För någon dag sedan
ställde jag frågan om gudstjänstens längd spelar någon roll. Det blev ett
samtal om detta. Dels med någon kommentar på min blogg, dels på facebook i
några olika trådar.
Hur är det då med antalet
gudstjänstdeltagare? Spelar det någon roll? Jag ställer frågan för jag har sett
åtminstone 3 personer som diskuterar detta i digitala media idag.
Den förste är
kommunikationschefen på Svenska kyrkans nationella nivå, Gunnar Sjöberg, som på
bloggen En rundare kyrka – i tillit, samspel, dialog ställer bl a skriver:
Gudstjänsten är en fantastisk möjlighet. Dess värde bygger inte på hur många som kommer utan på kvalitén i närvaro och delande.
Johan Kårlin, präst i
Kalmar, är lite mer kritisk. Han skriver en insändare/debattartikel i KyrkansTidning och utbrister bland annat:
Det är inte gott förvaltarskap att ha tre, fyra anställda i tjänst när deltagarna är få.
En som reagerar på detta
är Carolina Johansson, Journalist, författare & redaktör verksam i
Stockholm, på bloggen rambling thoughts.
Hon citerar en stor del av Johans ord och skriver:
Läs gärna hela texten. Jag finner den märklig, inte minst hur den visar hur cementerat detta med de anställdas kyrka är. Färre än 100 i en gudstjänst blir lätt en nödlösning? För de anställda? Så många behövs för att motivera allt arbete som en god Gudstjänst behöver?
Jag har väldigt svårt att se att detta inläggs andemening delas av speciellt många kristna inom Svenska kyrkan och jag säger det med tacksamhet – men vad vet jag. Funderar på om det är ett skämt, ett försök till ironi eller parodi. Raljeras det eller menar artikelförfattaren allvar? Vad tror ni?
Jag är övertygad om att
Johan menar allvar och han har ju visa poänger. Fira färre högmässor, där många
anställda är med och förbereder samt har olika ansvar. Kommer det färre –
anpassa gudstjänsten efter det. Ungefär så tror jag också Gunnar Sjöberg menar.
För mig handlar det
mycket om ärlighet. Oavsett om det kommer många eller få. Om det är flera
anställda eller ingen. Jag har själv många gånger känt mig besviken men inte
sagt något. Kanske av omsorg. Men jag tror det ligger en befrielse i att vara
ärlig. Där det går. Låt mig exemplifiera med ett vanligt exempel ur min egen
erfarenhet som präst på landet.
Jag kommer till kyrkan en
halvtimme före gudstjänsten börjar. I sakristian finns en kyrkvärd. Hon säger:
Idag kommer det nog inte så många. Det är så fint väder.
Jag svarar:
Det gör inte så mycket. Vi är glada för de få som ändå kommer.
Det som egentligen sägs
är följande:
Käre präst: var inte ledsen om det inte kommer så många. Det beror inte på Dig. Det har andra orsaker.
Mitt svar:
Kära kyrkvärd: vi får bita ihop och göra det bästa av situationen.
Det som kunde ha sagts av kyrkvärden:
Jag är ganska besviken över att vara här söndag efter söndag när det är så få andra som kommer.
Jag kunde då ha svarat:
Jag med. Det känns inte alls roligt.
Kanske kunde då samtalet
fortsatt mellan kyrkvärden och mig, där vi delat vår smärta och sedan undrat
över varför vi ändå är där och berättat om vad vi längtar efter innerst inne.
Då hade den lilla gudstjänsten kunnat bli det stora mötet. Som den ju
egentligen är.
I morse var hustrun och jag i den anglikanska katedralen. Morgonmässa 6.45. Jag har skrivit om det förut. Vi var fem personer. Vi firade minnet av Johannes Döparens halshuggning. (Bara en så'n sak). Underbart!
2 comments:
Hej Anders,
Läste ditt inlägg, och läste igen det ursprungliga inlägget i Kyrkans tidning. En miss i min rätt snabba reaktion är nog att jag inte riktigt förstår detta med skillnaden mellan huvudgudstjänst och annan gudstjänst - handlade hans inlägg enbart om huvudgudstjänst? Om kravet att ha högmässa? Eller om - som jag läste den - varför Gudstjänst i största allmänhet?
För mig – och jag är inte kyrkoarbetare eller så, inte anställd – är det inte riktigt klart. Jag läste texten utifrån den sista frågan. Varför Gudstjänst? Och ur det perspektivet blir det ju konstigt med en präst som tycks mena att predikans verkan är avhängig på hur många som lyssnar. Ska man dra den logiska konsekvensen av det hamnar man ju i, eller hamnade jag i: Är det meningsfullare för en präst att begrava en människa med många vänner – ett griftetal som hörs av 100 - än det griftetal som hörs av 10?
Då blir det inte, för att använda ditt ord, ärligt.
Jag vet inte. Min huvudgudstjänst, om man nu skulle definiera huvudgudstjänst som den Gudstjänst som man är trogen, den jag behöver, den jag går till vecka efter vecka, den som jag saknar om jag missar, är inte en högmässa, det är en veckomässa i en Stockholmsförsamling, den är läst, inte ens en kantor, men församlingens präster bruka närvara och vi är inte så många, men någonstans i det lilla sker det stora. Det känns ärligt. Vi gör detta, trots allt. Underbart att ni var fem på morgonmässan 6:45.
Precis, Carolina. En huvudgudstjänst måste innehålla vissa moment. Johan menar nog att man kan kraftsamla kring dessa "större" gudstjänster och inte fira dem på så många platser. På de ställen där färre kommer ska man fortfarande samlas och kan då fira gudstjänst på ett annat, mer nära, sätt.
Men jag håller med om att en del av hans debattartikel var märkligt. T ex tror jag inte att själva predikan är beroende av antal "åhörare". Tack för Ditt engagemang!
Post a Comment