Om Guds existens

Roligt att få svar på min blogg, både från Adventskyrkans församlingsföreståndare, som jag tror Sven Sparavec är och ifrån Carl Gustav Olofsson. Jag håller med om att det är positivt med ett samtal, som är fyllt av respekt och öppenhet. Nämnas ska att jag även fått svar från Vesa Annala, men i form av ett mejl. Även det i grunden positivt.
Carl-Gustav Olsson är lite mer utförlig i sin kommentar och det kanske inte är så konstigt, eftersom jag uppehåller mig mest kring hans inlägg. Jo, jag förstod ju att han verkligen är ateist. Undrade bara lite om det kanske ändå fanns en gnutta tveksamhet på den punkten. Nu har jag fått svar!
När det gäller den metodologiska ateismen i förhållande till meningsfrågorna kan det förstås vara utmanande för en kristen. Men jag skulle säga, beroende på vem man talar med. För jag ett samtal om meningen med någon som inte tror på en gudomlig makt, i metafysisk mening, får jag ju föra samtalet utifrån de premisserna. Förmodligen kan vi mötas i mångt och mycket. Min livshållning är inte sådan att jag måste relatera allt jag säger till Guds existens. Exempelvis ger det mitt liv mening att vara förälder och make. När jag dessutom tror att Gud är den som gett mig gåvan att kunna älska och när jag uppfattar min familj som en Guds gåva till mig fördjupas min tacksamhet. Jag tror därmed inte att det skulle vara omöjligt att föra ett samtal med en ateist kring hur fantastiskt det är att få vara förälder eller leva i en kärleksfull relation.
Självklart inser jag också problemet i att alla inte kan bli föräldrar eller att alla inte får uppleva kärlek på det sätt jag beskrivit ovan. Frågor kring var Gud finns i de sammanhangen väcks ständigt även hos mig. Ännu värre blir det naturligtvis att tänka på det Carl-Gustav beskriver med

… barn till föräldrar som utöver att vara missbrukare slår och misshandlar. Där ödeläggs det sköra, spirande livet innan det har formats en egen reflekterande röst, än mindre finns det en trosgemenskap dit barnet kan gå för att hämta styrka för att stå ut, stå emot och kanske få kraft att göra uppror.

Jag tror inte att det finns en mening bakom allt som sker. Jag har inget behov av att försvara Gud. Jag tror helt och fullt att Gud finns mitt i det svåra. Frågan är var jag finns? Mitt svar blir därför att fundera över hur jag kan bidra till att göra livet mer uthärdligt för exempelvis de barn, som tvingas leva under dessa och andra outhärdliga förhållanden. I den kampen tror jag (och vet av erfarenhet) att jag kan samarbeta både med gudstroende och med ateister.
Men ska jag använda mitt eget språk, oberoende av vem som lyssnar, blir Jesus Kristus omistlig, både som förebild, inspirationskälla, medvandrare och befriare.

Finns Gud?

Den frågan debatterades igår, lördag, i Adventkyrkan i Kalmar. Jag var där. Lite märkligt var, att jag två timmar tidigare hade ett dop och förstod att en av dopgästerna också var på väg till samma debatt. Det var adventkyrkan som stod som inbjudare. (Ja, det heter adventkyrkan och inte adventistkyrkan, som jag trodde. Varför vet jag inte! Däremot heter det adventistsamfundet.)
Församlingens pastor, Vesa Annala debatterade med Kalmarhumanisternas Carl Gustaf Olofsson, som är från Mönsterås och är ersättare i styrelsen. Enligt vad han sa, var det ingen annan som var intresserad av att ställa upp.
Men ungefär 50 personer var intresserade av att samlas denna soliga lördag eftermiddag i adventkyrkan. Jag var en av dem. På adventkyrkans hemsida kan man läsa om debatten att frågan

… om Guds existens är den absolut mest centrala frågan människan kan ställas inför. Om Gud inte finns, då kan inte heller livet ha något bestående mening eller värde. Om Gud finns då måste han vara grunden för allt annat.

Detta höll inte Carl Gustaf Olofsson med om. Han har skrivit boken:

Existentiell livssyn - kristen tro?

som man kan läsa gratis på nätet. Det har jag i sanningens namn inte gjort. Men han verkar plädera för ett slags existentiellt, icke-teistiskt perspektiv, där han läser de kristna berättelserna på nytt och han menade också i debatten att bibeln i den meningen också är hans bok.
Han bakgrund är att vara uppvuxen i en pastorsfamilj medan pastor Annala var ateist och blev kristen som 28-åring. Det gjorde att de båda debattörerna ganska väl förstod varandra.
Tillbaka till grundfrågan: Är frågan om Guds existens den mest centrala? Jag kommer att tänka på per Frostin, som i sin bok: ”Liberation theology in Tanzania and South Africa: A first world interpretation” beskriver skillnaden mellan västerländsk teologi och befrielseteologi. Frågan västerlandet ställer är: Finns Gud? Befrielseteologin däremot frågar: På vems sida står Gud? Svaret blir med Gustavo Gutierrez att Gud alltid står på de fattigas sida. Det som på engelska kallas för: God’s preferential option for the poor. (Opción preferencial por los pobres.)
Samma sak gäller stora delar av Södra Afrika, menar jag. Bland de människor jag mött är frågan om Guds existens redan besvarad. Den är självklar. Men frågan är om Gud är med mig. Därför hade det varit intressant att haft med någon från något annat sammanhang. Nu blev debatten i viss mening förutsägbar.
Karl-Gustaf Olofsson menade exempelvis att det är svårt att tro på Gud med tanke på allt lidande som finns. En pust av Hedenius blåste in i rummet. Märkligt nog är det ofta den som lever ett privilegierat liv, som upplever denna motsättning starkast. En afrikansk kristen kunde snarare fråga: Hur kan man klara av lidandet utan en Gudstro?
På adventkyrkans hemsida finns en annan doft av en gammal, fastlåst debatt, när de skriver:

Hur kommer det sig att Sverige har blivit ett icke-kristet land? Det finns flera orsaker. En viktig faktor är den naiva tron på utvecklingsläran. Denna tro utgör idag grunden för svenskarnas livsåskådning. I denna tro har Gud ingen del.

Visserligen menar jag att utvecklingsläran måste ses som en vetenskaplig teori och ingen absolut sanning men om man håller den rågången klar, har jag inga avgörande problem att kombinera naturvetenskaplig forskning med kristen tro.
Åter till debatten. Jag gick efter en och en halv timme men det verkade som om publiken då kommit igång rejält. På något sätt fick jag intrycket att Carl-Gustaf Olofsson i det han kallar för ”existentiell religiositet” närmar sig något slags gudsbegrepp. Han skriver i sin nätbok:

I en existensreligiös livshållning finns utrymme för intensiva upplevelser av skapelsen och människovarandet som under och gåta, andlöshet inför det ofattbara att finnas till som en medvetet kännande och reflekterande aspekt av kosmos, av 'hemhörighet i tillvaron', djup och oresonlig kärlek till livet på gott och ont - inte för att det är gott, rättvist, harmoniskt utan trots dess brister, trots att det drabbar människor med gåvor och olyckor utan någon bakomliggande gudomlig eller karmisk rättvisa, en kärlek till livet för att det är.

Men givetvis, han säger att han inte tror att det finns en gud, så jag får respektera honom i det. Möjligen uttrycker han någon slags paradoxal gudstro i alla fall. Han läste en dikt och den kan man också hitta på hans hemsida. Döm själv:

Jag får allt svårare
att engagera mig i frågan
om Guds vara eller icke-vara.
Om Han finns verkar Han förkasta
alla mina försök
till bilder och konstruktioner.
Hur ska jag annars förstå att
Han - eller Hon - börjat bära mig först sedan
jag blivit ståndaktig i min otro.
Varför måste vissa bli gudsförnekare
för att Han ska öppna sin famn?
Eller är min otro
kanske bara trohet mot lagens påbud
att inte göra några beläten,
att inte skapa några bilder
av den stora namnlösa gåtan,
att inte tillbe några avgudar
vare sig de är gjorda av sten, guld
eller den mänskliga tankens stoff.
Vad är gudsförnekelse och otro?
Vad är tro och bärande relation?
Är den frälsande tron kanske bara detta enda:
Tron att jag - vi, alla - rymmer kärlekens möjlighet?
Och Livets Väg -
att i all vår bristfällighet bejaka denna möjlighet?
Under alla hemlösa år sedan tonårens ’nej’
har han där på korset hjälpt mig
att hålla fast detta enda.
Den givna otrons förvandling
till allvarlig fråga överraskar
som en komisk poäng.
Jag tycker mig höra en röst
som viskar:
Var ståndaktig mitt barn!
Din otro har funnit nåd inför mina ögon!
Jag måste skratta!
Om Gud finns måste det vara
hans hand som bär.
Om ej finns ändå detta gåtfulla
som bär min sköra existens,
detta ogripbara
som för några svindlande sekunder
gör hela tillvaron till ett hem.

I sitt första inlägg presenterade han sig som ”metodologisk ateist”. Jag frågade om detta men fick inget tydligt svar. Men jag förmodar att det betyder att han inte är ”ontologisk ateist”. Jag tror helt och fullt att Gud bär oss även i vår otro. Och det är spännande att mötas i frågorna kring livet. Mer kanske kring vems sida Gud står på än huruvida Gud finns eller ej.

Fairtrade och orkanen Irene

Fem timmar i världsbutiken gick fort. Många kunder och goda försäljningssiffror. Det var fyra-fem kunder, som läst mitt blogginlägg om att jag skulle bjuda på choklad, om de kom och handlade idag. Samt några som sett det på facebook. Kanske sammanlagt 10. Inte så illa, kan jag tycka. Mig gladde det och varje krona som kommer in gör nytta.
Annars funderar vi ikväll hur yngsta dottern har det i New York. Det är svårt att avgöra hur omfattande orkanen Irene är. Irene, som rimligen kommer från grekiskans ειρεηε [eirene] betyder ju fred. Vi ber och hoppas att det inte är en tillfällighet. Jordbävningen, som hände i veckan, var inte av det allvarligare slaget. Om det kan man läsa på dotterns blogg. I bästa fall blir första veckan i USA en vecka med både jordbävning och orkan utan att ha kommit till skada.
Hustrun och jag har efter tjänstgöring i världsbutiken varit bortbjudna på god fredagssupé och sitter nu och njuter. För tillfället vid tangentbord respektive tidning.
Nedan några av de glada bloggläsare, som bjöds på choklad i världsbutiken.

Kerstin, diakon och arbetskamrat, kom kvart över 1 och utbrast glatt:

Är jag först?

Jo, det var hon!

Eddie var på stadstur med mormor och var möjligen mer intresserad av glassbutiken, som är i samma lokal. Men leksakerna såg ju ändå kul ut.

Gerthie, mormor och känd bloggare, handlade glatt i butiken. Hon undrar på sin blogg om många nappade på chokladerbjudandet och har nu alltså fått svar.

Självklar kund var naturligtvis även svärfadren, som handlade både kaffe, te och örhängen till svärmodren. (Men jag tror visst att hon fick betala dem själv!)

Vi ses i Världsbutiken

Imorgon, fredagen den 26 augusti, ska hustrun och jag vara expediter i Kalmars Världsbutik. Det har jag redan skrivit om i en tidigare bloggpost. Det ska bli roligt. Välkommen dit mellan 13 och 18. Vi finns i Kullzénska huset, på Norra Långgatan. Vi har funderat ut följande:

Den som läser dessa rader och kommer in i butiken och handlar, ska vi bjuda på en chokladkaka!

Varför? Självklart av två skäl:

1) Både hustrun och jag brinner för fairtrade! Ju fler som blir medvetna om vad det innebär, desto bättre.

2) Egoistiskt: Jag får reda på om någon läst min blogg.

Men det första skälet är viktigast. Så kan Du inte komma imorgon fredag, mellan 13 och 18: Kom någon annan gång! Eller sök fairtrade-produkter i din vanliga affär, på systemet eller var du nu handlar.

Jo, jag vet att fairtrade inte löser alla problem och jag vet att det förekommer fusk och missbruk. Men jag vet också att det mesta av verksamheten fungerar väl. Finns det något bärande skäl att inte handla fairtrade, när det går?

Men som alltid: Gör det lilla Du kan, gör det villigt och glatt! Själv beställde jag ett par fairtrade prästskjortor! Men de går inte att köpa i Världsbutiken. Åtminstone inte ännu!

Vad händer sen – eller konsten att klippa av en navelsträng

Året är 2011. Månaden augusti och barnen lämnar boet, ett efter ett. Äldsta dottern var bara hemma och vände i början av månaden. Det resulterade i alla fall i en traditionsenlig middag på sommarstället. Hela barnaskaran samlad. Samt morföräldrarna, såklart! Därefter hastade sjömannen iväg. En vecka tidigare än beräknat mönstrade han på ett nytt skepp. Denna gång tankfartyget Astral, med första destination Luleå. Även då åt vi mat ihop, hela familjen. Avskedsmiddag nr 2, alltså. Avresan hemifrån skedde sistlidna lördag. Fem minuter innan sysslingen från Geneve anlände till Kalmar, så med hjälp av denne yngling behölls den ungdomliga närvaron konstant. Sysslingen åkte iväg igår, torsdag och vi passade på att ställa till med avskedsfest i onsdags, för säkerhets skull. I morse skjutsades näst äldsta dottern till bussen, för att fortsätta tredje årets studier i Uppsala. Vi åt lite mat igen igår kväll. Även denna gång med mormodern och morfadren, för säkerhets skull. Idag packar vi det sista för yngsta dottern, som åker imorgon vid tolvtiden. Första anhalt Lund och sedan bär det av till USA ett år. Om detta kan man läsa på bloggen ”Lerato”, som på seTswana betyder ”Kärlek” och är det namn yngsta dottern fick i Sydafrika, ett antal år sedan. Snart ska vi äta lite mat igen. Ytterligare en avskedsmåltid. Denna gång är det pannbiff och lök på menun!
Kvar blir endast äldste sonen, men det kan nog hända att även han drar mot nordligare trakter inom kort. Då blir det lämpligt med ytterligare näringsintag.
Vad kan vi alltså lära oss av detta? Barn föds, navelsträngar klipps. Sedan ska barnen lämna hemmet. Och navelsträngar klipps. Konsten att göra detta, är att äta tillsammans! Avskedsmåltiden är inte oviktig. Kanske ett tal, eller en skål eller bara känslan av att vi hör ihop.
Jesus valde att markera sin samhörighet med lärjungarna på liknande sätt, kvällen innan han skulle lämna dem. Genom att upprepa den måltiden behålls gemenskapen genom tid och rum.
Mina barn känner jag stark gemenskap med även efter alla dessa navelsträngsklipp. Genom tid och rum!

Borde man vara otrogen?

Igår var vi på Larmtorget. Kalmar Stadsfest. Mycket folk och trevlig stämning! Det fanns en del att välja på. Vi tänkte att Wille Crafoord lät bra. Så vi cyklade ner i den svala sommarkvällen och parkerade cyklarna i närheten av gamla vattentornet. Vi kom under första låten. Hamnade långt bak men i takt med att folk gick sin väg, kom vi längre och längre fram. Till slut hittade vi sittplatser tre bänkrader från scenen.



Bra musiker och trevliga låtar. Inte för att jag kände igen så värst många. Wille Crafoord gjorde allt han kunde för att få med publiken och det gick bitvis ganska bra. Som när han avbröt en ballad efter två rader och sa:

Det här är en av mina bästa ballader och när jag börjar sjunga den brukar min publik börja jubla. Jag tror vi alla skulle må mycket bättre om ni gör det, när jag tar om den.

Kul grepp! Men sedan blev det lite jobbigt, när han märkte att folk gick och att alla inte tillhörde hans absoluta fan-club.
Nåväl! Det var trevligt och vi uppskattade det vi hörde. Ända till en mycket duktig bandmedlem, Marika Willstedt, skulle sjunga en låt själv. Hon introducerade låten med att berätta om sin mormor, som var en klok kvinna. Marika hade frågat sin mormor på hennes dödsbädd, om hon kunde säga något klokt, ett minnesord. Då sa mormorn:

Jag borde varit otrogen mer …

Låten var visserligen medryckande och svängig. Man förstod att stackars mormor haft ett jobbigt äktenskap. En krävande morfar skymtade fram. En familjeterapeut hade väl varit bättre, tänkte jag eller i sista hand en skilsmässa. Men otrohet! Är det verkligen OK att sjunga om det, även om alla fattar att det ”bara” är en låt-text? Att det ”bara” på skoj? Låten kändes tragisk och efter att artigt ha lyssnat färdigt, reste vi oss upp och gick hem.
Står detta för något? Är det så OK med otrohet, att det går att sjunga om det på detta sätt? Fast egentligen är det ju vad 99 % av alla Hollywood-filmer handlar om.
En annan fråga man kan ställa sig är vad som hade hänt om det var morfar som legat på dödsbädden och sagt att han borde varit mer otrogen? Kanske hade det varit mindre provocerande. Hur som helst börjar jag reagera mer och mer på företeelsen. Även när det gäller filmer. Och även när det gäller män!
Stadsfesten i övrigt var dock trevlig! Mer sådant!

Trade – not aid!

Idag har jag varit på introduktion i världsbutiken. Hustrun och jag är med i styrelsen och vi kommer att hoppa in som volontärer fredagen den 26 augusti kl 13-18. Skriv upp det och kom och handla då! (Eller närsomhelst!)
Idag har jag betjänat fyra kunder. Jag har slagit in både livsmedel och saker. Dessutom har jag slagit in fel summa en gång. Då slog jag ut kvittot och sedan slog jag ut ett returkvitto. Ingen skada skedd!
Vi har också märkt lite varor. På sesamkakorna fick vi fästa innehållsdeklaration på svenska. Sedan var det lite te och lite kryddor.
Fairtrade är bra! Jag gillar den slogan som jag hörde för några år sedan:

We want trade, not aid!

Däremot behöver världsbutiken hjälp. Just nu har vi en mycket bra lokal i Kullzenska huset med ingång från Norra Långgatan. Hyran är mycket förmånlig. Men denna lokal får vi bara ha ett knappt år. Sedan måste vi hitta en annan lokal. Eller kanske dela lokal med annan butik. Det kallas shop-in-shop! Ett tredje koncept är att göra en slags saluhall för medvetna konsumenter, tillsammans med närproducenter, eco-kläder, återbruk mm. Vi får se hur det blir!

Det kunde slutat illa

Min vän Staffan Grönte, som jag seglade med, när vi var på Gotland, har varit ute och seglat igen. Han var tillsammans med en annan god vän och plötsligt blev det oväder. I Gotlands Allehanda kan man läsa om hur de klarade sig, eftersom Staffan hade med sig sin mobil i en vattentät påse i sin flytväst. Klokt! Vi tackar Gud för att detta samt sjöräddningen, helikopter, ytbärgare mm snabbt fanns på plats.
Staffan hänvisar till den kurs han var på för fem år sedan och säger enligt tidningen:

- När jag köpte båten för fem år sedan gick jag på en navigeringskurs där jag fick lära mig att mobilen måste förvaras vattentätt så att man kan ringa och larma om något händer. Det är jag väldigt glad för i dag att jag tog fasta på.

Den kursen gick vi tillsammans och det visar ju hur viktigt det är med kunskap. Man vet aldrig när man kan behöva den. Kunskap är alltid lätt att bära och ingen kan ta den ifrån en.

Kyrkkaffe en vanlig söndag

Det händer att det är svårt att få tag på någon som vill fixa kyrkkaffet. Under terminerna är det gudstjänstgrupperna, som tar ansvar för kaffet. Nu i sommar har gudstjänstgrupperna ledigt. Så vi föreslog en enklare lösning: Mingel på kyrkbacken. En mugg cider. Eller snarare: En mugg dryck med ciderkaraktär.
Nu blev det inte så populärt. Kyrkfolket vill ha sitt kaffe. Därför har Willy tagit ansvar för kaffet de senaste söndagarna. Tack för det!
Idag satt jag vid ett bord, som visade sig bli ett internationellt bord. Själv bor jag ju i Kalmar. Gerthie, som kommer från centralorten Torsås, satt vid bordet. Hon hade med sig två gäster. Båda arbetar i Dubai. Men de kommer från Filippinerna och Nepal. Så småningom kom en kyrkvärd, som är född och uppvuxen i Etiopien och sedan ytterligare en gudstjänstbesökare, som är född i England och har bott i Baluchistan (tror jag det var).
En vanlig söndag i den världsvida kyrkans lokalkontor i Berga och Funkabo.

Ps. Jag har glömt att lägga i en länk till en av Gerthies bloggposter, där jag finns med på ett annorlunda dopfotografi.

Är Jesus fet?

För ett antal år sedan var jag präst i Aneby. Där fanns ett ekumeniskt ungdomsarbete och vid ett tillfälle skulle ungdomarna åka på skidresa. Efteråt skrev några av ungdomarna böner på en hemsida. En av bönerna, var ett tack till Jesus, för skidresan.

- Tack Jesus. Du är bara för grym.

Visst förstod jag innebörden men ordvalet kändes främmande.
Idag, Kristi förklarings dag 2011, cyklade jag efter familjehögmässa i Två Systrars kapell, högmässa i S:ta Birgitta kyrka och ett dopsamtal, hemåt. På en plåtlåda, som jag tror används av brevbärarna, såg jag följande klotter:

Även denna mening känns något märklig, men jag förstår även denna gång innebörden. Skillnaden idag är att jag kan googla på båda meningarna: "Jesus är grym". "Jesus är fet". Och visst får jag träffar. Det finns en facebookgrupp som heter: "Jesus är grym, Han fixa loven åt oss!" Rimligen handlar den om att det är p g a av Jesus, som vi har bl a jul- och påsklov. På temat ”Jesus är fet” finns en bloggpost på bloggen ”Army of Bältdjur”. Bloggaren fick i i november 2010 det lokala församlingsbladet i brevinkastet. Där skrevs det om ett klotter med texten: ”Jesus är det!” Samma sak på bloggen: ”Rondellhunden”, som också sett ett klotter med denna text. Vid Härlanda hållplats. Bloggaren skriver:

Varför skriver man att Jesus är fet på en vägg? Troligen menar man att han är grym, som i häftig, som i "en skön snubbe".

Här återkommer ordet ”grym” och även ”häftig” som ju också har andra betydelser.
Kristi förklarings dag! Hur kan Jesus beskrivas idag? Vilka ord använder vi? I dagens evangelium berättar evangelisten Lukas att två män samtalade med Jesus på förklaringsberget:

Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem.

Ordet ”uttåg” när Mose är i närheten för tankarna till uttåget ur Egypten. Med detta som bakgrund valde jag att beskriva Jesus som en befriare. Visst är Jesus också min frälsare. Visst sjunger jag med inlevelse ”O, Guds lamm”. Visst kan många andra av de bibliska bilderna passa. Men ”befriare” är ett sätt, som jag mer och mer väljer att beskriva Jesus som. Befrielseteologi intresserar mig. Det som är en svårighet är att ordet ”befriare” inte används om Jesus i bibeln. Däremot säger Jesus själv, med ett citat från profeten Jesaja, enligt Lukas 4:18, att hans ärende just är ”befrielse”. Det räcker gott för mig:

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet.