Mer offergång åt folket

Efter varje gudstjänst stannar ett par kyrkvärdar
kvar och räknar kollekten. En ansvarfull uppgift.

Förr i tiden. Alltså, jag menar inte att allt var bättre förr i tiden. Men en del bruk, som försvunnit, längtar jag efter. Ett sådant bruk är just:

Offergång

Det ägde förut rum i Svenska kyrkan framför allt två gånger om året. (Jag tror att det förekommer fortfarande. Du som läser detta får gärna berätta om det är så!) Båda gångerna fanns det en tydlig koppling till den världsvida kyrkan. Dels förekom det offergång på Trettondedag Jul, när den ena av årets stora insamlingsperioder avslutades, dels på Palmsöndagen, när den andra insamlingsperioden nått sitt slut. Men egentligen är det inte helt riktigt att säga insamlingsperiod, för det var så mycket mer. Under dessa två perioder talades det mycket om vårt ansvar för varandra i den världsvida kyrkan. Det ordnades auktioner, informationsmöten, fastemarscher och mycket annat. Detta vet jag förekommer på många håll! På många sätt är julkampanjen och fastekampanjen levande begrepp i Svenska kyrkan.

I dagens högmässa bars endast en faste-
sparbössa fram. Förut var det massor.
(Jag erkänner villigt att inte heller jag
haft någon bössa stående hemma).

När vi idag deltog i högmässan i den kyrka som vi kallar vår, saknade jag dock offergången. Det är palmsöndag och årets fastekampanj når sin kulmen. Temat är:

Att resa sig starkare

Tänk så fint det hade varit om vi som var i kyrkan hade fått resa oss upp, gå fram i mittgången och sedan lämnat vår gåva på ett för ändamålet framställt bord. (I sammanhanget ska sägas att vi under våra år i södra Afrika var vana vid att få ge kollekt via offergång varje söndag. Ibland förekom mer än en offergång i samma gudstjänst. Alltid under sång och dans!)

Efter högmässan tog jag upp frågan med två av församlingens präster. En av dem poängterade att det blir svårt med offergång, när många – däribland prästen själv – lämnar sin gåva med hjälp av swish. Jag förstår! Samma problem fanns när kollektomaterna infördes. Det löstes genom att den som betalat med sitt kort också fick ett kvitto, med en anonym del, som kunde rivas av och läggas i kollekthåven. Men hur gör vi med swish? Det kommer ju inte ut något kvitto ur mobiltelefonen.

Idag väljer fler swish än bössa.

Hustrun, församlingspedagog till professionen, löste ekvationen vid lunchen. Tryck upp en bunt papperslappar med texten:

Jag har lämnat min gåva via swish

Lägg sedan dessa lappar på olika ställen i kyrkan, så att den som vill delta på detta sätt kan göra det.

Kroppen! Vi behöver ha med kroppen. Vi – liksom andra syskon i den världsvida kyrkan, ja i hela mänskligheten – behöver resa oss starkare. För det handlar inte om givare och mottagare. Det handlar om en enda mänsklighet, där vi lär oss att dela med varandra.

Livets bröd

Idag var vi i Flogstaskolans matsal och firade mässa med föreningen Sankt Olofs vänner. Alltid lika varmt och innerligt. Idag var evangelietexten hämtad från Joh 6:1-15. Midfastosöndagen. Här följer min predikan:

* * * * *

Vi sprang ikapp till skolbespisningen. Det gjorde vi en gång var femte vecka. Jag vet inte hur det var för er men när jag gick i skolan hade vi en matsedel som omfattade just fem veckor. Och någon gång under denna period bjöds vi på palt. Vi bodde i Långträsk. Mitt emellan Pite och Arvidsjaur.

Men det var inte den dagen vi sprang ikapp till matsalen. Det var dagen efter. Då fick de första i kön uppstekt palt. En delikatess.

Det skedde i skolbespisningen. Ungefär en sådan som vi idag sitter i. Och för dem av oss tioåringar som sprang snabbast var det ett slags bespisningsunder. Att få av det överblivna innan det tog slut. Uppstekt palt.

Så lever vi ibland våra liv. Vi jagar efter vinst. Vi armbågar oss fram. Först till kvarn får först mala. Det låter rättvist. Ett gammalt svenskt talesätt. Kan väl inte vara fel?

Även människorna kring Jesus.

” … de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung …”

Jesus uppfattar detta och drar sig undan. När folket ändå – dagen efter – hittar Jesus på andra sidan sjön, konstaterar han:

” … ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken 

utan därför att ni åt av bröden och blev mätta.”

Vem är Jesus egentligen? Och vad ska vi söka hos honom?

När teologer i södra Afrika reflekterar över Herrens bön fäster de uppmärksamheten vid att när bönen övergår till att handla om våra behov så kommer bönen om bröd:

”Ge oss idag det bröd vi behöver”

Jesus har fokus på vårt behov av mat. Det är tydligt i berättelsen om bespisningsundret. Jesu har omsorg om människorna. Den första frågan, när han ser alla som kommer, är:

”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?”

Evangelisten Johannes berättar även hur Jesus efter sin uppståndelse bjuder lärjungarna på bröd och fisk med orden:

”Kom och ät”.

Att göra detta till något andligt är att göra våld på Jesus. Det är uppenbart och det går som en röd tråd genom hela Jesusskeendet:

Jesus bryr sig om människors hunger. Jesus mättar människor på riktigt. Med riktigt bröd.

Men samtidigt är Jesus ingen garant för materiell trygghet. I samma stund som vi vill hålla fast honom, flyr han. Drar han sig undan.

I det samtal som följer med människorna, dagen efter bespisningsundret, hänvisar folket till hur Gud gav deras förfäder och förmödrar manna i öknen. Och vi vet hur det var med det.

”Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. 

Då var det fullt av mask och luktade illa.”

Jesus ger bröd. Men inte mer än vi behöver. Orden om mannat från 2 Mosebok handlar om rättvis fördelning:

”När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket

 och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde.”

När vi i fastan söker vandra i Jesu fotspår är det för att lära oss detta. Utifrån var i livet vi befinner oss får vi följa Jesus på olika sätt.

”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.”

Han som avstod från allt och antog en tjänares gestalt och gjorde sig ödmjuk och var lydig …

Det var därför Gud upphöjde honom …

En del av oss eller ska vi säga i vissa tider är vi där med Jesus. Vi erfar kors och plåga. Då får vi be att Gud drar oss upp.

Men ibland är vi i behov av att ödmjuka oss, för att andra eller vi själva upphöjt oss. Då får vi följa Jesus på vägen ner.

Den som ödmjukar sig ska bli upphöjd. Eller den som andra har förödmjukat. Den ska Jesus upphöja. Den som hungrar ska mättas. Det är lika sant som att den som redan har ska dela med sig.

Vår kallelse är att följa Jesus från den plats och den position vi befinner oss.

Om vi söker Jesus av hela vårt hjärta kommer han också att ge oss den kraft vi behöver.

Gudrun Sjödén eller Fairtrade?

Jag har läst en krönika på Expressens nätupplaga, signerad Marianne Lindberg De Geer. Hon fläskar verkligen på i sin kritik av Gudrun Sjödén. Och det är klart, i SvD uttrycker sig Gudrun Sjödén på ett häpnadsväckande sätt. Om det stämmer, som SvD skriver, att Gudrun Sjödén tycker

att kvinnor som släpar efter i lön och pension får skylla sig själva.

Det finns olika märkningar. Detta är en
märkning som beskriver butiken, där
rättvisemärkta produkter säljs.

Det jag framför allt vill kommentera är det behov Marianne Lindberg De Geer ser av ett alternativ, för den som vill köpa schyssta kläder. Det alternativet finns.

I en Fair Trade Shop går det att hitta kläder som producerats i andra delar av världen, där den som producerat får en skälig lön. Vi har inte stort utbud av kläder i våra butiker, det erkänner jag. Men om efterfrågan ökar, får vi chansen att öka utbudet.

Rättvisemärkta kläder måste bli nästa steg i Fairtrade-rörelsen. Kaffe, te, bananer – det är produkter som nått ut i dagligvaruhandeln. Men rättvisemärkta kläder är svåra att hitta.

Sök alltså upp en Fair Trade Shop nära Dig och köp ett rättvisemärkt plagg redan denna vecka.

Denna symbol visar att produkten är rättvis.
Andra märkningar kan också förekomma.
dessväörre är inte alla att lita på.