Går det att älska sig själv?

Denna bloggpost rör sig på två plan. Förmodligen kommer jag att blanda ihop dessa nivåer, eftersom tillvaron inte låter sig delas upp så lätt. Men dels skriver jag om själva semantiken kring detta med att älska sig själv, dels om företeelsen i sig och vad det innebär om vi älskar eller inte älskar oss själva. 

Mina utgångspunkter är tankar jag plockat upp från Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, Antje Jackelen, Peter Halldorf, Margareta Melin och Martin Buber. På slutet tar jag ett exempel på skriande brist på kärlek i ett dagsaktuellt uttalande från en partiledare.

I en av bönerna om förlåtelse i kyrkohandbok för Svenska kyrkan ber vi:

Jesus Kristus, jag kommer till dig

i längtan efter upprättelse.

Jag har brustit i kärlek

till dig,

till skapelsen,

till mina medmänniskor och mig själv.

Förlåt mig.

Möt mig enligt ditt löfte

att ta emot alla som söker dig.

Min initiala fråga, om huruvida det går att älska sig själv får ett svar. Enligt min kyrka går det i alla fall att brista i kärlek till sig själv och detta är en synd som vi bör be om förlåtelse för. Jag måste bekänna att jag har problem med denna bön. Jag får inte grepp om tanken att jag brister i kärlek till mig själv. Det kan bero på att jag är alldeles för självupptagen. Men min undran ligger djupare. Kärlek förutsätter ju en relation. Kan jag verkligen ha en relation till mig själv? Det är där jag fastnar. Jag är absolut med på vikten av att inse sitt eget värde och även sina förmågor och kunskaper. Det smärtar mig när människor inte förmår uppskatta sitt eget värde. Men att älska sig själv? Vad betyder det? 

I boken ”Otålig i hoppet. Teologiska frågor i pandemins skugga” skriver Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, bland annat om vikten av att älska sig själv.

Även om vi har svårt att tycka om oss själva ska vi älska oss själva i ljuset av Guds kärlek.

Hon fortsätter med ett resonemang om att vi människor kan stå i relation till oss själva:

Att vi är skapade medskapare kommer också till uttryck i att vi på samma gång är oss själva och samtidigt vår egen motpart. Vi kan säga: ”Jag är min kropp”, och samtidigt: ”Jag har en kropp”. Att både vara och ha gör att vi kan ställa oss utanför oss själva. Ibland är det bra, ibland är det dåligt.

Jo, så kan det ju vara. Men då förutsätter det ju en uppdelning i kropp och själ. Att jag i betydelsen ”själ” har en relation till mig själv i betydelsen ”kropp”. Skulle vi kunna säga att kroppen har känslor gentemot själen? Kanske? Men älskar kroppen och själen varandra? Knepigt! Antje Jackelén fortsätter:

Mänskligt liv är att finnas i en fyrfaldig relation: till Gud, skapelsens helhet, medmänniskor och mig själv.

Det är ju precis vad ovan citerade bön och förlåtelse bygger på. Den fyrfaldiga relationen. Men i ett annat sammanhang skriver ärkebiskopen:

Många av oss har lärt sig att definiera synden som att missa målet med att leva nära Gud, varandra och hela skapelsen.

Där är nämns inte relationen till sig själv. Så skriver också Peter Halldorf i sin bok ”Därför sörjer jorden”.

I östlig kristen tradition har synden primärt uppfattats relationellt, en beskrivning av brustna relationer, vare sig det är mellan människor eller i människans förhållande till skapelsen eller till Gud.

Ingenting om relationen till sig själv, alltså. Jag vänder mig till en annan auktoritet på området, nämligen Margareta Melin som 1974 skrev boken ”Bejaka sig själv”. Den börjar med detta:

Det är inte själviskt att älska sig själv.

Kanske inte. Men min fråga är om det är möjligt. Och jag tror att Margareta Melin också både ställer den frågan och besvarar den något senare:

Hur får man kärlek till sig själv?

När andra bemöter oss kärleksfullt, bidrar det till, att vi kan se på oss själva med samma kärlek.

Och lite senare:

Den yttersta anledningen till att vi kan älska oss själva är Guds kärlek.

Där någonstans ligger min strävan. Att älska andra och våga lita på att jag själv är älskad. Att älska Gud och tro att Gud är den som alltid har älskat, alltid älskar och alltid kommer att älska mig.

Martin Buber skriver i boken människans väg om hur viktigt där att börja med sig själv men inte sluta där.

Vad ska min självbesinning tjäna till? Vad ska jag välja min egen väg till? Vad ska jag eftersträva en inre helhet till? Svaret är: inte för min egen skull. Därför heter det att man måste börja med sig själv. Börja med sig själv men inte sluta där.

Och inte minst viktigt. När vi människor befinner oss i situationer eller perioder, då vi inte erfar kärlek från vare sig medmänniskor eller Gud? Vad gör vi då? Jag vet att många då vänder sig till skapelsen. En häst, eller en hund får bli den som villkorslöst visar kärlek. Det är fantastiskt att skapelsen har en sådan förmåga att uppfatta när det råder brist på kärlek. Det fyller mig med glädje.

Med det sagt får vi dock inte låta nöja oss med det. I vår närhet finns med stor sannolikhet människor som vi kan visa kärlek. Vår uppgift är inte att älska alla. Men att älska vår nästa. Den vi möter. I Bibeln exemplifieras medmänniskan ofta med invandraren, den faderlöse och änkan. Den judisk-kristna etiken är glasklar på detta område och det är inte valbart att låta bli att bry sig:

Förbannelse över den som vränger rätten för invandraren, den faderlöse eller änkan. – Hela folket skall svara: Amen (5 Mos 27:19).

Därför blir jag mycket bekymrad (men inte förvånad) över att ledaren för ett av riksdagens partier på Twitter skriver följande:

Vårt land behöver ett totalstopp för all asyl- och anhöriginvandring, inklusive kvotflyktingar.

Sverige behöver ett totalstopp, för all invandring som utgör en social, kulturell eller ekonomisk belastning och ett moratorium för mottagande av kvotflyktingar.

Efter massiv kritik från flera andra partier (men inte från alla) förklarar han sig:

Invandring av hundratusentals människor från främmande kulturer med helt andra grundläggande normer och värderingar än de som byggt vårt svenska samhälle blir — ställt utom allt tvivel — en belastning ekonomiskt, socialt OCH kulturellt.

Medmänniskan är inte en belastning. Medmänniskan är den som jag ska älska. Visst ska jag, som Buber säger, börja med mig själv. Men jag ska inte sluta där.

Bortglömda av Kyrkans Tidning

I dagens nummer av Kyrkans Tidning ger biskoparna råd om hur vi firar gudstjänst under pandemin. Det handlar om vilka rekommendationer de ger angående hur gudstjänst bör firas, om gudstjänster ska sändas live eller vara inspelade och om hur nattvarden ska förvaltas under pandemin.

Det går fort att upptäcka att det finns olika uppfattningar och att flera av biskoparna dessutom låter kyrkoherdarna besluta lokalt. Min bloggpost handlar inte om huruvida detta är bra eller dåligt. Egentligen handlar den inte alls om biskoparna utan om Kyrkans Tidning.

Vi bor i Uppsala och tillhör Uppsala Domkyrkoförsamling. Men vi firar för det mesta vår gudstjänst i Helga Trefaldighets kyrka och hustrun sitter även med i församlingsrådet i Helga Trefaldighets församling. Vår biskop fanns inte ens med i Kyrkans Tidnings artikel.

Dessutom är jag prästvigd och står under en biskops tillsyn. Det betyder att jag kan vända mig till min biskop när jag behöver råd och stöd. Skulle jag missköta mig får biskopen gripa in. Hur jag, som inte har församlingstjänst och inte ens är anställd av Svenska kyrkan, ska förhålla mig i pandemin, hade jag också velat att min biskop skulle ge sin syn på. Men Kyrkans tidning har glömt fråga min biskop. Är inte det konstigt?

Nu undrar kanske någon, vem jag syftar på? I artikeln intervjuas ju tretton biskopar och det finns väl endast tretton stift i Svenska kyrkan? Sant! Men det finns fjorton biskopar och den biskop jag talar om är Antje Jackelén. Hon har tillsyn över Uppsala kontrakt, där både Uppsala Domkyrkoförsamling och Helga Trefaldighets församling ingår. Eftersom jag är kyrkobokförd här står jag också under hennes tillsyn.

Det är bekymmersamt att Kyrkans Tidning inte inser detta sakförhållande. De skriver till och med på första sidan:

Alla stiftens 13 biskopar har svarat på Kyrkans Tidnings enkät.

Det finns 14 biskopar. Jag får nog vända mig direkt till Ärkebiskop, min biskop.

Bibelns dag – om en vecka!

Svenska Bibelsällskapet har ansvar för att en gång om året lyfta fram Bibelns betydelse på ett särskilt sätt. Sedan länge högtidlighålls

Bibelns dag

någon gång under senare halvan av januari. På olika sätt lyfter församlingarna då fram att Bibeln står i centrum i kristendomen. I Svenska kyrkan är det sedan otaliga år rikskollekt till Svenska Bibelsällskapet. I år blir det en utmaning, eftersom så få kommer att delta på plats i de gudstjänster som firas. Desto fler deltar via nätet. Vi får se om det påverkar kollektresultatet. Jag hoppas förstås att det ska vara många som vill bidra till vårt arbete.

För att ta de förändrade förutsättningarna på allvar gör vi därför en del annorlunda satsningar i år. Det känns roligt att med en bloggpost kunna sammanfatta.

Film

En av mina medarbetare har klippt ihop en film där Svenska kyrkans Ärkebiskop, Antje Jackelén, berättar vad Bibeln betyder för henne. Även Bibelsällskapets ordförande, biskop Åke Bonnier och undertecknad är med. Vi hoppas att många församlingar ska använda denna film i sina gudstjänster på Bibelns dag och kanske även lägga upp den på sina webbplatser och i sociala medier. Håll utkik efter den på vår webbplats och på Facebook.

Annonser

Vi annonserade redan i december i några olika kyrkliga tidningar. Den hos oss som gör annonserna lyckas nästan alltid pricka rätt. Jag hoppas många såg den.

Även nu i januari har vi en annons. Den nämner Bibelns dag men har också ett annat budskap, nämligen att vi snart släpper det vi kallar för Pilotöversättningen av tre bibelböcker: Markusevangeliet, Filipperbrevet och Första Johannesbrevet. Redan finns de fyra första kapitlen av Markusevangeliet tillgängliga på vår webbplats. Länken kommer här.

Facebook

Under veckan som leder fram till Bibelns dag kommer ett antal personer finnas med bild och ett citat på vår Facebooksida. De berättar rakt upp och ner vad Bibelns betyder för dem. Roligt!

Instagram

Svenska Bibelsällskapet har inget eget Instagramkonto men som av en händelse är jag ansvarig för Svenska kyrkans vandringskonto denna vecka. Det innebär att jag får ett antal möjligheter att berätta om Bibelns dag.

Twitter

Vi har inte heller något Twitterkonto men jag har ju ett eget och tänkte använda veckan till att dela information kring Bibelns dag.

Dagen B

När vi väl är framme vid den 17 januari kommer jag att predika utanför Örebro på morgonen. Det sker i Lekebergskyrkan i Fjugesta kl 10. Tanken var att jag skulle åka dit men det blir en förinspelad predikan.

Kyrkkaffe dricker jag på Bokhandeln Arken, där vi dukar upp ett Corona-säkert bord med biblar. Ett samarrangemang mellan Bibelbutiken och Arken mellan 12 och 15.

På eftermiddagen kl 17 predikar jag i Stefanskyrkan, som hör till S:t Johannes församling i Stockholm. Även detta kommer att vara förinspelat.

Senare på kvällen är jag också vidtalad att vara med i ett digitalt event i Uppsala, med anledning av Bibelns dag.

Och det jag nu nämnt är bara sådant som jag är iblandad i. I många församlingar planeras säkert olika saker. Vår förhoppning är att det blir stor uppmärksamhet kring Bibeln den 17 januari.

Bibelsällskapet - del 7: olika språk.

I tisdags åkte jag upp till Jokkmokk. Det är tredje gången i år som jag åker en längre sträcka tåg. I januari blev det en resa till Småland och en till Västerbotten. Denna månad en till Jokkmokk och om några veckor till Småland igen och i samma veva Skåne. Svenska Bibelsällskapet är hela Sveriges Bibelsällskap. Från norr till söder.

Det är allas Bibelsällskap. Bland våra huvudmän har vi inte bara kyrkor och samfund utan några andra organisationer finns också med. Svenska akademien och Kungliga Vitterhetsakademien finns också representerade i huvudmannarådet. (När jag nämner detta för en del av det uppväxande släktet, som aldrig hört ordet ”vitterhet” tror de att det finns en ”bitterhetsakademi”. De blir väldigt imponerade över att någon också tänkt på detta behov!)

Att Svenska akademien är en av huvudmännen skulle kunna peka i riktning att Svenska Bibelsällskapets uppdrag endast är att översätta Bibeln till svenska och nå dem som talar svenska. Men så är det inte alls. Dels finns Ekumeniska rådet i Finland också med som huvudman, vilket visar att vi arbetar för svensktalande även i andra länder, dels arbetar vi med översättningar till andra språk än svenska. Några av de erkända minoritetsspråken i Sverige håller vi precis på med: meänkieli och fler av de samiska varieteterna (för tillfället sydsamiska och lulesamiska). Dessutom säljer vi ju biblar på ett antal andra språk, som också talas i Sverige, i Bibelbutiken.

Kungaparet ser rätt så glada ut. Längst t v Ingrid Inga.

Därför var det också rimligt att jag som generalsekreterare i höstas skrev till hovet för att erbjuda kungen ett exemplar av Biibbal 2019, Bibeln på nordsamiska. Svaret kom i december. Kungen ville gärna ta emot Biibbal 2019 men helst i Jokkmokk i samband med Samernas nationaldag den 6 februari. Därav min resa i den gångna veckan.

När vi hade överläggningar med de projektgrupper som arbetar med bibelöversättning till sydsamiska och lulesamiska fick jag rådet att be någon same vara med och överlämna bibeln. På så sätt skulle det nordsamiska språket också kunna höras i samband med överlämnandet. Därför bad jag ordföranden i Svenska kyrkans samiska råd, Ingrid Inga, att vara med. Trots det lärde jag mig också att läsa en psaltarvers (Ps 119:105) själv. Jag kan inte låta bli att fascineras över språk och ser det alltid som en positiv utmaning att försöka lära mig.

Du sátni lea lámpá mu juolgái
ja čuovga mu bálgái.

I Bibel 2000 står det:

Ditt ord är en lykta för min fot,
ett ljus på min stig.

Mitt korta anförande följer nedan:

Det är med stor tacksamhet vi idag överlämnar ett exemplar av Biibbal 2019 till Bibelsällskapets beskyddare, kung Carl XVI Gustaf.
År 2019, UNESCO:s internationella år för urfolksspråk, slutförde bibelsällskapen i Sverige, Norge och Finland arbetet med en ny nordsamisk bibelöversättning.
Teamet av översättare från de norska, finska och svenska delarna av Sápmi, har fått lägga många timmar på att hitta en gemensam stavnings- och språkstil som omfattar hela det nordsamiska språkområdet.
Vi hoppas och tror att denna bibelöversättning ska vara betydelsefull för standardiseringen av det nordsamiska skriftspråket.
Det är också vår övertygelse att Bibelns ord genom denna historiska översättning får nå ännu fler människor. På deras hjärtas språk.

Därefter läste Ingrid Inga ett längre stycke ur Bibeln (Psalt 96:10–13) på nordsamiska:

Förkunna bland folken: Herren är konung!
Världen står fast, den kan inte rubbas.
Han dömer folken med oväld.
Må himlen fröjdas och jorden jubla,
havet brusa och allt det rymmer,
marken och allt den bär må glädja sig.
Då skall alla träd i skogen jubla
inför Herren – se, han kommer,
se, han kommer för att råda över jorden,
råda rättvist över världen,
råda trofast över folken.

Det var en av mina medarbetare som hjälpt mig att välja detta bibelord. Mycket passande. Dels konstateras att Gud står över alla världsliga ledare, dels talar psalmen om att Gud dömer rättvist, med oväld. Det uppfattade vi som ett viktigt budskap med tanke på Girjasdomen. Dessutom beskriver psaltarpsalmen att även skapelsen har en egen roll att spela.

Ingrid Inga övertygade mig dessutom också om att vi borde ge kungen och drottningen varsitt exemplar av Bibeln. Det blev väldigt bra. Jag är glad att jag lyssnade på det rådet.

Samma dag hade också Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén och biskopen i Luleå Stift, Åsa Nyström, publicerat ett uttalande, där de fördömde den rasism som getts uttryck för genom hot och hat efter Girjasdomen. Viktigt. Länken kommer här.

Visuell läskunnighet

Begreppet lärde jag mig i torsdags, när jag deltog i ett symposium, som anordnades av Svenska kyrkans ärkebiskop, Samarbetsrådet förjudar och kristna, Judiska centralrådet och Katolska kyrkan i Sverige. Överskriften var:

Att måla "den Andre" på väggen - symposium om antijudisk kyrkokonst

I inledningen förstod jag att Gunnel Borgegård, ordförande för Samarbetsrådet för judar och kristna, var den som kom med idén, efter att ha lyssnat på en uppsättning av Palestrinas Improperierna i Uppsala Domkyrka. Texten är djupt problematisk. Kristus anklagar i sångerna sitt folk för sitt lidande. Hon tog därför kontakt med Ärkebiskop Antje Jackelén, som tyckte ett symposium skulle vara en god idé. Förstod jag det hela rätt involverades sedan bland andra Centrum för Religionsdialogi Stockholms stift och det var de som kläckte idén till rubriken.

Under förmiddagen fick vi lyssna till Anders Andrén, professor i arkeologi vid Stockholms universitet, som bedriver projektet Representation och diaspora. Judar i det medeltida Europa. Hans föreläsning hette:

Mellan välvilja och förakt. Bilder av judar i svenska kyrkor

Oerhört informativt och påläst. Samma sak gällde nästa föreläsning. Herman Bengtsson, forskare vid Upplandsmuseet och docent i konstvetenskap vid Uppsala universitet. Hans tema var snarlikt:

Medeltida bildkonst och antijudiska tendenser

Om Anders Andrén var mer översiktlig, så gick Herman Bengtsson mer på djupet. Det är verkligen upprörande att se alla dessa exempel på antijudisk kyrkokonst.

Den som ändå grep mig starkast var den tredje föreläsaren, Joanna Rubin Dranger, affilierad professor i illustration vid Konstfack, serietecknare och bilderboksskapare. 

Stereotyper och bilders makt

I början av sin föreläsning benämnde hon hur det måste riva upp sår hos dem som utsätts för antisemitism, när alla dessa bilder visas. I lokalen fanns ju ett antal rabbiner och säkert andra judar. Tanken hade farit genom mitt huvud att det måste vara förenat med stor självövervinnelse att närvara denna dag. Hon satte ord på det och det uppskattade jag.

Joanna Rubin Dranger visade en bild av Moa Sundkvist, som illustrerar
GöteborgsPostens omslag  från 1862, vart 25:e år, fram till 2012. Den synliggör dagstidningens
utveckling mot ett allt mer visuellt media.  I bilden representeras text av streck och bilder av kryss.

 Men hon vidgade också frågan till att gälla många olika visuella representationer och gav oss begrepp och verktyg för att förstå vad det är som händer, när ”den andre” framställs. Hon underströk att de stereotypa bilderna av judar inte är avbildningar utan ett

… inlärt skyltssystem

Ja, så måste det ju vara. Hon visade övertygande om hur t ex Hergé i boken Tintin i Kongo inte följer sin gängse stil, när han målar afrikaner. Tvärtom är de kraftigt stiliserade. Enligt Joanna Rubin Dranger var Hergé förmodligen inte medveten om det utan ritade utifrån detta inlärda skyltsystem.

Hon menade att vi behöver bli visuellt läskunniga idag, när alltmer kommunikation handlar om bilder. Det behövs på samma sätt som vi behövde lära oss läsa, när boktryckarkonsten gjorde att det kom fler och fler böcker.

Det hennes föreläsning fick mig att förstå är att vi förmodligen fortsätter med dessa stereotyper. Och att vi behöver mer kunskap om hur de fungerar.

Som jag ser det behöver vi verkligen tala om de antijudiska stereotyperna. Inte minst i vår tid, när antisemitismen blossar upp på nytt. För mig som lärare i homiletik (predikokonst) var det en inspirerande förmiddag. Jag arbetar mycket med parallella frågor i predikan. Många nytestamentliga texter innehåller för oss problematiska beskrivningar av judar. Det predikanter behöver förstå är att inte använda judisk tro som en mörk bakgrund till Jesus. Det är lätt att köra i diket och använda även verbala stereotyper.

Dessvärre missade jag eftermiddagen. Det utlovades att dessa föreläsningar ska läggas upp på hemsidan. Länken kommer här.

Den som är intresserad av den visuella makten kan titta mer i den kunskapsbank, som bland andra Joanna Rubin Dranger står bakom, som heter

Bilders makt

Detta är viktigt för det har att göra med hur vi ska kunna leva ihop i vår värld. Jag vill inte oreflekterat tillhöra den minoritet, som med hjälp av stereotypa representationer förtrycker stora delar av världen.

Följande två filmer visar tydligt vad det handlar om. Den ena kommer som en länk här. Den andra kan Du se genom att klicka i filmen.

Ny rektor välkomnas

Helen Ottosson Lovén, Antje Jackelén och Kenneth Nordgren.

Idag välkomnades vår nye rektor vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut, Kenneth Nordgren. Det skedde i inledningen av högmässan i Uppsala domkyrka. Det var Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén och Svenska kyrkans Generalsekreterare, Helen Ottosson Lovén som ledde den delen av högmässan.

Ärkebiskopen följde först ordningen för mottagande av medarbetare, som finns i kyrkohandboken del II. Detta följdes av att Generalsekreteraren läste ett stycke ur andra Korinthierbrevets 12:e kapitel, om Kyrkan som en kropp med olika lemmar.

Därefter fortsatte ärkebiskopen med ett kort tal. Hon underströk att Kenneth tillträder sin tjänst i en banbrytande tid. Hennes första punkt handlade om att utbildningsinstitutet nu klarat av sina första år och att en utvärdering kring den nya utbildningsreformen snart ska offentliggöras. Den andra delen rörde det faktum att alla nivåer i Svenska kyrkan nu fokuserar på undervisning och lärande och att nästa kyrkomöte också ska ha detta som tema. Sist menade hon att det är ett privilegium och en utmaning att få rusta blivande kyrkomusiker, församlingspedagoger, diakoner och präster för kyrklig tjänst.

Det var fint att få vara med och be för Kenneth i hans nya uppgift. Jag insåg dock att vi nog borde informerat våra studenter om att detta mottagande skulle äga rum. Med risk för att jag missade några ansikten såg jag bara en enda studerande i domkyrkan. Från personalen var vi två. Det hade varit roligt om fler varit där men jag tror faktiskt inte att de visste om det. Sedan är det ju många som pendlar och firar gudstjänst på andra orter, när det väl är söndag. Eller i andra församlingar i Uppsala.

Kyrkoledare till stöd för konvertiter

SKR's generalsekreterare, Karin Wiborn inleder bibelläsningen.

Idag har kristna på olika platser i landet samlats i bön och till stöd för alla de människor som konverterar till kristendomen i Sverige och vars beslut inte tas på allvar av migrationsverket.

Som många andra tog jag mig till Filadelfiakyrkan i Stockholm, där en gudstjänst, organiserad av Sveriges Kristna Råd, ägde rum med start kl 18. En stor grupp kyrkoledare fanns på plats. Tre av dem, Anders Arborelius (biskop, Stockholms katolska stift), Antje Jackelén (ärkebiskop, Svenska kyrkan) och Lasse Svensson (kyrkoledare, Equmeniakyrkan) läste upp berättelser av eller om fyra olika konvertiter och hur de blivit misstrodda i asylprocessen.

En av dem var Mahmoud, en ung man i Jönköping, som tog sitt liv, när han fick avslag på sin ansökan om asyl. Det framfördes en sång som även sjöngs på hans begravning. Starkt!

Alla samfundsledarna läste sedan bibelord eller artiklar ur FN’s deklaration om mänskliga rättigheter.

Bland annat lästes det bibelord (5 Mos 16:20a), som är temat för Böneveckan för kristen enhet (18-25 januari 2019):

Det rätta, endast det rätta, ska vara din strävan.

Ärkebiskop Antje Jackelén läste artikel 1:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

En stund senare hölls en ljusmanifestation på Sergels torg. Vi bildade ett lysande hjärta för att uttrycka vår önskan att mer kärlek och barmhärtighet ska få råda.

Allra sist sjöng vi ett bibelord från Rom 8:39

Intet kan mig skilja från Guds kärlek,
intet kan mig skilja från Guds nåd.
Varken liv eller död,
icke djupaste nöd
kan mig skilja från Guds kärlek.

Imorgon ska en grupp av representanter för SKR möta migrationsverket. Ett böneämne.

Pittsburgh – why?

Yesterday, Saturday 27 October 2018, one of the deadliest attacks on the Jewish community in US history took place, according to CNN, when 11 persons were shot dead in the Tree of Life Synagogue in Pittsburgh.

US Attorney Scott W. Brady said:

The actions … represent the worst of humanity

It is appalling that the person who murdered the eleven people and wounded others have used bible quotations on social media to fuel his anti-Semitism. This is of course nothing new, which makes it even worse. We who confess ourselves to be Christians need to work even harder to stop this abuse of God’s name.

Late Archbishop Nathan Söderblom, Nobel Peace Prize
Laureate in 1930, looks down on the panel. I think he
would have been pleased with the conversation.

With this outrageous background it felt as a positive and constructive initiative that the Archbishop of Church of Sweden, Antje Jackelén, gathered a group of deacons and pastors on Friday around issues of dialogue between Jews, Muslims and Christians. We who are ordained and employed by Church of Sweden on national level stand under her oversight. Hence she gathers us twice every year for deliberations. This time the theme was

Learning and teaching in our different traditions

The panel consisted of Morton Narrowe, former Rabbi of the Stockholm Synagogue, Mohammad Fazlhashemi, professor of Islamic Theology and Philosophy at Uppsala University and Antje Jackelén, Archbishop of Church of Sweden.

It is difficult to cover a one and a half hour long conversation in a blog post. Suffice it to say, most of the time they were in agreement. To me that in itself was a good thing. That religious leaders from different traditions meet in peace and understanding.

One thing I would like to comment, though. The moderator, Jakob Wiren, theological secretary at the Archbishop’s office, has published a book on Christian Education, where he also speaks about the way different religions teach faith. He claimed that textbooks in school often describe people of faith in a stereotype way. If there for instance is a photo of a Jew, he is often orthodox with ringlets. The same with Muslims and Christians. Always the extremes. He wished for the education of school teachers to take this into account and safeguard that they are aware of this risk. Religious people are often alienated or exoticized.

Right now my wife is studying religion at Mid Sweden University. She shares a lot with me and I am under the impression that her studies are taking this into account. The literature and the teacher portrays the different religious traditions with respect and in their web seminars they discuss exactly the issue that Jakob Wirén pointed to. That is reassuring to know.

The illustration shows Judaism as a Tree of Life.

My wife also showed me a report she and her study group produced while she studied at Sigtuna Folk High School in the early eighties. She trained to become a Parish Educator and this study had the title:

Judaism. What can the roots teach us?

She has been working with Christian Education since then. With every age – from infant to old aged. In Sweden and Southern Africa. This also belongs to the full picture. While we as preachers have struggled with our theology on the relation between Christianity and Judaism, the Parish Educators have known better. It is important to know that this challenge lies with every Christian. How to look at the other with respect and curiosity.

I am also happy to be part of the Preaching Blog named Tala väl. (Literally: Speak well - meaning that we have to talk about other people of faith in a benevolent manner. And especially about our Jewish siblings.)

Let us continue the good work and always avoid describing the other in a way that is untrue. The rules of late Bishop Krister Stendahl still stands:

1. When trying to understand another religion, you should ask the adherents of that religion and not its enemies.

2. Don't compare your best to their worst.

3. Leave room for “holy envy.”

Vår ärkebiskop besöker SKUI

Ärkebiskopen under korsets tecken.

Idag fick vi besök av ärkebiskop Antje Jackelén på Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala. Hon har tidigare besökt institutet på den andra utbildningsorten, Lund. Nu var det alltså vår tur. Hon hade avsatt hela förmiddagen till detta. Hennes föreläsning varvades med gruppsamtal och återkoppling. Det är inte enkelt att sammanfatta förmiddagen men jag ska försöka. Temat för förmiddagen var

Reformation och folkkyrka

Det handlade helt klart om reformationen men jag tror faktiskt inte jag hörde ärkebiskopen tala mycket om folkkyrkan. Däremot mycket om

Kyrkan i det offentliga rummet

Flera gånger gjordes kopplingar till det dokument som Lutherska Världsförbundet arbetat fram, som har just detta namn. Antje Jackelén har själv varit med i arbetsgruppen. Visst finns det klara kopplingar mellan begreppet ’Kyrkan i det offentliga rummet’ och begreppet ’folkkyrkan’. Men samma sak är det inte.

Dokumentet speglar luthersk teologi från hela den världsvida kyrkan. Det var också märkbart i hela förmiddagen, hur viktigt det är för ärkebiskopen att vi har något att lära från andra delar av den världsvida kyrkan. Hon delade intryck från Indien, Myanmar, Transsylvanien, Egypten och många andra platser. Vår närvaro i samhället, fick vi höra, är en nerv i den kristna tron. Vi ska vara salt och ljus. Johannesevangeliet lär oss att Gud älskade världen. Det står inte kyrkan.

Större delen av föreläsningen kom dock att handla om hur reformationen påverkat oss i detta avseende. Ärkebiskopen menade att reformationsåret inte handlade om Luther utan om just reformationens påverkan på oss. Det är viktigt för vår självförståelse. Trots detta var Luther ytterst närvarande i föreläsningen.

Reformationens påverkan på oss sammanfattade ärkebiskopen i fem punkter:

1. Det handlar om bildning
2. Det handlar om frihet
3. Det handlar om rädsla
4. Det handlar om att förstå
5. Det handlar om hopp

Bildningsaspekten var temat för bokmässan i höstas, där Svenska kyrkan var en stor aktör. Inget märkligt i att detta var punkt 1. Ärkebiskopen slog ett slag för detta att kunna något ’by heart’. Jag trodde att hon här skulle tala mer om satsningen ’Dela tro – dela liv’.

Under punkten om frihet kopplade hon ihop rättfärdiggörelsen med rättvisan. Där introducerade hon också en röd tråd i föreläsningen, som hon brukar återkomma till. Att luthersk teologi alltid kommer parvis. Som lutheraner är vi marinerade i dialektiken. Vi har lärt oss att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Vidare har reformationen lärt oss att skilja mellan olika former av rädsla och att kunna hantera rädsla. I denna del blev hon förhållandevis personlig och talade om långflygningar. Det finns en risk, menade hon, att flygande skambeläggs. Risken är att rädslan gör oss antingen passiva eller panikslaget hyperaktiva. Vi förstod att det finns ett etiskt dilemma för en ärkebiskop, som å ena sidan behöver kunna besöka t ex kristna i andra delar av världen och å andra sidan vill prioritera tåg framför flyg. Någonstans bakom detta dilemma skymtade en bild fram av en förstående Gud: den älskande fadern och tröstande modern.

När det kom till förståelse och hermeneutik fick vi följa med in i samtal med Werner Heisenberg och Niels Bohr. Samt Niezsche.

Under den sista rubriken – den om hopp – gick en stor del av tiden åt till att förklara tvåregementsläran. Den handlar ytterst om att hålla ihop tillvaron och förstå att Gud tar hand om världen på två sätt. Vår roll i det offentliga rummet är att mobilisera hopp. I detta är dopet viktigt. Dopet visar oss att nådens gåva alltid kommer före uppdraget och uppgiften.

Det var fint att se hur studerande och ärkebiskops interagerade och trivdes ihop. Vi lärare och anställda var med utan att ha någon uttalad roll. Innan förmiddagen var slut fick vi dels ett bibelord från första Petrusbrevet 3:15

Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.

Och en uppmaning att be för ärkebiskopen som hon ber för oss. Fint! 

Reformationen och sommarvärdarna

Artikeln i Kyrkans Tidning är tyvärr bakom en betalvägg men de uppmärksammade
också dessa två romerska katoliker bland sommarvärdarna.

Det blev 2017 och vi firar reformationen. Sveriges radio har verkligen tagit detta på allvar i valet av sommarpratare.

I vanliga fall brukar det finnas med minst en präst eller en biskop i listan över sommarvärdar. Jag läser igenom årets presentation och hittar en biskop och en före detta präst/pastor. Båda tillhör den Romersk katolska kyrkan. Det kallar jag att kontextualisera reformationen 2017. Förändringens vindar blåser.

Som den uppmärksamme läsaren förstår är detta inte en djuplodande teologisk bloggpost utan en så kallad randanmärkning. Framtiden får utvisa om detta var en enskild händelse eller del av en trend.

Biskopen heter Anders Arborelius och är biskop för Stockholms katolska stift. Påven Fransiskus har utnämnt honom till kardinal. Det går att läsa på det Stockholms katolska stifts hemsida. Den förste svenskfödde kardinalen. Just nu är Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén i Rom tillsammans med Anders Arborelius, för att möte just påven Fransiskus. Den före detta prästen/pastorn heter Ulf Ekman och prästvigdes för Svenska kyrkan före snart 40 år sedan. Några år senare grundade han Livets Ords församling i Uppsala. Häromåret konverterade han till den Romersk Katolska kyrkan. Tidningen Dagen skrev om det 2014.

En av de andra på listan läste en gång teologi för att bli präst, vill jag minnas: Douglas ”Dogge Doggelito” León. Det skrev åtminstone Aftonbladet år 2016. Men enligt Mitti hela Stockholm har han sedan dess hängt in prästkappan i garderoben.

En och annan har idag hört av sig och undrat om jag själv är på listan. Mitt namn står nämligen där. Men det är en namne, som är polis i Stockholm. Nära skjuter ingen hare. Inte ens om skytten är polis.

Det är möjligt att jag missat någon. Det kan finnas kollegor på listan, utan att jag känner dem. Hoppas i så fall bli upplyst om det.

Det finns självklart många lutheraner med på listan. Så möjligen är det en alternativ läsning. Sveriges Radio vill lyfta fram det som vi lutheraner kallar för det allmänna prästadömet. I så fall har de verkligen tagit reformationen på allvar.

Språkfilosofi

Rowan Williams förbereder sig. Men vad funderar
Antonius över i bakgrunden?

Det blev trångt i Museum Gustavianum Auditorium Minus, när den förre anglikanske ärkebiskopen, Rowan Williams, höll sin hedersdoktorföreläsning med rubriken: Christology and Philosophy: 

Kierkegaard, Wittgenstein and Chalcedon

Exempelvis såg jag att Svenska kyrkans förre ärkebiskop, Anders Wejryd, som också är just hedersdoktor, fast på Sveriges Lantbruksuniversitet, fick sitta på golvet längst bak i salen.

Det var framförallt en språkfilosofisk föreläsning. Föreläsaren återkom ofta till ordet grammatik. Men det handlade på intet sätt om det vi vanligtvis förknippar med grammatik. Snarare grammatik i en slags filosofisk bemärkelse.

Utgångpunkten var Ludwig Wittgenstein (1889-1951) och dennes tänkande kring etik, estetik och även religion. På samma sätt som ett etiskt ställningstagande inte kan vara sant eller falskt, kan inte heller vårt tal om Gud vara sant eller falskt i vetenskaplig mening. Detsamma gäller när vi beskriver det estetiska. Mycket handlar det om, menade Williams, hur vi utrycker oss. Så drog han en vits. Jag hade hört den förut och den var rolig redan då!

      En samling fångar berättar roliga historier för varandra. De gör det så ofta, så de har gett historierna nummer.
-         39, säger en fånge och alla andra vrider sig av skratt.
-         24, säger en annan och ingen skrattar.
-         Varför skrattade ni inte, frågar fången.
-         Det beror på ditt sätt att berätta historien, svarar de andra.

Från den tidiga Wittgenstein, som menade att talet om etik, förundran och tro är nonsens (men helt rimligt att uppehålla sig kring, eftersom det är sådant vi människor talar om), rörde sig föreläsningen mot den senare Wittgenstein, som – tror jag – hade ett mer öppet sinne gentemot talet om Gud. Vad jag förstår var inte Wittgenstein själv en troende person men ansåg att talet om Gud ändå har positiva effekter. Eller något sådant.

Rowan Williams återkom till parallellen mellan Gud och företeelsen ’färg’. Går det att tänka sig en värld utan färg? Troligen inte. Lika avgörande är det att antingen tänka sig Gud eller inte Gud i relation till tillvaron. Däremot går det att tänka sig de olympiska gudarna som inslag i tillvaron. Om t ex Poseidon finns, påverkar det bara oss, när vi åker båt. Annars behöver vi inte bry oss.

Föreläsningen tog sedan sikte på Kierkegaard, som tydligen inspirerat Wittgenstein. När jag nu tittar i mina anteckningar inser jag att jag inte riktigt greppade denna del. Var det Wittgenstein eller Kierkegaard som menade att världen inte är mirakulös, utan  tvärtom ordinär? Eftersom vi inte har någon jämförelsepunkt till världen blir det betydelselöst att säga att den är mirakulös. Eller var det Williams eget bidrag.

Nåväl, detta ledde över till diskussionen – som blev mycket kortfattad – kring konciliet i Kalcedon 451 (C.E.) där Williams konstaterade att det som är gudomligt med Jesus Kristus är inte att Jesus Kristus gjorde under. Undren var del av Jesu Kristi ’inkognito’. Ett alltför stort fokus på att Jesus är Gud, minskar snarare Guds gudmlighet. Kristi gudomlighet bevisas främst genom handling. Framför allt genom kärleken.

Med stor sannolikhet har jag missat vissa delar av föreläsningen. T ex hänvisades även till Bonhoeffer. Möjligen störde det mig lite att den var centrerad så mycket kring några västerländska män. Och rörde sig på en mycket filosofisk nivå, fjärran från våra levda liv. Men visst, ibland ska det väl också finnas tid för det filosofiska samtalet.

Jag funderade över hur ämnet hade avhandlats i Sydafrika? Svårt att säga. Säkert hade någon form av maktperspektiv anlagts. Förmodligen hade även presentationen av föreläsaren varit lite längre.

Protokollet ser olika ut i Sydafrika och Sverige men jag noterade att fyra personer reste sig och lämnade plats på första raden, när Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackélen kom in med sin make och sin adjunkt, som jag tror hade en dotter med sig. Säkert skulle något liknande skett i Sydafrika.

Däremot har jag svårt att se en sydafrikansk ärkebiskop emeritus sittande på golvet. För mig blev Anders Wejryd ett exempel på Kristi efterföljelse och hur den påverkan Kristus har på oss, kan se ut. Att Kristi gudomlighet bevisas genom handling. Framför allt genom kärleken.

Vår ärkebiskop i Irak

Idag fick jag syn på följande tweet:

Jag förstår att Ärkebiskop Antje Jackelén har varit i Irak, eftersom det står Mosul på en skylt. Men kan bara ana orsaken till resan.

Min aning är att hon rest dit med andra kyrkoledare för att möta de kristna i Irak. Om det är så, vilket jag tror, är det mycket bra.

Det ska bli spännande att höra mer.

Samernas nationaldag

Uppsala domkyrkas flickkör - klädda i rött och blått - de dominerande
färgerna i Sapmis flagga. 

Cariola Rosdotter Eriksson

Med anledning av samernas nationaldag gick vi iväg till Uppsala domkyrka. Konsert med Uppsala domkyrkas flickkör (under ledning av Margareta Raab, som kommer från Norsjö i Västerbotten, inte långt från Bastuträsk). Organist Andrew Cunning. Men framför allt, denna dag, Cariola Rosdotter Eriksson. Hon är ättling i 12:e generationen till den förste samiske prästen i Svenska kyrkan, Andreas Petri Lundius. Hon är född och uppvuxen utanför Gällivare men bor nu utanför Uppsala.

Konserten varade ungefär en timme och bestod av körsång, orgelmusik och jojk. Cariola Rosdotter Eriksson hade också en traditionell trumma med sig, som hon trummade på.

I dagarna har det kommit ut en bok om Svenska kyrkans och den svenska statens förtryck av samerna. Den heter:

”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka”

Den kan beställas – följ länken här. Den handlar om nomadskolorna. Vissa samiska barn tvingades gå i internatskola långt hemifrån. Andra fick stanna kvar och gå i vanlig skola. Svenska kyrkan och den förste biskopen i Luleå, var drivande bakom tillkomsten av nomadskolorna. De fanns enligt DN mellan 1913 och 1962. Jag har på andra håll läst att de lades ner först 1967. Det var en ohelig allians mellan stat, kyrka och rasbiologiska ideer, som födde fram förtrycket.

Svenska kyrkan på nationell nivå arbetar sedan några år tillbaka med en s k vitbok, som ska komma ut i mars. Idag är det, såvitt jag förstår, ingen i Svenska kyrkan som försvarar det som skedde. Ärkebiskopen, Antje Jackelén, säger på Svenska kyrkans hemsida, angående boken om nomadskolorna.

Berättelserna i denna bok måste höras! Utan dem kan inte Sverige göra upp med sin koloniala historia. I Svenska kyrkan vill och måste vi ta ansvar för vår del av denna historia.

Det som händer i Sverige idag är viktigt. Inte bara att Svenska kyrkan gör upp med sitt förflutna. Domen i Gällivare tingsrätt, där Girjas sameby, enligt Svenska Dagbladet, får rätt emot staten, är mycket glädjande.

Naturligtvis går det att hitta former för samexistens i de delar av Sverige, där samerna av urgammal hävd, bedrivit renskötsel, jagat och fiskat. Det tror i alla fall jag.

Det fanns en tid när samernas trummor
brändes. Det är på tiden att de återigen
får höras.

Idag vajade Sapmis flagga utanför Uppsala domkyrka. I bakgrunden Gustavianum,
som var Universitetets huvudbyggnad när det begav sig.

Hustrun hade en samisk handväska i kyrkan idag.
Det kan vara Hanna Tuolja i Tarfekluokta,
utanför Porjus, som har gjort den.

Min arbetsplats

Förra veckan skrev jag och min chef under mitt anställningskontrakt. Med andra ord är jag fast anställd som lärare i pastoralteologi, särskilt homiletik, vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Tjänsteställe är Uppsala. Jag är glad över detta. Att undervisa blivande kyrkoarbetare i predikokunskap eller predikokonst, som homiletik också kan betyda, är meningsfullt. Under hösten har jag vikarierat på tjänsten och det gav alltså mersmak.

Samtidigt som min anställning blir klar skrivs det om min arbetsplats i Kyrkans tidning. Två veckor i rad. Sammanlagt sex artiklar.

Dessvärre går det inte längre att länka till Kyrkans tidning på nätet. Den som vill läsa måste ha en prenumeration och logga in med särskilt lösenord. Tråkigt! Jag förstår om en del artiklar ska vara material som läsare måste betala för men det försvårar för bloggare. Nu får jag nöja mig med att hänvisa till pappersupplagan.

De tre första artiklarna publicerades i Kyrkans tidning nr 48, som kom ut 26 november. Den första beskriver arbetsmiljön vid institutet och hänvisar dels till en arbetsmiljörapport som gjorts, dels till ett brev, som lärarna vid dåvarande Pastoralinstitutet i Uppsala skickade till kyrkostyrelsen och generalsekreteraren i augusti 2014. Kyrkans Tidning har här ett sakfel. De skriver att det var lärare vid utbildningsinstitutet som stod som avsändare. Det är inte korrekt. Det var lärare vid Pastoralinstitutet. Utbildningsinstitutet startade i september 2014. Om jag förstår saken rätt.

Ett problem med mottagande av brevet verkar vara att det aldrig diariefördes och att inget svar lämnades. Vad detta beror på vet inte jag. Men visst är det olyckligt?

I den andra artikeln i KT nr 48, får vår rektor, Anne-Louise Eriksson, komma till tals. Hon menar bland annat att starten av utbildningsinstitutet varit ansträngd. Hon beskriver det som ett år då ”rälsen lades medan tåget gick”.

I den tredje artikeln är det biskopen i Uppsala stift, Ragnar Persenius, som, enligt Kyrkans Tidning, oroas över ”kraftig nedrustning”. Han oroar sig också över hur rekrytering av nya medarbetare kommer att ske. Tja, jag är en av de senaste rekryteringarna. Tack, Ragnar! J Han har också frågor kring huruvida utbildningsinstitutet ska ägna sig åt liturgisk utveckling. Det är församlingarnas och stiftens ansvar, menar han. Detta går förstås att diskutera. Att utbildningsinstitutet inte kan fatta beslut i den liturgiska utvecklingen är väl klart. Men tror biskop Persenius verkligen att blivande kyrkoarbetare inte har idéer och visioner om hur kyrkans liturgi skulle kunna bli bättre? Måste inte alltid kyrkans sätt att fira sin gudstjänst förändras, eftersom det omgivande samhället gör det? Mitt sätt att se det är att en plats som utbildningsinstitutet måste kunna vara en arena där nytänkande sker. Sedan bejakar jag helt och fullt att andra delar av kyrkan måste vara med och att besluten framför allt fattas av kyrkomöte, läronämnd och av församlingar i remissrundor.

Det mesta av vårt arbete, menar jag, handlar ändå om själva hantverket och vi är noga med att de studerande verkligen följer gällande kyrkohandbok.

I KT nummer 49 får två av de studerande i Uppsala komma till tals. Det är två av tre studerandeskyddsombud: Margareta Andersson och Erik Keijser. De kopplar ihop de studerandes studiesituation med den omorganisation som skett av kyrkans utbildningar. De är kritiska.

Även här är Kyrkans Tidning inte uttryckligen medveten om att det finns två campus vid utbildningsinstitutet. Uppsala – men även Lund. Dessutom ges vissa kurser i Göteborg och Umeå. Detta kunde Kyrkans Tidning upplyst om.

De två andra artiklarna i KT nr 49 är intervjuer med generalsekreteraren vid kyrkokansliet, Helén Ottosson Lovén och med Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén. De får båda frågan om de har förtroende för utbildningsinstitutets rektor och svarar båda jakande, även om generalsekreteraren är tydligare.

Är detta alltså min nya arbetsplats? Ja och nej. Det som beskrivs är självklart verkligheten men det är inte hela verkligheten. I min vardag är mycket bra. Samtidigt som det finns problem. Det är så, som Kyrkans tidning skriver, att en del av personalen söker sig bort. Alla gör det inte för att de är kritiska men en del gör det.

Jag förstår de studerande som inte har tålamod att vänta till 2017 eller 2018 på att situationen ska bli bättre. Skälet är enkelt: då har de studerat färdigt. De vill såklart att utbildningsinstitutet ska fungera bra under det år de är där. Ett rimligt krav.

Det som på kort sikt bör göras, för de studerande, är följande, som jag ser det:

1. De studerandes upplevelser behöver tas på allvar. Dialog mellan ledningen och de studerande är nödvändig. Denna dialog sker också. Bland annat i de studeranderåd som finns. Säkert kan detta förbättras.

2. Samordningen inom de olika programmen kan förstärkas. Detta är ju ett problem i många utbildningssammanhang. Att tentor, prov och inlämningsuppgifter kommer i sjok. Jag tror att ledning och lärare tillsammans behöver ta tag i detta, så att de studerande får en rimlig studiesituation.

3. Information från lärare och ledning till de studerande sker idag på ett oorganiserat sätt. Alla lärare mejlar var för sig till klasserna. Ingen samordning sker. Detta gör att de studerande blir överösta med mejl. Och ibland skickar vi ut ändringar sent. Det skapar förvirring och det blir lätt att viktig information missas. Vi försvarar oss ibland med att en digital lär-plattform är under utarbetning. Men det är ju en klen tröst, för de studerande vi nu har kommer inte att få glädje av denna reform.

Nu kan det så klart sägas att dessa problem inte är unika för ett kyrkligt utbildningsinstitut. Att liknande problem inte uppstår när andra institutioner omorganiseras. Självklart är de problem som finns vid utbildningsinstitutet även generella problem. Men det ska inte användas som ett försvar. Utan som en maning till att ta lärdom av andras erfarenheter och göra något åt det.

Det finns en plan för en förbättrad arbetsmiljö. Det redovisas i KT nr 48. Som nyanställd vill jag på ett konstruktivt sätt vara med och jobba enligt denna plan. Men jag tror att det vore bra om den kommuniceras även till de studerande. Vi har ju delvis en gemensam arbetsmiljö.

Troligen vore det bra om även andra kritiker kan få ta del av den. Exempelvis biskoparna.

Kläder – viktigt?

Min kollega, Philippe Denis, blir utnämnd till 'Fellow of the University'.
Han har en ganska medelmåttig, svart dräkt från något uuropeiskt universitet.
Betydligt färggrannare är dräkten från UKZN.

De senaste dagarna har jag reagerat på kläder. För någon vecka sedan hade vi 'graduation'. Då går alla lärare i en procession. Den ena utstyrseln är förgrannare än den andra. Det är vackert. Men såklart signalerar kläderna också annat än skönhet. Makt och position.

Vi människor hör till djurriket. Där uppträder också individer i vackra skrudar. Främst männen. Men förmodligen finns det, som alltid, undantag. Skillnaden är att inte djuren behöver klä på sig (eller klä ut sig).

Det var inte så lätt att hitta företag som säljer biskopsskjortor
 för kvinnor. Denna skjorta benämndes inte som sådan. Men är dock lila.

T ex läste jag en artikel av forskaren Karin Sarja. Women’s situation in Church of Sweden. Där hänvisar hon till en predikan, som dåvarande biskopen i Lunds stift, Antje Jackelén, höll 2008. Det var 50-årsjubileum efter beslutet 1958 att öppna prästämbetet för kvinnor. Predikan tog sin utgångspunkt i apostlagärningarn 16:14-15 där Paulus, Silas och Barnabas kommer till Thyatira och möter Lydia. Det som här har med kläder att göra är att Lydia handlar med purpurtyger. I sin predikan 2008 gav Antje Jackelén, enligt Kyrkans Tidning, ett affärstips till Lydia:

Satsa på biskopsskjortor för kvinnor. Det är en underutvecklad men växande marknad.

En kul poäng, tycker jag.

Sedan dyker drottning Silvia och prinsessan Madeleine upp i mitt facebook-flöde. De har varit på besök hos påven Fransiscus. Läser jag på SvT. Och de har varit iklädda svarta sjalar. Jag får lära mig att det på spanska kallas 'mantilla'. Efter en ganska lång kommunikation på facebook inser jag att det är samma ord som 'mantilj' i en av Evert Taubes slagdängor:

Förmodligen ska jag ange att hovet har copyright på detta foto. Läste dock
att jag får använda det om jag anger fotografen. Han heter Henrik Montgomery.

Dragspel, fiol och mandolin hördes från krogen och i salen steg jag in, där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm satt den bedårande lilla Carmencita ....

Inser att jag aldrig förstått vad en mantilj är, förrän nu.

Och idag dyker Equmeniakyrkans nya gudstjänstdräkt. En blå så kallad 'robe'. Intressant. På denna kan pastorer och diakoner använda en så kallad 'stola' – det som även biskopar, präster och diakoner i många andra kyrkor bär. Som en randanmärkning reagerar jag på att pastorer och diakoner använder dem olika. Diakonen ska ha den korslagd över höften och pastorn ska ha den rakt hängande. Här tror jag Equmeniakyrkan blandar bort korten. Så gör även Svenska kyrkan. Stolor hänger olika för biskopar, präster och diakoner. På en alba har prästen inte rakt hängadande stola utan den är korslagd på magen. Om vi däremot har ett s k räcklin kan stolan hänga rakt ner. Enligt mitt sätt att se det, borde samma sak gälla för diakoner. Annars är budskapet att biskopar och präster kan göra likadant ibland men aldrig diakoner.

Blått brukar annars i kyrkliga sammanhang vara Marias färg. Men jag
tror inte att Equmeniakyrkan tänkt så.

Detta var dock en liten utvikning. Det som är intressant är att vi verkar behöva kläder för att uttrycka oss. För Equmeniakyrkan är det viktigt att markera att det fortfarande råder valfrihet. Sofia Camnerin, som är biträdande kyrkoledare säger enligt Sändaren:

Det här är ett erbjudande .... Men man får göra precis som man vill under ordinarie gudstjänst. Full frihet råder.

Den blåa dräkten har valts, för att den finns hos metodisterna. När Equmeniakyrkan bildades, var ju metodisterna en av tre samfundsbildare.

Så, vad vill jag säga? Egentligen bara fundera högt kring detta med kläder. Själv använder jag ju både prästkläder och akademisk dräkt. Det senare mer sällan. Skulle jag kunna klara mig utan? Kanske. Många kyrkor gör ju det. Men å andra sidan är det vackert. Däremot inser jag mer och mer att det är viktigt att fundera över sambandet makt/position och kläder. Den lila biskopsskjortan signalerar ju helt klart makt och position. Den svarta mantiljen på drottningen och prinsessan kanske kan sägas signalera underordning. Vad signalerar Equmeniadräkten? Jag vet inte riktigt.

Att vara eller inte vara Charlie ...

Det mesta är redan skrivet. Själv kopierade jag ett pressmeddelande från Kyrkornas Världsråd i min förra bloggpost. För att jag tyckte det var bra och balanserat.

Alltså: först inträffar terrordådet i Paris. Sedan skrivs/sägs massor i vanlig media och ännu mer i sociala medier. När det är gjort kommenteras på det som redan sagts och skrivits. Nu är vi kanske inne på tredje varvet. Minst. Finns det något mer att säga? Jag vet inte men jag skriver ändå. För det handlar ju till stor del om det fria ordet, eller hur?

Det självklara har jag redan skrivit. Terrordådet i Paris var fruktansvärt. En kriminell handling. Men, som alla terrordåd, utfört på en ideologisk grund.

Problemet börjar när olika tyckare och tänkare (som jag) ska sätta in det som skett i ett sammanhang. Den vanligaste reflektionen i Europa, är att måla upp en kamp mellan extremistiska krafter och demokratiska. Självklart står Europa för det demokratiska och 'de andra' för det extremistiska. Några väljer då att avgränsa gruppen extremister till bara vissa och menar att dessa finns överallt. Så gör t ex Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, när hon skriver:

Tillsammans måste vi bekämpa den extremistiska ideologi som ger bränsle åt attacken. Vi måste också motarbeta det felaktiga skuldbeläggande som sker när denna ideologi förväxlas med religion.
Lika lite som terrorattentaten i Norge 2011 kan rättfärdigas på kristna grunder kan attentatet i Frankrike 2015 göra det på muslimska.

Och visst är det sant. Extremism finns i alla mänskliga sammanhang och leder ofta till brutalt våld.

En annan grupp, som ibland känns ganska stor, är de som menar att det som skedde i Paris är ett uttryck för en kanske extrem, men dock vanlig form av Islam. De som ser det så undrar ofta, varför inte världens muslimer fördömer det som skedde.

Min upplevelse är att muslimer världen över verkligen fördömer det som inträffat. Det hävdas av många. T ex Huffington Post. En annan internetsida, .Mic, har samlat olika uttryck för avsky från arabvärlden.(Nu vet jag förstås att arab och muslim är olika saker. Jag tar upp det, för att många i väst blandar ihop begreppen).

Att skylla terrorattentatet i Paris på Islam är okunnigt och fördomsfullt. Lyssna t ex på en intervju med professor Reza Aslan. (Han har skrivit en uppmärksammad bok om Jesus, som jag recenserat för ett tag sen. Den tyckte jag inte var så bra men i intervjun är Professor Aslan lysande.) Intervjun, som är på engelska, tar 6 minuter. Den är värd att se, för den visar hur mycket västvärlden generaliserar kring Islam. Länken kommer här.

Det som har stört mig i många reflektioner är företeelsen att dela in världen i onda och goda människor och att göra det på ett mycket förenklat sätt.

Därför håller jag inte helt med den ledare som DN hade den 8 januari med rubriken:

Jo, det är vi mot dem

Jag är med, när de skriver:

Det är vi som kallar oss muslimer, kristna, judar, buddhister, hinduer, asatroende, ateister eller agnostiker. Och som menar att våra medmänniskor har rätt att kalla sig, och tillbe, vad de vill. Vi står mot dem som menar att just deras gud är den ende tillåtne och att den som smädar denne gud förtjänar att dö.

Men i nästa mening skriver DN:

Det är vi som till skillnad från dem som låg bakom attacken tror på pluralism, på flera religioner, flera sanningar, flera åsikter som får brytas mot varandra i öppen debatt.

Jag håller inte med. Kanske är det bara slarvigt skrivet men jag tror inte 'på flera religioner'. Väldigt många troende människor i världen tror på en religion eller snarare, tror på Gud på det sätt som just den religionen gör. (Med alla de varianter som finns inom olika religioner).

Men bara för att jag är kristen och inte håller med Bahá'í  eller Buddhism, betyder inte det att jag vill hindra någon annan att tro som hen tror.

När jag läser DN känns det som att DN egentligen menar att det är de som omfattar en postmodernistisk verklighetsuppfattning mot dem som 'lever kvar' i det moderna eller ännu värre i det för-moderna. DN kan gärna tycka så och får så klart även uttrycka det. Men alla som inte är postmodernister är inte per definition onda. Och, det kommer nog att visa sig, att det även i den postmoderna verklighetsuppfattningen kan finnas nog så mycket förakt och fördomar mot 'de andra'. (Själv rör jag mig mellan dessa tre olika verklighetsuppfattningar och tror inte ens att indelningen i förmodernt, modernt och postmodernt helt och fullt täcker in vår underbart, komplicerade mänsklighet.)

Det måste det vara tillåtet att kritisera Charlie Hedbo. Det gör t ex Jacobin, som är en webbaserad vänstertidskrift i USA. De hävdar att Islam framställs rasistiskt i Charlie Hedbo’s teckningar. 

Websidan Polifonen, går så långt som att säga att Charlie Hedbo är

... ett politiskt språkrör för högerextremismen.*

Men ordet är försett med en asterisk och när jag läser längre ner på sidan ser jag följande kommentar:

Delar av den franska vänstern har i många avseenden adopterat extremhögerns retorik. Så trots att Charlie Hebdo alltså är en så kallad vänstertidning, härbärgar de konservatismens muslimkritik. Därav ordvalet, “högerextremism” i texten.

Detta håller jag inte med om. Men jag inser att jag förmodligen vet för lite om Cahrlie Hedbo. Dessutom är det kanske inte rätt tillfälle att kritisera Charlie Hedbo. Det uppfattas lätt som ett sätt att anföra förmildrande omständigheter.

Men tänk efter: går det inte att hålla dessa två teser i medvetandet samtidigt? Det var helt oförsvarligt att avrätta journalisterna på Charlie Hedbo. De dog för det fria ordet. Det är det ena. Just därför, för att tidningen egentligen vill åstadkomma debatt, har vi rätt att använda just detta fria ord, till att kritisera deras satirteckningar. Det är det andra.

Men, allt har sin tid. Just nu står jag kvar vid det jag skrev i min förra bloggpost:

I am Charlie.