Svärmodren

För en och halv månad sedan, närmare bestämt den 18 juni, gick svärmodren ur tiden. Så nu är både hustrun och jag föräldralösa. Jag skrev några rader om svärmodren och dessa rader publicerades i Barometern, lokaltidning i Kalmar, samma dag som dödsannonsen. Jag tänkte dela denna text även på min blogg. Vi har nu haft både begravningsgudstjänst och urnan har satts ner i samma grav som svärfadren vilar i.

Först vill jag dock klippa in några rader ur ett kondoleansbrev som kom från Svenska kyrkans internationella avdelning. Det är underskrivet av Erik Lysén, som är internationell chef:

Svenska kyrkan tackar Gud för allt vad Valborg har fått betyda för missionärsbarn på svenska skolan Mnene i Zimbabwe och för den missionsgärning hon fick utföra där.

Det är i år 150 år sedan Svenska kyrkans mission grundades. Vi blev glada att en av otaliga missionärer som sänts ut under denna långa period, uppmärksammas vid sin död.

Här följer den text jag skrev:

Valborg Svensson (f. Florin) in memoriam

Valborg Svensson föddes 1929 som nummer fyra i en syskonskara på sex barn. Föräldrarna drev ett jordbruk i närheten av Axamo utanför Jönköping. Pappa Bernard var kyrkvärd. När Valborg endast var några dagar gammal och låg med sin mamma på Jönköpings BB ville sjukhusprästen att mamma Anna-Lisa skulle låta honom döpa den nyfödda redan på sjukhuset. Det hade invigts ett särskilt doprum och det såg ut att bli så att det endast användes av ensamstående mödrar. Kyrkvärdsmor fick föregå med gott exempel och visa att barn till vilka mödrar som helst kunde döpas i denna lokal. Redan tidigt fick Valborg alltså bli en förebild för andra.

Hon växte upp i ett öppet och generöst hem. Under kriget togs flyktingar emot och det fanns alltid mat för den som behövde. Hemmets atmosfär präglades av medmänsklighet och rättspatos. Det var därför inte så konstigt att Valborg, som nyutexaminerad lärare funderade på att bli missionär. Hon lyssnade till självaste missionsdirektorn, som var ute för att rekrytera villiga medarbetare och när han uttryckte sin besvikelse över att inte hitta någon att skicka ut, så sa hon: ”Men du frågade aldrig mig.” Missionsdirektorn fick rekrytera Valborg och det blev tre rika år i Rhodesia (dagens Zimbabwe) på missionsstationen Mnene. De som levt nära Valborg har fått del av en mängd berättelser från denna tid. Valborgs uppgift var att undervisa de svenska missionärernas barn men det hindrade inte att hon också tog del i missionens övriga arbete.

När kontraktet var slut efter tre år och hon var tillbaka i Sverige mötte hon sin livskamrat, Åke, vid en återträff på S:t Sigfrids folkhögskola, där båda gått. Möjligen hade hon önskat få åka tillbaka till Afrika men att hon träffade Åke innebar att hon inte återgick till missionärstjänst utan snart därefter ingick äktenskap. Paret fick två barn. Valborg fortsatte så snart som möjligt efter barnafödandet att vara lärare och hon var det till sin pension. Då hade hon också vidareutbildat sig till lärare i svenska som främmande språk.

Under alla år har Valborg varit engagerad i Svenska kyrkan, exempelvis som kyrkvärd. Det var en självklarhet för båda makarna att varje helgdag delta i högmässan, något Valborg fortsatte med sedan hon blev änka 2019. Det gjorde hon också så sent som två dagar innan hon dog. Då sjöng hon med klar stämma med i slutpsalmen: ”Jag vet en port som öppen står.”

Valborg blev 95 år. Döttrarna Anna och Kristina, två svärsöner, fem barnbarn med familjer, inklusive tre barnbarnsbarn, minns henne med värme och tacksamhet.

Ingemar Bergman och Mats Hermansson

Mats Hermansson, tidigare domprost i Visby, har gjort romandebut. Jag köpte boken

Farsan

… när jag besökte Arken för några veckor sedan.

Mats skrev i sin dedikation något ”om uppväxt i folkhemmet”. Han tillade:

Du kommer säkert att känna igen en del av tidsmarkörerna. Trots att Du är så ung.

Skrivet med glimten i ögat, förstås! Det skiljer tre år på Mats och mig. I allt väsentligt tillhör vi samma generation. I en av de delar som handlar mer om Mats än om Farsan känner jag att jag nog befann mig på exakt samma plats som Mats eller i samma sammanhang. Det gäller exempelvis en resa till Sydafrika eller samtal om begreppet missionär.

Folkhemmet och tidsmarkörerna finns där. Jag kommer inte kommentera dem så mycket. Däremot det som rör sig kring relationer och familjekonstellationer.

Tillbaka till Ingemar Bergman. Kopplingen mellan Mats och Ingemar Bergman är inte Gotland. Det har att göra med beskrivningar av en far. Det är ju jullov och samtidigt som jag läst Mats bok, har hustrun och jag sett Fanny och Alexander. Femtimmarsversionen. Nu är jag ingen Bergmankännare men jag tror inte det är helt fel att påstå att Bergman bearbetar relationen till sin far i Fanny och Alexander. Det antyder i alla fall Caroline Krook i en artikel i Svensk Kyrkotidning (7/2018).

Lägger jag porträttet av den onde biskopen i Fanny och Alexander bredvid porträttet av Farsan blir en sak mycket tydlig. Visserligen är Mats och hans bror – enligt baksidestexten – rädda för Farsan. Det har att göra med alkoholens påverkan. Men som jag uppfattar Farsan är han en ärlig person. Både i sin godhet och i sin våldsamhet. Till skillnad från den biskopsgestalt som i Bergmanfilmen spelas av Jan Malmsjö. Den personen är en helt igenom falsk människa. Så uppfattar jag inte alls Farsan. Det är med stor ömhet som Mats beskriver honom.

Det finns däremot andra paralleller mellan boken Farsan och Bergmans Fanny och Alexander. Men dessa tänker jag inte avslöja. Bara antydningsvis säga att en annan filmisk Fanny har liknande erfarenheter. Hon i Änglagård, ni vet. Märkligt att just papparelationen är så genomgående.

Var blir alla mammor av? Säkert finns de i många filmer och romaner men i boken Farsan spelar mamma Anne-Louise en mycket undanskymd roll. Det är kanske inte så konstigt, eftersom det är Farsan som det handlar om men mitt intryck är att flera andra karaktärer tar större plats än Mats mor.

Det var på Arken som jag köpte boken och precis utanför hänger en av Mats målningar. Den är turkos, precis som omslaget till boken Farsan. Mats är ju inte bara författare utan även konstnär. För mig blir det ett sammanträffande.

Sammantaget var boken läsvärd. Jag tror den modesta dedikationen, som talar mest om tidsmarkörer, antyder att Mats är medveten om att boken har sina brister. Bitvis tycker jag att det blir väl mycket beskrivningar av interiörer. Men när det handlar om relationerna mellan personerna skriver Mats ärligt och avskalat. I den meningen berör boken mig. Möjligen hade jag fått andra förväntningar om boken inte beskrivits som en roman. Det är ju inte någon självbiografi, eftersom Mats inte är huvudpersonen. Skulle den kunna kallas för en biografi? För mig blir en roman genast fiktiv i meningen att författaren tar ut svängarna och hittar på en del. Men det intrycket får jag inte av boken Farsan.

På en punkt måste jag dock med bestämdhet anmäla en avvikande åsikt. På sidan 250 står det att Geijer ”blickar upp mot bildningen”. Så är det ju inte. Erik Gustaf Geijer som står staty i Uppsala vänder ryggen mot universitetshuset. Därmed har lärdomsgiganten inte heller ryggen mot Mats, när han står på sin arbetsplats i Kyrkans hus och pratar i telefon med Farsan.

 

Svärmodren äger

Såhär såg SKM's logotype ut
när svärmodren sändes ut.

Det kom ett mejl. En kallelse till högre seminarium i missionsvetenskap. En text om missionärer från Växjö stift skulle avhandlas. Spännande! Skulle jag vara bland dem?

Det visade sig att så icke var fallet. Texten handlade om missonärer från Växjö stift fram till 2004, då namnet Svenska kyrkans mission försvann. Och utsända medarbetare kom att kallas just utsända medarbetare och inget annat. Visserligen anordnades en missionärssändning för oss Trettondedag Jul 2013. Biskop Jan-Olof Johansson och en månghövdad skara sände ut oss. En dag att minnas! Men det var alltså några år efter slutdatum för den text som skickats ut inför seminariet.

När vi sändes ut första gången, skrev vi året 2002 men då var det från Linköpings stift vi sändes, även om det var i Småland.

Däremot stod svärmodrens namn i listan. Hon arbetade som lärare i Svenska kyrkans missions tjänst några år i början av 1950-talet. Då fick hon, som undervisade missionärernas barn, vad jag förstått, inte kallas missionär. Men nu står hennes namn i alla fall på en lista över missionärer från Växjö stift. Helt riktigt, menar jag!

Nåväl, glad i hågen gav jag mig iväg till nämnda seminarium. Jag var i tid och jag hittade salen som angivits. När jag stack in huvudet såg jag en ensam kvinna, som jag inte kände igen. Jag frågade om detta var rätt sal för högre seminariet i missionsvetenskap. Det menade hon att det inte var. Det som skulle ske i salen var en lektion för blivande lärare.

När jag kontrollerade mina anteckningar insåg jag att jag var på plats exakt ett dygn försent. Tablå! Men det bestående är dock svärmodrens namn på listan. Det gläder mig!

Missionärssändning

På Trettondedag Jul, den 6 januari 2013, sänds hustrun och jag ut för att vara utsända medarbetare av biskopen i Växjö stift, Jan-Olof Johansson. Det sker kl 11 i Kalmar Domkyrka. Varmt välkommen! Vi ska som sagt arbeta i Södra Afrika under minst 3 år. Vill man säga att man kommer till detta på facebook går det bra här.

Egentligen kallas vi inte missionärer utan just utsända medarbetare. Begreppet missionär är alltför belastat. Men jag gillar ordet. Det är kort och kärnfullt. Och nu verkar jag få stöd av Svenska kyrkans ärkebiskop, Anders Wejryd, som på sin blogg skriver om den kollega som blev mördad i Pakistan. Det var Birgitta Almeby, missionär för Pingströrelsen. I sammanhanget skriver ärkebiskopen:

Alla de möten jag haft med svenska missionärer utomlands har varit med personer som, oavsett samfundstillhörighet, har varit mycket praktiska och självklara i sin inriktning på att tro får aldrig luras eller tvingas på någon och att det är viktigt att ge människor redskap för praktisk överlevnad och utveckling. Men de har varit glada och stolta i sin kristna tro. Jag hoppas att det inte bara är så att jag har haft tur med mina möten.

Precis, biskop Anders. Så ser vi på det och samtidigt vet vi missionärer att vi också har mycket att lära av andra. Vi har gemensam del i Guds mission. Missio Dei!

När Gud sänder sin son till världen, firningsämne under julen, är det uttryck för Guds önskan till relation med sin skapelse till räddning och befrielse. Där vill vi vara med. En välsignad Jul!

Mission i retur

Maphuti och Calvin hälsar på oss just nu. De är från Sydafrika och vi firade högmässa i Birgittakyrkan imorse.

- Var är alla ungdomar, frågade de?

Så pratade vi ett tag om situationen i Svenska kyrkan och jag sa, att det är dags för missionärer att komma till oss från Afrika. Jag sa detta på väg till ICA i Berga Centrum. Vi hade inte mer än kommit in i affären, så kom en ung man fram och frågade:

- Hur kan man få kontakt med Gud?

Inom loppet av mindre än fem minuter hade Maphuti blivit den missionär, som jag önskade att vi skulle få från Afrika. Jag vet ju att Gud hör vad vi säger men blir ändå förvånad när det händer.

Den flygande missionären

Hustrun och jag talar ibland om att vi var bland de sista missionärerna. (Travesti på "Den siste mohikanen"). Så fick jag se en länk på TT's hemsida, som jag ofta tittar på. Till Fokus där man kan läsa om den flygande missionären.

Samuel Bälter är piloten som flyttade till Uganda. Där flyger han mat och medicin till otillgängliga trakter dit ingen annan vågar sig.

Fantastiskt. Organisationen heter Mission Aviation Fellowship, MAF. Jag inser att jag trodde det skulle dölja sig något annat bakom rubriken men det var precis det som stod. En flygande missionär! Underbart. Som flyger mat och evangelium till människor som behöver det. Underbart.
Det finns fler som behöver hjälp. Idag fick jag mejl från Deon på Our Place. AIDS-pandemin gör att behoven i Södra Afrika är omättliga.
Behoven i vår värld är oerhörda. Ett annat mejl kom från en entusiast som säljer mattor (dock ej flygande mattor) handvävda av kurder från sydöstra turkiet. Vi tittade på en sådan matta för några år sedan. Mattan är ännu inte såld. Hon som säljer kom ihåg mitt namn och hör av sig nu, flera år efter, och undrar om jag fortfarande är en spekulant. Såhär skrev hon:

Vi vill försöka sälja några mattor till, inom den närmaste tiden, eftersom väverskorna är i stort behov av sin betalning och därför sänker vi också priserna betydligt.
Jag undrar därför om Ni skulle vara intresserade av att se mattan en gång till och prova den i Er hem? Jag kan komma och visa den, det går väl inga tåg, men jag tror det går buss upp längs ostkusten till Kalmar?

Jag undrar hur vi ska göra!