Tomt

Ludde var en oerhört skicklig dribblare.
Nedan finns ett videoklipp.

Ludde är död. I onsdags kväll strax före tio andades han sina sista andetag. Matilda och jag var tillsammans med honom på djursjukhuset i Läckeby, strax norr om Kalmar.

Jag var nästan 43 år när jag för första gången fick ett husdjur. Vi bodde i Sydafrika och vi hade talat om att skaffa hund. Det skulle bli bra för familjens fem barn, som fått lov att flytta ända från Aneby i norra Småland till Bloemfontein i centrala Sydafrika. Luddes ankomst blev bra för hela familjen.

Namnet – kanske ett av de vanligaste hundnamnen – kom naturligt, även om vi hade fler förslag. Han fick en hundkoja av plast att bo i och bodde, liksom andra sydafrikanska hundar, utomhus. Att ha sju mattar/hussar var nog inte optimalt. Det går knappast att beskriva Ludde som en väldresserad hund. Och det var nog inte det smartaste draget att som första hund ha en Jack Russel-terrier. En stor hund i en liten kropp.

Hans långa liv fylldes av ett antal flyttar. Från Sydafrika till Nederländerna 2006. Där bodde han oss goda vänner i fem månader, istället för karantän, som skulle blivit för kostsamt. Vi är tacksamma för den hjälp vi fick. Sedan hämtade vi hem honom till Kalmar, som var hans hemort mellan 2006 och 2013. I januari detta år flyttade han med oss tillbaka till Sydafrika, till Pietermaritzburg i stället för Bloemfontein. När han kom ut från flygplatsen i Johannesburg sprang han direkt fram till en grästuva och borrade ner sin nos i Afrikas tjocka gräs. Hemma! Efter två och halvt år i sitt hemland bar det tillbaka till Sverige och så småningom Uppsala. Som andra fasta punkt har sommarstället norr om Kalmar fungerat.

Det går inte att minnas Ludde utan att tänka på hur han uppskattade en boll. Med åren blev han dock mindre intresserad och orkade inte som förr. Men nedan finns en liten video, som visar hans skicklighet.

Det finns mycket att säga om alla flyttar mellan Sydafrika och Sverige. Om tighta deadlines med många prover, vaccinationer, avmaskningar och ibland nästintill omöjliga logistiska utmaningar. Som en gris i ett hål har hans matte kämpat sig förbi alla hinder. Ludde skulle med.

Vi har undrat om Ludde inte var en katt. Med nio liv. Det första jag minns var att han hoppade ut genom det öppna bilfönstret vid en bilresa – i låg fart – och höll på att bli hängande i kopplet. En tidig morgon, något senare, råkade han trilla ner i en swimmingpool, på den djupa delen och försökte energiskt komma upp. Som av en händelse var jag precis där och kunde lyfta upp honom. Hemma i Kalmar rymde han en gång från Skogsliden 59 och vi sökte överallt. Till slut ringde jag polisen och frågade vad man gör när en hund har kommit bort. De frågade vad det var för ras och meddelade sedan att han satt i arresten. Han hade korsat en del stora vägar innan han hoppat in i en främmande bil, där dörren stod öppen. Polisen hade varit i närheten och tagit hand om honom.

Förra året konstaterades att han hade en tumör i en tå. Veterinären trodde att han kanske bara hade månader kvar att leva, med tanke på sin höga ålder. Men en annan veterinär tittade på röntgenplåten och föreslog en antibiotikakur. Det kunde vara benröta. Vilket det var. Efter några veckor var Ludde frisk och jag minns hur han vid ett tillfälle fick syn på sin matte och rusade runt henne och bilen i cirklar, som en vettvilling.

Någon tid senare fick han köras i ilfart till Ultuna efter att ha smaskat i sig ett fat med råttgift. Efter magpumpning och en B-vitaminkur, var han åter på benen.

Det kanske bara gick åt fem liv till detta. Möjligen hade han fler liv på lager. Men vi såg också hur han fick mer och mer ont i den höft-artros han haft sedan födseln. Han åt medicin sedan 2006 och de sista månaderna hade han visat prov på smärta ganska ofta.

Det var dags nu.

Paradoxalt nog kommer jag förstås att sakna våra rutiner, som ibland var påfrestande. Att året runt bli väckt vid sextiden. Ludde behövde i stort sett bara gå in i vårt sovrum, så kände jag på mig att det var dags att kliva upp. Sedan en längre promenad innan jag gick till jobbet. Och så lunchpromenaden. Kort men välbehövlig. Om inte matte hunnit hem vid femtiden, var det återigen dags för en promenad.

Någon knähund har han aldrig varit. Men gärna har han lagt sig till ro mellan mina ben. Som han gjorde näst sista kvällen. Då han hade så ont att han knappt kunde ligga ner. Men en liten stund fick han vila och somnade nästan till med huvudet på mitt smalben.

Fåglarna sjunger och solen skiner. Det är fint på sommarstället. Men det är tomt. Samtidigt vet jag att han inte har ont och det fyller mig med tillfredsställelse mitt i saknaden.

Context is everything

The school year at the Church of Sweden Institute for Pastoral Education has ended. This week I have plenty of time to prepare for next semester. Some students that enrolled in January will come back in September. We will also receive a large number of new students. The Ministerial class for priests will count between 25 and 30 students. More than we have had since I started in 2015. We are thankful for that!

One of the lecturers I give have the title (in translation):

The exegesis rests in the hermeneutics

This is a quote from Professor Emeritus Kari Syreeni. When I did Biblical Studies we were busy with exegesis. Hermeneutics would come at a later stage. As part of Systematic Theology or even at the Seminary. But in order to understand the Biblical text we must understand that a hermeneutical approach is needed from the beginning.

When I look back at my own ministry I realise that I often preached as if there was a normative theology which is constant through history. After my years in southern Africa I have changed. I find the tension between the common and the particular fruitful. In a document from the Lutheran World Federation: The Bible in the Life of the Lutheran Communion A Study Document on Lutheran Hermeneutics, I read:

Thus, today we allow space for several groups within the church and society to find their options and experiences mirrored in the Bible and the community of faith. Many of these groups have been able to put into writing their hermeneutics, such as feminist theologies with several intersections of race, class and culture, liberation theologies, queer theologies, Dalit theologies and others. We are thus required to take into consideration the relevance and the meaning of a plurality of contextual resonances of the Bible. Yet, this poses other challenge to us. The principle of contextuality implies that what in one context is helpful might be disconcerting or destabilizing in another context (a practice suffered by non-hegemonic groups as long as their particular reading was ignored)”

I am not totally happy with the introduction of the paragraph:

We allow space for several groups …

We and them. Why do we always separate us from them? Having said that, I am happy that it is mentioned that different voices need to be heard. And my own voice is also important.

One of my book shelfs.

I looked in my book shelf and found that I have a number of old collections of sermons. And a few. The old ones are named after that author. The new ones have other titles. Either ‘women preach’ or ‘ecological sermons’. The new ones give account for their perspective. The old ones pretend that they supply the normative perspective.

So, these are some of the thought I will share with one group of students when the second semester, for those who started in January, begins. Before that, however, I will have some vacation.

Rötter, köl och underarbete

Carina, Tina och Annette sjunger slutpsalmen, d v s Sv Ps 17, som
passar bra i Skara: Ge Jesus äran!

Helgen har tillbringats i Västsverige. Dels hos sonen. (Min son sjömannen, som jag bloggade intensivt om för några år sedan, under utbildningstiden. Som nu har blivit min son överstyrmannen.) Dels i Skara på diakon-och prästvigning. Det var två som vigdes till präster: Annette Börjesson och Tina Haettner Blomquist och en som vigdes till diakon: Carina Björklund.

Det som gjorde starkast intryck på mig i Skara skedde före själva vigningsmässan. Vi som skulle medverka (jag representerade Svenska kyrkans utbildningsinstitut) skulle vara på plats i domkyrkans krypta, under högaltaret, klockan 10. Där skedde en enkel information om det praktiska. Sedan bad vi morgonbön och därefter anbefalldes enskild bön. Vi satt i tystnad under en halvtimme. Biskopen, kandidaterna, assistenterna och några till. Så befriande. För mig blev det en påtaglig bild av bönen som de rötter, som gör att trädet kan stå upprätt. Det förstärktes av att vi befann oss i kryptan, under domkyrkan.

Ytterligare en dimension lades sedan till trädmetaforen, när kollekten gick till föreningen Senapskornet, som har som främsta uppgift att stötta

Kwazamokuhle Diaconic Centre

i Sydafrika. Det är det sydöstra stiftet i den lutherska kyrkan, Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA), som där bedriver diakonalt arbete. Tillverkning av korgar, pärlarbeten, oblatbageri, verkstad för liturgiska kläder och mycket annat gott arbete sker på Kwazamokuhle. Det ger arbetstillfällen till framför allt kvinnor. Oblatbageriet drar väldigt mycket ström och därför samlas nu pengar in till solceller.

Om Du vill vara med och stötta projektet finns ett swishnummer:

123 105 32 22

Märk gåvan: solceller.

På detta sätt kan vi vara med och bidra till att en annan kyrka, som vi har en långvarig kyrkorelation med, får växa. Bidra till att människor får växa. Senapskornet – det minsta av alla frön, säger Jesus. Ja, det går att läsa mer om vad Jesus säger enligt Markus 4:30-32

Vad skall vi likna Guds rike vid? Vad skall vi använda för bild? Det är som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.

Den lutherska kyrkan i södra Afrika är en av våra äldsta kyrkorelationer. Och även om det är just Skara stift som har en vänstiftsrelation med det sydöstra stiftet, där Kwazamokuhle ligger, så är relationen med hela ELCSA en angelägenhet för hela Svenska kyrkan. Ett sätt att gestalta denna relation, som startade 1876, är att vara med och stötta solcellsanläggningen i oblatbageriet.

Solen njöt jag också av hos sonen, i lördags, när det var dags för underhållsarbete på den båt, som är sonens bostad. Så viktigt det är med underhållsarbete. Blir inte underarbetet rätt, så kommer färgen att flagna och fukt tränga sig in. Vi skrapade och putsade.

Min förhoppning och tro är att vi också, vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut, fått vara med och bidra till att de som denna och nästa helg vigs till tjänst i Svenska kyrkan, samt de andra som utbildas för andra tjänster i vår kyrka, får ett bra underarbete, att bygga vidare på.

Det är på samma sätt som det var med förberedelsen inför förmiddagens vigningsmässa. För att fortsätta det nautiska bildspråket kan vi beskriva bönen som kyrkans köl. När kölen är djup och stadig, kan kyrkan sätta många segel, så att andens vind kan blåsa kyrkan i rätt riktning.

Med andra ord är jag glad för en helg som innehållit både bön och arbete. Som det heter på latin:

Ora et labora.

Mitt och periferi

Den stora delen av monumentet har en springa, genom vilken solen kan
lysa på den lilla stenen, som är en kvarsten.

Vem/vilka befinner sig i mitten? Och vem/vilka befinner sig i periferin eller i marginalen? Frågan väcks i mig, när jag är på besök i Höör i Skåne. Där finns ett monument, som heter

Mittelen

Jag förstår det som att ordet betyder ’mitten’ på skånska. Konstnären heter Lars Ekholm. Det går att läsa mer om detta konstverk på wikipedia.

Kl 13 den 4 oktober lyser solen in genom en del av konstverket och når den andra delens, kvarnstenens, mitt. Detta datum är valt, eftersom järnvägen kom till Höör den 4 oktober 1858.

Nåväl, även jag kom med järnväg – i morse. Svenska kyrkansutbildningsinstitut har avdelningsdagar på stiftsgården Åkersberg. Halva personalstyrkan finns ju i Lund, så vi turas om att åka. I höst blir det i närheten av Uppsala.

Längst bort till vänster om det vita huset i högerkanten finns monumentet.

När jag gick till konstverket – Mittelen – och läste på en informationsskylt, framgick det att denna geografiska tyngdpunkt vill utmana den ekonomiska tyngdpunkten i Skåne, som väl snarast finns i Malmö. Det inspirerar mig. All form av utmaning när det gäller makt och centrum gillar jag.

Därför uppskattar jag Kyrkornas Världsråds missionsdokument

Tillsammans för livet.

Där talas det om mission från marginalen. Vi som bor i Västeuropa – kristenhetens gamla centrum – har självklart oerhört mycket att lära av våra kristna syskon på södra halvklotet, som idag är kristenhetens centrum, åtminstone vad gäller antal kristna.

Våra folkvalda, som kan tyckas finns i centrum, har naturligtvis all anledning att lära av de människor som valt dem. Som i lika stor utsträckning befinner sig i mitten.

På detta sätt kan varje människa – eller annan skapad varelse – anses vara i mitten. Vilket får mig att tänka:

- Blir det inte bäst om jag alltid försöker sätta den andra i centrum. I tro och tillit att den andra vill mitt bästa. Så mycket trivsammare än om varje människa i första hand ser sig själv som den mittpunkt kring vilken allt och alla ska cirkla.

Men då krävs naturligtvis tillit och förtroende. Den som blir utsatt för andras maktmissbruk och övergrepp kan inte och ska inte tänka så. Vad jag talar om är situationer där det råder jämlikhet/jämställdhet eller där jämlikhet/jämställdhet finns inom räckhåll.

Då tror jag ljuset bryter fram och når oss. Inte bara klockan 13 den 4 oktober.

Mor

För 19 år sedan gick min mor ur tiden. 1 juni är därmed en dag när jag minns och saknar. Tillsammans med mina syskon och våra familjer och många andra. Jag kunde förstås skriva en mycket lång bloggpost om mor. Men det ska jag inte göra. Det blir några foton och ytterligare ett perspektiv.

När jag skriver mina bloggposter brukar jag ofta googla personer och sammanhang. Så även denna gång. Det är inte så lätt att få några träffar. Den som kommer fram hela tiden är Marie Göranzon, som på inte sätt är släkt med oss.

Friluftsliv + mor = sant!

Men när jag så googlar på min mors flicknamn, Ann-Mari Rune, kommer det några notiser i en e-bok om scout- och lägerliv. Såklart! Mor var scout och hon var en underbar guide för oss barn (och många andra barn och ungdomar) när det gällde glädje, tacksamhet och ansvar i förhållande till djur och natur. Boken heter

Naturliga medborgare

och är skriven av Björn Lundberg. Utgivningsår 2018. Arkiv förlag. Mor finns i plats- och namnregistret. Med två hänvisningar. Ett omnämnande lyder såhär:

Genom att resa tält, uppföra lägerkök och latriner skapade flickscouterna ett eget hem i naturen. Att bygga framhölls som en viktig ingrediens i lägerlivet. Inför flickscouternas förbundsläger sommaren 1949 uppmanade lägerkommitténs sekreterare Ann-Mari Rune deltagarna att ”bygga av hjärtans lust, spisar och lägerarbeten, resa tält och laga mat”.

Så överraskande – men inte förvånande – att mors namn och minne finns kvar och gör avtryck även nu. Även utanför familjekretsen. En stark människa. Som var en djupt engagerad ledare i scoutrörelsen och en av Svenska kyrkans första ungdomssekreterare på stiftsnivå med tjänst både i Karlstad och Stockholms stift.

Låt mig dela några foton, som jag hittade i mitt fotoalbum. Några av dem har definitivt med friluftsliv att göra.

Bilden är tagen på Ultevisheden ovanför Saltoluokta längs kungsleden.

Här hugger mor ved utanför prästkåtan i Saltoluokta, där
vi bodde reltivt ofta under kyrkhelger vår och höst.

Mor tog studenten i Karlstad i början av 40-talet.