Desmond Mpilo Tutu

(A translation in English will follow).

Sedan förre ärkebiskopen för den anglikanska kyrkan i södra Afrika, Desmond Mpilo Tutu, gick ur tiden igår, har mycket redan sagts och skrivits om honom. Hans Engdahl, mångårig missionär i Sydafrika, sammanfattade det i DN igår, med orden:

Desmond Tutu var “larger than life”

Med det menar Hans att det är svårt att beskriva den stora betydelse Tutu har haft. Att ge en heltäckande bild är inte heller syftet med denna bloggpost. Men några penselstråk vill jag lägga till den stora bild som nu ges av så många.

Tutu var först och främst en del av något större. Det var på intet sätt Tutu som myntade begreppet Ubuntu men han talade ofta om denna afrikanska mentalitet. På sin fars språk, isiXhosa, skulle Tutu sagt

Umntu Ngumntu Ngabantu

Hans mamma, som var mosotho, skulle uttryckt det på ett liknande sätt:

Motho o motho ka batho

En människa är en människa bland människor. Som individ blir jag till i mötet med andra. Om inte andra finns, finns inte heller jag.

För Tutu var denna mänsklighet större än den egna gruppen. Han har beskrivit hur han fick syn på sig själv under åren i London, när han blev behandlad som en människa vid Kings college. Därför betraktade han också apartheid som ett ont system, som måste bekämpas. Att dela upp människor utifrån hudfärg var oförenligt med Tutus grundsyn.

Min egen bild av Tutu är att den världsvida kyrkan för honom var uttrycket för denna mänsklighet. Även efter sin pension 1996 ledde han regelbundet morgonmässan på fredagsmorgon i S:t Georges Cathedral i Kapstaden. Jag minns en morgon när ett filmteam var med för att fotografera och filma honom ”in action”. Någonstans skulle en staty resas över Tutu och konstnären behövde material. När fotografen blev för närgången under nattvardsbönen stannade Tutu upp och påpekade det olämpliga i att störa honom mitt i det mest centrala momentet. Fotografen backade förstås undan direkt.

Tutu var inte bara anglikan. Han var ekumen. Och det var som ledare för Sydafrikas kristna råd (South African Council of Churches – SACC) som han blev världsberömd. Han var SACC’s generalsekreterare 1978–84 och det lade grunden till att han fick Nobels fredspris 1984. Flera svenskar var direkt inblandade i nomineringen. Inte minst Axel-Ivar Berglund, som hade arbetat på SACC tillsammans med Tutu. Som generalsekreterare i SACC hade Tutu mandat att uttala sig på hela organisationens vägnar. Det fanns ett stort förtroende för Tutu och det är omöjligt att beskriva Tutu utan det sammanhanget. Men även här var hans kristna tro grunden. Han införde daglig morgonbön, regelbundet mässfirande och retreat för de anställda. Den kristna tron och engagemanget för rättvisa var två sidor av samma mynt. Oupplösligt förenade. Under alla år har Tutu börjat sin dag med egen meditation och bön. Utan den stunden hade han inte kunnat åstadkomma något, enligt egen utsago.

När jag läser artiklar, tweets och olika uttalanden är det ofta som Tutus förankring i sin gudstro glöms bort. Därför är det bra att exempelvis Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, säger i DN:

För det var det som var Desmond Tutus livsmelodi – att leva sin tro i kärlek till människor.

Hans husläkare, Ingrid le Roux, säger också till Kyrkans Tidning:

Men han är också en djupt troende och andlig människa. Han lever nära korset, med bön och meditation varje dag. Det är hans styrka, det som burit honom.

Där fanns också skälet, tror jag, till att Nelson Rolihlahla Mandela utsåg honom till ledare för Sannings- och försoningskommissionen 1995. Desmond Tutus uppdrag var på intet sätt slutfört när Sydafrika fick sin första demokratiskt valda president. Kommissionen lyckades vidga ett från början kristet begrepp till att gälla samhället i stort. Som ordförande uppträdde Tutu alltid i sin biskopsdräkt.

Samtidigt fortsatte han att vara en profetisk röst även efter demokratiseringen. Han kunde exempelvis hota Zumas regering med att kristna skulle be för den regeringens fall, på samma sätt som kristna bad under apartheid, om inte regeringen ändrade sin politik. Hans kritik mot korruptionen var svidande. De fattiga var alltid i fokus.

Tutu är en stor inspirationskälla. Må han vila i frid till uppståndelsens morgon.

---

Since the former archbishop of the Anglican Church in southern Africa, Desmond Mpilo Tutu, passed on yesterday, much has already been said and written about him. Hans Engdahl, a longtime missionary in South Africa, summed it up in DN yesterday, with the words:

Desmond Tutu was "larger than life"

By that, Hans means that it is difficult to describe the great importance Tutu has had. Providing a comprehensive picture is not the purpose of this blog post either. But a few brushstrokes I want to add to the big picture that is now given by so many.

Tutu was first and foremost a part of something bigger. It was by no means Tutu who coined the term Ubuntu but he often talked about this African mentality. In his father's language, isiXhosa, Tutu would say

Umntu Ngumntu Ngabantu

His mother, who was a Mosotho, would put it this way:

Motho o motho ka batho

A person is a person among persons. As an individual, I am created in the interaction with others. Unless others exist, neither do I.

For Tutu, this humanity was larger than the own group. He has described how he saw himself over the years in London, when he was treated like a human being at King's College. Therefore, he also regarded apartheid as an evil system, which must be fought. Dividing people by skin colour was incompatible with Tutu's basic view.

My own image of Tutu is that for him the worldwide church was the expression of this humanity. Even after his retirement in 1996, he regularly led the morning mass on Friday morning in St. George's Cathedral in Cape Town. I remember one morning when a film team was there to take photos and film him "in action". Somewhere a statue was to be erected over Tutu and the artist needed materials. When the photographer became too close during the communion prayer, Tutu stopped and pointed out the inappropriateness of disturbing him in the middle of the most central moment. Of course, the photographer backed away immediately.

Tutu was not just Anglican. He was ecumenical. And it was as the leader of the South African Council of Churches (SACC) that he became world famous. He was SACC's Secretary General in 1978–84 and this laid the foundation for him to receive the Nobel Peace Prize in 1984. Several Swedes were directly involved in the nomination. Not least Dr Axel-Ivar Dabulamanzi Berglund, who had worked at SACC together with Tutu. As Secretary General of the SACC, Tutu had a mandate to speak on behalf of the entire organization. There was a great deal of trust in Tutu and it is impossible to describe Tutu without that context. But even here his Christian faith was the foundation in a very practical way. He introduced daily morning prayer, regular Mass celebrations and retreats for the employees. The Christian faith and the commitment to justice were two sides of the same coin. Inextricably linked. Throughout the years, Tutu has begun the day with own meditation and prayer. Without that moment, he would not have been able to achieve anything, according to his own statement.

When I read articles, tweets and various statements, it is often that Tutu's anchoring in his faith in God is forgotten. Therefore, it is good that, for example, the Archbishop of the Church of Sweden, Antje Jackelén, says in DN:

Because that was what Desmond Tutu's life melody was - living his faith in love with people.

His family doctor, Ingrid le Roux, also tells Kyrkans Tidning:

But he is also a deeply believing and spiritual man. He lives near the cross, with prayer and meditation every day. It is his strength, what has carried him.

There was also the reason, I think, that Nelson Rolihlahla Mandela appointed him head of the Truth and Reconciliation Commission in 1995. Desmond Tutu's mission was by no means complete when South Africa got its first democratically elected president. The Commission succeeded in extending an initially Christian concept to society as a whole. As chairman, Tutu always appeared in his bishop's robe.

At the same time, he continued to be a prophetic voice even after democratization. He could, for example, threaten the Zuma government with Christians praying for the fall of that government, in the same way that Christians prayed under apartheid, unless the government changed its policy. His criticism of corruption was scathing. The poor were always in focus.

Tutu is a great source of inspiration. May he rest in peace until the morning of the resurrection.

Afrika i fokus

Barnen får prova på att hålla i jorden. Foto: Matilda Göranzon

- Idag är det vi vuxna som styr världen men i framtiden kommer ni barn att ta över. Så därför får ni nu prova att hålla världen.

Ungefär så sa Amanda Parrow, som ledde barnens stund och söndagsskolan i Sankta Maria kyrka, Uppsala, tidigare idag. Så fick de barn i kyrkan som ville, komma fram och hålla i jorden. Enkelt och föredömligt.

Detta var en del av mässan, som inledde en dag med överskriften:

Öppet för alla om Afrika

Tidigare missionärerna Elisabeth och Erland Hillby hade tagit initiativet. De har arbetat för Svenska kyrkans mission bland annat i Tanzania. Bland de medverkande fanns vokalensemblen Uppslaget. De sjöng både i mässan och vid den efterföljande samlingen. Hans Engdahl, tidigare missionär och professor i Sydafrika, berättade om tre viktiga afrikanska teologer. John S Mbiti, Desmond M Tutu och James H Kone. Mbiti är en mycket betydande afrikansk teolog. Tutu beskrivs mer som en företrädare för Black Theology liksom Kone, som avled tidigare i år, och var verksam i USA. Elisabeth Hillby berättade om utbildning för f d pojksoldater i Sydsudan. Erland Hillby talade om viktiga förebilder för Tanzanias lutherska kyrka och dessutom berättade några från Helga Trefaldighets församling om en resa till Anafora i Egypten.

Ett seminarium med Olle Kristenson var utlovat liksom dans även grupp Afarer från Etiopien. Jag tror dock att dessa två programpunkter ströks av olika skäl. Hustrun och jag medverkade genom att leda kontextuellt bibelsamtal.

Jag kan inte redogöra för särskilt mycket av innehållet. Det verkade dock som om deltagarna var nöjda. Visst troppade en del av efter några timmar – så är det ju ofta. Men i stort sett var det livliga samtal och goda möten.

Det kändes viktigt att vara med. Det är inte så ofta som en av världens största kontinenter – Afrika – står i centrum. Helst skulle ju afrikanska röster få höras. Nu får det vara gott nog att vi som har bott många år i Afrika och återvänt på besök, får möjlighet att berätta.

Vi fick möjlighet att äta och fika tillsammans. Det fanns också försäljning av afrikanska kläder och hantverk.

En viss tveksamhet hade vi inför underrubriken:

Från Kap till Kairo

Det var ju Cecil Rhodes stora koloniala projekt. Att binda ihop Afrika med en telegraflinje och en järnväg från sydväst till nordost. Cecil Rhodes kallas ibland för södra Afrikas Hitler, vilket säger en del om den avsky som fortfarande finns i södra Afrika över hans inverkan.

För ett par år sedan krävde studenter och universitetspersonal i Kapstaden att den stora Rhodes-statyn framför University of Cape Town (UCT) skulle tas ner. Allt under parollen:

#Rhodesmustfall

Prästen Martina Larsson tackar Erland och Elisabeth Hillby för deras
engagemang. Även vi andra medverkande fick fina blommor.

Detta skedde också. Fortfarande finns dock Rhodes University och en stiftelse med Rhodes – och Mandelas – namn. The Mandela Rhodes Foundation. Den koloniala historien måste hela tiden berättas och ifrågasättas. Bäst är det ju när afrikaner och européer kan mötas. Om detta har jag bloggat förut. Länken kommer här.

Som jag ser det är det dock positivt att vi i alla fall försöker uppmärksamma världen utanför Europa – och gör det på ett konstruktivt sätt.

Elisabeth och Erland är två eldsjälar. Åldersmässigt pensionärer men i alla andra avseenden ytterst aktiva. Mer sådana personer behövs.

#FeesMustFall

To understand this hash tag, one has to know about another hash tag:

#RhodesMustFall

I have written about this in a few blog posts last year. The students at the University of Cape Town (UCT), together with teachers and other staff members demanded that the statue of John Cecil Rhodes, in the centre of the UCT campus, had to be taken away. This was also done, after a short time of protests. The undercurrents were South Africa’s reflection on the colonial era and also a need for renewal of the reconciliation process. Even the role of Nelson Mandela (whose name is linked with Rhodes, in the Mandela Rhodes Foundation) was questioned.

The last month or so South Africa has seen similar protests, yet quite different. This time – and it is nothing new – the fight is about tuition fees. South Africa does not have extremely high fees but for most of the population they are still not affordable. According to what I hear, the country could afford free tertiary education. The ANC-government has, however, not opted for this route. It claims that the nation first has to roll out a social security system. The critiques say that this is not happening anyway. Many billion rand disappear into mismanagement or corruption. (Read more about this on the blog of my friend and colleague, Hans Engdahl).

This time the different universities had informed students about an increment of fees for 2016. About 6 %, which I think is equal to the inflation. The students did not want this. So, students took to the streets. In almost every university town! This Thursday and Friday the University of KwaZulu-Natal therefore decided to close the University.

Rico and Clint ( in the middle) are discussing strategy with the students.

Some of UKZN-colleagues were marching with the students and yesterday evening I got first-hand information from the protest march in Pietermaritzburg. It had been a very peaceful march. The police had been there and acted in a helpful manner. A few minor incidents happened. Like some students who started to through empty plastic bottles over a fence onto the Provincial Legislature Building. Those were directly stopped by the organisers, who directly expressed that this was a peaceful demonstration.

There is a widespread support in South Africa for the students this time. The ANC has promised free education long ago and it does not happen. The minister of Education, Blade Nsimande, really made a mistake by trying to joke and say that the students must fall. By the way, he is the General Secretary of the South African Communist Party (SACP) and he is now the target of the revolution.

Well known, high profile leaders, like Senior Vice-President of the South African Council of Churches (SACC), Frank Chikane, Anglican Archbishop Thabo Makgoba and even the Vice Chancellor of the University of Cape Town (UCT), Max Price, support the protests. Maybe it is because their own children take part in it. All three have sons who have been arrested.

News24 writes that the son of the UCT VC was arrested. IOL-news reports about the sons of Makgoba and Chikane and especially about the reaction of Makgoba:

Anglican Archbishop of Cape Town Thabo Makgoba broke down on Thursday as he reacted to his son’s arrest during the student protest at Parliament against university fee increases.

On his his blog Thabo Makgoba says:

I appeal to Bishops and parishioners in all our dioceses to support students and staff at tertiary institutions, and to pray for an amicable resolution to the crisis. Apart from holding prayer vigils, I appeal to our churches to give practical help to students in distress.

I also find a statement from church leaders on this blog. The link is here. I am sorry that I don’t see the preseiding bishop of ELCSA as one of the signatories, although there are two other Lutherans. One from ELCSA (N-T) and one from LUCSA.

Late yesterday afternoon, President Zuma informed the country that the fees will stay the same for 2016. How the government will compensate the universities is not clear. But the students take this as a victory.

If this will lead to a system with free tertiary education is still to be seen. That would, I believe, definitely be a step in the right direction.

The Anglican - Roman Catholic International Commission

Wednesday evening we visited the Emaphethelweni Priory (Dominican) here in Scottsville, Pietermaritzburg. The occasion was a seminar around ARCIC (The Anglican - Roman Catholic International Commission). In the commission, which is now named ARCIC III there are two representatives from Africa. Both were present at the Emaphethelweni Priory on Wednesday. Professor Teresa Okure, a sister of the Society of the Holy Child Jesus, and professor of New Testament and Gender Hermeneutics at the Catholic Institute of West Africa, Port Harcourt, Nigeria was one of the persons. The other one was Bishop Suffragan Nkosinathi Ndwandwe from Natal Diocese, Anglican Church of Southern Africa. We often fellowship together in the morning Eucharist in the Cathedral of the Holy Nativity.

It was interesting to learn more about this commission. From the start (1967) it was quite successful but later on the process slowed down due to disagreement over the ordination of women and also around human sexuality.

The two speakers focused especially on the Eucharistic division. With distress they told us about their last meeting, when they visited an ecumenical communion where people freely shared in the Eucharistic fellowship (even Roman Catholics). The members of the commission however were told (I can’t recall by whom) that they were not allowed to take part. We could see how hurtful the experience had been.

Sr Teresa is showing how they were blessed in the Eucharist service instead
of receiving the Body of Christ. She uses Bishop Nkosinathi in this small roleplay.

Interestingly enough, when I greeted Prof Okure, we directly realized that we had a common friend, Hans Engdahl. I know that he and Prof Okure have done some academic work together.

After the two speakers had talked we were allowed to ask questions. I especially remember one participant who spoke about the dying churches in Europe. He reacted to the way that Europeans dominates ARCIC. No representative from Latin America, only two from Africa and maybe also two from Asia but a whole bunch of people from Europe. How can this be, when the churches in the global south are growing and dying in Europe?

A relevant question! Let’s hope that ARCIC IV will respond to that. There are important questions to deal with. If I understood it correctly the commission doesn't discuss issues on human sexuality, because the Anglican Communion is also divided within itself. I still believe that the church leaders need to start discuss exactly those kind of questions.

As much as I hope the human sexuality could be put on the agenda, I also realize that not all African Christians would like that. I am puzzled how issues around human sexuality and family can be so provocative. The only answer is that it has to do with power. Even more important than, to discuss those issues openly. One the one hand is the unity of the church, which is important. On the other is the life of for instance homosexuals in our midst. Which is equally important. I believe that the unity of the church is of utmost importance also for minorities. But questions around power need to be asked all the time. For whom? By whom? Also when we discuss the Eucharist! For whom?

Mandela – inför begravningen

Några mil från Pietermaritzburg finns detta Mandela monument på platsen där han greps 5 aug 1962. Man måste stå på en särskild plats för att bilden ska framträda. Foto: Cai Monsson

Precis som President Jacob Zuma utlovat skulle regeringen idag meddela hur sorgeperioden fram till Mandelas begravning kommer att se ut. Därför ägde idag två presskonferenser rum. Dels regeringens, dels ANC’s. Utöver detta har en speciell hemsida upprättats, där regeringen bland annat meddelar de olika arrangemang som nu kommer att ske. Länken kommer här.

På söndag uppmanas varje sydafrikan iaktta en dag av bön och reflektion. I samlinssalar, kyrkor, moskéer, tempel, synagogor eller hem, som President Zuma uttryckte det. Själv leder jag gudstjänsten i Eastwood. Det ska bli spännande att tänka kring hur den gudstjänsten ska gestaltas med tanke på detta.

På tisdag blir det en officiell minnesgudstjänst. Från onsdag – fredag kommer Mandela ligga på lit-de-parade i Union Buildings (regeringsbyggnaden) i Pretoria. Därefter kommer hans stoft färdas från Pretoria till Qunu (i Easter Cape) där begravningen kommer att äga rum söndag den 15 december. Qunu är Mandelas hemby.

På ANC’s presskonferens talade bland andra Vuyisile Mehana, som är ANC’s ”Chaplain General”. Han förklarade vilka som samarbetar kring allt som nu sker i samband med minnesgudstjänster och begravning. Tre parter är inblandade: Regeringen eller staten är en aktör. ANC är en annan aktörer. Metodistkyrkan (som Mandela tillhörde) kommer att vara en tredje aktör och det är deras uppgift att föra familjens talan.

Här kan det vara lämpligt att stryka under hur självklart detta är i Sydafrika. Kyrkan och familjen är i samband med en begravning en enhet. Något som är speciellt för Sydafrika är också alla minnesgudstjänster som hålls. Syftet är att så många som möjligt ska kunna vara med och visa sitt deltagande.

ANC’s kaplan var också noga att understryka att allt kommer att ske i en ekumenisk och inter-religiös anda. Varje dag fram till begravningen uppmanas alla sydafrikaner att samlas till bön mellan 18 och 19.30, något som sker inför varje begravning. Det kallas ”Prayer service” eller ”Prayer support”.

Två svenskar som haft en del att göra med Mandela är mina kollegor Ingrid le Roux och Hans Engdahl. Läs gärna en fin intervju med Ingrid på Svenska kyrkans hemsida. Länken kommer här. Hans har publicerat en artikel på sin blogg, som han skrev för ett tag sedan. Den är också läsvärd. Länken kommer här.

The Cathedral and gender

This second Sunday after Epiphany, we attended Church in the Anglican Cathedral in Pietermaritburg. Or should I write, in one of the two Cathedrals. There is one old, St. Peter’s, if I remember correctly, which is quite small and one modern, the Cathedral of the Holy Nativity, with possible 1 000 seats. (I did not count!)

It’s a round church made of bricks and concrete. I wouldn’t describe it as a beautiful church but on the other hand there is nothing ugly to it. Rather functional, I would say. We attended the second service, starting on time at 8.30 am. A typical Anglican procession with incense, the cross, candles, a choir, lay ministers, deacons and the presiding priest at the end. Beautiful and also with a message that many people are needed when the people of God gathers to celebrate Sunday.

The presiding priest, Rev. Tobias P’Onek, is from Uganda, we learnt afterwards. He is married to a South African and moved to South Africa nine years ago. As always in the Anglican liturgy, others were more active in the liturgy. One of them was a Deacon, Dr. Makhosi Nzimande, who preached this Sunday. She holds a Ph D from Texas and has taught theology for many years at University of Zululand, which is another University in the Province. The sermon was excellent! Starting with a reflection about the Church Calendar, she put the preaching text in its right liturgical context, together with the coming of the magi on Epiphany and the Baptism of Jesus, last Sunday. Today we heard the Gospel about Jesus making wine out of water and the preacher took that as a picture of God using our humanity (water) and turning it into something divine (wine). But then we need to be prepared for this change. Or rather this transformation! She spoke about us being agents of transformation and that we need to be prepared to leave our comfort zones. This is a message we often hear in South Africa. I believe that it is needed. Not only in South Africa, by the way.

When preparing the gifts, the presiding priest happened to spill some of the wine onto the bread. Not a big problem, but after the service he apologized for doing that. Some of the communicants had received wafers, which were a bit soft from the wine. He wanted to acknowledge that he had made that mistake and nobody else.

I would like to emphasize those two details: a humble, male priest, who admits his mistakes in front of the congregation and a female deacon, who delivers a strong and powerful sermon. The reason for writing this is having read two blog posts today.

The first is written in Swedish and the other in English. One of them by the Very Rev., Dr. Dag Sandahl, Nord Öland Parish, who writes about the forthcoming election of a new Archbishop in Church of Sweden. The focus is one the gender of the candidates (although the whole process has not really started yet). Dag is known to be critical about the way Church of Sweden has treated those, who do not accept women priests. His wife is an ordained priest in the Church of Sweden, though, so maybe he is not actually against women in the clergy. I really don’t know! Anyhow, in this blog post he writes more with satire than anything else. (Which he usually does!) He writes in the end that he is somewhat a functional atheist, when it comes to electing a bishop nowadays. His point being, I guess, that God is not allowed to be part of the process. One can of course ask, how Dag would know that. But let's leave at that.

The other blog post is written by the Extra Ordinary Professor, Rev. Hans S A Engdahl, University of Western Cape. He is discussing the male dominance in Church and Society and argues that there is a need for a levelled field when it comes to appointing people for leadership positions. Men and women need to be treated with fair ground rules, the same for all. Hans has seen something else coming in, saying that

… an altogether different category or rule has been allowed to play a role. What it amounts to when it comes to ensure that women get into leadership positions is simply a decision to favour women before men. It must be made clear that we are talking about two different systems here. One is about ground rules that must be the same for all, while the other is outright in favour of the one side, against the other. In line with this is to bring in quotas, for example making sure that we have an equal number of women and men.

Then he continues to compare this with the system of Affirmative action in South Africa, and describes it as a mechanism put in place

… in order to help blacks entering those parts of society that previously had been the sole privilege of whites.

Hans is critical about the fact that this mechanism still is in place, 18 years after 1994. But he also admits that it has served a purpose. Just like he admits, quoting the late Professor Per Frostin, Lund’s University, having said already in the late 1980s that

… systematic theology is still the domain of white, male theologians, and it is not just because the others are not good enough, because they are, but we have a culture that makes it difficult for the others to come in.

I am glad that this quote came. I started to get the feeling that Hans was arguing along some other lines. The whole matter is tricky, though. I definitely agree with Hans, that gender cannot be the first qualification to be taken into account when you appoint people to different positions in Church and Society. Just like ethnicity or racial identity likewise cannot be the only parameter. But on the other hand you have to bear in mind exactly what Per Frostin is pointing at. “The Other” is sometimes not allowed to take part.

I have asked the question before, together with Dr Fulata Moyo:

Who is missing at the table?

Hans is ending his blog post with some examples, from different continents, of female theologians who really show that they are there for the sole reason of quality and ability.

Today’s Church Service was held in a context where gender was not an issue. The people around the altar interacted in a wonderful way, seemingly with no regard to gender, ethnicity, age or anything else that could have taken the focus away from the central things. We were very happy to be part of this fellowship.

Lastly I need to mention the Rector of our local, Anglican Parish, The Archdeacon, Rev. Bellina L Mangena. She is on sick leave, and therefore had an opportunity to attend the same service as we. She came to us after the service and volunteered to be our host at the tea afterwards. We are very happy to have met her and we feel that we want to get to know her even more.

Prayer for Afrika, by Bishop Trevor Huddleston, Community of the Resurrection, a famous Anglican priest in Sophiatown, who fought against apartheid in the 1950s.

Lite av varje

Livet är intensivt med jämna mellanrum. Svårbloggat! Men några små notiser kan det bli.
1) Jag fick svar från Johan Persson på frågan om hur han ser på jävsfrågan i KSRR. Jag hoppas någon tidning frågar honom. Jag fick intrycket att han menar att Steve Sjögren gjorde fel och konstigt vore det ju annars.
2) När det gäller Sydafrika och ANC vill jag länka till Hans Engdahls blogg. Han skriver initierat och intressant om två föreläsningar/möten han varit på. Dels med förre presidenten Thabo Mbeki, dels med den nuvarande Jacob Zuma. Läsvärt! Även om det är på engelska och ganska omfattande. För den som inte orkar tugga sig igenom materialet rekommenderas Barbro Engdahls senaste bloggpost om en jubileumsgudstjänst i Gugulethu i Kapstaden.
3) I fredags och lördags var det ekumeniska bokdagar i Kalmar. Bland andra Beate Fotland, diakon och arbetskamrat till mig och Eva Danielsson, kyrkorådets ordförande i Två Systrars församling, hade jobbat hårt med förberedelser och även intensivt arbete under dagarna. Tillsammans med många andra. Tyvärr kunde inte katolske biskopen Anders Arborelius komma men fredagskvällen genomfördes ändå På lördagen lyssnade jag till Ylva Eggehorn. Om berättelsens kraft. Mycket bra! Men var media där? Eller har jag missat det i lokaltidningen?

ANC 100 år

När vi bodde i Sydafrika lärde vi känna en ung man, Fikile. Han är nu pastor i ett samfund, som jag inte riktigt vet vad det heter. Karismatiskt är det nog. Såhär skriver han på en FB-sida, som heter ”Get your shine on”. Sidan har över 400 medlemmar:

Kingdom greetings my brothers and sisters.
Kindly pray with South Africa as there will be an ANCESTORAL dedication of the country that will be done today. We sure want Theocracy in our country and not Demon-Crisis. As we well know, the African National Congress [ANC] was founded by pastors, but they went astray as years rolled. This ceremony that will be held today in Bloemfontein has to be rendered null and void by children of God. Make declarations against these evil forces that our government are is bringing into our country. Job 22:28, Matthew 18:18.

ANC firar 100-årsjubileum. Det börjar ikväll och pågår i tre dagar. I Bloemfontein, där vi bodde i 4 år. Det var just i Bloemfontein ANC bildades. 1912. Av bl a pastorer, som Fikile skriver. På ANC’s hemsida kan man också läsa om den bön, som kommer att äga rum. I en kyrka, eftersom ANC bildades just i denna kyrka eller i närheten.

18h00 Waaihoek, Wesleyan Church, the founding place of the ANC Night Vigil by CRATA and NICSA.
7th January 2012
05h45 Waaihoek Wesleyan Church, the founding place of the ANC, Cleansing and Restoration. This Ceremony takes place at the Marquee at Waaihoek.

Vi förstår begreppen ”Night vigil”, Cleansing and Restoration” som begrepp med anknytning just till den traditionella religiositet, som är just förknippad med förfädersandarna. Så långt har nog Fikile rätt. Men frågan är: är det oförenligt med kristen tro? Kyrkorna i Sydafrika svarar helt olika på den frågan. De karismatiska, pentekostala och evangelikala säger blankt nej. Traditionella kyrkor som lutheraner, anglikaner och metodister erkänner inte förfäderna i sina gudstjänster men alla vet att förfäderna vördas. Om det ska vara dop en söndag sker en traditionell ceremoni lördag morgon. Många kristna deltar. Men man skiljer på det som gäller förfäderna och det som gäller i kyrkan. Katolska kyrkan kan däremot väva in förfäderna i sin vanliga liturgi. Som en del av gudstjänsten.
CRATA utläses: The Commission for Religious and Traditional Affairs och NICSA betyder National Interfaith Council of South Africa. Det ska bli intressant att höra vilka kristna som är med på ceremonierna och på vilket sätt. NICSA är ett organ, som ANC tagit initiativ till. Förre presedenten, Mbeki, relaterade till ett annat råd, som hette National Religious Leaders Forum (NRLF). Sedan startade Zuma ett annat råd: National Interfaith Leadership Council (NILC).
I ett ANC-uttalande gjort av Mathole Motshekga, ledamot i ANC national executive council, läser jag:

The ANC Commission on Religious and Traditional Affairs (CRATA) has given effect to the Polokwane resolution on interfaith work. It has facilitated the dissolution of the National Religious Leaders Forum (NRLF) and the National Interfaith Leaders Council (NILC) and the formation of the National Interfaith Council of South Africa (NICSA) and its affiliation to the National Interfaith movement to the Interfaith Action for Peace in Africa (IFAPA). National Interfaith movements have already participated in Pan African Interfaith conference in Botswana and Kenya.
Under apartheid colonialism African culture and religion were suppressed, outlawed and defined as paganism. Our icon, Nelson Mandela unbanned and repositioned African Culture and religion when he called for religious tolerance between Islam and Christianity and between the two on one side and African Religion on the other. Nelson Mandela went on to say that African religion is no longer a superstition, which must be replaced, by other forms of religion.

Något är kanske på gång att hända. Hur kristna i Sydafrika kommer att förhålla sig till denna utveckling är intressant.
Vad jag förstår kommer en av mina kollegor, Hans S A Engdahl, vara på plats i Bloemfontein i helgen. Det ska bli intressant att läsa på hans blogg vad han eventuellt uppfattat av det hela.

Jonathan Jansen

Ja, vem är nu det? Jo, det är en sydafrikansk professor. Jag stötte på hans namn för första gången för ett par veckor sedan. Hans Engdahl skriver om honom på sin blogg:
http://hansengdahl.blogspot.com/
Hans beskriver Jansen som en gränsöverskridande människa. Jansen är själv svart (eller färgad, som en del skulle säga. Lite förenklat kan man säga att det var den kategori, som apartheid-regimen använde om den grupp, som hade mörk hy men engelska eller afrikans som modersmål.) En person, som levt under apartheid-regimen och nu även lever i den första demokratin, är en unik person. Så småningom kommer de som har denna dubbla erfarenhet att dö ut. Därför är personer som Jansen viktiga. Särskilt om de får viktiga, brobyggande positioner. Enligt blogposten, har Jansen blivit s k Vice-Chancellor vid mitt universitet, University of the Free State. (UFS) Det är ju ett väldigt konservativt lärosäte, fortfarande dominerat av vita afrikander. (D v s vita med fr a holländskt utrsprung) Den som nu är Vice-Chancellor är t f rektorn, Teuns Verschoor. Enligt hemsidan
http://www.ufs.ac.za/faculties/content.php?FCode=H1&DCode=HD1&DivCode=0&uid=1087
är universitetets Chancellor i första hand ett cermoniellt ämbete. Det innebär inte att det är oviktig att en svart person får posten som Vice Chancellor. Symbolfrågor är viktiga i Sydafrika.
Men nu kommer vi dock till det viktiga. Han ska inte bara vara Vice Chancellor, utan framför allt rektor. (Jag tror att dessa poster oftast hänger ihop). Det är det viktiga uppdraget. Som rektor leder han arbetet vid universitetet. På hemsidan
http://www.ufs.ac.za/news/newsarticle.php?NewsID=1249
skriver han att en av hans stora uppgifter blir att återupprätta förtroendet för universitetet såväl som förtroendet mellan olika grupper på campus. Han hänvisar till den s k Reitz-incidenten, när några vita studenter trakasserade svart personal och videofilmade eländet. När en av de inblandade gjorde slut med sin flickvän, lär hon ha laddat upp filmen på youtube och så kom det ut. Vill man se videon kan man söka på
http://www.youtube.com/results?search_type=&search_query=reitz+Bloemfontein&aq=f
Klippet heter: Reitz Racist Video Bloemfontein. Det är bitvis fruktansvärt! Men det är på samma gång hopfullt att den nye rektorn nämner detta vid namn och vill fortsätta försoningsprocessen. Det ska bli intressant att följa utvecklingen framöver. Han tillträder den 1 juli! (I Sydafrika är det inte sommarlov, utan vinter.)
Märkligt är att det på universitetets öppningssida
http://www.ufs.ac.za/
inte står ett ord om Jansen. Vad det betyder vet jag inte! Jag var tvungen att googla på honom och fick då fram en sida, som ligger väl dold.