En bok om en pappa

Boken är skriven av pingströrelsens ledare, Daniel Alm och den handlar om hans pappa, om honom själv, om ledarskap och om mycket annat. Den heter:

Går inte – det måste gå!

Min pappa äldstebrodern. 

Det är uttryck för en ihärdig livsinställning. Och det är också vad som framgår av boken. Daniels pappa var inte en person som gav upp i första taget och det verkar inte heller vara vad Daniel gör. Han uppskattar visionära ledare men utan chefskapet blir det inte något gott resultat. Förstår jag det rätt behöver en pastor vara både ledare och chef. Både ha visioner och se till att de blir utförda. Framträdande är Daniels koncentration på att chefen också håller det som den lovar.

Jag var på boksläppet som skedde på Pingströrelsens kontor i Alvik, i Ekumeniska centret. Så när jag nu sammanfattar vet jag inte vad jag läst i boken och vad som Daniel sa på släppet. Men det kanske inte spelar så stor roll. En sak som jag snappat upp är att Daniel egentligen inte gillar ledarskapsböcker. Men så skriver han en själv. Ja, så kan det gå.

Boken – som jag uppfattar den – är inte en biografi över pappan. Visst får läsaren reda på en del biografiska detaljer men syftet är att koppla dem till ledarskap och kanske framför allt visa hur pappans karaktär betytt mycket för Daniel själv. Det är ingen skönmålning. Ett kapitel handlar om fumligheten, som tydligen är ett gemensamt drag för dem båda.

Utöver ledarskapsfrågan passar Daniel på att också skriva om sin syn på dagsaktuella frågor. Det som nog hör till hans svåraste uppdrag som ledare för en stor, kristen rörelse är frågan om sexualitet och relationer. Jag har lyssnat till Daniel under Nyhemsveckan där han underströk att han inte vill att Pingströrelsen ska vara fördömande i sin attityd mot andra. Samtidigt vill han upprätthålla vissa, som han skriver, råmärken när det gäller sexualitet och samlevnad. I det sammanhanget skriver han något som jag inte hade väntat mig:

Vägen framåt kan handla om att minska fokuset på kärnfamiljen, att i stället värna personerna och församlingen som den stora familjen.

Ja, där kanske det finns en öppning. Vi får se hur samtalet fortsätter i Pingströrelsen.

Jag uppskattade boken varmt. Daniel är en bra person som jag blir glad av att möta. Jag minns just under Nyhemsveckan, när han fick syn på mig i utställningslokalen och sken upp.

Hej Anders, så roligt att Du är här.

Omsorgen om medmänniskan – oavsett vem det är – har han säkert ärvt av sin pappa. Även om pappan framträder som en mer fåordig och närmast blyg person. Men det är väl som det ska. Att far och son inte är identiska men ändå liknar varandra.

Docentföreläsning

Idag var det docentföreläsning vid teologiska fakulteten i Uppsala. Under 2022 antogs tre docenter vid teologiska fakulteten och en av dem heter Manon Hedenborg White. Hon är docent i religionshistoria. Hennes föreläsning hade överskriften:

Proximal auktoritet

Nära relationer och ledarskap i religiösa rörelser

Manon har disputerat på en avhandling om Thelema. Ett religiöst-filosofiskt system grundat av Aleister Crowley. Avhandlingen heter:

The Eloquent Blood

The Goddess Babalon and the Construction of Femininities in Western Esotericism

Hon berättade med inlevelse om Crowleys tankar. Han var uppvuxen inom Plymouthbröderna, som han tog avstånd från. För Plymouthbröderna var Uppenbarelseboken viktig. Crowley verkar bygga sitt system på samma grund men han byter plats på madonnan och skökan, så Babylons sköka blir en positiv gudinna hos honom: Babalon. Själv identifierar han sig med vilddjuret, vars tal är 666.

Manons intresse för den rörelse handlar om deras alternativa sätt att konstruera kön och sexualitet.

Vi fick höra om en av Crowleys lärjungar, Leah Hirsig. Henne kallade han för den scharlakansröda kvinnan. Hon var både lärjunge och älskarinna. Ända tills en ny kvinna kom in i bilden och Leah Hirsig förlorade sin position och sitt ledarskap.

Utifrån detta kände Manon ett behov att skapa ett begrepp som kunde beskriva det som hände inom Thelema. Manon försökte använda Max Webers begrepp: legal-rational authority, charismatic authority och traditional authority. Men det som händer kring Crowley och Hirsig tacks inte in av dessa begrepp. Därav kommer begreppet proximal auktoritet. (Jag associerar till proxy war, d v s krig som stormakterna för genom ombud. Striden sker på något annat lands mark med andra arméer inblandade.) I Manons version handlar det om att någon får sin auktoritet i en religiös rörelse, på grund av sin närhet till rörelsens egentliga ledare.

En viktig del av Manons intresse för detta berör genus. Ofta är det kvinnor som har denna proximala auktoritet. Utöver Crowley och Hirsig nämnde hon Moses David i Guds barn som också hade en kvinna vid sin sida, som i sin tur ersattes av en yngre kvinna – Karen Zerby. Samma sak med Ma Anand Sheela som var sekreterare åt Bhagwan Shree Rajneesh. En variant finns i Knutby Filadelfia, där Åsa Waldau hade manliga lärjungar, som byttes ut.

Manon vill titta i marginalen för att säga något om mitten. Därav hennes intresse för dessa marginella religiösa rörelser.

Det var en spännande föreläsning, som satte igång min nyfikenhet. När jag hörde namnet Crowley gick mina tankar till boken Good omens. Den har jag bloggat om förut. En av huvudpersonerna, en demom, heter just Crowley. Det kan ju inte vara en slump.

En annan påverkan Crowley haft är att han finns med på omslaget till Beatles skiva Sgt. Peppers lonely hearts club band. Det läste jag i en artikel i Aftonbladet, när jag googlade.

Det är kul att lära sig nytt. Tills idag hade jag inte hört talas om vare sig Crowley eller Thelema.

Gästbloggare om #metoo

Idag har jag bjudit in ordföranden i organisationen Me Too Sweden, Matilda Göranzon, som gästbloggare. Matilda är dessutom min yngsta dotter. Men i denna bloggpost skriver hon utifrån sitt stora kunnande i frågor som rör genusbaserat våld.

Våld. Vad tänker du på när du hör ordet våld? Tänker du på sparkar och slag eller kanske ett slagsmål på stan en sen fredagskväll? Eller tänker du på något helt annat? Hur tänker du kring andra former av våld? Att hota eller kalla någon för elaka saker – är det våld? Att skicka en oönskad bild på sitt könsorgan eller ha sex med en annan person utan dess samtycke – är det våld?

Ja, allt jag har beskrivit ovan är våld, olika våldsformer, men ändå våld. Sparkar, slag och slagsmål är exempel på fysiskt våld. Att hota eller kalla någon för elaka saker är exempel på psykiskt våld. Att skicka en oönskad bild på sitt könsorgan eller ha sex med en annan person utan dess samtycke är exempel på sexuellt våld.

Jag heter Matilda och är ordförande i den ideella organisationen Me Too Sweden. Vi bildades januari 2018, som en följd av den massiva spridningen av #metoo under hösten 2017. Hösten då sociala medier fylldes av vittnesmål. Personer som vittnade om det sexuella våldet som någon hade utsatt dem för. Ibland stod det bara #metoo. Ibland var inlägget långt, målande och fruktansvärt. Så många personer som hade utsatts, ett lock som lyftes och ut strömmande år av övergrepp, ångest, smärta, skam och skuld.

Ibland handlade vittnesmålen om sexuellt våld i nära relationer, ibland om sexuella trakasserier på arbetsplatsen och ibland om sexuellt våld som någon okänd utsatt en för. Våld i nära relationer kan innefatta bland annat fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. I våld i nära relationer kan offret vara ett barn, en kvinna, en man eller en icke-binär. Ibland pratas det om mäns våld mot kvinnor. Då hamnar fokus på ett könsbaserat våld där mannen är förövaren och kvinnan är offret. Likaså här kan det handla om bland annat fysiskt, psykiskt och sexuellt våld.

Me Too Sweden fokuserar på sexuellt våld, som är ett samlingsnamn för det våld som har en sexuell karaktär. Det innefattar bland annat sexuella trakasserier och sexuellt ofredande. Tafsningar, oönskade komplimanger eller kommentarer av sexuell karaktär är alla exempel på sexuellt våld. Våldtäkt eller en annan sexuell handling som kan jämföras med ett samlag är också exempel på sexuellt våld.

Alla kan utsättas för sexuellt våld. Oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Genom forskning vet vi att vissa grupper i samhället och världen utsätts för sexuellt våld mer och oftare än andra.

Me Too Sweden arbetar för att allt sexuellt våld ska upphöra. Detta gör vi på olika sätt:

1. Genom att förmedla utsattas vittnesmål så skapar vi en trygg gemenskap för utsatta i syfte att bidra till ett “nästa steg” i den enskildes bearbetning.

2. Vi stöttar, vägleder och slussar utsatta personer vidare till relevanta organisationer och myndigheter där de kan få hjälp och stöd.

3. Vi ökar medvetenheten hos både utsatta och allmänheten genom att sprida kunskap om sexuellt våld i syfte att öka möjligheter för de utsatta i samhället samt arbeta förebyggande.

4. Vi agerar opinionsbildande i frågor som berör sexuellt våld i syfte att gynna de utsatta.

Jag skulle vilja fokusera lite på de vittnesmål vi tar del av. Ett mönster är att personer som utsätts för sexuellt våld tvivlar på vems felet var. Var det helt och hållet förövarens fel eller hade jag, som blev utsatt, en del i det som hände mig? Följande två meningar tycker jag beskriver detta så väl:

”Jag vet att det inte hade något med mig att göra. Men jag verkar inte kunna lita på att det endast hade med dig att göra.”

I varje mejl jag besvarar förtydligar jag att det sexuella våldet är förövarens fel och endast förövarens fel. Isdal (2010) skriver att det sexuella våldet kanske är den mest psykologiskt nedbrytande våldsformen. Jag tror att det bland annat är därför en person som blivit utsatt för sexuellt våld tvivlar på sig själv och på vems felet var och är. Tack vare #metoo så förflyttas skammen och skulden dit den hör hemma. Hos förövaren. Men, det behövs en ständig påminnelse om att sexuellt våld är våld. Och våld är och förblir alltid förövarens fel.

Årsskifte – en social konstruktion?

Socialkonstruktionism är en teori som inte alla omfattar. Tydligast går meningarna i sär när det gäller genus och sexuell oreintering. Frågorna kan lite grovt tillyxat ställas ungefär såhär:

Föds vi som antingen kvinnor eller män och bör acceptera detta eller går könsidentitet och/eller sexuell läggning att förändra? Påverkar omgivningen (det sociala) hur vi med tiden kommer att uppfatta oss själva som antingen män, kvinnor, intersex, transgender? Kan samma sak gälla vår sexuella läggning? Eller är allt givet? Är det så att Gud format oss på ett visst sätt och med detta bör vi vara nöjda? Eller finns Gud med i en pågående förändringsprocess?

Nu var det egentligen inte detta jag tänkte skriva om utan om företeelsen 'årsskifte'. Är detta något givet eller är det möjligen något som vi människor hittat på och utformat?

Vi har en almanacka av
Fr Claerhout, som
saknar årtal. Vi kan m a o
fortsätta använda den år efter
år. I december avbildas
stjärntydarna, som kommer
med solorosor till Jesus.

Svaret kanske i förstone är att människan hittat på just detta. I större delen av världen används den tideräkning som anger ett år 'noll' för 2015 år sedan. Många benämner tiden före detta år noll: 'f Kr'. Tiden efter blir antingen 'e Kr' eller 'AD'. Eftersom inte alla i världen är kristna har det utvecklats ett mer inkluderande sätt att beskriva årtal: 'f v t' eller 'e v t', som utläses 'före vår tideräkning' respektive 'efter vår tideräkning'. Men vad menas med begreppet 'vår'? På engelska skrivs det 'BCE' eller 'CE' och betyder: 'before common era' och 'common era'. Samma fråga kan ställas: Vad menas med 'common'? Denna tideräkning kallas ofta för den 'Gregorianska kalendern' och antogs av påven Gregorius XIII år 1582 och ersatte då den Julianska kalendern. I Sverige infördes den 1753. Sverige ville dock inte att den skulle förknippas med en påve så begreppet blev 'gamla stilen' och 'nya stilen'. År 1753 hade februari 17 dagar. I själva övergången mellan den 'gamla stilen' och den 'nya stilen'. Så kan det gå!

Men det finns andra sätt att räkna. Enligt den judiska tideräkningen inleddes år 5775 i september. Den muslimska tideräkningen är sedan oktober i år inne i år 1435. Den utgår från Muhammeds födelse år 622 CE. Den judiska utgår från världens skapelse. I Indien finns ett 30-tal olika sätt att räkna tiden. Mussolini införde en egen tideräkning. 'Era Fascista'. Den inleddes år 1922 CE, då fascisterna marscherade mot Rom. I Kyrkan har vi ett annat slags år - kyrkoåret, som ju börjar Första söndagen i Advent. Denna tideräkning klarar många av att hantera parallellt med det borgerliga året.

Visst är begreppet 'år' på många sätt en mänsklig konstruktion. Ändå är det otvetydigt så att själva naturen räknar år i någon form. Enligt wikipedia gäller följande:

Tideräkningen utgår från den tid det tar för jorden att rotera runt sin egen axel, så att en given punkt åter vänds mot solen. En sådan rotation benämns dygn. Det tar 365,2422 dygn för jorden att fullborda ett varv runt solen. Denna tid kallas ett naturligt år.

Så själva året är rimligen inte ett mänskligt påhitt. Trädens årsringar är väl ett tecken på detta. Men frågan när på året själva nyåret är, det kan tydligen diskuteras. Så även vilket år som är år 'noll'.

Ikväll kommer många av oss att fira det nya året. Vi som räknar Central Africa Time (CAT) gör det två timmar före Coordinated Universal Time (UCT), som är den tid som resten av världen liksom relaterar till. Mitt emellan  (UCT +1) blir det nytt år i Sverige. Dessa skillnader styrs naturligtvis av solens upp- och nedgång. Men att Sverige firar nyår mitt i vintern medan Sydafrika gör det mitt i sommaren – vad har det för innebörd?

På något sätt är väl årsskiftet ingenting. Lika viktigt för många – eller rent av viktigare – är kanske födelsedagen, som ju också är ett slags årsskifte. Vid exemplevis 18-årsdagen, 20-årsdagen eller varför inte 65-årsdagen har ju detta 'årsskifte' betydligt större betydelse.

I stor utsträckning handlar det väl om hur vi ser på tiden. Något cykliskt eller linjärt. Något hotfullt eller befriande. Ibland undrar jag om inte mycket känns hotfullt. Varför måste vi annars smälla så många smällare? Är inte det ett sätt att hålla något ont borta? Åtminstone tolkas påsksmällare så, traditionellt.

Tillbaka till årsskifte och sociala konstruktioner. Jag menar att det är något givet att tiden går. Att år läggs till år. Eller som Vergilius skrev:

Tempus fugit

Tiden flyr. Däremot väljer vi själva, enskilt eller tillsammans, när och hur vi manifesterar detta. Årsskifte, födelsedagar – eller varför inte, i förekommande fall – bröllopsdagar.

Just denna dag, nyårsafton, för 59 år sedan gifte sig svärmodren och svärfadren. Det anser jag vara värt att uppmärksamma.

Grattis!

Uppdrag granskning avsnitt 18

Många känslor efter programmet. Många tankar. Jag börjar med mig själv. När en person kommer till mig för själavård vill jag att den personen ska få hjälp. Inte i första hand av mig. Utan av Gud. Fokus är samtalet mellan konfidenten och Gud. Min uppgift är att vara ett stöd. Jag får inte skymma Guds kärlek. Vid ett antal tillfällen vet jag att jag sagt fel saker, varit ouppmärksam eller t o m förvärrat saker för en konfident. Dessa gånger har jag ännu mer bett och förlitat mig på att det inte är mig det ytterst beror på. Att Gud förmår använda även mina misstag. Det förringar inte betydelsen av mina misstag men Guds nåd ger mig frimodighet att fortsätta som präst.

Sexualitet är härligt men också svårt. Vi behöver bli bättre på att samtala kring sexualitet. På ett förtroendefullt och ansvarsfullt sätt. Som själasörjare behöver vi mer kunskap och utbildning. Ur ett södra Afrika perspektiv är det uppenbart. Ett viktigt skäl till att HIV fortfarande sprids och i vissa åldersgrupper till och med ökar är bland annat vår oförmåga att samtala kring sexualitet. I hemmen. Mellan makar. Mellan föräldrar och barn. I skolor. Om sexualitet är tabu, ökar stigmatiseringen av människor som lever med HIV. Även annan stigmatisering ökar. Det vet exempelvis människor med homosexuell identitet.

Inom Svenska kyrkan ryms olika uppfattningar om sexualitet. Inte minst när det gäller HBTQ-frågor. För mig har det varit en hjälp att tidvis leva i södra Afrika, när jag arbetat med dessa frågor. Min uppfattning är att både heterosexualitet och homosexualitet går att förena med en kristen livshållning. 

Många homosexuella lider på vår jord. På grund av hur andra människor ser på dem och agerar mot dem. Detta är en verklighet i stora delar av Afrika.

Under årets första termin har jag varit kursansvarig för en kurs som arbetat med homosexualitet. Studenterna kommer från stora delar av Afrika. Många från länder där homosexualitet är kriminaliserat. Vi har försökt att föra ett respektfullt, akademiskt, teologiskt samtal. Det har inte varit enkelt. Men viktigt!

Det som smärtar mig i debatten efter uppdrag gransknings program är att homosexuella även i Sverige får lida. Det smärtar mig samtidigt att prästkollegor utsätts för en tveksam journalistik.  Jag försöker att hålla ihop dessa båda känslor. Det är inte enkelt.

Vi behöver mer förtroendefulla samtal kring sexualitet. Inte färre. Min farhåga är att de domar vi riktar mot varandra försvårar samtalet mer än underlättar det.

Jag menar att vi får och bör vara ärliga. Tycker vi att en annan person har fel, är det ärligt att säga så. Men när någon med en annan uppfattning luras reagerar jag. Ändamålen helgar inte medlen. Jag tror inte vi får ett ärligt samtal om sexualitet genom oärlighet.

Det ärliga, öppna samtalet kring sexualitet tror jag ytterst också gagnar de medmänniskor som idag får lida för att deras sexuella identitet ifrågasätts.

 

Goda samtal och goda möten i Birgittakyrkan

Ikväll hade vi den tredje samtalskvällen i Birgittakyrkan. Elden brinner i öppna spisen. En halvcirkel med stolar. Två personer inleder. Idag var det Jan och jag. Sedan samtal vi kaffebordet.

Denna kväll handlade det om vänskap och andra relationer. Vi hann med att prata om separationer av olika slag. Varför är det OK att starta en samtalsgrupp för sörjande om orsaken till sorg är dödsfall men inte lika OK om orsaken till sorgen är skilsmässa? Vi pratade om normer och fördomar som gör att relationer försvåras eller t o m förhindras. Flera hade sett TV-filmen "Torka aldrig tårar utan handskar" så vi pratade om sexualitet och HIV/AIDS.

Vi pratade också om vikten av goda samtal och vad som gör att goda samtal uppstår. Jag vill också påstå att vi faktiskt förde goda samtal kring kaffeborden.

Plötsligt knackar det på rutan. Fyra killar står utanför och ler. De bor i kvarteret bredvid och brukar hänga kring kyrkan. De är alltid sugna på mackor eller bullar. Jag tog ett fat, där det fanns precis fyra bullar och gick ut till dörren. Stor glädje!

Arkitekten som gjorde fönster från golv till tak hade en idé att det skulle vara nära mellan utanför och innanför. Ibland funkar det!