Se upp med begreppet ”etnisk rättvisa”

Jag får erkänna att jag missat en debatt som förts på Kyrkans Tidnings digitala debattsidor. Det började med en kommentar på en ledare (förmodar jag) från Eskil Jonsson, publicerad 29 oktober 2021. Han skriver:

Jonas Eek, opinionschef i Kyrkans Tidning, menar att kyrkovalet visar på en “polarisering” i kyrkan. Extremhögerns Alternativ för Sverige (AFS) och Vänstern i Svenska kyrkan (Visk) framställs som två “ytterligheter” eller “diken” i kyrkopolitiken.

Under rubriken "Inte polariserad – utan under attack." fortsätter Eskil Jonsson

Det är snarare så att det är vänstern som senare i modern tid börjat uttrycka sig i liknande politiska termer, medan den kyrkopolitiska högern har blivit påverkad av den världsliga maktens ointresse för frågor som handlar om krav på jämlikhet och ekonomisk rättvisa.

På denna inlaga svarar Gustav Kasselstrand, partiordförande för Alternativ för Sverige (AFS) och Axel W Karlsson, präst i Svenska kyrkan och del av AFS kyrkomötesgrupp i ett genmäle publicerat den 15 november 2021 med rubriken: "I verkligheten är det tvärtom."

Om ambitionen att lyfta fram bibliska tankar som blivit undanträngda i dagens debattläge, är profetisk, så märk att vi i AFS tror som aposteln Paulus i Apostlagärningarna, att Gud har ”skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo” (17:26). Det är den grundläggande bibliska rättvisefrågan – den etniska rättvisan. Vårt folk, vårt språk och vårt land är Guds gåvor som vi får glädja oss åt, men som vi också har skyldighet att vårda och försvara. Den nuvarande migrations-(o)ordningen skapar fattigdom och etniska orättvisor för svenskar, skolelever och pensionärer. Och även för invandrare.

Debattörerna fortsätter:

Vi arbetar för återvandring, för en återupprättad etnisk rättvisa och menar att återvandring är lösningen på många av de problem vi ser i dag. Detta har förstås inget med ”främlingsfientlighet” att göra – enligt Bibeln har ju varje folk fått sitt land och sitt språk att glädja sig över. 

Här ger sig Caroline Kyhlbäck Komminister Västerås domkyrkoförsamling, in i diskussionen. Under rubriken "Samma bibelläsning som apartheidkyrkorna." skriver hon en replik, som publicerades den 2 december 2021. Hon skriver bland annat:

Genom att referera till detta bibelord gör Karlsson och Kasselstrand gemensam sak med den reformerta kyrkan i Sydafrika som under apartheid­regimen använde Apostlagärningarna 17:26 i tid och otid för att teologiskt rättfärdiga ett rasistiskt system där människor systematiskt separerades från varandra.

Kyhlbäck har helt rätt i detta. Det svar som Gustav Kasselstrand och Axel W Karlsson skriver läser jag i papperstidningen på trettondedagsafton. Det är publicerat i nätupplagan samma dag, den 5 januari 2022, med rubriken: "Alternativ för Sverige gör inte ”gemensam sak” med apartheid."

Nu har naturligtvis Kasselstrand och Karlsson rätt att själva beskriva vad de gör men jag lutar ändå åt att kopplingen till apartheidteologin är påfallande. Inte minst när de i sitt svar för in ytterligare en bibelreferens:

Att Skaparen har låtit folken “bo över hela jordens yta” har som förutsättning den naturliga separation mellan folken som är en följd av de många olika språkgåvorna som Gud enligt Första Moseboken 11 gett till folken.

Kasselstrand och Karlsson nöjer sig inte med detta utan fortsätter – och jag måste säga att det även här bär likhet med den teologi som låg till grund för apartheid:

Apostlagärningarna 17:26 är således en grund för etnisk och ­nationell rättvisa för alla folk, ett ord som trängts undan i en nationsfientlig kyrklig praxis.

En nutida sydafrikansk teolog beskriver att dessa två bibelord (bland andra) var synnerligen viktiga för apartheidteologerna:

The texts most frequently used to justify apartheid were Genesis 11, Deuteronomy 32:8, Acts 1:8 and 17:26, 1 Corinthians 7:17-24 and Revelation 5:9 and 7:9. From these texts conclusions were summarily drawn about racial segregation within society and in the church.

Det är Christo Lombaard, som 2009 skriver detta i artikeln: "Does contextual exegesis require an affirming Bible? Lessons from 'apartheid' and 'Africa' as narcissistic hermeneutical keys." Scriptura 101,276. Jag hittar citatet i en artikel av Elelwani B Farisani i Studia Hist. Ecc. vol.40 n.2 Pretoria Dec. 2014: "Interpreting the Bible in the context of apartheid and beyond: An African perspective."

Kasselstrand och Karlsson övergår senare i sin artikel till att uttala sig rakt in i den svenska kontexten:

Kyhlbäck hänvisar till, vad vi vet, Jesu korta flyktingskap. Hans familj återvandrade från exilen till det land och folk som de älskade och där han hade sin uppgift. Jesus framstår här som ett föredöme. AFS föreslår återvandring som en lösning på de enorma problem som en ansvarslös invandringspolitik skapat och som alltför många politiker står handfallna inför. Återvandring kan bringa fred, harmoni och trygghet i vårt land där nu otrygghet och destruktivitet råder.

Det är häpnadsväckande att Jesus, Maria och Josef blir förebilder för nutida svensk repatrieringsideologi.

Som jag ser det är kopplingen till apartheidteologin glasklar. Här blir det viktigt att påpeka att kristenheten, just när det gäller apartheid, intagit en tydlig position. Vid Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Dar se Salaam 1977 uttalades tydligt att frågan kring apartheid hade så kallad status confessionis, vilket innebär att ett ställningstagande för apartheid betyder att den personen eller det samfundet lämnat den kristna tron. Vid nästa generalförsamling, i Budapest 1984, uteslöts två vita medlemskyrkor i södra Afrika på grund av sitt ställningstagande. Liknande processer ägde rum inom den reformerta världsgemenskapen ungefär samtidigt.

I december föreläste jag på en universitetskursen: 

Bibeln i afrikansk kultur och politik

Efter moget övervägande valde jag att säga något inledningsvis om apartheidteologernas bibelsyn. Jag återgav bland annat dessa två bibelreferenser. När jag förberedde mig övervägde jag att skippa detta, eftersom apartheid "är historia". Men tyvärr misstog jag mig. 

Att bygga sin teologi på samma bibelsyn som apartheidteologerna är alltså allvarligt. Därför menar jag att vi behöver se upp med detta. 

… må Gud hålla Dig i sin hand.

Vi startade vår resa tisdagen den 18 juni. Efter två och ett halvt dygns tågresa och nio dagars vandring nådde vi den 29 juni målet för vår pilgrimsfärd. Santiago de Compostella. Efter en vilodag den 30 juni var det dags att börja återfärden till Sverige måndagen den 1 juli. Hemresan gick inte via Paris utan via Madrid, Barcelona och Genève. Hustrun har släkt i Genève, så det passade bra att göra ett nedslag även där. Planen var att komma till Kalmar på kvällen den 5 juli. Så blev det också.

Det var ändå med en viss känsla av tomhet, som vi gick till stationen på måndagsmorgonen. Nu var det alltså snart över. Det vi sett fram emot och längtat efter och planerat inför under så lång tid. Samtidigt slår ju hemlängtan till några dagar i förväg. Blandade känslor med andra ord.

I Madrid, där vi bytte tåg, var det hett. Något vi varit förskonade från under vår vandring. Vi tog en taxi från ena stationen till den andra. Sedan hann vi i stort sett endast äta lite mat innan det var dags att borda tåget till Barcelona. Vi hade en tänkt hinna besöka Sagrada Familia, Gaudi fantastiska kyrka. Vi vågade dock inte chansa på att boka i förväg och när vi kom dit en halvtimme före stängningsdags, var det slutsålt. Nåväl, det finns tillräckligt mycket att beskåda på utsidan. Och att inte komma in i kyrkor hade vi ju vant oss vid, så att säga.

Sagrada Familia (den Heliga familjen) började byggas
1882 och är ännu långt från färdig.

Nästa dag hade vi inte så lång resa framför oss. Först ett tåg till Lyon och sedan ett litet mindre till Genève. Där mötte hustruns kusin och så tog vi ett pendeltåg till Satigny, där han bor med sin hustru. Så skönt att komma hem till familj. Kvällen innehöll god mat och sedan besök på ett annorlunda musikevent. En av våra barns sysslingar är en framstående pianist. Denna kväll handlade det om experimentell musik. Han skulle tillsammans med en saxofonist från Japan, som han träffat förut och en annan musiker, från Tyskland, som han tydligen aldrig träffat, improvisera under en timme. De hade, vad jag förstod, ingen plan utan de bara började. Det var intressant att vara med om.

Thomas Zimmermann, Haruhiko Okabe och Thomas Florin.

Dagen därpå besökte vi tillsammans med vårt värdpar det ekumeniska centret i Genève. Jag har varit där förut och också bloggat om det. Länken kommer här.

Så underbart med alla djur på korsarmen.

Kapellet i det ekumeniska centret, där bland andra Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet har sina huvudkontor, är fantastiskt. Kapellet är fyllt av gåvor från hela den världsvida kyrkan. Denna gång stannade jag särskilt inför ett kors från Latinamerika. Under vår pilgrimsvandring har jag fascinerats över djurens närvaro. Det kan sammanfattas i detta färggranna kors.

Vid lunchen i matsalen mötte vi både nya och gamla vänner. Eva Christina Nilsson är interim direktor för två avdelningar vid Lutherska Världsförbundet och bor i Genève med sin man Håkan. De är gamla goda vänner till oss båda. God vän är även Fulata Moyo, ursprungligen från Malawi. Vi samarbetade under Kyrkornas Världsråds Generalförsamling i Sydkorea 2013. Om detta har jag också bloggat. Här en länk. En ny bekantskap var Mikie Roberts, som är kaplan vid ekumeniska centret. Tillsammans med dessa och kusinen med hustru åt vi lunch.

Anne, Kristina, jag, Mikie, Håkan, Fulata, Eva Christina, Anders

Under eftermiddagen och den påföljande dagen hann vi även träffa det andra kusinbarnet, ytterligare en kusin och inte minst hustruns morbror och tillika gudfar. Mycket lyckat. Det är inte så långt till Genève men det är ändå inte så ofta som vi är där.

Ett besök vid reformationsmuren blev det också. Det är ju framför allt ett minnesmärke över den reformerta delen av reformationen, även om Luther finns med på sidan. Här vill jag framför allt lyfta fram Marie Dentière. Jag tror att hon är relativt okänd för oss lutheraner. Hon kämpade redan på 1500-talet för jämställdhet och lika möjligheter för kvinnor och män att verka i kyrkan.

John Calvin, Theodore de Beze, John Knox, Guillaume Farelya och Anders Göranzon.
De fyra första är kända från den reformerta traditionen.

Marie Dentière finns, liksom Luther, vid sidan av monumentet.

John Wycliffe, som levde redan på 1300-talet, spelade en
viktig roll vad gäller översättning av Bibeln till folkspråket.

På torsdagseftermiddagen den 4 juli satte vi oss tillrätta på tåget till Zürich. Där skulle vi byta till nattåg och sedan vakna upp i Hamburg. En glad överraskning var den trevliga konduktören, som serverade en enkel frukost i vår kupé. Vilken service.

I Hamburg blev det tågbyte och efter färjan mellan Puttgarden och Rødby klev vi på en buss, precis som på nerresan. Från Köpenhamn kunde vi ta ett tidigare tåg än planerat och på stationen i Kalmar blev vi mötta av en dotter.

18 dagar på resande fot. Vi hade sovit på 16 olika ställen. Två av nätterna på tåg. Så skönt att få landa i Kalmar. Med en stor tacksamhet. Orden från den psalm som sände iväg oss, får sammanfatta upplevelsen. Vi har erfarit att Gud hållit oss i sin hand.

Dessutom har det varit ett antal personer som följt med på resan, när jag i efterhand skrivit om den. Så fantastiskt med alla kommentarer i olika social medier. Det har jag verkligen uppskattat. På det sättet har denna berättelse och dess mottagande något lite trotsat de begränsningar vi har i tid och rum. Det är väl verkligen att vara i Guds hand.

Last day at Bossey

This short visit to Geneva is coming to an end. Tomorrow we go back to Sweden. Lund and Uppsala. We are still expecting the students to fill out the evaluation forms but my impression from what they say is that the journey, so far, was good.

This morning we started with morning devotion. I asked the person in charge if I could say a prayer for our new Principal, Kenneth Nordgren, who started his new position today. I was invited to do that. Good to know that Kenneth was a graduate student at Bossey in the beginning of the 1990s.

Odair with a precious copy of the report
from Uppsala 1968. He said there are
only two copies at the WCC office.

Today we have met three lecturers. Risto Jukko from Church of Finland is the Director of the Commission on World Mission and Evangelism. He took us through the history of Mission and Ecumenism from 1910 in Edingburgh.

Odair Pedroso Mateus is the Director of the Commission on Faith and Order. I introduced him by conveying greetings from our outgoing Pricipal, Anne-Louise Eriksson, who happens to be a member of the Faith and Order Commission.

Odair used the General Assembly in Uppsala 1968 as his starting point. I was surprised to hear him talk rather much about issues of justice. I always thought that Faith and Order dealt more with doctrinal matters and ecclesiological themes. Which he also did. But with reference to José Míguez Bonino, who was a member of the commission, he managed to link the passion for justice to the quest for unity.

Elaine Neuenfeldt.

Elaine Neuenfeldt just ended her term as Director of the Women in Church and Society programme at the Lutheran World Federation. She was – as always – an inspiration. Her initial question was about Luke 15. Had we seen any paintings from the narratives about the lost sheep and the prodigal son? The answer was of course yes. How about the third story in the same chapter? Have we seen any paintings of the woman who found the lost coin? Negative!

From there she spoke about four different ways of addressing gender justice issues in the church. Consolidating, tactical, questing and counter-cultural. I realize I need to think more about this. The frame work was borrowed from Linda Woodhead. Very interesting.

Elaine was extremely sad about the election of the new President of Brazil. This means a huge setback when it comes to justice and inclusivity. And of course we also sense this negative trend in our own political life. But in Brazil I understand it is really bad. One example is that so many LGBTI persons are being killed and this will probably become even worse. 

We will go home with many thoughts. For me personally it also meant a lot to reconnect with some ecumenical friends as well as visiting Bossey and the Ecumenical Centre for the first time. Inspiration in a deep sense of the world. Reaffirmation that we – in Church of Sweden – need the worldwide church in our situation as much as others need us.

Saint Christofer. In memoriam of
Martin Luther King Jr 1968.

Visiting Geneva

For the first time I visit the Ecumenical Institute at Château de Bossey, outside Geneva. We are here from the Church of Sweden Institute for Pastoral Education. 17 students – soon to be ordained into ministry – two teachers and one of the ecumenical officers at the Church of Sweden head office, Uppsala.

We arrived late yesterday evening. This morning we started with morning prayer, led by students at Bossey. After that the Dean of the Institute, Fr. Lawrence Iwuamadia, a Roman Catholic priest from Nigeria, led us in a Bible Study. So interesting to read the Bible with people from all over the globe and from so many denominations.

We also listened to Dr Amélé Ekué, originally from Togo. She spoke about Ecumenical Theological Education. I understood that our visit here is a small part of that. I truly believe that we need more exchange with other parts of the world wide church. After lunch Rev. Dr Simone Sinn, originally from Germany, spoke about Thewology in a Religiously Plural World. Also very interesting. 

At the home of Rev Dr Olav Fykse Tveit

After some free time we were invited to the home of the General Secretary of the World Council of Churches (WCC), Rev Dr Olav Fykse Tveit, originally from Norway. Such a hospitality. We had something to drink and some snacks. Before we left he spoke to us about the beauty of being an ordained pastor. How important that has been to him as the General Secretary of the WCC. It has meant that he has been accepted in different contexts.

The Ecumenical Officer, Rev Pehr-Albin Edén, signs the
guestbook at the home of the General Secretary.

After supper the students at Bossey had invited us to a social evening. We sang and played together. We either sang or heard songs from at least 10 languages. I thought many students from Sweden would have been tired but the evening rather gave us energy.

We look forward to a full day in Geneva tomorrow. We will visit the Ecumenical Centre and learn more about the WCC and the Lutheran World Federation (LWF).

Context is everything

The school year at the Church of Sweden Institute for Pastoral Education has ended. This week I have plenty of time to prepare for next semester. Some students that enrolled in January will come back in September. We will also receive a large number of new students. The Ministerial class for priests will count between 25 and 30 students. More than we have had since I started in 2015. We are thankful for that!

One of the lecturers I give have the title (in translation):

The exegesis rests in the hermeneutics

This is a quote from Professor Emeritus Kari Syreeni. When I did Biblical Studies we were busy with exegesis. Hermeneutics would come at a later stage. As part of Systematic Theology or even at the Seminary. But in order to understand the Biblical text we must understand that a hermeneutical approach is needed from the beginning.

When I look back at my own ministry I realise that I often preached as if there was a normative theology which is constant through history. After my years in southern Africa I have changed. I find the tension between the common and the particular fruitful. In a document from the Lutheran World Federation: The Bible in the Life of the Lutheran Communion A Study Document on Lutheran Hermeneutics, I read:

Thus, today we allow space for several groups within the church and society to find their options and experiences mirrored in the Bible and the community of faith. Many of these groups have been able to put into writing their hermeneutics, such as feminist theologies with several intersections of race, class and culture, liberation theologies, queer theologies, Dalit theologies and others. We are thus required to take into consideration the relevance and the meaning of a plurality of contextual resonances of the Bible. Yet, this poses other challenge to us. The principle of contextuality implies that what in one context is helpful might be disconcerting or destabilizing in another context (a practice suffered by non-hegemonic groups as long as their particular reading was ignored)”

I am not totally happy with the introduction of the paragraph:

We allow space for several groups …

We and them. Why do we always separate us from them? Having said that, I am happy that it is mentioned that different voices need to be heard. And my own voice is also important.

One of my book shelfs.

I looked in my book shelf and found that I have a number of old collections of sermons. And a few. The old ones are named after that author. The new ones have other titles. Either ‘women preach’ or ‘ecological sermons’. The new ones give account for their perspective. The old ones pretend that they supply the normative perspective.

So, these are some of the thought I will share with one group of students when the second semester, for those who started in January, begins. Before that, however, I will have some vacation.

Vår ärkebiskop besöker SKUI

Ärkebiskopen under korsets tecken.

Idag fick vi besök av ärkebiskop Antje Jackelén på Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala. Hon har tidigare besökt institutet på den andra utbildningsorten, Lund. Nu var det alltså vår tur. Hon hade avsatt hela förmiddagen till detta. Hennes föreläsning varvades med gruppsamtal och återkoppling. Det är inte enkelt att sammanfatta förmiddagen men jag ska försöka. Temat för förmiddagen var

Reformation och folkkyrka

Det handlade helt klart om reformationen men jag tror faktiskt inte jag hörde ärkebiskopen tala mycket om folkkyrkan. Däremot mycket om

Kyrkan i det offentliga rummet

Flera gånger gjordes kopplingar till det dokument som Lutherska Världsförbundet arbetat fram, som har just detta namn. Antje Jackelén har själv varit med i arbetsgruppen. Visst finns det klara kopplingar mellan begreppet ’Kyrkan i det offentliga rummet’ och begreppet ’folkkyrkan’. Men samma sak är det inte.

Dokumentet speglar luthersk teologi från hela den världsvida kyrkan. Det var också märkbart i hela förmiddagen, hur viktigt det är för ärkebiskopen att vi har något att lära från andra delar av den världsvida kyrkan. Hon delade intryck från Indien, Myanmar, Transsylvanien, Egypten och många andra platser. Vår närvaro i samhället, fick vi höra, är en nerv i den kristna tron. Vi ska vara salt och ljus. Johannesevangeliet lär oss att Gud älskade världen. Det står inte kyrkan.

Större delen av föreläsningen kom dock att handla om hur reformationen påverkat oss i detta avseende. Ärkebiskopen menade att reformationsåret inte handlade om Luther utan om just reformationens påverkan på oss. Det är viktigt för vår självförståelse. Trots detta var Luther ytterst närvarande i föreläsningen.

Reformationens påverkan på oss sammanfattade ärkebiskopen i fem punkter:

1. Det handlar om bildning
2. Det handlar om frihet
3. Det handlar om rädsla
4. Det handlar om att förstå
5. Det handlar om hopp

Bildningsaspekten var temat för bokmässan i höstas, där Svenska kyrkan var en stor aktör. Inget märkligt i att detta var punkt 1. Ärkebiskopen slog ett slag för detta att kunna något ’by heart’. Jag trodde att hon här skulle tala mer om satsningen ’Dela tro – dela liv’.

Under punkten om frihet kopplade hon ihop rättfärdiggörelsen med rättvisan. Där introducerade hon också en röd tråd i föreläsningen, som hon brukar återkomma till. Att luthersk teologi alltid kommer parvis. Som lutheraner är vi marinerade i dialektiken. Vi har lärt oss att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Vidare har reformationen lärt oss att skilja mellan olika former av rädsla och att kunna hantera rädsla. I denna del blev hon förhållandevis personlig och talade om långflygningar. Det finns en risk, menade hon, att flygande skambeläggs. Risken är att rädslan gör oss antingen passiva eller panikslaget hyperaktiva. Vi förstod att det finns ett etiskt dilemma för en ärkebiskop, som å ena sidan behöver kunna besöka t ex kristna i andra delar av världen och å andra sidan vill prioritera tåg framför flyg. Någonstans bakom detta dilemma skymtade en bild fram av en förstående Gud: den älskande fadern och tröstande modern.

När det kom till förståelse och hermeneutik fick vi följa med in i samtal med Werner Heisenberg och Niels Bohr. Samt Niezsche.

Under den sista rubriken – den om hopp – gick en stor del av tiden åt till att förklara tvåregementsläran. Den handlar ytterst om att hålla ihop tillvaron och förstå att Gud tar hand om världen på två sätt. Vår roll i det offentliga rummet är att mobilisera hopp. I detta är dopet viktigt. Dopet visar oss att nådens gåva alltid kommer före uppdraget och uppgiften.

Det var fint att se hur studerande och ärkebiskops interagerade och trivdes ihop. Vi lärare och anställda var med utan att ha någon uttalad roll. Innan förmiddagen var slut fick vi dels ett bibelord från första Petrusbrevet 3:15

Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.

Och en uppmaning att be för ärkebiskopen som hon ber för oss. Fint! 

Ett Nytt År

Det är många som beskrivit 2016 som ett hemskt år. Det handlar om krig och medmänniskor på flykt. Det handlar om terroristattacker. Det handlar om Brexit och Trump, som uttryck för att främlingsfientlighet och högerpopulism breder ut sig. Huruvida 2016 verkligen var sämre än andra år är dock en öppen fråga. Det beror såklart på vem som tillfrågas. För några var säkert 2016 ett mycket bra år.

Många har också beskrivit 2016 som det år då många legendariska musikprofiler dog. För dem som exempelvis älskade Bowie, Cohen eller Prince är det naturligtvis ett år av sorg. För andra spelar det mindre roll.

Hur som helst: de som sett 2016 som ett dåligt år önskar att 2017 ska bli bättre. Tänk om det skulle vända? Tänk om det skulle kunna bli bättre? Det kan ju ändå inte bli sämre.

När året endast är 1½ timme gammalt i Turkiet händer så något fruktansvärt. (Då är 2017 endast en halvtimme gammalt i Sverige). En medmänniska utklädd till jultomte går in på en nattklubb och dödar minst 39 av sina medmänniskor. Hur kan någon göra så? Obegripligt! Alltid lika obegripligt, även om det inte är första gången det händer och säkert inte sista.

Situationen får mig att tänka på något jag läste förra året. Kollegan Are Norrhava hade intervjuat Nadia Bolz Weber (luthersk präst från USA) och skrev om henne på Dagens Seglora. Enligt intervjun förkunnar hon en rätt mörk människosyn. Han citerar:

Att ha en ljus teologisk människosyn är att förlägga så mycket hopp till individers egna förmåga att förbättra sig själva. Jag har helt enkelt inte sett att det någonsin fungerat. Men du vet, vi är i allmänhet förtjusta i självförbättringsprojekt. På någon nivå hoppas vi alla att lagen ska bli vår räddning. Det är som att vi är mera bekväma med tanken på att den ska befria oss än att nåden kan åstadkomma det.

Vi människor är skapade till Guds avbild. Men vi har också förmågan att ställa till med oerhört mycket ont. Det visar sig hela tiden. Att konstatera detta är för mig inte att ge upp. Det handlar om realism.

Ändå – eller på grund av detta – vill jag på alla sätt kämpa emot det onda. Detta vill jag göra med den kraft jag får genom Jesus Kristus. Jag vill tro och hoppas att världen ska kunna bli bättre. Men jag vet samtidigt att den kommer att hända hemskheter även 2017. Livet är sådant.

2017 firas 500-årsjubileet av den reformrörelse som Martin Luther satte igång 1517. Lutherska Världsförbundets motto för detta år är:

Liberated by God's grace.

Där hittar jag min förankring. I Gud finns hoppet att även detta år ska vara just ett nådens år.

Terrorhandlingar och utbrett hat och sådant som vi ännu inte känner namnet på – som kommer att ske under 2017 – sporrar mig att kämpa ännu mer. Därför tror jag också – trotsigt – på ett Gott Nytt År.

En psalm som uttrycker detta förhållandet – att livet är både hårt och hoppfullt – psalm 269 i den svenska psalmboken:

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman,

medgång och motgång här tätt följas åt.

Skyar med solsken, och suckar med gamman

skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.

Jordelivets gull stoft är och mull.

Himmelen är av salighet full.

Nyckfull är lyckan till väsen och tycke.

Sorgen tar säte i konungens barm;

ofta ett bröst under kosteligt smycke

gömmer sin oro och hemliga harm.

Alla har sitt, hårt eller blitt.

Himlen allena är sorgerna kvitt.

Välde och rikedom, visdom och ära,

ungdom och hälsa i blomstrande år

högt över andra sitt huvud kan bära,

måste dock vissna och läggas på bår.

Natt faller på. Allt skall förgå,

himmelens salighet ensam bestå.

Skönaste rosor på törnbusken glöder,

vackraste ört kan ha gift som förgör.

Kinden kan blomstra, fast hjärtat det blöder,

morgonens glädje om aftonen dör.

Brusande skär hotar oss här.

Himlen är hamnen, och tryggheten där.

Ångest skall bytas i frid som oss gläder.

Plåga skall vändas i hälsa och hopp,

armodet skrudas i rikaste kläder,

svaghet förvandlas till kraft att stå opp.

Ondskan skall stå fängslad i vrå.

Allting kan himmelen omskapa så.

Låt då min lott och min lycka få falla

så som min Fader och Skapare vill.

Avund må tömma sin giftiga galla,

världen bedriva sitt ränkspel därtill.

Sorgen skall dö, salighets frö

växa till blomma på himmelens ö.

En dag kvar

Nu är det bara en dag kvar på denna del av vår utresekurs. Vi har varit på ett mycket givande sommarseminarium. Därefter två veckor och två dagar med många spännande möten i Kyrkans hus i Uppsala. Det jag verkligen värdesatte var två timmar med Sten Rylander, mångårig diplomat och ambassadör för Sverige Södra Afrika. Men om detta vill jag återkomma. Idag har vi berört så skilda områden som:

Hur Lutherska Värdldförbundet, Kyrkornas Världsråd och Action by Churches Together (ACT-alliansen) förhåller sig til varandra.

Mediaträning

Rights based Approach (RBA) d v s RättviseBaserad Ansats. Istället för att tala om givare och mottagare försöker vi nu lära oss att tänka att det finns skyldighetsbärare och rättighetsbärare.

Imorgon har vi ytterligare en späckad dag men sedan bär det hemåt igen. Kalmar ett par dagar och därefter Världens Fest i Malmö - Svenska kyrkans internationella riksmöte. När vi kommer hem på måndag ska vi vara mer på hemmaplan och det känns riktigt bra det också.