Arbetsledare – over and out

Vi ska på kurs. Folke Bernadotte Academy på Sandö. SIDA är huvudman. Som instuderingsmaterial har vi fått ett dokument kring hur man kommunicerar via radio. När man avslutar en kommunikation säger man:

Over and out

På svenska heter det väl. ”Klart. Slut.” Det kan idag jag säga om mitt arbetsledarskap i Kalmar pastorat. Jag började den 1 februari 2011 och slutade igår. Idag är det 1 december och Mattias tar över. Det är jag mycket nöjd med. Mattias har varit arbetsledare förut och fick tjänsten i hård konkurrens med andra kvalificerade sökanden. Grattis, Mattias och grattis norra arbetslaget.

I denna bloggpost vill jag tacka arbetslaget för allt engagemang under denna tid. Det har naturligtvis också varit tufft, det måste jag medge. Självklart har inte alla varit överens med mig eller jag med dem. Säkert har jag inte alltid förmått visa min uppskattning. Inte alltid har jag heller visat att jag egentligen tycker det är bra med konstruktiv kritik. Men nu kan jag ju ändå få säga det: Tack för allt engagemang, vare sig det varit positivt eller negativt laddat.

Ledarskap är som segling. Det måste blåsa. Varje organisations största fiende heter stiltje. Visst, det kan kännas bra att det ibland är lugn och ro. Men man kommer ingenstans då. Om det å andra sidan blåser, oavsett åt vilket håll, så går det att segla. I såväl medvind som motvind. Därför önskar jag Mattias god vind i seglen. Lär Dig att segla oavsett varifrån eller åt vilket håll det blåser.

Mattias har gott stöd i sin kollega, arbetsledaren på söder, Anders. I dem har Peter, kyrkoherden, ett bra team i utvecklingsarbetet. Men en av de andra anställda i pastoratet hade en kommentar av annat slag när han såg detta foto: "Skulle någon köpa en begagnad bil av dessa två?" OBS! Skämt!

Till arbetslaget vill jag säga: fortsätt att vara engagerade. Ta risken att den kraft och energi som ni skapar också leder till förändring. Förändring av invanda roller. Låt er utmanas att se saker och ting på nya sätt.

För min egen del ska jag under en månad vara helt vanlig komminister i pastoratet. Det ser jag fram emot. En del gudstjänster, några dop, möten med människor etc. Vi får se om det blir jag eller någon annan som har skolornas julavslutningar. Alltid en utmaning. Samtidigt går förberedelserna för tjänsten i Sydafrika in i en intensiv fas. Kommande vecka blir det SIDA-kurs, som sagt. Blandat med detta fortsätter vi med ansökan om visum och arbetstillstånd, planering av resa mm. När vi väl kommit ner i januari kommer nästa fas. Att etablera sig i en ny situation i ett nygammalt land. Men det tar vi då.

Denna dag är jag dock ledig. Det innebär att fokus finns på lite olika håll. Dels ska jag träffa två skolkamrater från högstadiet. Vi spenderade många raster ihop och hade enormt spännande diskussioner i unga år. Nu träffas tre män i femtioårsåldern. En medicinare, en jurist och en teolog. Kul!

Idag är det också världsaidsdagen. HIV och AIDS leder fortfarande till både lidande, död och stigmatisering runt om i vår värld. Det är viktigt att sjukdomen inte tigs ihjäl i vår del av världen. Kanske är det så att de som lever med HIV i stora delar av Sverige på ett sätt är mer stigmatiserade än i andra delar av världen.

Idag är det dessutom den dag då min mor skulle ha fyllt 90 år om hon fått leva. Jag minns henne med stor värme och tacksamhet. Att jag fick ha henne som mor i 76½ år är en av Guds största gåvor till mig. För detta är jag oerhört tacksam.

Utanför fönstret lyser ett vitt Stockholm. Snötäcket har ännu inte blivit smutsgrått. Solen kämpar för att bryta igenom diset. Det blir en fin dag!

Hemma igen

Det är morgon i Kalmar. Vädret är sisådär. Idag ska södra och norra arbetslagen i Kalmar pastorat ha kick-off. Frukost på Brofästet och sedan minigolf. Det handlar om vem som ska ta hem den åtråvärda pokalen. Annars är dagarna fyllda av gudstjänster, goda samtal, budget-arbete, introduktion av nyanställda, planering av höstens arbete och en hel del annat. Många dagar börjar med morgonbön i Birgittakyrkan. Mellan 5 och 10 personer ber en kvart och fikar en kvart. Det är en god start på arbetsdagen. Att vara tillbaka till Kalmar efter fyra veckors kurs innebär också att det blir ett par lediga dagar i sträck mot slutet av veckan. Det kan behövas. Det är den del saker som behöver göras men tanken är att det också ska finnas möjlighet att inte göra just någonting.

Arbetsledare 7

Ikväll firade Två Systrars församling och S:ta Birgitta församling sin veckomässa på Kalmar pastorats lägergård: Nyttorp. Först mässa i kapellet, som är inrymt i den gamla lagårn. Bengt ledde mässan, Eje och jag spelade. Annika ringde i konsekrationsklockan. Vi var ett 20-tal. Från både Birgitta och Två Systrar och även andra.
Sedan blev det korvgrillning. Några hade egna spett med sig. Gemytlig samvaro. Henrik stannade kvar och hjälpte till med disken.
Det hade säkert gått att fira mässa ihop på detta sätt även i den gamla organisationen. Möjligen är det så att den nya organisationen, som krånglar en del, ändå underlättar denna typ av trivsamma samarbeten.

Svar från den ena riksdagsledamoten

Skrev ju ett mejl till de två riksdagsledamöter jag känner. Angående utförsäkringarna. Nu har jag fått svar från Irene. Det var ett bra svar och jag hoppas att fler tänker som hon.
Nu får vi se om Lena svarar!
Dessutom har alla biskoparna, som haft biskopmsöte i Luleå, ställt sig bakom brevet. Fattas bara! Står att läsa i Kyrkans Tidning!
Imorgon träffar vi vår biskop i Växjö stift, Jan-Olof Johansson. Anställda och en del förtroendevalda i Kalmar pastorat är på konferens på Ronnebybrunn. Vi pratar om framtiden och hur vi har det i vår omorganisation. Biskopen ska inspirera oss. Ska se om han anknyter något till detta med utförsäkringar.

Arbetsledare 2

När jag skriver om de brister som finns i demokratin inom Svenska kyrkan, när det gäller kontakten mellan kyrkans hus i Uppsala och fotfolket inser jag i samma andetag att jag själv nu befinner mig ett snäpp längre upp i hierarkin. En präst har naturligtvis alltid en ledarroll i kyrkan. Det är, som så mycket annat, på gott och ont. Makt och ledarskap, som mycket annat, kan användas för att bygga upp gemenskapen eller för att skapa mervärden för en själv. Jag hoppas att jag inte faller för det senare.
Det finns också krafter som gärna placerar en ledare på piedestal. Kan verka smickrande. Men det är vingligt på piedestalen. Jag trivs egentligen inte där. Men jag försöker vara tillräckligt ödmjuk, för att inse, att risken föreligger. Inte minst nu, när jag inte bara är präst utan också arbetsledare.
Kalmar pastorat, som jag skrivit förut, har gått från 9 arbetsledande präster (utöver kyrkoherden) till två. Jag är en av dem. Jag är med i ledningsgruppen och jag kommer att vara med på samverkansgruppens första möte den 1 mars. I samverkansgruppen möts alla ordförande i de olika kyrkoråden m fl. Så visst har jag fått mer att säga till om.
Hur upplever mina arbetskamrater denna förändring? Kan vi i ledningsgruppen lyssna in det som förtroendevalda, anställda och kyrkans medlemmar i stort känner och vill? Kort sagt: är vår organisation demokratisk? Självklart vet jag att det i chefens roll ingår moment, då demokrati inte går att tillämpa. Om två anställda vill ha semester samtidigt men någon måste vara i tjänst, måste ju chefen fatta ett beslut. Kanske går det att resonera sig fram till en lösning. Men inte alltid.
Men det finns ju så många andra tillfällen, då det går att samråda.
Hur känner jag inför den bristande kommunikation jag upplever mellan Svenska kyrkans nationella nivå och församlingarna? Hur upplever de personer, som jag har fått i uppdrag att vara arbetsledare för, vår kommunikation? På något sätt hänger frågorna ihop, så mycket inser jag.