om den ”specialoperation”, som Ukraina nu utsätts för.
Det som också är värt att notera är att ett medlemskap i Nato inte per automatik innebär att ett medlemsland får hjälp av andra länder om det skulle råka ut för en militär invasion:
The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.
De skriver “such action as it deems necessary”. Med andra ord kan de andra länderna bestämma sig för att bistå eller inte och om de vill bistå kan de göra det med andra former av stöd än just militärt.
Avgörande för mig är dock att militärt försvar inte är en garanti för trygghet och säkerhet. Då gillar jag den svenska försvarsmaktens formulering bättre:
Försvarsmaktens främsta uppgift är att ansvara för Sveriges militära försvar och att värna om Sverige.
Det står inte så mycket om att skapa trygghet och säkerhet. Mer rakt på sak: Militärt försvar. Och om det kan man ha olika uppfattningar.
Därför är det djupt problematiskt att försvarsanslagen ska höjas till två procent av BNP medan biståndsbudgeten, som legat på en procent, urholkas. Det stora och i mitt tycke viktiga mottagandet av flyktingar från Ukraina kommer att finansieras av neddragningar i redan utlovat bistånd till andra länder. Det är med andra ord världens fattiga som förväntas avstå från hjälp som vi redan mer eller mindre lovat, för att vi ska kunna ta emot flyktingar från Ukraina. Det var samma sak 2015–16. Ännu mer problematiskt blev det då Sida uppdrog åt hjälporganisationer att skära ner i utvecklingsprojekt. Sedan kom nya bud att det inte behövdes skäras ned fullt så mycket. Då fick organisationer höra av sig till partnerorganisationer på nytt och säga att de måste göra om sin planering igen. Det skapar inte förtroende.
Därför behöver vi diskutera Natofrågan och upprustningen av det militära försvaret i ett större sammanhang. Jag är absolut medveten om att även personer som vill ha ett starkt försvar och kanske även vill att Sverige ska gå med i Nato, också kan vara för internationell solidaritet och en bibehållen biståndsbudget på en procent av BNP. Men det jag ser hända i det politiska samtalet är något annat. Personligen vill jag därför hellre kämpa för fortsatt internationell solidaritet än för fler vapen.
Och då har jag ändå inte sagt så mycket om klimatkrisen, som rimligen borde vara högst upp på dagordningen.
