Svenska kyrkan i Norrköping är Svenska kyrkans minsta pastorat

Nej, stopp nu! Så kan det väl inte vara. Det är ju ett av de största. Kanske till och med ett av de så kallade superpastoraten.

Inte om vi ska tro senaste numret av Kyrkfack (en tidning från Kyrkans Akademikerförbund). I en artikel som återfinns i nr 1/20014 på sidan 4-6 intervjuas pastoratets kanslichef Camilla Ruben och dess kyrkoherde Thomas Wärfman. Visserligen står det att Svenska kyrkan i Norrköping har 82 000 medlemmar. Men mitt i artikeln kan man ändå läsa följande:

Thomas Wärfman tillträdde tjänsten som kyrkoherde för 300 personer den 1 januari …

OK, jag förstår. De menar att det är 300 anställda. Men varför står det inte det i så fall! Varför står det att tillträdde en tjänst som ”kyrkoherde för 300 personer”? I så fall måste ju Svenska kyrkan i Norrköping vara Svenska kyrkans minsta pastorat.

Bakom mitt hårklyveri ligger naturligtvis något viktigt. Det kan ibland uppfattas så, att ett pastorat eller en församling i Svenska kyrkan är lika med de anställda. Långt ifrån alltid och långt ifrån på alla platser. Just denna artikel återfinns visserligen i en publikation, där de anställda står i centrum. Jag vet det! Men det är ändå olyckligt och tyvärr en smula symptomatiskt.

Förslag till ny kyrkohandbok

Eller som en del kallar det: Det nya handboksförslaget. (Visserligen har det funnits fler förslag, så detta är väl nytt men är det inte lite syftningsfel?). Så till exempel i mitt fackförbunds medlemstidning: Kyrkfack.

Kyrkohandboksförslaget prövas nu i väldigt många s k försöksförsamlingar. På söndag ska jag vara med och prova något av det nya i Birgittakyrkan. Det är gott!

Jag reagerar dock på en sak i tidningen kyrkfack. (OBS! Det har i och för sig inget med själva handboksförslaget att göra!) Kyrkoherde Patrik Ahlmark i Garda församling och Alva, Hemse och Rone församling i Visby stift får frågan vad han tycker om det nya handboksförslaget (sic). Bland annat svarar han:

Jag tycker att språket i gudstjänsten är viktigt. Det berättar om den gudsbild vi vill förmedla och gör att gudstjänsten berör livet.

Som jag ser det är en gudstjänst ett möte mellan flera människor och Gud. De människor som möts ska ju i bästa fall känna sig hemma i det språk som används. Det är inte alltid så och det kanske inte alltid kan vara så. Om vi ska fira gudstjänst tillsammans. Med ålders-. genus- och kulturrelaterade skillnader. I bästa fall kan språket inkludera många. Men troligen aldrig alla. Åtminstone inte samtidigt. Så visst är språket viktigt.

Men jag håller inte med om att språket berättar om en gudsbild. Språket är ju ett sätt för oss att tala med Gud. Inte i första hand berätta om Gud. Och framför allt inte berätta om en Gudsbild. Så många abstraktionsnivåer, så många lager mellan mig och Gud. Nej, det känns inte bra. Särskilt inte när språket enligt kyrkoherde Ahlmark ”berättar om den gudsbild vi vill förmedla”. Vilka ”vi”? Och till vem ska ”vi ” förmedla denna gudsbild? Nu förstår jag att jag är onödigt kritisk. Men om nu språket är viktigt, så är det väl viktigt även hur en kyrkoherde uttrycker sig i en kyrklig facktidskrift?