En innehållsrik helg

I fredags åkte Amanda, en av fyra studerande från Svenska kyrkans utbildningsinstitut, till stiftfest i Vryheid. Hon åkte tillsammans med de tre systrarna på den lutherska kommuniteten Kenosis, under ledning av syster Happiness. I morse anslöt Johanna. Hon åkte tidigt i morse med en grupp lutheraner som bara skulle vara med på söndagens stora gudstjänst. En av studenterna på LTI, Sicelo, är med som guide. Samtidigt har Maria och Ingrid varit i Durban tillsammans med en annan av studenterna på LTI, Jeritta. Jag vet att de gått i kyrkan idag och tror att Jeritta också tagit med dem till stranden.

På stiftsfesten har Amanda, som ju ska prästvigas för Skara stift, träffat hela sitt kommande tjänstgöringsstifts vänstift: Sydöstra stiftet i den Evangeliska Lutherska kyrkan i södra Afrika (ELCSA). (Ja, även Johanna har ju träffat dem, förstås.)

Själv firade jag gudstjänst i Eastwood, vår gamla församling. Där mötte jag de två ungdomar som varit med på två resor tillsamman med Skara stift: Walking to Emmaus. Nondumiso och Nompilo. De hade så gärna varit med på stifsfesten, där även Ashraf från Palestina fanns med, som de nog också träffat, tror jag.

Den världsvida kyrkan utgör en viktig motvikt till alla andra globala nätverk. Vapenindustrin, porrbranshen, traffickingligor, terorrister och alla knarkhandlare. För att nu bara nämna vissa. Hela den råa kapitalismens international är förmodligen värre. Varje gång kristna möts över olika gränser händer något viktigt. En motvikt.

Idag firar den lutherska kyrkan i södra Afrika Reformationsdagen. Predikan handlade delvis om Martin Luther. Efter predikan hölls ett 'motivational speach' riktat till ungdomarna. Särskilt dem som nu slutar gymnasiet. Det handlade om vikten av att ha en dröm och att våga tro på möjligheten att nå sin dröm. Samt att börja leva sin dröm redan nu. Men det handlade också om att ett misslyckande inte behöver vara slutet. Den som höll talet, en student från LTI, berättade att hans sista år på gymnasiet tagit 5 år, innan han klarat alla kurser.

Sundayschool singing.

Efter talet fick söndagsskolan komma fram och sjunga en sång som handlade om att Gud för oss upp över bergen. Fint!

Kanske mest rörande var när en gammal kvinna i rullstol uppmärksammades. Det var Nompilos mormor och hon kommer från en gammal svensk missionsstation, Apelsbosch. Alla var så glada att just hon var där. En av de närvarande prästerna, Lilana, fick gå fram och be särskilt för henne. Tillsammans bad vi också för alla som ska ta studenten i vår (november).

Ja, det var en innehållsrik gudstjänst. Efter en innehållsrik helg. I fredags hade vi lektioner med både rektorn på LTI, Matthews Shabele och några av studenterna. Jag träffade en professor på universitetet, som lovade vara bihandledare till min masterstudent. Härligt! På kvällen var vi bjudna på braai (grillkväll) hemma hos Rico och Mari (kollegor på universitetet) där vi fick träffa andra studenter, som Rico och Mari känner. Bland annat från Nigeria , Zambia och Malawi.

Lördagseftermiddagen ägnade jag i France (som inte är Frankrike, utan ett s k township) där Rebecka och Michael bor med sin familj. Där var även Kajsa med två av sina barn.

För en stund sedan besökte jag vårt gamla hus och träffade alla studenter som bor där. Från Zimbabwe, Swaziland och Sydafrika.

En fullmatad helg som ändå innehållit mycket vila. Jag undrar hur de fyra studernade från Sverige haft det? Spännande!

Bittersweet

It is sad! At the same time it is nice. Bittersweet! I am talking about the time to say goodbye.

Two weeks ago I preached at the Lutheran Theological Institute. After the service there was a short program with students and colleagues saying nice things. And so a present. After that vote of thanks. Many hugs. Some tears.

One and a half week ago the School of Religion, Philosophy and Classics arranged tea for the staff. My wife and I had baked cakes. A nice speech from the Dean, some singing and a chance for me to say a few words about the time at the School.

Yesterday I preached in the Lutheran Church at Eastwood. It has not been part of my job description to lead services there from time to time. The same with my wife, who has made other contributions to the life of the church.

The way the congregation thanked us was overwhelming. This has been our spiritual home during 2½ years. The Sunday School had prepared a drama, the youth sang. The Women’s league did that as well. After some persuasion from the oldest member, Mrs Dolphin, the fathers also delivered an item.

My colleague, Rev. Kholiwe Biyela, spoke with warmth. Yes, it was in deed touching.

We were also given very nice outfits, to wear in Sweden. These are typical modern Zulu outfits.

We really appreciate all the farewells – each one in their own right!

We often say that South Africa is our second home country. This means that we will be back!

Some dancing was necessary!

Ny kyrkohandbok

Arbetet med ny gudstjänstordning gick väldigt snabbt och slutresultatet blev bra. Först var jag tveksam och ville inte delta. Egentligen har jag heller inte deltagit. Den arbetsgrupp som jobbat med den nya ordningen har bara tillfrågat mig ibland.

I stort sett är det en person som drivit denna fråga. Hon har sedan sökt kontakt med olika instanser, som tittat på förslag och godkänt. Av olika skäl har inte en enda kyrkomusiker varit inblandad.

Vilket inte är så konstigt, eftersom det inte finns någon kyrkomusiker i vår församling i Eastwood. Inte i någon av de andra församlingarna i kontraktet heller. I den Lutherska kyrkan i södra Afrika finns över  huvud taget väldigt få kyrkomusiker. Inte någon enda är anställd. Möjligen finns en handfull frivilliga organister. I de flesta fall sjunger församlingen a capella. Och det gör de väldigt bra.

Det började när församlingens äldsta en söndag pratade med hustrun och sa att den upptryckta gudstjänstordningen inte stämmer. Vissa moment finns inte med och det är många felstavningar. Så hustrun talade med församlingsprästen och kyrkorådets ordförande och fick klartecken.

Det är OK. Vi är glada om Du skriver ut en ny gudstjänstagenda.

Även en av de mest kunniga biskoparna i kyrkan har varit konsulterad. Snart är arbetet med en ny gudstjänstordning på engelska klar. Den följer helt och hållet kyrkans gällande gudstjänstordning men en del oklarheter har rätats ut.

Annat är det med handboksarbetet i Svenska kyrkan. I dagens Kyrkans Tidning på nätet läser jag att styrkommitteen i stort sett dissar den enorma protest som verkar komma från kyrkans musiker. Det är sorgligt. Framför allt är det sorgligt att ordföranden, biskop Per Eckerdahl, ger uttryck för en ganska rigid inställning:

De arbetsformer som valdes för många år sedan har vi ingen möjlighet att lägga om nu. Det var ett vägval som gjordes då och kyrkokansliet arbetar nu för fullt med revideringen av förslaget.

Men om förslaget är dåligt, är det inte bättre då att bromsa nu? Eller har flertalet musiker i kyrkan så fel?

Nu ska jag erkänna att jag är dåligt insatt. Men det lilla jag ser och hör från min kant, känns inte hoppfullt. Och lite fick jag stifta bekantskap med förslaget innan vi flyttade till Sydafrika. Jag var inte så imponerad.

Dessutom är det tråkigt att samtalet om texterna helt verkar ha hamnat i skymundan.

Nestlé - omvärdering?

Under större delen av mitt medvetna liv har jag betraktat Nestlé som ett företag att bojkotta. Framför allt p g a deras bröstmjölks-ersättningskampanjer.

Kanske har företaget bättrat sig. Om någon som läser detta vet att det är så, tar jag gärna emot information.

För tillfället nöjer jag mig med att publicera ett par foton från vår kyrka i Eastwood. På första fotot syns inget. Men titta på vasen - på närbilden.

Idag tänker jag på Tomas

Syster Sphiwe Khumalo är präst och nunna. Ofta kommer de tre systrarna
från Kenosis med ett antal barn från barnhemmet till gudstjänsten i Eastwood.

Det handlade mycket om Tomas i dagens gudstjänst. Vi lyssnade till Joh 20:19-35 och där beskrivs hur Tomas får se den uppståndne Jesus. (I Svenska kyrkan läses istället en del av kapitel 21, där Tomas också förekommer). Tomas brukar kallas för 'tvivlaren' men i bibeln benämns han aldrig så. Han kallas 'tvillingen'.

Ofta tänker jag på en konfirmand, som helt självmant kallade honom 'Tomas tänkaren'.

Att Tomas tvivlar, förstår vi av rubriken, som ju inte står med i den egentliga bibeltexten och av det Jesus säger:

Tvivla inte.

Men jag vill ändå försöka borra lite djupare i Tomas person och agerande. Inte minst i detta med den kroppslighet, som Tomas uttrycker. Han vill inte bara se och höra. Tomas vill beröra. Och det han vill beröra är det svåra - lidandet. Han vill helt enkelt sticka sitt finger och sin hand i de sår Jesus har efter korsfästelsen. Under hela kristendomens historia har människor funnit tröst i denna kroppslighet, som ibland kallats för 'sårmystik'. Carl Olof Rosenius, viktig i grundandet av EFS, skrev 1847 psalmen: 'Var jag går i skogar, berg och dalar' och där finns motivet tydligt:

När på Tomas Segerfursten tänker,ser att tyngd och tvivlande han går,skyndar han och honom nåden skänkeratt få se och röra vid hans sår.

Ingrid Thompson läser evangeliet från mittgången.

Det var spännande i vår gudstjänst i Eastwood idag. I bänkarna fanns fyra präster men det var Ingrid Thompson som ledde gudstjänsten och predikade. Hon predikade mycket kort och inbjöd sedan den som ville att komma fram att göra det och dela tankar kring vad uppståndelsen betyder i deras liv. Vilket bra grepp. Det blev sex korta vittnesbörd och jag insåg att de alla berörde svåra delar av livet och hur förändring skett och nytt liv brutit fram. Det handlade t ex om droger, trafikolyckor, sjukhus, benbrott.

Då blev jag inspirerad och gick, som den sjunde personen, fram. Jag berättade hur Tomas personlighet och agerande gripit mig. Han behöver – för att förstå uppståndelsens verklighet – knyta an till lidandet och smärtan.

En välidgt påtaglig smärta upplevde Mrs Prince, som bröt armen just före påsk
och nu vittnade om hur glad hon var att återigen få fira gudstjänst med sin församling.

Det jag tänker särskilt på i dagens Sydafrika är två saker. Det ena är de attacker som sker mot alla migranter i landet. Det andra är attackerna mot alla statyer. Det senare är ju ett mindre problem. Statyer har inga känslor. Men både främlingsfientligheten och attackerna mot statyerna är symptom på något djupare.

Sydafrika är känt för sin försoningsprocess. Det som skedde efter 1994 var inget mindre än ett mirakel. Personer som Mandela och Tutu var, och i Tutu’s fall är, enastående. Men försoning är en färskvara. Den måste varje generation upptäcka på nytt. I varje sammanhang behöver processen födas fram på nytt. Egentligen måste varje enskild individ få möjlighet till försoning, i sin egen takt och på sitt eget sätt.

Detta har jag lärt mig av Tomas och av min trossyskon i Eastwood.

Till och med aggression måste få en plats i varje försoningsprocess. Helst utan att människoliv går till spillo. Därför var jag inte förvånad när ett videoklipp med Khalid Abdul Muhammad dök upp i mitt flöde på facebook. Den som delade klippet är präst och lärarkollega till mig.

Khalid Abdul Muhammad levde 1947-2001 och var en svart aktivist i USA. Han var en av ledarna i 'the Nation of Islam' (NOI), som är en radikal och starkt ifrågasatt rörelse, grundad 1930. Khalid Abdul Muhammad uttryckte sig ofta så tillspetsat att han t o m blev avsatt inom NOI. Ändå – eller på grund av detta – hade han ett stort stöd bland stora grupper av svarta.

På videon – länken kommer här – hörs han bland annat säga om Mandela:

No man walks out of prison after 27 years and becomes the President, unless there's a script and a plan behind the scene to remove the economic sanctions from whites in South Africa, but no real plan for redistribution of the wealth.

Det är inte så konstigt att detta klipp dyker upp just nu. Den yngre generationen i Sydafrika måste få ifrågasätta Mandela och försoningsprocessen. Jag hoppas att de kommer fram till att försoning ändå är bättre – för alla – än hat och hämnd. Men jag hoppas också, att de många vita ungdomar, som fortfarande har en priviligerad ställning, förstår det och inser att Sydafrika måste bli mer rättvist. Självklart behöver även den växande skaran svarta, rika förstå detta.

Frågan måste ställas, hur länge de fattiga ska behöva vänta. Hur ofta läggs inte kravet över från oss priviligierade, på de mindre priviligierade, att de ska vara försonliga. Varför ska de det? Har Afrikas fattiga tjänat något på det?

När Robert Mugabe besökte Sydafrika i veckan, slogs jag av hur populär han är. Det var hans andra statsbesök i Sydafrika. Jag betraktar Mugabe som en diktator. Det jag skriver om här, är hur många människor i Sydafrika ser på honom. Han är minst sagt populär. Det är dock ingen överdrift att påstå att han inte är så mycket för Sydafrikas försoningsprocess. Yahoo! News återger vad som hände när han var i Soweto. Han gick emot en grupp journalister, då han plötsligt vände på klacken och sa:

I don't want to see a white man.

Tydligen hade han sett ett vitt ansikte bland reportrarna.

Paradoxalt nog är den övervägande delen av de migranter som finns i Sydafrika från Zimbabwe. Men om detta pratade inte Zuma och Mugabe, enligt IOLNews, som citerar Ellinor Sisulu, som var gift med förre talmannen i parlamentet, Max Sisulu. Ellinor Sisula sa om de två presidenterna:

They sit on a table and there’s lumps of s*** on the table. The s*** is xenophobia and it’s stinking there, but they will look elsewhere to put the blame and say kukhona okunukayo (something stinks), open the windows. They don’t deal with the s***. They talk about things which have no relevance to the people ...

Så var det nog. Trots att de fattigaste av fattiga jublar över Mugabe (och ofta även över Zuma) står deras intressen inte alltid högt upp på agendan för presidenterna.

Även frågan om statyer kom upp vid statsbesöket. Där får jag ändå säga att Mugabe var humoristisk, citerad igen av IOLNews:

We in Zimbabwe had forgotten about Cecil Rhodes until South Africa said it has his statue in Cape Town, where he was the minister of the Cape and mischievously wanted to also take control of Zimbabwe ...

Och han fortsatte:

We have his corpse, you can keep his statue ...

Det är ju så att John Cecil Rhodes är begravd i Matopa Hills, utanför Bulawayo i Zimbabwe. Enligt eget önskemål. Det har ifrågasatts om graven ska få vara kvar. Mugabe igen:

I don’t know what you want us to do with him…do you think we should dig him up? …but perhaps his spirit may rise again. We have decided to keep him down there ...

Om sanning ska fram, är det en stor turistattraktion och inbringar dollars till statskassan.

Som kristna är vi dock inte instresserade av statyer eller personer i gravar. Vi firar i påsktiden en person som inte finns kvar i graven. Vi möter inte Jesus som staty utan som en levande frälsare och befriare.

Trots uppståndelsens seger är Jesus dock sårmärkt. I dessa sår ryms världens fattiga och alla de som lever i utsatthet. Med denna bloggpost har jag velat uppehålla mig i detta såriga 'space' och tror att det är där vi som kyrka behöver finnas. För det är där som uppståndelsen sker och försoningen förankras.

Ukristu uvukile!

Våra liv är – på olika sätt – en pendelrörelse mellan död och liv, mörker och ljus. Att under påsken få ta med sitt egen livsberättelse och läsa/tyda den i ljuset av den Stora Berättelsen, är fint.

På Palmsöndagen ledde jag gudstjänsten i vår lutherska kyrka i Eastwood. Med palmkvistar i händerna stod vi ute på gatan och påbörjade den Stora Veckan.

Skärtorsdagen firade vi i vår lutherska kyrkan i Sobantu. Två och halv timme lång mässa med tvättande av fötter och nattvard.

Långfredagen gick vi till vår närmaste, anglikanska kyrka: St. Alphege’s. Där möttes vi av ett avklätt altare. Passionsberättelsen lästes av ett tiotal personer. Fint. Tre predikningar gav tre olika perspektiv på korset: soldaternas, Maria Magdalenas och Jesu mor Marias.

I morse kl 5 var vi med om att påskelden tändes och från den Kristusljuset – utanför St. Alphege’s – och sedan lyssnade vi till de många bibelläsningarna under påskvakan. Därefter dopförnyelse och Eukaristi.

Det som talade till mig starkast detta år, var Jesu kropp. I den anglikanska kyrkan delas bröd och vin ut på långfredagen. Då används det som konsekrerats (välsignats) kvällen innan. Allt bröd och vin tar då slut. Det sker inte i form av en fullständig nattvardsliturgi. Det läses inga instiftelseord. Nattvardsbönen bedes inte. Bara Herrens bön och sedan utdelandet. Altaret är avklätt. Jesus dör. Jesu kropp försvinner. Lampan ovanför sakramentsskåpet är släckt.

Vid samma altare, nu smyckat med dukar, blommor och ljus, räcktes oss imorse på nytt Kristi kropp. Men nu i glädje och ljus.

Predikan handlade om att se på ett nytt sätt. Samma Jesus. Alltid hos oss. Med sin kroppsliga närvaro. Men på olika sätt. Ibland mitt i lidandet, det svåra och utblottade. Ibland i ljus och segerviss tro.

Men alltid samma Jesus.

Kristus är uppstånden. Ukristu uvukile. Christ is risen.

Långfredag. Jesus dör.

Påskdag. Jesus uppstår från de döda.

Orättvis energiförsörjning - earth hour

Sakile och Andile följer med i textläsningen ute på gatan, med palmkvistar i händerna.

Palmsöndag 2015. När jag kom till kyrkan var den visserligen öppen – nyckelknippan låg bredvid predikstolen – men ingen var där. Senare förstod jag att Mrs Prince hade varit på sjukhus under veckan och inte kunde komma till kyrkan. Det är alltid hon som låser upp och ställer i ordning. Hon är nästan äldst i församlingen. Nu hade någon annan låst upp och sedan åkt iväg för att agera kyrkskjuts.

Strax för klockan nio kom kassören, Sakile och hans bror Andile. De hade mes sig Mrs Dolphin. Hon är nog äldst. Närmare 90.

- Ska det vara nattvard idag, frågar Sakile?

- Jag tror det, svarar jag. Minns jag rätt hade vi det på palmsöndagen även förra året.

- OK, säger han. Hoppas våra oblater räcker.

Det går nog inte att beskriva församlingen som välorganiserad. Någon gång under textläsningarna ställer Sakile fram nattvardskärlen på altaret. Då vet jag!

Dessförinnan har vi haft procession med palmkvistar. Vi startar ute på gatan. Människor passerar oss – de flesta på väg till andra gudstjänster. Att en grupp människor står i en klunga med palmkvistar i händerna verkar för samtliga förbipasserande vara den mesta naturliga saken i världen.

10 oljelampor runt den symbol, som kallas Kristusmonogram och är de två första
bokstäverna i ordet Kristus, på grekiska.  X R ... fast R på grekiska skrivs P.

När det är dags för predikan får jag syn på altarklädet. Antependiet, som det heter. Jag ser att det föreställer 10 oljelampor och förstår att den som sytt det hela tänkt på de tio jungfrurna, som ska möta brudgummen. Fem är förståndiga och har olja till sina lampor. Fem andra har glömt oljan.

När jag börjar predikan med att läsa från psaltaren 31, dagens psaltarpsalm. Jag läser vers 10 och 11:

Förbarma dig, Herre, jag är i nöd,
mina ögon är skumma av sorgen,
jag är matt till kropp och själ.
Mitt liv rinner bort i ängslan
och mina år i suckan.
I nöden sviker mig kraften
och benen murknar i min kropp ...

Så ber jag församlingen exemplifiera vilken typ av problem de ser i sina olika sammanhang. Arbetslöshet kommer upp. Problem med elförsörjning också. Att många kristna skäms för att berätta att de tror på Kristus, påpekar någon. En annan talar om ungdomars utsatthet.

Palmkvistarna hamnade mitt i gången.
- Välkommen, Kristus!

Men jag är redan inne på detta med elförsörjning. Psaltarpsalmen säger det nästan rakt ut:

I nöden sviker mig kraften ...

I Sydafrika är detta mycket påtagligt. Det stora elbolaget, Eskom, producerar inte tillräckligt med el. En bidragande orsak är korruption och dålig skötsel av bolaget. Men också att elsystemet dimensionerades under apartheid-tiden och räcker inte till för ett samhälle där 50 miljoner människor har mänsklig rättigheter i stället för bara 5 miljoner.

Även 'earth hour' kvällen innan finns med i bakhuvudet.

Kan det ha varit så att de fem 'oförståndiga' jungfrurna inte hade tillgång till olja? Att det fanns brister i energiförsörjningen?

Min utläggning kommer att handla om detta. På flera plan. Dels rent konkret. Hur viktigt det är att ett samhälle bygger rättvisa system.

Men också om oljan i överförd bemärkelse. För det är ju så att liknelsen i Matteus 25:1-13 också handlar om vår andliga vaksamhet. Både nu i tiden och inför evigheten.

Någon talade om de kristna som känner skam inför att berätta om Kristus. Insatt i detta sammanhang handlar det om att inse att den som har mött Kristus har något gott att förtälja. En gåva att dela. För att också andra ska få olja i sina lampor.

Med andra ord handlar det om energiförsörjning. På många plan.

I nöden sviker mig kraften ...

Låt oss alltså dela med oss till varandra av den kraft vi får, på alla möjliga sätt och i olika bemärkelser.

En utmanande predikan

Som vanligt firade vi vår gudstjänst i Eastwood. Denna söndag hade vi med fyra ungdomar från Oxie församling utanför Malmö, som under några månader lever i vår kyrka här i södra Afrika. Följ dem gärna på deras blogg. Länken kommer här. 

Mrs Ingrid Thompson på väg
ut ur kyrkan efter gudstjänsten.

Idag predikade Mrs Thompson. När jag pratade med henne efteråt, förstod jag att hon blev nervös, när hon såg nya ansikten i kyrkan. Jag försäkrade henne, att det hade hon inte behövt. Särskilt inte med tanke på den predikan hon höll idag.

I ELCSA (den lutherska kyrkan i södra Afrika, som vi lever i) är det ofta lekfolk som predikar. De saknar generellt sett teologisk utbildning. Många gånger blir predikan mindre genomgtänkt. Ibland förstår jag att någon förberedelse inte skett. (Handen på hjärtat: så kan det vara även när vi präster predikar. Jag är medveten om det!)

Idag var det dock mycket annorlunda. Predikan var kort och ”to the point”. Den utgick från dagens evangelietext - Matteus 21:33-46. Jag vill gärna återge hela texten, så här kommer den:

Liknelsen om arrendatorerna i vingården.
 

Lyssna nu till en annan liknelse. En jordägare planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. När skördetiden närmade sig skickade han sina tjänare till arrendatorerna för att hämta den del av skörden som han skulle ha. Arrendatorerna grep tjänarna och pryglade den ene, dödade den andre och stenade den tredje. Då skickade han dit ännu fler tjänare än första gången, och de gjorde likadant med dem. Till sist skickade han sin son. Han sade: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ Men när arrendatorerna fick se sonen sade de till varandra: ’Här har vi arvtagaren. Kom, så dödar vi honom och får hans arv.’ De tog fast honom, släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom. När nu vingårdens ägare kommer, vad gör han då med dessa arrendatorer?” Översteprästerna och de äldste svarade: ”Han lönar ont med ont och tar död på dem, och vingården arrenderar han ut till andra som ger honom hans del av skörden i rätt tid.” Jesus sade: ”Har ni aldrig läst vad som står i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt. Den som faller på denna sten blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad.”När översteprästerna och fariseerna hörde hans liknelser förstod de att det var dem han talade om. De hade velat gripa honom men var rädda för folket, som ansåg honom vara en profet.

Det traditionella sättet att förstå denna text är att jordägaren är Gud och att arrendatorerna är översteprästerna och fariseerna, d v s den tidens andliga och religiösa ledarskap. De har missbrukat Guds förtroende och tagit ihjäl Guds profeter och dödar sedan även Jesus. Översteprästerna och fariseerna förstår att det är dem Jesus talar om och de vill därför gripa honom, men vågar inte.

Mrs Thompson läser annorlunda. I den översättning hon utgår från, står det inte att jordägaren sänder sina tjänare, utan sina slavar. (Ordet på grekiska är δοῦλος och vad jag förstår är slav en bättre översättning än tjänare.) Detta reagerar hon på.

Vilken lat jordägare, som håller sig med slavar.

Dessutom vill han få ut pengar av en bit mark, som han inte själv arbetar på. I hennes läsning finns ingen tanke på att jordägaren skulle vara Gud. Hon läser den kontextuellt och tillämpar den därmed på situationen i Sydafrika rakt av.

Hon menar att det är precis så det går till här och nu. Jordägare, som håller sig med dåligt avlönade anställda och vill få ut något av sitt ägarskap, som de själva inte arbetat för. (Självklart är inte alla farmare i Sydafrika sådana. Men tillräckligt många är det.)

Sedan kommer det mest intressanta. Hon går ett steg djupar i ordets alla bemärkelser och funderar över vers 42b:

Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.

Vad syftar detta på? Vad är det som är så viktigt och centralt i denna text? I en traditionell läsning, skulle svaret varit:

Jesus!

Nu tror jag inte Mrs Thompson, som är en mycket from kvinna, betvivlar detta. Men idag, säger hon något annat. Hon verkar mena att det centrala i denna liknelse, det vi människor ratat, det är marken. Själva jorden, som vingården ligger på.

Människan träter över ägande och vinst. Rovdrift som drabbar både dem som sugs ut och även den som suger ut. För även jordägaren i texten lever ju ett ovärdigt liv. Men idag, fick vi förstå, att det är jorden som drabbas värst. Som tvingas stå ut med mänsklighetens beteende.

Mitt västerländska, teologiska intellekt säger att det fortfarande är tveksamt om vi kan tolka en bibeltext så fritt. Men en annan del av mig säger: underbart! En medmänniska lyssnar till Guds levande ord, och frågar:

Gud, vad vill Du säga till oss idag. Just här, i vår situation?

Det var helt tydligt att Mrs Thompson förberett sig väl och lyssnat på många plan. Jag är glad att jag fick vara med och förstå denna liknelse på ett nytt sätt. Få tränga ner i ett djupare skikt.

Jorden, marken är central. En hörnsten. Gud har gett den en central plats. Och den är underbar i våra ögon. Vi som lever en stund på jorden bör förstå detta och behandla både den och varandra därefter.

Blivande präst predikar om försoning

Idag predikade en student, Kefilwe, från det lutherska prästseminariet.
Karabo, en annan av stundenter, filmar predikan med sin smartphone.
Kathlego och Keamogetswe lyssnar.

I vår församling i Eastwood är det ofta blivande präster från det lutherska prästseminariet (LTI), som predikar. Anledningen till att de ofta är just i Eastwood, är att församlingen till största delen är engelskspråkig. Många på prästseminariet behärskar inte isiZulu och skickas därför inte till församlingar som firar gudstjänst på detta lokala språk.

Idag var det Kefilwe, som predikade. Texten var hämtad från Matteusevangeliet.

Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem. (Matt 18:15-20)

Kan denna text handla om försoning? Ja, det menade i alla fall Kefilwe, som tog exempel på konflikter i dagens södra Afrika. Dels situationen i Lesotho, dels oron i parlamentet i Kapstaden kring det nya partiet EFF. Jag har bloggat om båda sakerna.

Jesus ger en modell för hur vi kan lösa konflikter, menade Kefilwe. I tre steg.

1) Det första är att prata med sin medmänniska i enrum. Så fort det blir offentligt, riskerar det att bli prestigefyllt.2) Om inte det hjälper, får vi ta in en tredje person.3) Det sista steget är att involvera hela församlingen.

Lite oafrikanskt tycker jag nog att det var. Det vanliga, vid konflikter, är att i första läget gå via en tredje person. Att inte konfrontera sin motpart direkt. Bra, att detta ifrågasätts, även om jag inte hörde att Kefilwe gjorde så uttryckligen.

Mest gillade jag hennes sätt att förklara att Jesus vill att vi ska betrakta den som gjort något orätt som en hedning eller en tullindrivare. Låter hårt men med tanke på hur Jesus såg på just hedningar och tullindrivare, betyder det att vi ska visa den personen ännu mer kärlek och värme, menade Kefilwe.

Innan gudstjänsten började fick jag ett papper i min hand. Som närvarande präst var det min uppgift att bedöma predikan och predikanten. Liknande lappar – med med andra frågor – delades också ut till församlingsmedlemmarna. Bra, även det.

Visst påpekade jag även det som kunde förbättras men framför allt skrev jag att det var en god, väl genomarbetad predikan.

"Sermon assesment form" står det på pappret. Predikobedömningsformulär.

Another Sunday in Eastwood

The service had just started when I arrived about two minutes past nine. And the service finished already twenty minutes past ten. The sermon was not more than fifteen minutes. Amazing. A very short service! But soon I realized the reason.

When it was time for announcements we were told that Oupa Piet Witbooi was late. Such a nice, old man! He was from Bloemfontein and always greeted us in seTswana or seSotho. Almost ninety years old. He had been ill for some time so I don’t think it came as a surprise to anyone. Nevertheless, it was very good that I was present. It gave me an opportunity to show him and his family my (our) respect. I write ‘our’ because if I am there, my wife is also there and vice versa.

But the question remains: how could this explain the short service? Because, after the service, most of us went to the home of Oupa Witbooi. Around 25 persons squeezed into a room not more than 10 square meters big. I was asked to begin with an opening prayer. A bible text was read and our chairperson, Mr Sishi, preached. He took his point of departure in Luke 2:25-32. About old Simeon. Very appropriate.

Lord, now lettest thou thy servant depart in peace, according to thy word: For mine eyes have seen thy salvation …

Mr Sishi and others spoke about Oupa. His humour, how he used to dance in church, how he made jokes with his children and grandchildren but most and foremost about his love for the church.

At the end of the short prayer support meeting, arrangements around the funeral were made. As he was also a good friend of the Pentecostals it was agreed that the Assembly of God should host Tuesday’s prayer meeting. Due to the size of the Lutheran church it was also agreed that a church from another denomination should be borrowed for the funeral this coming Saturday. From the family it was said that they wanted the Thursday prayer meeting to be an open service where people should feel free to give speeches, remembering Oupa. Saturday’s funeral service should, according to the family, only be a service of prayer, singing and preaching.

I like this totally natural approach to death. And the way arrangements are made in a room where so many people are present and it just goes very smoothly. My only regret is that we cannot take part in the funeral. But at least I (we) attended this first prayer support.

Mrs Prince reads Luke 2:25-32

Post-nationaldagstankar

I fredags var det alltså Sveriges nationaldag. Vi plockade fram den flagga vi fick av vänner i Aneby 2002, då vi som familj flyttade till Sydafrika. Den ingick i ett ”survival kit” med hårdbröd, sill, kaviar, snus (!) och en del annat. Snuset tror jag vi gav bort, det andra åt vi upp men flaggan är kvar.

I går, lördag, hade vi ”våra” fyra studenter på middag och då sjöng vi den svenska nationalsången. Så berättade jag att vi firar Gustav Vasa, som blev kung 1523 och befriade oss från danskarna (!). Samt regeringsformen 1809, förstås. Men mest Gustav Vasa.

En del tankar har jag om detta. Låt säga att Gustav Vasa faktiskt var en befriare. Att Sverige led under förtryck (som vi fick lära oss i skolan på 1960- och 1970-talen). Då kanske det är OK att fira Gustav Vasa. Han framställdes ju närmast som en hjälte. Lite åt Nelson Mandela hållet.

Men nu vet vi att frihetskämpen ganska snart efter maktövertagandet själv började utsätta sina undersåtar för än det ena än det andra. Intet nytt under solen.

Sydafrika firar 20 års demokrati detta år. Hur blev det? Jag vill kanske inte dra alltför långtgående paralleller men visst är det ofta så att den som kämpat för frihet förändras efter att friheten är uppnådd?

Vad gjorde jag då mer på själva nationaldagen? Jo, jag var med på tentamen. Ett par klasser inom Kristendomens Historia skulle skriva och jag var ombedd att infinna mig i tenta-salen i samband med starten, för att svara på eventuella oklarheter. En av frågorna handlade förresten om Martin Luther och avlatshandeln. Jag har redan i flera svar sett att de afrikanska studenterna lyfter fram Martin Luther som de fattigas befriare.

Mellan 14h15 och 14h15 behövde jag finnas på plats, samt även 17h00, för att hämta tentorna. Jag har även en del s k hemtentor på mitt bord, samt ett antal tentor som skrevs i går. Sammanlagt är det sex olika kurser. Jag har dock inte undervisat i alla. Professorn i Kristendomens historia är dock på ”sabbatical” och i ett svagt ögonblick lovade jag hjälpa honom med några kurser.

Vad har tentor med nationaldag och befrielse att göra? Mycket, tror jag. Jag upplever en stor känsla av befrielse över att ha mitt eget tenterande bakom mig. Samtidigt försöker jag tänka mig tillbaka till hur det kändes, för att därmed kunna förstå hur studenterna har det. Fast, jag måste å andra sidan stålsätta mig. Är inte svaret rätt, måste det ju bli underkänt.

Studenterna kommer snart.

Nu börjar de som ska skriva tentamen komma.

Idag har vi firat Pingstdagen. Först med mässa i vår egen kyrka i Eastwood. Vi hade med en katolsk teologie doktor från Madrid, Carmen, och hon sa efteråt:

Det kändes som att vara i en katolsk mässa.

Ja, Anden är en! Så fanns vi i tankar och böner också med i olika vigningsmässor i Svenska kyrkan, avståndet till trots. Exempelvis i Växjö domkyrka, där Stine vigdes till präst idag.

Eftermiddagen har vi ägnat åt utflykt. Vi tog med Carmen till Hella Hella – en fantastiskt vacker plats en knapp timme från Pietermaritzburg, där vi tillbringade en skön eftermiddag med familjerna Lantz Drennan och Malinga. Varmt och skönt trots att det egentligen är vinter.

En fantastiskt vacker plats, Hella Hella

Imorgon fortsätter veckan och då blir det tillbaka till en mängd orättade tentamina. Ska försöka tänka befrielse för studenterna! Samtidigt rättvisa!

Påsken 2014 – några reflektioner

Påsken har varit skön och avkopplande på ett plan. Hustrun och jag har tillbringat tid tillsammans och det gjorde inget, eftersom vi var åtskilda under tre veckor i mars/april.

Samtidigt har påsken varit en smula splittrad. Mer än vanligt, faktiskt! Hur då? Jo, när det gäller vårt gudstjänstliv. När jag har varit församlingspräst har det varit en viktig del för mig att få fira påskens gudstjänster som ett sammanhållet drama i en och samma församling. Detta har så klart inte alltid fungerat. Under åren i Aneby blev det ofta gudstjänster i många olika kyrkor. De perioder hustrun också arbetat i församling har vi ibland varit i två olika kyrkor – åtminstone delvis.

Denna påsk hade det kanske fungerat om vi koncentrerat oss på den församling vi valt att tillhöra – den lutherska församlingen i Eastwood. Men på ett tidigt stadium bestämde vi oss för att åka till Durban på långfredagsmorgonen (se tidigare bloggpost) och efter den utflykten hade vi inte ork för ytterligare timmar i kyrkan.

En annan faktor var att församlingen i Eastwood tillhör en större enhet (pastorat) som heter Pietermaritzburg North Parish. Under påsken firar hela pastoratet gudstjänster ihop. Det börjar på skärtorsdagen och slutar påskdagens morgon. Dessemellan bor folk bokstavligen i kyrkan. Det är så klart vissa som åker hem och sover men väldigt många lämnar inte kyrkobyggnaden under dessa dagar.

Fokus ligger helt klart på långfredagen och inte minst den gudstjänst där det predikas över Jesu sju ord på korset. Påskdagens gudstjänst har en smått undanskymd plats i fromheten i vår lutherska kyrka i södra Afrika.

Vi var i alla fall med på Skärtorsdagen. Gudstjänsten skulle börja 18.00 men på grund av ett missförstånd drog den igång 19.00. Utöver predikan och fotatvagning skedde även konfirmation och upptagande av nya medlemmar i Women’s league, Men’s league, och Young Adult’s league samt nattvard. Vi kom därifrån runt 23.00 och då var gudstjänsten inte slut. Det mesta skedde dessutom på isiZulu, som vi ju inte förstår, så det blev lite långt.

När vi fick veta att även söndagens gudstjänst skulle ske på isiZulu, valde vi att fira påskdagens gudstjänst i den Anglikanska katedralen, där gudstjänsten är på engelska.

Men det är också intressant att se hur olika gudstjänstgemenskaper uttrycker sitt påskfirande. Det är ju trots allt samma kristenhet.

En av de mer signifikativa skillnaderna mellan Sydafrika och Sverige är att mer fokus läggs på korset och Jesu död. I Sverige tror jag det flesta församlingar ser påsknatten och påskdagen som klimax. Kan skillnaden bero på att lidandet är mer nära i denna del av världen? Ungefär som skiftet av triumfkrucifix i de europeiska katedralerna under medeltiden. De tidiga krucifixen föreställer den triumferande Kristus men när pesten slog till byttes de ut mot krucifix med den lidande Kristus.

Påverkad av detta har jag fotograferat två kors som jag mötte under helgen.

Vi fick varsitt sådant här kors,
gjort av tre platta spikar,
när vi var på gudstjänsten i Durban.

I den Anglikanska katedralen finns ett litet bönerum,
där ett spikkors från katedralen i Coventry placerats
i ett fönster. Liknande kors finns över hela världen, gjorda
av spikar från den sönderbombade katedralen.
Symboler för fred och försoning.

En annan skillnad är att i stort sett inga gudstjänster firas på Annandag Påsk. (Nu ska ju i sanningens namn sägas att det inte är så imponerande med gudstjänster i Svenska kyrkan den dagen heller). Istället hade vi, via SMS, fått en inbjudan till en s k braai, d v s en grillfest. Den skulle börja 10.00 vilket vi tyckte var tidigt. Vi hade ingen aning om detta var ett privat initiativ eller ett pastoratsarrangemang, när vi åkte iväg. Det visade sig vara en sammankomst för alla prästfamiljer och det var prosten Myaka’s sätt att visa sin och kyrkans uppskattning för allt arbete prästerna lagt ner under fastan och påsken. Fint! Maten var klar ungefär vid 14.00 så det blev inte alls för tidigt att äta. Innan vi åkte fick alla presenter!

En annorlunda påsk men också en fin upplevelse.

Några dagboksanteckningar

Vårt liv i Sydafrika är inne i en intensiv fas. Efter ett skönt sommarlov (jo, i Sydafrika firar vi jul och nyår på sommaren) drog 2014 igång med många intressanta arbetsuppgifter. Både för mig och hustrun. Jag ska kort kommentera några av mina.

Svenska kyrkans forskningsenhet besökte Pietermaritzburg i slutet av januari. Det blev goda samtal, möten mellan svenska forskare och lärare från mitt universitet här i Pietermaritzburg samt studiebesök i två kyrkor i Durban. Jag hade en del ansvar för planeringen av detta besök.

Samtidigt behövde jag förbereda mig för det akademiska året, som startade andra veckan i februari. Samma vecka som terminsstarten, genomfördes en workshop i Mariannhill – halvvägs till Durban. Det var representanter från fem stift i södra Afrika som mötte representanter för sina fem vänstift i Sverige. Här var framför allt hustrun ansvarig för programmet och mycket praktiskt men även jag var med och medverkade med några föredrag. Vi jobbade mycket med det s k missionsdokumentet: 

Together Towards Life: Mission and Evangelism in Changing Landscapes. 

Spännnade. En viktig del var de kontextuella bibelstudierna, som en sydafrikansk kollega ledde.

Detta år undervisar jag mycket. Jag är ansvarig för en kurs i Homiletik och Liturgik. (Homiletik kan översättas som predikokunskap och liturgik handlar om hur vi firar våra gudstjänster). Det är fyra lektioner varje vecka och jag uppskattar studenternas engagemang.

Jag är också kurssamordnare för en kurs i metod och teori. Där är vi fem lärare som undervisar ihop. Nästan 40 studenter från hela Afrika (samt två från Costa Rica). Vi använder våra olika discipliner för att arbeta kring ett case study, som handlar om homosexualitet. Just nu sitter jag och rättar drygt 35 essayer, som studenterna lämnat in.

Dessutom deltar jag i några andra kurser, där jag hoppar in med enskilda lektioner eller bistår i examinationen. Det rör sig om en kurs i ledarskap och några kurser i kristendomens historia. Bland annat ska jag ha en dubbelföreläsning om Svenska staten, Svenska kyrkan och samerna. Det ska handla om kolonialism och mission. Men det blir först i april. Jag har dock redan börjat förbereda mig.

På min fritid är jag också en del på det lutherska prästseminariet. Jag predikar vid vissa gudstjänster och har en kurs i själavård. Det känns viktigt att ha kontakt också med vår egen partnerkyrkas prästutbildning.

Däremot har jag inte så många arbetsuppgifter i den församling vi tillhör, i Eastwood, men jag hade t ex ansvar för askonsdagsmässan. Det kanske blir mer framöver. Vi får se. Å andra sidan leder jag morgonmässa varje torsdag i den anglikanska katedralen. Så jag är rätt nöjd. Där ska jag också leda fem bibelstudier under fastan. Det ser jag fram emot!

Säkert blir andra halvåret mindre intensivt. Då kommer vi att ha färre kurser och ägna oss mer åt handledning av studenter. Just nu koncentrerar jag mig på två doktorander, så att de kommer igång med sina litteraturstudier och börjar förbereda sina s k research proposals. Vid vårt universitet behöver man aldrig försvara sin avhandling – de har helt enkelt inga disputationer men däremot ska man muntligt försvara sin research proposal, som är mycket omfattandet. Får man ordning på den blir det senare mycket lättare att utföra sin forskning och sammanställa avhandlingen.

Under årets andra del hoppas jag också få tid att skriva några vetenskapliga artiklar. Jag är på gång med en, som jag fått löfte om att publicera men fler ska det bli. Hoppas jag!

Allt detta har varit och är mycket givande och inspirerande. Visst kräver det mycket men det ger också massor tillbaka. För att inte helt uppslukas av det akademiska har det därför varit gott att ha många besök under denna period. Både släkt, vänner och arbetskamrater har besökt oss och vårt stora hus har verkligen varit en välsignelse. Det är härligt med alla dessa besök – välkomna avbrott i undervisning och förberedelser.

Både hustrun och jag är oerhört tacksamma för att få vara här just nu. Vi trivs!

Så här avslutas gudstjänsten

När vi firar gudstjänst i Eastwood är det mycket som griper tag i oss. Sången, dansen, människorna. Men en sak som jag vill nämna idag är traditionen att alla hälsar på varandra när det är slut. Det tar ett tag – men det är det värt!

 

Hustrun och storasystern skakar hand med andra gudstjänstdeltagare.

Mycket inklusivt. Alla är med. Barnen gillar detta!

Sunday Service in Eastwood

As often as we can, we attend church in Eastwood. That is our congregation. Today together with good friends from Sweden and the United States. This particular Sunday’s name, in the Evangelical Lutheran Church of Southern Africa is:

Christ the King.

In the Church of Sweden we still name the Sunday: Judgment Sunday. In Eastwood it was a joyful service. Lots of singing and the bible readings supported the theme. The Gospel was taken from Luke 23 about Jesus and the criminals who also were crucified. One of them asks Jesus to remember him and Jesus answers:

I promise you that today you will be in paradise with me.

The preacher this Sunday was Mrs Prince, a lay member who preaches from time to time. I especially liked the way she linked this Sunday to the upcoming festive season. She said that we have to remember that incarnation, that Jesus was born as a human being, is linked to salvation, that Jesus had to die on a cross. When she spoke about that I looked at the altar and saw the altar cloth which actually combines these two things: the Star of Bethlehem and the crown of thorns.

But most of all I liked the singing!