Ett ord betyder så mycket

Så brukar det heta. Idag hade hustrun och jag varit i högmässa. Det är ju Alla helgons dag, så vi tog tillfället i akt att gå i kyrkan en lördag. På väg hem mötte vi en pappa med sin son (tror jag att det var). 

Att döma av deras vita klädsel gjorde jag bedömningen att de kom från kyrkan de också och att de förmodligen var från Eritrea (eller kanske Etiopien). När jag såg att pappan hade en bit bröd i handen kunde jag inte låta bli att utbrista:

Ambasha

Ambasha eller himbasha är ett bröd som bakas i Etiopien och Eritrea och som framför allt används i anslutning till gudstjänsten vid stora högtider. I Aneby fanns det många flyktingar från Eritrea och när det var högtid i kyrkan tog de med sig detta fantastiskt goda, väldoftande bröd. När gudstjänsten var slut delades det ut. Någon kom med brödet och man fick bryta en bit och så bars det vidare.

Särskilt minns jag vid en gravsättning av en god vän. Den skedde någon dag efter begravningen, som skett på annat håll. Ingen samling efteråt var planerad men några eritreaner kom med ambasha och så uppstod en spontan måltidsgemenskap på kyrkogården. Så starkt!

Nåväl, idag mötte hustrun och jag denna pappa med sin son. Och jag kunde alltså inte låta bli att påpeka att han i sin hand höll en bit ambasha. Vad hände? Jo, ögonblickligen stannade han och gick tillbaka mot oss och räckte fram en bit, så att vi skulle bryta loss varsin del. Vi sa: tack. Inget mer. Pappan och sonen fortsatte åt sitt håll och vi åt vårt.

Efteråt tänkte jag på att det kanske är märkligt att ta emot en bit bröd från en person jag aldrig träffat förut. Men i mötet såg vi en samhörighet som ligger djupare. Vi delade bröd mitt i steget och det var stort.

Det finns de som säger att den som kommer till Sverige från ett annat land ska anpassa sig och bli svensk. Annars kan de till och med mista sitt medborgarskap – om de nu hunnit bli svenska medborgare – och skickas tillbaka till det land de kom ifrån. Om det blir så, tänker jag inte heller anpassa mig. Skicka mig vart ni vill men jag vill inte bo i ett likriktningens land, där någon makthavare  bestämmer vem som som hör till och vem som ska ut. Jag älskar kulturmöten. De berikar vår värld och vårt samhälle.

Två veckor långt årsmöte

En funktion som blivit allt viktigare är 'skype-out'. Just nu har jag
SEK 63.94 på mitt konto. Det är betydligt billigare att ringa
från skype än från mobiltelefon, när jag ringer någon i Sverige.

Att vara utlandsanställd har verkligen förändrats under senare tid. När vi arbetade i Sydafrika förra gången (2002-2006) fanns skype men fungerade inte särskilt bra. Åtminstone inte med den uppkoppling vi hade.

Nu är det ett av många arbetsredskap. Idag har jag först samtalat 1 timme med min närmaste chef. Vi skype.

Därefter ett närmare ett en och en halv timme långt sammanträde med utlandskretsen för Svenska kyrkans akademikerförbund. Två ledamöter satt vid varsin I-pad i Sverige, eftersom de varit hemma för att förhandla löner för våra medlemmar. En av oss satt i Etiopien och jag här i Sydafrika.

Idag gick det i stort sett bra att höra vad var och en sa. Så är det inte alltid. Video-funktionen stängde vi av på ett tidigt stadium. Det brukar mest bli 'pixlit'.

Det vi bland annat avhandlade var vårt kommande årsmöte. Nu undrar vän av ordning hur det går till med årsmöten via skype. Blir det inte för många uppkopplingar? Svaret är att det inte sker via skype, utan som ett interaktivt årsmöte i ungefär samma format, som när vi från tid till annan svarar på enkäter eller marknadsundersökningar via nätet.

Årsmötet ligger ute i två veckor och medlemmarna har alltså god tid på sig att fundera över de olika besluten.

Därför är vi också den krets, som har procentuellt högst närvaro på våra årsmöten.

Nya tekniska landvinningar, alltså - men självklart är det bäst att träffas 'på riktigt'.

#Mugabefalls

Nej, det är inte så väl att Mugabe avgått. Det enda som skett är att han trillat omkull. Efter att ha varit i Etiopien och blivit vald till ordförande för Afrikanska Unionen (AU) togs han emot som en hjälte på flygplatsen i Harare.

Aftonbladet har en mycket liten notis. Utan bild.

Men på twitter var det annorlunda. #Mugabefalls öppnar upp ett hav av bilder på Mugabe i olika komiska situationer.

Det hela är egentligen inte alls komiskt. Diktatorn är snart 91 år och borde ha slutat för länge sedan. Att han dessutom blir ordförande i AU är inte direkt lysande. Visserligen är det en ceremoniell post men ändå.

Enligt Mail and Guardian reagerade människor i Zimbabwe med eufori.

Ett skämt på twitter är detta:

I saw #MugabeFalls trending and immediately assumed he'd renamed Victoria Falls...

Säkerhetsvakterna försökte stoppa media från att fotografera men såklart, med dagens teknik, var det hopplöst. Nu cirkulerar fotona i alla möjliga varianter i sociala medier. Låt mig dela några bilder som säger en del. Jag har snott dem från twitter.

Det finns också en video på youtube. Länken är här.

Tänk den dag då vi åter får glädjas över Zimbabwe, detta underbart vackra land med så fantastiska människor.

Skype-möten

Igår hade vi traditionsenligt Världens fest i Birgittakyrkan. Utöver lotterier, brödförsäljning, korv och fika genomförde vi ett samtal med två av stiftets utsända medarbetare (missionärer) som finns i Etiopien: Hanna och Torbjörn Toll. Det gav en härlig känsla till aktiviteten. Så viktigt att få gestalta att kyrkan är världsvid och vi kan få en direkt glimt av vad som händer i Addis Abeba.

Idag har vi varit med om ett skype-sammanträde. Hustrun och jag har varit med i Internationella rådet i Växjö stift och ikväll var det sista mötet för året (och för vår del). Det tog en del tid att få alla uppkopplade men sedan gick det som smort. Och vi slapp sitta sammanlagt 3 timmar i bil till och från Växjö. Vi sparade tid och vi sparade miljö. Härligt.

Förhoppningsvis hinner vi skypa med yngsta dottern i USA innan vi går och lägger oss senare i afton.

Internationellt arbete på gräsrotsnivå

I Kyrkans Tidning, på Facebook och även på denna blogg har det skrivits en del om Svenska kyrkans internationella arbete. Mycket om namnfrågan. Ett beslut som fattats på Svenska kyrkans nationella nivå och som ifrågasatts. Nu ska jag skriva lite om de två andra nivåerna i Svenska kyrkan: Stiftsnivå och församlingsnivå. Vi börjar i S:ta Birgitta församling, där Victor Ramström är en stolt kyrkorådsordförande, som är med när konfirmanderna pysslar och bakar.


Vi började redan för ett par veckor sedan, när en kvinna som är född i Etiopien, berättade om en resa tillbaka dit. Vi fick se kyrkan där hon döpts och bild på en gammal kyrkfarbror, som betytt mycket. Han hade varit med i Haile Selassies regering och var nu 97 år, tror jag, men gick fortfarande i kyrkan. Det var upptakten på vår fasteaktion. Tack Gudrun!

Idag har vi haft högmässa och konfirmandsamling. Högmässan var fylld av sång och glädje. Diskantkören sjöng. Barnen var med på många andra sätt. I processionen bar de ljus. Karolina berättade om söndagens tema, Viktoria bad en del av förbönen och Hilda delade ut ljus i samband med nattvardsgången. Gudstjänstgruppsarbetet öppnar för att många kan vara med. Härligt!
Efteråt avtackade vi Curt, som blir vaktmästare i Domkyrkan framöver. Vi gjorde också reklam för Världens fest nästa söndag. Många tog de särskilda brödpåsarna, som fanns utlagda på borden. Nu ska här bakas. Soppalistan blev nästan fylld.
Efteråt samlades konfirmanderna gör att göra påskpynt och baka muffins. Eftersom jag var kvar på kyrkostiftelsens årsmöte, som också äge rum denna dag. (Liksom kallelsens liturgi för vuxenkatekumenerna) var det bra att Ida tog hand om konfirmandernas bak och påskverkstad.


Tina målade äggkoppar. Julia och Emelie dekorerade muffins. Stor koncentration i ena fallet och lika stor glädje i det andra. Flera konfirmander kommer även nästa söndag och är med vid de olika försäljningsborden. Dessutom kommer konfirmanderna att vara med och skramla med bössa vid Berga Centrum inför Palmsöndagen. Det håller Sven-Roland i. En veteran i sammanhanget. Snart 80 men vad gör väl det, när vi arbetar för att utrota hungern.
Svenska kyrkans internationella arbete lever!

Igår var hustrun och jag på Manifestationsdag i Växjö. Det var ombud för Svenska kyrkans internationella arbete samt ombud för Svenska kyrkan i utlandet som samlades. Ett drygt 100-tal fick fira mässa med biskop Jan-Olof Johansson och sedan bli inspirerade ute på Kronobergs folkhögskola. Sista delen var årsmöte för respektive organisation. Då valdes hustrun till ny ordförande för Internationella rådet i Växjö Stift. Bra val!