En bråkig frihet

Så kallar DN yttrandefriheten i sin ledare den 8 januari.

Och visst är den bråkig. Det visar inte minst en insändare av Theodor Kallifatides i gårdagen nätupplaga av DN.

Kallifatides har reagerat på följande meing i ledaren från den 8 januari:

Det finns inget egenvärde i att kränka våra medmänniskor – men värdet av att ha rätt att göra det är absolut och omätbart.

Så här skriver Kallifatides:

Jag läser denna mening i Dagens Nyheters osignerade ledarsida den 8 januari i år med bultande hjärta. Ser jag rätt? Dessa ord är föranledda av händelserna i Paris.
Möjligen är andemeningen att man har rätt att säga sin mening oavsett om någon blir kränkt. Det är något annat än att ha rätten att kränka. Alla kan till exempel råka köra på någon, men det innebär inte att de har rätt att göra det.
Själva ordet ”kränka” säger entydigt att det handlar om något som berör människorna djupt och plågsamt.
Hur kan någon ha rätt att göra det?
Endast utifrån övertygelsen om att man står över alla andra är min gissning. Det är en farlig övertygelse och ju fler som när den, desto farligare blir den.
Värdet av att ha rätt att kränka andra är varken absolut eller [omätbart].
En sådan rätt borde över huvud taget inte finnas.

Ord och inga visor. Jag håller med. Det är precis som DN skrev meningen före, i samma ledare:

Den är dock en bråkig frihet. Den ställer krav på oss, den tvingar oss att skärpa våra ord och använda vårt omdöme.

Denna gång använde nog inte DN sitt omdöme.

Men om någon nu skulle granska mina blogginlägg i frågan skulle säkert en del kunna ifrågasättas. Yttrandefriheten är bråkig!

Så bråkig att Charlie Hebdos grundare, Henri Roussel, enligt DN idag, säger att

... Charlie Hebdos chefredaktör gick för långt med Muhammedpubliceringarna.

Han går så långt att han menar att chefredaktören

... drev sina medarbetare in i döden

Skriver DN och hänvisar till franska tidningar, bland annat Le Figaro.

Ännu bråkigare blir det när DN också rapporterar att Turkiets premiärminister Ahmet Davutoglu säger enligt bland annat turkiska Milliyet:

Pressfrihet betyder inte frihet att förolämpa.

Nu har ju kanske inte Turkiet gjort sig känt för att värna pressfriheten. Men deras premiärminister var med och marscherade i Paris tillsammans med de andra 40 stats- och regeringschefer – till stöd för just yttrandefriehten.

En bråkig frihet. På något sätt har detta att göra med den urgamla frågan om människans frihet. På gott och ont.

De var judar

Det kanske inte är så konstigt att det mesta av medialt fokus varit riktat mot avrättningen av de anställda på Charlie Hedbo i Paris förra veckan. Jornalister världen över skriver om andra journalister och värnar om det det fria ordet. Inget fel i det.

Men dagen efter togs gisslan i en butik och fyra av dem dödades. Jo, det har skrivits även om dem – men mitt intryck är att det skrivits mindre. Och framför allt i sociala medier har det uppmärksammats mindre. Åtminstone i mitt flöde. Vilket är ett memento!

Det brutala dödandet skedde i en judisk kosherbutik och de som dog var judar.

Enligt Aftonbladet har detta redan lett till att fler judar vill fly från Frankrike. Förra året emigrerade sju tusen – en fördubbling med året innan. Detta är en mycket skrämmande utveckling.

Lika oroande är det att judar också känner sig otrygga i Sverige och många flyr.

Positivt är att Frankrikes regering har beslutat skärpa säkerheten vid de judiska skolorna. Om detta skriver Kyrkans Tidning. Men det i sig är ju oacceptabelt: att barnen ska behöva säkerhetsvakter.

Om detta behöver vi tala. På detta behöver vi reagera.

Att vara eller inte vara Charlie ...

Det mesta är redan skrivet. Själv kopierade jag ett pressmeddelande från Kyrkornas Världsråd i min förra bloggpost. För att jag tyckte det var bra och balanserat.

Alltså: först inträffar terrordådet i Paris. Sedan skrivs/sägs massor i vanlig media och ännu mer i sociala medier. När det är gjort kommenteras på det som redan sagts och skrivits. Nu är vi kanske inne på tredje varvet. Minst. Finns det något mer att säga? Jag vet inte men jag skriver ändå. För det handlar ju till stor del om det fria ordet, eller hur?

Det självklara har jag redan skrivit. Terrordådet i Paris var fruktansvärt. En kriminell handling. Men, som alla terrordåd, utfört på en ideologisk grund.

Problemet börjar när olika tyckare och tänkare (som jag) ska sätta in det som skett i ett sammanhang. Den vanligaste reflektionen i Europa, är att måla upp en kamp mellan extremistiska krafter och demokratiska. Självklart står Europa för det demokratiska och 'de andra' för det extremistiska. Några väljer då att avgränsa gruppen extremister till bara vissa och menar att dessa finns överallt. Så gör t ex Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, när hon skriver:

Tillsammans måste vi bekämpa den extremistiska ideologi som ger bränsle åt attacken. Vi måste också motarbeta det felaktiga skuldbeläggande som sker när denna ideologi förväxlas med religion.
Lika lite som terrorattentaten i Norge 2011 kan rättfärdigas på kristna grunder kan attentatet i Frankrike 2015 göra det på muslimska.

Och visst är det sant. Extremism finns i alla mänskliga sammanhang och leder ofta till brutalt våld.

En annan grupp, som ibland känns ganska stor, är de som menar att det som skedde i Paris är ett uttryck för en kanske extrem, men dock vanlig form av Islam. De som ser det så undrar ofta, varför inte världens muslimer fördömer det som skedde.

Min upplevelse är att muslimer världen över verkligen fördömer det som inträffat. Det hävdas av många. T ex Huffington Post. En annan internetsida, .Mic, har samlat olika uttryck för avsky från arabvärlden.(Nu vet jag förstås att arab och muslim är olika saker. Jag tar upp det, för att många i väst blandar ihop begreppen).

Att skylla terrorattentatet i Paris på Islam är okunnigt och fördomsfullt. Lyssna t ex på en intervju med professor Reza Aslan. (Han har skrivit en uppmärksammad bok om Jesus, som jag recenserat för ett tag sen. Den tyckte jag inte var så bra men i intervjun är Professor Aslan lysande.) Intervjun, som är på engelska, tar 6 minuter. Den är värd att se, för den visar hur mycket västvärlden generaliserar kring Islam. Länken kommer här.

Det som har stört mig i många reflektioner är företeelsen att dela in världen i onda och goda människor och att göra det på ett mycket förenklat sätt.

Därför håller jag inte helt med den ledare som DN hade den 8 januari med rubriken:

Jo, det är vi mot dem

Jag är med, när de skriver:

Det är vi som kallar oss muslimer, kristna, judar, buddhister, hinduer, asatroende, ateister eller agnostiker. Och som menar att våra medmänniskor har rätt att kalla sig, och tillbe, vad de vill. Vi står mot dem som menar att just deras gud är den ende tillåtne och att den som smädar denne gud förtjänar att dö.

Men i nästa mening skriver DN:

Det är vi som till skillnad från dem som låg bakom attacken tror på pluralism, på flera religioner, flera sanningar, flera åsikter som får brytas mot varandra i öppen debatt.

Jag håller inte med. Kanske är det bara slarvigt skrivet men jag tror inte 'på flera religioner'. Väldigt många troende människor i världen tror på en religion eller snarare, tror på Gud på det sätt som just den religionen gör. (Med alla de varianter som finns inom olika religioner).

Men bara för att jag är kristen och inte håller med Bahá'í  eller Buddhism, betyder inte det att jag vill hindra någon annan att tro som hen tror.

När jag läser DN känns det som att DN egentligen menar att det är de som omfattar en postmodernistisk verklighetsuppfattning mot dem som 'lever kvar' i det moderna eller ännu värre i det för-moderna. DN kan gärna tycka så och får så klart även uttrycka det. Men alla som inte är postmodernister är inte per definition onda. Och, det kommer nog att visa sig, att det även i den postmoderna verklighetsuppfattningen kan finnas nog så mycket förakt och fördomar mot 'de andra'. (Själv rör jag mig mellan dessa tre olika verklighetsuppfattningar och tror inte ens att indelningen i förmodernt, modernt och postmodernt helt och fullt täcker in vår underbart, komplicerade mänsklighet.)

Det måste det vara tillåtet att kritisera Charlie Hedbo. Det gör t ex Jacobin, som är en webbaserad vänstertidskrift i USA. De hävdar att Islam framställs rasistiskt i Charlie Hedbo’s teckningar. 

Websidan Polifonen, går så långt som att säga att Charlie Hedbo är

... ett politiskt språkrör för högerextremismen.*

Men ordet är försett med en asterisk och när jag läser längre ner på sidan ser jag följande kommentar:

Delar av den franska vänstern har i många avseenden adopterat extremhögerns retorik. Så trots att Charlie Hebdo alltså är en så kallad vänstertidning, härbärgar de konservatismens muslimkritik. Därav ordvalet, “högerextremism” i texten.

Detta håller jag inte med om. Men jag inser att jag förmodligen vet för lite om Cahrlie Hedbo. Dessutom är det kanske inte rätt tillfälle att kritisera Charlie Hedbo. Det uppfattas lätt som ett sätt att anföra förmildrande omständigheter.

Men tänk efter: går det inte att hålla dessa två teser i medvetandet samtidigt? Det var helt oförsvarligt att avrätta journalisterna på Charlie Hedbo. De dog för det fria ordet. Det är det ena. Just därför, för att tidningen egentligen vill åstadkomma debatt, har vi rätt att använda just detta fria ord, till att kritisera deras satirteckningar. Det är det andra.

Men, allt har sin tid. Just nu står jag kvar vid det jag skrev i min förra bloggpost:

I am Charlie.