I sökandet efter Guds mission

Idag har jag deltagit i Svenska Missionsrådets (SMR) årsmöte på förmiddagen och i SMR’s framtidsdag på eftermiddagen. Allt ägde rum på Zoom. Det är en miljö som många vistas i nu. Det går knappast en dag utan att jag har något möte i Zoom (eller Teams).

Arrangörerna hade jobbat hårt och det tekniska fungerade mycket bra. Även innehållsmässigt är jag nöjd. Intressanta talare och goda samtal. Två av dem som talade var avgående generalsekreteraren Anders Malmstigen och den tillträdande, Charlotta Norrby, som idag är nationell expert vid EU-kommissionens biståndsdirektorat i Bryssel.

Som relativt ny generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet är jag också ny i SMR. Men en fråga som jag levt med länge, finns också väldigt tydligt med i SMR. Enkelt uttryckt kan det beskrivas såhär: ska vi betona evangelisationssidan av kristen mission eller ska vi betona biståndssidan. De flesta menar ju att dessa två går att förena. Annars skulle de inte vara med i SMR. Men spänningen finns där. Och den får vi leva med. Hur skulle ett liv utan spänning vara? Jag upplever att även samtalet är spänstigt.

När jag så slår upp det senaste numret av Kyrkans Tidning ser jag ungefär samma spänning. Jag tänker närmast på två debattartiklar. Den ena är införd under Kultur &t Teologi och är undertecknad av Fredrika Gårdfeldt, KG Hammar och Benjamin Ulbricht. Två präster och en ärkebiskop emeritus. Den andra är undertecknad av Fredrik Modéus, biskop, och införd under rubriken Debatt.

Frågeställningen är densamma i båda artiklarna. Vad händer efter Coronapandemin? I båda artiklarna finns anspelningar på påsken. Om sådant som måste dö för att nytt liv ska födas.

Mitt första intryck var att artikel ett rör sig något mer i världen. Den andra artikeln tar sin utgångspunkt tydligare i kyrkans inre liv. Fredrik Modéus tar sina mest konkreta exempel från gudstjänst och församlingsliv. Den första artikeln hämtar däremot konkretion från andra håll. Den skriver om produktionsförhållanden, överkonsumtion och en skövlad planet. Men visst, även den nämner påskdagens mässa.

Båda artiklarna har en förankring i kristen teologi. Men den första av dem knyter inte ihop kyrkan med gudstjänsten på samma sätt som den andra. Kristi uppståndelse finns både i början och slutet men konkretionen finns i världen. Den andra artikeln talar uttryckligen om gudstjänstfirande som något angeläget.

Efter en dag med SMR och ett sökande efter vad som kännetecknar Guds mission, känner jag igen mig i båda artiklarna. Vi får fortsätta att eftersträva att vara en del av Guds vilja. Som vi bad tillsammans i eftermiddags:

Herre, visa oss Din väg. Och gör oss villiga att vandra den.

Anna Karin Hammar och 1968-kyrkan

Ikväll talade prästen Anna Karin Hammar i Uppsala Domkyrkokafé över rubriken:

1968: Kyrkans profetiska tradition – finns det ett kyrkans 1968?

Anna Karin är alltid påläst. Tydlig med vad hon anser men hon bygger inte sina slutsatser på luft. Vi som var där fick ta del av kyrkohistoriska och teologihistoriska tillbakablickar, som stöd för hennes tes att kyrkan inte är ett offer för yttre påverkan, när det gäller rättvisefrågor. Kyrkan är inte vänstervriden. Den är Kristusdriven. Anna Karin menar att Kristus är mer radikal än vänstern någonsin varit och att liberalismen aldrig kan mäta sig med Kristus vad gäller frihetsfrågor.

Många av Anna Karins nedslag i kristendomens historia hade med katolska kyrkan att göra. Fängslande var berättelsen om den franske biskopen Achille Liénart som gav sitt stöd till arbetarna i Lille på slutet av 1920-talet. Han blev kallad till påven och när han – enligt den sed som gällde – låg på knä framför påven fick han stora skälvan. Påven gjorde tydligt att biskopen hade ställt till med oro i norra Frankrike, eftersom han gav sitt stöd till arbetarna. Liénart trodde att han skulle bli avkragad men i stället hade påven tryckt på honom en kardinalshatt. Året var 1930.

Liénart deltog aktivt i Andra Vatikankonciliet och just detta koncilium, som ägde rum 1962-65, menade Anna Karin Hammar är en viktig bakgrund till den utveckling som ägde rum även i kyrkorna runt 1968. Här kritiserade hon Johan Sundeen, som i sin bok

68-kyrkan: svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989

hävdar att Svenska kyrkan och en del andra samfund i Sverige präglats av arvet efter 1968 och inte minst många inflytelserika opinionsbildare inom Svenska kyrkan, som t ex Anna Karins bror, KG Hammar, tidigare ärkebiskop. Anna Karin menade att Sundeen gör ett stort misstag som börjar sin beskrivning 1965 och inte tar med utvecklingen fram till och under Andra Vatikankonciliet. (Vi fick veta att Johan Sundeen hade inbjudits till denna kväll men inte kunnat komma. Det hade varit intressant att få även hans bild.)

Självklart tog också Anna Karin med en del viktiga händelser i Kyrkornas Världsråds historia. Inte bara generalförsamlingen i Uppsala 1968, som naturligtvis var upprinnelsen till kvällens föredrag. Anna Karin var ju själv anställd av Kyrkornas Världsråd och ledde arbetet vid det som kallas

Women in Church and Society

där hon bland annat hade ansvar för det Ekumeniska Kvinnoårtiondet. Detta skedde dock efter 1968, närmare bestämt åren 1989-98.

Denna ljusbärare kom till i samband med
Kyrkornas Världsråds Generalförsamling i
Uppsala 1968 på initiativ av Martin Lönnebo.

Inledningen är också värd att nämnas. Hon berättade där hur en grupp studenter, under ledning av Martin Lind, hade demonstrerat mot en grupp diplomaters besök i Lunds domkyrka år 1968. Problemet var att det även fanns representation från apartheidregimen i Sydafrika. Studenterna hade sjungit ”We shall overcome” och därmed stört den guidade turen. Speciellt med versen: ”Black and white together.” Fem personer åtalades och fälldes. Utöver Martin Lind var det Dag Sandahl, Anders Westerberg, Herman Smid och Clas Hellborg. Dåvarande biskopen i Lund, Martin Lindström, gav dem inget stöd men det gjorde däremot Professor Per-Erik Persson, som enligt Anna Karin (källa från Vår Lösen nr 2 1969) skrev i ett utlåtande till domstolen:

Att ställa sig likgiltig till rasismen i dagens världssamhälle … det är att förneka Kristus själv och vända honom ryggen.

Det fanns möjlighet att ställa frågor och komma med synpunkter. Det gjorde en del. Anna Karin hade avslutat sitt anförande med att peka på betydelsen av ljusbäraren i Uppsala domkyrka, Världsförsoningens träd. I det samtal som följde lyfte förre domkyrkovicepastorn Gunnar Sundin fram den andra ljusbäraren i domkyrkan. Även den är gjord efter design av konstnären Olof Hellström. Det är ett upp-och-nervänt träd, Arbor Inversa, som pekar på alla människor som flyr i världen. De som ryckts upp med rötterna. Det förde oss rakt in i vår tid. Kyrkans kallelse är att, tillsammans med andra goda krafter, värna människovärdet. För alla. Och minnas de fattigas företräde i Guds ögon.

Intressanta allianser

Lena Andersson skriver kolumn i DN. Hon kritiserar hårt Svenska kyrkan. Jag skriver lite diplomatiskt här på min blogg men tycker nog att hon i sak har rätt i många avseenden. Åke Bonnier, domprost i Stockholm, går i försvar.

Lena Andersson attackerar på sedvanligt rallarsvingarvis Svenska kyrkan ...

Jag kan tycka att Åke är lite väl snabb och låter bli att lyssna. Frimodig kyrka jublar över hennes kritik

Dagens kolumn verkar direkt inspirerad, jag menar av den Helige Ande.

Men bloggen anser också att Lena Andersson har

… många blinda fläckar när det gäller just kristendomen.

Karin Långström Vinge både håller med och inte håller med. Hon kopplar in K G Hammar och menar att det inte handlar om Gud utan om vilken Gudsbild vi har. Här får jag svårt att hålla med. Nog handlar väl ändå utsagan: ”Vi tror på en Gud som …” om just Gud och inte bara om vår bild av Gud? Att sedan vår utsaga om Gud är uttryck för vår Gudsbild, är ju en annan sak.

Men hur som helst: Det är intressant att se vilka allianser en kolumn i DN föder. En kommentar (frimodig) på Åke Bonniers blogg säger om Lena Andersson:

För mig är det alarmerande att en ateist talar mer profetiskt än kyrkan!

Jag har inte DN, så jag visste inte att kolumnisten är ateist. Och frågan är om en ateist kan vara profetisk i en mer teologisk bemärkelse. Men jag förstår vad som avses.

Profet eller inte är det alltid nyttigt att verkligen försöka lyssna till kritik. Det tror jag vi i Svenska kyrkan har all anledning att göra. Även om den sker i form av rallarsvingar.

Så här ser förresten annonsen ut: