Dagens evangelium och biskopsvalet i Visby

Larsa Rännar

Med biskopsvalet i Visby stift är det som när en stiftsorganisation vid valprocessens början gick ut för att leja kandidater till sitt biskopsval. Stiftsorganisationen kom överens med dem om en plats på hearingen om de fick mer än fem procent av rösterna eller hamnade bland de fem första och sände sedan i väg dem till nomineringsvalet. Något senare i processen gick stiftsorganisationen ut igen och fick se några andra, som inte fått fem procent av rösterna. Till dem sade stiftsorganisationen: ’Gå bort till hearingen, ni också. Ni ska få resan betald.’ Och de gav sig dit. Sedan gick stiftsorganisationen ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde likadant. Vid elfte timmen gick stiftsorganisationen ut igen, och när den såg Larsa Rännar stå där, sade den: ’Varför står Du här hela dagen utan att förbereda Dig för hearingen?’ Lars Rännar svarade: ’Därför att ingen har kallat mig till hearingen.’ Då sade stiftsorganisationen: ’Åk på hearingen, Du också.’ I god tid innan hearingen sade stiftsorganisationen till kanslipersonalen: Hör av er till kandidaterna och ge dem deras flygbiljetter. Börja med den som kom sist och sluta med de första.’ Larsa Rännar kom fram och fick en flygbiljett. När sedan de första steg fram nöjde de sig med en flygbiljett. Däremot sa någon i stiftsorganisationen ’Den där som kom sist, Larsa Rännar, har bara fått en röst, och vi jämställer honom med dem som fått många röster.’ Då sade någon annan i stiftsorganisationen: ’Min vän, vi är inte orättvisa mot dem. Vi kom ju överens om en plats vid hearingen. Låt dem ta vad de skall ha, och åka till hearingen. Men vi kan väl ge den siste lika mycket som de fick? Har vi inte rätt att göra som vi vill med det som är vårt? Inte är det väl någon som ser med onda ögon på att vi är goda?’ Så skall de sista bli först och de första sist.”

Visby reagerar

Det var ju roligt. Nu finns Almedalsveckan på både Visby stifts hemsida och på Visby Domkyrkoförsamlings hemsida.

Visby stifts hemsida. Länk till Almedalsveckan.

Visby Domkyrkoförsamlings hemsida. Länk till Almedalsveckan.

Men fortfarande kommer nog biskopen "lysa frid" över veckan och inte "lysa marknadsfred". En vän undrade om det verkligen var en bra idé, oavsett ordval. Såhär skrev hon:

Kanske det inte ska lysas alltför mycket varken fred eller frid över veckan utan just diskussion o ifråga sättande är vad världen o vi behöver?

Jag är benägen att hålla med men jag tror att tanken är att de olika politiska partierna ska debattera på ett fredlig sätt.

En utmaning är: hur kan vi inkludera även extremisterna i freden? Klockringning är ett sätt att protestera som användes i Jönköping och nu även ska användas i Visby. Men är det inkluderande?

Psalmsång, som några försökte i Jönköping är tydligen åtalsbart, enligt Kyrkans Tidning.

Missförstå mig inte. Rasism kan aldrig accepteras. Den måste motarbetas. Men även de extrema är samhällsmedborgare. Ska freden bevaras genom att exkludera dem? Det är ju inte heller en framkomlig väg. Eller genom att marginalisera dem? När jag läser på Svenskarnas partis hemsida går budskapet totalt stick i stäv mot mina egna värderingar. Jag skulle vilja påstå mot kristen tro. Men hur ska jag se på dessa människor? En fråga som kommer till mig är:

What would Jesus do? Vad skulle Jesus göra?

Jag tror vi ska be och arbeta med detta. Hur kan vi protestera mot medmänniskor, som har åsikter som vi absolut inte håller med om och anser vara direkt människofientliga?

Protester tror jag är nödvändigt. Helt nödvändigt! Men kan vi göra något mer! 

K G Hammar ska tala i Visby. Vid en Midnattsmässa den 2 juli. Såhär står det i annonsen:

Vår stora utmaning är att i alla möten, alla konflikter, i alla relationer välja fredsbyggandets väg.

Hur bygger vi bäst fred med exempelvis Svenskarnas Parti? Går det?

Präster och domkapitel

För ett tag sedan kommenterade jag konflikten i Visby stift i en bloggpost och jag ägnade utrymme åt vad Mats Hermansson skrivit på sin blogg. Det jag läste då tyckte jag var positivt. Jag menade att det kanske var media som missat något. Sedan dess har Mats blivit anmäld till domkapitlet. Kyrkans Tidning skriver om detta och ett antal bloggar kommenterar. Bloggardag (d v s Dag Sandahl, som anmälde Mats) och bloggen Tankar i natten är några. Det hela gäller, enligt Kyrkans Tidning, huruvida Mats genom personangrepp kan ha skadat det anseende en präst bör ha.
Trots att Kyrkans Tidning nu skriver att domkapitlet friar honom verkar det vara tvärtom. Rubriken säger:

Domprost frias av Domkapitlet i Visby

Frågan är alltså: Är domprosten friad? Varför kan man i så fall i artikeln läsa:

Att utan stöd i vad en präst i Svenska kyrkan sagt eller skrivit påstå att denne skulle ha uttryckt sig vara avvisande till den av kyrkomötet antagna ordningen mot kvinnliga präster får "mot denna bakgrund anses vara ett agerande som är ägnat att utsätta prästen för andras missaktning", skriver domkapitlet.

Enligt Kyrkans Tidning ska biskopen och domprosten ha samtal om detta. Så det känns lite oklart vad som egentligen sagts.
Samtidigt måste jag konstatera att det just nu är väldigt mycket anmälningar till olika domkapitel. Är det bara en känsla eller är det så att vi präster inte längre pratar med varandra? Det är ju självklart att vi har olika uppfattningar i många frågor. Men är det inte bättre att samtala, diskutera och debattera med varandra än skicka anmälningar?
Den senaste tiden har det handlat om Ulla Karlsson, Elisabeth Gerle, Annika Borg och nu senast Ma Oftedal. När det gäller den sistnämnda verkar det dock som om hon kanske finner sig bättre tillrätta i ett annat sammanhang. Som jag har uppfattat henne, så har hon hela tiden velat tänja på gränserna. Dagen skriver mycket riktigt att hon har sagt att hon söker sig till ett:

… sammanhang där man fri från dogmer, konfessioner och begränsningar får utforma sina ceremonier som man vill, med min och andras hjälp.

Ändå tror jag att vi har något att lära av hennes kritik. Dagen beskriver den såhär:

Kyrkan har bara misstrott, föraktat och grälat med henne, skriver hon, och kallar Svenska kyrkan för en sträng äktenskapspartner som inte ens är intresserad av parsamtal.

Det är inte meningsfullt att döma mellan två makar som ligger i skilsmässa. Ej heller mellan Ma Oftedal och Svenska kyrkan. Men jag tror ändå på mer samtal. Ge aldrig upp. Försök förstå den andra/andre. Försoning är möjlig. Även om det, som i fallet Ma Oftedal, innebär att man går åt olika håll, vore det ju önskvärt att kunna göra det med bibehållen respekt. Även det är en aspekt av försoning.

Bortkollrad av media – ytterligare en reflexion om vad som hände på Gotland.

Riktigt glad blev jag av att läsa en ordväxling i kommentarfältet på domprost Mats Hermanssons blogg. Rolf Pettersson hade ställt en fråga, som hade att göra med det som hände i Visby stift härom veckan. En ganska provocerande fråga, kan man tycka:

”Är inte du själv en av dem som starkast bidragit till de mediala övertonerna i denna sak?
Kan du instämma med biskop Fast i hans beklagande över hur Hagberg och Urwin har behandlats i pressen?”

Mats svarade såhär:

Det korta svaret blir på första frågan ett tveksamt Nej och på andra frågan ett tveklöst JA.
Men frågorna kräver nog ett längre svar.

Men sedan utvecklar Mats på ett mycket bra sätt sin roll. De inbjudna gästerna har framställts i negativ dager i pressen. Domprosten i alltför ljus dager. Den mediala dramaturgin har inga gråskalor. Allt är svart eller vitt. Men så är ju inte verkligheten. Mats avslutar:

Och vi, alla inblandade, är medskyldiga på det ena eller andra sättet.

Sedan kommer Rolfs svar:

Mats,
Tack för ditt svar.
Med vänliga hälsningar,
Rolf Pettersson

Så bra. Det går att ställa en fråga, utveckla ett svar och skiljas åt som vänner. Kanske inte i totalt samförstånd – det vet jag inte – men i god anda.
Min reflektion är att även jag drogs med i mediavirveln och litade alltför mycket på det jag läste i olika sammanhang. När ska vi lära oss ett mer kritiskt förhållningssätt? Förmodligen vet jag inte allt nu heller. Mats’ text är ju också på sätt och vis en partsinlaga. Men den andas ändå det, som jag ofta brinner för: försoning! Och det betyder mycket.

Visby stift – funderingar

Den senaste tiden har det skrivits mycket om kyrklig fortbildning i Visby stift. Jag har följt med lite på avstånd. Mest på nätet, förstås. Här infinner sig redan en kritisk fråga: har jag därmed fått rätt information om vad som verkligen hänt? Förmodligen bara delvis. Men något har ändå sipprat fram. Om detta något kan och vill jag uttala mig. Jag kommer bland annat skriva om kyrkan, tolkningsföreträde, maktförhållanden, enhet och konflikt.

1) Jag tror på en enda, helig, universell/katolsk och apostolisk kyrka.

Detta bekänner kristna i alla tider. Åtminstone sedan 300-talet. Sedan de ekumeniska kyrkomötena i Nicea och framför allt Konstantinopel fastställt den trosbekännelse, som följaktligen kallas den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen. Jag utgår från att det är en djup, kristen övertygelse, att det bara finns en enda kyrka i världen. Och att den är världsvid.
Detta är en grund att stå på. Med andra ord kan vi inte bortse från att vi hör ihop med andra kristna. Kyrkosplittring, avståndstagande och osynliggörande av oliktänkande kristna är inget annat än att sopa problemen under mattan. De andra finns kvar ändå. I Kristi kropp.

2) Sydafrikanska perspektiv

Ett återkommande tema på denna blogg är mina erfarenheter från Sydafrika. Nu vill jag hänvisa till det s k kairosdokumentet. Jag kommer även att beröra hur vissa kyrkor i Sydafrika uteslöts ur olika världsgemenskaper på 1980-talet.
Kairosdokumentet publicerades av ett antal teologer 1985. Det skiljer på tre former av teologi. State theology, som innebär att staten använder kyrkan för att bevara status qou i ett samhälle. Kyrkan blir en nära och oreflekterad bundsförvant till statsmakten. Om detta kan vi i Sverige säga: Been there, done that! Frågan är naturligtvis om Svenska kyrkan inte i vissa stycken fortfarande spelar denna roll. Helt avklippta är ju inte stadsbanden. Grundbegrepp i denna teologi är ”law and order”. Det är ett hierarkiskt sätt att vara kyrka på.
Church theology har inte samma koppling till staten. Den talar mycket om försoning och enhet men det är en teologi som glömmer rättvisa. Detta var många kyrkors förhållningssätt under apartheid. Man ville försoning men det blev bara ord. Dokumentet slår fast:

'Church Theology' often describes the Christian stance in the following way: "We must be fair. We must listen to both sides of the story. If the two sides can only meet to talk and negotiate they will sort out their differences and misunderstandings, and the conflict will be resolved." On the face of it this may sound very Christian. But is it?

I starka ordalag ifrågasätter författarna till kairosdokumentet denna typ av teologi:

We are supposed to do away with evil, injustice, oppression and sin--not come to terms with it. We are supposed to oppose, confront and reject the devil and not try to sup with the devil.

Den tredje typen av teologi kallas prophetic theology. Viktiga begrepp är ”social analysis”, ”oppression” and ”tyranny”. Här finns också försoning som en möjlighet men bara om rättvisa skipas.
När det gäller situationen i Svenska kyrkan i allmänhet och Visby stift i synnerhet tror jag kristna från olika sidor av konflikten ser på varandra på liknande sätt. Vi är profetiska och de andra är maktens lakejer. Antingen de lierar sig med staten eller med patriarkatet. Men det handlar om ”vi” och ”dom”. Men det är inte så enkelt att se vem som idag i vår situation är bundsförvant med statsmakten, för att upprätthålla status quo. Eller vem som är förtryckt eller vem som är tyrann.
Jag är medveten om att vårt svenska 2010-tal skiljer sig radikalt från situationen i Sydafrika på mitten av 1980-talet men det finns ändå lärdomar att dra. I Sydafrika var det, åtminstone utifrån, lätt att se maktförhållandena. En minoritet vita, mestadels reformerta kristna, hade tolkningsföreträde och tillgång till land, media, rättsväsende och politiska församlingar. En stor grupp svarta befann sig i en helt annan situation. Hur vi ska beskriva situationen i Svenska kyrkan utifrån maktförhållanden, tolkningsföreträde eller utanförskap är inte lika självklart. Det framskymtar att en del kvinnliga kollegor i Visby stift upplever sig osynliggjorda. Jag har ingen anledning att betvivla riktigheten i det. I Svenska kyrkan totalt sett, är det andra som upplever utanförskap. Det talas om stopp i befordringsgång osv. I den världsvida kyrkan är å andra sidan den svenska kyrkoprovinsen ofta i minoritet.
När en gäst från den världsvida kyrkan bjuds in, kommer diskussionen därför att föras på alla dessa tre plan (och förmodligen ett antal andra plan) samtidigt.

3) Får man stöta bort andra kristna?

Det gör vi förstås hela tiden medvetet eller omedvetet. Kyrkans historia är också fylld av utstötningsmekanismer. En del finner stöd i bibeln. Det kan kallas kyrkotukt i vissa sammanhang eller exkommunicering i andra. Inkvisition eller tillsynsärende. Visserligen olika saker men uttryck för en önskan att tillrättavisa, när något trossyskon eller samfund hamnat snett. I lära eller i vandel. I Sydafrika var vi med om detta relativt ofta. Det handlade inte alltid men mestadels om unga kvinnor, som fått barn utanför äktenskapet. Vi gillade det inte. Vi ifrågasatte det. Vi var tvungna att förhålla oss till det på olika sätt.
1982 skedde en annan, mer organiserad form av utstötande. WARC (World Alliance of Reformed Churches) möttes i Ottawa och sa enligt beslutet bland annat följande:

Therefore, the general council, reluctantly and painfully, is compelled to suspend the Nederduitse Gereformeerde Kerk (in the Republic of South Africa) and the Nederduitse Hervormde Kerk van Afrika from the privileges of membership in WARC (i.e. sending delegates to general council and holding membership in departmental committees and commissions), until such time as the WARC executive committee has determined that these two churches in their utterances and practice have given evidence of a change of heart. They will be warmly restored to the full privileges of membership when the following changes have taken place:

Det handlade om de vita reformerats syn på apartheid. Detsamma hände med två vita, lutherska, sydafrikanska kyrkor vid Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Budapest 1984. Idag är dessa kyrkor fortfarande mestadels vita men eftersom de tagit avstånd från apartheid åter medlemmar I WARC eller som det nu heter WCRC (World Communion of Reformed Churches) respektieve Lutherska Världsförbundet.

4) En process

Det är en process. Vi kristna är på vägen. Wallin frågar i svensk psalm 579:1

Ni mänskobarn som här i världen får hjälp av samme Faders hand, säg, varför kivas ni på färden till ett och samma fadersland?

Men jag är benägen att inte helt hålla med gamle Wallin. Det hör väl till livet att kivas? Att ifrågasätta och ställa kritiska frågor? I detta samtal höjer vi stundtals tonen. Ibland går vi även över gränsen. Church theology vill ha enhet på rättvisans och ärlighetens bekostnad. Men den profetiska teologin sopar inte konflikten under mattan utan vill reda ut. Alternativet är ju att vi tystnar och det är mycket sämre.
När det nu gäller situationen i Visby stift uppfattar jag att mina trossyskon fått god hjälp av media att höja tonläget. Jag gillar media och jag tror på öppenhet. Kanske är detta smällar vi får ta. Skulle det ens vara möjligt att lösa konflikter bakom stängda dörrar? Nej, fram för öppenhet. Men finge jag önska något, skulle det vara större varsamhet med varandra. Grundat på det faktum att vi trots allt är trossyskon. Ibland får jag intrycket att det inte betyder något att vi är döpta in i samma enda, världsvida kyrka.
Jag vill avsluta med ett exempel från min forskning. Det är ett utdrag ur ett brev dåvarande generalsekreteraren för SACC, Desmond Mpilo Tutu, skrev till apartheidregimens dåvarande premiärminister, John Vorster.


Man skulle kunna tro att det är ironiskt formulerat men då misstar man sig. Det grundade sig i en insikt att också den andre är döpt och hör till samma kristenhet. En formulering är exempelvis:

I have no doubt that as Christian yourself you would agree …

Tutu kunde andra gången verkligen höja rösten. Det vet vi. Men grunden för försoningsprocessen låg i denna grundinsikt: vi är trossyskon. Vi hör till samma världsvida kyrka.
Ja, det är sannerligen inte enkelt. Men så länge vi pratar, bråkar, diskuterar och samtalar finns det i alla fall hopp. Men från tid till annan vore det också bra om vi uttryckte något i stil med det Tutu skrev 1978:

We would like you to know that we pray for you regularly …

Biskop Sven-Bernhard Fasts tal, som finns på Visby stifts hemsida, andas lite av detta. Jag tror han kommer att spela en avgörande roll. I bästa fall är han en profetisk teolog. Kan det ha att göra med att han, liksom Desmond Mpilo Tutu, varit generalsekreterare i ett nationell kristet råd?