Bishop Emeritus Dr M. Nthuping has passed on

Today I read on Facebook the announcement of the passing on of one of my friends and role models. The whole announcement reads:

Dear Sisters and Brothers

Greetings to you in wonderful name of Our Lord and Saviour Jesus Christ. 

It is with sadness to inform you of the passing on of Emeritus Bishop Dr M. Nthuping. He was called to eternal rest late afternoon on 25 January 2019. Emeritus Bishop Dr Nthuping served the ELCSA BOTSWANA DIOCESE as her Bishop. 

The will be a Memorial Service on Wednesday 30 January 2019, in Bloemfontein Phahameng Lutheran Church at 14:00. 

The Funeral Service will take place on FRIDAY in Bloemfontein. We will communicate time and venue as soon as we have all information. 

We enjoin you to pray for the Nthuping family in this time of mourning. (Communication from COD)

The first time I met Bishop Nthuping was 1982 in Bloemfontein. I was a young youth worker and travelled with one of the youth pastor of Cape Orange Diocese, Rev. Gustaf Ödquist, also from Sweden. The bishop was at the time Dean of Free State Circuit.

If my memory serves me well, we also met in Sweden. He was visiting Church of Sweden and was sent from the Head Office with a map in order to visit Bishop Bengt Sundkler. (No one obviously had the time to accompany him or just felt that a map was enough.) Bishop Nthuping was surprised when he asked a neighbour to Bishop Sundkler if he was in the right staircase. The neighbour (who actually lived next door to Bishop Sundkler) was not aware of the profession of his neighbour.

Next time we met was in 2002 when our family had moved to Bloemfontein. He inspired me to start with my doctoral studies at University of the Free State (UFS). He himself was awarded his doctorate from the very same faculty. His thesis was:

The characterisationof Pontius Pilate in the four gospels 

I attended the defence and it was also very inspiring. (In 2013 I led a series of Bible Studies on the character of Pilate in the Anglican Cathedral in Pietermaritzburg. I don’t think I would have done that, if not Bishop Nthuping had written about Pilate before.) Honestly, I spoke about the Bishop this week, with my students, when we touched on Pilate in a lecture.

Bishop Nthuping came to my graduation and we arranged this photo with my
supervisor, Prof Piet Strauss, a youth leader in our church, Kele Leeuw and myself.

When I defended my own thesis, I got a tricky question from the opponent. At the very same moment, the Bishop – a bit late – came into the hall – and we were interrupted. That gave me time to think through the question and I could after the intermezzo deliver an answer.

Later that evening my wife and I through a dinner for friends and relatives. Bishop Nthuping made us the honour to open the dinner with prayer. We appreciated that.

He served for a long time in Blomefontein. I rememeber when he told us about a service in the Germanspeaking Lutheran Church in Bloemfontein. This was during Aprtheid. He was invited to preach. After the service he stood at the entrance to greet the parishoners. Half of them did not want to shake his hand. Those were difficult times.

When we lived in Bloemfontein the Bishop - due to other reasons - worshipped in the very same church. He was not resentful.

As a Bishop he served in the Diocese of Botswana, of the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA).

Our thoughts and prayers are with his family. We remember Bishop Michael Nthuping with thankfulness and pray that he will rest in peace. Being a pastor I am sad that I will not be able to participate in the funeral. I know that all present pastors will gather around the tomb and together chant:

Lord, now lettest thou thy servant depart in peace according to thy word. 

For mine eyes have seen thy salvation, 

Which thou hast prepared before the face of all people; 

To be a light to lighten the Gentiles and to be the glory of thy people Israel.

Tsamaya ka kagisho!

Rötter, köl och underarbete

Carina, Tina och Annette sjunger slutpsalmen, d v s Sv Ps 17, som
passar bra i Skara: Ge Jesus äran!

Helgen har tillbringats i Västsverige. Dels hos sonen. (Min son sjömannen, som jag bloggade intensivt om för några år sedan, under utbildningstiden. Som nu har blivit min son överstyrmannen.) Dels i Skara på diakon-och prästvigning. Det var två som vigdes till präster: Annette Börjesson och Tina Haettner Blomquist och en som vigdes till diakon: Carina Björklund.

Det som gjorde starkast intryck på mig i Skara skedde före själva vigningsmässan. Vi som skulle medverka (jag representerade Svenska kyrkans utbildningsinstitut) skulle vara på plats i domkyrkans krypta, under högaltaret, klockan 10. Där skedde en enkel information om det praktiska. Sedan bad vi morgonbön och därefter anbefalldes enskild bön. Vi satt i tystnad under en halvtimme. Biskopen, kandidaterna, assistenterna och några till. Så befriande. För mig blev det en påtaglig bild av bönen som de rötter, som gör att trädet kan stå upprätt. Det förstärktes av att vi befann oss i kryptan, under domkyrkan.

Ytterligare en dimension lades sedan till trädmetaforen, när kollekten gick till föreningen Senapskornet, som har som främsta uppgift att stötta

Kwazamokuhle Diaconic Centre

i Sydafrika. Det är det sydöstra stiftet i den lutherska kyrkan, Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA), som där bedriver diakonalt arbete. Tillverkning av korgar, pärlarbeten, oblatbageri, verkstad för liturgiska kläder och mycket annat gott arbete sker på Kwazamokuhle. Det ger arbetstillfällen till framför allt kvinnor. Oblatbageriet drar väldigt mycket ström och därför samlas nu pengar in till solceller.

Om Du vill vara med och stötta projektet finns ett swishnummer:

123 105 32 22

Märk gåvan: solceller.

På detta sätt kan vi vara med och bidra till att en annan kyrka, som vi har en långvarig kyrkorelation med, får växa. Bidra till att människor får växa. Senapskornet – det minsta av alla frön, säger Jesus. Ja, det går att läsa mer om vad Jesus säger enligt Markus 4:30-32

Vad skall vi likna Guds rike vid? Vad skall vi använda för bild? Det är som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.

Den lutherska kyrkan i södra Afrika är en av våra äldsta kyrkorelationer. Och även om det är just Skara stift som har en vänstiftsrelation med det sydöstra stiftet, där Kwazamokuhle ligger, så är relationen med hela ELCSA en angelägenhet för hela Svenska kyrkan. Ett sätt att gestalta denna relation, som startade 1876, är att vara med och stötta solcellsanläggningen i oblatbageriet.

Solen njöt jag också av hos sonen, i lördags, när det var dags för underhållsarbete på den båt, som är sonens bostad. Så viktigt det är med underhållsarbete. Blir inte underarbetet rätt, så kommer färgen att flagna och fukt tränga sig in. Vi skrapade och putsade.

Min förhoppning och tro är att vi också, vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut, fått vara med och bidra till att de som denna och nästa helg vigs till tjänst i Svenska kyrkan, samt de andra som utbildas för andra tjänster i vår kyrka, får ett bra underarbete, att bygga vidare på.

Det är på samma sätt som det var med förberedelsen inför förmiddagens vigningsmässa. För att fortsätta det nautiska bildspråket kan vi beskriva bönen som kyrkans köl. När kölen är djup och stadig, kan kyrkan sätta många segel, så att andens vind kan blåsa kyrkan i rätt riktning.

Med andra ord är jag glad för en helg som innehållit både bön och arbete. Som det heter på latin:

Ora et labora.

Ordination in ELCSA-SED 25 June 2017

What a joyful event. The South Eastern Diocese of the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa got 13 new pastors on Sunday 25 June. I was privileged to be part of the service, which took place at the Diocesan centre at Umphumulo. This might be the last ordination service that Bishop P P Buthelezi leads. He will retire later this year. On this occasion he was surrounded by two other bishops namely Bishop Emeritus S P Zulu (one of his predecessors)  and Bishop Emeritus Dr M Biyela, former bishop of the Eastern Diocese.

Five of the candidates I have taught – either at the Lutheran Theological Institute (LTI) or at the School of Religion, Philosophy and Classics (SRPC) at the University of KwaZulu-Natal (UKZN). The main reason for my presence was however the ordination of Rev. Selom Klu. The first time I met him was in Kalmar in the South of Sweden. I think it was in 2010. He lived in Blomstermåla and was very active in Ålem Parish, where my wife worked as Parish Educator.

We moved to Pietermaritzburg in South Africa 2013 and in 2014 Selom also moved there. He lived at the LTI and continued his theological studies at UKZN. He was my student in homiletics and liturgy. When we moved back to Sweden in 2015 Selom remained in South Africa and last year he was accepted as a candidate for ordination into priesthood.

Selom is originally from West Africa and is now a full pastor in the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa after a number of years in Sweden. The common feature here is of course the Lutheran Church. Selom was born into the Lutheran Church in Togo, became active in the Lutheran Church in Sweden and now in Southern Africa. With this blog post I want to share some highlights of the ordination service.

The first youtube clip is part of the Nicene Creed, which the candidates confess together.

Thereafter Bishop P P Buthelezi asks the candidates a few questions and they all answer yes.

Central in any ordination service is when the candidate gets the stole laid on her or his shoulders. (In Church of Sweden the bishop always literally does that part.) On the other hand priests in Church of Sweden do not get a bible, an altar book, a chalice and a paten. (One has to mention that the chalice and paten is just there as symbols. The rest is given to the candidate. This means that every candidate keeps chasubles in every liturgical colour. In Church of Sweden the chasuble belongs to the Parish and is kept in the church.)

The laying of hands is also a central part of the liturgy. In this case it is the bishops and the deans that lay hands on each candidate.

Each candidate is introduced to the congregation. It is the deputy bishop, Dean N Myaka, who introduces them and he describes Selom as a missionary with links to Church of Sweden.

Here follows some photos from the ordination service.

Rev. Selom Klu

Bishop Emeritus M Biyela, Bishop P P Buthelezi, Bishop Emeritus S P Zulu.

Directly after the ordination all the newly ordained walk in a procession to meet their congregants.

All the 13 newly ordained. Eight of them are self supporting ministers and the other five are full pastors. Among them are some of my students. Second from the left is Selom Klu. Sixth from the left Ntuthuko Nkosi. Next to him Nokukhanya Mngoma and thereafter Njabulo Madonsela. The tall pastor fourth from the right was also my student: Msizi Mkhathini. I was very happy to be there and 

participate in their ordination.

South African connection in the north of Sweden

Newly ordained deacon Linda Jele with her parents, Moses and Eivor - and me.

This weekend I represented Church of Sweden Institute for pastoral Education at the ordination of one deacon and five priest in Luleå Diocese, in the north of Sweden. I have taught a few of them. Among them the deacon, Linda Jele. Her father is from Machadodorp (eNtokozweni) in Mpumalanga, South Africa. I was very happy to be able to greet him in IsiZulu. His name is Moses Jele and he comes from the Swedish Alliance Mission. He has lived in Sweden many years but was back in South Africa a few years as Rector of the Phumelela Bible College (PBC) in White River. We know quite a lot about the Swedish Alliance Mission (SAM) after our ten years in Aneby (in the south of Sweden). A close relative of our daughter’s best friend had been a missionary of the SAM to South Africa. Her name is Barbro Fritz. So I was aware that the SAM operated in that part of South Africa. Today the PBC is run by the Alliance Church in South Africa (TACSA).

Linda Jele has already worked a few years in Piteå Parish. I lived in that Parish when I was younger. From 1970-73 I attended school in Långträsk. Grade 4-6. Linda will now continue her work as an ordained deacon.

Tommy, Joel, Rebekca, Bishop Hans Stiglund, Johannes, Linda and Gustav.

Luleå Diocese also got five new priests. One of them, Joel Wadström, will work within the Swedish Evangelical Mission (SEM) an independent organization within the Church of Sweden. The others will work within different parishes of Luleå Diocese, Church of Sweden. One of them, Rebecka Folkesten, studied at Johannelund School of Theology. Johannes Lindsund studied at our institute, on our campus in Lund, in the south of Sweden. Gustav Frosteblad and Tommy Persson were two of my students at our institute in Uppsala.

I enjoyed being part of this joyous occasion. In two weeks’ time I will participate in an ordination service of the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA). Will I then meet someone from Luleå?

In Luleå Cathedral I always make a stop at the triptych by Mats Risberg:
Tree of life (sometimes called: Our neighbour in the world).
The artist was inspired by Matthew 25:40.
And the king will answer them, ‘Truly I tell you, just as you did it to one
of the least of these who are members of my family, you did it to me.’

The Bible in the midst of everything

Friday and Saturday last week we spent in Göteborg. We took part in a conference called:

Bibeln mitt i allt

Which in English means: "The Bible in the midst of everything". The Diocese of Göteborg together with Church of Sweden’s national head office arranged the conference. One contributing factor that made us participate was one of the key note speakers:

Solomuzi Mabuza

We got to know Solomuzi when we lived in Pietermaritzburg in South Africa. He is a pastor of the Evangelical Lutheran Church of Southern Africa (ELCSA). He was at the time working at the Ujamaa Centre for Biblical and Theological Community Development and Research, connected with the University of KwaZulu-Natal (UKZN).

Presently he is employed by the University of South Africa (UNISA).

Solomuzi facilitating
the Contextual Bible Study

In Göteborg he facilitated Contextual Bible Studies. It is always rewarding to read the Bible with others. Especially with a commitment that all voices must be heard.

Therefore I also asked Solomuzi to come to Uppsala and share his insights with us at our Institute for Pastoral Education. And so he did. On Tuesday at our school. But also yesterday in another venue. Together with six students Solomuzi and I travelled to the Lutheran sisters’ convent

Alsike Kloster

We met with refugees and asylum seekers from a number of countries. And we read the Bible together. More than ten languages were spoken in the room and the Bible was read in many of those languages. We had to translate to one another, which of course slowed down the process. On the other hand this is not entirely negative:

If you want to walk fast; walk alone. If you want to walk far, walk together

We were truly blessed at the convent. To be in a space were everyone is given a chance to tell one's personal story and to find that this space is created within the biblical narrative. We read Genesis 12:1-9 and this is one of the verses we read:

Go from your country, your people and your father’s household to the land I will show you. 

Bishop Emeritus Carl-Axel Aurelius, Rabbi Peter Borenstein, Imam Salahuddin Barakat
and Dr. Lina Sjöberg in a conversation around Abraham sacrificing his son

Solomuzi Mabuza and Sofia Strinnholm
in one of the Eucharist services in the
Cathedral of Göteborg

Axel-Ivar ‘Dabulamanzi’ Berglund

Today my friend and mentor - in a sense one of my spiritual fathers - Axel-Ivar Berglund was buried. The funeral service, with Eucharist, was held in the Cathedral of Uppsala. Here in Pietermaritzburg we held a memorial service. It started at 11 am and ended 1.30 pm – exactly when the funeral in Uppsala began.

The chapel at the Lutheran Theological Institute was not full but many people came. Former students and colleagues of Axel-Ivar as well as the students of the institute were there. A few persons were given a chance to say a few words, among them two retired Lutheran pastors: Rev. Nxele and Rev. Naika. Also prof Draper from UKZN, one of my colleagues, spoke.

The service was led by Bishop Biyela. The local dean, Myaka, and another pastor also took part in the liturgy. I chanted the Swedish funeral prayer (begravningsmässan). So, the service was held in English, isiZulu and Swedish.

So many good words were said about the life and contribution of Axel-Ivar. A priest, an ecumenist, an activist, an academic were some of the perspectives. His zulu name was used by some: Dabulamanzi, which means 'the one who crosses waters', if I am not mistaken. Rev. Naika, who is from the Indian community, gave him the title: My Guru.

The strongest impression today the oldest, present person made on me. Rev. Nxele came with his wife. He was driving himself. 91 years old. He was ordained in 1958 by the bishop of Stockholm, Helge Ljungberg, who had flown down to South Africa because the local bishop had died. After ordaining Rev. Nxele, bishop Ljungberg consecrated a new bishop in what was then the South Eastern Region of the Lutheran Church. His name was Helge Fosseus.

When I was writing this blog post I felt I needed to check the spelling of Rev Nxele’s surname. So I googled. And I found his name in an article. In a footnote. The article’s title is:

Black critics of Lutheran Mission in Zululand and Natal in the 1950s, with particular emphasis on socio-political issues. By: Odd Magne Bakke

The foot note reads:

Both the retired Zulu pastor, R. E. Nxele and the retired missionary A.I. Berglund
emphasized this fact in interviews with the author respectively in Durban (November 2008) and in Uppsala (October 2010).

Isn’t that strange. There they are. In an academic article about the critique of western mission in South Africa.

Today they were united in another way. Far apart in so many respects but in the sacramental reality close.

Of course it would have been fantastic to be part of the funeral Service in Uppsala, but in the universal church it does not really matter. I know that a colleague from Pietermaritzburg, Rev. Bongani Zulu, was present in Uppsala, in the cathedral where his great, great uncle, Joseph Zulu was ordained as the first African priest of the Church of Sweden in 1901.

The relation between the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa and the Church of Sweden is old and there are so many personal links. I feel privileged to be part of this relation. I am thankful for the world wide – in the true sense of the word – Catholic Church.

Today this church, which crosses over borders, celebrated the life of a son of the soil: Axel-Ivar ‘Dabulamanzi’ Berglund.

Hamba kahle, Baba! Go in peace, Father!

Ny kyrkohandbok

Arbetet med ny gudstjänstordning gick väldigt snabbt och slutresultatet blev bra. Först var jag tveksam och ville inte delta. Egentligen har jag heller inte deltagit. Den arbetsgrupp som jobbat med den nya ordningen har bara tillfrågat mig ibland.

I stort sett är det en person som drivit denna fråga. Hon har sedan sökt kontakt med olika instanser, som tittat på förslag och godkänt. Av olika skäl har inte en enda kyrkomusiker varit inblandad.

Vilket inte är så konstigt, eftersom det inte finns någon kyrkomusiker i vår församling i Eastwood. Inte i någon av de andra församlingarna i kontraktet heller. I den Lutherska kyrkan i södra Afrika finns över  huvud taget väldigt få kyrkomusiker. Inte någon enda är anställd. Möjligen finns en handfull frivilliga organister. I de flesta fall sjunger församlingen a capella. Och det gör de väldigt bra.

Det började när församlingens äldsta en söndag pratade med hustrun och sa att den upptryckta gudstjänstordningen inte stämmer. Vissa moment finns inte med och det är många felstavningar. Så hustrun talade med församlingsprästen och kyrkorådets ordförande och fick klartecken.

Det är OK. Vi är glada om Du skriver ut en ny gudstjänstagenda.

Även en av de mest kunniga biskoparna i kyrkan har varit konsulterad. Snart är arbetet med en ny gudstjänstordning på engelska klar. Den följer helt och hållet kyrkans gällande gudstjänstordning men en del oklarheter har rätats ut.

Annat är det med handboksarbetet i Svenska kyrkan. I dagens Kyrkans Tidning på nätet läser jag att styrkommitteen i stort sett dissar den enorma protest som verkar komma från kyrkans musiker. Det är sorgligt. Framför allt är det sorgligt att ordföranden, biskop Per Eckerdahl, ger uttryck för en ganska rigid inställning:

De arbetsformer som valdes för många år sedan har vi ingen möjlighet att lägga om nu. Det var ett vägval som gjordes då och kyrkokansliet arbetar nu för fullt med revideringen av förslaget.

Men om förslaget är dåligt, är det inte bättre då att bromsa nu? Eller har flertalet musiker i kyrkan så fel?

Nu ska jag erkänna att jag är dåligt insatt. Men det lilla jag ser och hör från min kant, känns inte hoppfullt. Och lite fick jag stifta bekantskap med förslaget innan vi flyttade till Sydafrika. Jag var inte så imponerad.

Dessutom är det tråkigt att samtalet om texterna helt verkar ha hamnat i skymundan.

ELCSA slams Nkandla report

As media has reported already last week, for instance the Mail and Guardian, the Police Minister of South Africa has filed a report on Nkandla, where he concludes that President Zuma does not need to pay back any money. All upgrades were necessary, says Police Minister Nathi Nhleko.

Now our Lutheran Church, ELCSA, has issues a statement. It reads:

The Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA) in her 130th Church Council sitting dated 1st – 3rd June 2015 would like to add its voice in condemnation of the defensive stance as reflected in the Police Minister Nathi Nhleko’s Nkandla Report that absolved President Jacob Zuma from repaying any money for the security upgrade to his home.

We slam Nhleko’s report which contradicts the findings of Public Protector Thuli Madonsela and we want to categorically state that it is shocking and a grave mockery of justice. Failure of the President and the relevant ministers to own up to the unjustifiably high costs of the upgrades damages the moral integrity of the whole governing system.

As states by the SACC we believe that the review of the Public Protector’s report should have been conducted by a competent independent body or arm of government and not by a minister who serves the whim of the Office being investigated.

As a Church we also appeal to all citizens to unite across political, social, economic and religious persuasions to hold all of us who are in positions or influence accountable.

“We will continue to pray for the government to be directed in the ways of justice, honesty, peace and dignity for all”.

We can not sit back and condone that the Visitor’s Centre, the amphitheatre, the cattle kraal and chicken run and the swimming pool are security related. How the Minister has arrived at the conclusion leaves us with more questions than answers. Our view point does not discount the fact that we appreciate the need to protect the President and his family; however the costs incurred to date are exorbitant and have cause public outrage.

We urge the Minister and President Zuma to own up and take the citizens of this Country seriously by owning up and implement the recommendations of the Public Protector.

Bishop M M Ditlhale, Presiding Bishop

It is good. Maybe also brave. I see some signs that churches in South Africa are reclaiming a prophetic role. I welcome that.

Presently I attend a conference at the University of the Western Cape, where the Anglican Archbishop Thabo Makgoba also criticized the government. He said:

The ruling party fears a strong and united church.

He also asked, which I found surprising:

When do we as an ecumenical church withdraw our moral support of a democratically elected government?

Also the South African Council of Churches has spoken out an blasted President Zumas behaviour in parliament:

We are gravely concerned about the failure of the president and the relevant ministers to accept moral and political responsibility in relation to the unjustifiably high costs of the upgrades

SACC's Preseident, Siwa, said in the statement, according to ENCA.

Kyrkan hierarkisk - ett mellanspel.

Biskop Sibiya är egentligen en trevlig och lite blyg man.

Jag skriver ju egentligen om Svenska kyrkan och dess hierarkier. Idag, när vi firade högmässa i Matchibisa, i Pietermaritzburg, var en biskop emeritus med. Hans namn är Sibiya och han var en gång i tiden 'Presiding Bishop' i ELCSA.

Det var därför det stod en fåtölj bredvid altaret, när vi kom.

Ofta skriver jag om hur mycket vi har att lära oss av våra trossykon i Sydafrika. Sången, dansen, lekfolkets engagemang och ansvarstagande. Ja, listan kan göras lång.

Men en fåtölj till biskopen blir jag inte imponerad av.

Det säger en del om hierkier, som letar sig in överallt.

About Lutheran Education and a mirror

Behind the table the panel sits, chaired by a Lutheran bishop from Namibia.
On this side of the table the academic staff of the LTI sit.

Today I attended the final session of a three days evaluation process at the Lutheran Theological Institute, in Pietermaritzburg. I contribute with some teaching there and was happy to be invited into this process.

The process started long ago and an internal evaluation has been carried out at the LTI. The management, the Council and the SALTTT (Southern African Lutheran Theological Training Trust) wanted this external evaluation in the first place and as far as I can understand the panel was well equipped for the task.

Today they delivered an executive preliminary report. The panel introduced it in a professional way, saying that this was not a forensic investigation but a report that should help the institution to improve. Already at that stage I could foresee that the critique was going to be substantial.

The report was divided into affirmations, commendations and concerns. I will not go in and reveal details, as I don’t think this is the correct forum. I just want to point to some areas where the panel had concerns. These areas are well known and so they also came up this time.

The history of the Lutheran Theological Institute is explained like this on the website:

The Lutheran Theological Institute was constituted by consolidating the Umphumulo Lutheran Theological Seminary (LTS) and the Lutheran House of Studies in Pietermaritzburg (Luthos) in January 2003.

Luthos had been there since maybe 30 years, run by the Lutheran Churches with German origin, called the United Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (UELCSA). The Umphumulo Lutheran Theological Seminary (LTS) was run by the black church, the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA). When the two institutions merged, the objective was to promote Lutheran Unity. This is still a concern. In my own understanding the process is too slow. An overarching vision in many South African contexts is to work towards transformation. I would like this to happen also in the Lutheran family of churches.

Another major issue is that the LTI lacks its own accreditation. Students get registered at the Theological Education by Extension College (TEEC) which is a correspondence institute. Staff and management at the LTI are working towards getting own accreditation as a tertiary educational institution. This process is also slow. Much hope is projected to accreditation as a quick fix. Which I guess will not be the case. But I do agree with other staff members that the TEEC arrangement does not work at present. Instead of being lecturers we as academic staff become tutors. My reading is that the teachers seek to get their own accreditation, so that they can build own curricula and teach Lutheran theology in a way that will allow them to teach with passion. Now academic staff has to abide with TEEC material. It is never good to just repeat what others have produced.

However, I am very happy that the evaluation took place and I now hope and pray that the findings will be shared amongst all the relevant stake holders and also that the institution will be transformed in this process.

The principal concluded by saying that the panel has acted as a mirror. When you see yourself in the mirror, he said, and find out that something is wrong, then you correct it.

Gudstjänst i Soweto

Peter och Mmaletsatsi innan gudstjänsten börjar.

En spännande helg i Gauteng (den provins som både Pretoria och Johannesburg ligger i) fortsatte idag med gudstjänst i en av våra lutherska församlingar i Soweto. (Som betyder SOuth WEstern TOwnships). Peter Svensson, vår kollega, delar kontor med bland andra Kirkens Nødhjelp (Norweigan Church Aid). En av de anställda på NCA tillhör en församling i nordvästra Soweto, i området Dobsonville. Dit åkte vi i morse och gudstjänsten började strax efter kl 09.00, nästan på utsatt tid.

När vi kom övade en mycket duktig kör, men det visade sig att de var på väg till en annan gudstjänst. Lite snopet! Men självklart tog de inte sången med sig. Kyrkan var välfylld och sången stark (med eller utan kör).

Som vanligt fick olika grupper i församlingen agera kör i stället. Först alla kvinnor, sittandes på sina platser. Sedan reste sig alla män (eller de flesta) och samlades längst bak och sjöng en psalm tillsammans. Peter och jag var med och kan nu alltså på vårt CV lägga till att vi även sjunger i Dobsonvills lutherska manskör. Inte illa!

Peter och jag lägger vårt bidrag i kollekten.

Gudstjänsten leddes av en diakon. Under ett kort tag utbildade ELCSA diakoner i Pietermaritzburg och idag mötte vi en av dem. Följdaktligen firade vi inte nattvard. Mot slutet av gudstjänsten bad diakonen mig komma fram och bland annat förmedla Guds välsignelse till församlingen. Eftersom församlingen firar gudstjänsten både på engelska och seTswana, valde jag att läsa välsignelsen på seTswana. Jag kan den utantill. Men idag gick det inte så bra. Jag stakade mig på andra raden. Vad händer då? Självklart fyller 5-10 röster i församlingen i, så att jag kommer rätt och kan avsluta välsignelsen. Härligt!

Vi blev varmt välkomnade och fick vi komma fram och presentera oss i samband med pålysningarna. Detta är så självklart i denna del av den världsvida kyrkan. Varför gör vi det så sällan i Svenska kyrkan? Jag vet att det inte skulle passa alla att tvingas komma fram och inför alla presentera sig. Men kanske kunde det finnas ett moment, där de som aldrig förut varit i kyrkan får en möjlighet att presentera sig – om de vill. I alla fall är det något att fundera över.

Fem timmars resa hem till Pietermaritzburg gick bara bra och vi körde in genom vår grind precis innan solen gick ned. En fin helg i Gauteng. (= platsen för guld på en blandning av Afrikaans och seTswana).

Söndag igen

Hustrun är i Moçambique och är med på biskopsvigning. Det anglikanska Lebombo-stiftet får ny biskop. För första gången på 37 år. Så länge har den förre varit i tjänst. Biskop Dinis Sengolane var enbart 30, när han vigdes. Enligt uppgift ska han finnas med i Guiness Rekorbok med två rekord. Både som den yngste anglikanske biskopen i modern tid och den som varit längst i tjänst. Han är mycket respekterad, inte minst för insatsen som medlare mellan regeringen och Renamo. För en tid sedan blev det fred efter en långdragen, delvis väpnad, konflikt. Hustrun är där, eftersom Lebombostiftet är vänstift till Västerås stift, som också har en delegation på plats. Hustrun arbetar ju som ett stöd för denna och fyra andra vänstiftsrelationer, som finns mellan stift i Svenska kyrkan och stift i södra Afrika.

Det tygstycke som hänger framför altaret i Eastwood,
antependiet, har en djup symbolik om hur Jesu födelse
och Jesu lidande hänger ihop. Kampen mellan ont och gott.

I min gräsänklingstillvaro åkte jag till vår församling i Eastwood, för att fira gudstjänst. När jag kom någon minut efter nio, höll några av de ansvariga på att klara ut vem som skulle göra vad. Min misstanke är att predikanten inte var förberedd, eftersom predikan var ovanligt kort. Den var på isiZulu, så jag vet inte om den var kort och bra eller kort och mindre bra. Men att döma av församlingens bifallsrop under predikan, livade den dock upp andarna. Det jag kunde uppfatta var att predikanten, Baba Mthethwa, bland annat talade om hur många ministrar i Sydafrikas regering, som är lutheraner. Detta var inget nytt för mig. En siffra jag hört är att en tredjedel av alla ministrar hör till den lutherska kyrka, som vi har relation till, nämligen ELCSA. Det är i så fall remarkabelt. En person som nämndes i predikan, var deputy President, Cyril Ramphosa. Det hörde jag. Att han, åtminstone förut, hört till ELCSA, det vet jag.

Predikanten hade en poäng. (Jag frågade honom efteråt). Utifrån att det i ELCSA är den Helige Mikaels dag sista söndagen i september. (I Svenska kyrkan infaller den nästa söndag). I evangelietexten, Lukas 10:17-20, läste vi om hur Jesus hade sänt ut 72 lärjungar och vad som hände när de kom tillbaka. Allt var, i predikan, insatt i söndagen sammanhang. D v s den kosmiska kampen mellan ont och gott. Som tydligast kommer till uttryck i Jesu död och uppståndelse men också i den Helige Mikaels kamp med draken.

Med andra ord är det vad de lutherska regeringsmedlemmarna ska göra. De ska kämpa på den Helige Mikaels sida i kampen mot ondskan. Från annat håll har jag fått uppgifter om att ELCSA’S presiding bishop, Ndanganeni P. Phaswana, regelbundet möter dessa regeringsledamöter, för att ge dem stöd i denna kamp.

Min fråga blir: vore det inte bra om Svenska kyrkans ärkebiskop, liksom Biskop Pashwana, samlade de kyrkomedlemmar, som är med i regeringen? (Jag vet att vi just nu har en expeditionsministär och att den nya regeringen inte är utsedd). Inte för att lägga upp hemliga planer, utan för att ge dem stöd i deras uppgift att vara med i kampen mot det onda i tillvaron.

I Sydafrika är ett sådant stöd, från ett samfunds sida, oerhört välkommet. Andra politiker skulle närmast se med avundsjuka på det. Jag tror de skulle utbrista:

Varför kommer inte vår kyrkoledare och stöttar oss?

Men jag tror att det i Sverige skulle uppfattas som om Svenska kyrkans ärkebiskop försökte lägga sig i den partipolitiska sfären. Någon skulle hävda att det vore fel att bara stötta Svenska kyrkans medlemmar. Kanske rent av diskriminerande.

Jag tror ändå det vore bra. Ett sätt att ge sitt stöd till de kyrkans medlemmar, som engagerar sig partipolitiskt.

En annan detalj i predikan och i några efterföljande vittnesbörd, det lilla jag uppfattade, var kommentarer till det jag bloggat om tidigare, nämligen profeten T B Joshua i Nigeria och den kyrka i Sydafrika, där människor uppmanas drick bensin. Vad jag förstod, sågs detta inte med blida ögon. De som talade menade, tror jag, att dessa företeelser inte är något att ha.

Det som kan sägas om gudstjänsten i övrigt är naturligtvis att sången alltid lyfter. Jag uppskattar också att vara i en församlingsgemenskap som känns som min. Igenkännande miner och den sedvanliga rundan i slutet, där alla (jag menar alla) skakar hand med varandra.

När vi gifte oss fick vi denna ikon: S:t Mikael.

Det nya Sydafrika växer fram

Noma, i mitten, delar ut instruktioner till de andra studenterna.

Vi hyr ett hus av den Evangeliska Lutherska Kyrkan i Södra Afrika (ELCSA). Det har varit B&B. Eftersom det finns ytterligare en huskropp på tomten hyrs rum ut till studenter. Vi trivs mycket bra, både med denna lösning i allmänhet och studenterna i synnerhet.

Idag har en av studenterna frågat om henne klass kunde använda vår trädgård för ett fotoprojekt, som ingår i kursen. Självklart.

Just nu sker instruktioner. Det är det nya Sydafrika som skymtar fram. Ett Sydafrika, där mångfalden utgör en tillgång och inte ett problem.

Så underbart att få vara med och se detta.

Blivande präst predikar om försoning

Idag predikade en student, Kefilwe, från det lutherska prästseminariet.
Karabo, en annan av stundenter, filmar predikan med sin smartphone.
Kathlego och Keamogetswe lyssnar.

I vår församling i Eastwood är det ofta blivande präster från det lutherska prästseminariet (LTI), som predikar. Anledningen till att de ofta är just i Eastwood, är att församlingen till största delen är engelskspråkig. Många på prästseminariet behärskar inte isiZulu och skickas därför inte till församlingar som firar gudstjänst på detta lokala språk.

Idag var det Kefilwe, som predikade. Texten var hämtad från Matteusevangeliet.

Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem. (Matt 18:15-20)

Kan denna text handla om försoning? Ja, det menade i alla fall Kefilwe, som tog exempel på konflikter i dagens södra Afrika. Dels situationen i Lesotho, dels oron i parlamentet i Kapstaden kring det nya partiet EFF. Jag har bloggat om båda sakerna.

Jesus ger en modell för hur vi kan lösa konflikter, menade Kefilwe. I tre steg.

1) Det första är att prata med sin medmänniska i enrum. Så fort det blir offentligt, riskerar det att bli prestigefyllt.2) Om inte det hjälper, får vi ta in en tredje person.3) Det sista steget är att involvera hela församlingen.

Lite oafrikanskt tycker jag nog att det var. Det vanliga, vid konflikter, är att i första läget gå via en tredje person. Att inte konfrontera sin motpart direkt. Bra, att detta ifrågasätts, även om jag inte hörde att Kefilwe gjorde så uttryckligen.

Mest gillade jag hennes sätt att förklara att Jesus vill att vi ska betrakta den som gjort något orätt som en hedning eller en tullindrivare. Låter hårt men med tanke på hur Jesus såg på just hedningar och tullindrivare, betyder det att vi ska visa den personen ännu mer kärlek och värme, menade Kefilwe.

Innan gudstjänsten började fick jag ett papper i min hand. Som närvarande präst var det min uppgift att bedöma predikan och predikanten. Liknande lappar – med med andra frågor – delades också ut till församlingsmedlemmarna. Bra, även det.

Visst påpekade jag även det som kunde förbättras men framför allt skrev jag att det var en god, väl genomarbetad predikan.

"Sermon assesment form" står det på pappret. Predikobedömningsformulär.

Another Sunday in Eastwood

The service had just started when I arrived about two minutes past nine. And the service finished already twenty minutes past ten. The sermon was not more than fifteen minutes. Amazing. A very short service! But soon I realized the reason.

When it was time for announcements we were told that Oupa Piet Witbooi was late. Such a nice, old man! He was from Bloemfontein and always greeted us in seTswana or seSotho. Almost ninety years old. He had been ill for some time so I don’t think it came as a surprise to anyone. Nevertheless, it was very good that I was present. It gave me an opportunity to show him and his family my (our) respect. I write ‘our’ because if I am there, my wife is also there and vice versa.

But the question remains: how could this explain the short service? Because, after the service, most of us went to the home of Oupa Witbooi. Around 25 persons squeezed into a room not more than 10 square meters big. I was asked to begin with an opening prayer. A bible text was read and our chairperson, Mr Sishi, preached. He took his point of departure in Luke 2:25-32. About old Simeon. Very appropriate.

Lord, now lettest thou thy servant depart in peace, according to thy word: For mine eyes have seen thy salvation …

Mr Sishi and others spoke about Oupa. His humour, how he used to dance in church, how he made jokes with his children and grandchildren but most and foremost about his love for the church.

At the end of the short prayer support meeting, arrangements around the funeral were made. As he was also a good friend of the Pentecostals it was agreed that the Assembly of God should host Tuesday’s prayer meeting. Due to the size of the Lutheran church it was also agreed that a church from another denomination should be borrowed for the funeral this coming Saturday. From the family it was said that they wanted the Thursday prayer meeting to be an open service where people should feel free to give speeches, remembering Oupa. Saturday’s funeral service should, according to the family, only be a service of prayer, singing and preaching.

I like this totally natural approach to death. And the way arrangements are made in a room where so many people are present and it just goes very smoothly. My only regret is that we cannot take part in the funeral. But at least I (we) attended this first prayer support.

Mrs Prince reads Luke 2:25-32

Unity creates more diversity

The Theological Café draws inspiration also
from Latin America.

This one-liner was delivered by my friend and colleague Erik Berggren at the Theological Café at the University of KwaZulu-Natal earlier today. Erik was invited to share some thoughts with us based on his PhD project, which has the working title:

Ethnicity challenging Catholicity.

The theme for today’s Theological Café was:

The hegemony of English and the Catholicity of the church

It is a common thing that scholars share work in progress with students and other colleagues. We discuss both methodologies and content at these cafés.

Erik Berggren and Gerald West.

At one a clock we were only 5-6 people in room NAB 107 but five past one about 30 had arrived. After Prof Gerald West had opened the café and I had introduced our guest, Eric gave a brief overview of the theme. His starting points were interesting. He comes from the northern part of Sweden. I didn’t know that Erik has Sami ancestors. This was his first inspiration in studying ethnicity and catholicity. Another inspirational experience was one semester as student at the Ecumenical Institute at Bossay outside Geneva. And thirdly, of course, his four years in Kimberley as a Hospital Chaplain for the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA).

After the short introduction many students and teachers were eager to contribute to the discussion. One student gave an interesting perspective from Tanzania, a country with 127 languages and kiSwahili as a unifying language. Very few are kiSwahili mother tongue speakers.

Another perspective came from Ethiopia and a few from South Africa. One English mother tongue speaker confessed that English as a lingua franca from the beginning was spread through the force of weapon.

Other interesting aspects were our heritage as Christians having a Bible written in at least three different languages: Hebrew, Aramaic and Koine Greek.

All the comments and questions dealt with the realities we face when it comes to language. If the church wants to be catholic, everyone must be given an opportunity to express herself/himself in his/her own language. This is a source of richness to the community but it can also create tensions. Thus the heading: Unity creates more diversity. If we try to allow more than one language in our liturgy some people will feel uncomfortable. How can we approach that challenge?

I know that Erik was more than satisfied with the outcome and personally I also felt happy. One of my roles is to bring new theological knowledge back to Sweden. This time Erik became the instrument. Of course I know that he already has a lot of experience from this context but not necessarily as a doctoral student. I know this will give him courage to go back and do more contextual theology at home.

One major difference – if I compare UKZN with the University of Uppsala – is that people this side freely engage with their own faith experience as well as with socio-political realities. In Uppsala no theologian dares to include own faith experiences in an academic discussion and most of the time the socio-political context is left outside the lecture room. (I know that I write under correction on this point, but if I am wrong, please do correct me!)

At the end of the Café Prof West advertised another three theological cafés coming up during the next few weeks. The themes were around the Israel-Apartheid week, Black Tax in the United States and the Fortress of Europe. Interesting topics and all of them dealt with from a theological point of view.

KwaZamokuhle

Idag åkte vi till ett diakonicentrum i närheten. Den Evangelisk Lutherska kyrkan i södra Afrika (ELCSA), den kyrka vi samarbetar med, driver detta center sedan slutet på 1970-talet. Det var roligt att vara tillbaka. Jag har varit där förut. Ett antal gånger. Det gick även att få bekräftat – genom att konsultera deras gästbok.

Knappt 20 år var jag när jag var där första gången. Men varför kommer jag inte ihåg det?

Men jag insåg att jag mindes helt fel. Jag trodde att jag besökte KwaZamokuhle första gången januari 1982 men i dagboken stod det november 1981. Och jag minns inte alls att jag var där. Märkligt! Vanligtvis brukar jag minnas just sådana saker.

På KwaZamokuhle finns Constance. Hon har arbetat där sedan starten och är föreståndare. Snart ska hon gå i pension. En härlig kvinna. Det är överhuvudtaget många härliga kvinnor där. Vi såg oblatbageriet och syverkstaden. I den senare tillverkas liturgiska kläder, d v s det som präster m fl har på sig i gudstjänsten.

Vad vi inte såg var skolan för barn och ungdomar med funktionshinder. Vi såg inte heller dagiset och vi var inte ute i alla de hem, där kvinnor arbetar med pärl- och korgarbeten.

Det är ett härligt ställe och vi var där ett antal timmar. En amerikansk volontär fick som uppgift av Constance att visa oss runt. (Hon hade bara varit där 2 veckor, så hustrun och jag visste kanske nästan mer). Men för min syster var allt nytt. Och en del även för oss.

Jag trodde att det var femte gången jag är där men det kanske är sjätte. Spelar egentligen inte så stor roll. Jag kommer gärna tillbaka och är glad över att denna plats finns. Det är en plats där människor får en utkomst men också ett andligt hem. KwaZamokuhle

Innan vi åkte fick vi möta den lokale prosten. Det blev ett fint möte, där vi avslutade med en sång och bön. Detta är så skönt i denna kultur. Känner man för att be, så ber man! Vill min sjunga, så gör man det. Spritter det i benen så är det fritt fram att dansa.

Vill man köpa något därifrån går det bra även i Sverige. Skara stift har ju det sydöstra stiftet i ELCSA som sitt vänstift och i Skara stift finns en förening som fungerar som en länk till KwaZamokuhle. Såhär står det på Skara stifts hemsida:

Vid KwaZamokuhle diakonicenter finns bland annat ett oblatbageri.
Ett sätt för oss i Skara stift att stödja arbetet där är att köpa oblater via föreningen Senapskornet i Ulricehamn,
De säljer även glutenfria oblater.
Föreningen Senapskornet säljer också fina pärl- och korgarbeten samt kyrkotextilier från Sydafrika i sin u-landsbod i Ulricehamn. Föreningen drivs ideellt av internationella ombud i Redvägs kontrakt och inkomsterna går till att stödja verksamheten på KwaZamokuhle.
Beställningar sker via Senapskornet
Storgatan 28
Box 206
523 25 Ulricehamn.
Telefon 0321-148 11
Telefax 0500-47 10 82

En spännande resa

I fredags morse åkte vi hemifrån vid 8-tiden. Första stopp var hos Kajsa och Craig, som lovat ta hand om vår hund, Ludde. Tänk, när vi var där och testade gick det jättebra när vi släppte ut både honom och deras tik, Laban, som är en labrador. Så skönt för Ludde att få vara i ett hem och inte på ett hundpensionat. (Och så skönt för oss att veta att Ludde har det bra!)

Vi åkte via Ladismith mot Mpumalanga. Resan skulle ta 6½ timme och det gjorde den också. Vi hade bokat rum på ett B&B som vi hittade efter lite äventyr. Det visade sig vara ett par, något äldre än oss, som hyr ut ett rum i sitt hus. Vi hade beställt middag också, vilket visade sig vara middag tillsammans med dem. Intressant! De berättade att de är de enda vita personerna i trakten. De har en liten gård, med lite mjölkkor och lite köttboskap. Dessutom köper mannen upp mjölk från andra gårdar. Sedan åker han runt och säljer mjölk från sin pick-up (eller bakkie, som det heter i Sydafrika). Opastöriserad, ohomogeniserad, icke separerad. Vanlig ko-mjölk! Dessutom säljer han kål och kol. Kålen odlar han själv. Kolen, som är grillkol, tillverkar en annan person åt honom. Mjölk, kol och kål. Tja, varför inte?

Min fru tycker om svarta människor. Det gör inte jag, sa han på kvällen, med ett leende.

Ändå jobbar han med dem, bor bland dem och lever av dem. Intressant! Vi undrar fortfarande om han skojade eller inte.

Ett enda hus mitt ute i ingenstans. 

Hans hustru berättade att hon går i kyrkan i en församling med bara svarta. (Det är ju precis som vi, tänkte vi!) Hon förstår inte mycket vad de säger men trivs med dansen och sången. Dessutom driver hon detta B&B. Med ett enda rum. Och en vägskylt, som är svår att tyda, som sitter vid en infart, som är ännu svårare att skönja. Hon har fått veta av myndigheterna att hon inte får ha någon skylt vid vägkanten, för att visa var infarten är. Men eftersom deras farm heter ”Bonnie Braes Guest Farm” och ”Bonnie Bras” förkortas BB, tycker hon att det fungerar. Man får nämligen ha en skylt som visar vad farmen heter. (Deras B&B heter ”Rocks and Roses”). Hustrun har också kontakt med en del kvinnor som tillverkar mattor, galgar och tehuvor i en teknik som på engelska heter ”chrochure” och kanske betyder virkning eller något ditåt. Hon köper upp dessa och säljer vidare. Dessutom är hon helt frivilligt i skolan och lär ut engelska. Mest genom att lära barnen sjunga en rörelse-sång, som sjungs över hela världen i olika former: Honkey-tonk! När hon på kvällen skulle visa oss den, hoppade mannen upp och tog över! Vi låg dubbelvikta av skratt. Vilket par! Vi förstår att det ingick i konceptet att de fick lite sällskap på kvällen. De bodde verkligen ödsligt. Men gissa om vi såg en stjärnhimmel som hette duga. De få lampor de hade i huset störde inte. (Dessutom hade de ingen el, så det mesta gick på gas eller batteri!)

Morgonen därpå fortsatte vi till Nhlazatshe, där vi skulle vara med på prästvigning i det Östra stiftet inom ELCSA (Evangelical Lutheran Church in Southern Africa). Det var inte svårt att hitta. Visserligen hade vi bara vaga begrepp om hur vi skulle åka men vi höll utkik efter någon kvinna klädd i bönekvinnornas uniform och så klart dök en sådan person upp i vimlet. Vi frågade om vägen och kom rätt.

Delar av magsäcken och tarmarna är med i anrättningen.

Gudstjänsten började en halvtimme efter utsatt tid. Då hade det serverats frukost, som bestod av majsgröt och inälvsmat. (Vi hade ju ätit, så vi avstod. Vi har ibland ätit denna typ av mat. Ibland är det gott. Ibland inte.) Det var en fin gudstjänst med stor glädje. Östra stiftet är indelat i två kontrakt. Ett i Sydafrika och ett i Swaziland. De har, vad vi förstår, 8 präster. Nu vigdes ytterligare 3. Vilken procentuellt sett gigantisk ökning. Två män och en kvinna gick in tillsammans med oss andra närvarande präster, biskopar och akoluter (som på svenska ibland kallas ministranter eller helt enkelt korgossar och korflickor). Det sämsta var väl att vi präster satt uppe på en scen i den stora sal, som hade hyrts. Det skapar ju en hel del distans. Dessutom fanns ingen ljudanläggning, så många hörde nog inte vad som sades.

Constance Mamba, Caroline Pereira och Richard Pereira är präster i Östra stiftet, 

glada över att nu få tre nya kollegor. 

Bongani Zulu är lärare på LTI och glad även han, att tre elever nått målet för sin utbildning.

Prästvigningen gick i stort sett till som i Svenska kyrkan, även om den inte skedde förrän en bit in i högmässan. Förmodligen för att vänta på många, som kom sent. (Man får ha i åtanke att hälften skulle passera en gränskontroll, för att komma till gudstjänstlokalen). Biskoparna (den nuvarande och hans företrädare) bad för ordinandi (det är de som ska prästvigas). Assiterande prostar hjälpte till att klä på dem stola (det band som präster - och även diakoner - bär över sin vita dräkt) samt mässhake (det plagg som ofta sägs symbolisera Jesu mantel). Dessutom fick de varsin bibel. Det förekommer inte i Svenska kyrkan. Därefter fick de, symboliskt, ta emot en nattvardskalk. Detta för att understryka att de ska predika Guds ord och förvalta sakramenten.

Lomakhosi Sebenele Dlamini, Cyclone Kunene och Phesheya Kunene 

vigs till präster av biskoparna Musa Biyela och Absalom Mnisi.

När de vigts till tjänst och alla präster bett Herrens bön, med handpåläggning, fick de gå ner till församlingen och då blev det stort jubel med sång och dans. (I Svenska kyrkan brukar det bli en liten applåd. Nuförtiden. När jag prästvigdes 1987 kanske någon på sin höjd fällde en glädjetår.)

I procession förs de nyprästvigda ut till församlingen, tillsammans med stiftets två prostar.

Sedan predikade en av de nyvigda och de andra två ledde mässan. Vi präster och akoluter, fick ta emot nattvarden av de två biskoparna. Dagens höjdpunkt för mig var när biskop Biyela gav mig vinet med orden:

Anders, Kristi blod för Dig utgjutet.

På svenska! Gripande. Jag vet att han kan en del hälsningsfraser, men detta var en överraskning. Stort!

När mässan var slut började del två. Tal till de nyvigda. Då utbröt ett nytt tumult. Hälften av alla närvarande sprang ut ur lokalen. Det hade verkligen inte med högtiden att göra. Det visade sig att huset bredvid hade fattat eld och när jag efter ett tag gick ut, visade det sig att det verkligen brann kraftigt. Hela taket höll på att rasa in. Nu var det kanske trettio meter mellan husen. Högst. Men vinden gjorde att röken och värmen blåste åt andra hållet, så inne i salen fortsatte allt som om inget hänt.

Alldeles nära den lokal där prästvigningen ägde rum, brann ett hus upp samtidigt som de nyprästvigda och häften av församlingen lyssnade på tal som framfördes.

Hustrun fick komma upp och framföra en hälsning ifrån Göteborgs stift, som är vänstift med Östra stiftet. Sedan bestämde vi oss för att påbörja hemresan. Vi hade ju 6½ timmars resa framför oss och klockan var kvart i två. Det hela hade då hållit på fem timmar, så vi tyckte det kunde räcka. En student från LTI, som kommit dit på annat sätt, ville åka med oss och det tyckte vi var helt OK. Men först måste vi då åka och hämta hans packning på annat håll, vilket vi gjorde. När vi åkte iväg, mötte vi brandkåren. Då hade det nog brunnit närmare en timme. Det visade sig att närmaste brandstation ligger i Carolina. 81 km bort. Jag har ingen aning om hur många som bor i Nhlazatshe men det skulle inte förvåna mig om det var över 20 000. Och ingen brandkår närmare än 8 mil. Ofattbart!

På vägen från gudstjänsten passerade vi en trafikolycka inne i Nhlazatshe, där uppenbarligen en person omkommit. Senare såg vi en långtradare, som vält i en kurva. När vi kom hem till vårt hus i Pietermaritzburg runt 9 på kvällen tackade vi Gud för att resan gått bra men också för ett par innehållsrika och spännande dygn med upplevelser av alla möjliga slag. Två helt vanliga dagar på jobbet? Nej, inte direkt men inte heller helt ovanliga!