Psalm i sista stund

Ett av mina barn föreslog att jag skulle skicka in en psalm. Det har jag nu gjort. Nästan bokstavligen fem i tolv. Svenska kyrkan arbetar just nu med frågan om det ska bli en ny psalmbok med tiden. Så här kommer mitt bidrag. Titeln är:

Jesus föds mitt i skapelsen

Bakgrunden till denna psalm är att ordet för härbärge i Lukas andra kapitel kanske hellre ska översättas med "gästrum". (NT2026 provtext, Svenska Folkbibeln 2015). Tanken är att Josef hade släktingar som upplät sitt hem, när den unga Maria som var höggravid, behövde husrum. Det står ingenstans att Jesus föddes i ett stall utan endast att Maria lade Jesus i en krubba. Den stod rimligen mitt i huset, där djuren tagits in för natten. Eftersom det var fullt i gästrummet, fick Maria och Josef hålla till. Mitt i hemmet. Bland människor och djur.

Läs mer i min debattartikel, som publicerades i Dagen i förrgår. Länken kommer här. Där skriver jag också om denna fråga.

De närmar sig den lilla stan,

de söker plats i Betlehem.

Ska släkten där tar hand om dem?

Maria väntar ju sitt barn.

Men gästrummet upptaget är.

Var ska de nu få nattkvarter?

För släktingar de har ej fler.

De vill ej ställa till besvär.

När husfolket får syn på dem

de gör i husets mitt en plats.

Det är väl inte ett palats

men Jesus föds dock i ett hem.

Gud föds bland människor och djur

i skapelsen, ja i dess mitt.

Gud kallar alltihop för sitt

och vill ta plats i vår natur.

I varje hem föds Jesus Krist.

Det finns ej nån som bortglömd är

när Gud blir ett med oss som här

får leva med all synd och brist.

Så får vi göra liksom Gud

och dela med oss till varann

för då blir glädjen hel och sann.

Vi följer Jesus kärleksbud.

Orthodox theology, peace and democracy

On Saturday I participated in a highly interesting conference in Södertälje:

Theology Manifested in Diversity

The conference was organised by the Sankt Ignatios Foundation. The motto of the foundation is

Religion, Peace and Democracy through Education and Learning

When I saw this motto I felt that it is an important message in our time. In the era of fake news and post-truth we need education and learning. I believe that Sankt Ignatios Foundations plays an important role in the Orthodox world today.

I read on their website that "the Foundation is a collaboration between four Orthodox Churches, the Byzantine (Greek and Slavic) the Syriac, the Coptic and the Tewahedo (Eritrean-Ethiopian)". When I listened to some speeches during the conference dinner, I understood that this is not common, that different Orthodox churches cooperate like this. Again, it is part of the Peace project, I believe.

At the conference, The Order of Sankt Ignatios Award Ceremony was held. The order was awarded to four laureates: Professor Ugo Zanetti (2022), Professor Susan Ashbrook Harvey (2021), and Professors George Demacopoulos and Aristotle Papanikolaou (2020). Due to the pandemic laurates from three years gathered this time. And it was also the 10^th Anniversary of Sankt Ignatios Foundation.

I had been invited by the Foundation, which is part of the Swedish Bible Society. Dr. Miriam Lindgren Hjälm, the Academic Dean for Religious Studies and Theology at Sankt Ignatios College and a senior lecturer at the Department of Eastern Christian Studies at Stockholm School of Theology, had connected me with the conference administration. She serves on the Board of The Swedish Bible Society and also on the Translation Council.

Unfortunately, I was not able to participate on Friday but joined the conference on Saturday and was privileged to listen to two lectures. These were held by the 2020 laurates, Professors George Demacopoulos and Aristotle Papanikolaou. Both come from the Orthodox Christian Studies Center at Fordham University, US.

I must admit that I enjoyed the first lecture a lot. Therefore, I will comment only on that one. The theme of George Demacopoulos’ lecture was:

The Spiritual Discipline of Historical Self-Critique

He argued that self-critique and communal truth telling is a more profound form of asceticism than bodily asceticism. He had four theological arguments around the importance of self-critque:

• If God is truth, we can be honest
• As Christians we sometimes accept to be dishonest for various reasons, but this is wrong
• Self-critique can help the Church to regain credibility
• Self-critque leads to unpleasant revelations but this is a resource in our quest for transformation

(I hope that I got these four points right).

After the theological arguments he turned to some historical arguments

The early Church saw the role of women positively

His argument for this was taken from the New Testament itself. He referred to Galatians chapter 3, but also to the end of St. Paul’s letter to the Romans. The whole letter speaks very little about gender but in chapter 16, vers 1 Paul writes about Phoebe.

I commend to you our sister Phoebe, a deacon of the church at Cenchreae, so that you may welcome her in the Lord as is fitting for the saints, and help her in whatever she may require from you, for she has been a benefactor of many and of myself as well (Romans 16:1-2, NRSV)

According to Prof Demacopoulos the word “deacon” (διάκονον) is in the masculine which supports that Phoebe was a deacon. The word can also mean someone who serves. Prof Demacopoulos argued that Paul sent the letter with her and therefore regarded her as his most trusted theologian.

He continued and said that women were part of Jesus' entourage. He then claimed that ancient Judaism was as misogynist as Hellenism at the time. One argument for that was that circumcision excluded women. (When time was given for questions, I asked him if he had done research on that, and he then reversed and said that he just wanted to show that Jesus was radical in his encounters with women. I argued that Jesus, being a rabbi, maybe were inspired by other rabbis, who in fact held the same values. It is always a risk that we use Judaism as a contrast to Jesus. In fact, it was his context).

Anti-Judaism

His next point – on the other hand – was exactly about that. He spoke about anti-Jewish hymns in the early church. If I understood him correctly, the Jewish community in Palestine in the sixth century was larger than the Christian. But the emperor, Justianus I, favoured the Christians which made the Jews to attack the Christian community. This made the Church write hymns that blamed the Jews for killing Jesus. One can read more about the actual hymns via this link. It is from Fordham University.

It is possible to understand the hymns in the liturgical context as an expression of Christians blaming themselves for the death of Jesus, but Prof Demacopoulos reiterated that this can not fully defend the use of these hymns today. He claimed that antisemitism is on the rise in some pockets of Orthodox world.

Roman Catholics

His third point was about the schism in 1054. He argued that it did not cause a sacramental break between the west and the east. He spoke about cultural animosity and colonialism which caused a diplomatic break. The Pope and the Patriarch stopped praying for one another. Even in 1220 there are proof of sacramental union between east and west. And then he mentioned 1453 as a more correct year of the break but even in the sixteenth century there are examples of sacramental unity. The fourth crusade led to victimization on the Orthodox side. That is the real damage. And it divided the Orthodox among themselves.

He concluded by saying that these three historical examples are no parallels (Women, Jews and Roman Catholics) but are examples where Orthodox theology must be open to self-critique.

* * * * *

This afternoon taught me a lot. About Orthodox theology in general and about Sankt Ignatios Foundation in particular.

Jesus mor Maria – vart är hon på väg?

Idag firade vi mässa 8.30 i Uppsala domkyrka. Vi gör det ibland. Gudstjänsten tar en halvtimme och sedan ligger dagen framför oss. Hustrun studerar och behöver sitta med en inlämningsuppgift.

Jag blev nyfiken på hur denna morgonmässa beskrevs i den kalender som finns på Uppsala pastorats webbplats:

Skulle vi verkligen fira mässan framför den skulptur som finns bakom högaltaret i Uppsala domkyrka? En passande tanke. Fjärde söndagen i advent bär överskriften:

Herrens Moder

Den förmodligen främsta anledningen till att skulpturen står precis där den står är ju att Maria tidigare hade ett eget kor bakom högaltaret: Vårfrukoret. Men i samband med reformationen togs Mariakoret bort och ersattes av Gustav Vasas gravkor. Det var en viktig tanke under reformationen att inte tillbe helgonen (om nu dåtidens kristna verkligen tillbad Maria går ju att diskutera). Men frågan är om det blev bättre av att göra Mariakoret till kungens gravkor?

Jag läser i några artiklar på nätet om konstverket. I Svenska Dagbladet från det år konstverket invigdes – 2005 – säger domkyrkokaplanen Lars Åstrand:

Många har länge känt att hon är dåligt representerad och man tycker att hon ska få en egen plats och inte vara så undanskymd som hon ofta är ...

Konstnären som gjorde skulpturen, Anders Widoff, har en annan vinkel, när han säger:

Det har varit viktigt att ge henne en självständig roll. Hon hade ju en rätt bökig son. Det är ett sätt att ge henne upprättelse och inte bara se henne som en bifigur.

Tio år senare intervjuas Anders Widoff och detta kommenteras i den katolska tidskriften Signum. Där skriver Kerstin Hedberg Nyqvist angående intervjun (och indirekt om skulpturen):

Följande slutsummering är bara de intryck (som kan vara felaktiga) som jag fick utifrån intervjun: Konstverkets utformning och placering kan tolkas som att det återspeglar en attityd till förmedling av den kristna tron som innebär att det räcker med att ge ledtrådar till dess innehåll utan tydliga budskap eller besked. Kyrkobyggnadens utsmyckning är då inte avsedd för att tydliggöra trons innehåll, utan det är upp till betraktaren att skapa sin egen tolkning och välja uppfattning. Maria har i och för sig ”återkommit”, men utan att hon presenteras som den hon var, och är för de flesta kristna i världen. 

Det är säkert så att majoriteten kristna i världen ger Maria en mer framskjuten placering i både teologi och praktik än vad som är fallet i Svenska kyrkan. Men det finns också stora grupper protestanter, pingstvänner och evangelikala som inte gör det. Ofta har det att göra med huruvida Maria tar fokus från Jesus eller pekar mot Jesus. Där går uppfattningarna isär.

I den svenska evangelieboken, som används i Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan och kanske även i andra samfund, har dock Maria tre söndagar:

Kyndelsmässodagen

Jungfru Marie bebådelsedag

Fjärde söndagen i advent

(Kyndelsmässodagen kallas även Jungfru Marie kyrkogångsdag men det är inget bra namn. Maria var judinna och gick i templet eller synagogan, inte i kyrkan).

Jag vill dock påstå att det inte finns särskilt många i Svenska kyrkan som tillber Maria och placerar henne på samma nivå som Gud. Men däremot finns säkert de som riktar sig till Maria i sin bön. Jag tillhör inte dem men menar samtidigt att det är bra att Maria på senare tid har fått en mer framträdande plats i kyrkan. Hon var ändå Jesus egen mor och en förebild för hur vi ska bära in Jesus i vår kontext.

En märklig sak är ju annars att väldigt många körer sjunger Ave Maria, som är en bön riktad till Maria. En bön som kan sjungas i en vanlig högmässa utan att någon höjer på ögonbrynen. Om bönen däremot skrevs ut i gudstjänstagendan och blev en bön som alla bad med i, skulle det nog skapa en del frågetecken.

* * * * *

Just nu läser jag boken Prästerna av Gunnar Wetterberg (Albert Bonniers förlag, 2022). Den är underhållande. På ett populärvetenskapligt sätt går han igenom Sveriges kyrkohistoria, sett ur prästernas perspektiv. Jag läser precis om reformationen och inser – igen – att den tog lång tid. I korthet kan man säga om Gustav Vasa och hans närmaste familj, att de var en smula ambivalenta. (Här gör jag en kraftig förenkling utifrån kapitlet ”Den utdragna reformationen” i Wetterbergs bok):

Gustav Vasa (1523–60) – lutheran

Erik XIV (1560–68) – kalvinist

Johan III (1568–92) – reformkatolik

Sigismund (1592–99) – katolik

Hertig Karl/Karl IX (1999/1604–11) – kalvinist

Gustav II Adolf (1611–32) – lutheran

Kristina (1632/1644–1654) – katolik

Årtalen kan diskuteras. Hertig Karl var först riksföreståndare några år och Kristina var omyndig när hennes pappa dog.

Frågan är ju vad som hände sen? Var reformationen avslutad? Sverige ett lutherskt land? Min poäng med denna bloggpost är att delar av reformationen fortfarande omförhandlas. Vilket visar sig när firandet av Maria, Herrens moder, i en morgonmässa i Uppsala domkyrka den 18 december 2022, äger rum precis utanför det som tidigare var ett vårfrukor. Marias kor.

More Thursdays in Black ambassadors are needed

The last three years I have been a Thursdays in Black ambassador. This means that I dress in black every Thursday and use different channels to spread the message that we must continue to fight against gender-based violence. The vision is a world without rape and violence. There is a long way to go. But we must continue the struggle.

Last week the board of The Christian Council of Sweden and the board of the Swedish Mission Council met at the Ecumenical Centre in Alvik, Stockholm. Since it was a Thursday and also in the period that is called the 16 Days of Activism against Gender-Based Violence it was natural to ask all board members to get dressed in black. I spoke to most of the people and felt that they support this campaign.

Now, the WCC starts a new program period after a General Assembly. This means that some Ambassadors will end their period and others will join. Therefore, it is also time to nominate new ambassadors. Read more via this link.

It is an honour to be part of this team. We have regular meetings on zoom and one example of our work are the online Bible studies that are published on the Website of the WCC. Please read more via this link. Sometimes we also hold online Bible Studies with participants from the whole globe.

Det sista mästerverket

Nu har jag läst ut en bok som jag köpte i somras. Jag känner författaren. Magnus Johansson bor i Kalmar och jag var exempelvis bjuden på hans bröllop. Men det berodde mest på att jag också känner hans fru.

Boken Det sista mästerverket är faktiskt en bladvändare. Den har en struktur som håller intresset vid liv genom alla de 290 sidorna. Baksidestexten antyder att det finns både en nutid och en dåtid i boken. Läsaren får veta att en ung arbetare med nazistiska sympatier på 1930-talet börjar tvivla på ideologin. Det berättas också om en hyllad författare som långt senare får ett telefonsamtal från sitt förflutna. Romanen handlar om

... ett våldsdrabbat fyrtiotal och en oresonlig samtid. Men det är också en berättelse om vänskapens kraft, om att det aldrig är för sent att försonas.

När jag läste den uppfattar jag den som ett inlägg i vår tids brottning med främlingsfientlighet, hot och hat. Det välkomnar jag. Samtidigt visar den att det inte är enkelt att bryta sig ur destruktiva sammanhang. Men att det går. Boken blundar inte för att det har sitt pris.

Boken är utgiven på Ekström Garay som är en ny bekantskap för mig. Jag hoppas att Magnus skriver fler romaner.

Mor – 100 år. Och ett sammanträffande.

Min mor skulle fyllt 100 år idag om hon hade levt. Hon föddes 1 december 1922. Hon föddes i Växjö. Hennes far hette Emil Persson och kom från Skåne. Han föddes 1877. Han var 45 år när mor föddes. Morfar var adjunkt vid Växjö läroverk i tyska, engelska och franska 1908–1934. Han dog 1934 när mor var 11 år. Mormor, Ebba Persson, född Rune, föddes 1892 och blev alltså änka när hon var 42. Mor hade två yngre bröder så mormor fick själv ta ansvar för tre barn i åldrarna 11, 9 och 5. Hon var utbildad skolkökslärare, något hon arbetat som fram tills hon gifte sig. Hon återgick till att undervisa och klarade av att låta alla tre barnen ta studenten.

Att mor tog studenten var alltså ingen självklarhet. Hon arbetade sedan som laboratoriebiträde på Skoghalls Elektrokemiska Fabrik 1944–46. Därefter var hon ungdomssekreterare i Karlstad stift 1946–1948. 1949 var hon lägersekreterare för Sveriges Flickors Scoutförbunds förbundsläger vid Stråken. Jag undrar om det var därför hon slutade som ungdomssekreterare i Karlstad stift. För att hinna med det uppdraget. 1950 fick hon tjänst som ungdomssekreterare i Stockholms stift. Samma år gifte hon sig med far.

Under de år vi barn var små arbetade mor hemma och först när jag – som är yngst – blev lite äldre började hon arbeta utanför hemmet men hade aldrig någon fast tjänst. Under alla år arbetade hon ideellt i församlingen med olika barngrupper men blev med tiden alltså timanställd, men då som kyrkoskrivare.

Det skulle gå att skriva oändlig många bloggposter om mor. Men låt mig lyfta fram en sak ur hennes liv. Ett stort intresse var naturen. Som scout hade hon stora kunskaper som hon gärna delade med sig av till oss barn. Jag minns att jag som liten följde med henne till något möte med scoutförbundet i Stockholm. Jag hade nog inte ens börjat skolan. Jag minns att vi var på ett stort kontor. Kanske satt hon i förbundsstyrelsen. Jag minns också att jag fick följa med henne när hon var med på ett stort scoutläger i Norrbotten. Det var bara i Porjus, där vi bodde 1967–1970, som mor hade scoutverksamhet. Då var jag vargunge. Hennes scoutnamn var Knoppen.

Mor dog 1999. Då var hon 76 år. Så gärna vi hade velat ha henne kvar längre. 

Till sist vill jag skriva om ett märkligt sammanträffande just denna dag, den dag mor skulle fyllt 100 år, om hon fått leva. Ett sammanträffande som min yngste son upptäckt.

Jag är idag – på min mors 100-årsdag – dubbelt så gammal som min yngste son. Han är 31 år och 6 dagar. Jag är 62 år och 12 dagar.

Det går också att uttrycka såhär:

Min mor var 37 år, 11 månader och 18 dagar när hennes yngste son föddes.

Jag var 31 år och 6 dagar när min yngste son föddes.

Min yngste son är idag 31 år och 6 dagar.

Om vi lägger ihop dessa tre åldrar får vi sammanlagt 100 år. 

Och det är vad min mor skulle fyllt idag.

Bön på allvar

Igår lades Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala (EFGU) ner. Det är alltför få personer som är engagerade. I verksamhetsberättelsen stod att läsa:

Engagemanget för flyktingfrågor inom kyrkorna måste dock fortsätta – men får utvecklas och formas i någon annan organisation framöver. För verkligheten i vår värld visar på allt annat än att behovet har minskat – [antalet] människor som tvingats på flykt har historiskt aldrig varit så högt som nu. Men, som det står i Predikaren 3 ... Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp …

Innan årsmötet tog vid, talade Sr Karin, från Alsike kloster, om hur samverkan mellan EFGU och Alsike kloster sett ut genom åren. Berättelsen tog sin början 1989 med en skärpt asyllag. Före 1989 kunde man få asyl om man hade syskon i Sverige. Men man kunde fortfarande åberopa krigsvägran och det fanns möjlighet för de facto-flyktingar att få asyl. (En de facto-flykting kunde få stanna trots att den inte var flykting enligt flyktingkonventionen.) Sr Karin berättade att de flesta asylsökande då fanns på flyktingförläggningar som drevs av Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). Det var framför allt kriget mellan Iran och Irak som gjorde att människor drevs på flykt.

Det fanns även en grupp som kallades turkbulgarer. De inhystes i stora tält på åkrar i Skåne. Och de hotades av att bli ivägskickade. Genom Luciabeslutet 1989 försvann även möjligheten för de facto-flyktingar att stanna. 

Kyrkfolk och radikala ungdomar organiserade sig i asylkommittéer. Så småningom hade ett 30-tal människor sökt sig till Alsike kloster. Systrarna uppvaktade biskopsmötet men inget hände. Ett rykte spreds bland turkbulgarerna att de skulle söka sig till nyårsbönen i någon kyrka. En stor grupp samlades i Uppsala domkyrka. 

(Jag har hört Bo Nylund, som under många år var ordförande för EFGU, berätta om den kvällen. När nyårsbönen var slut satt turkbulgarerna kvar. De vägrade lämna kyrkan. Då samlades de kyrkorådsledamöter som fanns närvarande i sakristian för att fatta beslut om vad som skulle göras. Enligt Bo var dåvarande ärkebiskopen, Bertil Werkström, där. Han sa helt sonika något i stil med:

För en tid sen firade vi minnet av en familj som inte fick plats i härbärget.

Därmed var saken avgjord. Turkbulgarerna fick stanna i kyrkan.)

Igår kväll berättade Sr Karin att de var kvar i 3 månader. Sr Karin var själv där och fick som ansvar att gå igenom alla asylärenden. En ung gymnasist var där och visade stort intresse. Hans namn var Erik Ullenhag. Han och Sr Karin sov i varsin ända på samma kyrkbänk. (Tänk om han blivit partiledare för liberalerna ...)

Det var kostsamt att hysa denna stora grupp i domkyrkan. Mat och även säkerhetsvakter drog stora resurser. Det fanns redan en organisation som hette FAR (nuvarande FARR – Flyktinggruppernas riksråd.). Förslaget blev bildandet av ”MOR”. Någon som skulle ta hand om människorna. Om jag förstod Sr Karin rätt var det så EFGU växte fram. Personer som Bo Nylund, Sr Karin, Margit Bygård, Eva och Bengt Ture Molander samt Bertil Werkström var viktiga.

Viktigt denna tid var de förbönsgudstjänster som ägde rum varje månad i någon kyrka i Uppsala. Dessa saknar Sr Karin. Hennes svar på frågan vad vi nu ska göra, är att ta upp dessa böner igen. Men inte förbön bara för flyktingar utan med ett större fokus. Bön för mänskliga rättigheter. Om vi kristna ber kanske det visar sig vad nästa steg är. Bön är farligt, eftersom Gud tar oss på allvar. Sr Karin sammanfattade:

Ber man på allvar måste man göra bön med händerna.

Det var gott att ha med sig Sr Karins ord inför årsmötet. Fint också att en representant för organisationen Ingen människa är illegal fanns med. De arbetar på ett liknande sätt som EFGU har gjort.

Min bön är att något ska spira ur det som sades igår. Gärna förbönsgudstjänster i kyrkorna. För det kommer att behövas.

Vårt humanitära ansvar för människor på flykt

Onsdag den 23 november kl 18 hålls årsmöte för Ekumeniska fristadsgruppen i Uppsala (EFGU).

Sr Karin Johansson, Alsike kloster/fristad, berättar om det nära samarbete som funnits mellan dem och EFGU genom åren. Samt kyrkornas fortsatt humanitära ansvar för människor på flykt.

Efter Sr Karins anförande blir det årsmöte och en av punkterna handlar om att lägga ner föreningen. Det finns skäl till det. Många i styrelsen har varit med länge och gjort fantastiska insatser för människor i utsatthet.

I år kommer jag att delta i detta möte, för att det är av yttersta vikt att vi även i framtiden tar detta humanitära ansvar. Kanske har EFGU gjort sitt. Men behovet upphör inte.

Många år var Bo Nylund ordförande i EFGU. Han dog för ett par år sedan. Han var min lärare på gymnasiet. En stor förebild. Läs mer om det pris han fick 2015. Här är länken.

Jag har också bloggat tidigare om Bo. Här är en länk. Här en annan länk. Och här ytterligare en länk.

Det vore fint om fler ville komma. Därför skriver jag denna bloggpost.

Mötet äger rum på Nyby Vision, ingång från Odensgatan 8 i Uppsala.

Att vara kyrka i samtiden 2

Min doktorsavhandling handlar om hur det sydafrikanska kyrkorådets (SACC) profetiska röst förändrades runt 1990, när Mandela släpptes ur fångenskap och ANC inte längre var olagligt. I denna bloggpost kommer jag att fokusera på begreppen ”critical solidarity” och ”critical engagement”. En artikel som jag läste i sammanhanget var Tracy Kuperus: “Building Democracy: An Examination of Religious Associations in South Africa and Zimbabwe” i The Journal of Modern African Studies, vol. 37, no. 4 –1999, sid 657. Kuperus skriver såhär:

More specifically, in the early 1990s, religious leaders, especially those connected with the SACC, decided that a different contextual theology – a theology of reconstruction (rather than resistance) – was needed to ground the churches’ goals and purposes in the new South Africa (sid 657).

Med andra ord fick jag stöd i mitt antagande att det var 1990 som SACC’s roll förändrades. Kuperus fortsätter:

A theology of reconstruction involves churches that are in critical solidarity with a democratically elected government. Churches and religious organisations cannot simply retreat to saving souls and letting politicians do the politicking, nor can they continue criticizing and resisting the state, making unrealistic, utopian demands. Instead, the church ‘must be critical’ but from within the context of solidarity and support for what is good and laudable in the government’s programmes’ (sid 657-658).

Att Kuperus använde begreppet “critical solidarity” var intressant, för det hittade jag också ofta i mitt material. Så skriver exempelvis generalsekreteraren för SACC år 1995, året efter det första demokratiska valet i Sydafrika:

The Churches are committed to stand in critical solidarity with the Government, participating in and supporting those aspects that uphold justice, that bring new dignity and create greater opportunities for the people, but challenging the Government when it forgets the marginalised, the needs of the poor, and its responsibility to all sectors of society. The Church’s role in civil society is well established, it has a strong base from which to call accountability’ (GS rapport till National Conference 1995, sid 15).

Det som sedan hände var att röster utanför och inom SACC börjar ifrågasätta huruvida det var rätt att bygga relationen till regeringen på just ”solidaritet”. Är det inte något som visas dem som är fattiga och lever i utsatthet? Vid SACC’s nationella konferens 2001 beslutades att införa ett nytt begrepp, nämligen ”critical engagement”. Här talas inte heller om regeringen utan om staten, vilket i sig är intressant:

… that the SACC adopt an attitude of critical engagement in its dealings with the state and other organs of civil society and therefore requests the NEC to develop clear policies that will inform the concept of ‘critical engagement’ and to assist SACC members in defining our relationship with the State; (SACC National Conference 2001, resolution 18).

Det går att ställa många frågor om dagens situation i Sydafrika. Min uppfattning är att SACC fortfarande kämpar med att hitta sin nya roll i relation till Sydafrikas regering och till staten.

Hur ser det då ut i Sverige? Anledningen till att jag skriver denna bloggpost är att något nytt inträffade i år, när ett högernationalistiskt parti fick tillträde till Regeringskansliet. Som jag skrev i min förra bloggpost är regeringen legitim. Det finns ingen anledning att ifrågasätta det. Däremot behöver vi som kristna förhålla oss extra vaksamt i denna nya situation. Det är förstås alltid viktigt. Exempelvis skrev jag ett antal debattartiklar – tillsammans med andra personer – under den förra regeringens ämbetsperiod. En av dem handlade om Bibelns ställning i skolans kursplaner och tidningen Dagen skrev då under rubriken: ”Bibeln struken ur skolans kursplan – blev fråga för Löfven”

Skolverket har strukit Bibeln från skolans nya kursplan. Det konstaterade biskop Åke Bonnier och Anders Göranzon, ordförande respektive generalsekreterare för Svenska bibelsällskapet, i en debattartikel i Dagen, vilket blev startskottet på en stor samhällsdebatt.

En utmaning är att det finns tecken på att den nya regeringen möjligen är något mer välvilligt inställd till kristendomen. Det är i och för sig bra men inte om det sker på bekostnad av andra religioner, vilket jag befarar med tanke på regeringens stödpartis syn på exempelvis islam. Jag misstänker också att kyrkan i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet förväntas ägna sig åt ”interna”, frågor och inte lägga sig i det som rör politiken. När jag läser Sverigedemokraternas kyrkopolitiska valplattform 2021 finner jag följande:

Sedan länge har Svenska kyrkans identitet, organisation och relation till staten och det offentliga samhället diskuterats flitigt, samtidigt har den interna diskussionen om Svenska kyrkans prioriteringar i det externa kommunikations- och informationsflödet kommit något i skymundan. Frågan är samtidigt viktig att ta tag i, särskilt mot bakgrund av de senaste årens stora oro och kritik mot att kyrkan är otydlig i sin identitet, sina konturer och prioriteringar. Något som vuxit och bidragit till medlemstappet. Mot bakgrund av Svenska kyrkans storlek, medborgerliga förankring och starka opinionsbildande roll är valet av frågor och prioriteringar i de externa kommunikations- och informationsflödena avgörande. Såväl för det omgivande samhällets och omvärldens syn på kyrkan, som för Svenska kyrkans egen självbild och medlemmarnas förtroende för kyrkans arbete och val av prioriteringar. Det har de senaste åren konstaterats att Svenska kyrkan på nationell nivå agerat som en politiskt opinionsbildande aktör och det i frågor som inte kan anses vara kyrkans kärnfrågor och det med en tydlig slagsida åt vänsterliberalism. Man kan ställa det i relation till vad Svenska kyrkans medlemmar kan tänkas vilja att vår kyrka ska prioritera. Studier har visat att det medlemmarna prioriterar lägst är klimatfrågor och deltagande i samhällsdebatten. Vi menar att Svenska kyrkan främst ska prioritera hjälp till utsatta i lokalsamhället, själavård och att sprida det kristna budskapet. Gudstjänst, undervisning, mission och diakoni (sid 16).

Ett parti som har enormt stort inflytande på regeringen ifrågasätter om det största samfundet, Svenska kyrkan, ska engagera sig i klimatfrågor och delta i samhällsdebatten.

Här behöver kristna i Sverige samlas och fundera. Hur ska vi vara kyrka i samtiden? Vi kan lära oss något av SACC som vid en viss punkt menade att det var vettigare att använda begreppet ”critical engagement” i förhållande till den politiska makten än ”critical solidarity”. Hur ska vi idag beskriva vår relation till staten?

Att vara kyrka i samtiden 1

För någon vecka sedan skrev jag en insändare i Dagens Nyheter. Där kritiserade jag Tidöavtalet, som jag ser som oerhört problematiskt. Utifrån detta funderar jag nu över hur jag som kristen ska förhålla mig till den politiska makten och hur jag utifrån det ska påverka min egen kyrka eller kristenheten i stort, att förhålla sig till den politiska makten på ett liknande sätt.

Det jag skriver i denna bloggpost grundar jag på saker jag fann, när jag studerade Sydafrikas kyrkoråd (South African Council of Churches) och deras relation till den politiska makten före och efter 1990. Det går att läsa mer om det i min avhandling.

När jag skulle beskriva SACC’s roll hämtade jag begrepp från en amerikansk teolog; Walter Brueggemann. Han talar om olika ”trajectories” i den Hebreiska bibeln (det kristna kallar Gamla testamentet). Det finns ingen bra svensk översättning – en trajectory är den bana en boll eller kula löper i. Men jag använder det svenska ordet ”perspektiv” i brist på bättre. Brueggemann skiljer på ett mosaiskt perspektiv och ett davidiskt. När Mose går till Farao (2 Mos 5) är det för att befria sitt folk från en illegitim tyrann. Israels folk ska lämna Egypten. Uttåget, exodus, är målet. Det är ett mosaiskt perspektiv.

När profeten Natan går till David (2 Sam 12) och ställer honom mot väggen, eftersom David förgripit sig på Batseba och tagit livet av hennes man Uria, är det ett annat perspektiv. Natan ifrågasätter aldrig att David är kung. Han ifrågasätter Davids sätt att vara kung.

Under kampen mot apartheid övervägde det mosaiska perspektivet. Efter demokratiseringen det davidiska.

I Sverige har vi en legitim regering som samverkar med ett parti utanför regeringen. Rent konstitutionellt är det inget märkligt. Det har hänt förr. Men Tidöavtalet är i så stora delar ett uttryck för den politik som regeringens stödparti för, att det är viktigt att vara observant.

Det behövs en profetisk röst som liknar Natans. Ett mod att gå till makten och säga ifrån när de personer som lever i utsatthet hotas. Gäller kritiken regeringen så är utgångspunkten att den är demokratiskt vald och legitim.

I nästa bloggpost funderar jag över några begrepp som SACC använde efter 1990. Det handlar om begreppen ”critical solidarity” och ”critical engagement”. Det var inte helt enkelt för SACC att hitta sin nya roll i förhållande till en regering som man fäste så stora förhoppningar vid men som med åren ådrog sig mer och mer kritik.

Missakta befolkningen

På sidan 37 i Tidöavtalet står det:

Utred en möjlighet att utvisa en utländsk medborgares (sic!) på grund av bristande vandel

Den som befinner sig i Sverige och åtnjuter svenska (sic!) gästfrihet har en skyldighet att uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar och inte i handling missakta befolkningen.

Att det finns stavfel i båda meningarna är illa nog. Fyra partier kommer överens om ett dokument som ska ligga till grund för den kommande politiken. Och det går inte ens att få tag på någon som korrekturläser. I ett dokument som på sidan 11 skriver:

Språkkrav ska utredas för personal i äldreomsorgen 

Men låt oss bortse från detta. Det är ändå petitesser i sammanhanget. Skälet till att jag citerar just dessa två meningar handlar om något annat. Jag undrar vad det innebär att ”inte i handling missakta befolkningen”.

Enligt SAOL betyder "missakta" att "ringakta".

En rad frågor uppstår: Vilka räknas till befolkningen? Vad innebär det att missakta dessa? Hur ska man kunna bedöma om någon har missaktat befolkningen? Vem ska bedöma om någon har missaktat befolkningen? Hur ska detta kunna komma i närheten av rättssäkerhet?

Egentligen skulle jag kunna skriva en oerhört lång bloggpost om allt jag chockas över i detta dokument. Men jag orkar inte. Inte för tillfället.

Just nu besöker vi en äldre släkting. Som talar om vårdbiträdena i hemtjänsten som "sin familj". Vi bor långt bort. Vi är så tacksamma för att dessa – ofta unga män – behandlar vår släkting med kärlek och ömhet.

Ingenstans i detta 63 sidor långa dokument läser jag något om detta. (Överbevisa mig gärna. Jag skulle helt ärligt bli oerhört glad om Tidöavtalet innehöll ett erkännande av den insats många personer med utländsk bakgrund gör i Sverige.) Det jag däremot ser är att människor som kommer från andra länder klumpas ihop och … ringaktas.

Vår äldre släkting kan kommunicera mycket bra med sina vårdgivare. Oavsett språkkrav.

När jag var ung bodde jag ett år i Kapstaden. Lagstiftningen byggdes på en politisk idé som kallades apartheid. Som i sin tur byggde på föreställningen att människor med olika hudfärg är olika och helst inte bör blandas. Jag fick otaliga bevis på att det inte går att bygga ett samhälle på den grunden. Det gick inte i Sydafrika och det kommer inte att gå i Sverige heller. 

Att leva ihop i ett samhälle är aldrig enkelt. Vi är olika. På så många sätt. Jag är inte naiv. Jag förstår att det finns samhällsproblem och stora utmaningar. Men låt oss lösa det tillsammans i vårt land. Alla vi som bor här. Att dela upp ett land i ett "vi" och ett "dom" löser inga problem. 

!Uriǁ'aeǀona

Vi blir aldrig för gamla för att göra nya lärdomar. Det är väl oerhört roligt. På bokmässan träffade jag Sylvia Vollenhoven. Det har jag skrivit om tidigare. Vid ett av seminarierna berättade hon om den första personen bland södra Afrikas urbefolkning som finns omnämnd i arkiven. Hon kallas oftast för Krotoa. Men när Sylvia uttalade hennes namn förstod jag att hon egentligen hette något annat.

Krotoa tillhörde södra Afrikas urbefolkning. Jag har lärt mig att antingen säga Khoi eller San. Ibland Khoi-San. Ibland Khoi-khoi. Men Sylvia använde ett annat ord:

!Uriǁ'aeǀona

Det är alltså ett ord på ett urfolks språk, som har en egen ortografi (egna stavningsregler) eftersom det innehåller oerhört många klickljud, som inte motsvaras av någon bokstav i det latinska alfabetet. Det finns fortfarande människor idag som talar dessa språk. Men de är i ordets bokstavliga mening utrotningshotade. Tragiskt!

Den kvinna Sylvia berättade om och vars namn jag inte kan uttala hette med andra ord inte Krotoa utan !Oroǀõas. (När vi ändå är inne på namn fick hon vid sitt dop ytterligare ett namn, nämligen Eva.) !Oroǀõas föddes runt 1643 och dog 29 juli 1674.  Hennes farbror var tolk och hans namn var Autshumao. Krotoa lärde sig holländksa och portugisiska när hon arbetade med sin farbror. Hon togs sedan som slav – får vi förmoda – av nederländaren Jan van Riebeeck, som på det Holländska Ostindiska Kompaniets vägnar koloniserade Kaphalvön från 1652. Krotoas namn förekommer i kompaniets arkivmaterial redan från år 1952.

Hennes namn betyder att hon stod under någons förmyndarskap. Först hennes farbror och sedan Jan van Riebecks hustru Maria de la Quellerie. Vad Krotoa/!Oroǀõas fick för namn när hon föddes är okänt.

Hon var bara 11 år när hon fick börja arbeta hos Maria de la Quellerie men kom senare i sitt liv att fungera som förhandlare. Hon var viktig när det första kriget mellan holländarna och Khoi-Khoi skulle avslutas.

Hennes farbror, Autshumao, fänglsades så småningom på Robben Island. När jag var där minns jag att färjan vi åkte på hette just Autshumao. Vad jag förstår hamnade även Krotoa på Robben Island men inte som fånge utan för att hon gifte sig med den som var befälhavare för fängelses. Och han kom från Danmark. Eller kanske Sverige.

Jag uppfattar att hennes liv blev oerhört problematiskt, eftersom hon slets mellan två världar och möttes av misstro från båda.

Sylvia Vollenhoven har skrivit ett drama om denna märkliga kvinna:

Krotoa, Eva van de Kaap

Den föreställningen skulle jag gärna se.

 

Mycket av det jag skriver har jag hämtat från antingen Wikipedia eller South African history online.

Sydafrika – ett land utan namn

För tredje dagen i följd gör jag några kommentarer utifrån det vi mötte på bokmässan. Sydafrika var temaland och det föll sig naturligt att gå på ett antal seminarier på lördagen som handlade om olika aspekter av Sydafrikas historia och nutid. Ett hade överskriften Avkolonisering och återuppbyggnad. Samtalet fördes mellan Tshepo Madlingozi, akademiker inom juridik, Sylvia Vollenhoven, filmare och Stefan Jonsson, också akademiker.

Sylvia Vollenhoven hade jag stött på innan. På fredagen. Hon satt på en pall framför Sydafrikascenen och jag gick fram och presenterade mig. Vi samtalade en god stund. Jag visste inte då vem hon var och att hon är så känd i Sydafrika och även Sverige. I efterhand funderar jag över hur jag kunnat missa henne. Hon har varit anställd av Expressen men så läser jag ju sällan kvällstidningar. Jag ska berätta mer om henne i nästa bloggpost.

Tshepo Madlingozi sa något spännande som jag aldrig reflekterat över. Att Sydafrika är ett land utan namn. Det finns två andra länder på den afrikanska kontinenten utan namn. Västsahara och Centralafrikanska republiken. Han fortsatte och hävdade att Sydafrika inte är ett namn utan en riktning. Så sant. Utöver dessa länder har de andra länderna i Afrika faktiska namn. Och skälet menade han är koloniseringen. De som koloniserade landet behövde placera territoriet på kontinenten mer än att ge det ett namn. Det har funnits diskussioner om att det borde bytt namn 1994 och därefter hetat t ex Azania.

Azanian People's Liberation Army var PAC’s militära gren. (Motsvarigheten till uMkhonto we Sizwe, ANC’s militära gren.) PAC var en utbrytningsrörelse ur ANC så det är klart att det namnet inte slog igenom. Dessutom har det starka kopplingar till Sydsudan (som möjligen också kan beskrivas som ett land med bara halvt namn).

När jag läser om Azania verkar det som om det var de gamla grekerna (Herodotos) som kom på ordet Azania. Oavsett vilket kanske det vore på tiden att Sydafrika fick heta något. Jag smakar på Nordeuropa som alternativ till Sverige.

Namn är viktiga. Imorgon ska jag skriva om en kvinna vars namn är svårt att uttala. Det har med Sylvia Vollenhoven att göra.

Mandela blev aldrig begravd

Det var i december år 2013 som Nelson Rolihlahla Mandela dog. Vi bodde i Sydafrika då. Det var något som påverkade hela landet och, förstod vi, hela världen. Jag bloggade en del om det då. Det går att hitta en bloggpost via denna länk. Men jag skrev ganska många bloggposter då. Vi deltog inte i den stora minneshögtiden i Johannesburg, för den dagen var vi på väg till Maputo i Mocambique. Där deltog vi dock i en minnesgudstjänst. Begravningen som ägde rum i Qunu var ju aldrig aktuellt att åka till. Den var ämnad för den närmaste familjen och särskilda gäster.

Men skrev jag inte i rubriken att Mandela aldrig blev begravd? Jo, det stämmer. Jag visste det inte förrän i lördags. Vi var på bokmässan och lyssnade till ett seminarium, som hette Kampen mot apartheid. Det var en stark uppställning personer som skulle prata om detta: Sindiwe Magona, sydafrikansk författare, Wally Serote, sydafrikansk poet, Ingrid le Roux, läkare och Mikael Wiehe, musiker, intervjuades av Marika Griehsel, journalist.

Fr v Marika Griehsel, Mikael Wiehe, Sindiwe Magona,
Wally Serote och Ingrid le Roux.

Så, vad har kampen mot apartheid med Mandelas begravning att göra. Mycket!

Sindiwe Magona berättade om att hon besökt en skola. Där hade hon pratat med klassen om att man inte använder ordet begrava om sina ledare. En ledare som dött planteras. Som när man planterar något i jorden.

(Jag tänkte på 1 Korintierbrevet kapitel 15, där Paulus använder en liknande bild. Även Jesus talar om vetekornet som måste falla i jorden och dö. En kristen kyrkogård kallas i Sverige Guds åker.)

Åter till Sindiwe Magona. Hon frågade barnen vad som kännetecknade Mandela. De svarade med ord som Mod, Klokhet, Trohet osv. Då knöt hon ihop orden med bilden. När Mandela planterades i jorden, så var det inte slut på hans liv. De egenskaper som barnen hade nämnt skulle utgöra frukter på den planta som sedan skulle komma att växa.

Sedan fick skolbarnen berätta vilken av frukterna som de menade stämde överens med deras egna förmågor. En del barn ville gärna plocka flera frukter men hon hade sagt att de fick nöja sig med en frukt var och koncentrera sig på den. Så uppmanade hon barnen att föra Mandelas arv vidare genom att själva bära någon av de frukter som de ansåg hade kännetecknat Mandela.

Så härligt det är när någon anknyter till djupt liggande kulturella föreställningar och får barnen att förstå vad det handlar om i deras egna liv. På så sätt kan kampen mot apartheid (rasism, orättvisor och förtyck) fortsätta att utkämpas. För varken Sydafrika, Sverige eller resten av världen har gjort upp med dessa orättvisor. A luta continua.

Om navelsträngar och modersmål

På väg hem från Bokmässan i Göteborg reflekterar jag över några seminarier vi besökte. I några kommande bloggposter kommer jag att berätta om några saker jag lärt mig.

På lördagsmorgonen lyssnade vi till Åsa Simma, teaterchef på Giron Sámi Teáhter. Som framgår av namnet är det en samisk teaterscen i Kiruna. Med i samtalet var också Sabata Mpho Mokae, sydafrikansk författare som framför allt skriver på SeTswana. Samtalet leddes av Helena Thorfinn. Både Åsa Simma och Sabata Mpho Mokae läste dikter på sina egna språk. Jag får erkänna att jag hängde med bättre i dikten på SeTswana än på nordsamiska (tror det var det). Oavsett vilket är det befriande när olika språk får ta plats, även om man inte förstår orden. Det finns en djupare förståelse.

Seminariet hade rubriken Förlorat land. Men det handlade kanske mest om förlorade språk. Eller egentligen om både och. Landet och språket går nog inte att skilja åt. 

Sabata Mpho Mokae berättade om vad dikten han läste handlade om. Den berättade hur hans pappa som alla fäder i släkten begravt Sabatas navelsträng under ett träd. Den djupa symboliken var att det nyfödda barnet därmed förenas med jorden. På samma sätt som det varit förenat med modern. 

Vad händer då om en familj tvångsförflyttas från en plats? Då klipps navelsträngen till jorden av. I Sydafrika tvångsförflyttades oerhört många människor under apartheidtiden. Det handlade inte bara om ekonomi. Det handlade om ekonomi men även om djup andlig tillhörighet.

Från denna berättelse om det förlorade landet gled samtalet över till att handla mer om det förlorade språket. Både Åsa Simma och Sabata Mpho Mokae berättade om hur deras folk fråntagits sina språk. Och det fortsätter. Det är därför Sabata valt att skriva sina böcker på SeTswana.

Landets (markens) och språkets betydelse är svår att riktigt begripa för den, som liksom jag, aldrig blivit utsatt för tvångsförflyttning eller blivit förbjuden att tala sitt språk. 

Det var ett oerhört viktigt samtal som jag bär med mig. Jag menar också att det är bra att alla som bor i Sverige får chans att lära sig svenska. Men jag vill inte delta i misstänkliggörandet av andra språk. Därför är det meningsfullt att arbeta i Bibelsällskapet där vi översätter Bibeln både till svenska och flera nationella minoritetsspråk och i Bibelbutiken säljer biblar på mer än 100 språk. 

Kontexten är allt

När jag undervisade vid University of KwaZulu-Natal i Sydafrika sa mina kollegor ofta:

Context is everything

Det var en utav utgångspunkterna när vi bedrev teologiskt arbete. Visst finns det vissa övergripande trossatser som står sig genom alla tider men stora delar av teologin formas i en viss kontext och måste förstås i en viss kontext. Därför är det också både möjligt och rimligt att delar av teologin förändras. (Vilket inte betyder att all förändring är av godo).

Idag insåg jag att kontexten definitivt ändrat sig och att kyrkans praxis behöver följa med. Jag har varit på en mycket spännande konferens i Karlstad med temat

Kyrka och skola möts

Det är inget nytt att så sker men det sätt på vilket kyrka och skola möts förändras. Låt mig ta ett exempel.

När jag var ny präst kom skolan i Bastuträsk till adventssamling och skolavslutning i kyrkan i Bastuträsk. Jag var församlingens präst och jag utformade dessa samlingar som gudstjänster. För mig var det självklart att vi skulle be, sjunga psalmer och att jag skulle dela välsignelsen med elever, lärare, övrig personal och föräldrar. Och jag tror att det också var självklart för dem.

När jag flyttade till Aneby var det i stort sett likadant. Men under de år jag var i Kalmar hade det svängt. Varje år blev det en debatt i tidningarna och vi förde samtal med rektorer. Min uppfattning då var den att jag som präst åtminstone borde få önska barnen och de andra Guds välsignelse. Vid samtal med rektorer brukade vi komma överens men spänningen låg alltid i luften.

När vi samlades i Karlstad idag var ingången en helt annan. Kyrka och skola möts inte i första hand kring skolavslutningarna. För det första finns ju kyrkan på skolan hela tiden. Många elever är kristna, det finns kristna lärare eller övrig personal som hör till något kristet samfund. När de finns där, så finns kyrkan där.

Om jag som präst kommer dit, så ändras inte detta. Däremot kan jag som präst ha en annan roll. Eller om det är en församlingsbo, som tar ett ideellt ansvar. Eller om det är en församlingspedagog eller annan anställd.

Konferensen handlade om hur vi som kyrka kan vara en resurs i skolan för att bidra till elevers existentiella hälsa. Först fick vi lyssna till två personer från Karlstads kommun. Anna Carlsson är avdelningschef för Karlstads kommuns centrala elevhälsa och Anna Engström är skolöverläkare. En sak jag särskilt fäst mig vid var de två begreppen

Riskfaktorer

Skyddsfaktorer

De elever som har många skyddsfaktorer klarar bättre av att möta riskfaktorerna. En elev som har stora utmaningar kan må förhållandevis bra, om den eleven får hjälp och stöd. Den viktigaste skyddsfaktorn mot psykisk ohälsa är att klara sin grundskola med godkända (eller nästan godkända) betyg.

Här kan kyrkan finnas med. Det berättade Marina Andersson, som är skolpastor i Gränna och Tranås. Och det berättade även Torgny Wirén, som är skolpräst i Jönköping. Och i den uppgiften behöver inte pastorn/prästen vara fixerad vid att tala om Jesus eller uttala välsignelsen.

Torgny berättade att hans erfarenhet varit att han tappar kontakten med en stor grupp av eleverna om han nämner vissa ord. T ex Gud, Jesus, Bibeln, kyrkan, kristendomen. (Nu tror jag i och för sig att han talar mycket om detta och även nämner de orden men kanske framför allt när eleverna frågar efter det). Marina uttryckte sig såhär:

Jag behöver inte prata om Jesus men jag behöver prata om det som är viktigt för Jesus.

Det var befriande att höra detta. Kontexten förändras. Torgny startade sin framställning i historien och sa att kyrkan alltid gjort det som behövts. Så bidrog klostren med härbärgen, mat till fattiga, utbildning, rådgivning till bönder och mycket annat. Sjukvård inte att förglömma. Under senare tid var det kyrkan som startade skolorna i Sverige och även universiteten har ju vuxit fram i kyrkan. Sedan har samhället tagit över stora delar av vård, omsorg och skola.

Så frågan är: vad behövs idag? Och svaret på den frågan var exempelvis närvaro av både församlingsanställda och frivilliga.

Samtidigt handlade eftermiddagen om att kyrkan också specifikt kan bidra med sin kompetens. Därför är Bibeläventyret så viktigt. Eller kyrkopedagogiken. Bibeln i skolan är ett annat exempel liksom Barnensbästa Bibel. Det är möjligt och faktiskt önskvärt att kristna bidrar med kunskap om Bibeln och den kristna tron till skolan. Det går mycket bra att göra inom läroplanens begränsningar.

Det var en uppskattade konferensdag. När jag hörde deltagare kommentera var den viktigaste kommentaren att det hade behövts mer tid. Och det är ju ett gott betyg.

Final day at the Assembly

Mission and ecumenism form parts of the same movement. In this post I would like to take my point of departure in five concepts that historically has been part of the mission of the church. They are all translations of Greek concepts (in brackets). I am sure there could be other, possible translations.

Communion (koinonia)

The Ecumenical movement has to do with communion – or fellowship. To meet totally unknown persons and become close friends in short time is fantastic. Of course, it also happens in other ecumenical spaces (or other contexts outside the ecumenical movement, for that sake). Nevertheless, it is a blessing. I return back to my home having shared life and deep conversations with so many different people. And not only with people that I agree with. I could give examples but that would reproduce a feeling of otherness. My point is that I have realised that “the other” is my neighbour and even friend. This is one of the aspects of the WCC General Assembly that has been and is important to me.

Proclamation (kerygma)

This is usually connected to the proclamation of the Gospel. If have listened to a few sermons but the Word of God has also been preached through drama and in other ways. This is still not the most striking part of the Assembly. Most of the talking take place in the form of conversations and speeches.

It could be said that all the Bible studies are part of proclamation, but the methodology is much more a kind of sharing than somebody proclaiming the Christian message. In that sense, Bible studies and group conversations could also be explained as a part of koinonia.

Service (diakonia)

Service to one another takes place at the assembly. All the young stewards are part of that. They work long hours to make everything function. And they work well. I got to know some of them. One I already knew from before. Rebecka Folkesten (in the photo). Thank you so much!

Personally, I belonged to the Pastoral Care team, but I was only assigned to two shifts. I know that our group made a difference at the Assembly.

One aspect of diakonia also finds its way into several resolutions, minutes, and messages. The WCC urges its member churches as well as all Christians to serve one another, all human beings, and the whole creation. The Church is part of God’s mission (Missio Dei) and this means that it (we) is sent to this broken world. The most urgent form of diakonia that is needed and long overdue is for us as humans to understand that we have to serve the whole creation and not to act out of greed as masters, which we have done and still are doing. Especially the youth demanded action in this respect.

Witness (martyria)

Sometimes the Church needs to witness in such a way that it might lead to persecution. Many member churches are experiencing this and therefore the Assembly spoke out to several situations. The war in Ukraine is one example. But the document about the illegal invasion of Ukraine was according to me rather weak. I wonder why? I understand that the Russian Orthodox Church is one of the largest member churches, if not the largest and the dialogue with them is important. But to me the document sounds as if both sides are to blame.

Another document that became weaker than I would have hoped for was the resolution about the Middle East. But in this case the plight of Palestinian Christians is at least recognised in a more direct way.

Other situations where Christians are suffering are in Nagorno Karabach, West Papua, Armenia and Syria, just to give some examples of contents that the Assembly has issued statements about.

But the Assembly also spoke out about gender justice, justice for people living with disabilities, human rights for indigenous people and the situation of the youth. But there are also groups that are muted at the assembly. To talk about human sexuality and the experiences of LGBTI people is still something that the Assembly shies away from. This is very problematic. We sing in the morning devotion that all are welcome but not all are.

Liturgy and worship (leitourgia)

This is one of the most beautiful parts of the Assembly but also one of the most hurtful. Eucharist is at the heart of Christian worship but cannot be shared since several member churches don’t buy into that form of ecumenism. Those churches regard shared Eucharist as the expression of Church unity, not as part of the journey towards church unity.

Having said this there is a lot of sharing taking place. Especially morning devotions have been filled with wonderful expressions from almost every corner of the earth. So many languages, so many church traditions represented, so many cultures. Indeed, an enriching experience.

Conclusion

If I am to sum up this experience, I am more than satisfied. Deeply grateful and inspired. Not all has been good. But being fortunate to attend an Assembly is a huge encouragement.

Bibelsällskapen och Kyrkornas Världsråd

Under snart två veckor har jag varit en del av Kyrkornas Världsråds elfte generalförsamling i Karlsruhe i Tyskland. Det har varit spännande och mycket givande veckor. Min främsta roll har varit att leda vissa delar av förmötet för ”a Just Community of Women and Men”. Under själva generalförsamlingen har jag varit rådgivare i frågor som rör genusrättvisa och deltagit i en av många ekumeniska konversationer.

Frågan är då: hur relaterar detta till mitt arbete som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet?

På flera sätt. Jag har träffat olika representanter för bibelsällskap i andra länder. Redan kvällen före själva generalförsamlingen startade, hade jag möjlighet att tillbringa en kväll med avgående ledaren för United Bible Societies, Michael Perreau och den tillträdande, Dirk Gevers. Med på den samlingen var också generalsekreteraren för det tyska bibelsällskapet, Christoph Rösel samt medarbetare i både det tyska bibelsällskapet och i United Bible Societies. Dessutom var ordföranden för det brittiska bibelsällskapet med. Det är den koptiske ärkebiskopen Angelos, som bor i London. Det var en givande kväll.

Dagen efteråt kunde jag sammanföra några av dessa bibelsällskapskollegor med Charlotta Norrby, som är generalsekreterare för Svenska Missionsrådet (SMR). Svenska Bibelsällskapet är medlem i SMR och jag sitter i styrelsen. Vi sågs helt kort på eftermiddagen men det var tydligt att det fanns beröringspunkter.

Fr v: Rosalee Welloso Ewell (UBS), jag, Charlotta Norrby (SMR),
Dirk Gevers (UBS) och Michael Perreau (UBS)

När det gäller Ärkebiskop Angelos är han djupt involverad i Kyrkornas Världsråds arbete och idag, när bland annat ett uttalande om kriget i Ukraina, skulle antas, visade det sig att han är ordförande för den arbetsgrupp som sammanställer Kyrkornas Världsråds uttalanden i aktuella frågor.

Ärkebiskop Angelos leder förhandlingarna.
(Längst ner i bild syns bland andra ärkebiskop emeritus
Anders Wejryd och nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén.)

Bibelsällskapens arbete dyker upp i flera olika sammanhang. Under den ekumeniska konversationen om genusrättvisa fick vi läsa ett material som precis färdigställts. Det heter 

Her-Stories of Transformation, Justice, and Peace. Report on the Women of Faith Pilgrimages. (Geneva: World Council of Churches. 2022.)

Materialet berättar om vad som framkommit om kvinnors situation i olika länder, när en grupp från Kyrkornas Världsråd varit på besök och lyssnat. På sid 10 står att läsa:

Pilgrims were also glad to hear that the success of the Tamar campaign and other initiatives of the National Council of Churches of Burundi (CNEB) and its Bible Society to address the traumas of women is uncovering opportunities to play a greater role in addressing trauma and SGBV in the wider society of Burundi.

Det känns uppmuntrande att läsa om hur Bibelsällskapet i Burundi är med och bidrar till att kvinnor som utsatts för genusbaserat våld, får hjälp att bearbeta det de varit med om.

Vid ett annat tillfälle berättade Samson Waweru Njoki från Kenya om hur stort behovet av biblar på braille (punktskrift) är och att det verkligen är en rättvisefråga för blinda. Han är en av dem.

Bibeln spelar en stor roll i generalförsamlingen. För varje dag finns en bibelberättelse, som utgör grunden för morgonbönen, förmiddagens tematiska samling i plenum, bibelstudier, samtal i hemgrupper och som sedan även finns med i aftonbönen. Det är oerhört givande att dela bibeltexten med kristna från andra kyrkor och från andra delar av världen.

Heaven on earth

The morning prayers at the Assembly are well prepared and well thought through. There is a book with all the songs, and they really represent the whole worldwide church. In front there are so many different persons leading us. Regardless of gender, faith tradition, age, or other variations. We are children of God in unity. The woman that worshipped next to me said what I had already thought.

This is heaven on earth.

It is of course sad that we cannot share Eucharist. Be this as it may, we still praise God together, we listen to the Word, we lament, and we turn to God in prayer for this broken world.

Having said this, I need to stop and deepen the analysis. Since we cannot share Eucharist in this ecumenical space, we don't reach the profound unity that Jesus prayed for the night before his death. I lament this.

When I reflect on other spaces I lament even more. Nominations yesterday were depressing. Less young people are nominated to the central committee, less laity and I guess maybe also less women. We are moving in the wrong direction.

What is it that we don't understand? We read from Galatians 3:23-29 in the morning prayer:

There is no longer Jew or Greek, there is no longer slave or free, there is no longer male and female; for all of you are one in Christ Jesus.

And a fantastic drama over the text about the Canaanite woman, from Matthew 15:21-28. The text was not read but it was there to be understood for us that a woman approached Jesus and Jesus changed his mind and listened to her prayer.

The Canaanite women makes Jesus listen.

It is hopeful and at the same time troublesome. But the singing together still gives me more hope than despair. We sang so many songs but I especially remember the short chorus with the text

Act justly

Love mercy

Walk humbly

With your God 

After the morning devotion the Thematic plenary followed with the theme:

Affirming Justice and Human Dignity

Different persons representing people with disabilities, women, youth and racialised people were talking.

The best part, however, was a dance. Fadi El Halabi from Lebanon sits in a wheelchair. But he danced with Karen Abou Nader who is an international dancer. Have a look at it. You won’t regret it. It starts 23.30 into the YouTube clip.

I was also glad that Samson Waweru Njoki - who is blind - made a comment on yesterdays Bible text about the blind man whom Jesus cured. Samson asked the question about who needs to have his or her sight back?

The drama from the morning prayer continued. I was proud to see a number of my friends from A Just Community of Women and Men acting. The whole plenary also ended with the words from the song:

Act justly

Love mercy

Walk humbly

With your God

The drama included a journalist who asked questions and summarised
the impact of the encounter between the Canaanite woman,
who was given a name: "Justa" and Jesus.