Last day at Bossey

This short visit to Geneva is coming to an end. Tomorrow we go back to Sweden. Lund and Uppsala. We are still expecting the students to fill out the evaluation forms but my impression from what they say is that the journey, so far, was good.

This morning we started with morning devotion. I asked the person in charge if I could say a prayer for our new Principal, Kenneth Nordgren, who started his new position today. I was invited to do that. Good to know that Kenneth was a graduate student at Bossey in the beginning of the 1990s.

Odair with a precious copy of the report
from Uppsala 1968. He said there are
only two copies at the WCC office.

Today we have met three lecturers. Risto Jukko from Church of Finland is the Director of the Commission on World Mission and Evangelism. He took us through the history of Mission and Ecumenism from 1910 in Edingburgh.

Odair Pedroso Mateus is the Director of the Commission on Faith and Order. I introduced him by conveying greetings from our outgoing Pricipal, Anne-Louise Eriksson, who happens to be a member of the Faith and Order Commission.

Odair used the General Assembly in Uppsala 1968 as his starting point. I was surprised to hear him talk rather much about issues of justice. I always thought that Faith and Order dealt more with doctrinal matters and ecclesiological themes. Which he also did. But with reference to José Míguez Bonino, who was a member of the commission, he managed to link the passion for justice to the quest for unity.

Elaine Neuenfeldt.

Elaine Neuenfeldt just ended her term as Director of the Women in Church and Society programme at the Lutheran World Federation. She was – as always – an inspiration. Her initial question was about Luke 15. Had we seen any paintings from the narratives about the lost sheep and the prodigal son? The answer was of course yes. How about the third story in the same chapter? Have we seen any paintings of the woman who found the lost coin? Negative!

From there she spoke about four different ways of addressing gender justice issues in the church. Consolidating, tactical, questing and counter-cultural. I realize I need to think more about this. The frame work was borrowed from Linda Woodhead. Very interesting.

Elaine was extremely sad about the election of the new President of Brazil. This means a huge setback when it comes to justice and inclusivity. And of course we also sense this negative trend in our own political life. But in Brazil I understand it is really bad. One example is that so many LGBTI persons are being killed and this will probably become even worse. 

We will go home with many thoughts. For me personally it also meant a lot to reconnect with some ecumenical friends as well as visiting Bossey and the Ecumenical Centre for the first time. Inspiration in a deep sense of the world. Reaffirmation that we – in Church of Sweden – need the worldwide church in our situation as much as others need us.

Saint Christofer. In memoriam of
Martin Luther King Jr 1968.

Jesus finns bland oss idag – på kyrkokansliet

Vi på utbildningsinstitutet utgjorde kör. Bilden har jag alltså tagit från
min plats i basstämman, uppe på scenen.
Vi höll till på Uppsala Konsert och Kongress.

Förstås! Som kristen tror jag att inkarnationen – att Gud blivit människa i – är en verklighet. När människan Jesus föddes av människan Maria för ungefär 2000 år sedan var det en unik händelse i världshistorien. Gud blev människa på ett unikt sätt. När denne Jesus – i vuxen ålder – sedan dog och fick liv igen skedde på nytt något unikt. Sedan dess finns Jesus närvarande i världen. Även idag. Med andra ord:

Jesus finns bland oss idag.

Vi sjöng det i morse på kyrkokansliets höstupptakt. Sv ps 591. En psalm som handlar om vårt uppdrag – som människor, skulle jag vilja tillägga – att arbeta för rätt och fred. Uppmaningen i psalmen är att be, ge, stå emot och ha ett hopp. Och varje vers avslutas med orden: Jesus finns bland oss idag.

Varje höst samlas alla som är anställda på den nationella nivån i Svenska kyrkan. Vi är många. För många anser vissa. Ja, visst går det att diskutera. Om det är så att församlingar har råd att anställa färre människor medan den nationella nivån inte påverkas, då känns det såklart skevt.

Det må vara hur det vill med detta. Idag samlades vi i alla fall. För Svenska kyrkans utbildningsinstitut, som finns både i Uppsala och Lund, var det speciellt. Upptakten låg på så sätt att vi alla kunde vara med. Annars brukar de som arbetar i Lund ha svårt att vara med. Vi hade också uppdraget att hålla i morgonbönen. Det var då vi sjöng om Jesus.

Vår rektor, Anne-Louise Eriksson, som snart går i pension, predikade. Hon utgick från det faktum att det snart är val. Och den oro som många av oss känner. Hon underströk att vi inte alltid känner oro av samma skäl. Den bredd i politiska uppfattningar som finns i Sverige, finns så klart även i Svenska kyrkan och på kyrkokansliet.

Utan att peka ut någon underströk hon ändå vikten av att kämpa för det goda, för alla människors lika värde och för en öppen demokrati.

Med de tre aporna som metafor – de som inte vill se, höra eller tala – uppmanade hon oss att våga se, höra och tala. Hon avslutade sin förkunnelse med att peka på Jesus. Jesus gav människor syn, hörsel och talförmåga tillbaka.

Så fick vi lyssna till evangeliet om hur Jesus botar en man som var döv och knappt kunde tala. Mark 7:31-37 och evangelietext i söndags.

När jag var på predikokonferens för någon vecka sedan hade jag en presentation, som handlade om just detta. Att kunna predika profetiskt, så att människor med olika uppfattningar bjuds in att lyssna. Det finns en stor risk att vi predikar så ’head-on’ att människor stänger av och slutar lyssna. Bättre att nå fram och ge Guds Ande möjlighet att verka i åhörarnas egen reflektion. Om detta kunde jag skriva mycket mer. Men jag tror att det handlar om att använda bilder och berättelser. Och att genom dem predika hopp. Och gärna göra det med Jesus i centrum. Som jag hörde det, gjorde Anne-Louise det i morse.

Min arbetsplats

Förra veckan skrev jag och min chef under mitt anställningskontrakt. Med andra ord är jag fast anställd som lärare i pastoralteologi, särskilt homiletik, vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Tjänsteställe är Uppsala. Jag är glad över detta. Att undervisa blivande kyrkoarbetare i predikokunskap eller predikokonst, som homiletik också kan betyda, är meningsfullt. Under hösten har jag vikarierat på tjänsten och det gav alltså mersmak.

Samtidigt som min anställning blir klar skrivs det om min arbetsplats i Kyrkans tidning. Två veckor i rad. Sammanlagt sex artiklar.

Dessvärre går det inte längre att länka till Kyrkans tidning på nätet. Den som vill läsa måste ha en prenumeration och logga in med särskilt lösenord. Tråkigt! Jag förstår om en del artiklar ska vara material som läsare måste betala för men det försvårar för bloggare. Nu får jag nöja mig med att hänvisa till pappersupplagan.

De tre första artiklarna publicerades i Kyrkans tidning nr 48, som kom ut 26 november. Den första beskriver arbetsmiljön vid institutet och hänvisar dels till en arbetsmiljörapport som gjorts, dels till ett brev, som lärarna vid dåvarande Pastoralinstitutet i Uppsala skickade till kyrkostyrelsen och generalsekreteraren i augusti 2014. Kyrkans Tidning har här ett sakfel. De skriver att det var lärare vid utbildningsinstitutet som stod som avsändare. Det är inte korrekt. Det var lärare vid Pastoralinstitutet. Utbildningsinstitutet startade i september 2014. Om jag förstår saken rätt.

Ett problem med mottagande av brevet verkar vara att det aldrig diariefördes och att inget svar lämnades. Vad detta beror på vet inte jag. Men visst är det olyckligt?

I den andra artikeln i KT nr 48, får vår rektor, Anne-Louise Eriksson, komma till tals. Hon menar bland annat att starten av utbildningsinstitutet varit ansträngd. Hon beskriver det som ett år då ”rälsen lades medan tåget gick”.

I den tredje artikeln är det biskopen i Uppsala stift, Ragnar Persenius, som, enligt Kyrkans Tidning, oroas över ”kraftig nedrustning”. Han oroar sig också över hur rekrytering av nya medarbetare kommer att ske. Tja, jag är en av de senaste rekryteringarna. Tack, Ragnar! J Han har också frågor kring huruvida utbildningsinstitutet ska ägna sig åt liturgisk utveckling. Det är församlingarnas och stiftens ansvar, menar han. Detta går förstås att diskutera. Att utbildningsinstitutet inte kan fatta beslut i den liturgiska utvecklingen är väl klart. Men tror biskop Persenius verkligen att blivande kyrkoarbetare inte har idéer och visioner om hur kyrkans liturgi skulle kunna bli bättre? Måste inte alltid kyrkans sätt att fira sin gudstjänst förändras, eftersom det omgivande samhället gör det? Mitt sätt att se det är att en plats som utbildningsinstitutet måste kunna vara en arena där nytänkande sker. Sedan bejakar jag helt och fullt att andra delar av kyrkan måste vara med och att besluten framför allt fattas av kyrkomöte, läronämnd och av församlingar i remissrundor.

Det mesta av vårt arbete, menar jag, handlar ändå om själva hantverket och vi är noga med att de studerande verkligen följer gällande kyrkohandbok.

I KT nummer 49 får två av de studerande i Uppsala komma till tals. Det är två av tre studerandeskyddsombud: Margareta Andersson och Erik Keijser. De kopplar ihop de studerandes studiesituation med den omorganisation som skett av kyrkans utbildningar. De är kritiska.

Även här är Kyrkans Tidning inte uttryckligen medveten om att det finns två campus vid utbildningsinstitutet. Uppsala – men även Lund. Dessutom ges vissa kurser i Göteborg och Umeå. Detta kunde Kyrkans Tidning upplyst om.

De två andra artiklarna i KT nr 49 är intervjuer med generalsekreteraren vid kyrkokansliet, Helén Ottosson Lovén och med Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén. De får båda frågan om de har förtroende för utbildningsinstitutets rektor och svarar båda jakande, även om generalsekreteraren är tydligare.

Är detta alltså min nya arbetsplats? Ja och nej. Det som beskrivs är självklart verkligheten men det är inte hela verkligheten. I min vardag är mycket bra. Samtidigt som det finns problem. Det är så, som Kyrkans tidning skriver, att en del av personalen söker sig bort. Alla gör det inte för att de är kritiska men en del gör det.

Jag förstår de studerande som inte har tålamod att vänta till 2017 eller 2018 på att situationen ska bli bättre. Skälet är enkelt: då har de studerat färdigt. De vill såklart att utbildningsinstitutet ska fungera bra under det år de är där. Ett rimligt krav.

Det som på kort sikt bör göras, för de studerande, är följande, som jag ser det:

1. De studerandes upplevelser behöver tas på allvar. Dialog mellan ledningen och de studerande är nödvändig. Denna dialog sker också. Bland annat i de studeranderåd som finns. Säkert kan detta förbättras.

2. Samordningen inom de olika programmen kan förstärkas. Detta är ju ett problem i många utbildningssammanhang. Att tentor, prov och inlämningsuppgifter kommer i sjok. Jag tror att ledning och lärare tillsammans behöver ta tag i detta, så att de studerande får en rimlig studiesituation.

3. Information från lärare och ledning till de studerande sker idag på ett oorganiserat sätt. Alla lärare mejlar var för sig till klasserna. Ingen samordning sker. Detta gör att de studerande blir överösta med mejl. Och ibland skickar vi ut ändringar sent. Det skapar förvirring och det blir lätt att viktig information missas. Vi försvarar oss ibland med att en digital lär-plattform är under utarbetning. Men det är ju en klen tröst, för de studerande vi nu har kommer inte att få glädje av denna reform.

Nu kan det så klart sägas att dessa problem inte är unika för ett kyrkligt utbildningsinstitut. Att liknande problem inte uppstår när andra institutioner omorganiseras. Självklart är de problem som finns vid utbildningsinstitutet även generella problem. Men det ska inte användas som ett försvar. Utan som en maning till att ta lärdom av andras erfarenheter och göra något åt det.

Det finns en plan för en förbättrad arbetsmiljö. Det redovisas i KT nr 48. Som nyanställd vill jag på ett konstruktivt sätt vara med och jobba enligt denna plan. Men jag tror att det vore bra om den kommuniceras även till de studerande. Vi har ju delvis en gemensam arbetsmiljö.

Troligen vore det bra om även andra kritiker kan få ta del av den. Exempelvis biskoparna.