Showing posts with label Uppsala domkyrka. Show all posts
Showing posts with label Uppsala domkyrka. Show all posts

Sunday, 24 August 2025

Mässa i ekumeniska veckan

Idag fick jag förtroendet att leda den tidiga morgonmässan i Uppsala domkyrka. Senare under dagen firades högmässa och ikväll blir det ekumenisk högtidsgudstjänst.

Nedan finns den predikan jag höll i morse. Först kommer den text jag utgick från – Rom 12:3–8. Dels i översättningen Bibel 2000, dels från det pågående arbetet inför NT 2026 – den version som redaktionskommittén arbetade fram i februari, tidigare i år.

I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom. Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet. (Rom 12:3–8 – Bibel 2000).

Genom den nåd som jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. För liksom vi har en enda kropp med många lemmar och alla lemmar inte har samma funktion, så utgör vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, och var för sig är vi varandras lemmar. Vi har olika gåvor, allt efter den nåd som vi har fått: den som har profetians gåva ska profetera i överensstämmelse med tron, den som har tjänandets gåva ska tjäna, läraren ska undervisa, den som *förmanar ska förmana, den som delar ut gåvor ska göra så med uppriktig godhet, ledaren ska leda med hängivenhet, den som visar barmhärtighet ska göra så med glädje. (Rom 12:3–8 – NT 2026 – provöversättning 250205).

* Andra översättningar: uppmuntra, trösta.

Predikan:

När Paulus uppmanar församlingen i Rom att inte ha för höga tankar om sig själva måste det väl bero på att de hade det. Eller att många av dem hade det.

Vi är olika. På grund av vår uppväxt, vår personlighet – som beror på uppväxten men som eventuellt också beror på vårt DNA. Några av oss har naturligt bra självförtroende. Andra kämpar med motsatsen ett helt liv. Ibland kan det förändras – åt båda håll. Gott självförtroende kan brytas ner eller byggas upp. Och det beror även på sammanhanget. I en viss situation kan jag känna mig trygg och lita på att jag duger eller räcker till. En annan gång är jag ute på hal is och tvivlar på min egen förmåga.

Som jag förstår det riktar sig Paulus idag till de självsäkra. Åtminstone inledningsvis. Och det är bra. För det finns tillräckligt med personer i världen som är alldeles för styva i korken, som ordspråket lyder. Samtidigt har vi alla något att lära av Paulus ord.

Om jag ett ögonblick stannar kvar vid de självsäkra – de som ”har för höga tankar om sig själva” – så kan det bero på en i grunden dålig självkänsla. Att verka självsäker, att inte lyssna på andra, kan vara ett sätt att kompensera en inre tomhet.

Vi har som sagt alla något att lära. Paulus säger: ”var för sig är vi varandras lemmar”. Ni som följde med i Evangelieboken läste något annat: ”var för sig är vi lemmar som är till för varandra.” Översättningarna är snarlika, de översätter ju samma grundtext. Men betoningen är lite olika. I Bibel 2000 hör vi något mer av hur vi ska vara, att vi ska vara till för varandra – vi som är olika lemmar. I den översättning jag läste, betonas det mer vad vi faktiskt är: Vi är varandras lemmar. Om vi stannar i bilden av kroppen så är Du min hand och jag kanske är Ditt öga. Vi utgör samma kropp i Kristus.

Detta ser jag som ett viktigt budskap i vår tid. När ondska och nöd omger oss. Det blir oerhört viktigt hur vi ser på varandra. Vi är djupt förenade med varandra. Beroende och sammanflätade. Även med den som har för höga tankar om sig själv och kanske inte ser sitt behov av andra utan är dryg och självsäker. Även den personen hör ihop med alla andra i kroppen och alla andra med den.

Denna vecka är den ekumeniska veckan. I Stockholm har det varit seminarier och aktiviteter i många kyrkor och även i Kungsträdgården under gårdagen. Kristna från hela vårt land och från många håll i världen har samlats. Och idag, klockan fem, blir det en ekumenisk högtidsgudstjänst här i domkyrkan. Anledningen är 100-årsminnet av Stockholmsmötet 1925 som anordnades av dåvarande ärkebiskop Nathan Söderblom. Temat är: Tid för Guds fred. Det var tid för fred 1925 i ett sargat Europa några år efter första världskrigets slut . Det är tid för Guds fred också idag.

Låt oss börja hos oss själva och vara stärkta i att vi hör ihop som varandras lemmar i Kristus. Vi har olika nådegåvor och det är med våra olika gåvor vi ska bidra till hela kroppen.

I den ekumeniska rörelsen är det centralt att ekumenik inte i första hand är till för kyrkorna. Enhetens mål är enligt Jesus att världen ska tro. Kyrkan blir - när vi lever nära Jesus – en förebild för världen. Det är tid för Guds fred.

Wednesday, 1 January 2025

Flera bibelöversättningar samtidigt

En av de vanligaste frågorna jag får som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet är varför det behövs en ny översättning av Nya testamentet redan. Då tänker ofta frågeställaren på att det bara har gått 25 år sedan Bibel 2000 kom. I själva verket är Nya testamentet i Bibel 2000 den översättning som på sin tid kallades NT 81. Med andra ord kommer översättningen av Nya testamentet i Bibel 2000 vara 45 år gammal när NT 2026 är klart. En relativt normal tid mellan olika översättningar i nutiden. Troligen kommer dock Bibel 2000 och NT 2026 användas parallellt under överskådlig tid. Dessutom finns ju flera andra bibelöversättningar som används i Sverige.

Idag firade hustrun och jag högmässa i Uppsala domkyrka. För Nyårsdagen finns det en speciell psaltarpsalm i Den svenska evangelieboken (som det gör för alla sön- och helgdagar). Idag fick vi höra Psalm 121 framföras vid två tillfällen.

Dels som växelsång mellan kör och församling mellan två av textläsningarna. Texten fanns i Sv ps 669. Dels sjöng kören samma psaltarpsalm efter predikan, i tonsättning av Otto Olsson. (Kyriosa i sammanhanget var att en av kyrkvärdarna dirigerade kören – det ser man inte så ofta. Kanske beror det på att kyrkvärden heter Stefan Parkman och är seniorprofessor i kördirigering vid Uppsala universitet).

Det är i sig inget märkligt att samma bibeltext förekommer flera gånger i en gudstjänst. Det som jag fäste mig vid denna gång var att den förekom i två olika översättningar och att ingen av dem var från Bibel 2000. Såhär lyder texten enligt Bibel 2000

Psalm 121

1 En vallfartssång.

Jag ser upp emot bergen:

varifrån skall jag få hjälp?

2 Hjälpen kommer från Herren,

som har gjort himmel och jord.

3 Han låter inte din fot slinta,

han vakar ständigt över dina steg.

4 Han sover aldrig, han vakar ständigt,

han som beskyddar Israel.

5 Herren bevarar dig,

i hans skugga får du vandra,

han går vid din sida.

6 Solen skall inte skada dig om dagen,

inte månen om natten.

7 Herren bevarar dig från allt ont,

från allt som hotar ditt liv.

8 Herren skall bevara dig

i livets alla skiften,

nu och för evigt.

Den text som kören sjöng i tonsättning av Otto Olsson - där vissa verser saknas - gick såhär:

1 Jag lyfter mina ögon upp till bergen,

varifrån  min hjälp kommer.

2 Min hjälp kommer från Herren,

som har skapat himmel och jord.

3 Han låte din fot ej slinta, och den,

som dig bevarar, slumre icke!

4 -

5 Herren är den som dig bevarar,

Herren är ditt beskärm, 

ja Herren är ditt beskärm. 

6 -

7 -

8 Herren bevare din utgång och din ingång

ifrån nu och till evig tid. Amen.

Otto Olsson tog sig friheten att stryka vissa verser och stuvade om i andra. Jag fascineras av att han har så många konjunktivformer. "låte", "slumre", "bevare". 

Enligt Sv ps 669 däremot lyder texten såhär:

1 Jag ser upp emot bergen:

varifrån skall jag få hjälp?

2 Min hjälp kommer från Herren,

som har skapat himmel och jord.

3 Han låter inte din fot slinta,

han vakar ständigt över dina steg.

4 Han som beskyddar Israel,

Han vakar ständigt, han slumrar inte.

5 Herren bevarar dig,

i hans skugga får du vandra,

han går vid din sida.

6 Solen skall inte skada dig om dagen,

inte månen om natten.

7 Herren bevarar dig från allt ont,

från allt som hotar ditt liv.

8 Herren skall alltid bevara dig,

När du går och när du kommer,

nu och för evigt.

Denna översättning vet jag ärligt talat inte varifrån den kommer. Ett tag trodde jag det var Bibelkommissionens version från 1995 men det verkar inte. Inte heller Svenska Bibelsällskapets varsamma språkliga revision av 1917 års översättning som kom 1982. Det vore spännande att höra om någon läsare av denna bloggpost kan upplysa mig. Tonsättaren till växelsången heter Roland Forsberg. Kanske gjorde han smärre justeringar för att det skulle bli enklare att sjunga.

Men det som är min poäng just nu är att två olika översättningar lever parallellt i gudstjänsten i Svenska kyrkan. Till och med i årets första högmässa i Uppsala domkyrka som leds av Svenska kyrkans ärkebiskop. Och märk väl: ingen av dessa översättningar kom från 1917 års översättning eller från Bibel 2000.

Saturday, 7 September 2024

Enheten i Kristus

I söndags var det 14:e söndagen efter trefaldighet och temat var ”Enheten i Kristus”. Vi deltog i högmässan i den kyrka vi brukar fira högmässa i. God förkunnelse om att vi som enskilda kristna inte kan avgöra vilka personer Jesus vill ha att göra med. Tänkvärt! Det är så lätt att ha synpunkter på andra kristna. Som om det vore vår sak att avgöra vem som hör till och vem som skulle exkluderas.

I fredags hade jag glädjen att leda mässan i Uppsala domkyrka mitt på dagen. Den började kl 12 i Sturekoret. Strax före – 11.45 – var det bön för freden i ett annat av domkyrkans många sidokor. När jag satt och bad i Sturekoret just före mässan hörde jag psalmsången. Fint!

Vi var 16 deltagare på mässan. Då kan det vara bra att vara två som delar ut nattvarden. När jag såg att det fanns tre andra präster på plats bad jag en av dem, en tidigare kollega från Svenska kyrkans utbildningsinstitut, vara med vid kommunionen. Det ville hon gärna. Roligt att få tjänstgöra ihop.

I mässan deltog också ett par från Seattle i USA. Hon var lutheran och han katolik. Det hade inte förstått något av min predikan men desto mer av liturgin, som var densamma som de var vana vid. Starkt! Jag gav dem en kort sammanfattning på engelska efteråt och det var de tacksamma för.

Väl ute i sakristian mötte jag den präst som skulle leda middagsbönen i Sturekoret kl 12.45 och även de två sakristaner som hade ansvar för att bistå. En äldre lärde upp en yngre. Mässor och andakter avlöser varandra. En ständigt pågående bön.

Jag är medveten om att de olika andakterna, mässorna och tidebönerna i domkyrkan härbärgerar olika fromhetstraditioner i Svenska kyrkan. Det är ett tecken på enhet att vi kan dela på kyrkorummet och trivas i varandras närhet. I min roll som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet känner jag mig välkommen i de flesta traditioner utan att för den skull hålla med om allt.

Fredagens upplevelse fyllde mig med tacksamhet.

Sunday, 18 December 2022

Jesus mor Maria – vart är hon på väg?


Idag firade vi mässa 8.30 i Uppsala domkyrka. Vi gör det ibland. Gudstjänsten tar en halvtimme och sedan ligger dagen framför oss. Hustrun studerar och behöver sitta med en inlämningsuppgift.

Jag blev nyfiken på hur denna morgonmässa beskrevs i den kalender som finns på Uppsala pastorats webbplats:

Skulle vi verkligen fira mässan framför den skulptur som finns bakom högaltaret i Uppsala domkyrka? En passande tanke. Fjärde söndagen i advent bär överskriften:

Herrens Moder

Den förmodligen främsta anledningen till att skulpturen står precis där den står är ju att Maria tidigare hade ett eget kor bakom högaltaret: Vårfrukoret. Men i samband med reformationen togs Mariakoret bort och ersattes av Gustav Vasas gravkor. Det var en viktig tanke under reformationen att inte tillbe helgonen (om nu dåtidens kristna verkligen tillbad Maria går ju att diskutera). Men frågan är om det blev bättre av att göra Mariakoret till kungens gravkor?

Jag läser i några artiklar på nätet om konstverket. I Svenska Dagbladet från det år konstverket invigdes – 2005 – säger domkyrkokaplanen Lars Åstrand:

Många har länge känt att hon är dåligt representerad och man tycker att hon ska få en egen plats och inte vara så undanskymd som hon ofta är ...

Konstnären som gjorde skulpturen, Anders Widoff, har en annan vinkel, när han säger:

Det har varit viktigt att ge henne en självständig roll. Hon hade ju en rätt bökig son. Det är ett sätt att ge henne upprättelse och inte bara se henne som en bifigur.

Tio år senare intervjuas Anders Widoff och detta kommenteras i den katolska tidskriften Signum. Där skriver Kerstin Hedberg Nyqvist angående intervjun (och indirekt om skulpturen):

Följande slutsummering är bara de intryck (som kan vara felaktiga) som jag fick utifrån intervjun: Konstverkets utformning och placering kan tolkas som att det återspeglar en attityd till förmedling av den kristna tron som innebär att det räcker med att ge ledtrådar till dess innehåll utan tydliga budskap eller besked. Kyrkobyggnadens utsmyckning är då inte avsedd för att tydliggöra trons innehåll, utan det är upp till betraktaren att skapa sin egen tolkning och välja uppfattning. Maria har i och för sig ”återkommit”, men utan att hon presenteras som den hon var, och är för de flesta kristna i världen. 

Det är säkert så att majoriteten kristna i världen ger Maria en mer framskjuten placering i både teologi och praktik än vad som är fallet i Svenska kyrkan. Men det finns också stora grupper protestanter, pingstvänner och evangelikala som inte gör det. Ofta har det att göra med huruvida Maria tar fokus från Jesus eller pekar mot Jesus. Där går uppfattningarna isär.

I den svenska evangelieboken, som används i Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan och kanske även i andra samfund, har dock Maria tre söndagar:

Kyndelsmässodagen

Jungfru Marie bebådelsedag

Fjärde söndagen i advent

(Kyndelsmässodagen kallas även Jungfru Marie kyrkogångsdag men det är inget bra namn. Maria var judinna och gick i templet eller synagogan, inte i kyrkan).

Jag vill dock påstå att det inte finns särskilt många i Svenska kyrkan som tillber Maria och placerar henne på samma nivå som Gud. Men däremot finns säkert de som riktar sig till Maria i sin bön. Jag tillhör inte dem men menar samtidigt att det är bra att Maria på senare tid har fått en mer framträdande plats i kyrkan. Hon var ändå Jesus egen mor och en förebild för hur vi ska bära in Jesus i vår kontext.

En märklig sak är ju annars att väldigt många körer sjunger Ave Maria, som är en bön riktad till Maria. En bön som kan sjungas i en vanlig högmässa utan att någon höjer på ögonbrynen. Om bönen däremot skrevs ut i gudstjänstagendan och blev en bön som alla bad med i, skulle det nog skapa en del frågetecken.

* * * * *

Just nu läser jag boken Prästerna av Gunnar Wetterberg (Albert Bonniers förlag, 2022). Den är underhållande. På ett populärvetenskapligt sätt går han igenom Sveriges kyrkohistoria, sett ur prästernas perspektiv. Jag läser precis om reformationen och inser – igen – att den tog lång tid. I korthet kan man säga om Gustav Vasa och hans närmaste familj, att de var en smula ambivalenta. (Här gör jag en kraftig förenkling utifrån kapitlet ”Den utdragna reformationen” i Wetterbergs bok):

Gustav Vasa (1523–60) – lutheran

Erik XIV (1560–68) – kalvinist

Johan III (1568–92) – reformkatolik

Sigismund (1592–99) – katolik

Hertig Karl/Karl IX (1999/1604–11) – kalvinist

Gustav II Adolf (1611–32) – lutheran

Kristina (1632/1644–1654) – katolik

Årtalen kan diskuteras. Hertig Karl var först riksföreståndare några år och Kristina var omyndig när hennes pappa dog.

Frågan är ju vad som hände sen? Var reformationen avslutad? Sverige ett lutherskt land? Min poäng med denna bloggpost är att delar av reformationen fortfarande omförhandlas. Vilket visar sig när firandet av Maria, Herrens moder, i en morgonmässa i Uppsala domkyrka den 18 december 2022, äger rum precis utanför det som tidigare var ett vårfrukor. Marias kor.

Thursday, 24 February 2022

Bön för Ukraina

Imorgon klockan 12 leder jag mässan i Uppsala domkyrka. Det blir då tillfälle att be för situationen i Ukraina. Jag kommer att utgå från den text som är bestämd sedan tidigare. Det är tredje årgångens evangelietext på Sexagesima, från Joh 6:60–69. Den slutar med ord av Petrus:

Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.

Så känner jag också. Till vem ska vi vända oss i denna mörka tid? Svaret blir tydligt. Min bön riktar jag till Jesus. 

Vi ska börja med psalm 102, som Anders Frostenson skrev 1936, när Europa var på väg in i krig förra gången:

Tung och kvalfull vilar hela

världens nöd på Jesu hjärta,

och han kallar oss att dela

denna bördas tyngd och smärta,

ej att dela glädjen bara

utan lidandet tillika.

Vi som vilja kristna vara

må vi icke Kristus svika.

 

En och en vi måste stiga

till det kors som allt försonar,

att oss helt åt honom viga

som i himlens rike tronar.

Andens liv i oss han tänder.

Då vi lyda han oss leder,

in i gärningar oss sänder

som han dag för dag bereder.

 

Öster, väster, norr och söder

korsets armar överskygga:

alla äro våra bröder

som på jorden bo och bygga.

Då vi bröders bördor bära,

med och för varandra lida,

är oss Kristus åter nära,

vandrar osedd vid vår sida.


I mässan kommer vi att be den bön som Sveriges Kristna Råd publicerat nyligen:

Heliga treeniga Gud, du som är världens upprätthållare och frälsare. Vi ber för situationen i och omkring Ukraina.

Vi ber om insikt, mod och handlingskraft hos politiker och ledare att gå fredens väg.

Stärk enheten mellan människor, folk och stater. Hjälp oss alla att verka för fred och försoning.

Jesus Kristus, vår befriare, ge våra oroliga hjärtan ro. Kom med din fred.

Amen.

Mässan avslutas med en psalm, där Desmond Mpilo Tutu skrivit texten:

Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat, ljuset upplyser mörkret, livet segrar till slut.

Segern är vår, seger vi får genom hans kärlek. Segern är vår, segern vi får genom hans kärlek.

På olika sätt får vi hjälpas åt att hålla fast vid hoppet. Genom bön. Genom att stödja människor i Ukraina. Genom att ge till de organisationer som arbetar i Ukraina. I Bibelsällskapet samlar vi in pengar till vår systerorganisation, det ukrainska bibelsällskapet. De gör det som vi bibelsällskap gör – ser till att människor har tillgång till Bibeln, för att få hopp. Det går att ge en gåva via denna länk.

Min kollega, Oleksandr Babiychuk på Ukrainas bibelsällskap, berättar:

Jag tillbringade natten på kontoret i Kiev i och kl. 04 vaknade jag av att huset skakade till följd av en explosion. Nu får vi inte drabbas av panik, utan nu funderar vi på vad vi gör härnäst. Kyrkorna står tillsammans, och Bibelsällskapet stannar här. Ukraina har fått en stor utmaning och vi hoppas nu på styrka att hantera detta. Jag tänker inte på den stora armén från norr, för vi kan inte kämpa mot den. Jag tänker på behovet av Guds ord. Många människor söker tröst och hopp i Guds ord. Det andliga behovet är stort! Vi stannar här och stöttar människor med Guds ord, och vi tror att Gud är med oss. Tack för din bön och ditt stöd så här långt, och kom ihåg oss i dina böner.

Wednesday, 29 December 2021

Bo Nylunds begravning

Idag har jag varit på begravningsgudstjänst i Uppsala Domkyrka. Det var min gamla religionskunskapslärare, Bo Nylund, som begravdes. Domkyrkan var på inte sätt full men det var ändå många där. Jag förstod att de som först gick fram för att ta avsked, var släktingar. Jag kände igen en del kyrkfolk och sedan var det många, som jag tror fått stöd av Bo genom hans arbete i Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala.

Förre ärkebiskopen, Anders Wejryd, ledde gudstjänsten. Han berättade att Bo valt psalmer och musik samt även vilket bibelord som griftetalet skulle utgå från:

När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje (Matt 2:10).

Det passar ju bra i tiden mellan jul och trettondedag jul. Anders griftetal var balanserat. Det handlade förstås om Bo och hans liv men i lika stor utsträckning om den kristna tron. På ett mycket konkret sätt. Det som starkast grep tag i mig var när Anders lade ut texten kring de vise männen (eller de österländska stjärntydarna). När de följde stjärnan, så ledde den bort från kungapalatsen till den enkla plats där Jesus fötts. Så var Bo Nylunds liv. Anders underströk att han valde att följa stjärnan bort från kyrklig tjänst för att bli lärare åt gymnasielever, inte minst på Fyrisskolan, som är ett tekniskt gymnasium i Uppsala.

Inför skrivandet av denna bloggpost sökte jag efter Bo Nylunds wikipediasida. Och insåg att ingen skrivit någon sådan. Överhuvudtaget är det sparsamt med information om Bo på nätet. Så typiskt på något sätt. Denne gigant vad gäller teologi, filosofi och medmänsklighet har alltid arbetat i det tysta.


Jag har själv skrivit två bloggposter om Bo. Den ena efter ett besök han gjorde på Svenska kyrkans Utbildningsinstitut. Länken kommer här. Den andra i samband med att vi var på årsmöte med Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala. Här är länken.

Det jag inte berättat i någon av mina tidigare bloggposter hände på slutet av 1970-talet. Jag gick på Fjellstedtska skolan. Under de tre år jag var elev där stödde vi ett projekt i Indien genom Svenska Kyrkans Mission (SKM). Genom operation dagsverke och loppmarknader samlade vi in 30 000 kronor på tre år. Det var ett stort engagemang på skolan för detta. Projektet handlade om att ge arbetslösa en framtid.

Inför loppmarknaderna delade vi ut lappar i olika lägenheter, för att ett par dagar senare komma tillbaka och hämta det som människor ville skänka. När väl loppmarknaden ägde rum var det full fart i skolan. Filmvisning och våffelservering på nedre botten och försäljning på våning två.

Nåväl. Vi hade lagt lappar på Luthagen och så kom vi två dagar senare för att hämta saker. Vi ringde på alla dörrar och ur en dörr kom Bo Nylund. Han hade glömt bort lappen men ville absolut skänka något. Jag såg in i lägenheten. Där fanns verkligen inte många saker. Oerhört enkelt möblerat. Bo kliade sig i huvudet och undrade om det fanns något han kunde avvara. Så sken han upp och hämtade en antik telefon. En riktig klenod. Han förklarade att det var ett arvegods men att han helt klart kunde avvara den. Jag försökte hindra honom men då underströk han att gymnasieelevers engagemang för människor i en annan världsdel var betydligt viktigare än en gammal telefon.

Vi gick till i en antikvitetsaffär och fick den värderad, satte in en annons och fick flera anbud. Jag vill minnas att den inbringade en ansenlig summa.

För mig är det ett märkligt sammanträffande att Bo Nylund och Desmond Tutu begravs så nära inpå varandra. Tutu föddes 7 oktober 1931 och Bo den 15 februari 1932. Nästan jämnåriga. Två förebilder. Den ene världsberömd, den andra en doldis. Men som representanter för en kristendom som har med rättvisa att göra, ser jag samma resning hos dem båda.

De psalmer vi sjöng var 271 (Närmare Gud till dig), 324:5-8 (Vid evighetens brunnar står livets träd i blom) och 190 (Bred dina vida vingar). Vi hörde Händels Largo och Bachs Air på orgel. Stefan Parkman var sångsolist. Han sjöng I himmelen, I himmelen på en melodi från Skattungsbyn och inledningsvis Döden tänkte jag mig så. Text av Bo Setterlind och musik Gunnar Hahn.

Saturday, 16 October 2021

På vandring

Idag har jag vandrat tillsammans med en studentkamrat, en god vän till henne och så min yngsta dotter. För över en månad sedan kom jag på idén att dels göra en pilgrimsvandring, som en lokal del av Pilgrims walk for future, dels för att passera några platser som går att koppla till bibelöversättning. Jag har skrivit om detta i en tidigare bloggpost. Min vision är att framöver erbjuda en stadspromenad med Bibeln som tema. I denna bloggpost delar jag något av det som handlade om just Bibeln, för själva vandringen handlade mest om att vara ute i naturen och njuta. 

Genom åren har Bibeln översatts många gånger. Även till svenska finns otaliga översättningar. Endast några av dessa räknas som officiella. (Två av dem är kursiverade, eftersom de endast var reviderade utgåvor av Bibeln från 1541.).

Gustav Vasas bibel (1541)

Gustav II Adolfs bibel (1618)

Karl XII:s bibel (1703)

1917 års kyrkobibel

Bibel 2000 (med NT 81)

Vi började i Uppsala domkyrka med morgonbön klockan 9. Den ägde rum i Vasakoret. Där finns en väggmålning som föreställer Gustav Vasa när han tar emot 1541 års Bibel av bröderna Olaus och Laurentius Petri. Det sägs att Laurentius Petri, som var ärkebiskop, stod för översättningen och att den skedde mellan 1531 och 1541. Nya testamentet hade ju kommit redan 1526. För att finansiera översättningen användes medel från en ärkedjäknetjänst, som dragits in. Men varje sockenkyrka fick också bidra med en tunna korn. Den kallades Bibeltunnan. J G Sandberg heter konstnären och motivet gavs ut på frimärke 1941, när översättningen fyllde 400 år.

Den som fick i uppdrag att trycka Bibeln blev Georg (Jurgen) Richolff från Lübeck. Han ansågs särskilt skicklig. Efter morgonbönen i domkyrkan gick vi förbi det hörn av universitetsparken, framför Historicum, där tryckeriet kanske låg. Upplagan kan ha varit ett par tusen exemplar. (Jag baserar en del av dessa uppgifter på en artikel av Nils Sundquist, en svensk konsthistoriker, landsantikvarie och författare som var Upplands förste landsantikvarie. Artikeln finns i en årsbok från 1941 för Upplands fornminnesförening. Länken kommer här. Dessutom har en historiekunnig person jag känner gjort mycket värdefull research. Utan honom hade jag inte fått kunskap om Richolffs tryckeri).

Därifrån gick vi till ett annat nedslag av Bibelöversättning i Uppsala. På Åsgränd 1 satt 1972 års Bibelkommission och översatte. Den kommissionens arbete resulterade i Bibel 2000, som även inbegrep NT81. Det var den sista officiella, statliga bibelöversättningen i Sverige. Därefter gavs uppdraget till Svenska Bibelsällskapet. Staten, ett par förläggarföreningar och Svenska Bibelsällskapet hade redan 1978 bildat Bibelfonden, som från 1981 fick förvalta royalties från bibelförsäljning. I urkunden står det att fonden bland annat ska skapa förutsättningar för framtida bibelöversättningar. Den framtiden lever vi i nu, när vi översätter Nya testamentet. Det arbetet ska vara klart 2026. Men Svenska Bibelsällskapet kan inte fatta beslut om hur denna översättning ska tas emot. Det beror på användarna om översättningen i framtiden blir en huvudöversättning i det svenska språkområdet.

Sedan passerade vi Carolina Rediviva, där vi konstaterade att Silverbibeln (Codex Argenteus) förvaras just där. Det är mycket gammal översättning av vissa bibeltexter. Själva boken är från 500-talet men biskop Wulfila som gjorde översättningen levde på 300-talet. Språket är gotiska. Det är ett tidigt germanskt språk som nu är utdött.

Efter detta ställde vi kosan mot Lurbo tempel. Och vi vandrade längs en av många Linnéstigar i Uppsala. Linné var med i den bibelkommission, som Gustav III tillsatte år 1773. Den var verksam i 144 år och resulterade i 1917 års kyrkobibel. Under långa perioder låg arbetet nere. Under 1800-talet brukade denna kommission mötas i Lurbo tempel, som inte längre finns kvar.

På vägen delade vi tankar om klimatkrisen och jag läste bland annat ett stycke ur Peter Halldorfs bok

Därför sörjer jorden.

Vi stannade för fikapaus och lunchpaus. Middagsbön höll vi passaden nog vid den så kallade Predikstolen.

Och vädret var enastående. Frisk, klar, hög luft. Strålande sol. Tacksamhet.

Tuesday, 14 September 2021

Pilgrim's Walk for Future

Lördagen den 16 oktober är vi några som kommer att göra en pilgrimsvandring för klimatet? Vi är en del av Pilgrim's Walk for Future, som

... är en gigantisk manifestation på nästan 200 mil. I 100 dagar pilgrimsvandrar en grupp med Annika Spalde i spetsen genom Sverige, Danmark, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien för att slutligen nå fram till Glasgow och klimatmötet COP26 med i början av november.

Du välkommen att vara med lördagen den 16 oktober kl 9-15. Start och mål för vandringen är Uppsala Domkyrka. Vi går längs en av Linnéstigarna ner till Lurbo. Sedan går vi hem via Ingegerdsleden. Temat blir Bibeln och klimatet.

Visste Du att Carl von Linné var med i den kommission som översatte 1917 års bibel? Översättarna brukade sitta nere i Lurbo ibland. Men det är bara kuriosa.

Viktigare blir för oss att under vandringen utforska vad Bibeln säger om vårt ansvar för klimatet.

Jag har registrerat vandringen som en aktivitet inom Friday's For Future. Den som går in på Global Map of Striking and Actions och söker efter aktiviteter i Uppsala hittar denna pilgrimsvandring.


Var och en tar med egen färdkost, bekväma skor och kläder efter väder.

Skicka ett mejl eller ett SMS till mig om Du är intresserad!

anders.goranzon@outlook.com

0735502678

Välkommen med!

Sunday, 24 February 2019

Ny rektor välkomnas

Helen Ottosson Lovén, Antje Jackelén och Kenneth Nordgren.
Idag välkomnades vår nye rektor vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut, Kenneth Nordgren. Det skedde i inledningen av högmässan i Uppsala domkyrka. Det var Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén och Svenska kyrkans Generalsekreterare, Helen Ottosson Lovén som ledde den delen av högmässan.

Ärkebiskopen följde först ordningen för mottagande av medarbetare, som finns i kyrkohandboken del II. Detta följdes av att Generalsekreteraren läste ett stycke ur andra Korinthierbrevets 12:e kapitel, om Kyrkan som en kropp med olika lemmar.

Därefter fortsatte ärkebiskopen med ett kort tal. Hon underströk att Kenneth tillträder sin tjänst i en banbrytande tid. Hennes första punkt handlade om att utbildningsinstitutet nu klarat av sina första år och att en utvärdering kring den nya utbildningsreformen snart ska offentliggöras. Den andra delen rörde det faktum att alla nivåer i Svenska kyrkan nu fokuserar på undervisning och lärande och att nästa kyrkomöte också ska ha detta som tema. Sist menade hon att det är ett privilegium och en utmaning att få rusta blivande kyrkomusiker, församlingspedagoger, diakoner och präster för kyrklig tjänst.

Det var fint att få vara med och be för Kenneth i hans nya uppgift. Jag insåg dock att vi nog borde informerat våra studenter om att detta mottagande skulle äga rum. Med risk för att jag missade några ansikten såg jag bara en enda studerande i domkyrkan. Från personalen var vi två. Det hade varit roligt om fler varit där men jag tror faktiskt inte att de visste om det. Sedan är det ju många som pendlar och firar gudstjänst på andra orter, när det väl är söndag. Eller i andra församlingar i Uppsala.

Saturday, 15 December 2018

Svenska kyrkans unga 25 år


Ellen Andersson, Johan Garde och Antje Jackelén.
Nu är Du väl stolt över Dina forna studenter? 

Det sa ärkebiskop Antje till mig efter festmässan i Uppsala Domkyrka ikväll. Och visst var jag det. Det hela började när jag gick in i domkyrkan och möttes utav just ärkebiskopen och de två forna studenterna. Ellen Andersson, som är präst i Uppsala stift och som predikade i mässan samt Johan Garde, präst i Linköpings stift, som celebrerade.

Det handlade alltså om Svenska kyrkans ungas 25-års jubileum. Domkyrkan var inte sprängfylld men även en halvtom katedral betyder att det är ett par hundra gudstjänstdeltagare.

Vi firade mässa enligt nya handboken. Relativt traditionell men med en tydlig ansats att rymma olika åldrar och olika traditioner. Inledningsordet var det som förut hörde till familjegudstjänsten:
Nu är Guds tid, här i sitt hus sluter Gud in oss i värme och ljus …
Vi sjöng ”Måne och sol” som lovsång. Så blir det förstås i Svenska kyrkans barn- och ungdomsrörelse.

Gradualpsalmen var ”Ropa till Gud” – en sång från Hillsong. Och slutpsalm: ”Se, jag vill bära Ditt budskap, Herre” – med afrikanska rötter.

Ellen predikade kraftfullt och tryggt. Retoriskt hade hon byggt sin predikan kring orden
Det var en gång …
Vi fick följa med en ung person till de första ungdomslägret, där den unga personen kände sig som en del av något större, när det blev dags för mässa på lördagskvällen. Vi fick följa med till en kyrka i ett land långt norrut, en kyrka som en del tyckte inte hade så mycket att säga till om och andra tyckte sa alldeles för mycket. Men vi fick också följa med till en ungdomsorganisation, där unga får möjligheten att vara kristna och leva i en tro, som inte bara är tomma ord.

Evangelietexten var den tredje adventssöndagens evangelium från Matt 11:12-19, där bland annat barnen ”sitter på torget och ropar åt andra barn”. Ellen menade att dessa barn gott kunde vara en bild för att Svenska kyrkans unga är som Johannes Döparen, en profetisk röst. Med stort allvar och djup längtan.

Ellen talade vidare om hur Gud alltid, alltid är en del av våra liv. Jag tyckte mycket om, när hon vid ett par tillfällen la till:
Det var en gång men det är också nu.
Exempelvis i slutet, med orden att SKU vill fortsätta även kommande 25 år att verka med dopet som grund och Kristus i centrum.

Det var också så ärkebiskopen avslutade sitt tal, som hon höll just före välsignelsen. Hur vi kan ta oss an kommande 25 år, för att vi vet att Gud verkar genom att vi följer Kristus. Gud verkar genom oss och ibland trots oss.

Ärkebiskopen talade om att Svenska kyrkans unga för 25 år sedan kanske pysslade mer än byggde. Att det idag är viktigare att tala tro än att i första hand ha det trevligt. Att det blir trevligt, när vi först talar tro.

För ärkebiskopen är det viktigt att unga i kyrkan är med och bidrar och utmanar. Så sker i Lutherska Världsförbundet, där det finns unga vid beslutsbordet. Hon talade också om det ungdomsmöte som föregick ACT-alliansens generalförsamling i Uppsala tidigare i år. Där hade hon upplevt kraft hos unga kristna. En ung man hade sagt ungefär såhär:
Vi förväntar oss av er äldre att ni ger oss nycklarna till ledarskap.
Antje visste först inte riktigt vad hon skulle tycka. Kanske inte helt enkelt att lämna något ifrån sig? Men, menade hon, detta är en utmaning som äldre måste utsättas för. Men också en utmaning för yngre. Att skaffa mentorer, förebilder som öppnar vägen.

Mitt emellan Ellens predikan och Antjes tal ledde Johan mässan. På ett enkelt och stabilt sätt. Precis före kommunionen tog Antje ordet och sa, som prästen i mässan brukar:
Kom, nu är allting tillrett.
Då visade Johan att han ville ha nycklarna till ledarskapet och inflikade:
Men först ska jag försöka på ett pedagogiskt sätt berätta om hur kommunionen går till.
Det handlade om de olika stationerna, förbönsmöjlighet, ljuständning och en del annat. När han gjort det sneglade han mot ärkebiskopen och sa:
Och nu - precis som ärkebiskopen sa - är allt tillrett.
Utöver detta fick vi lyssna till vacker sång och även se många unga människor ta ansvar för förbön, textläsning, procession, utdelande och annat. Antje passade också på att tala lite om behovet av kyrkoarbetare. Samtidigt som hon betonade att vi alla är kallade att vara kristna var vi än befinner oss.

Det var en fin kväll i Uppsala domkyrka.

Sunday, 9 December 2018

Minnet av en fjellstedtare

Lars H Gustafsson, känd barnläkare med stort engagemang inom bland annat Rädda Barnen, är också en rikligt publicerad författare. I min bokhylla står boken
Barnapappa
Visserligen har jag endast fem barn och inte åtta som författaren men det var ändå stor igenkänning när jag läste boken för många år sedan.

Nu har jag en till. Den heter:
Vemodet mitt i musiken. Om Dick Burvall och oss andra.
Redan baksidestexten avslöjar att bokens huvudperson själv valde att ”i förtid avsluta sitt liv”. Men boken handlar om mycket mer än problematiken kring suicid. På ett ömsint sätt beskriver författaren hur känslig Dick var som person och hur det så småningom blev för tungt att leva. Under sin sista tid var han patient vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala.

Bokens första kapitel beskriver hur även pappan tog sitt liv, när. Dick Burvall fick inte veta dödsorsaken förrän långt senare. Det är klart att detta påverkar ett barn. Något som Lars H Gustafsson också lyfter fram.

Men framför allt blir jag berörd av den livsteckning som författaren gör. I boken släpps många andra röster fram. En del av dem känner jag. Exempelvis domkyrkoorganisten Milke Falck, som jag stöter ihop med då och då. I själva verket innehåller listan över personer, som antingen omnämns i boken eller som lämnat bidrag till den, många namn på människor som jag själv lärt känna i Uppsala.

Dick Burvall föddes på 1940-talet i Kristineberg i Västerbotten och växte upp i Boliden, inte långt därifrån. Det är också kända trakter. Långt senare var jag komminister i Norsjö församling. Rakt igenom bygden skär fortfarande den linbana, som användes för att transportera malm från Kristineberg till Boliden. Under många år har den varit en turistattraktion. Det har gått att åka i en del av linbanan: världens längsta linbana, som den beskrivs. Museet är dock öppet. Men framtiden för persontrafiken är oviss.

Så småningom kom Dick Burvall till Fjellstedtska skolan, där han tog studenten. Något som jag också gjort. Han engagerade sig sedan i domkyrkomusiken. Så även jag. Därför håller jag med baksidestexten, som säger om bokens huvudperson:
Men mest var han en av oss.
Har jag träffat honom, undrar jag? Förmodligen. Han var engagerad i körlivet i Uppsala ungefär samtidigt som jag. När han dog på hösten 1983 sjöng jag i en av domkyrkans körer. Men jag får ingen klar minnesbild.

Det är viktigt att människor inte glöms. Inte alla skrivs det böcker om. Men på något sätt kan minnet hållas levande. Svärföräldrarna spelar ett kortspel, som heter Nickel. De gör det framför allt, för att en äldre man mot slutet av sitt liv lärde ut det till dem, så att hans minne skulle få leva vidare. Jag insåg också, när jag läste boken, att jag nu i snålblåsten i december värmer mig med min fars halsduk och min gudfars rock. På så sätt får minnet av dessa två viktiga personer leva vidare i rent konkret bemärkelse.

Under mina år i Sydafrika stötte jag på detta som en stark tradition. När en person dött, ska någon efterlevande bära något av den dödes klädesplagg, tills de slits ut. Jag gör det gärna!

Igår lånade jag boken på
Uppsala Stadsbibliotek.
I höstas mötte jag Lars H Gustafsson, som besökte vårt utbildningsinstitut. Han undrade om han kunde lämna ett exemplar av boken till Fjellstedtska skolan, eftersom Dick Burvall var elev där. Jag förmedlade en kontakt till direktorn och nu finns boken där. Innan jag själv fick ett exemplar av författaren hann jag också beställa ett exemplar till Uppsala stadsbibliotek. Jag har nu lånat detta exemplar, trots att boken redan finns här hemma. Om någon i Uppsala, med anknytning till domkyrkomusiken eller Fjellstedtska skolan, läser detta, så vet ni nu var ni kan låna den.

Så nämnde jag för en annan gammal fjellstedtare, som jag mötte häromdagen, att jag läst om Dick Burvall. Denne kunde då berätta om tillfällen då han sjungit ihop med både honom och ovan nämnde Milke Falck. Så visst lever minnet av Dick Burvall vidare.

Tuesday, 23 October 2018

Anna Karin Hammar och 1968-kyrkan

Ikväll talade prästen Anna Karin Hammar i Uppsala Domkyrkokafé över rubriken:
1968: Kyrkans profetiska tradition – finns det ett kyrkans 1968?
Anna Karin är alltid påläst. Tydlig med vad hon anser men hon bygger inte sina slutsatser på luft. Vi som var där fick ta del av kyrkohistoriska och teologihistoriska tillbakablickar, som stöd för hennes tes att kyrkan inte är ett offer för yttre påverkan, när det gäller rättvisefrågor. Kyrkan är inte vänstervriden. Den är Kristusdriven. Anna Karin menar att Kristus är mer radikal än vänstern någonsin varit och att liberalismen aldrig kan mäta sig med Kristus vad gäller frihetsfrågor.

Många av Anna Karins nedslag i kristendomens historia hade med katolska kyrkan att göra. Fängslande var berättelsen om den franske biskopen Achille Liénart som gav sitt stöd till arbetarna i Lille på slutet av 1920-talet. Han blev kallad till påven och när han – enligt den sed som gällde – låg på knä framför påven fick han stora skälvan. Påven gjorde tydligt att biskopen hade ställt till med oro i norra Frankrike, eftersom han gav sitt stöd till arbetarna. Liénart trodde att han skulle bli avkragad men i stället hade påven tryckt på honom en kardinalshatt. Året var 1930.

Liénart deltog aktivt i Andra Vatikankonciliet och just detta koncilium, som ägde rum 1962-65, menade Anna Karin Hammar är en viktig bakgrund till den utveckling som ägde rum även i kyrkorna runt 1968. Här kritiserade hon Johan Sundeen, som i sin bok
68-kyrkan: svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989
hävdar att Svenska kyrkan och en del andra samfund i Sverige präglats av arvet efter 1968 och inte minst många inflytelserika opinionsbildare inom Svenska kyrkan, som t ex Anna Karins bror, KG Hammar, tidigare ärkebiskop. Anna Karin menade att Sundeen gör ett stort misstag som börjar sin beskrivning 1965 och inte tar med utvecklingen fram till och under Andra Vatikankonciliet. (Vi fick veta att Johan Sundeen hade inbjudits till denna kväll men inte kunnat komma. Det hade varit intressant att få även hans bild.)

Självklart tog också Anna Karin med en del viktiga händelser i Kyrkornas Världsråds historia. Inte bara generalförsamlingen i Uppsala 1968, som naturligtvis var upprinnelsen till kvällens föredrag. Anna Karin var ju själv anställd av Kyrkornas Världsråd och ledde arbetet vid det som kallas
Women in Church and Society
där hon bland annat hade ansvar för det Ekumeniska Kvinnoårtiondet. Detta skedde dock efter 1968, närmare bestämt åren 1989-98.

Denna ljusbärare kom till i samband med
Kyrkornas Världsråds Generalförsamling i
Uppsala 1968 på initiativ av Martin Lönnebo.
Inledningen är också värd att nämnas. Hon berättade där hur en grupp studenter, under ledning av Martin Lind, hade demonstrerat mot en grupp diplomaters besök i Lunds domkyrka år 1968. Problemet var att det även fanns representation från apartheidregimen i Sydafrika. Studenterna hade sjungit ”We shall overcome” och därmed stört den guidade turen. Speciellt med versen: ”Black and white together.” Fem personer åtalades och fälldes. Utöver Martin Lind var det Dag Sandahl, Anders Westerberg, Herman Smid och Clas Hellborg. Dåvarande biskopen i Lund, Martin Lindström, gav dem inget stöd men det gjorde däremot Professor Per-Erik Persson, som enligt Anna Karin (källa från Vår Lösen nr 2 1969) skrev i ett utlåtande till domstolen:
Att ställa sig likgiltig till rasismen i dagens världssamhälle … det är att förneka Kristus själv och vända honom ryggen.
Det fanns möjlighet att ställa frågor och komma med synpunkter. Det gjorde en del. Anna Karin hade avslutat sitt anförande med att peka på betydelsen av ljusbäraren i Uppsala domkyrka, Världsförsoningens träd. I det samtal som följde lyfte förre domkyrkovicepastorn Gunnar Sundin fram den andra ljusbäraren i domkyrkan. Även den är gjord efter design av konstnären Olof Hellström. Det är ett upp-och-nervänt träd, Arbor Inversa, som pekar på alla människor som flyr i världen. De som ryckts upp med rötterna. Det förde oss rakt in i vår tid. Kyrkans kallelse är att, tillsammans med andra goda krafter, värna människovärdet. För alla. Och minnas de fattigas företräde i Guds ögon.

Thursday, 31 August 2017

Uppsala Krönikespel 2017

Bo Sporre som eldslukare. Mäktigt!
Foto: Ingrid Strömbäck
Ur nattomhöljda tider
emot ett mål fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt -
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!
Så börjar den kantat Viktor Rydberg skrev till jubelfest-promotionen i Upsala den 6 september 1877. Och så börjar även Uppsala Krönikespel 2017. Vi fick se människor skrida fram i dimma på domkyrkoplan – först som ett anonymt kollektiv i forntiden eller kanske sagans värld. Men genom århundradena fick människorna liv och fram klev en rad olika gestalter. Visst dominerades scenen av kyrkan och akademin men även andra grupper av människor fanns. Möjligen var i slutändan den fattiga allmogen något anonym – något som ju präglar mycket av mänsklighetens historieskrivning. Men de fanns dock där. Exempelvis den unga flicka som mitt under stadsbranden bad för att just hennes enkla hus skulle klara sig undan lågorna.

Kvällen var inledningsvis ljum men ganska snart började det blåsa och innan spelet var över regnade det också. Det gjorde inte så mycket, eftersom stämningen var god och ensemblen höll vårt intresse vid liv hela tiden.

Så många människor. I listan över medverkande ser jag en bra bit över 100 namn. Kanske var inte alla där på en gång men bra många var det. Det var egentligen ingen som hade någon huvudroll – möjligen med undantag av Carl von Linné, som välkomnade oss. Annars var det en berättarröst som förde handlingen framåt. Visst hade vissa mer framträdande roller, som t ex de som spelade biskopar, kungar eller någon framstående akademiker. Nämnas ska också gycklarna och soldaterna, som verkligen gjorde intryck i de olika scenerna. Men egentligen gjorde alla intryck. Barnen som spelade argsinta bin, dansarna, studenterna m fl.

Några saker berörde mig. Kanske främst S:t Eriksdramat. De främmande soldaterna väntade utanför en kyrka i dåvarande Östra Aros (Uppsala) på att kung Erik skulle avsluta sitt deltagande i mässan. När han kom ut blev han omringad och trots att han bad för sitt liv, blev han avrättad. Det var ofrånkomligt att inte tänka på den debatt som nu förs om kyrkofrid, med anledning av att polisen i Malmö grep ett antal barnfamiljer, som skulle avvisas ur landet, när de var på ett kyrkligt läger i Kågeröd, i Skåne. Det går att läsa om detta i Sydsvenskan.

Här grips kung Erik efter att ha firat mässa i kyrkan.
Påtagligt genom hela krönikespelet var vilken framträdande roll kyrkan spelat. Om det verkligen var så eller om det är manusförfattarens tolkning går förmodligen att diskutera men jag lutar åt att det bär sannolikhetens prägel. Detta berörde mig också. Hur är det idag? Är kristenheten i Sverige marginaliserad, obetydlig? Är det inte bra att vi åtminstone inte kopplas ihop med makten, som varit fallet under århundraden. Eller är det så att vi är en del av etablissemanget vare sig vi vill eller inte?

Kyrkans ledare är med vid kröningen av Erik XIV. Som biskop
medverkade min förre kollega vid utbildningsinstitutet,
Johannes Markström. (Längst bak i processionen).
Om några veckor är det dags för kyrkoval. Alla som har fyllt 16 år och tillhör Svenska kyrkan får rösta. Fortfarande finns det starka band mellan de politiska partierna och kyrkovalet, trots att kyrkan skiljdes från staten (i princip) år 2000. När vi i krönikespelet såg hur en munk jagades av Gustav Vasas soldater väcktes frågor kring relationen mellan kyrkan och staten idag. Helt klart är den annorlunda. Men finns det genom historiens gång någon konstant?

Det är bra att ibland återknyta till historien. Reflektera och få nya perspektiv på sin egen tid. För mig fyllde gårdagens färgsprakande föreställning även den viktiga funktionen. Katarina Ehnmark, som regisserat har verkligen gjort ett bra jobb.

Rent sceniskt var det fem duktiga dansare, som fick
symbolisera källan som sprang fram, när kungen dog.
På något sätt var det upplyftande och hoppfullt. Jag tror att det också beror på berättelsen om S:t Eriks källa som porlade upp, när kungen dog. Den finns också i Viktor Rydbergs kantat, i den del som handlar om teologerna. Där blir källan – byggd på berättelsen i 2 Mosebok – en gudsbild.
Böj ditt knä vid hennes flöden, känn, hur hennes rena våg

svalkar dig med underbara krafter för ditt vandringståg!

Wednesday, 15 March 2017

Mässa i Sturekoret

När jag var nyprästvigd, 1987, ledde jag min första mässa i Sturekoret i Uppsala Domkyrka. Det var fredag morgon och med mig fanns en äldre kollega, som är brukligt. Det var Oloph Bexell. Vi var tre som tjänstgjorde vid altaret. Den tredje var Per Ström, som inte var präst och inte heller nu är präst, som gjorde tjänst som ministrant. Under min studietid hade jag med jämna mellanrum firat morgonmässa i Sturekoret på fredagarna. Den form som mässan hade var rik på symboler. Bland annat förekom det som på latin kallas lavabo. Det betyder ordagrant 'jag tvättar mig'. Det går inte att påstå att det är ett vanligt förekommande bruk i Svenska kyrkan. Varken då eller nu. Däremot sker det ofta i den lutherska kyrkan i södra Afrika och även i den anglikanska kyrkan där. Under mina år i Sydafrika har jag varit med om det regelbundet. Ett bibelord som ofta knyts till detta bruk är hämtat från Psaltaren 26:6.
Två mig, Herre, från min missgärning och rena mig från min synd.
Denna handling kan missuppfattas. Den kan tolkas som om prästen är särskilt helig och att bara prästen får beröra nattvardsbrödet och inte får göra det utan att först tvätta sig. I det sammanhanget stoppar ofta prästen brödet direkt i munnen på den som tar emot. För att bara prästen får vidröra brödet med händerna.

Det kan också finnas tankar om att inga smulor från brödet får komma på avvägar. Eftersom det verkligen blir Kristi kropp och blod i nattvarden.

I vår kyrka är det inte så. Det går mycket bra att ta emot nattvardsbrödet i sin hand och själv stoppa det i munnen. I många församlingar i Svenska kyrkan betonas att varje kristen har tillträde till det heliga. Då blir det ett problem om prästens exklusiva roll förstärks. Men - samtidigt - kan det förlösa andra i församlingen till annat ansvarstagande, om prästens uppgifter blir tydliga.

Nåväl. Igår ledde jag mässan i Sturekoret. För andra gången i mitt liv. Ungefär 30 år senare. Då firades 'mässa after work'. En mycket enkel liturgi. Det fanns inget vatten framställt för lavabo. Det som fanns var en kalk (bägare), en patén (brödfat), oblater (bröd) och vin. Brödet var glutenfritt och vinet alkoholfritt. Även här vet jag att det går att problematisera. Det finns medkristna som inte kan tänka sig att ta emot denna typ av bröd, eftersom det inte är bakat på vete. Och att nattvard endast kan firas med alkoholhaltigt vin. För att Jesus vid instiftandet använde alkoholhaltigt vin och bröd bakat på vete. Jag respekterar denna uppfattning.

En annan uppfattning är ju att vi framför allt bör ta hänsyn till den som inte tål gluten och den som inte kan komma i närheten av alkoholhaltiga drycker av risk för att få ett återfall.

Det är gott, när vi kan mötas med våra olika synpunkter. I Uppsala Domkyrka brukar det finnas både alkoholhaltigt och alkoholfritt vin, vid olika stationer. Det är ett sätt.

Men det går inte alltid att mötas. I mindre sammanhang måste församlingen ofta välja. Den ena vägen. Då är det risk att vi börjar misstolka varandra och ibland även tala illa om varandra.

Men vem har sagt att det ska vara enkelt? Vem tror på allvar att alla ska kunna vara överens? Är inte utmaningen för oss som människor att försöka leva tillsammans ändå? Trots olikheter?

Det verkar som om just detta. Hur vi firar vår gudstjänst är extra svårt. Det finns så många föreställningar om rätt och fel. Vi hamnar lätt i konflikter när vi gör olika. Jag har inte snabb lösning på detta. Men jag tror att samtalet är absolut nödvändigt. Och förmodligen kan vi lära oss mycket av tre råd, som Krister Stendahl (tidigare biskop i Stockholms stift) gav när det gäller religionsdialog (som jag återger på engelska):
(1) When trying to understand another religion, you should ask the adherents of that religion and not its enemies.
(2) Don't compare your best to their worst.
(3) Leave room for “holy envy”.
Vi tillhör ju alla kristenheten. Inte olika religioner. Möjligen gör det att det blir ännu svårare. Men inte desto mindre viktigt.

När jag läser igenom min text inser jag att jag direkt bryter mot regel nr 1 eftersom jag försöker beskriva hur andra ser på till exempel brödet och vinet eller bruket att prästen tvättar sina händer i gudstjänsten. Jag är medveten om detta. Alltså: mer samtal!

Sunday, 26 February 2017

Blivande präster predikar

I en sal på Uppsala Konsert
och Kongress höll vi till.
Med Uppsala domkyrka i fonden.
Igår genomfördes alltså
Preacher’s corner
Men förmodligen skulle det – med apostrofen på rätt ställe – hetat
Preachers’ corner
Det var nämligen fler än en predikant som förkunnade. Totalt sett var det åtta personer som predikade. Fyra studerande från Svenska kyrkans utbildningsinstitut, tre från Johannelunds Teologiska Högskola och så en erfaren präst, som predikade utan förberedelsetid.

Så roligt! Och givande. De olika studenterna representerade verkligen olika traditioner och predikostilar. Under eftermiddagens seminarium, som egentligen benämndes …
Underström
… fick fyra av de studerande predika. Och i minglet just före middagen var det ytterligare tre som fick förkunna. Dessa fick utmaningen att försöka skapa fokus i en bullrig miljö, fylld av prat och konversation.

Vi fick smakprov på relativt traditionell predikostil och på personliga tilltal med direkta frågor ställda till oss som lyssnade. Där fanns den konfronterande predikan, som tog sin utgångspunkt i en konflikt och manade lyssnaren till ett ställningstagande. Vi bjöds på retoriska grepp där bilder från köks- och musikvärlden vändes och vreds på. Vi fick även dras in i dofternas värld genom målande skildringar av bibliska miljöer.

Det gemensamma för alla sju predikningarna var rejäla nappatag med bibeltexterna. De var valda från kommande söndagar, både fastlagssöndagen och de första söndagarna i fastan. Där fanns gammaltestamentliga texter, såväl som epistel- och evangelietexter.

Där förekom förkunnelse som i stor utsträckning rörde sig bakom texten och satte in den i dess historiska kontext – med kopplingar till tidlösa maktförhållanden. Där fanns prov på predikan i texten såväl som predikanter som befann sig mestadels framför texten.

Genomgåenda fanns ett evangeliskt tilltal. På olika sätt framskymtade nåden och befrielsen – det gladde mig.

Men detta var inte allt. Mitt i eftermiddagens övning, som gestaltade sig som en …
Master Class i homiletik
… fick en erfaren präst predika under något ovanliga former. Det började med att två kollegor från teologipodden …
Tolkning pågår
… nämligen Ida Wreland och Clara Nystrand, samtalade över en text, som de fick höra läsas precis innan. De samtalade ungefär 15 minuter och sedan sjöng vi ett par psalmer. Därefter fick Anna Norrby ställa sig i predikstolen och förkunna. Det var ingen enkel uppgift men efteråt var vi alla påverkade. Samtalet mellan Ida och Clara var nyfiket trevande och själva sa de att de sökte efter något i texten som de inte riktigt fick fatt på. Men när Anna började predika hade hon, med Guds Andes hjälp, fått tag på något, som Ida och Clara sökt efter. Åtminstone uppfattade jag det så.

Anna Norrby, längst till vänster i bild, lyssnar intensivt på det tolkande
samtal som Clara Nystrand och Ida Wreland för. 
Anna Norrby går kvalificerad fortbildning i predikan så på ett sätt går det att beskriva även henne som student.

Idén till denna aktivitet fick jag någon gång tidigt i höstas. Vägen från idé till verklighet har, som vanligt, varit kantad av både medgång och motgång. Men nu – dagen efteråt – är jag mycket nöjd och jag uppfattade att både de som predikade och de som lyssnade också var det.

Jag är glad att vi på Svenska kyrkans utbildningsinstitut samarbetar med Johannelunds teologiska högskola. Det är ju vi som – på olika sätt – utbildar präster för tjänst i Svenska kyrkan. Antingen det sker i den inomkyrkliga rörelsen Evangeliska Fosterlandsstiftelsen eller i Svenska kyrkan som helhet. Det är bra om vårt samarbete är gott. För studenternas skull.

Det var också gott att få vara en del av teologifestivalen som helhet. Men om detta vill jag återkomma i en annan bloggpost.

Sunday, 13 March 2016

Marias (tveksamma) återkomst

Hade vi inte kunnat samlas runt Maria istället?
Det är inte ofta jag deltar i högmässan i Uppsala domkyrka. Men idag gjorde jag det för andra gången i år. (Förra gången var vid prästvigningen i januari). Anledningen till dagens gudstjänstbesök var att jag stämt träff med två sydafrikaner. Dimza och Barney Pityana. Barney är gästforskare vid Nordiska Afrikainstitutet (NAI).

Det är Jungfru Marie Bebådelsedag och med anledning av det inbjöds vi att delta i en procession under en av psalmerna. Vi samlades bakom högaltaret utanför Vasakoret. Där vilar Gustav Vasa tillsammans med sina tre gemåler, drottningarna Katarina av Sachsen-Lauenburg, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) och Katarina Stenbock.

Före reformationen var koret helgat åt Maria och kallades Vårfrukoret.

2008 återvände jungfru Maria till Uppsala domkyrka.  Anders Widoff är konstnären bakom skulpturen. Hon står som en vanlig kvinna och blickar in i Vasakoret, som en gång var hennes.

Tanken var att evangelietexten skulle läsas där. Lite förbryllad blev jag dock av att ljusbärarna ställde sig så att de skymde Maria. Det verkar som om vi fortfarande har svårt att låta henne ta fysisk plats. Att läsa om henne är tillåtet men annars blir det bekymmersamt. Hursomhelst var det ett bra grepp att gå dit. En gudstjänst blir ofta bättre av att deltagarna får röra på sig.

Barney och Dimza trivdes i Marias sällskap.

Saturday, 6 February 2016

Samernas nationaldag




Uppsala domkyrkas flickkör - klädda i rött och blått - de dominerande
färgerna i Sapmis flagga. 
Cariola Rosdotter Eriksson
Med anledning av samernas nationaldag gick vi iväg till Uppsala domkyrka. Konsert med Uppsala domkyrkas flickkör (under ledning av Margareta Raab, som kommer från Norsjö i Västerbotten, inte långt från Bastuträsk). Organist Andrew Cunning. Men framför allt, denna dag, Cariola Rosdotter Eriksson. Hon är ättling i 12:e generationen till den förste samiske prästen i Svenska kyrkan, Andreas Petri Lundius. Hon är född och uppvuxen utanför Gällivare men bor nu utanför Uppsala.

Konserten varade ungefär en timme och bestod av körsång, orgelmusik och jojk. Cariola Rosdotter Eriksson hade också en traditionell trumma med sig, som hon trummade på.

I dagarna har det kommit ut en bok om Svenska kyrkans och den svenska statens förtryck av samerna. Den heter:
”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka”
Den kan beställas – följ länken här. Den handlar om nomadskolorna. Vissa samiska barn tvingades gå i internatskola långt hemifrån. Andra fick stanna kvar och gå i vanlig skola. Svenska kyrkan och den förste biskopen i Luleå, var drivande bakom tillkomsten av nomadskolorna. De fanns enligt DN mellan 1913 och 1962. Jag har på andra håll läst att de lades ner först 1967. Det var en ohelig allians mellan stat, kyrka och rasbiologiska ideer, som födde fram förtrycket.

Svenska kyrkan på nationell nivå arbetar sedan några år tillbaka med en s k vitbok, som ska komma ut i mars. Idag är det, såvitt jag förstår, ingen i Svenska kyrkan som försvarar det som skedde. Ärkebiskopen, Antje Jackelén, säger på Svenska kyrkans hemsida, angående boken om nomadskolorna.
Berättelserna i denna bok måste höras! Utan dem kan inte Sverige göra upp med sin koloniala historia. I Svenska kyrkan vill och måste vi ta ansvar för vår del av denna historia.
Det som händer i Sverige idag är viktigt. Inte bara att Svenska kyrkan gör upp med sitt förflutna. Domen i Gällivare tingsrätt, där Girjas sameby, enligt Svenska Dagbladet, får rätt emot staten, är mycket glädjande.

Naturligtvis går det att hitta former för samexistens i de delar av Sverige, där samerna av urgammal hävd, bedrivit renskötsel, jagat och fiskat. Det tror i alla fall jag.

Det fanns en tid när samernas trummor
brändes. Det är på tiden att de återigen
får höras.
Idag vajade Sapmis flagga utanför Uppsala domkyrka. I bakgrunden Gustavianum,
som var Universitetets huvudbyggnad när det begav sig.
Hustrun hade en samisk handväska i kyrkan idag.
Det kan vara Hanna Tuolja i Tarfekluokta,
utanför Porjus, som har gjort den.