PRIC-studien

Det låter som om Du satt vid köksbordet och tog blodprov på Dig själv!

Så sa en av mina arbetskamrater när jag berättade om PRIC-studien. Vid Uppsala universitet genomförs denna studie med följande mål:

Målet med PRIC-studien är att utveckla nya tester som med ett enkelt blodprov kan upptäcka olika typer av cancer tidigt i sjukdomsförloppet. Tidig upptäckt av cancer innebär möjligheter till effektivare behandling och bättre överlevnad.

Det handlar om att hitta tidiga tecken på cancer. Man söker efter så kallade biomarkörer i blodprov. Tanken är att identifiera biomarkörer som påvisar förekomsten av cancer innan en person utvecklat några symtom. På webbplatsen förklarar de:

För att hitta de rätta biomarkörerna och för att kunna utveckla test för cancerupptäckt krävs därför många deltagare och information om deras hälsa.

En av dessa deltagare är jag. Under tre år ska jag årligen skicka in blodprov. Som jag själv tagit vid mitt köksbord. Med i det vadderade kuvertet fanns:

Två alkoholservetter (varav en i reserv)

Två lansetter (varav en i reserv)

Ett provtagningskort i skyddshölje

En kompress

Två plåster (varav en i reserv)

Samt en mycket utförlig och lättbegriplig instruktion för provtagning. För mig är det inget svårt beslut att delta. Kan jag bistå forskningen på denna punkt är jag givetvis villig att göra det. Att bli stucken med nålar har aldrig varit något problem – och den lilla lansetten gjorde ju hela jobbet åt mig.

En kioskvältare

 

Idag har jag varit på disputation. Numera Teologie Doktorn Erika Boije försvarade sin avhandling:

En ny luthersk nation

Ideal och motbilder i Fältskärns berättelser av Zacharias Topelius

Först en bekännelse. Jag har inte läst detta historiska romanverk. Genom avhandlingen – som jag skummat – och disputationen – som var mycket informativ – har jag dock ökat mitt kunnande betydligt. Och jag är i gott sällskap. Opponenten, Alexander Maurits – docent vid Lunds universitet – erkände att han trodde att verket omfattade en enda bok. Den hade han ju sett i sina föräldrars bokhylla. Sanningen är att romanen fördelas på flera band med över 1 000 sidor. Den textkritiska utgåvan utgörs av fyra band.

Topelius ville, vad jag förstår, besvara frågan:

Äger Finland en historia?

Hans svar blev bland annat detta verk. Han skrev på 1800-talet, sedan Finland gått från att vara den östra rikshalvan i Sverige till att bli ett autonomt storfurstendöme i Ryssland. Romanen utspelar sig på 1600- och 1700-talen. Syftet verkar ha varit att bidra till att skapa Finland som en nation efter 1809. Den lutherska tron spelar en avgörande roll.

Topelius litterära verk har studerats men ingen har tagit sig an Fältskärns berättelser ur ett religionsperspektiv. Nu är det gjort. Det andra kapitlet handlar om lutherska förebilder, tredje kapitlet om katoliker – som utgör en motbild. I dessa kapitel analyseras alla personer som är antingen lutheraner eller katoliker. I det fjärde kapitlet finns minoriteterna. Utövare av folktron, judar, muslimer och de som inte ens nämns: samer och ortodoxa kristna. Det ska bli spännande att läsa vad Erika skriver om detta.

Nationen byggs runt det lutherska hushållet, där husfaderna spelar en avgörande roll. Men samtidigt är Topelius kritisk mot män som inte är bra fäder. Ofta verkar det som att han lyfter fram husmodern som förebild. Kanske för att endast hans döttrar överlevde till vuxen ålder. I det lutherska hushållet finns ju inte plats för katoliker och andra. Därför finns det heller inte plats för dem i nationen, enligt Topelius. (Kraftigt förenklat av mig.)

Opponenten var inledningsvis skämtsam. Han började berätta vad en fältskär egentligen är. En slags amatörkirurg i krig. Lite väl grundläggande enligt mig. Men syftet var att han ville uttrycka en förhoppning att opponent och respondent inte skulle bli så oense att en fältskär skulle behöva tillkallas. Roligt! Men också ett sätt, tror jag, att förbereda auditoriet på att det skulle bli en snäll disputation. Opponenten var lågmäld och återhållsam. Erika fick inte så många svåra frågor. Hade hon fått det, hade hon säkert klarat det bra. Hon gjorde ett mycket påläst intryck.

Opponenten gör sin slutplädering och gratulerar Erika
till en välskriven avhandling.

Ett annat skämt handlade om doktorsavhandlingar inom kyrkohistoria i Uppsala. Det var där begreppet kioskvältare nämndes. Jag förstod det som att Erikas avhandling inte skulle bli en kioskvältare. Vilket avhandlingar sällan blir. Men så citerade han den tidigare professorn i kyrkohistoria i Uppsala, Oloph Bexell, som lär ha sagt att avhandlingar i kyrkohistoria i Uppsala ofta är väldigt tjocka. Vilket inte Erikas är. Oloph Bexell lär ha sagt att de är så tjocka att – om man kastar dem mot en kiosk – så välter den.

Det ska bli roligt att läsa mer i denna spännande avhandling. Jag tror faktiskt den skulle kunna bli en kioskvältare. Den finns också att ladda ner på DIVA. Länken kommer här.

Sankt Olofs vänner avslutar sin verksamhet

Idag firade vi högmässa i Prästgårdssalen intill Heliga trefaldighets kyrka. Högmässan började kl 15.30 – en aningen udda tid. Skälet till detta var att föreningen Sankt Olofs vänner hade extra årsmöte. Meningen var från början att föreningen skulle fira sitt 20-årsjubileum. Istället blev det extra årsmöte och huvudpunkten handlade om att upplösa föreningen.

Föreningen bildades 2005 i samband med att S:t Olofs kyrka i Flogsta-Ekeby revs. Beslutet att riva kyrkan var starkt ifrågasatt. Hos församlingsborna uppstod ett behov att fortsätta fungera som församling. Då bildades föreningen och en gång i månaden – under terminerna – har högmässa firats. Eftersom kyrkobyggnaden inte fanns kvar firades gudstjänsterna i Flogstaskolans matsal.

Sedan vi flyttade tillbaka till Uppsala 2015 har jag lett högmässan en eller två gånger per år. Det har varit mycket meningsfullt. Men allt har sin tid, som Predikaren säger. Nu går det inte längre att hyra Folgstaskolans matsal och när det visade sig svårt att hitta en annan lokal i området fattade styrelsen beslutet att föreslå årsmötet att upplösa föreningen.

Föreningens ordförande, Inger-Lise Olsen,
leder det extra årsmötet.

Efter det extra årsmötet och högmässan, som leddes av ärkebiskop emeritus Anders Wejryd, så blev det fika. Därefter ett kortare samtal om föreningens historia och vad som händer nu. Jag fick också säga några ord och då kom jag ihåg att jag var med i en kör som hette Sankt Olofs ungdomskör hösten 1976 och våren 1977. Den höll till i Sankt Olofs kapell, som var en gudstjänstlokal i Heliga Trefaldighets församling på den tiden. Nu tillhör den Adventistsamfundet. Den ligger inte så långt från Ekeby. Jag nämnde också att hustrun arbetade som fritidsledare i Helga Trefaldighets församling 1982–83. Då hade församlingen en lokal i Hamberg, som är en del av Flogsta. Spännande att vi båda har haft varsin relation med Svenska kyrkans arbete i Helga Trefaldighets församling i den här delen av Uppsala.

Inger Lise Olsen, Bertil Segerström, Olle Kristenson, 
Maria Rengård Sivertsson och församlingsherden
Lars Olof Fahlén under det efterföljande samtalet.

Dessutom bodde vi på Ansgarsgården när vi var nygifta och firade då högmässa i S:t Ansgars kyrka, som också ligger i samma del av Uppsala. Där döptes vår äldsta dotter av sin farfar. Det skedde när Karl-Gunnar Elversson var präst. En god vän som dessvärre gick ur tiden alldeles för tidigt.

Vi får se hur kyrkans närvaro i Flogsta och Ekeby kommer att se ut framöver. Kyrkan finns förstås där genom alla dess medlemmar som bor och lever där. Men kommer närvaron ta sig andra uttryck? Det får framtiden utvisa.

En brevvän jag glömt

Bland alla mina sparade brev och kort dök det upp en person som jag hade glömt att jag brevväxlade med. Han hette Arvid Nilsson och bodde i Klerebo utanför Hjälmseryd i Småland. Min far var kyrkoherde i Hjälmseryd och jag var skriven där men bodde i Uppsala, där jag gick i gymnasiet. På loven var jag hemma och även sommaren efter gymnasiet, då jag arbetade på torrmjölksfabriken i Rörvik en halvmil från Hjälmseryd.

Varför jag började brevväxla med Arvid Nilsson vet jag inte. Han var ju en betydligt äldre man. Jag har bara vaga minnen av honom. Jag tror att han kom till kyrkan på moped och minns jag rätt var han ensamstående. 

När jag googlar ser jag att han fått ett eget kapitel i boken ”Hjälmseryd i våra hjärtan. En sockenhistorik.” Kapitlet heter

Arvid i Klerebo - en Hjälmserydsprofil

Den texten skulle jag vilja läsa. Andra kapitel i denna bok handlar om författaren Hilding Fagerberg och träsnidaren Eva Spångberg. Undrar vad det står om Arvid.

Ett brev betyder så mycket

Det är sommar och semester. Tid att göra saker som det annars inte finns tid för. Eller ork. Till exempel läsa och sortera gamla brev och kort. Den direkta anledningen till att jag gör detta är att svärmodren dog för snart en månad sedan. Hon hade ett stort förråd där vi förvarade några lådor som inte fick plats på sommarstället. En av dessa lådor innehöll i stort sett alla brev och kort jag fått under mitt snart 64-åriga liv. De fyllde en hel bananlåda. Jag tror att det säkert kan ha varit över 500 brev och kort. Kanske tusen. Jag vet inte. Likt en hamster har jag sparat allt. Nu var det alltså dags att ta itu med lådan. 

En hel del av breven och korten har jag sorterat
i buntar på min säng. Detta är en bara en bråkdel
av allt som fanns i lådan.

Där finns brev från en lekkamrat jag hade när jag bodde i Norrfjärden mellan Piteå och Luleå 1966. Jag var 6 år och när vi flyttade började vi brevväxla. Troligen inte direkt men så småningom kom vi igång. Jag har sparat en bunt brev. Även från en kompis jag hade i Porjus när jag gick i lågstadiet. Jag har brev från tre kamrater från mellanstadiet i Långträsk och från en högstadiekamrat. Varje flytt har inneburit nya brevvänner. Från gymnasiet i Uppsala har jag buntar med brev från säkert tio kamrater. Jag kommer inte spara alla dessa brev och kort men något från var och en.

Under mitt år i Kapstaden 1981–82 tog jag emot och skickade massvis med brev. Det fanns ju inte något internet då. Dessutom fick jag nya brevvänner när jag flyttade hem.

Mina föräldrar, gudföräldrar, svärföräldrar och syskon har också genererat stora mängder. Syskonen ska få sina brev tillbaka. Så har de gjort med de brev jag skickat till dem. Mina föräldrars brev ska jag spara och läsa vid tillfälle.

Och sedan finns det från väldigt många andra vänner och bekanta. De julkort jag sparat slänger jag direkt men en del andra brev sparar jag. Kanske delar jag något med någon vid tillfälle. Vi får se.

I några kommande bloggposter ska jag skriva om ett par kort jag fått som jag särskilt la märke till när jag bläddrade igenom mina högar.

Postnord – min friskvårdspartner

En försändelse skickades med Postnord från Nybro till Uppsala. Innehållet handlade om bibelöversättning till svenskt teckenspråk och var avsett för Svenska Bibelsällskapet. På paketet stod mitt namn. Anders Göranzon. Tydligt skrivet med bläck. 

Av någon okänd anledning uppfattade dock personen som arbetade på inlämningsstället att mitt namn istället var Dan Andersson. Jo, man tackar. En lyrisk uppgradering.

När jag fick avin tog jag kontakt med avsändaren och fick veta att mitt namn uppgivits men inte att det stod präntat på paketet. Alltså började jag nu fundera över hur det skulle gå att hämta ut försändelsen.

I morse gick jag till vårt närmaste utlämningsställe, på Hemköp i det lilla shoppingcentrum som heter Svava. Där fick jag veta att paketet fanns vid Heidenstams torg. Hur hade det gått till? Även om namnet var fel så stod det ju tydligt vår adress: Bangårdsgatan 4A!

Vid fikarasten berättade jag om förvecklingen och det var vår ekonom som kom på lösningen på problemet. Uppe vid Heidenstams torg är även gatorna uppkallade efter svenska författare och poeter. Stagneliusgatan, Ferlingatan, Bellmansgatan och ergo: Dan Anderssonsgatan. På ett sätt hade ju paketet alltså kommit rätt.

Något tidigare än vanligt gick jag från jobbet idag för att hämta min cykel och ta mig ut till ICA Supermarket Samköp vid Heidenstams torg. Försedd med vår tidning BIBEL för att kunna identifiera mig om de inte trodde att jag representerade Bibelsällskapet och en nödlögn att Dan Andersson är tjänstledig gick jag mot kassan.

Det var dock inga problem. Jag fick ut paketet och kunde glad i hågen cykla hemåt. Tack, Postnord för att jag fick ett friskvårdspass i solskenet.

En viktig och läsvärd bok

Thomas Szendrö har jag känt sedan ungdomsåren. Vi sjöng i ett antal körer tillsammans. Schola Cantorum, Collegium Cantorum och Allmänna Sången. Därefter har vi setts lite till och från. Sedan hustrun och jag flyttade tillbaka till Uppsala 2015 ses vi återigen mest i körsammanhang. Alltid trevligt.

Thomas har skrivit en bok som beskrivs som en generationsroman. Den är utgiven på Visto förlag och heter:

Jag är som Leonardo

På baksidan kan man läsa att den innehåller ”två berättelser, som vävs ihop och blir till en, om förbjuden kärlek i olika tider med olika förutsättningar”. Thomas väver skickligt. Dels hänger berättelserna ihop rent narrativt eftersom några personer dyker upp i båda berättelserna, dels - och kanske framför allt – hänger de ihop tematiskt. Inte minst eftersom boken beskriver två kärlekspar: Istvan och Peter i Ungern på 1950-talet samt David och Josef ett drygt halvsekel senare i Uppsala. Några andra viktiga teman är hur människor påverkas av totalitära system som öststatskommunism och nazism. Det framgår tydligt att förtrycket drabbade alla människor men i denna bok lyfts också HBTQ-personers situation särskilt fram. Exempelvis att de homosexuella som överlevde förintelsen sällan togs emot med öppna armar av sina familjer utan fick fortsätta att leva i stor utsatthet. Ytterligare ett viktigt perspektiv handlar om hur personer med intellektuella funktionsnedsättningar och/eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har det i vårt samhälle idag. Thomas är lärare och har arbetat många år i särskola.

Boken är lätt att följa. Lite av en bladvändare. Samtidigt är det viktiga och svåra frågor som tas upp. Thomas själv menar att boken ställer frågan om läsaren vågar vara sann mot sig själv. Och det är verkligen något som vi alla behöver fråga oss. Men också inse att samhället – genom historien – men också idag försvårar för vissa personer att leva sanna liv.

Det är ju omöjligt att få med allt i en enda bok. Ändå undrar jag lite varför Thomas inte tar upp den utveckling som vi ser i många länder och även i vårt land idag? Istvan och Peter kämpar ju inte bara med sina familjers känslor inför detta att de är ett par. De har hela samhället och den politik som förs, emot sig. David och Josef möts däremot av stor sympati från omgivningen. Det är endast i den nära familjen som det väcks frågor. Hade jag fått önska något hade jag gärna sett en nivå till i den andra delen, nämligen det hårdnande samhällsklimatet. Möjligen är det så att Thomas själv upplever att vårt samhälle är tillåtande och i så fall är det ju bra.

Detta är dock en liten marginalanteckning. I sin helhet vill jag verkligen rekommendera boken och gratulerar Thomas till sin debut som romanförfattare. Lite avundsjuk är jag allt.

Bággojohtin (tvångsförflyttning)

Av mina arbetskamrater fick jag ett presentkort på Uppsala statsteater. Igår utnyttjade vi en del av det. Vi gick på ett generalrepetitionen av

Herrarna satte oss hit

Föreställningen bygger på en bok av Elin Anna Labba. Hon fick Augustpriset för bästa fackbok 2020. Boken – och teatern – handlar om hur renskötande samer i Sverige tvångsförflyttades i början av 1900-talet. På stadsteaterns webbplats läser jag:

Myndigheterna kallar det för en dislokation. Men på samiska föds ett nytt ord; Bággojohtin (tvångsförflyttning).

Föreställningen är ett samarbete mellan Uppsala stadsteater och Giron Sámi Teáhter. (Giron heter Kiruna på svenska). Stina Oscarson har skrivit manus. Malin Stenberg står för regin. Hon satt inte långt från oss. När vi gick, stannade vi till och pratade med henne. Hon berättade om hur spännande det känns att de ska turnera med föreställningen i Sápmi. Det kan vi absolut föreställa oss. Vi blev oerhört berörda. Hur mycket mer kommer inte personer i Sápmi dras med i föreställningen.

Det är en relativt kort föreställning. Den var över på 1 timme och 15 minuter. Ingen paus. Det är fyra skådespelare och de varvar nordsamiska och svenska. (Vi förstod på regissören att det också är några ord på lulesamiska med). Så fort det talas samiska kommer svensk text upp på en skärm. På samma skärm visas också bilder på de samer vars berättelser återges. Vid några tillfällen spelas också inspelningar upp. Starkt var att höra när en kvinna på 1920-talet jojkar själva bággojohtin.

Trots allt var det generalrepetition. Vid tre tillfällen bad skådespelarna sufflören om hjälp. Det gjorde absolut inget. Vid ett tillfälle tog de om en slags dans. Med inbjudande leenden sa de:

Det här tar vi om, va?

Föreställningen sattes upp på stadsteaterns lilla scen, vilken gjorde hela upplevelsen mer intim och det uppskattade jag.

Några ortsnamn jag uppfattade var Sáltoluokta, Ultevis och framför allt Vájsáluokta. På dessa platser var min familj ofta när jag växte upp. Vi bodde i Bårjås (Porjus). Far var präst i församlingen. På vår och höst fanns samerna i Sáltoluokta och vissa helger var vi där. Då firades gudstjänst i kyrkkåtan och vi bodde i prästkåtan. Ganska ofta gick vi upp på Ultevisheden, för där var det myggfritt. Någon gång besteg vi Lulep Kierkau. Utsikten över Stora lulevatten en klar sommardag är fantastisk.

På slutet av sjuttitalet var jag intervjuad i tidningen Året Runt. De gick runt på
Stockholms central och även jag fick frågan vilken plats i Sverige som är vackrast.
(Kul att även radioprofilen Hasse Tellemar intervjuades.)

Mitt i sommaren var det kyrkhelg i Vájsáluokta. Dit fanns på den tiden ingen bilväg. Sista tre timmarna – från Vietas – åkte vi båt. Jag var inte mer än åtta-nio år men jag minns så väl samtalet med den gamle samen Per Utsi, då han berättade om tvångsförflyttningen, samtidigt som han visade mig hur man gör skohö, att ha i skorna på vintern. Något jag berättat om i en tidigare bloggpost. Just Vájsáluokta nämndes ofta i föreställningen. En plats dit många förflyttades och trodde att de skulle få stanna. Bara för att upptäcka att de skulle flyttas ytterligare. Vájsáluokta ligger vid foten av berget Áhkká, som finns med i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Hans som reser på en gås. Ledargåsen heter Akka.

Som generalsekreterare i Bibelsällskapet gläds jag över den språkrevitalisering som sker i samband med att Bibeln översätts till olika samiska språk. Den senaste nordsamiska bibelöversättningen var klar 2019. Nya testamentet finns sedan länge på lulesamiska och arbete med Gamla testamentet pågår. I augusti ska Nya testamentet på sydsamiska lanseras. Det sker i Östersund 23-25 augusti och då är det första gången hela Nya testamentet finns på sydsamiska. En så kallad editio princeps. Det är en stor händelse. 

I en tid när storsvensk nationalism åter breder ut sig är rösterna från Sápmi så oerhört betydelsefulla. Inte bara för samerna utan för oss alla. Därför är jag så tacksam för att vi kunde se denna mycket berörande föreställning. Den rekommenderas varmt.

När arbetslösa måste flytta till jobben

Det går inte att uppnå perfekt balans mellan tillgång till arbetstillfällen och tillgången till arbetskraft. Ibland har de arbetssökande en kompetens som inte efterfrågas. Ibland finns de på annan ort än arbetsplatserna. Jag förstår att detta är en utmaning. Det är väl därför vi har arbetsförmedling och arbetsmarknadsdepartement. 

Just nu är ansvarigt stadsråd – Johan Persson – inte bara arbetsmarknadsminister utan också integrationsminister. På departementets webbplats säger ministern:

Arbete är grunden för välståndet i Sverige och för individens egenmakt. Integrationen måste stärkas i Sverige. Fler behöver komma i arbete och utanförskapet ska minska. Arbetslinjen behöver stå i centrum. Fokus på arbete, språk och jämställdhet ger egenmakt till inte minst utrikes födda kvinnor.

Det är bra. Även om det förstås finns arbetssökande som är svenskfödda också. Och många utlandsfödda som har arbete. Tillvaron är ju sällan svart-vit. Inte heller på denna punkt.

De senaste dagarna har ministern fått kritik för sin syn på arbetslösa. En sak som jag reagerade på handlar om att regeringen vill skärpa kraven på arbetslösa invandrare. Minister säger enligt Omni:

Som vuxen och frisk måste man vara beredd att flytta dit jobben finns. De kraven kommer att växa.

Förstår jag det rätt är det många som gör precis detta. Det är ju ingen drömsituation att vara arbetslös, som det låter i viss retorik.

När jag växte upp i norra Sverige var detta en verklighet. Människor måste flytta söderut för att det var där som jobben fanns. Men det fanns ett motstånd. Under devisen

Vi flytt 'int

Jag minns några strofer i en visa, som jag tror kallades Norrlandsvisan:

Karga tider gryr väl sen

för arbetsmarknadsstyrelsen.

Lämna kvar en enda vrå!

Luleå!

När jag gick på Fjellstedtska skolan gjorde vi studentskyltar till de som tog studenten. De som var norr ifrån fick just denna symbol på sin skylt. Kul!

När jag skulle prästvigas för Luleå stift påverkade detta oss som familj. Eftersom jag var skriven i Uppsala fick jag flyttbidrag för att flytta till en annan ort för att få jobb. Samtidigt betalade Luleå stift själva flytten. Flyttbidraget var på 15 000 kronor och räckte till att köpa ett piano. Idag kunde vi nog fått ett piano gratis. Och idag finns det massor av jobb i just Luleå och andra städer i norr.

Ska det vara ett krav att flytta? Jag läser en kolumn i DN (som jag inte hittar på nätet) av Isobel Hadley-Kamptz. Den har rubriken:

Flytta till jobben är lättare sagt än gjort när både kvinnor och män arbetar

Så vad händer när jobben finns någon annanstans och den ena måste flytta? Är det så det är tänkt att fungera? Eller är det när både parter är arbetslösa?

Under apartheidtiden i Sydafrika fanns ett utbrett system med ”migrant labour”. I korthet betydde det att svarta kvinnor, barn och äldre bodde kvar i byarna och männen i arbetsför ålder bodde i baracker i städerna. Det fanns regler som gjorde att väldigt få svarta fick flytta till städerna. Misären bland dessa ungkarlar var erkänd. Ofta inledde de en relation med en ny kvinna i staden. En gång om året fick männen åka hem. Resultatet blev ofta ett nytt barn i familjen på landet.

Vetskapen om detta gör att jag reagerar på kraven att folk ska flytta efter jobben. Särskilt som kravet – just i detta uttalande – ensidigt riktas mot människor med utländsk bakgrund.

Bön på allvar

Igår lades Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala (EFGU) ner. Det är alltför få personer som är engagerade. I verksamhetsberättelsen stod att läsa:

Engagemanget för flyktingfrågor inom kyrkorna måste dock fortsätta – men får utvecklas och formas i någon annan organisation framöver. För verkligheten i vår värld visar på allt annat än att behovet har minskat – [antalet] människor som tvingats på flykt har historiskt aldrig varit så högt som nu. Men, som det står i Predikaren 3 ... Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp …

Innan årsmötet tog vid, talade Sr Karin, från Alsike kloster, om hur samverkan mellan EFGU och Alsike kloster sett ut genom åren. Berättelsen tog sin början 1989 med en skärpt asyllag. Före 1989 kunde man få asyl om man hade syskon i Sverige. Men man kunde fortfarande åberopa krigsvägran och det fanns möjlighet för de facto-flyktingar att få asyl. (En de facto-flykting kunde få stanna trots att den inte var flykting enligt flyktingkonventionen.) Sr Karin berättade att de flesta asylsökande då fanns på flyktingförläggningar som drevs av Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). Det var framför allt kriget mellan Iran och Irak som gjorde att människor drevs på flykt.

Det fanns även en grupp som kallades turkbulgarer. De inhystes i stora tält på åkrar i Skåne. Och de hotades av att bli ivägskickade. Genom Luciabeslutet 1989 försvann även möjligheten för de facto-flyktingar att stanna. 

Kyrkfolk och radikala ungdomar organiserade sig i asylkommittéer. Så småningom hade ett 30-tal människor sökt sig till Alsike kloster. Systrarna uppvaktade biskopsmötet men inget hände. Ett rykte spreds bland turkbulgarerna att de skulle söka sig till nyårsbönen i någon kyrka. En stor grupp samlades i Uppsala domkyrka. 

(Jag har hört Bo Nylund, som under många år var ordförande för EFGU, berätta om den kvällen. När nyårsbönen var slut satt turkbulgarerna kvar. De vägrade lämna kyrkan. Då samlades de kyrkorådsledamöter som fanns närvarande i sakristian för att fatta beslut om vad som skulle göras. Enligt Bo var dåvarande ärkebiskopen, Bertil Werkström, där. Han sa helt sonika något i stil med:

För en tid sen firade vi minnet av en familj som inte fick plats i härbärget.

Därmed var saken avgjord. Turkbulgarerna fick stanna i kyrkan.)

Igår kväll berättade Sr Karin att de var kvar i 3 månader. Sr Karin var själv där och fick som ansvar att gå igenom alla asylärenden. En ung gymnasist var där och visade stort intresse. Hans namn var Erik Ullenhag. Han och Sr Karin sov i varsin ända på samma kyrkbänk. (Tänk om han blivit partiledare för liberalerna ...)

Det var kostsamt att hysa denna stora grupp i domkyrkan. Mat och även säkerhetsvakter drog stora resurser. Det fanns redan en organisation som hette FAR (nuvarande FARR – Flyktinggruppernas riksråd.). Förslaget blev bildandet av ”MOR”. Någon som skulle ta hand om människorna. Om jag förstod Sr Karin rätt var det så EFGU växte fram. Personer som Bo Nylund, Sr Karin, Margit Bygård, Eva och Bengt Ture Molander samt Bertil Werkström var viktiga.

Viktigt denna tid var de förbönsgudstjänster som ägde rum varje månad i någon kyrka i Uppsala. Dessa saknar Sr Karin. Hennes svar på frågan vad vi nu ska göra, är att ta upp dessa böner igen. Men inte förbön bara för flyktingar utan med ett större fokus. Bön för mänskliga rättigheter. Om vi kristna ber kanske det visar sig vad nästa steg är. Bön är farligt, eftersom Gud tar oss på allvar. Sr Karin sammanfattade:

Ber man på allvar måste man göra bön med händerna.

Det var gott att ha med sig Sr Karins ord inför årsmötet. Fint också att en representant för organisationen Ingen människa är illegal fanns med. De arbetar på ett liknande sätt som EFGU har gjort.

Min bön är att något ska spira ur det som sades igår. Gärna förbönsgudstjänster i kyrkorna. För det kommer att behövas.

Vårt humanitära ansvar för människor på flykt

Onsdag den 23 november kl 18 hålls årsmöte för Ekumeniska fristadsgruppen i Uppsala (EFGU).

Sr Karin Johansson, Alsike kloster/fristad, berättar om det nära samarbete som funnits mellan dem och EFGU genom åren. Samt kyrkornas fortsatt humanitära ansvar för människor på flykt.

Efter Sr Karins anförande blir det årsmöte och en av punkterna handlar om att lägga ner föreningen. Det finns skäl till det. Många i styrelsen har varit med länge och gjort fantastiska insatser för människor i utsatthet.

I år kommer jag att delta i detta möte, för att det är av yttersta vikt att vi även i framtiden tar detta humanitära ansvar. Kanske har EFGU gjort sitt. Men behovet upphör inte.

Många år var Bo Nylund ordförande i EFGU. Han dog för ett par år sedan. Han var min lärare på gymnasiet. En stor förebild. Läs mer om det pris han fick 2015. Här är länken.

Jag har också bloggat tidigare om Bo. Här är en länk. Här en annan länk. Och här ytterligare en länk.

Det vore fint om fler ville komma. Därför skriver jag denna bloggpost.

Mötet äger rum på Nyby Vision, ingång från Odensgatan 8 i Uppsala.

Kultur och värdighet

Denna helg pågår en palestinsk kulturfestival i Uppsala missionskyrka. Bland arrangörerna finns studieförbundet Bilda och Act Svenska kyrkan. Det omfattande och spännande programmet finns här.

Vi var med på invigningen igår. Ärkebiskop emeritus Anders Wejryd (Svenska kyrkan) var den som öppnade festivalen. Därefter talade helt kort EU-parlamentarikern Evin Incir.

Huvudtalare var prästen och författaren Mitri Raheb. Han har grundat Dar al Kalima University i Betlehem. En som arbetat där, utsänd av Svenska kyrkan som bildlärare, är Inger Jonasson, som också leder arbetet i Dar al Kalimas vänner. Hon var på plats i Missionskyrkan. När vi var utsända medarbetare för Svenska kyrkan och arbetade i Sydafrika 2013–15 hade vi en kollega som också var utsänd till Dar al Kalima, nämligen Simon Stanford, internationellt erkänd filmare. Universitetets vision lyder på engelska:

That We Might Have Life and Have it Abundantly

Det är ett citat från Joh 10 där Jesus talar om sig själv som den gode herden och säger:

Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd (Joh 10:10).

Mitri Raheb är präst i den lutherska kyrkan i Jordanien och Det heliga landet. Det var spännande att höra honom utveckla varför kulturlivet är så betydelsefullt för palestinierna. Hans tema var:

Kultur som motstånd

I själva verket är det kulturen som skapar själva samhället. Raheb menar att palestinierna behandlas som främlingar i sitt eget land. Därför är det ofrånkomligt att göra motstånd, vilket både innebär att kämpa mot det som angriper en och att vägra acceptera det. Det handlar om den israeliska ockupationen av västbanken. Han drog paralleller till situationen för folket i Ukraina och undrade varför inte stödet för palestinierna är lika starkt.

Att engagera sig internationellt uppfattar han som en del av den svenska kulturen men han såg också att detta engagemang försvagas. Därmed drog han även in Sverige som land i sammanhanget.

För Mitri Raheb är det inte frågan om huruvida vi ska göra motstånd utan hur. Och det är där som kulturlivet blir så centralt. När han sedan utvecklade tankarna kring palestiniernas motstånd beskrev han kampen som ett maratonlopp snarare än ett sprinterlopp. Uthållighet är avgörande och kulturen skapar förutsättningar för att man ska kunna andas i en situation där luften håller på att ta slut.

Att palestinierna skulle ta till militärt motstånd ser han som utsiktslöst. Kulturellt motstånd däremot är ett mjukt motstånd som påverkar ockupationsmakten. Det blir en spegel att hålla upp inför militärer och andra.

Det som gjorde starkast intryck på mig var när han kom in på kulturen som en förutsättning för att återfå sin värdighet som människa. Han var mycket noga med att uttrycka att palestinierna inte i första hand vill ha humanitär hjälp. De söker värdighet. De vill blomstra som land. Och det stämmer ju väl in på Dar al Kalimas vision.

Det var så intressant när han skulle göra en parallell till Sverige och beskrev våra traditioner under advent, som en del av vår kultur. Om man inte har varit i Sverige i december och sett alla ljusstakarna i fönstren kan man inte förstå denna kulturyttring, sa han.

Mitri Raheb avslutade med fem viktiga teser för arbetet med kulturellt motstånd. Jag tror jag lyckades skriva av dem:

Utveckla våra berättelser. Göra motstånd mot imperiets teologier.

Hävda vår identitet. Motstå patriarkatet.

Odla vårt arv. Göra motstånd mot militarismen.

Skriva våra melodier. Göra motstånd mot förödmjukelse.

Skildra våra berättelser. Göra anspråk på våra rötter.

Under resten av kvällen fick vi stifta bekantskap med Dandanat som är en festival, en studieresa och en mötesplats som Bilda ordnar årligen tillsammans med en organisation som heter Diyar Consortium. Svenska och palestinska grupper möts och musicerar ihop. Vi fick lyssna på svenska folkmusiker på plats och en palestinsk sångare via zoom.

Helgen fortsätter med program ända till söndag kväll. Det märks att behovet är stort efter två års pandemi. Det var många personer på plats som vi känner väl. Både från Svenska kyrkan, från Bilda och även från Samarbetsorganisationen för Invandrarföreningar i Uppsala, som har sina lokaler i vår bostadsrättsförening.

I onsdags var jag också i Uppsala missionskyrka. Då träffade jag min kollega Nashat Filmon, som leder det palestinska bibelsällskapet. Han är i Sverige av en annan anledning och kunde inte vara med på kulturfestivalen. Men det var fint att möta honom. Vi har inte setts sedan januari 2020. I november kommer vi att träffas i gen. Då deltar jag i Bibelsällskapets resa till Israel/Palestina. På dessa resor är det viktigt att vi träffar alla tre bibelsällskap som finns i området. Det palestinska i Betlehem, det arabisk-israeliska, som finns i Nasaret och det israeliska, som finns i Jerusalem. Resorna vill ge deltagarna möjlighet att möta människor från olika sammanhang i Palestina/Israel. Situationen är komplex.

Nu har jag med mig perspektiv från Mitri Raheb. Insikten att kulturlivet utgör ett språk som skapar förutsättningar för människor att mötas. När vi gör det, kan vi tillsammans göra motstånd mot de krafter i tillvaron som vill beröva människan (och hela skapelsen) hennes värdighet.

Jan Guillou och Elisabeth Sandlund

Ikväll fördes en lågmäld debatt mellan Jan Guillou och Elisabeth Sandlund i Uppsala Missionskyrka. En debatt som inte synts på så värst många ställen. Jag hittar en artikel i tidningen Dagen. Jag upptäckte det av en händelse, när jag letade något annat på Uppsala Missionskyrkas hemsida.

Det var en positiv överraskning. Debatten eller ska vi säga samtalet fördes i god ton och stundtals fanns en önskan att förstå den andra. Hans Josefsson ledde samtalet och gav relativt snart ordet till Elisabeth Sandlund. Den frågeställning som hade formulerats var huruvida Israel är en demokrati eller inte. Elisabeth Sandlund gav skäl för att jakande svar på denna fråga. Hon hänvisade till en UD och en del undersökningar.

När det var Jan Guillous tur började han med att säga hur glad han är att vara inbjuden till en kyrka, för där går det att hänvisa till Bibeln och människor förstår. Så är det inte i resten av samhället. Sedan berättade han att han firade ett märkligt 50-årsjubileum. Nämligen att det var 50 år sedan han senast debatterade om Israel. Han hade varit aktiv i Palestinarörelsen 1968–72 men ungefär då dog samtalet ut. Enligt honom beroende på att kritik mot Israel då uppfattades som antisemitism. (Något senare menade på Elisabeth Sandlund och Hans Josefsson att debatten visst förts. Åtminstone i kyrkorna.) På frågan om Israel är en demokrati svarade Jan Guillou nej. Han byggde det framför allt på det faktum att Israel ockuperar land som inte tillhör Israel enligt FN-resolutionen.

De hann med att diskutera huruvida begreppet apartheid är användbart i sammanhanget och ifall en tvåstatslösning är möjlig. Även här gick meningarna isär.

Men det fanns sådant de var överens om. Till exempel att palestinierna utsätts för någon form av förtryck och att mordet på Yitzhak Rabin 1995 innebar en vändning i en på den tiden relativt hoppfull situation.

När auditoriet släpptes in var det påfallande få som ställde frågor. Jag dristade mig till att ställa kvällens sista fråga. Eftersom Sydafrika nämnts ett antal gånger frågade jag om inte jämförelsen kunde ingjuta hopp. Sydafrikas problem såg länge olösliga ut men så hände något 1990–94 som ändå uppfattades som ett mirakel. Även om det är lång väg kvar.

Jan Guillou såg inget hopp alls men det gjorde Elisabeth Sandlund. Då svarade Jan Guillou att det var hennes plikt som kristen. Om detta var de överens.

En helg med städtema

Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig (Matt 11:10b).

Idag är det Johannes Döparens dag. Vi firade Mässa med små och stora i Vindhemskyrkan och Sigrid Ribbenson, präst i Vindhemskyrkan, utgick från hur Johannes Döparen bereder väg för Jesus, när hon med en piasavakvast i högsta hugg, sopade rent på kormattan framför altaret, till barnkörens stora förtjusning. Men det är klart, när kören heter Friska vindar och kyrkan Vindhem, så krävs det fart och fläkt.

Märkligt nog hade hustrun och jag ägnat morgonen åt att städa lägenheten. I fredags var vi bortbjudna, annars är det vanligtvis fredag eftermiddag som blir vår städkväll. Och gårdagen ägnades åt julmatsförberedelse och konsert med vår kör. Så det fick bli städning en söndagsmorgon, för en gångs skull. Lägenheten var svårframkomlig.

När det gäller gårdagens konsert - med Fyris Kammarkör - var det också städtema. Ett av styckena vi framförde var Smideskören ur operan Trubaduren av Giuseppe Verdi. Min uppgift var att spela på ett städ. Och det hade två andra korister släpat dit. Fantastiskt! Vilken städuppgift!

I en uppdatering på Facebook skrev jag upp mig själv som medverkande: 

Anders Göranzon, städ

En god vän tyckte det var roligt att städpersonalen omnämndes i uppräkningen av medverkande. 

Så detta har varit en helg med städtema. Kopplingen mellan det städ som en smed använder och den städning eller förberedelse som vi associerar med Johannes Döparen är väl förändring. I advent mediterar i alla fall jag över hur jag behöver förändras. Antingen kan jag beskriva det som att jag behöver få Guds hjälp att städa bort en del skräp ur mitt liv. Eller kan jag tänka mig att jag ibland känner mig som ett stycke metall på ett städ, som av livet ska formas på ett sätt som gör att mitt liv blir till glädje för andra människor och för hela skapelsen.

En intensiv Bibeldag

Idag är en intensiv dag. Under förmiddagen föreläste jag om Bibeln i Afrika på en kurs som Uppsala universitet anordnar tillsammans med Stiftelsen Fjellstedtska skolan. Kajsa Ahlstrand leder kursen. Inspirerande!

Nu är jag på väg till Stockholm. Klockan två ska jag leda ett digitalt bibelstudium genom Kyrkornas Världsråd. Det sker inom ramen för kampanjen Thursdays in Black. 

Just nu sitter jag på tåget till Stockholm och försöker hitta en plats att vara på för detta ändamål.

Jag ska nämligen vara i Stockholm klockan fem för ett boksläpp. Boken "Tala väl. Predikokommentarer i Krister Stendahls anda" ska lanseras. Den går att köpa i Bibelbutiken. Länken kommer här.

Tre spännande arbetsuppgifter med Bibeln i centrum. Hoppas och ber att logistiken fungerar.

Ytterligare pandemifunderingar

Förra veckan var jag i Schweiz. När jag kom hem i fredags tog jag ett PCR-test. Svaret skulle komma två dagar senare. Igår hade jag lovat vara med på ett boksläpp, så därför gjorde jag även ett självtest, för att vara på den säkra sidan. Det var negativt, så jag gick iväg till boksläppet och besökte sedan barn och barnbarn. I morse gick vi på högmässa i Helga Trefaldighets kyrka här i Uppsala.

Ikväll skulle vi ha gått på Orphei Drängars Caprice. Äldste sonen sjunger i kören och vi hade skaffat biljetter genom honom. Men redan i fredags kväll fick vi veta att Capricen skulle ställas in. Vi kunde också läsa på hemsidan:

Till följd av ökad smittspridning i samhället och konstaterade fall av smitta i kören, har Orphei Drängar beslutat att skjuta upp de fem Capriceföreställningar som skulle ägt rum nu i helgen 4-5 december.

Så tråkigt men förstås ett klokt beslut. Men det var inte det enda som påverkades. Vi skulle egentligen åkt ut till barnbarnen för att vara med dem, när föräldrarna gick på körfest. Efter moget övervägande beslutade de sig för att inte gå. Men vi åkte alltså och hälsade på dem ändå.

I morse när jag satt i kyrkan kom ett SMS med provsvaret. Det stod dock inte i SMS:et om det var positivt eller negativt. Texten sa endast att jag skulle ringa ett nummer.

Under slutpsalmen bestämde jag mig för att gå ut i vapenhuset och ringa. Varför kunde de inte skriva ut resultatet? Var det för att testet var positivt och de nu ville börja smittspårningen? Hur skulle jag då förhålla mig till de personer jag suttit nära i kyrkan? Hade jag gjort fel som gått till högmässan? Så många frågor!

Jag har ju inte känt några symptom och jag är dubbelvaccinerad. Visst borde det vara säkert att delta i olika sammanhang? Eller är situationen nu så illa att det är dags att isolera sig igen?

Jag slog numret och möttes av en telefonsvarare, som förklarade att meddelandet skulle ges på olika språk.

Provet visar att du inte har Covid-19

… löd det korta meddelandet. Puh! Men ändå en tankeställare. Vi är allt annat än igenom detta. Mycket talar väl också för att det blir fler restriktioner. Jag inväntar morgondagen och hoppas inte läget ser för mörkt ut.

Ändå har de flesta av oss i Sverige det betydligt bättre än på många håll i världen. Det är också viktigt att komma ihåg. Jag hoppas att världens ledare tar ansvar för att vaccin delas så det räcker till alla.

På vandring

Idag har jag vandrat tillsammans med en studentkamrat, en god vän till henne och så min yngsta dotter. För över en månad sedan kom jag på idén att dels göra en pilgrimsvandring, som en lokal del av Pilgrims walk for future, dels för att passera några platser som går att koppla till bibelöversättning. Jag har skrivit om detta i en tidigare bloggpost. Min vision är att framöver erbjuda en stadspromenad med Bibeln som tema. I denna bloggpost delar jag något av det som handlade om just Bibeln, för själva vandringen handlade mest om att vara ute i naturen och njuta. 

Genom åren har Bibeln översatts många gånger. Även till svenska finns otaliga översättningar. Endast några av dessa räknas som officiella. (Två av dem är kursiverade, eftersom de endast var reviderade utgåvor av Bibeln från 1541.).

Gustav Vasas bibel (1541)

Gustav II Adolfs bibel (1618)

Karl XII:s bibel (1703)

1917 års kyrkobibel

Bibel 2000 (med NT 81)

Vi började i Uppsala domkyrka med morgonbön klockan 9. Den ägde rum i Vasakoret. Där finns en väggmålning som föreställer Gustav Vasa när han tar emot 1541 års Bibel av bröderna Olaus och Laurentius Petri. Det sägs att Laurentius Petri, som var ärkebiskop, stod för översättningen och att den skedde mellan 1531 och 1541. Nya testamentet hade ju kommit redan 1526. För att finansiera översättningen användes medel från en ärkedjäknetjänst, som dragits in. Men varje sockenkyrka fick också bidra med en tunna korn. Den kallades Bibeltunnan. J G Sandberg heter konstnären och motivet gavs ut på frimärke 1941, när översättningen fyllde 400 år.

Den som fick i uppdrag att trycka Bibeln blev Georg (Jurgen) Richolff från Lübeck. Han ansågs särskilt skicklig. Efter morgonbönen i domkyrkan gick vi förbi det hörn av universitetsparken, framför Historicum, där tryckeriet kanske låg. Upplagan kan ha varit ett par tusen exemplar. (Jag baserar en del av dessa uppgifter på en artikel av Nils Sundquist, en svensk konsthistoriker, landsantikvarie och författare som var Upplands förste landsantikvarie. Artikeln finns i en årsbok från 1941 för Upplands fornminnesförening. Länken kommer här. Dessutom har en historiekunnig person jag känner gjort mycket värdefull research. Utan honom hade jag inte fått kunskap om Richolffs tryckeri).

Därifrån gick vi till ett annat nedslag av Bibelöversättning i Uppsala. På Åsgränd 1 satt 1972 års Bibelkommission och översatte. Den kommissionens arbete resulterade i Bibel 2000, som även inbegrep NT81. Det var den sista officiella, statliga bibelöversättningen i Sverige. Därefter gavs uppdraget till Svenska Bibelsällskapet. Staten, ett par förläggarföreningar och Svenska Bibelsällskapet hade redan 1978 bildat Bibelfonden, som från 1981 fick förvalta royalties från bibelförsäljning. I urkunden står det att fonden bland annat ska skapa förutsättningar för framtida bibelöversättningar. Den framtiden lever vi i nu, när vi översätter Nya testamentet. Det arbetet ska vara klart 2026. Men Svenska Bibelsällskapet kan inte fatta beslut om hur denna översättning ska tas emot. Det beror på användarna om översättningen i framtiden blir en huvudöversättning i det svenska språkområdet.

Sedan passerade vi Carolina Rediviva, där vi konstaterade att Silverbibeln (Codex Argenteus) förvaras just där. Det är mycket gammal översättning av vissa bibeltexter. Själva boken är från 500-talet men biskop Wulfila som gjorde översättningen levde på 300-talet. Språket är gotiska. Det är ett tidigt germanskt språk som nu är utdött.

Efter detta ställde vi kosan mot Lurbo tempel. Och vi vandrade längs en av många Linnéstigar i Uppsala. Linné var med i den bibelkommission, som Gustav III tillsatte år 1773. Den var verksam i 144 år och resulterade i 1917 års kyrkobibel. Under långa perioder låg arbetet nere. Under 1800-talet brukade denna kommission mötas i Lurbo tempel, som inte längre finns kvar.

På vägen delade vi tankar om klimatkrisen och jag läste bland annat ett stycke ur Peter Halldorfs bok

Därför sörjer jorden.

Vi stannade för fikapaus och lunchpaus. Middagsbön höll vi passaden nog vid den så kallade Predikstolen.

Och vädret var enastående. Frisk, klar, hög luft. Strålande sol. Tacksamhet.

Det bortglömda valet

Igår var jag i kyrkan. När jag stod utanför såg jag en kö. Trevligt, tänkte jag. Kö till högmässan. Det visade sig dock att kön gick till baksidan av kyrkan och utanför fanns en skylt, som gav en förklaring.

Vallokal

Samtidigt som vi firade högmässa pågick alltså kyrkovalet i samma byggnad. Jag kan möjligen förstå att så måste ske, för att så många som möjligt ska beredas möjlighet att rösta. Men jag vet att vissa församlingar valt att stänga vallokalen under gudstjänsttid. Det är väl det rimligaste? Så det kändes märkligt.

Vi gick i alla fall in genom den andra ingången och satte oss ner. En kyrkvärd inledde med några pålysningar. En av dessa gällde val till församlingsrådet i den församling som vi bor inom, nämligen Uppsala Domkyrkoförsamling. Kyrkvärden berättade att församlingsrådet inte väljs denna dag, när det är kyrkoval. Det kändes också märkligt.

I stället fick vi veta att vi kunde nominera kandidater till församlingsrådet på annat sätt. Jag kanske var ouppmärksam men jag uppfattade faktiskt inte när, var och hur nomineringarna ska ske. Väl hemma googlade jag och förväntade mig att information om detta skulle finnas på pastoratets hemsida. Och jag fick en träff. Men det handlade om nominering till församlingsråden 2017. Det kändes oerhört märkligt.

Jo, jag kanske förstår att de som organiserar valet inte vill att människor ska blanda ihop de olika nivåerna. Men ärligt talat: varför ska alla de medlemmar som inte deltar i gudstjänstlivet ställas utanför denna viktiga nivå? Som också är den mest decentraliserade nivån? 

Församlingen är ju enligt Kyrkoordningen den primära enheten inom Svenska kyrkan. Det är där det händer. Och församlingsråden är ju oerhört viktiga. Inte minst i processen att ta fram församlingsinstruktionerna. Då måste väl kyrkans medlemmar få reda på att det också finns denna nivå i organisationen? Även om församlingsrådet inte väljs på listor den 19 september?

Är det alltså såhär jag ska förstå min kyrkas ordning. I val till kyrkomöte, stiftsfullmäktige och kyrkofullmäktige får alla kyrkans medlemmar som har fyllt 16 år rösta. Det skickas ut runt 5 miljoner brev om detta och det informeras på alla möjliga plattformar. Men när det gäller nomineringar till församlingsråd finns ingen information att tillgå. Där behöver man vara närvarande i gudstjänsten för att möjligen uppfatta hur det går till.

Jag pratade faktiskt med en person i kyrkan igår och frågade om jag fick nominera hen till församlingsrådet och fick ett jakande svar. Men nu vet jag inte hur jag ska göra. Det stör mig. 

Jag vill helst inte polarisera aktiva kyrkomedlemmar mot mer passiva. Men här måste jag säga att själva valsystemet inte gör det lätt för den som vill hålla ihop kyrkan i ett ”vi”. Är förklaringen att församlingsråden är oviktiga? Jag vill helst inte tro det. Eller är förklaringen att församlingsråden är den plats där ”de kyrkligt aktiva” kan vara ganska säkra på att få sin röst hörd? 

Förklaringen är kanske att det är kyrkofullmäktige som enligt kyrkoordningen väljer församlingsråd. Så det är ju vad som vanligtvis brukar kallas för ett indirekt val. Det innebär att vi som är medlemmar i kyrkan får rösta i direkta val på alla nivåer utom på församlingsnivån. Där gäller endast ett indirekt val. Det känns enormt märkligt.

Epilog 1:

En vän gjorde mig uppmärksam på att nästan allt fokus i valdagens rapportering låg på hur det gick i valet till kyrkomötet. Det är också problematiskt eftersom församlingen är den primära nivån. Jag måste erkänna att jag också dragits med i den felfokuseringen.

Epilog 2:

Att ett starkt nationalistiskt parti som Alternativ för Sverige tar plats i kyrkomötet på grund av ett i mitt tycke felaktigt valsystem är upprörande. Därmed får de under mandatperioden stöd i storleksordningen 300 000 kronor - som vi medlemmar alltså bidrar med. Beklämmande.

Pilgrim's Walk for Future

Lördagen den 16 oktober är vi några som kommer att göra en pilgrimsvandring för klimatet? Vi är en del av Pilgrim's Walk for Future, som

... är en gigantisk manifestation på nästan 200 mil. I 100 dagar pilgrimsvandrar en grupp med Annika Spalde i spetsen genom Sverige, Danmark, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien för att slutligen nå fram till Glasgow och klimatmötet COP26 med i början av november.

Du välkommen att vara med lördagen den 16 oktober kl 9-15. Start och mål för vandringen är Uppsala Domkyrka. Vi går längs en av Linnéstigarna ner till Lurbo. Sedan går vi hem via Ingegerdsleden. Temat blir Bibeln och klimatet.

Visste Du att Carl von Linné var med i den kommission som översatte 1917 års bibel? Översättarna brukade sitta nere i Lurbo ibland. Men det är bara kuriosa.

Viktigare blir för oss att under vandringen utforska vad Bibeln säger om vårt ansvar för klimatet.

Jag har registrerat vandringen som en aktivitet inom Friday's For Future. Den som går in på Global Map of Striking and Actions och söker efter aktiviteter i Uppsala hittar denna pilgrimsvandring.

Var och en tar med egen färdkost, bekväma skor och kläder efter väder.

Skicka ett mejl eller ett SMS till mig om Du är intresserad!

anders.goranzon@outlook.com

0735502678

Välkommen med!

Ska kärleken växa eller flöda över?

I min dagliga läsning av Filipperbrevet i ny språkdräkt har jag kommit till 1:3–11. Detta stycke är verkligen förändrat på ett antal punkter i den översättning som vi kallar Pilotöversättningen, om vi jämför med Bibel 2000.

Bibel 2000

Jag tackar min Gud var gång jag tänker på er, alltid, i alla mina böner för er alla. Och det är med glädje jag ber för er: ni har varit med i arbetet för evangeliet ända från första dagen, och jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det till Kristi Jesu dag. Det är som sig bör att jag tänker så om er alla. Jag har er ju i mitt hjärta; både när jag bär bojor och när jag försvarar och befäster evangeliet delar ni allesammans nåden med mig. Gud kan vittna om att jag längtar efter er alla med Kristi Jesu ömhet. Och min bön är att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning, så att ni kan avgöra vad som är väsentligt och stå rena och skuldfria på Kristi dag, fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk, Gud till ära och pris. 

Pilotöversättningen 2021

Jag tackar alltid min Gud, varje gång jag nämner er i mina böner för er alla, och det är med glädje jag ber mina böner. För ni har varit delaktiga i evangeliets sak från första dagen ända till nu, och jag är övertygad om att den som har börjat ett gott verk i er också ska fullborda det till Kristi Jesu dag. Det är rätt och riktigt att jag tänker så om er alla. För jag har er i mitt hjärta, alla ni som delar nåden med mig, både när jag bär bojor och när jag försvarar och bekräftar evangeliet. Gud är mitt vittne på hur jag längtar efter er alla med Kristi Jesu ömhet. Och detta är min bön: att er kärlek ska flöda över allt mer av insikt och urskillning i allt, så att ni kan avgöra vad som är viktigt och stå rena och klanderfria på Kristi dag, fyllda av den rättfärdighetens frukt som kommer genom Jesus Kristus, Gud till ära och pris.

Det första handlar om hur Paulus ber för församlingen i Filippi. Tänker han på dem eller nämner han dem? Enligt min grekiska ordlista kan det grekiska ordet μνείᾳ översättas på båda sätten. Går jag till mig själv vill jag gärna nämna personer jag ber för vid namn. Inte bara tänka på dem.

I nästa vers säger Paulus att de heliga i Filippi varit med eller varit delaktiga. Hårfin skillnad men ”delaktiga” känns mer på något sätt. Det grekiska ordet är κοινωνίᾳ (koinonia).  Däremot är ”arbetet för evangeliet” något mer aktivt än ”evangeliets sak”. På grekiska står det rätt och slätt τὸ εὐαγγέλιον (evangeliet) om jag ser rätt.

När Paulus i nästa vers talar om Gud använder Pilotöversättningen det könsneutrala ”den” medan Bibel 2000 skriver ”han”. Här följer översättarna direktiven från Svenska Bibelsällskapets styrelse. Jag håller med. De gånger det går att översätta med andra ord än ”han” och ”honom” är det bra. Innebörden förändras ju inte.

Den andra delen av vers sju är spännande. Där har översättarna följt meningsbyggnaden i grundtexten och versen får därmed en delvis annan innebörd.  

Bibel 2000

Jag har er ju i mitt hjärta; både när jag bär bojor och när jag försvarar och befäster evangeliet delar ni allesammans nåden med mig. 

Pilotöversättningen 2021

För jag har er i mitt hjärta, alla ni som delar nåden med mig, både när jag bär bojor och när jag försvarar och bekräftar evangeliet.

Enligt Bibel 2000 verkar det som om de kristna i Filippi endast delar nåden med Paulus när han bär bojor och försvarar och befäster evangeliet. I Pilotöversättningen delar den nåden med honom redan från början. Sedan är det ju en smaksak om man väljer ordet ”bekräftar” eller ”befäster”.

I den åttonde versen är frågan om ”Gud är mitt vittne” eller om ”Gud kan vittna”. Även där är betydelseskillnaden minimal. Däremot är det skillnad på huruvida filippernas ”kärlek ska flöda över allt mer” eller om deras ”kärlek ständigt skall växa och bli rik”. Åtminstone tror jag det blir stora skillnader i en predikan över denna vers.

Orden ”klanderfria” eller ”skuldfria” är kanske utbytbara. Det grekiska ordet är ἀπρόσκοποι och kan enligt min ordbok betyda antingen ”utan anstöt” eller ”otadlig”. (Ordboken är från sjuttiotalet. Jag köpte den för 63 kronor på den anrika bokhandeln LundeQ i Uppsala, när jag började andra årskursen på Fjellstedtska skolan och vi skulle påbörja våra grekiskastudier).

I dagens sista vers finns också en annorlunda översättning. Visst är det skillnad på ”rättfärdighetens frukt” och ”den rättfärdighet som är frukten av”? När jag läser den grekiska texten blir jag inte klok på vilket som är rimligare. Men på svenska blir ju olika innebörd. Ska jag vara ärlig förstår jag inte riktigt vad som menas med ”rättfärdighetens frukt”. Är det inte bättre och tydligare att rättfärdigheten är en frukt av Jesu Kristi verk? Jag får fråga översättarna hur de tänkte. Då kan jag säkert få lära mig något nytt.