Nära ögat …

I somras renoverade vi vårt kombinerade gästrum, TV-rum och arbetsrum. Tänk vad som kan rymmas på cirka åtta kvadratmeter. Den ljusblå tapeten byttes ut mot en som går i gult. Nytt golv och delvis nya möbler. Flera tavlor åkte ut. Två av dem hamnade i en kasse för vidare befordran till någon second-hand-butik. Jag tror att de kommer från min mors släkt. Jag hade dem innan jag gifte mig. Kanske kommer de från en av mors mostrar. Oklart!

Det var framför allt ramarna som inte passade in i den nya inredningen. De är svarta och klumpiga. Annars har vi tyckt att tavlorna är fina. När hustrun har frågat om konstnären har jag svarat att jag tror det är någon släkting.

Nåväl, innan de nu skulle iväg fick jag för mig att ändå undersöka om det fanns någon möjlighet att tyda signaturen, som finns på den ena tavlan. På den andra tavlan finns endast initialerna. Jag fick det till

M Wrangel

Det blev träff direkt. Jag hamnade på en site som heter kulturlokalen.se som har Rickard Näslin som författare. Och nu har jag lärt känna en begåvad och driftig kvinna från Jämtland.

Maria Asplund föddes 1861 och växte upp i Östersund. Hon var dotter till landshövdingen. Tidigt musikaliskt begåvad sökte hon och kom in på musikkonservatoriet i Stockholm, dit hon också flyttade. Men i stället för studier i musik blev det måleri och teckning. Först vid Tekniska skolan och sedan vid Konstakademien.

När hon hade avslutat sin utbildning reste hon till Paris. Hon studerade vid något som heter Académie Colarossi. Vad jag förstår gick det bra. Hon fick målningar antagna till Salongen i Paris. Men ändå fick hon inte något egentligt erkännande under sin livstid. I Paris träffade hon sin man, Greve Fredrik Ulrik Wrangel, som var författare.

Den stora katastrofen inträffade 1906. Maken var kammarherre hos drottning Sofia och reste med hovet till södra Frankrike. I Monte Carlos kasinon spelade han bort sina egna pengar och även drottningens reskassa som bestod av 50 000 riksdaler. Han flydde därefter till USA och bosatte sig sedan i Frankrike. På kulturlokalen.se läser jag:

Maria begärde boskillnad 1907 och flyttade hem till Östersund. Hon träffade aldrig mer sin make …”

I Östersund tog hon aktiv del i stadens kulturliv. Hon fortsatte att måla och ofta var det naturmotiv från Jämtland.

Jag är glad att vi inte skickade iväg tavlorna. Jag undrar fortfarande hur de kommit i familjens ägo. Det lär jag aldrig få veta. Närmast kanske det blir nya ramar. Några av Maria Wrangels tavlor kan jag se har ropats ur på olika konstsalonger. Beloppen är inte astronomiska men kanske är hon värd något vackrare ramar. Annars är risken stor att hennes tavlor blir stående i klädkammaren. Och det vore ju ett slöseri med skönhet.

 

Gud vare tack för blåljuspersonal

Ganska snart hade räddningspersonalen stängt av vägen.
Trafiken leddes om via påfarter och avfarter i närområdet.

Idag anlände hustrun och jag som första bil till en olycksplats. Efter en initial handlingsförlamning (som kanske varade några sekunder) tog hustrun fram en filt och gick för att ta hand om den person, som klev ut ur framförvarande bil. Själv ringde jag 112.

Självklart bemöttes jag, som jag väntat, av en proffsig person. Hon ställde frågor och när hon fått veta allt hon behövde meddelade hon att räddningstjänst och ambulans var på väg och att jag varit till stor hjälp.

Hustrun hade tagit hand om personen ifråga. Vederbörande var inte skadad men säkert chockad och hon såg till att leda personen iväg från bilen, ifall den skulle fatta eld.

Det som hänt var att bilen kört upp på vajerräcket mellan filerna. Ingen annan bil var inblandad. Ingen person, som sagt, skadad.

Inom några minuter kom först ett par ambulanser och tog över omsorgen om den inblandade personen. Sedan kom räddningstjänsten och stannade på behörigt avstånd, satte ut avspärrning och kom sedan fram till bilen. Räddningsledaren presenterade sig för mig och meddelade att vi skulle vänta tills de gjort ytterligare en avspärrning. Sedan kunde vi åka.

Vi kunde alltså fortsätta – något försenade – men tacksamma över att inget värre hade hänt.

Väl hemma i Uppsala skulle jag lasta ur bilen, vilken jag parkerade på baksidan av huset. När jag kom ner efter tio minuter stod ett par ambulanser på gatan och granntomten. Personalen var på väg in i granningången. Jag blev tillfrågad om portkoden, vilken jag uppgav och sedan såg jag inte röken av ambulanspersonalen.

Vad som hänt vet jag inte och behöver heller inte veta. Men så gott att veta att det finns människor som arbetar för hjälpa oss medborgare vid sjukdom och olycksfall. Oavsett det sker i förhållandevis lugna Sverige eller Paris vid helgens terrordåd eller i de barbariska attackerna mot kyrkor i Surabaya i Indonesien.

Miljöpartiet är värt en egen mässa

Det är en kul formulering, som Lena Mellin drar till med i en krönika i Aftonbladet. Det handlar egentligen om hur Moderaterna och Socialdemokraterna rasar i den senaste Aftonbladet/Inizio-mätningen. Och att det bara är Vänsterpartiet, Centern och Sverigedemokraterna som ökar. Alla de andra fem riksdagspartierna går bakåt. Lena Mellin menar att de två regeringsbärande partierna förtvinar framför våra ögon.

Det är starka ord. Närmast religiöst laddade. Rubriken:

Tiden håller på att rinna ut för Löfven och Kinberg Batra

… är också snudd på apokalyptisk. Alltså är det kanske inte så konstigt att hon, när hon ska skriva om Miljöpartiet, tar hjälp av ytterligare en religiös metafor:

Miljöpartiet är värt en egen mässa

Nu ska jag inte gå in och bedöma sakfrågan. Jag är mer intresserad av metaforerna. Det var alltså Henrik IV av Frankrike som 1576 skulle ta över tronen efter sin svåger, Henrik III. Det fanns dock ett problem. Henrik IV var Hugenott. Och Frankrikes katoliker ville inte ha en "en kättarkung". Enligt Wikipedia blev det stridigheter och till slut övergick Henrik 1593 till katolicismen. Det var då han yttrade de bevingade orden:

Paris vaut bien une messe (Paris är väl värt en mässa)

Att Paris slinker in bakvägen, via Lena Mellins metafor, är intressant. Miljöpartiets förra språkrör, Åsa Romson, fick ju så många lovord efter det stora klimatmötet i Paris COP 21. Nu skulle det gå att säga, med samma ord, att miljön vore värd en mässa. För brakar skapelsen ihop – vilket verkar vara på god väg att ske – då spelar det mindre roll hur de olika partierna lyckas i opinionsmätningar.

Vaksamhet och väntan

Nyss hemkommen från kyrkan. Söndagen före domsöndagen. Temat är rubrik för denna bloggpost:

Vaksamhet och väntan

Några lättsamma reflektioner får inleda bloggposten. Mot slutet mer allvar.

Jag var inte vaksam, när jag skulle ta bussen hemåt. Med två minuter missade jag den. Nästa skulle gå efter en halvtimme. Jag var inte upplagd för väntan. Alltså bestämde jag mig för en promenad. Det tar ca: 40 minuter. Den blev dock längre.

På vägen, som går förbi ett industriområde, hörde jag ett märkligt ljud. Det kom från den tomt där Aga har sin biogasanläggning. Ett oljud och något som läckte ut. Rätt eller fel – jag ringde 112. De skickade en räddningsledarbil och två brandbilar. Räddningsledaren tackade mig men berättade samtidigt att räddningstjänsten bett Aga rätta till denna, helt ofarliga, läcka. Det var bara kondens. Jag blev glad för räddningsledaren, som inte kritiserade mig för min – som det visade sig – onödiga vaksamhet.

Väl hemma ringer hustrun. Nyss hemkommen från en utlandsresa. Hon var på väg med buss, även hon. I hennes fall visade det sig att den buss som skulle komma en viss tid inte kom. Hon hade varit vaksam men det hjälpte inte i hennes fall. Hon var inte heller upplagd för väntan, så jag fick rycka ut med bilen, för att skjutsa henne till hennes arbete.

Nu sitter jag och funderar över vaksamhet och väntan och tänker såklart mest på den oroande utvecklingen i många delar av världen. Paris och dagarna dessförinnan Beirut och Sinai. Säkert har jag glömt flera terrordåd. Självklart blir händelserna i Paris de som tränger sig mest på. Ju närmare en själv, desto starkare. Jag minns förstämningen efter Utøya-massakern för drygt fyra år sedan. Naturligtvis är det lika illa med terrordåd i andra delar av världen men de berör olika. Mycket beroende på att media täcker olika händelser olika mycket.

Ska jag nu vara mer vaksam? Det tror jag alltid att vi ska vara. Men inte nödvändigtvis rädda. I Aftonbladet skriver Lena Mellin, som annars brukar vara måttlig:

Det är inte roligt att vara rädd. Särskilt inte för en terror­organisation som vill skapa rädsla hos oss alla.Men det finns anledning att oroas. Just nu är världen inte hoppingivande.

Har världen någonsin varit hoppingivande? De onda krafterna finns ju där hela tiden. Ibland, som nu, visar de sina fula trynen.

Och ibland visar ondskan sitt fula tryne även i mig och i dem som finns nära mig. Min grundsyn är att ondskan aldrig är långt borta. Men det gör mig inte nödvändigtvis rädd. I så fall skulle jag vara rädd jämnt. Och det går ju inte.

Skulle jag däremot varit med i Paris, Beirut eller på det ryska planet, som exploderade ovanför Sinaiöknen, då skulle jag säkert varit rädd.

Vi började gudstjänsten i morse med Ylva Eggehorns psalm

Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset.Var inte rädd, i sanden finns det spår. (Sv Ps 256:1)

När det var dags att lyssna till den andra textläsningen (episteln) möttes vi av följande ord ur Uppenbarelseboken 3:10

Du har bevarat ordet om min uthållighet, och därför skall jag bevara dig från prövningens stund, som skall komma över hela världen för att pröva jordens invånare.

Prövningens stund. Är det det vi upplever nu? Det vi ber om att bli bevarade från i den nya översättningen av Herrens bön:

Utsätt oss inte för prövning ...

Söndagen före Domssöndagen handlar om att vara vaksam inför det som har att göra med tidens slut. Men varje gång vi funderar över tidens slut, hamnar fokus obönhörligen också på nuet. Det är endast här och nu vi kan fatta beslut om hur vi ska agera.

Mitt beslut är att vänta på Jesus Kristus – både inför tidens slut och i nuet. Mitt beslut är att lita på att jag inte behöver vara rädd i närheten av Jesus. Men att jag bör vara vaksam. Så att jag inte fäster mitt hopp vid något annat än just Jesus.

Röster kommer att höjas på att vår rädsla ska betvningas med hjälp av högre murur, fler stängsel och tätare kontroller. Lyssna efter orden 'lag och ordning'. Men tro inte att fler stängsel, högre murar och tätare kontroller skapar trygghet. Nej, det föder enbart mer rädsla.

Det enda som kan fördriva rädslan, säger aposteln Johannes (1 Joh 4:18) är kärleken:

Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan ...

Men visst händer det ändå att vi blir rädda. Då får vi vända oss till Jesus och lyssna efter rösten, som säger ömt:

Var inte rädd ...

Så slutade också högmässab med Sv ps 490, där den första versen lyder:

Guds son en gång i morgonglans skall åter komma hit,och alla ängslans skuggor flyr och världen fylls av liv.Han är densamme som han var, men klädd i härlighet.Med solens krona blir han krönt och stjärnors diadem.

En bråkig frihet

Så kallar DN yttrandefriheten i sin ledare den 8 januari.

Och visst är den bråkig. Det visar inte minst en insändare av Theodor Kallifatides i gårdagen nätupplaga av DN.

Kallifatides har reagerat på följande meing i ledaren från den 8 januari:

Det finns inget egenvärde i att kränka våra medmänniskor – men värdet av att ha rätt att göra det är absolut och omätbart.

Så här skriver Kallifatides:

Jag läser denna mening i Dagens Nyheters osignerade ledarsida den 8 januari i år med bultande hjärta. Ser jag rätt? Dessa ord är föranledda av händelserna i Paris.
Möjligen är andemeningen att man har rätt att säga sin mening oavsett om någon blir kränkt. Det är något annat än att ha rätten att kränka. Alla kan till exempel råka köra på någon, men det innebär inte att de har rätt att göra det.
Själva ordet ”kränka” säger entydigt att det handlar om något som berör människorna djupt och plågsamt.
Hur kan någon ha rätt att göra det?
Endast utifrån övertygelsen om att man står över alla andra är min gissning. Det är en farlig övertygelse och ju fler som när den, desto farligare blir den.
Värdet av att ha rätt att kränka andra är varken absolut eller [omätbart].
En sådan rätt borde över huvud taget inte finnas.

Ord och inga visor. Jag håller med. Det är precis som DN skrev meningen före, i samma ledare:

Den är dock en bråkig frihet. Den ställer krav på oss, den tvingar oss att skärpa våra ord och använda vårt omdöme.

Denna gång använde nog inte DN sitt omdöme.

Men om någon nu skulle granska mina blogginlägg i frågan skulle säkert en del kunna ifrågasättas. Yttrandefriheten är bråkig!

Så bråkig att Charlie Hebdos grundare, Henri Roussel, enligt DN idag, säger att

... Charlie Hebdos chefredaktör gick för långt med Muhammedpubliceringarna.

Han går så långt att han menar att chefredaktören

... drev sina medarbetare in i döden

Skriver DN och hänvisar till franska tidningar, bland annat Le Figaro.

Ännu bråkigare blir det när DN också rapporterar att Turkiets premiärminister Ahmet Davutoglu säger enligt bland annat turkiska Milliyet:

Pressfrihet betyder inte frihet att förolämpa.

Nu har ju kanske inte Turkiet gjort sig känt för att värna pressfriheten. Men deras premiärminister var med och marscherade i Paris tillsammans med de andra 40 stats- och regeringschefer – till stöd för just yttrandefriehten.

En bråkig frihet. På något sätt har detta att göra med den urgamla frågan om människans frihet. På gott och ont.

Så mycket våld

Detta blir en kort bloggpost.

Går det att värdera terror? Är det inte alltid fruktansvärt? Jag har bloggat om de tolv på tidningsredaktionen i Paris. Satirtecknarna och poliserna. Jag har även kommenterat de fyra judiska kunderna i en kosherbutik. Jag jämför inte. Jag uttrycker min avsky. Dåden i Paris skedde 7 och 9 januari.

Den 3 januari skedde ett annat terrordåd. I Baga i norra Nigeria. DN tror att upp emot 2 000 personer kan dödats av Boko Haram.

Vad jag förstår vill även Boko Haram utropa en egen stat. Ett kalifat. Som Isis. Skrämmande.

Jag har ingen uppfattning om hur många som dör i Syrien och Irak. Hur många dör i konflikten Israel-Palestina?

Om några veckor börjar det akademiska året. Några studenter från Paris, Syrien, Irak, Israel eller Palestina möter jag inte. Men några kommer från Nigeria, det vet jag.

De var judar

Det kanske inte är så konstigt att det mesta av medialt fokus varit riktat mot avrättningen av de anställda på Charlie Hedbo i Paris förra veckan. Jornalister världen över skriver om andra journalister och värnar om det det fria ordet. Inget fel i det.

Men dagen efter togs gisslan i en butik och fyra av dem dödades. Jo, det har skrivits även om dem – men mitt intryck är att det skrivits mindre. Och framför allt i sociala medier har det uppmärksammats mindre. Åtminstone i mitt flöde. Vilket är ett memento!

Det brutala dödandet skedde i en judisk kosherbutik och de som dog var judar.

Enligt Aftonbladet har detta redan lett till att fler judar vill fly från Frankrike. Förra året emigrerade sju tusen – en fördubbling med året innan. Detta är en mycket skrämmande utveckling.

Lika oroande är det att judar också känner sig otrygga i Sverige och många flyr.

Positivt är att Frankrikes regering har beslutat skärpa säkerheten vid de judiska skolorna. Om detta skriver Kyrkans Tidning. Men det i sig är ju oacceptabelt: att barnen ska behöva säkerhetsvakter.

Om detta behöver vi tala. På detta behöver vi reagera.

Att vara eller inte vara Charlie ...

Det mesta är redan skrivet. Själv kopierade jag ett pressmeddelande från Kyrkornas Världsråd i min förra bloggpost. För att jag tyckte det var bra och balanserat.

Alltså: först inträffar terrordådet i Paris. Sedan skrivs/sägs massor i vanlig media och ännu mer i sociala medier. När det är gjort kommenteras på det som redan sagts och skrivits. Nu är vi kanske inne på tredje varvet. Minst. Finns det något mer att säga? Jag vet inte men jag skriver ändå. För det handlar ju till stor del om det fria ordet, eller hur?

Det självklara har jag redan skrivit. Terrordådet i Paris var fruktansvärt. En kriminell handling. Men, som alla terrordåd, utfört på en ideologisk grund.

Problemet börjar när olika tyckare och tänkare (som jag) ska sätta in det som skett i ett sammanhang. Den vanligaste reflektionen i Europa, är att måla upp en kamp mellan extremistiska krafter och demokratiska. Självklart står Europa för det demokratiska och 'de andra' för det extremistiska. Några väljer då att avgränsa gruppen extremister till bara vissa och menar att dessa finns överallt. Så gör t ex Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, när hon skriver:

Tillsammans måste vi bekämpa den extremistiska ideologi som ger bränsle åt attacken. Vi måste också motarbeta det felaktiga skuldbeläggande som sker när denna ideologi förväxlas med religion.
Lika lite som terrorattentaten i Norge 2011 kan rättfärdigas på kristna grunder kan attentatet i Frankrike 2015 göra det på muslimska.

Och visst är det sant. Extremism finns i alla mänskliga sammanhang och leder ofta till brutalt våld.

En annan grupp, som ibland känns ganska stor, är de som menar att det som skedde i Paris är ett uttryck för en kanske extrem, men dock vanlig form av Islam. De som ser det så undrar ofta, varför inte världens muslimer fördömer det som skedde.

Min upplevelse är att muslimer världen över verkligen fördömer det som inträffat. Det hävdas av många. T ex Huffington Post. En annan internetsida, .Mic, har samlat olika uttryck för avsky från arabvärlden.(Nu vet jag förstås att arab och muslim är olika saker. Jag tar upp det, för att många i väst blandar ihop begreppen).

Att skylla terrorattentatet i Paris på Islam är okunnigt och fördomsfullt. Lyssna t ex på en intervju med professor Reza Aslan. (Han har skrivit en uppmärksammad bok om Jesus, som jag recenserat för ett tag sen. Den tyckte jag inte var så bra men i intervjun är Professor Aslan lysande.) Intervjun, som är på engelska, tar 6 minuter. Den är värd att se, för den visar hur mycket västvärlden generaliserar kring Islam. Länken kommer här.

Det som har stört mig i många reflektioner är företeelsen att dela in världen i onda och goda människor och att göra det på ett mycket förenklat sätt.

Därför håller jag inte helt med den ledare som DN hade den 8 januari med rubriken:

Jo, det är vi mot dem

Jag är med, när de skriver:

Det är vi som kallar oss muslimer, kristna, judar, buddhister, hinduer, asatroende, ateister eller agnostiker. Och som menar att våra medmänniskor har rätt att kalla sig, och tillbe, vad de vill. Vi står mot dem som menar att just deras gud är den ende tillåtne och att den som smädar denne gud förtjänar att dö.

Men i nästa mening skriver DN:

Det är vi som till skillnad från dem som låg bakom attacken tror på pluralism, på flera religioner, flera sanningar, flera åsikter som får brytas mot varandra i öppen debatt.

Jag håller inte med. Kanske är det bara slarvigt skrivet men jag tror inte 'på flera religioner'. Väldigt många troende människor i världen tror på en religion eller snarare, tror på Gud på det sätt som just den religionen gör. (Med alla de varianter som finns inom olika religioner).

Men bara för att jag är kristen och inte håller med Bahá'í  eller Buddhism, betyder inte det att jag vill hindra någon annan att tro som hen tror.

När jag läser DN känns det som att DN egentligen menar att det är de som omfattar en postmodernistisk verklighetsuppfattning mot dem som 'lever kvar' i det moderna eller ännu värre i det för-moderna. DN kan gärna tycka så och får så klart även uttrycka det. Men alla som inte är postmodernister är inte per definition onda. Och, det kommer nog att visa sig, att det även i den postmoderna verklighetsuppfattningen kan finnas nog så mycket förakt och fördomar mot 'de andra'. (Själv rör jag mig mellan dessa tre olika verklighetsuppfattningar och tror inte ens att indelningen i förmodernt, modernt och postmodernt helt och fullt täcker in vår underbart, komplicerade mänsklighet.)

Det måste det vara tillåtet att kritisera Charlie Hedbo. Det gör t ex Jacobin, som är en webbaserad vänstertidskrift i USA. De hävdar att Islam framställs rasistiskt i Charlie Hedbo’s teckningar. 

Websidan Polifonen, går så långt som att säga att Charlie Hedbo är

... ett politiskt språkrör för högerextremismen.*

Men ordet är försett med en asterisk och när jag läser längre ner på sidan ser jag följande kommentar:

Delar av den franska vänstern har i många avseenden adopterat extremhögerns retorik. Så trots att Charlie Hebdo alltså är en så kallad vänstertidning, härbärgar de konservatismens muslimkritik. Därav ordvalet, “högerextremism” i texten.

Detta håller jag inte med om. Men jag inser att jag förmodligen vet för lite om Cahrlie Hedbo. Dessutom är det kanske inte rätt tillfälle att kritisera Charlie Hedbo. Det uppfattas lätt som ett sätt att anföra förmildrande omständigheter.

Men tänk efter: går det inte att hålla dessa två teser i medvetandet samtidigt? Det var helt oförsvarligt att avrätta journalisterna på Charlie Hedbo. De dog för det fria ordet. Det är det ena. Just därför, för att tidningen egentligen vill åstadkomma debatt, har vi rätt att använda just detta fria ord, till att kritisera deras satirteckningar. Det är det andra.

Men, allt har sin tid. Just nu står jag kvar vid det jag skrev i min förra bloggpost:

I am Charlie.

I am Charlie

Twelve persons have died in a terror attack in Paris. It was an attack on the office of the satirical magazine Charlie Hebdo. It was also an attack on the freedom of speech. It is terrible!

The acting general secretary of the World Council of Churches, Georges Lemopoulos, says in a press statement:

The fatal attack that has taken place today in Paris against the satirical newspaper Charlie Hebdo is an attack on human life, human dignity and the human rights of all. The World Council of Churches utterly rejects and condemns any religious justification advanced for it. Together with all people of true faith and good will, we pray for the victims and their families, for the perpetrators to be brought to justice, for the extremist ideology that inspired this attack to be extinguished, and that justified outrage may not lead to reprisals against Muslims or fuel anti-Islamic sentiment.

I can only say:

I am Charlie