Vad händer sedan?

Någon gång i framtiden ska Ryssland och Europa mötas igen. Vad händer då? Hur kommer förtroende kunna byggas igen? Om det nu någonsin funnits något som kan kallas förtroende.

Just nu läser jag en bok jag fick av goda vänner i försenad 60-årspresent:

Onda nätters drömmar. November 1942 och andra världskrigets vändpunkt i 360 korta kapitel.

Den är skriven av historikern och ledamoten i Svenska Akademien Peter Englund. Boken är välskriven och läsaren får korta berättelser från människor från alla sidor av konflikten. Källmaterialet är dagböcker och annan litteratur om andra världskriget. Jag kan tänka mig att tillgången på material är oöverskådlig. 

Det jag framför allt frapperas av är hur brutalt nazisterna behandlade alla som kom i deras väg. Förintelsen är i sig tillräcklig som beskrivning av ren och skär ondska. Men övervåldet stannade inte där. Enligt författaren togs 3 350 000 sovjetiska krigsfångar under 1941. Av dessa dödades 2 250 000 innan december 1941.

I denna bloggpost funderar jag över vad det kollektiva minnet i Sovjetunionen/Ryssland har bevarat av detta. Och hur det spelar med i Rysslands pågående krig.

För några somrar sedan lyssnade jag till ett ”Sommar” i P1 med Jens Stoltenberg. Han hade träffat den dåvarande ryske ledaren Medvedev. Mötet skedde i en tid när stämningen mellan väst och öst började bli mer misstänksam efter perestrojkan. Stoltenberg undrade varför Ryssland inte kunde vara mer öppna. Då svarade Medvedev att Ryssland vet att Västeuropa förr eller senare kommer att anfalla Moskva. På 1700-talet var det Karl XII. På 1800-talet Napoleon och på 1900-talet Hitler. Frågan för Medvedev var inte om utan när nästa anfall skulle ske.

När jag ser en karta över de område axelmakterna kontrollerade 1942 och hur nära de kom Moskva klarnar bilden. Ryssland tror att Ukrainas närmande till EU och Nato är ett första steg i att historien ska upprepa sig.

Med detta sagt fördömer jag å det kraftigaste Putins krig. Det finns inget försvar för det som nu händer i Ukraina. Jag ägnar mig i denna text inte åt att försvara något eller någon. Men jag vill försöka förstå. Och jag tror just det är viktigt. För en dag tar kriget slut och då måste länderna försöka bygga förtroende igen. Det blir inte lätt.

Som enskild person går det att delta redan nu i detta arbete. Genom att inte demonisera det ryska folket och genom att försöka förstå att historien påverkar oss. Men också genom att stödja Ukraina på olika sätt. Som sagt: det finns inget försvar för det som Putin nu gör.

Desmond Mpilo Tutu

(A translation in English will follow).

Sedan förre ärkebiskopen för den anglikanska kyrkan i södra Afrika, Desmond Mpilo Tutu, gick ur tiden igår, har mycket redan sagts och skrivits om honom. Hans Engdahl, mångårig missionär i Sydafrika, sammanfattade det i DN igår, med orden:

Desmond Tutu var “larger than life”

Med det menar Hans att det är svårt att beskriva den stora betydelse Tutu har haft. Att ge en heltäckande bild är inte heller syftet med denna bloggpost. Men några penselstråk vill jag lägga till den stora bild som nu ges av så många.

Tutu var först och främst en del av något större. Det var på intet sätt Tutu som myntade begreppet Ubuntu men han talade ofta om denna afrikanska mentalitet. På sin fars språk, isiXhosa, skulle Tutu sagt

Umntu Ngumntu Ngabantu

Hans mamma, som var mosotho, skulle uttryckt det på ett liknande sätt:

Motho o motho ka batho

En människa är en människa bland människor. Som individ blir jag till i mötet med andra. Om inte andra finns, finns inte heller jag.

För Tutu var denna mänsklighet större än den egna gruppen. Han har beskrivit hur han fick syn på sig själv under åren i London, när han blev behandlad som en människa vid Kings college. Därför betraktade han också apartheid som ett ont system, som måste bekämpas. Att dela upp människor utifrån hudfärg var oförenligt med Tutus grundsyn.

Min egen bild av Tutu är att den världsvida kyrkan för honom var uttrycket för denna mänsklighet. Även efter sin pension 1996 ledde han regelbundet morgonmässan på fredagsmorgon i S:t Georges Cathedral i Kapstaden. Jag minns en morgon när ett filmteam var med för att fotografera och filma honom ”in action”. Någonstans skulle en staty resas över Tutu och konstnären behövde material. När fotografen blev för närgången under nattvardsbönen stannade Tutu upp och påpekade det olämpliga i att störa honom mitt i det mest centrala momentet. Fotografen backade förstås undan direkt.

Tutu var inte bara anglikan. Han var ekumen. Och det var som ledare för Sydafrikas kristna råd (South African Council of Churches – SACC) som han blev världsberömd. Han var SACC’s generalsekreterare 1978–84 och det lade grunden till att han fick Nobels fredspris 1984. Flera svenskar var direkt inblandade i nomineringen. Inte minst Axel-Ivar Berglund, som hade arbetat på SACC tillsammans med Tutu. Som generalsekreterare i SACC hade Tutu mandat att uttala sig på hela organisationens vägnar. Det fanns ett stort förtroende för Tutu och det är omöjligt att beskriva Tutu utan det sammanhanget. Men även här var hans kristna tro grunden. Han införde daglig morgonbön, regelbundet mässfirande och retreat för de anställda. Den kristna tron och engagemanget för rättvisa var två sidor av samma mynt. Oupplösligt förenade. Under alla år har Tutu börjat sin dag med egen meditation och bön. Utan den stunden hade han inte kunnat åstadkomma något, enligt egen utsago.

När jag läser artiklar, tweets och olika uttalanden är det ofta som Tutus förankring i sin gudstro glöms bort. Därför är det bra att exempelvis Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, säger i DN:

För det var det som var Desmond Tutus livsmelodi – att leva sin tro i kärlek till människor.

Hans husläkare, Ingrid le Roux, säger också till Kyrkans Tidning:

Men han är också en djupt troende och andlig människa. Han lever nära korset, med bön och meditation varje dag. Det är hans styrka, det som burit honom.

Där fanns också skälet, tror jag, till att Nelson Rolihlahla Mandela utsåg honom till ledare för Sannings- och försoningskommissionen 1995. Desmond Tutus uppdrag var på intet sätt slutfört när Sydafrika fick sin första demokratiskt valda president. Kommissionen lyckades vidga ett från början kristet begrepp till att gälla samhället i stort. Som ordförande uppträdde Tutu alltid i sin biskopsdräkt.

Samtidigt fortsatte han att vara en profetisk röst även efter demokratiseringen. Han kunde exempelvis hota Zumas regering med att kristna skulle be för den regeringens fall, på samma sätt som kristna bad under apartheid, om inte regeringen ändrade sin politik. Hans kritik mot korruptionen var svidande. De fattiga var alltid i fokus.

Tutu är en stor inspirationskälla. Må han vila i frid till uppståndelsens morgon.

---

Since the former archbishop of the Anglican Church in southern Africa, Desmond Mpilo Tutu, passed on yesterday, much has already been said and written about him. Hans Engdahl, a longtime missionary in South Africa, summed it up in DN yesterday, with the words:

Desmond Tutu was "larger than life"

By that, Hans means that it is difficult to describe the great importance Tutu has had. Providing a comprehensive picture is not the purpose of this blog post either. But a few brushstrokes I want to add to the big picture that is now given by so many.

Tutu was first and foremost a part of something bigger. It was by no means Tutu who coined the term Ubuntu but he often talked about this African mentality. In his father's language, isiXhosa, Tutu would say

Umntu Ngumntu Ngabantu

His mother, who was a Mosotho, would put it this way:

Motho o motho ka batho

A person is a person among persons. As an individual, I am created in the interaction with others. Unless others exist, neither do I.

For Tutu, this humanity was larger than the own group. He has described how he saw himself over the years in London, when he was treated like a human being at King's College. Therefore, he also regarded apartheid as an evil system, which must be fought. Dividing people by skin colour was incompatible with Tutu's basic view.

My own image of Tutu is that for him the worldwide church was the expression of this humanity. Even after his retirement in 1996, he regularly led the morning mass on Friday morning in St. George's Cathedral in Cape Town. I remember one morning when a film team was there to take photos and film him "in action". Somewhere a statue was to be erected over Tutu and the artist needed materials. When the photographer became too close during the communion prayer, Tutu stopped and pointed out the inappropriateness of disturbing him in the middle of the most central moment. Of course, the photographer backed away immediately.

Tutu was not just Anglican. He was ecumenical. And it was as the leader of the South African Council of Churches (SACC) that he became world famous. He was SACC's Secretary General in 1978–84 and this laid the foundation for him to receive the Nobel Peace Prize in 1984. Several Swedes were directly involved in the nomination. Not least Dr Axel-Ivar Dabulamanzi Berglund, who had worked at SACC together with Tutu. As Secretary General of the SACC, Tutu had a mandate to speak on behalf of the entire organization. There was a great deal of trust in Tutu and it is impossible to describe Tutu without that context. But even here his Christian faith was the foundation in a very practical way. He introduced daily morning prayer, regular Mass celebrations and retreats for the employees. The Christian faith and the commitment to justice were two sides of the same coin. Inextricably linked. Throughout the years, Tutu has begun the day with own meditation and prayer. Without that moment, he would not have been able to achieve anything, according to his own statement.

When I read articles, tweets and various statements, it is often that Tutu's anchoring in his faith in God is forgotten. Therefore, it is good that, for example, the Archbishop of the Church of Sweden, Antje Jackelén, says in DN:

Because that was what Desmond Tutu's life melody was - living his faith in love with people.

His family doctor, Ingrid le Roux, also tells Kyrkans Tidning:

But he is also a deeply believing and spiritual man. He lives near the cross, with prayer and meditation every day. It is his strength, what has carried him.

There was also the reason, I think, that Nelson Rolihlahla Mandela appointed him head of the Truth and Reconciliation Commission in 1995. Desmond Tutu's mission was by no means complete when South Africa got its first democratically elected president. The Commission succeeded in extending an initially Christian concept to society as a whole. As chairman, Tutu always appeared in his bishop's robe.

At the same time, he continued to be a prophetic voice even after democratization. He could, for example, threaten the Zuma government with Christians praying for the fall of that government, in the same way that Christians prayed under apartheid, unless the government changed its policy. His criticism of corruption was scathing. The poor were always in focus.

Tutu is a great source of inspiration. May he rest in peace until the morning of the resurrection.

Gästbloggare om våld och möjlighet till försoning

Idag delar Ulrica Fritzson tankar kring våld och försoning på min blogg. Ulrica är präst och teologie doktor. Hon har disputerat på en avhandling som bland annat bygger på försoningsarbete bland fångar i Sydafrika. Ulrica är inte bara beläst. Hon är också klok. Helt enkelt en människa jag har stort förtroende för.

Ulricas text passar in i kampanjen 16 Days of Activism against Gender-Based Violence. Den passar in i Thursdays in Black. Och den passar denna dag: Internationella dagen för mänskliga rättigheter. Artikel 1 i FN's deklaration om de mänskliga rättigheterna lyder i svensk översättning:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. 

Här följer Ulricas text: 

Att försonas efter våld. Går det?

Våld är ett stort och dolt folkhälsoproblem, som drabbar så mycket mer och skadar så mycket djupare än vi kanske anar. Och arbetet mot våld och följderna av det tar lång tid att både bryta och läka. Något enkelt och entydigt svar på frågan om det går att försonas efter våld är svårt att ge. Snarare skulle jag vilja beskriva det som att en form av situerad försoning kan vara möjlig; en försoning som i många fall beror av situationens möjligheter och/eller inskränkningar. Och emellanåt sker det trots allt - försoning inträder, ansvaret läggs på rätt ställe och de av våldet drabbade upprättas och ges åter makten i sina liv. Då är det väldigt mäktigt att få vara med i arbetet.

I det försoningsarbete som jag verkat i under lång tid är det just våld som i princip alltid står i fokus för försoningsarbetet; dödligt våld, grovt våld, sexuellt våld, psykiskt våld. Det smärtsamma är att våld alltid förstör och trasar sönder relationer. Tillit, respekt och självkänsla bokstavligen smulas sönder till ett intet – hos alla parter. Och vägen till ett liv värt att leva igen är lång och svår. Ändå förundras jag ofta över den obändiga vilja och kraft som trots de svåraste förutsättningar tycks leta sig fram hos dem som är utsatta för våldet och hos dem som bär ansvar för det.

En av de allra viktigaste utgångspunkterna i ett försoningsarbete där våld står i fokus är att medvetandegöra hur våld alltid föder asymmetriska relationer – och därmed alltid kräver asymmetriska lösningar. När våld skett inträder omedelbart en i alla avseenden ojämlik situation som handlar om att den våldsutövande bär det fulla ansvaret för allt våld och den som utsatts för våldet bär inget ansvar alls. Ska parterna gå in i ett försoningsarbete måste naturligtvis först allt våld upphöra och förövaren måste genomgå någon form av samtal, behandling eller terapi som är insiktsförändrande. Våld är nämligen sällan en engångshändelse, utan något som ofta är förbundet med mer eller mindre destruktiva livsmönster hos vederbörande. Sedan måste förövaren i alla avseenden ta på sig allt ansvar för våldet. Allt. När så skett, kan en försoningsprocess inledas – om de av våldet drabbade vill detta.

Den långa process som här följer kan sammanfattas i tre ord: den asymmetriska konfrontationen. Ofta hör jag människor invända mot eller ställa sig frågande till just konfrontation. Att det skulle vara för tufft, för hårt och kanske ibland omänskligt; ”Man måste kunna förstå, hjälpa, det beror ju på det och det osv”. Men faktum är att konfrontation är det mest kapacitetsstärkande, upprättande och försonande verktyg jag arbetat med i någon försoningsprocess. Att i ett narrativt, berättande rum, konfrontera den som bär ansvar för våld är att skapa en plats där vederbörande kan återerövra och rehumanisera den humanitet han/hon dehumaniserat, både hos sig själv och hos dem vederbörande utsatt för våld. För det är just detta som sker vid våld – en dehumanisering av både sig själv och de som utsätts för våld. Och detta behöver återerövras om vi ska kunna fungera tillsammans i våra mänskliga gemenskaper igen. Att konfrontera förövaren är inte att straffa, förakta eller förkasta – det är att lägga ansvaret rätt, skapa möjligheter till skuldinsikt och subjekstblivande, precis som den sydafrikanska professorn i psykologi och tillika f.d. kommissionären i Sannings- och försoningskommissionen, Pumla Gobodo-Madikizela skriver:

Confrontation forces an offender to unearth what moral sensibilities he has buried and to face what he has done, in a sobering atmosphere of reflection on ordinary human lives now shattered. It is an act of re-humanizing what and who has been de-humanized during the time of mayhem.

Vi ska värna det utrymme där en skyldig människa ges möjlighet att bli konfronterad kring vad vederbörande har gjort och varför. Sanningen, det fulla ansvarstagandet och den asymmetriska konfrontationen kan efter våld leda till re-humanisering och verklig upprättelse.

Ulrica Fritzson,

Stiftsteolog i Skara stift, teol doktor och grundare till Försoningsgruppen

Utköp eller försoning?

Under veckan har flera kyrkliga (och andra) tidningar skrivit om konflikten i Härnösands stift. Kyrkans tidning beskriver i nummer 39/2020 i en rubrik att

Härnösands stiftsstyrelse vill säga upp biskopen

På Svt’s webbplats beskrivs det i något skarpare ordalag:

Konflikt i stiftsledningen – styrelsen vill avsätta biskopen

Det är otvetydigt så att det råder en konflikt. Vilket i sig inte är vare sig ovanligt eller märkligt. Det som skapar rubriker är att det handlar om en biskop. Det är ovanligt. Senast en biskop i Svenska kyrkan fick sluta var 2010, när dåvarande biskopen i Växjö stift, Sven Thidevall, Växjö stift och Svenska kyrkan på nationell nivå, ingick en uppgörelse som innebar att biskopen fick arbeta som forskare med bibehållen lön och titel. Biskop är han fortfarande, även efter sin pension.

När detta skedde var jag präst i Växjö stift. Jag minns att jag var illa berörd över att det inte gick att lösa på annat sätt. Redan då tänkte jag på att det hade varit på sin plats att be om hjälp från sina vänstift. Jag tror inte det skedde men jag kan missta mig på den punkten.

Biskopsvigning
i ELCSA 12
februari 2017 

Nu väcks samma tanke i mig. Härnösands stift har flera vänstift i den världsvida kyrkan. Ett sådant är Cape Orange stiftet i Sydafrika, del av Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA). Det är en avsevärt mindre kyrka än Svenska kyrkan med betydligt sämre ekonomi. Jag har arbetat 7,5 år i ELCSA och vet att de inte är världsbäst på att lösa konflikter. Men det är inte poängen. De är kristna trossyskon och de skulle kunna bidra in i situationen i Härnösands stift.

I Sydafrika finns erfarenhet av försoningsprocesser. Den försoningskommission som den anglikanske ärkebiskopen emeritus, Desmond Mpilo Tutu, ledde är vida känd. Den är också kritiserad för att inte ha nått tillräckligt långt. Det går absolut att säga mycket om den. Men den var ändå ett försök att lösa konflikterna. Det fanns en möjlighet att be om förlåtelse och få amnesti. Den innebar en möjlighet till upprättelse, även om just denna del av många beskrivits som otillräcklig.

Ett annat initiativ i Sydafrika är Insitute for Healing of Memories. Deras grundare, Michael Lapsley, har varit i Sverige förut. Till och med i Härnösands stift. Han har bland annat anlitats i försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och samerna. Om detta skriver exempelvis Allehand.se år 2008.

Men det är klart att den konflikt vi nu talar om är akut. Är det inte naivt att tro, att det går att dra igång en försoningsprocess nu? Precis tvärtom, tror jag. Det är nu den måste börja. I ovan nämnda av Kyrkans tidning läser jag också om Caroline Edlunds doktorsavhandling. Rubriken är:

”Familjerådgivning” – för kyrkan

Det finns sådana rådgivningar runt om i landet. Dit går familjer när de är mitt i krisen. Min förhoppning är att Härnösands stift och den del av Svenska kyrkan på nationell nivå som säkert är inkopplad i krisen just nu, ska minnas att vi har vänner i den världsvida kyrkan som säkert är villiga att bistå.

De tre träden

Idag predikade jag i Aneby kyrka. Det skedde med anledning av den nya kyrkans 20-årsjubileum. Festhögmässa. Fullt i den åttakantiga kyrkan. Festligt! Nedan följer min predikan och allra sist ett viktigt tillägg.

* * * * *

Kyrkoherden Peter Andreasson och
komminister Fredrik Bäckhjem Hellberg
planterar ett äppelträd - Gratia - som är
en gåva från Linköpings stift till varje
församling i stiftet.

Gräva upp eller gräva ner – det är frågan.

Vi lyssnade nyss till evangeliet. Om mannen som hittar en skatt i åkern och gömmer den igen. De flesta av oss skulle väl så småningom gräva upp den. Men vi får aldrig veta om mannen gör det. Det enda vi får veta är att han gömmer den igen (d v s gräver ner den) och i sin glädje säljer allt han äger och köper åkern.

Vi har precis varit med om att gräva ner rotsystemet till ett äppelträd här ute. Och jag minns för 20 år sedan när biskop Martin Lind planterade blodlönnen precis utanför korfönstret.

---

Är det inte något speciellt med att gräva?

Det lilla barnet kan inte låta bli spaden i sandlådan. Det verkar vara en medfödd reflex, en slags instinkt.

När våren kommer väntar den trädgårdsintresserade på att jorden ska reda sig. Då är det dags att börja gräva i den och så småningom plantera och så.

Flera av er här inne är eller har varit jordbrukare. Ni har bokstavligen levt och arbetat i myllan.

Människan är djupt förbunden med jorden. ’Humus’ heter det ju på latin – och även på svenska – och så kallas vi också för ’human beings’ på engelska. Att vara mänsklig är att vara ’human’. Vi hör ihop med jorden.

Så ska vi också alla till sist jordas. Vi har olika slags minnen av att få vara med om att begrava (som är ett annat ord för att gräva ner) stoftet eller askan av den som betydde mycket eller allt i livet. Ett stenkast från Aneby kyrka vilar, liksom vid många kyrkor, våra nära och kära i det som vi kallar Guds åker.

Åkern eller jorden är platsen för skatter. Där kommer vi nära Gudsriket. Men vi blir också påminda om den kamp mellan död och liv, mellan ont och gott, som ständigt rasar inom och utom oss.

Vi påminns om det vid varje begravning.

Vi påminns om det när vi läser eller hör talas om rovdrift på naturen. Gruvbrytning, som inte tar hänsyn till känslig natur eller urfolks rättigheter, är bara ett exempel.

Vi påminns också om detta varje gång en asylsökande kommer till den del av jordskorpan, som vi kallar Sverige. Varje gång någon frågar: kan jag få stanna här? Kan jag få finna en skatt här hos er?

Har ni tänkt på att det är mycket troligt att mannen som hittade skatten i åkern var lantarbetare. Han ägde inte jorden. Han arbetade för någon annan. När han fann skatten var han beredd att satsa allt.

Det är många som kommer till vårt land som har gjort just det. Satsat allt.

---

Som kristna är vi kallade in i kyrkan – himmelrikets förgård på jorden. Vi tror att Gudsriket en dag ska bryta fram i sin fulla glans. Men tills dess vill Gud slå upp sitt tält här oss. Aneby kyrka är en sådan plats. Där Guds närvaro – som finns i hela skapelsen – bryter igenom på ett speciellt sätt.

Vi är här idag för att fira 20-årsjubileum. Men framför allt för att blicka framåt.

De två träden får idag symbolisera skatter i åkern.

När kyrkan invigdes 1997 planterades en blodlönn,
som idag har växt sig stark.

Blodlönnen vill jag kalla för ’försoningens träd’. Det planterades 1997 som en bön att församlingen skulle enas efter en många gånger uppslitande diskussion kring huruvida det var klokt eller inte att bygga denna kyrka.

Vi lever ständigt med behov av försoningsprocesser. Just nu kämpar vi med frågan om hur vi ska leva tillsammans i en värld med olika kulturer och olika religioner. Det finns många krafter som vill dra isär oss människor.

Försoningens träd predikar ett annat budskap.

Äppelträdet vill jag kalla för ’hoppets träd’.

Luther lär ha sagt följande om detta:

Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon, skulle jag plantera ett äppelträd idag.

När vi gör detta är det också en bön om att kunna avstå från det som hindrar oss att lyssna till Guds röst, det som binder oss till annat. För ytterst handlar det om att lyssna i tro. Liksom trädet är djupt rotat i jorden men sträcker sig mot himlen, ska vi också lyssna noga på hur jorden, djuren och alla människor har det, samtidigt som vi lyssnar till Guds tilltal.

Mitt i allt får vi se på Jesus, vår frälsare och befriare. Han som dog på korsträdets stam, för att vi skulle få liv. Det är på Jesus vi lyssnar i tro.

Så möter vi framtiden. Så vinner vi en skatt, som ingen kan ta ifrån oss.

* * * * *

Vid det efterföljande kyrkkaffet passade en av mina forna arbetskamrater, Irene Oskarsson, på att komplettera predikan. När jag talade om ’korsträdet’, på vilket Jesus dog , tänkte hon på det näverkors, som hänger på en av väggarna i kyrkan. Det gjordes av Bengt-Arne Spånberger. Han använde näver från en björk, som stod på den plats, där den nya kyrkan byggdes. Den fick alltså ge sitt liv för kyrkobygget. Det var en skadad björk och den mörka nävern, som finns mitt i korset, är just från denna skada. Så symboliserar det korset att vi alla bär på en skada, för vilken Jesus dött.

Så två nya träd har planterats, men det tredje trädet fick ge sitt liv.

Detta näverkors hänger på en av väggarna i Aneby kyrka.

Diakonins riktning – utåt och inåt

Under veckan som kommer har Svenska kyrkans utbildningsinstitut sitt avdelningsmöte. Då träffas alla som arbetar på institutet under några dagar. Planering av läsåret 2016-17 står högt på dagordningen. Men även andra saker kommer att avhandlas. Bland annat har vi fått i uppgift att läsa

Biskopsmötet (2015) Ett biskopsbrev om diakoni

Delar har jag läst förut men nu fick jag anledning att läsa det från pärm till pärm. Vilket låter sig göras! Det handlar om en liten skrift på högst 100 sidor. Och sidorna är små!

När jag läser en text gör jag det oftast ur ett särskilt perspektiv. Denna gång tänker jag på det samtalsklimat som råder inom Svenska kyrkan just nu. Olika parter i polemik mot varandra. Inget nytt. Ofrånkomligt. Vi kommer aldrig att ha samma åsikt i samtliga frågor. Det är inte ens önskvärt att alla ska vara överens.

Frågan är hur vi kommunicerar. Mitt intryck är att vi ofta missförstår varandra. Vi tillskriver varandra olika uppfattningar och agendor. Sällan möts vi, så att missförstånd kan redas ut.

Skulle vi mötas, kunde vi också få konstatera hur vår oenighet ser ut och hur vi ska kunna leva med den. Det går ju att leva med olika uppfattningar. Bara viljan finns.

Detta funderar jag över när jag läser biskopsbrevet. Och så kommer det ett stycke som handlar om motsättningen mellan ”inåt och utåt”:

Genom historien kan vi se att kristna ibland har tenderat att främst betona diakonins betydelse inom den kristna gemenskapen. Vid andra tider har kontakter och möten utanför kyrkans och församlingens sammanhang varit det primära. I vår tid och vår kyrka händer det ibland att det ena ställs mot det andra. Det är emellertid viktigt att hålla samman dessa två perspektiv och inte spela ut dem mot varandra (Biskopsmötet 2015:13).

Här tror jag vi har något att lära oss.

I ett annat stycke talas det om att Jesus inte mötte människor som objekt utan genom sitt sätt att lyssna myndiggjorde dem.

Om vi följer Jesu förhållningssätt och ger utrymme för människor att formulera sin verklighet ger de ofta andra berättelser än den etablerade. Det är viktigt att våga ifrågasätta och inte oreflekterat utgå från de värderingar av människor och sammanhang som är offentligt antagna eller medialt formulerade (Biskopsmötet 2015:67).

Längre fram talas det också om vikten av att förstå ”de andra”:

I en värld och ett samhälle som ofta kännetecknas av splittring och brist på förståelse har diakoni en viktig uppgift att bidra till att vi lär oss uppskatta varandras olikheter. Det är en naturlig konsekvens av försoningens gåva genom Kristus att vi i vår tur arbetar för förståelse och försoning mellan människor och grupper i vårt samhälle (Biskopsmötet 2015:69).

Min läsning av vår kyrkliga samtid är att vi tillämpar denna önskan om försoning och förståelse olika. Vi betonar antingen ”inåt” eller ”utåt”.

Hur vi betonar kan ha att göra med makt och upplevelser av var i olika maktordningar och hierarkier vi befinner oss.

Lätt är det inte. Men ändå önskvärt att lyssna på ”de andra”.

Detta vill jag ta med mig in i arbetet på Svenska kyrkans utbildningsinstitut detta år. Bland mycket annat som vi ska arbeta med, anställda medarbetare och blivande kyrkoarbetare, är det väl bra att förmågan att lyssna på ”de andra” hamnar i fokus.

Försoning på utbildningsinstitutet

Idag gästas Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala av Carl-Reinhold Bråkenhielm, Hanna Stenström och Ulrika Fritzson. De som studerar på prästprogrammet har teologidag. Och temat är:

Försoning

Carl-Reinhold Bråkenhielm talade om försoning ur tre perspektiv: ontologiskt, figurativt eller formativt. Med det menas (förenklat) att vi kan diskutera vad försoning är, hur den uttrycks eller hur vi lever försoning i våra liv.

Hanna Stenström fokuserade på hur försoning i framför allt Nya Testamentet inte bara handlar om offer utan om mycket annat. En stor del av hennes föreläsning rörde sig ändå om just offertanken.

I eftermiddag ska Ulrika Fritzson prata. Det blir nog mer praktiskt. Hon forskar om försoning i praktiken, på fängelser. Mellan offer och förrövare. Hon har t ex intervjuat människor i Sydafrika, som är med om detta.

Själv lyssnar jag också på en annan våglängd. Hur kan försoning gestaltas på vårt utbildningsinstitut? Förra veckan skrev KyrkansTidning om att det finns missnöje med ledningen. Jag vet att det också finns andra berättelser. Både bland lärare, övrig personal och studerande finns olika upplevelser. Hur kan försoning se ut hos oss?

Förstås hoppas jag mycket på det Ulrika ska säga. Sydafrika är och förblir en förebild. Inte minst för att människor tror och hoppas trots att så mycket går på tok. Sydafrika är inte en perfekt förebild utan en genuin.

Försoningsprocessen i Sydafrika lever

Jag blev så glad när jag läste på Reformerta Världsalliansens hemsida. Det är organisationens ordförande, Jerry Pillay, som uttrycker glädje över att den svarta (Uniting Reformed Church in Southern Africa - URCSA) och den vita (Dutch Reformed Church - DRC) reformerta kyrkan i Sydafrika arbetar hårt för att nå enhet.

Världsalliansens task team för Sydafrika gjorde ett besök i månadsskiftet september/oktober och mötte då representanter för dessa båda kyrkor, samt även två andra reformerta kyrkor. Dessa fyra samfund har under snart tio år arbetat för att gå ihop.

I april 2013 skrev de två största kyrkorna under ett samförståndsavtal. Bland annat verkar de ha hittat ett sätt att förhålla sig till Belhar-bekännelsen från 1983, som var ett dokument, som skarpt kritiserade Apartheid. Jag har skrivit om detta förut. Läs här. Vad jag förstår har Jerry Pillay, som är Presbyterian, spelat en avgörande roll för denna utveckling.

Även på de två största kyrkornas hemsidor kan man hitta material från denna process. URCSA publicerar det ”Statement from the meeting of the 4 Moderamens of the Dutch Reformed Family” – de fyra kyrkornas samförståndsavtal. Det finns även på DRC’s hemsida, där man även kan läsa en överenskommelse mellan URCSA och DRC från 2011. Lovande!

Helt klart är det lång väg kvar. Men det finns ändå anledning att känna hopp. Tyvärr kan jag inte säga samma sak om vår lutherska kyrkofamilj, där samtalen om ett samgående mellan vita och svarta lutherska kyrkor i stort sett helt upphört. När Lutherska Världsförbundet år 2017 firar 500-årsminnet av Luthers teser i Wittenberg och gör det i Windhoek i Namibia, vore det väl underbart om detta hade förändrats. Idag finns det tre vita, lutherska kyrkor, som alla är delvis tysktalande. En av dem finns i Namibia. De ingår i LUCSA (Lutheran Communion in Southern Africa) tillsammans med en lång rad svarta lutherska kyrkor. Exemplevis Evangelical Lutheran Church in Southern Africa, som vi arbetar inom. Men detta är en löst sammanhållen kyrkogemenskap. Lutheranerna borde kunna åstadkomma mer och bättre.

Lite profetiskt verkar det nästan att DRC på sin hemsida, inför sin Reformationssöndag, som inträffar nu på söndag, den 27 oktober, publicerar en bild på Luther. Vad svarar lutheranerna i Södra Afrika?

Svenska kyrkan om tjugo år

Nu har jag efterlyst visioner i kyrkovalet och i valet av ny ärkebiskop. Vad är då mina egna visioner för Svenska kyrkan? Enklast formulerar jag det i en tanke om hur Svenska kyrkan kan se ut om 20 år. Min vision bygger jag bland annat på två viktiga dokument som Kyrkornas Världsråd arbetat fram. Det ena handlar om vad kyrkan är, det andra om vad kyrkan gör. Jag tror att Svenska kyrkan i mycket större utsträckning än tidigare behöver lyssna till kristna från andra delar av världen. Och när jag nu skriver om Svenska kyrkan menar jag alla medlemmar. Inte i första hand beslutsfattare eller anställda. Jag tänker på varje medlem, som vill ta sin Gudsrelation på allvar.

Svenska kyrkan är Guds kyrka

Tillsammans med kristna över hela vår jord bekänner vi frimodigt vår tro på Gud som treenig. I Gud har kyrkan sitt ursprung. Kyrkan är en Guds gåva till världen. Kyrkornas Världsråd skriver:

The Church is a gift of God to the world for its transformation towards the kingdom of God.

Vi tror på Skaparen och därför vårdar vi skapelsen. Vi tror på Jesus, som räddar och befriar hela skapelsen. Vi tror på Anden, som möjliggör förändring!

Svenska kyrkan älskar Jesus - frälsaren

Om 20 år vågar vi berätta, också med ord, om varför vi hör ihop med Jesus. Vi gör det med lika stor frimodighet som ödmjukhet. Vi inser att de människor som inte delar vår tro fortfarande är våra medsyskon i den mänsklighet Gud skapat. Vi klarar av att både vara glada i evangeliet om Jesus Kristus och samarbeta med alla människor i att bygga ett rättfärdigt samhälle. Vi har upptäckt att frälsningen berör hela skapelsen.

Svenska kyrkan består av människor som lever i försoning

Eftersom även Svenska kyrkan är Guds gåva till världen börjar vi också på allvar se varandra i kyrkan med kärlek. Vi hör ihop genom dopet. De problem och konflikter som finns vill vi närma oss i uppriktighet och ärlighet. Målet är alltid försoning. Lösningen är aldrig tystnad och förträngning. Försoning – byggd på sanning och rättvisa – är vår enda väg. Aldrig ger vi upp!

Svenska kyrkan stärker sin ekumeniska inriktning

Kyrkan är universell, världsvid, katolsk. Den är till för alla. Alltid. Överallt. Kyrkornas världsråd grundar enheten i Jesu bön kvällen innan han dog. Detta är en självklarhet. Jesus ber för detta. Att kristna ska vara enade. För världens skull. Därför blir det viktigt att föra samtal, be, arbeta med kristna från alla sammanhang. Inte minst med dem, som vi upplever att vi är oeniga med. Dopet förenar oss! Det finns bara en Jesus.

Svenska kyrkans människor vägrar dyrka vår tids avgud: Konsumismen

Market ideology is spreading the propaganda that the global market will save the world through unlimited growth ...

fortsätter Kyrkornas Världsråd. Om 20 år ifrågasätter Svenska kyrkan denna myt, som styr stora delar av den nuvarande världsordningen. Det handlar om vårt ansvar för skapelsen, varandra, kommande generationer. Inte minst handlar det om världens fattiga. Jag ser en materiellt sett fattigare kyrka, utan stor överbyggnad. En kyrka som ständigt arbetar med sina hierarkier. Olika former av förtyckande normer ifrågasätts. I kyrkan övar vi oss i att se på varandra som i första hand människor.

Svenska kyrkan blir en kyrka i marginalen

Kyrkornas världsråd har lyssnat in vad många i världens kyrkor vet: 

Now people at the margins are claiming their key role as agents of mission and affirming mission as transformation.

Jag ser en kyrka där alla bidrar. Jag ser en kyrka där inte några som ”har” stödjer dem som ”inte har”. Bilden av Svenska kyrkan om 20 år är bilden av människor, som sitter vid en stor korg. I denna korg lägger de sina gåvor men ur denna korg tar de också emot gåvor. Fler och fler i Svenska kyrkan förstår att det är dags att ta emot det som andra kristna har lagt i korgen. Både de som finns i Sverige och i andra länder. De som upplever sig själv som privilegierade i kyrkan, får ödmjuka sig och inse att andra också har något att bidra med.

Hur ska detta kunna ske?

Jag tror att banden till staten måste klippas av helt och fullt. Begravningsverksamheten måste staten sköta. Kyrkogårdarna ska Svenska kyrkan (gärna tillsammans med alla andra kristna) ha ansvar för. Vigselrätten ska upphöra. Jag menar också att alla kyrkobyggnader, som är medeltida, ska ägas gemensamt av alla kristna. De är vår gemensamma skatt och vårt gemensamma ansvar. Stiften måste bli mindre och fler. Stiftskanslierna ska krympas och biskopen bli mer synlig. Biskopen har en oerhört viktig roll. Tiden som kyrkofurste är sedan länge förbi. Sälj alla biskopspalats. Präster och diakoner, som vigts till ett liv i tjänande, söker ett nytt förhållningssätt. Självklart gäller svenska lagar och avtal, i fråga om anställningarna. Men målet i vigningstjänsten, som ju gäller dygnet runt, livet ut, blir att leva ett liv i kenosis – självutgivande kärlek. Om detta skriver Kyrkornas Världsråd:

Jesus became our Christ not through power or money but through his self-emptying (kenosis) and death on the cross. This humble understanding of mission does not merely shape our methods, but is the very nature and essence of our faith in Christ. The church is a servant in God’s mission and not the master.

 I nästa bloggpost fortsätter jag och utvecklar de sista punkterna

Bortkollrad av media – ytterligare en reflexion om vad som hände på Gotland.

Riktigt glad blev jag av att läsa en ordväxling i kommentarfältet på domprost Mats Hermanssons blogg. Rolf Pettersson hade ställt en fråga, som hade att göra med det som hände i Visby stift härom veckan. En ganska provocerande fråga, kan man tycka:

”Är inte du själv en av dem som starkast bidragit till de mediala övertonerna i denna sak?
Kan du instämma med biskop Fast i hans beklagande över hur Hagberg och Urwin har behandlats i pressen?”

Mats svarade såhär:

Det korta svaret blir på första frågan ett tveksamt Nej och på andra frågan ett tveklöst JA.
Men frågorna kräver nog ett längre svar.

Men sedan utvecklar Mats på ett mycket bra sätt sin roll. De inbjudna gästerna har framställts i negativ dager i pressen. Domprosten i alltför ljus dager. Den mediala dramaturgin har inga gråskalor. Allt är svart eller vitt. Men så är ju inte verkligheten. Mats avslutar:

Och vi, alla inblandade, är medskyldiga på det ena eller andra sättet.

Sedan kommer Rolfs svar:

Mats,
Tack för ditt svar.
Med vänliga hälsningar,
Rolf Pettersson

Så bra. Det går att ställa en fråga, utveckla ett svar och skiljas åt som vänner. Kanske inte i totalt samförstånd – det vet jag inte – men i god anda.
Min reflektion är att även jag drogs med i mediavirveln och litade alltför mycket på det jag läste i olika sammanhang. När ska vi lära oss ett mer kritiskt förhållningssätt? Förmodligen vet jag inte allt nu heller. Mats’ text är ju också på sätt och vis en partsinlaga. Men den andas ändå det, som jag ofta brinner för: försoning! Och det betyder mycket.

Visby stift – funderingar

Den senaste tiden har det skrivits mycket om kyrklig fortbildning i Visby stift. Jag har följt med lite på avstånd. Mest på nätet, förstås. Här infinner sig redan en kritisk fråga: har jag därmed fått rätt information om vad som verkligen hänt? Förmodligen bara delvis. Men något har ändå sipprat fram. Om detta något kan och vill jag uttala mig. Jag kommer bland annat skriva om kyrkan, tolkningsföreträde, maktförhållanden, enhet och konflikt.

1) Jag tror på en enda, helig, universell/katolsk och apostolisk kyrka.

Detta bekänner kristna i alla tider. Åtminstone sedan 300-talet. Sedan de ekumeniska kyrkomötena i Nicea och framför allt Konstantinopel fastställt den trosbekännelse, som följaktligen kallas den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen. Jag utgår från att det är en djup, kristen övertygelse, att det bara finns en enda kyrka i världen. Och att den är världsvid.
Detta är en grund att stå på. Med andra ord kan vi inte bortse från att vi hör ihop med andra kristna. Kyrkosplittring, avståndstagande och osynliggörande av oliktänkande kristna är inget annat än att sopa problemen under mattan. De andra finns kvar ändå. I Kristi kropp.

2) Sydafrikanska perspektiv

Ett återkommande tema på denna blogg är mina erfarenheter från Sydafrika. Nu vill jag hänvisa till det s k kairosdokumentet. Jag kommer även att beröra hur vissa kyrkor i Sydafrika uteslöts ur olika världsgemenskaper på 1980-talet.
Kairosdokumentet publicerades av ett antal teologer 1985. Det skiljer på tre former av teologi. State theology, som innebär att staten använder kyrkan för att bevara status qou i ett samhälle. Kyrkan blir en nära och oreflekterad bundsförvant till statsmakten. Om detta kan vi i Sverige säga: Been there, done that! Frågan är naturligtvis om Svenska kyrkan inte i vissa stycken fortfarande spelar denna roll. Helt avklippta är ju inte stadsbanden. Grundbegrepp i denna teologi är ”law and order”. Det är ett hierarkiskt sätt att vara kyrka på.
Church theology har inte samma koppling till staten. Den talar mycket om försoning och enhet men det är en teologi som glömmer rättvisa. Detta var många kyrkors förhållningssätt under apartheid. Man ville försoning men det blev bara ord. Dokumentet slår fast:

'Church Theology' often describes the Christian stance in the following way: "We must be fair. We must listen to both sides of the story. If the two sides can only meet to talk and negotiate they will sort out their differences and misunderstandings, and the conflict will be resolved." On the face of it this may sound very Christian. But is it?

I starka ordalag ifrågasätter författarna till kairosdokumentet denna typ av teologi:

We are supposed to do away with evil, injustice, oppression and sin--not come to terms with it. We are supposed to oppose, confront and reject the devil and not try to sup with the devil.

Den tredje typen av teologi kallas prophetic theology. Viktiga begrepp är ”social analysis”, ”oppression” and ”tyranny”. Här finns också försoning som en möjlighet men bara om rättvisa skipas.
När det gäller situationen i Svenska kyrkan i allmänhet och Visby stift i synnerhet tror jag kristna från olika sidor av konflikten ser på varandra på liknande sätt. Vi är profetiska och de andra är maktens lakejer. Antingen de lierar sig med staten eller med patriarkatet. Men det handlar om ”vi” och ”dom”. Men det är inte så enkelt att se vem som idag i vår situation är bundsförvant med statsmakten, för att upprätthålla status quo. Eller vem som är förtryckt eller vem som är tyrann.
Jag är medveten om att vårt svenska 2010-tal skiljer sig radikalt från situationen i Sydafrika på mitten av 1980-talet men det finns ändå lärdomar att dra. I Sydafrika var det, åtminstone utifrån, lätt att se maktförhållandena. En minoritet vita, mestadels reformerta kristna, hade tolkningsföreträde och tillgång till land, media, rättsväsende och politiska församlingar. En stor grupp svarta befann sig i en helt annan situation. Hur vi ska beskriva situationen i Svenska kyrkan utifrån maktförhållanden, tolkningsföreträde eller utanförskap är inte lika självklart. Det framskymtar att en del kvinnliga kollegor i Visby stift upplever sig osynliggjorda. Jag har ingen anledning att betvivla riktigheten i det. I Svenska kyrkan totalt sett, är det andra som upplever utanförskap. Det talas om stopp i befordringsgång osv. I den världsvida kyrkan är å andra sidan den svenska kyrkoprovinsen ofta i minoritet.
När en gäst från den världsvida kyrkan bjuds in, kommer diskussionen därför att föras på alla dessa tre plan (och förmodligen ett antal andra plan) samtidigt.

3) Får man stöta bort andra kristna?

Det gör vi förstås hela tiden medvetet eller omedvetet. Kyrkans historia är också fylld av utstötningsmekanismer. En del finner stöd i bibeln. Det kan kallas kyrkotukt i vissa sammanhang eller exkommunicering i andra. Inkvisition eller tillsynsärende. Visserligen olika saker men uttryck för en önskan att tillrättavisa, när något trossyskon eller samfund hamnat snett. I lära eller i vandel. I Sydafrika var vi med om detta relativt ofta. Det handlade inte alltid men mestadels om unga kvinnor, som fått barn utanför äktenskapet. Vi gillade det inte. Vi ifrågasatte det. Vi var tvungna att förhålla oss till det på olika sätt.
1982 skedde en annan, mer organiserad form av utstötande. WARC (World Alliance of Reformed Churches) möttes i Ottawa och sa enligt beslutet bland annat följande:

Therefore, the general council, reluctantly and painfully, is compelled to suspend the Nederduitse Gereformeerde Kerk (in the Republic of South Africa) and the Nederduitse Hervormde Kerk van Afrika from the privileges of membership in WARC (i.e. sending delegates to general council and holding membership in departmental committees and commissions), until such time as the WARC executive committee has determined that these two churches in their utterances and practice have given evidence of a change of heart. They will be warmly restored to the full privileges of membership when the following changes have taken place:

Det handlade om de vita reformerats syn på apartheid. Detsamma hände med två vita, lutherska, sydafrikanska kyrkor vid Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Budapest 1984. Idag är dessa kyrkor fortfarande mestadels vita men eftersom de tagit avstånd från apartheid åter medlemmar I WARC eller som det nu heter WCRC (World Communion of Reformed Churches) respektieve Lutherska Världsförbundet.

4) En process

Det är en process. Vi kristna är på vägen. Wallin frågar i svensk psalm 579:1

Ni mänskobarn som här i världen får hjälp av samme Faders hand, säg, varför kivas ni på färden till ett och samma fadersland?

Men jag är benägen att inte helt hålla med gamle Wallin. Det hör väl till livet att kivas? Att ifrågasätta och ställa kritiska frågor? I detta samtal höjer vi stundtals tonen. Ibland går vi även över gränsen. Church theology vill ha enhet på rättvisans och ärlighetens bekostnad. Men den profetiska teologin sopar inte konflikten under mattan utan vill reda ut. Alternativet är ju att vi tystnar och det är mycket sämre.
När det nu gäller situationen i Visby stift uppfattar jag att mina trossyskon fått god hjälp av media att höja tonläget. Jag gillar media och jag tror på öppenhet. Kanske är detta smällar vi får ta. Skulle det ens vara möjligt att lösa konflikter bakom stängda dörrar? Nej, fram för öppenhet. Men finge jag önska något, skulle det vara större varsamhet med varandra. Grundat på det faktum att vi trots allt är trossyskon. Ibland får jag intrycket att det inte betyder något att vi är döpta in i samma enda, världsvida kyrka.
Jag vill avsluta med ett exempel från min forskning. Det är ett utdrag ur ett brev dåvarande generalsekreteraren för SACC, Desmond Mpilo Tutu, skrev till apartheidregimens dåvarande premiärminister, John Vorster.


Man skulle kunna tro att det är ironiskt formulerat men då misstar man sig. Det grundade sig i en insikt att också den andre är döpt och hör till samma kristenhet. En formulering är exempelvis:

I have no doubt that as Christian yourself you would agree …

Tutu kunde andra gången verkligen höja rösten. Det vet vi. Men grunden för försoningsprocessen låg i denna grundinsikt: vi är trossyskon. Vi hör till samma världsvida kyrka.
Ja, det är sannerligen inte enkelt. Men så länge vi pratar, bråkar, diskuterar och samtalar finns det i alla fall hopp. Men från tid till annan vore det också bra om vi uttryckte något i stil med det Tutu skrev 1978:

We would like you to know that we pray for you regularly …

Biskop Sven-Bernhard Fasts tal, som finns på Visby stifts hemsida, andas lite av detta. Jag tror han kommer att spela en avgörande roll. I bästa fall är han en profetisk teolog. Kan det ha att göra med att han, liksom Desmond Mpilo Tutu, varit generalsekreterare i ett nationell kristet råd?

Biskopsbyte 'in the extreme'

Det kanske inte var meningen att det skulle bli såhär. Ta en titt på Växjö stifts hemsida:
OK! Jag förstår. Det är inte så lätt att läsa. Men till höger står det under 'aktuellt just nu' såhär:
Avskjutningsrapportering. Har stiftet börjat skjuta av biskoparna? (Med tanke på hur biskop Sven Thidevall beskrivs i arbetsmiljörapporten, kan man undra. Nej, jag har inte läst den. Ja, jag vet att den gjorts av en oberoende konsult och inte av Växjö stift. Nej, jag försvarar honom inte). I Östran har biskopen fått uttala sig och det är ju bra. Men sågad blir han! Skjuten? Nej, kanske inte. Och det är väl i så fall tidningens uppgift att ställa makthavare till svars. Men hur blir han behandlad av oss i Växjö stift? Skjuten? Snarare 'förskjuten' vilket är illa nog. Var tog försoningen vägen?
Men jag måste nog läsa på lite, så först ska jag ta och beställa rapporten och läsa själv. Det kan man göra från:
Charlotte Granrot Frenberg, mediaansvarig
0470-77 38 16
charlotte.granrot.frenberg@svenskakyrkan.se

Ps. Avskjutningen gäller naturligtvis jaktarrenden i stiftets skogar och inget annat.

Jag kunde inte låta bli att ta en paus ...

Solen skiner idag! Snön gnistrar och jag bara måste lämna min lap-top och mitt avhandlingsskrivande. Av två skäl! För det första hade jag kommit till en slags punkt. Jag har sammanställt allt material och skrivit färdigt det mesta. I nuläget finns det en avhandlingstext. Nu handlar det om att revidera denna text. I en bok, som hjälpt mig mycket i mitt arbete (Writing Your Dissertation in Fifteen Minutes a Day. A Gudie to Starting, Revising, and Finishing Your Doctoral Thesis), skriver Joan Bolker:

ONE OF THE BEST-KEPT writing secrets around is that the more you revise, the clearer, more fluid, and more natural your writing will be.

Hon fortsätter och berättar hur hon själv tyckte att hon hade gjort något fel, eftersom hon behövde ändra på så mycket, i sitt eget avhandlingsarbete. Men hon upptäckte att det var precis tvärtom:

In fact, if you're facing major revisions of your dissertation, you've probably done something right.

Detta kändes hopfullt att läsa. Alltså kunde jag inte låta bli att ta en paus. En paus mellan skrivandet av det första utkastet och reviderandet.

Det andra skälet till min paus var naturligtvis vädret. Snön. Tillbaka i min barndoms Lappland och Norrbotten.

Men det visade sig vara mindre enkelt att åka skidor i närområdet. Jag fick ge upp efter 5 minuter. Tillbaka hem. Vad göra? Jag stoppade ner skidor och stavar i ett fodral och cyklade iväg till elljusspåret nere vid Kalmarsund. Så underbart. Det var inte långt men jag blev svettig efter cykelturen med ett paket skidor i näven. Därför blev det bara ett varv i spåret. Men att få åka denna 1 - 1½ km långa runda var nog! Årets skidtur. Mitt i spåret möter jag en annan ensam skidåkare. Min 85-årige svärfader. Vilken stålmorfar! I mötet kunde vi enas om att livet är härligt!

Denna korta och intensiva skidtur gav mig ny kraft och inspiration att ta itu med skrivandet och reviderandet. Just nu läser jag en bok av Maria Ericson:

Reconciliation and the Search for a shared Moral Landscape. An Exploration Based upon a Study of Northern Ireland and South Africa.

Av något skäl har jag halkat in i försoningsfrågan, trots att jag tänkt hålla mig borta från åtminstone Truth and Reconciliation Commission. Men det är svårt att skriva om Sydafrika efter 1990 utan att beröra den. Ericsons bok är matnyttig och hjälper mig en hel del.

Biskopen avgår

Enligt bl a Barometern avgår vår biskop. Hur känns det? Inte bra! Jag förstår att situationen var ohållbar. Säkert har han skuld i det hela. Förmodligen har även andra skuld. Ibland har det gått för långt! Så kan det ju även vara i andra sammanhang. Men jag vidhåller: En försoningsprocess hade varit bättre!

Hade varit, skriver jag. Varför det? Biskop Sven är fortfarande biskop i Svenska kyrkan. En försoningsprocess behövs hur som helst! Vem håller i den processen? Enligt DN har biskopen i Uppsala, Ragnar Persenius, haft en slags roll i de samtal som förts i den akuta krisen. Kanske han kan vara ett instrument? Jag menar, när två makar kommer fram till att en skilsmässa är det enda möjliga, kan det ju vara bra att försonas på något plan. Om det går!

Det viktigaste som återstår nu är bön. Enskilda och församlingar i vårt stift förenade i bön. För en efterträdare, ja! Men framför allt för en försoningsprocess. För ingen tror väl att alla problem blir lösta, bara för att biskopen avgår?

Försoning

Har jag skrivit om försoning på min blogg? Jag tror det. Nu är det dags igen. En konflikt har blossat upp i vårt stift. Biskop och annan personal är inblandade. Sjukskrivningar. Krav på avgång. Mm.

Försoning! Det handlar inte om att släta över, sopa under mattan osv. Det handlar om sanning och rättvisa. Men inte bara sanning och rättvisa. Utan sanning, rättvisa och försoning.

Låt mig uppehålla mig kring detta med att kräva någons avgång. En kollega uttalar sig i en av lokaltidningarna om sin biskop:

Det här blir ett ärende för ansvarsnämnden och Sven Thidevall kommer inte att kunna vara kvar, det logiska nu är att han själv väljer att lämna sitt ämbete.

Kollegan är ju i sin fulla rätt att hysa denna åsikt. Mig tycks det som om ett partipolitiskt tänkande smugit sig in. Den som missköter sig ska avgå. Men är det bibelns synsätt?

När det handlar om biskopar känns det nära till hands att titta på apostlarna. Jesus valde ut tolv stycken som fick ett särkilt ledaransvar. Var det någon av dem som misskötte sig? Tvingades någon att avgå? (Judas Isakariot kan man kanske säga avgick. De andra fick förnyat förtroende, trots förnekelse, tvivel, högmod etc.) Förekom hot och våld? Att hugga örat av någon är kanske inte så oskyldigt. Går vi utanför kretsen av de tolv, får vi väl förmoda att t ex Paulus, som ju kallas apostel även han, hade uppträtt hotfullt.

Apostel kan man vara även om man gör fel. För om det är så, att biskopen har uppträtt hotfullt, har han verkligen gjort fel. Absolut! Har han på andra sätt misskött sitt ämbete, har han gjort fel.

Men lösningen är inte alltid att delta i den vanliga kören: Avgå, avgå!

Försoningens väg är inte mindre smärtsam, men den har ett annat mål. Enhet! Att kanske på sikt den som känt sig hotad och den som hotat kan försonas. Är inte detta kyrkans uppdrag? Även på en kyrklig arbetsplats?

Vår biskop i bråk

Vad har hänt? Morgontidningens toppnyhet handlar om att biskopen i vårt stift blivit knuffad av en stiftsanställd. Jag vill inte påstå att jag satte morgonkaffet i vrångstrupen, för jag brukar börja med en tallrik fil och dricker kaffet lagom till serierna. Det verkar som om Östran var först med denna nyhet. Det kan bli av visst intresse att se hur nyheten kommer att vandra genom media idag. Blir det en höna av en fjäder? Eller är det så att media bara kommer att beskriva toppen av ett isberg.
Artikeln i Östran visar tydligt att det finns arbetsmiljöproblem. Isberget! Biskopen utgör toppen i flera bemärkelser.
Man kan fundera mycket kring detta. Det finns ett över och ett underperspektiv att meditera kring. Den anställda har ju rimligen betydligt mindre makt än biskopen och detta bör vägas in. Enligt en annan blogg handlar det om en kvinna. Om detta stämmer finns det ett genusperspektiv också.
Ytterst ser jag biskopens uppgift att värna om enheten. Det har tydligen inte gått på stiftskansliet. Enhet kan man värna om på olika sätt. Som jag ser det finns inga genvägar förbi konflikterna. Enhet är en lång vandring. Vissa kallar det försoningsprocess. Utan rättvisa ingen försoning! Därför måste en biskop också värna rättvisan och inte minst dem som befinner sig i ett underläge.
Men vad egentligen denna konflikt handlade om vet jag inte. Jag tror dock att det kan bli en möjlighet i vårt stift. Att vår biskop är inblandad i en konflikt och behöver vara sjukskriven kanske kan bli utångspunkten för många goda samtal. Vad är en konflikt? Vad är makt? Vem är i underläge? Vad betyder försoning? Hur når vi rättvisa?

University of the Free State

För några år sedan skrev jag om en video, som spelats in på ett s k hostel på mitt universitet. Nu har den nye rektorn, Jonathan Jansen, som jag skrev om för ett tag sedan, råkat i blåsväder. Han är känd för att vara en brobyggare mellan svarta och vita. Men många otåliga svarta vill att de som spelade in videon, som innehåller scener, där svarta arbetare förnedras, ska straffas.

Istället verkar det bli försoning. Det är härligt att se dessa kämpar, som fortfarande, 15 år efter det första demokratiska valet, tror att försoning inte bara är nödvändigt utan också möjligt. Mail and Guardian rapporterar att ANC's youth league och dess ordförande, Julius Malema, som brukar tillhöra de mest högröstade, mött rektor Jansen och är nöjda.

Även ANC's ordförande i Free State, Ace Magashule, som jag egentligen inte gillar så värst mycket, verkar stödja försoningsprocessen.

När jag var studentpräst på UFS var jag med och arbetade med denna Transformation Process Plan, som nu verkar sättas i verket. Underbart!

Vad kan vi i Sverige och Svenska kyrkan lära oss av detta?