Om Gunnel Vallquist

Nu har jag läst ut Alva Dahls biografi om Gunnel Vallquist. En bok jag varmt kan rekommendera. Som ofta kan en biografi läsas på flera plan. Förstås har jag lärt mig mycket om Gunnel Vallquist och fått mer kunskap om vem hon var. Jag tror aldrig att jag hade möjlighet att lyssna till henne personligen. Ett par småskrifter står i min bokhylla. Exempelvis ”Till dess dagen gryr” som jag fick på min födelsedag 1982 av en annan katolik, som har gått ur tiden, nämligen Åke Göransson. Underrubriken till den boken är:

Anteckningar 1950 – 1958

Paris och Saint-Benoit-Sur-Loire

Jag måste erkänna att den del av biografin som handlar om Gunnel Vallquists år i Frankrike gav mig motstånd. Jag visste helt enkelt om för lite om de personer som nämns där. Att just franska katolska kyrkan verkar ha varit så levande och dynamisk har jag inte förut förstått.

Andra delar i biografin har fängslat mig mer. Gunnels delaktighet i Sigtunastiftelsen och samverkan med exempelvis Olof Hartman beskriver ju delar av svenska kyrkohistoria som jag är mer bekant med. Jag fick en ny bild av min egen vigningsbiskop, Gunnar Weman, som då var kyrkoherde i Sigtuna. Jag är född i Sigtuna och döptes i Mariakyrkan i februari 1961 men vi flyttade redan 1962 till Hörnefors utanför Umeå. Hade vi bott kvar hade jag kanske hängt på Sigtunastiftelsen och mött Gunnel Vallquist. Nu fick jag hänga på andra ställen och möta andra personer.

Hennes roll i Bibelkommissionen och avhoppet intresserar mig förstås extra mycket. Och så skeendena i och kring Andra Vatikankonciliet. Det är ju något som påverkat kristenheten enormt mycket.

På framsidan avbildas Gunnel Vallquist med en bok av Proust. Enligt baksidestexten var det ett viktigt skäl att hon gjorde sig ett namn i offentligheten, nämligen att hon översatte Marcel Prousts På Spaning efter den tid som flytt. Även här finns stora luckor i min bildning. Till skillnad från min hustru, som läser till lärare och läst åtminstone någon del av Prousts romansvit har jag inte läst något denne skrivit. Det kanske behöver bli ändring på det.

En sak som Alva Dahl skriver i boken grep mig särskilt. Hon beskriver hur Gunnel Vallquist mot slutet greps av insikten att ”åldrandet inte fick hennes inre utveckling att stanna”. Så hoppfullt. I sammanhanget konstaterar Alva Dahl:

Att stå ut med sig själv utan att retuschera spegelbilden kan kanske vara ett slags vardagshelighet.

Också det uppmuntrande. Jag har faktiskt gjort en understrykning i ovan nämnda bok Till dess dagen gryr, som berör samma sak:

”Att vilja bli helig.” I början vill man det som ett slags from självfullkomning. När man har upptäckt det motivet, slutar man kanske att vilja det alls – av rädsla för jagiskhet, av äckel inför sig själv. Sedan händer det att man upptäcker att man måste vilja bli helig – helt enkelt för att några måste vittna om det oerhörda.

Det är spännande och viktigt att fundera kring detta. Vad är egentligen helighet. Och hur lätt blir det inte skenhelighet. Då är det en bra start att inte försöka retuschera sin spegelbild. Att stå ut med sig själv. Som aposteln Jakob skriver:

Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte: han ser sig själv men går därifrån och har strax glömt hur han såg ut. Men den som har blickat in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och håller sig till den och inte glömmer vad han hört utan verkligen gör något, han blir salig genom det han gör (Jak 1:22-25). 

Mystik och latjolajbanlådan

Det var 1973-74 som barnprogrammet sändes första gången. De flesta i min generation har sett det. Och eftersom det sänts i repris och även sålts på VHS och DVD, gäller det även mina barns generation.

Fem myror är fler än fyra elefanter

I programmet dyker med jämna mellanrum Brasse upp med sin latjolajbanlåda. 

Ur den tar han fram fyra djur som har svårt att hålla tyst. Han sätter upp dem på en hylla och sedan kallar han på Magnus och Eva. Deras uppgift blir att berätta vilket djur som ska bort. Sällan brukar det råda enighet kring hur tre av dem hör ihop.

Idag har jag deltagit dels i en teologidag på vår skola, dels på ett boksläpp. Från dessa upplevelser har jag med mig två fyrtal. Inte av djur men av teologer. Skillnaden är att det inte är någon som ska bort utan att alla hör ihop. Varför? Jo, de är teologer i den världsvida kyrkan.

Karin signerade gärna böcker.

Jag börjar med boksläppet. Karin Johannesson berättade om sin senaste bok:

Thérèse och Martin - Karmel och reformationen i nytt ljus

I den boken presenteras inte bara Thérèse av Jesusbarnet och Martin Luther utan även Teresa av Avila och Johannes av Korset.

Det skulle ju kunna bli en latjolajbanlek. Fyra mystiker. En ska bort. De flesta skulle väl då gissa på Martin Luther. De andra är ju katoliker. Men det blir ju fel. Martin Luther var ju också katolik. Eftersom alla utom Thérèse av Jesusbarnet levde på femtonhundratalet, skulle ju hon kunna utgå. Men det passar inte, eftersom hon och Luther enligt boken har så mycket gemensamt.

Alltså slutar latjolajbanleken här. Alla får vara med. Men Luther har såklart en särställning, eftersom Karin framför allt är lutherforskare. Åtminstone uppfattar jag det så. Hon läser de tre karmeliterna mot bakgrund av Luthers lära om rättfärdiggörelsen.

Hennes syfte är att få igång ett ekumeniskt samtal. Och på boksläppet fungerade det, trots att vi inte läst boken. Leif Nordenstorm på Fjellstedtska skolan (där släppet ägde rum) fick till slut avbryta oss. Vi var ungefär 15-20 personer från framför allt Romersk Katolska kyrkan och Svenska kyrkan.

Det var lite extra spännande att gå till boksläppet från teologidagen. Den innehöll anföranden av Patrik Hagman och Mats Aldén. Upprinnelsen var bland annat att Patrik Hagman har skrivit en bok om folkkyrkan. Denna kritiserar Mats Aldén tillsammans med en annan teolog, Johanna Gustafsson Lundberg, i en artikel. 

Det jag tog med mig till boksläppet var en del som sades om Martin Luther. Patrik Hagman menade bland annat att Luther allt för länge varit solist. Han borde nu få en plats i kören. Jag kände direkt att Karins bok var ett svar på detta. Inte så att Luther fått en plats i kören men ett steg närmare kanske är att vara en del av en kvartett.

Det blev i alla fall ett spänstigt samtal mellan Patrik Hagman och Mats Aldén. Bland annat framträdde en viss oenighet kring synen på tvåregementsläran. Men mest handlade deras anföranden om relationen mellan gudstjänsten och livet i världen, skapelsen. Patrik Hagman menade nog att de på många sätt var överens. Den eventuella oenigheten består möjligen i att de ställer olika frågor och då blir ju också svaren olika.

Mats Aldén använde begreppen att kyrkan är ’samlad’ eller ’utspridd’ som en modern variant av tvåregementsläran. Patrick Hagman närmade sig frågeställningarna utifrån ett trinitariskt perspektiv, där han lyfte fram begreppen Tillbedjan, Gemenskap och Efterföljelse.

Nu har jag en del att läsa. Trevligt!

När jag kom hem med boken från boksläppet och även ett gratisexemplar av tidskriften Signum, hamnade de på köksbordet bredvid en annan bok, jag nyss skaffat:

Djup tid och tunna ställen

Det är Are Norrhava som skrivit. Han var elev på Svenska kyrkans utbildningsinstitut för något år sedan och han har hänvisat till en av mina bloggposter i boken. Roligt!

I prologen citerar Are just Martin Luther:

Det vi dagligen ser och hör anser vi inte vara något underverk. Och ändå är det sås stort.

Jag uppfattar att Ares ärende att skriva om vardagens kontemplativa drag. Detta var även Karin inne på. Hon skriver bland annat om

Mystik bland grytor och kastruller

Det handlar då om Teresa av Avila, som liksom Luther, enligt Karin, ”demokratiserar mystiken”. Jag tror det klingar väl med Ares tankar. Men jag har på känn, utan att ha läst deras böcker att Karin och Are skriver med helt olika språk. För att de troligen har olika adressater.

Mats Aldén, Patrik Hagman, Karin Johannesson, Are Norrhava. Ska de in i latjolajbanlådan? Självklart inte. Det blir ju mer spännande teologi när många olika röster får höras.

Jag är glad att det sker vid vårt utbildningsinstitut. Det är definitivt hoppfullt för vår kyrka, vårt samhälle och vår värld. Ja, för hela skapelsen.

Reformationen och sommarvärdarna

Artikeln i Kyrkans Tidning är tyvärr bakom en betalvägg men de uppmärksammade
också dessa två romerska katoliker bland sommarvärdarna.

Det blev 2017 och vi firar reformationen. Sveriges radio har verkligen tagit detta på allvar i valet av sommarpratare.

I vanliga fall brukar det finnas med minst en präst eller en biskop i listan över sommarvärdar. Jag läser igenom årets presentation och hittar en biskop och en före detta präst/pastor. Båda tillhör den Romersk katolska kyrkan. Det kallar jag att kontextualisera reformationen 2017. Förändringens vindar blåser.

Som den uppmärksamme läsaren förstår är detta inte en djuplodande teologisk bloggpost utan en så kallad randanmärkning. Framtiden får utvisa om detta var en enskild händelse eller del av en trend.

Biskopen heter Anders Arborelius och är biskop för Stockholms katolska stift. Påven Fransiskus har utnämnt honom till kardinal. Det går att läsa på det Stockholms katolska stifts hemsida. Den förste svenskfödde kardinalen. Just nu är Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén i Rom tillsammans med Anders Arborelius, för att möte just påven Fransiskus. Den före detta prästen/pastorn heter Ulf Ekman och prästvigdes för Svenska kyrkan före snart 40 år sedan. Några år senare grundade han Livets Ords församling i Uppsala. Häromåret konverterade han till den Romersk Katolska kyrkan. Tidningen Dagen skrev om det 2014.

En av de andra på listan läste en gång teologi för att bli präst, vill jag minnas: Douglas ”Dogge Doggelito” León. Det skrev åtminstone Aftonbladet år 2016. Men enligt Mitti hela Stockholm har han sedan dess hängt in prästkappan i garderoben.

En och annan har idag hört av sig och undrat om jag själv är på listan. Mitt namn står nämligen där. Men det är en namne, som är polis i Stockholm. Nära skjuter ingen hare. Inte ens om skytten är polis.

Det är möjligt att jag missat någon. Det kan finnas kollegor på listan, utan att jag känner dem. Hoppas i så fall bli upplyst om det.

Det finns självklart många lutheraner med på listan. Så möjligen är det en alternativ läsning. Sveriges Radio vill lyfta fram det som vi lutheraner kallar för det allmänna prästadömet. I så fall har de verkligen tagit reformationen på allvar.

Påven och Kyrkornas Världsråd

Det är såklart en stor ekumenisk händelse att den Romersk Katolska kyrkans ledare, påven Fransiscus, kommer till Sverige. Det går att läsa på många platser i sajberrymden idag. T ex Svenska kyrkans hemsida. Eller via Stockholms katolska stift på Vatikanradions hemsida.

Det är kanske lika stort att katoliker och lutheraner möts. Det är ju inte första gången. Men det är bra att det sker igen.

Men en sak undrar jag. Varför skriver inte Kyrkornas Världsråd om denna tilldragelse? Inte just att påven kommer till Sverige utan att den Romersk Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet möts i samband med att det är 500 år sedan reformationen startade. (Även om det såklart skett och sker andra reformationer i kyrkan också). Det är väl ändå lite stort? Varför så tyst? Jag ser inte ens något på facebook. Inte heller twitter. Det skapar en del förväntan hos mig. Och nyfikenhet.

Vrede och sorg över S:t Davidsgården

Kapellet på S:t Davidsgården är perfekt för retreater. Varje deltagare
har ett eget utrymme att sitta i.

Första gången jag var på retreat var just på S:t Davidsgården i Rättvik. Det var under min gymnasietid. Jag gick på Fjellstedtska skolan i Uppsala och på fritiden var jag ledamot i KGF-kommittén. (KGF=Kyrkliga Gymnasistförbundet). Det kan ha varit 1977 på vårvintern. Eller kanske 1978. KGF’s Generalsekreterare, Per Englund, höll i retreaten och alla i KGF-kommittén som ville, fick vara med. Jag visste nog inte riktigt vad jag gav mig in på.

Det var inte helt enkelt att hitta. När jag frågade en man om vägen, minns jag att han sa:

Jaså, Du ska till grubbel-boa

Det var en fin upplevelse att vara helt tyst och ge sig hän till ett möte med Gud i bön, gudstjänst, meditation, måltider och vandringar i det vackra, av snö inbäddade landskapet.

Varje meditation inleddes med en bön av Charles de Foucauld:

Fader, jag överlämnar mig till dig.Gör med mig vad du vill. Vad du än gör med mig, tackar jag dig. Jag är redo till allt, jag är med på allt. Må bara din vilja ske med migoch med allt skapat. Jag önskar ingenting annat, min Gud, ty du är min Fader.

Sedan dess har jag varit på många retreater. Dessutom har Charles de Foucauld blivit en av mina förebilder. (Om honom kan jag berätta mer senare).

Relationen mellan S:t Davidsgården och Västerås stift har länge varit ansträngd. Det handlar framför allt om S:t Davidsgårdens lednings syn på kvinnor i prästämbetet. Nu var det längesedan jag var där. Andra – och senaste gången – var under min prästubildning. Då gick jag åter på Fjellstedtska skolan, som hade bytt skepnad till Svenska kyrkans Pastoralinstitut i Uppsala (PIUS). Alla blivande präster var på obligatorisk retreat just på S:t Davidsgården. Det var innan relationen med Västerås stift blivit infekterad. (Kanske den var det utan att jag visste det).

Nu har den grupp som utgör kommuniteten ”Den Heliga Treenigheten”, valt att konvertera till den Romersk Katolska kyrkan. Människor gör så ibland. Byter samfund. Det är ofta smärtsamt för omgivningen men det ingår i religionsfriheten. En av dem är föreståndaren på Berget, Peder Bergqvist, som är präst i Svenska kyrkan. Detta kan han naturligtvis inte fortsätta att vara om han upphör att tillhöra Svenska kyrkan (vilket sker när han konverterar).

Problemet är om även S:t Davidsgården därmed upphör att vara en retreatgård i Svenska kyrkan. Det är en stiftelse, så styrelsen gör förmodligen som de vill, inom ramen för stiftelsens stadgar. Men gården har vuxit fram inom Svenska kyrkan och det är många i Svenska kyrkan som varit med och stöttat den ekonomiskt.

Förrförre biskopen i Västerås stift säger i KyrkansTidning att de som konverterar begår en slags stöld om konversionen innebär att S:t Davidsgården blir katolsk.

Nuvarande biskopen i Västerås, Mikael Mogren, är också arg, menar Kyrkans Tidning. Eller är han mest ledsen. För att den kristna kyrkans bristfällighet blir synlig. Det enda medel han har att hantera sin sorg är att öppna ett tillsynsärende. Det gäller dem som är präster i Svenska kyrkan och nu konverterar.

Vad jag förstår är det bråttom. När de väl konverterat är de inte längre präster och då kan inte biskopen utöva tillsyn över dem.

I ett pressmeddelande från ledarna på S:t Davidsgården, som publiceras i Signum, en katolsk tidskrift, står det om nattvardsfirandet i framtiden:

Bergets föreståndare kommer att leda den katolska mässan och Bergets gårdspräster och de retreatledare som är präster i Svenska kyrkan kommer att leda den svenskkyrkliga mässan i S:t Davids kapell.

Vad jag förstår är Berget, S:t Davidsgården och kommuniteten ”Den Heliga Treenigheten” inte helt och hållet samma sak.

Är det säkert att det inte kan vara en ekumenisk plats? Det som på engelska kallas ”Ecumenical Space”. Då kan grupper från Svenska kyrkan komma och även vilken präst som helst i Svenska kyrkan kan då leda mässan. För varken män eller kvinnor i Svenska kyrkans prästämbete betraktas av katolska kyrkan som präster fullt ut – alltså kan det inte spela någon roll vem som leder mässan. Ur Romersk Katolsk synvinkel. Det skulle kunna vara en öppning

Om däremot ledningen för Berget och S:t Davidsgården fortsätter att porta kvinnor i prästämbetet från att leda mässan – ja, då är det helt klart ett steg bakåt.

Charles de Foucaulds bön skulle kunna komma till pass. Jag skriver den igen, med en lätt bearbetning:

Gud, jag överlämnar mig till dig.Gör med mig vad du vill. Vad du än gör med mig, tackar jag dig. Jag är redo till allt, jag är med på allt. Må bara din vilja ske med migoch med allt skapat. Jag önskar ingenting annat, min Gud, ty du är min Gud.

Fyra bröllop och en .... Mark Levengood

Nu har jag, två gånger, sett det första avsnittet av TV-programmet

Tro, hopp och kärlek.

Intressant, på många sätt. Vad handlar programmet om? Självklart om fyra personer, som lever singelliv och vill träffa en livskamrat.

Eller handlar det egentligen om hur människor som bor i Sverige ser på företeelsen 'präst' eller 'pastor'?

Förmodligen båda. Men i mitt tycke vägde åtminstone det första programmet över till fördel för projektet:

Popularisera prästrollen

Så börjar nämligen själva introduktionen. Programledaren, Mark Levengood, talar om sin barndom och säger bland annat att då sades det:

När prästen går hem då börjar kalaset.

Ett annat citat, som beskriver hur prästen betraktades då:

Prästen upphöjd över vanligt liv, insvept i dyster andlighet ...

Vi får möta tre präster i Svenska kyrkan och en pastor i Pingstkyrkan. Jag känner en av dem. Kristin Molander, som arbetar på ekumenikenheten på Svenska kyrkans kyrkokansli. Det blir mitt andra perspektiv. Om jag förstår det hela rätt, har en slags statistisk bedömning lett till att det valts tre präster i Svenska kyrkan och en pastor i pingströrelsen. Egentligen är ju romersk katolska kyrkan i Sverige större än pingströrelsen, men det kan bli svårt att hitta en katolsk präst, som ställer upp på programmets idé. Även om det inte saknas singlar bland romersk katolska präster. Lösningen blir då att programledaren får representera Sveriges näst största samfund. (Mark Levengood är romersk katolik).

När jag ändå funderar över Mark Levengood, så inser jag att han är vald för att han är en lysande programledare. Men är det inte också så att han som homosexuell person, fyller ut ett annat tomrum i programmet?

Det första programmet var ju ett skol-exempel på heteronormativitet. Nu känner jag ju inte de medverkande så väl men jag tyckte mig höra att alla fyra sökte en livskamrat av det motsatta könet. Vilket naturligtvis är helt OK.

Att SvT gör det valet, styrker min analys att den övergripande programidén är att att popularisera prästrollen. Och då hade det varit 'too much' att också ha med en präst som är öppet homosexuell. Eller en prästvigd trans-person.

Här räddas alltså programmet av Mark Levengoods närvaro.

Vilket får mig att associera till filmen

Fyra bröllop och en begravning

Där visas fyra heterosexuella bröllop. Att många människor inte ryms inom den normen löses genom att liturgiskt gestalta begravningen av en homosexuell man. Scenen där hans livskamrat håller tal vid kistan, blir till en lika stark kärleksförklaring som någon av vigslarna.

I en bloggpost på engelska reflekterade jag igår över en konferens jag var med om igår, som hade överskriften

Religion överskrider gränser

Det handlade om företeelsen 'protestantism' som en 'god religion'. Jag ser spår av detta tänkande i programmet. Även om en pingstpastor kanske inte kan beskrivas som protestant i samma bemärkelse som en präst i Svenska kyrkan.

Prästen/pastorn står för det upplysta (moderna) perspektivet till skillnad från andra, mer suspekta former av religion. Ja, jag vet att programmet inte har för avsikt att säga detta. Men det finns där.

I varje porträtt återkommer frågan om vad folk ska säga om att deras präst/pastor är med i detta program. Mark Levengood frågar också ett antal människor på gatan:

Går det för sig?

De yngre (med undantag av två barn, som får frågan om präster kan pussas i TV) tycker att det går för sig. De äldre är mer tveksamma.

Frågan är om inte programmet snarare förstärker bilden av prästen som annorlunda, gammaldags? Varför åker Mark Levengood annars runt i en gammal Volvo Amazon?

Kristin Molander har blivit intervjuad av Kyrkans Tidning och säger där:

- Jag gör det här för kyrkans skull och för mig, i den ordningen. Det här är ett nytt sammanhang för kyrkan och kan jag bidra genom att visa på ett kristet förhållningssätt så vill jag göra det.

Hon fortsätter:

- Det primära för mig är inte att träffa någon.

Spännande. Det stärker min tes om den övergripande idén med programserien.

Kanske kommer jag tillbaka till djupare analyser av de olika porträtten. Kanske inte. Men det finns en del att reflektera över.

Mina perspektiv i denna bloggpost handlade om:

Det ekumeniska perspektivet

Prästrollen 

Heteronormativitet

Jag vill säga en sak till om det sista. Mark Levengood gör två beskrivningar av kvinnor, som jag studsar inför:

Skinntorr sak

Vilket handlar om dåtidens prästfruar.

Rivjärn

Som han ska försöka hitta åt en av männen.

Jag blev inte så imponerad av detta. Men det hör egentligen ihop med det heteronormativa perspektivet. När dualismen kvinna – man förstärks, frodas även stereotyperna. Och det gör de framför allt i beskrivningarna av kvinnor. (Jag försökte lyssna efter liknande omdömen om män och det enda jag hörde handlade om deras oförmåga att laga mat.)