Ny kyrkohandbok

Arbetet med ny gudstjänstordning gick väldigt snabbt och slutresultatet blev bra. Först var jag tveksam och ville inte delta. Egentligen har jag heller inte deltagit. Den arbetsgrupp som jobbat med den nya ordningen har bara tillfrågat mig ibland.

I stort sett är det en person som drivit denna fråga. Hon har sedan sökt kontakt med olika instanser, som tittat på förslag och godkänt. Av olika skäl har inte en enda kyrkomusiker varit inblandad.

Vilket inte är så konstigt, eftersom det inte finns någon kyrkomusiker i vår församling i Eastwood. Inte i någon av de andra församlingarna i kontraktet heller. I den Lutherska kyrkan i södra Afrika finns över  huvud taget väldigt få kyrkomusiker. Inte någon enda är anställd. Möjligen finns en handfull frivilliga organister. I de flesta fall sjunger församlingen a capella. Och det gör de väldigt bra.

Det började när församlingens äldsta en söndag pratade med hustrun och sa att den upptryckta gudstjänstordningen inte stämmer. Vissa moment finns inte med och det är många felstavningar. Så hustrun talade med församlingsprästen och kyrkorådets ordförande och fick klartecken.

Det är OK. Vi är glada om Du skriver ut en ny gudstjänstagenda.

Även en av de mest kunniga biskoparna i kyrkan har varit konsulterad. Snart är arbetet med en ny gudstjänstordning på engelska klar. Den följer helt och hållet kyrkans gällande gudstjänstordning men en del oklarheter har rätats ut.

Annat är det med handboksarbetet i Svenska kyrkan. I dagens Kyrkans Tidning på nätet läser jag att styrkommitteen i stort sett dissar den enorma protest som verkar komma från kyrkans musiker. Det är sorgligt. Framför allt är det sorgligt att ordföranden, biskop Per Eckerdahl, ger uttryck för en ganska rigid inställning:

De arbetsformer som valdes för många år sedan har vi ingen möjlighet att lägga om nu. Det var ett vägval som gjordes då och kyrkokansliet arbetar nu för fullt med revideringen av förslaget.

Men om förslaget är dåligt, är det inte bättre då att bromsa nu? Eller har flertalet musiker i kyrkan så fel?

Nu ska jag erkänna att jag är dåligt insatt. Men det lilla jag ser och hör från min kant, känns inte hoppfullt. Och lite fick jag stifta bekantskap med förslaget innan vi flyttade till Sydafrika. Jag var inte så imponerad.

Dessutom är det tråkigt att samtalet om texterna helt verkar ha hamnat i skymundan.

Ärkebiskopsafton

Vi firar julafton och midsommarafton mer än juldagen och midsommardagen, inte sant? Så därför är det väl rimligt att många redan dagen före ärkebiskopsvalet vet vem som blir ny ärkebiskopen för Svenska kyrkan.

Jag hade tänkt göra en genomgång av allt jag läst i sociala medier (samt även i andra medier) på sistone, men jag tror inte jag orkar. För tillfället verkar dessutom debatten handla mer om själva debatten än om kandidaterna. För mig är det självklart att debattens vågor går höga, när det ska fattas viktiga beslut. Att många inte klarar av att skilja på sak och person är beklagligt. Men inget att förvåna sig över. Och visst tycker jag också att en del inlägg går över gränsen.

Men låt mig nu säga något om vem jag själv anser skulle bli den bästa ärkebiskopen. Egentligen är det livsfarligt, för jag kan inte säga att jag känner någon av dem väl. Jag baserar min uppfattning på de få gånger jag träffat dem och det lilla jag läst om dem. Exempelvis det som åtminstone fyra av dem själva uttryckt i fördjupande texter i samband med utfrågningen. Länken kommer här:

Johan Dalman har jag känt ganska länge. Johan har stor erfarenhet av kyrkligt ledarskap. Jag har stött på honom lite nu och då och han är trivsam att ha och göra med. Men jag får inte riktigt kläm på vem han är. Den text han skriver i samband med hearingen är allmänt hållen och jag förstår inte riktigt vad han vill få sagt med den. Hade jag haft rösträtt skulle nog inte min röst hamnat på Johan.

Per Eckerdal kom aldrig till hearingen och skrev heller ingen fördjupande text. Han verkar inte direkt intresserad av att bli ärkebiskop. Förmodligen p g a sin ålder. Jag försökte sätta mig in i vem han är i samband med biskopsvalet i Växjö för några år sedan. Jag bloggade om detta. Länken kommer här. Jag var inte helt negativ till honom men han var inte min favorit. Det är han inte heller i detta val. Men det han brinner för, människor i utsatta situationer, det tror jag vore en bra egenskap hos en ärkebiskop.

Cristina Grenholm är så vitt jag förstår en kunnig teolog och väl insatt i Svenska kyrkans organisation och maktapparat. Vi brukar hälsa glatt på varandra men jag kan inte säga att jag känner henne så värst väl. De gånger jag hört henne predika eller tala har jag faktiskt inte blivit så berörd. Däremot tror jag att hon gjorde bäst ifrån sig på hearingen, det lilla jag kunde lyssna här nere i Sydafrika med dålig internetuppkoppling. Det hon skriver i sin fördjupningstext håller jag i stort sett med om. Hon skriver om ekumenik och respekt. Men trots detta är inte Cristina min huvudkandidat.

Antje Jackelén är en god talare och jag har blivit imponerad de gånger jag lyssnat till henne. Men kanske är hon en bättre teolog än hon är en karismatisk ledare. Att döma av reaktioner från Lunds stift är uppenbarligen många nöjda med henne som biskop. Jag vet egentligen inget mer om det. Den text Antje skriver handlar om religionsteologi och jag blir faktiskt lite bekymrad. Att vi ska behandla alla människor respektfullt anser jag självklart. Att det bara finns en Gud är också självklart. Men nu är vi ju faktiskt kristna. Kan vi inte frimodigt säga att det är vår tro, att Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed. Skulle inte de flesta muslimer anse att Koranen är viktigare än Isa Ibn Maryam? Mitt sätt att se på respekt för andra är den att jag frimodigt får tro det jag tror och denna trygghet gör att jag nyfiket kan se på den andra. När det gäller de olika religionerna som frälsningsvägar menar jag, på goda grunder, att vi inte ska döma – bara vittna. Och vi, som är kristna, kan frimodigt vittna om Kristus. Men jag tror faktiskt att Antje ändå skulle bli en bra ärkebiskop. Hon har pondus på något sätt. Det gillar jag. Och jag tycker att hon också frimodigt vittnar om Kristus. Att vi inte är helt överens i hur vi uttrycker oss religionsteologiskt är för mig inte helt avgörande.

Ragnar Persenius är nog den jag träffat mest. Påläst och kunnig. Lite torr kan han vara men jag har stor respekt för hans kunnande. Han har också en stor erfarenhet som biskop och det kanske inte är så dumt, när man ska bara ärkebiskop. (Men det gäller ju åtminstone en till av kandidaterna!) I sin fördjupande text väljer han ett helt annat grepp än de andra. Han berättar personligt om en kristen människa, som genom sin tro blivit en fördjupad människa. Det gillar jag. Jag har inte något emot att Ragnar blir ärkebiskop men jag sätter inte honom främst.

Det jag saknar hos alla fem är ett internationellt drag. Kyrkan som en världsvid gemenskap. Vår samhörighet med människor som lever i utsatthet på södra halvklotet. 

Summa summarum: Jag kan tänka mig att Antje blir en bra ärkebiskop. Hon är nog den tydligaste av de fem och det gillar jag. Om det sedan blir hon, det är en annan fråga. Jag försöker att räkna med att Guds goda Ande finns med i morgon. När jag ber min aftonbön ikväll kommer jag att be såhär:

Gode Gud, ge svenska kyrkan en ärkebiskop, som kan bidra till att Din vilja sker på jorden så som i himlen. Amen

Per Eckerdal igen

Det finns vissa hjälpmedel eller verktyg för bloggaren. Exempelvis kan jag se hur många som varit inne på min blogg. Det kallas för sidvy. Underbart ord. På engelska heter det page view.
Just nu har många klickat på en bloggpost jag skrev förra året om Per Eckerdal. Varför? Med all sannolikhet, för att han kom tvåa i biskopsvalet i Göteborg. Men hur har intresserade hittat min blogg? Jag konsulterar google och döm om min förvåning, när jag ser att min bloggpost är på bronsplats. Fascinerande? Skrivs det så lite om Per Eckerdal eller läser så många min blogg? Jag förstår egentligen för lite, för att kunna analysera det jag ser. Men lite kul är det i alla fall!

Per Eckerdal

Först ut i utfrågningen var arbetande styrelseordförande på Bräcke. En lågmäld person, som egentligen gjorde ett gott intryck på mig. Kanske aningen konturlös. I sin första, korta presentation, pratade han mest om att han hade fru, barn och barnbarn. Han är bra på att lyssna och menar att ensam är svag och inte stark. Om Gud sa han att relationen till Gud är viktigare än kunskapen om Gud. På frågan var han hör hemma teologiskt, sa han att det nog är svårt att veta var han hör hemma. Som något positivt. Men nog placerade han sig i viss mån, när han hävdade att det är viktigt att ompröva traditioner och föredrog Bengt Inghammar framför schartauanismen.
Att han inte varit församlingspräst på 20 år såg han som en styrka och menade att personlig integritet är en viktig del av hans ledarstil. Han vill egentligen inte bli biskop men har ställt sig till förfogande.
Nog var det också tydligt att han vill att kyrkan ska engagera sig i samhällsfrågor och att den måste återerövra livets helhet. Han ville inte beskriva vad en andlig ledare är utan menade att det hänger ihop med ledarskap i allmänhet.
I slutomgången ville han om gudstjänsten att den skulle vara mer central och mer öppen. Den ska anknyta till livsbrottningen.
En viktig information, där han skiljer sig från några av de andra kandidaterna, var att han inte vill att kyrkan ska vara en reproducerande gemenskap utan en tolkande.
När det gäller ekonomi och struktur menar han att kyrkan måste hålla fast vid sin uppgift och att sammanslagningarna kanske går för fort.
Det absolut viktigaste för Per Eckerdal var att församlingen ska hitta ett sätt att vara relevant för hela vårt liv.
Ja, mitt intryck är som sagt att han hade mycket klokt att säga. Han ser sig själv som en brobyggare och relationsbyggare. Men han ville inte beskriva sig själv som en sprudlande, dynamisk inspiratör. Nej, direkt sprudlande var han inte. Kanske bra ändå. En fördel kan vara att han inte är äldst. Han är född 1951 och kan alltså vara biskop i 6-8 år, till skillnad från några av de andra.
Så frågorna är:
Är Per Eckerdal den andlige ledare Växjö stift behöver? Det skulle han kanske kunna vara. Hans ledarskap är förmodligen, som utfrågarna beskrev det, mjuk. Ja, det är inte lätt att svara på, efter 25 minuters utfrågning.
Är han en visionär? Inte direkt. Visserligen gillar jag hans idé att kyrkan ska återerövra livets helhet. Men hur det ska gå till fick vi ingen indikation på.
Är han en brobyggare och en relationsbyggare? Det tror jag nog. Men då skulle man behöva fråga människor på Bräcke. Det har jag inte gjort.
Är han en kommunikatör? Tja, lite stillsam och eftertänksam. Kanske behöver man vara mer spontan och utåtriktad, för att kommunicera i dag. Eller inte!
Är han en inspiratör? Nej, jag blev inte så värst inspirerad av det han sa i Växjö. Det ord han ville beskriva sig själv med var ordet genomtänkt. Möjligen var han lite för