Madejas contra la violencia sexista and Thursdays in Black

Earlier today we visited Kalmar konstmuseum (artmuseum). Two friends told us about the skeins in the entrance. This is part of a fantastic project. The website of the museum explains:

Since 2014 the Basque organisation Harituz has worked with the project Madejas contra la violencia sexista – Skeins against gender-related violence. Its artistic symbol – a giant and constantly growing scarf – travels around the world with the aim of one day covering the EU parliament in Brussels. Today the whole scarf is almost 5 km long.

Activism through craft is called craftivism.

As I try to dress in black every Thursday to protest against rape and violence it felt good to have a photo taken in front of a part of this beautiful scarf. Since last year I am an ambassador of the World Council of Churches campaign

Thursdays in Black

But it is possible to take part in more than one campaign. I am also a member of 

Me too Sweden

Anyone who wants to take part in this activity may knit a piece – not shorter than 30 cm – and send it to:

Kalmar konstmuseum

Stadsparken

293 33 Kalmar

Mark the envelope: ”Knit activism”. I feel tempted to do exactly that.

Båt 1

Dansgruppen framför missionsbåten Shalom.

I onsdags var vi inne i Kalmar och tog oss till hamnen. Där hade missionsbåten Shalom lagt till. I 40 år har denna båt funnits och den ingår i ett större nätverk av missionsbåtar i världen. En annan av dessa missionsbåtar heter Elida.

Det främsta skälet till att vi var där var att träffa två gudbarn. Michelle seglar med sin mamma Sonja och även sin lillebror Paul på båten en vecka och de ingår i dansgruppen. Det var det vi ville uppleva på kajen i Kalmar.

Vid sjutiden, när de skulle börja, regnade det fortfarande men så upphörde regnet och innan kvällen var över sprack molntäcket upp och det blev en riktigt fin kväll. Vi uppskattade dansnumren varmt och även sången och de vittnesbörd som delades av båtens besättning.

Michelle dansar.

När jag var tonåring deltog jag tre år i verksamhet som liknade denna. Dels två år i Piteå Sommarkyrka och sedan ett år i Ölands sommarkyrka. Under ledning av något äldre ungdomar fanns vi på campingplatser och gågator och sjöng och berättade om vår tro på Jesus. Det var en god träning. Inte minst i frimodighet. Jag minns första gången jag som sextonåring skulle tala aningen längre vid en gudstjänst på marknaden i Öjebyn i Piteå. Hur nervös jag var och hur de andra ungdomarna peppade mig att våga.

När jag kommit hem i onsdags bläddrade jag i den tidning som delades ut: På Kryss med Shalom. Där såg jag att dansgruppen på Shalom, som leds av Ulrika Ekström och Matilda Bergemo, samarbetar med en kristen folkhögskola i Sydafrika. I Bloemfontein, där vi bott i fyra år. Vilket sammanträffande.

Missionsbåten driver också en bibelskola. Där finns ju också en tydlig koppling till mitt nuvarande arbete som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet.

Pumphus, takstolar och taklagsfest

Det som ser ut som en ramp är i själva verket dörren.

(Redigerad text). Sommar och semester i fritidshuset innebär en del arbete av praktiskt art. Framför allt för hustrun, som målar allt från trädgårdsmöbler och husdetaljer. Men även för svärsonen. Jag brukar få vara dräng och hantlangare. Svärsonen kallar detta år för ”slangens år”. Vi har sett över beståndet av trädgårdsslangar och kopplingar. Det har inneburit inköp av ny slang, slangvindor och inte minst byggnation av ett eget hus för pumpen. Det sistnämnda – pumphuset – är svärsonens egen idé. Mitt bidrag blev en hastigt hopkommen krans till gårdagens taklagsgille. Enligt wikipedia kallas det ibland ”taklagsöl” och i Skåne ”resegille”. Traditionen har sitt ursprung i att man förr tog hjälp av grannar när taklaget (eller takstolarna) skulle resas. Festen var byggherrens tack till de medverkande. För att markera att det var dags för fest hängdes en krans Upp. Enligt svärsonen – som arbetar en del i byggbranschen – förekommer det än idag. Om inte byggföretaget ordnar fest kan arbetarna hänga upp en docka istället, för att visa sitt missnöje.

Med lätthet går det att komma åt pumpen när vattning ska ske.

Vårt lilla pumphus har ett par takstolar. De är inte så i ögonfallande. Det gav upphov till en diskussion om när egentligen kransen skulle hängas upp. Det fick bli innan takpappen åkte på. (Och möjligen hittar vi här skälet till pumphuset tillblivelse; det blev takpapp över när förstukvisten skulle renoveras. Även detta projekt var svärsonen mycket delaktig i.)

Bristen på ett antal takstolar - jämt fördelade över konstruktionen - avhjälptes dock av svärmodren hämtades tillsammans med tre gamla köksstolar, som behövde lite kärlek. Det är inte dåligt att en 91-åring sitter i sommarvärmen och skrapar gammal färg från antika möbler. Men utomhus och med social distansering är det dock en mycket hälsobringande aktivitet.

Möbelrenovering är en av svärmodrens specialiteter.

Så nu har vi snart både ett nybyggt pumphus och nyrenoverade köksstolar hos svärmodren. En produktiv dag.

Att predika i en kris men inte om krisen

Torsdag 11 juni hade jag fått förtroendet att föreläsa vid ett arrangemang som Stiftelsen Fjellstedtska skolan och Uppsala stift stod bakom. Från början var det tänkt med en annan föreläsare. Såhär gick det att läsa på Fjellstedtskas hemsida:

Charles Campbell har tyvärr blivit förhindrad att medverka på grund av rådande coronakris.
I stället anordnar vi en föreläsning med Anders Göranzon samma plats och samma tid. Temat blir Att predika i trefaldighetstiden.

Mycket hedrande. Charles Campbell är ett stort namn på den nordamerikanska, homiletiska stjärnhimlen och känd över stora delar av världen. Att han skulle vara i Sverige berodde på att han var inbjuden av ”Kvalificerad fortbildning i predikan”. Uppsala stift brukar haka på, när internationella föreläsare finns med i detta sammanhang. På grund av pandemin gick det alltså inte att genomföra och då blev det i stället jag som fick en fråga.

Först såg det ut att bli en handfull deltagare. Men då ställde en präst (som jag tidigare undervisat på Svenska kyrkans utbildningsinstitut) frågan om det inte gick att genomföra föreläsningen digitalt. Och så blev det. Raskt steg antalet anmälda från 5 till 50. I slutändan blev det knappt 40 som deltog. Vi var fyra personer fysiskt på plats och resten ute i landet.

Det är fantastiskt att det går att stå i Uppsala och föreläsa och att människor på olika platser sedan kan mötas i digitala grupprum för samtal. Och att det därefter går att återsamlas i storgrupp och ändå kunna kommunicera. Det blev en givande eftermiddag och jag fick flera, tacksamma kommentarer från några av de närvarande som jag kände redan tidigare. Det jag bland annat fångade upp är att många präster saknar fortbildning i predikan. Roligt att vara med och fylla ett sådant tomrum.

Det jag talade om var dels hur vi kan predika kontextuellt i en kris. Risken är att vi talar "om krisen" vilket för åhörarna blir tröttsamt i längden. Däremot kan vi som predikar gå på djupet och predika "i krisen" det vill säga om de frågor som krisen väcker hos oss. Då behöver vi inte hela tiden referera till den kris vi är inne i. 

Jag gick också igenom en del av de texter som är predikotexter i trefaldighetstiden. I grupperna fick de närvarande samtala om andra texter.