Två filmer om män

Den senaste tiden har hustrun och jag sett två filmer som på olika sätt handlar om män. Dels ”Den sista resan” som nyligen fått ett antal pris på Guldbaggegalan. Dels ”Konklaven” som nominerats till flera Oscars.

”Den sista resan” är en starkt berörande film som också väcker en lång rad frågor. I centrum är två män. TV-profilen Filip Hammar och hans pappa Lars som har drabbats av en djup depression. Till skillnad från ”Konklaven” är ”Den sista resan” delvis dokumentär. Jag vet inte om det kallas ”reality-TV” (även om det är en spelfilm). Men jag undrar – hur sann är den? Det är framför allt vid ett tillfälle i filmen som jag blir mycket brydd – och inte så lite provocerad. Pappa Lars ångrar en händelse i ungdomen och går till bikt i en katolsk kyrka i Frankrike. Är det på riktigt? I så fall bryter prästen om mot sin tystnadsplikt. Jag har inget emot att i en spelfilm iscensätta en bikt. Det sker ju oerhört ofta. Men att filma en biktsituation i en dokumentär?

Även i konklaven förekommer bikt. ”Konklaven” är ju på intet sätt en film som utger sig för att vara dokumentär. Men det märkliga är att den präst (kardinal) som tar emot bikten sedan avslöjar vad den biktande sagt. Och det kommenteras inte utan framställs som helt i sin ordning.

Båda filmerna innehåller scener med män som gråter. Filip Hammar gör det när han utsatt sin pappa för alltför stor press i samband med att de ska laga mat. I ”Konklaven” är det en av påvekandidaterna som inte blir vald, som gråter och tröstas av en annan kardinal.

Ingen av filmerna klarar – förstås – Bechdeltestet. Det vill säga att den ska ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer, som pratar med varandra, om något annat än män. Men så handlar de ju framför allt om män.

Min spaning är att båda filmerna ändå lyfter fram manlig sårbarhet. Det gör de på helt olika sätt men den finns ändå där. I ”Konklaven” finns personer som framställs som starka ledare men lika mycket tvivel och osäkerhet. Och tårar, som jag nämnt.

”Den sista resan” berör mig djupare. Även om jag som sagt har en del frågor kring vad som är sant och vad som är ”bra TV”. ”Konklaven” ställer frågor kring hur den största religiösa sammanslutningen i världen styrs. Det är ju ändå märkligt att bara män är närvarande när en så viktig ledargestalt, som den katolska kyrkans påve, ska väljas. Visst är jag medveten om att det pågår samtal om att även personer som inte är präster skulle kunna väljas till kardinaler. Så har det varit under historien, om jag förstår saken rätt. Om det blir så igen kan – rent potentiellt – kvinnor få ta del i processen att välja en påve. Men dit är det nog en bra bit.

Reformationen och sommarvärdarna

Artikeln i Kyrkans Tidning är tyvärr bakom en betalvägg men de uppmärksammade
också dessa två romerska katoliker bland sommarvärdarna.

Det blev 2017 och vi firar reformationen. Sveriges radio har verkligen tagit detta på allvar i valet av sommarpratare.

I vanliga fall brukar det finnas med minst en präst eller en biskop i listan över sommarvärdar. Jag läser igenom årets presentation och hittar en biskop och en före detta präst/pastor. Båda tillhör den Romersk katolska kyrkan. Det kallar jag att kontextualisera reformationen 2017. Förändringens vindar blåser.

Som den uppmärksamme läsaren förstår är detta inte en djuplodande teologisk bloggpost utan en så kallad randanmärkning. Framtiden får utvisa om detta var en enskild händelse eller del av en trend.

Biskopen heter Anders Arborelius och är biskop för Stockholms katolska stift. Påven Fransiskus har utnämnt honom till kardinal. Det går att läsa på det Stockholms katolska stifts hemsida. Den förste svenskfödde kardinalen. Just nu är Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén i Rom tillsammans med Anders Arborelius, för att möte just påven Fransiskus. Den före detta prästen/pastorn heter Ulf Ekman och prästvigdes för Svenska kyrkan före snart 40 år sedan. Några år senare grundade han Livets Ords församling i Uppsala. Häromåret konverterade han till den Romersk Katolska kyrkan. Tidningen Dagen skrev om det 2014.

En av de andra på listan läste en gång teologi för att bli präst, vill jag minnas: Douglas ”Dogge Doggelito” León. Det skrev åtminstone Aftonbladet år 2016. Men enligt Mitti hela Stockholm har han sedan dess hängt in prästkappan i garderoben.

En och annan har idag hört av sig och undrat om jag själv är på listan. Mitt namn står nämligen där. Men det är en namne, som är polis i Stockholm. Nära skjuter ingen hare. Inte ens om skytten är polis.

Det är möjligt att jag missat någon. Det kan finnas kollegor på listan, utan att jag känner dem. Hoppas i så fall bli upplyst om det.

Det finns självklart många lutheraner med på listan. Så möjligen är det en alternativ läsning. Sveriges Radio vill lyfta fram det som vi lutheraner kallar för det allmänna prästadömet. I så fall har de verkligen tagit reformationen på allvar.

Påven och Kyrkornas Världsråd

Det är såklart en stor ekumenisk händelse att den Romersk Katolska kyrkans ledare, påven Fransiscus, kommer till Sverige. Det går att läsa på många platser i sajberrymden idag. T ex Svenska kyrkans hemsida. Eller via Stockholms katolska stift på Vatikanradions hemsida.

Det är kanske lika stort att katoliker och lutheraner möts. Det är ju inte första gången. Men det är bra att det sker igen.

Men en sak undrar jag. Varför skriver inte Kyrkornas Världsråd om denna tilldragelse? Inte just att påven kommer till Sverige utan att den Romersk Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet möts i samband med att det är 500 år sedan reformationen startade. (Även om det såklart skett och sker andra reformationer i kyrkan också). Det är väl ändå lite stort? Varför så tyst? Jag ser inte ens något på facebook. Inte heller twitter. Det skapar en del förväntan hos mig. Och nyfikenhet.

Kläder – viktigt?

Min kollega, Philippe Denis, blir utnämnd till 'Fellow of the University'.
Han har en ganska medelmåttig, svart dräkt från något uuropeiskt universitet.
Betydligt färggrannare är dräkten från UKZN.

De senaste dagarna har jag reagerat på kläder. För någon vecka sedan hade vi 'graduation'. Då går alla lärare i en procession. Den ena utstyrseln är förgrannare än den andra. Det är vackert. Men såklart signalerar kläderna också annat än skönhet. Makt och position.

Vi människor hör till djurriket. Där uppträder också individer i vackra skrudar. Främst männen. Men förmodligen finns det, som alltid, undantag. Skillnaden är att inte djuren behöver klä på sig (eller klä ut sig).

Det var inte så lätt att hitta företag som säljer biskopsskjortor
 för kvinnor. Denna skjorta benämndes inte som sådan. Men är dock lila.

T ex läste jag en artikel av forskaren Karin Sarja. Women’s situation in Church of Sweden. Där hänvisar hon till en predikan, som dåvarande biskopen i Lunds stift, Antje Jackelén, höll 2008. Det var 50-årsjubileum efter beslutet 1958 att öppna prästämbetet för kvinnor. Predikan tog sin utgångspunkt i apostlagärningarn 16:14-15 där Paulus, Silas och Barnabas kommer till Thyatira och möter Lydia. Det som här har med kläder att göra är att Lydia handlar med purpurtyger. I sin predikan 2008 gav Antje Jackelén, enligt Kyrkans Tidning, ett affärstips till Lydia:

Satsa på biskopsskjortor för kvinnor. Det är en underutvecklad men växande marknad.

En kul poäng, tycker jag.

Sedan dyker drottning Silvia och prinsessan Madeleine upp i mitt facebook-flöde. De har varit på besök hos påven Fransiscus. Läser jag på SvT. Och de har varit iklädda svarta sjalar. Jag får lära mig att det på spanska kallas 'mantilla'. Efter en ganska lång kommunikation på facebook inser jag att det är samma ord som 'mantilj' i en av Evert Taubes slagdängor:

Förmodligen ska jag ange att hovet har copyright på detta foto. Läste dock
att jag får använda det om jag anger fotografen. Han heter Henrik Montgomery.

Dragspel, fiol och mandolin hördes från krogen och i salen steg jag in, där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm satt den bedårande lilla Carmencita ....

Inser att jag aldrig förstått vad en mantilj är, förrän nu.

Och idag dyker Equmeniakyrkans nya gudstjänstdräkt. En blå så kallad 'robe'. Intressant. På denna kan pastorer och diakoner använda en så kallad 'stola' – det som även biskopar, präster och diakoner i många andra kyrkor bär. Som en randanmärkning reagerar jag på att pastorer och diakoner använder dem olika. Diakonen ska ha den korslagd över höften och pastorn ska ha den rakt hängande. Här tror jag Equmeniakyrkan blandar bort korten. Så gör även Svenska kyrkan. Stolor hänger olika för biskopar, präster och diakoner. På en alba har prästen inte rakt hängadande stola utan den är korslagd på magen. Om vi däremot har ett s k räcklin kan stolan hänga rakt ner. Enligt mitt sätt att se det, borde samma sak gälla för diakoner. Annars är budskapet att biskopar och präster kan göra likadant ibland men aldrig diakoner.

Blått brukar annars i kyrkliga sammanhang vara Marias färg. Men jag
tror inte att Equmeniakyrkan tänkt så.

Detta var dock en liten utvikning. Det som är intressant är att vi verkar behöva kläder för att uttrycka oss. För Equmeniakyrkan är det viktigt att markera att det fortfarande råder valfrihet. Sofia Camnerin, som är biträdande kyrkoledare säger enligt Sändaren:

Det här är ett erbjudande .... Men man får göra precis som man vill under ordinarie gudstjänst. Full frihet råder.

Den blåa dräkten har valts, för att den finns hos metodisterna. När Equmeniakyrkan bildades, var ju metodisterna en av tre samfundsbildare.

Så, vad vill jag säga? Egentligen bara fundera högt kring detta med kläder. Själv använder jag ju både prästkläder och akademisk dräkt. Det senare mer sällan. Skulle jag kunna klara mig utan? Kanske. Många kyrkor gör ju det. Men å andra sidan är det vackert. Däremot inser jag mer och mer att det är viktigt att fundera över sambandet makt/position och kläder. Den lila biskopsskjortan signalerar ju helt klart makt och position. Den svarta mantiljen på drottningen och prinsessan kanske kan sägas signalera underordning. Vad signalerar Equmeniadräkten? Jag vet inte riktigt.

Förre påven i svenskt metalband?

Vi åkte förbi en rolig reklamskylt. På ytan handlar det om Volvo, som väl inte helt kan beskrivas som en svensk bil längre.

This sign can be found less then a kilometer from our house in Pietermaritzburg. 

Men sedan anspelar den ju på tysk techno och svensk metal. Tänkte för någon dag ha skrivit om detta men insåg att jag visserligen känner till det tyska bandet Kraftwerk, som kanske kan sägas vara något slags techno men däremot inte vet så mycket svensk metal.

Då dök en länk upp i mitt flöde på facebook. Det svenska metalbandet Ghost. Och döm av min förvåning när jag inser att deras nya sångare heter Papa Emeritus II. Är det månne så att Benedictus inte alls är i Rom utan finns med i ett mycket hemligt, svenskt metalband?

Märkligt nog fick också Benedictus XVI ta emot en Volvo, enligt ett forum jag dök inpå:

Pope Benedict XVI has received a new Volvo XC90 that has been custom tailored for his personal use. During a June 28 ceremony at the Vatican, the Pope was presented with the keys to the SUV. The V8 version vehicle is dark blue with a light interior and Volvo officials say the car, like every Volvo XC90, is designed for safety with features like ROPS (rollover protection system).

Det ska ha skett 2006?

Jag vet inte om läsaren håller med mig men jag tyckte detta ändå kändes som viktig kunskap, väl värd att föra vidare.

A pope from the south

Congratulations to the Roman Catholic Church on the courage having elected a pope from the southern hemisphere. I just hope this is a break through.

En påve från syd

Grattis, romersk katolska kyrkan för modet att välja en påve från södra halvklotet. Det är bara hoppas och be att detta är ett trendbrott.