Heliga Birgitta och min fru

På söndag kommer min fru och jag att medverka vid högmässan i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. Det är en kyrka som följt med oss genom livet. I synnerhet gäller detta hustrun. Hon döptes 1960 i Kapellgården som fungerade som gudstjänstrum fram till S:ta Birgitta kyrkas invigning 1975. Hennes mor, svärmodren, var söndagsskollärare och kyrkvärd. Svärfadren var ordförande för småkyrkostiftelsen. Svägerskan och hustrun var aktiva i alla möjliga sammanhang. Inte konstigt att vi valde att gifta oss där 1984.

I år fyller S:ta Birgitta kyrka 50 år. Därför har församlingen bjudit in ett antal tidigare präster att predika vid högmässorna. På webbplatsen går det att hitta några av oss. Det är tätt med namnet Anders. Anders Alberius, Anders Göranzon, Anders Johansson. Dessutom har tidigare biskopen i Växjö stift, Anders Wejryd, predikat en söndag. Och hela firandet började med Anders Arborelius. Katolska kyrkans biskop i Sverige har ju inte arbetat i S:ta Birgitta kyrkan. Han var där för att tala om Heliga Birgitta. 

När frågan ställdes till mig ville vi att även hustrun skulle få en inbjudan. Jag har visserligen varit präst i församlingen men hustrun har vuxit upp i församlingen och dessutom varit anställd som församlingspedagog. Synpunkten togs väl emot och på söndag kommer vi båda att medverka. Hustrun ska prata vid kyrkkaffet om ”sitt Birgitta” och min uppgift blir att predika. 

På webbplatsen – där alla olika arrangemang beskrivs – är det två kvinnonamn: hustruns och Heliga Birgittas. Det säger en del om hustrun!

Svärmodren

För en och halv månad sedan, närmare bestämt den 18 juni, gick svärmodren ur tiden. Så nu är både hustrun och jag föräldralösa. Jag skrev några rader om svärmodren och dessa rader publicerades i Barometern, lokaltidning i Kalmar, samma dag som dödsannonsen. Jag tänkte dela denna text även på min blogg. Vi har nu haft både begravningsgudstjänst och urnan har satts ner i samma grav som svärfadren vilar i.

Först vill jag dock klippa in några rader ur ett kondoleansbrev som kom från Svenska kyrkans internationella avdelning. Det är underskrivet av Erik Lysén, som är internationell chef:

Svenska kyrkan tackar Gud för allt vad Valborg har fått betyda för missionärsbarn på svenska skolan Mnene i Zimbabwe och för den missionsgärning hon fick utföra där.

Det är i år 150 år sedan Svenska kyrkans mission grundades. Vi blev glada att en av otaliga missionärer som sänts ut under denna långa period, uppmärksammas vid sin död.

Här följer den text jag skrev:

Valborg Svensson (f. Florin) in memoriam

Valborg Svensson föddes 1929 som nummer fyra i en syskonskara på sex barn. Föräldrarna drev ett jordbruk i närheten av Axamo utanför Jönköping. Pappa Bernard var kyrkvärd. När Valborg endast var några dagar gammal och låg med sin mamma på Jönköpings BB ville sjukhusprästen att mamma Anna-Lisa skulle låta honom döpa den nyfödda redan på sjukhuset. Det hade invigts ett särskilt doprum och det såg ut att bli så att det endast användes av ensamstående mödrar. Kyrkvärdsmor fick föregå med gott exempel och visa att barn till vilka mödrar som helst kunde döpas i denna lokal. Redan tidigt fick Valborg alltså bli en förebild för andra.

Hon växte upp i ett öppet och generöst hem. Under kriget togs flyktingar emot och det fanns alltid mat för den som behövde. Hemmets atmosfär präglades av medmänsklighet och rättspatos. Det var därför inte så konstigt att Valborg, som nyutexaminerad lärare funderade på att bli missionär. Hon lyssnade till självaste missionsdirektorn, som var ute för att rekrytera villiga medarbetare och när han uttryckte sin besvikelse över att inte hitta någon att skicka ut, så sa hon: ”Men du frågade aldrig mig.” Missionsdirektorn fick rekrytera Valborg och det blev tre rika år i Rhodesia (dagens Zimbabwe) på missionsstationen Mnene. De som levt nära Valborg har fått del av en mängd berättelser från denna tid. Valborgs uppgift var att undervisa de svenska missionärernas barn men det hindrade inte att hon också tog del i missionens övriga arbete.

När kontraktet var slut efter tre år och hon var tillbaka i Sverige mötte hon sin livskamrat, Åke, vid en återträff på S:t Sigfrids folkhögskola, där båda gått. Möjligen hade hon önskat få åka tillbaka till Afrika men att hon träffade Åke innebar att hon inte återgick till missionärstjänst utan snart därefter ingick äktenskap. Paret fick två barn. Valborg fortsatte så snart som möjligt efter barnafödandet att vara lärare och hon var det till sin pension. Då hade hon också vidareutbildat sig till lärare i svenska som främmande språk.

Under alla år har Valborg varit engagerad i Svenska kyrkan, exempelvis som kyrkvärd. Det var en självklarhet för båda makarna att varje helgdag delta i högmässan, något Valborg fortsatte med sedan hon blev änka 2019. Det gjorde hon också så sent som två dagar innan hon dog. Då sjöng hon med klar stämma med i slutpsalmen: ”Jag vet en port som öppen står.”

Valborg blev 95 år. Döttrarna Anna och Kristina, två svärsöner, fem barnbarn med familjer, inklusive tre barnbarnsbarn, minns henne med värme och tacksamhet.

Mina mödrar

Det är stort att ha fått glädjen att ha flera mödrar. Idag vill jag skriva extra mycket om Gertrud men jag börjar med min egen mor.

Mor dog 1 juni 1999. Det är snart 25 år sedan. Jag var då 38 år. I stort sett lika gammal som hon var när jag föddes. Jag är tacksam för de 38 åren. Hon gick ur tiden för tidigt men en tröst har alltid varit att hon själv inte fruktade döden. Hon var fylld av förnöjsamhet över sitt liv och det har alltid varit betydelsefullt att veta.

Några andra mödrar har jag också varit privilegierad att ha haft. Eftersom jag vid mitt dop fick fyra faddrar hade jag två gudmödrar. Ulla-Britt dog för många år sedan men Maj-Britt dog i fjol. Hon var en härlig person men också en av mina viktigaste förebedjare. Det blev tomt även efter Maj-Britt.

När mor hade gått ur tiden dröjde det inte så många år förrän far träffade Gertrud. De gifte sig och när vi bodde i Sydafrika 2002–2006 kom de på besök. När jag skulle presentera Gertrud sa jag:

- Det här är min fars fru.

Då svarade människorna.

- Jaså, din mamma.

- Nej, min mamma dog 1999. Det här är min fars hustru.

- Jaså, din mamma.

Afrikanerna gav sig inte. Självklart var hon min mamma också. Vi skojade om detta och jag skickade ett bibelord till Gertrud:

Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till? (Joh 3:4).

Då skickade Gertrud ett bibelord tillbaka:

Du är min son, jag har fött dig i dag (Ps 2:7).

Vi hade roligt. Det betydde också mycket att Gertrud hade varit så engagerad i Svenska kyrkans Mission (SKM), som sände ut oss till Sydafrika. Årsboken för 1974 gavs ut när SKM fyllde 100 år. (I år är det 150 år sedan SKM grundades.) När jag läser i den ser jag att Gertrud var vice ordförande i stiftsmissionsrådet för Luleå stift. Dessutom var hon ledamot av styrelsen för Svenska kvinnors missionsförening. Jag vet att hon reste en del i världen och var internationellt engagerad.

Sedan far dog 2012 har vi bara haft sporadisk kontakt. (Vi reste då till Sydafrika för andra gången och var där 2,5 år). Och nu i veckan gick Gertrud ur tiden. Jag minns henne med glädje och tacksamhet.

Nu har jag bara en mor kvar och det är min svärmor. Valborg bor på ett äldreboende och jag hade förmånen att få besöka henne igår, när jag som hastigast var i Kalmar. Vi fick sitta ner och prata en stund. För mig var det fint att få känna att jag fortfarande har henne i livet.

Min son sjömannen 24

Det är drygt tio år sedan jag skrev min senaste bloggpost om yngste sonen, som jag kallar för ”min son sjömannen”. Sedan han började på sjöbefälsutbildning i Göteborg hösten 2010 har det gått 13 år. Han har tagit examen och arbetat som matros, tredjestyrman, andrestyrman och nu är han överstyrman på ett svenskflaggat tankfartyg som heter Nimbus. Rederiet heter Sirius Shipping och är ett familjeföretag från Donsö på västkusten.

Ganska länge har jag närt en dröm att få åka med på fartyget och nu öppnade sig en möjlighet. Det blev inte helt och hållet som vi tänkt men jag är mycket tacksam för att jag fick vara med om det jag faktiskt fick vara med om.

Det började igår, söndagen den 9 juli 2023, med att Nimbus ankrade utanför Mörbylånga, ganska mitt i Kalmar sund. Hustrun skjutsade mig glatt till Mörbylånga. Med i bilen var även svärmodren och äldste sonen. I Mörbylånga väntade svägerskan, även kallad mostret och hennes man, min svåger. Samt förstås deras jaktlabrador Hugo. Vi var många som ville träffa sjömannen.

Ungefär vid fyratiden på eftermiddagen kom så en liten motorbåt åkande från Nimbus. I den fanns en matros och sonen. I den klev jag i och åkte glad i hågen ut mot det väntande skeppet. Väl framme hissades vi upp av en av fartygets kranar och jäms med relingen fick vi kliva av. Nu började äventyret.

På väg med matrosen Joe
och yngste sonen Johannes.

Så närmade vi oss skeppet och behövde
alltså hissas upp.

Rejäla doningar som kan lyfta ombord
en båt med tre fullvuxna män i.

Anledningen till att fartyget låg för ankar var att det inte fick komma in till Kalmar hamn förrän tidigt måndag morgon. Ett annat skepp skulle lossa sin last före och det skulle ta hela natten. Så vi fick vackert vänta.

Det gjorde inte något, för sonen hade bett mig ta med nattvardsutrustning, så att jag kunde fira mässa med delar av besättningen. Det handlade om de sju filippinska besättningsmedlemmarna. De ligger ute fyra eller i vissa fall sex månader. Alla är kristna och ville gärna få ta emot nattvarden. Då passade det bra att fartyget låg för ankar och att det var söndag. Så passande också att evangelietexten på Apostladagen detta år innehåller följande avsnitt (som jag kortar en hel del):

Jesus drog sig undan mot sjön tillsammans med sina lärjungar. /… /Han sade åt sina lärjungar att ha en båt till reds … (Mark 3:7,9).

Nu fick jag alltså, precis som Jesus, predika på en båt. Det blev en djupt meningsfull gudstjänst då vi bad för deras familjer och framför allt för en av besättningsmedlemmarnas äldre släkting, som precis gått ur tiden.

Vi blev sammanlagt nio personer som firade mässa
på kommandobryggan.

Under kvällen satt jag på bryggan med min son och fick även stora delar av båten förevisad. Framåt elva på kvällen kunde jag krypa till kojs.

Vid frukosten runt halv åtta fick kapten veta att lotsen skulle hämtas upp något tidigare än avtalat. Så nu blev det bråttom att slänga i sig frukosten och gå upp till bryggan och sätta igång. Äntligen började vi åka mot Kalmar hamn. Det är ingen lång sträcka, så redan 08.19 körde lotsbåten intill och över klev lotsen, beledsagad av sonen. Därefter skedde samråd mellan skepparn, d v s kapten, och lotsen om hur de bäst skulle lägga till. Kapten önskade lägga sig med babords sida mot kaj, eftersom de sedan skulle åka norrut. Och så fick det bli.

På väg mot Kalmar hamn.

Lotsen på väg att kliva ombord.

Bogserbåten kör upp för att så småningom 
hjälpa till.

Kapten står vid en position nära babords sida,
för att kunna se kajen, så att han lägger till exakt 
i rätt position.

Här ligger så båten vid kaj, på väg att förtöjas.

Nimbus är 119 meter lång och i tankarna fanns då 8 000 kubikmeter bensin och dieselolja. Det är alltså 8 miljoner liter. Det är såklart ett stort ansvar att lägga den båten vid kaj. Men kaptenen på Nimbus är erfaren och med hjälp av bogserbåt och lots gick det smidigt.

När så båten var förtöjd vidtog sonens ansvar. Först en massa pappersexercis med en representant från hamnen och sedan provtagning på lasten. Under tiden öppnades ventiler och skruvades på slangar för att vid klartecken från sonen börja lossa lasten. Det skedde ganska exakt 10.00 och beräknades ta åtminstone tio timmar. Så lärorikt att få se hur noga det är med all säkerhet och att ballasttankarna måste fyllas på i samma takt som lasten lossas. Olika filter och system gör så att så lite organiskt material som möjligt ska följa med i ballasttankarna. Det kanske inte gör så mycket om fartyget seglar i Östersjön men går fartyget på längre rutter finns det risk att invasiva arter kommer med av misstag. Överhuvudtaget är säkerheten rigorös.

Tanken var sedan att jag skulle följa med till Nynäshamn, som är Nimbus nästa destination men på grund av olika omständigheter skulle de inte kunna gå in i hamnen tidigt på tisdag morgon som planerat utan behöva ankra även där och då skulle min tisdagsplanering spricka. Därför passade det bra att jag gick i land runt fyra idag, när ändå hustrun och äldste sonen skulle komma ombord och fika. På detta sätt fick jag ett dygn på båten och en liten sträcka som vi faktiskt färdades i Kalmar sund. Men jag fick också se hur sonen har det på sin arbetsplats. Och så kunde jag ju göra några sjömän glada genom att fira mässa med dem.

Det känns bra att sonen finns ombord och tillsammans med resten av besättningen arbetar på ett ansvarfullt sätt, så länge vårt samhälle och vår värld är beroende även av dessa drivmedel. Helst skulle vi ju slippa allt fossilt bränsle. På olika sätt får vi arbeta för det.

Det har varit ett mycket spännande dygn. Jag har fått en liten inblick i en värld som jag hört min son berätta om men som jag nu har en tydligare bild av. Jag hoppas det kommer fler tillfällen för mig att åka med.

Hej då, Nimbus. Hoppas vi ses snart igen!

Det sista mästerverket

Nu har jag läst ut en bok som jag köpte i somras. Jag känner författaren. Magnus Johansson bor i Kalmar och jag var exempelvis bjuden på hans bröllop. Men det berodde mest på att jag också känner hans fru.

Boken Det sista mästerverket är faktiskt en bladvändare. Den har en struktur som håller intresset vid liv genom alla de 290 sidorna. Baksidestexten antyder att det finns både en nutid och en dåtid i boken. Läsaren får veta att en ung arbetare med nazistiska sympatier på 1930-talet börjar tvivla på ideologin. Det berättas också om en hyllad författare som långt senare får ett telefonsamtal från sitt förflutna. Romanen handlar om

... ett våldsdrabbat fyrtiotal och en oresonlig samtid. Men det är också en berättelse om vänskapens kraft, om att det aldrig är för sent att försonas.

När jag läste den uppfattar jag den som ett inlägg i vår tids brottning med främlingsfientlighet, hot och hat. Det välkomnar jag. Samtidigt visar den att det inte är enkelt att bryta sig ur destruktiva sammanhang. Men att det går. Boken blundar inte för att det har sitt pris.

Boken är utgiven på Ekström Garay som är en ny bekantskap för mig. Jag hoppas att Magnus skriver fler romaner.

Kontexten är allt

När jag undervisade vid University of KwaZulu-Natal i Sydafrika sa mina kollegor ofta:

Context is everything

Det var en utav utgångspunkterna när vi bedrev teologiskt arbete. Visst finns det vissa övergripande trossatser som står sig genom alla tider men stora delar av teologin formas i en viss kontext och måste förstås i en viss kontext. Därför är det också både möjligt och rimligt att delar av teologin förändras. (Vilket inte betyder att all förändring är av godo).

Idag insåg jag att kontexten definitivt ändrat sig och att kyrkans praxis behöver följa med. Jag har varit på en mycket spännande konferens i Karlstad med temat

Kyrka och skola möts

Det är inget nytt att så sker men det sätt på vilket kyrka och skola möts förändras. Låt mig ta ett exempel.

När jag var ny präst kom skolan i Bastuträsk till adventssamling och skolavslutning i kyrkan i Bastuträsk. Jag var församlingens präst och jag utformade dessa samlingar som gudstjänster. För mig var det självklart att vi skulle be, sjunga psalmer och att jag skulle dela välsignelsen med elever, lärare, övrig personal och föräldrar. Och jag tror att det också var självklart för dem.

När jag flyttade till Aneby var det i stort sett likadant. Men under de år jag var i Kalmar hade det svängt. Varje år blev det en debatt i tidningarna och vi förde samtal med rektorer. Min uppfattning då var den att jag som präst åtminstone borde få önska barnen och de andra Guds välsignelse. Vid samtal med rektorer brukade vi komma överens men spänningen låg alltid i luften.

När vi samlades i Karlstad idag var ingången en helt annan. Kyrka och skola möts inte i första hand kring skolavslutningarna. För det första finns ju kyrkan på skolan hela tiden. Många elever är kristna, det finns kristna lärare eller övrig personal som hör till något kristet samfund. När de finns där, så finns kyrkan där.

Om jag som präst kommer dit, så ändras inte detta. Däremot kan jag som präst ha en annan roll. Eller om det är en församlingsbo, som tar ett ideellt ansvar. Eller om det är en församlingspedagog eller annan anställd.

Konferensen handlade om hur vi som kyrka kan vara en resurs i skolan för att bidra till elevers existentiella hälsa. Först fick vi lyssna till två personer från Karlstads kommun. Anna Carlsson är avdelningschef för Karlstads kommuns centrala elevhälsa och Anna Engström är skolöverläkare. En sak jag särskilt fäst mig vid var de två begreppen

Riskfaktorer

Skyddsfaktorer

De elever som har många skyddsfaktorer klarar bättre av att möta riskfaktorerna. En elev som har stora utmaningar kan må förhållandevis bra, om den eleven får hjälp och stöd. Den viktigaste skyddsfaktorn mot psykisk ohälsa är att klara sin grundskola med godkända (eller nästan godkända) betyg.

Här kan kyrkan finnas med. Det berättade Marina Andersson, som är skolpastor i Gränna och Tranås. Och det berättade även Torgny Wirén, som är skolpräst i Jönköping. Och i den uppgiften behöver inte pastorn/prästen vara fixerad vid att tala om Jesus eller uttala välsignelsen.

Torgny berättade att hans erfarenhet varit att han tappar kontakten med en stor grupp av eleverna om han nämner vissa ord. T ex Gud, Jesus, Bibeln, kyrkan, kristendomen. (Nu tror jag i och för sig att han talar mycket om detta och även nämner de orden men kanske framför allt när eleverna frågar efter det). Marina uttryckte sig såhär:

Jag behöver inte prata om Jesus men jag behöver prata om det som är viktigt för Jesus.

Det var befriande att höra detta. Kontexten förändras. Torgny startade sin framställning i historien och sa att kyrkan alltid gjort det som behövts. Så bidrog klostren med härbärgen, mat till fattiga, utbildning, rådgivning till bönder och mycket annat. Sjukvård inte att förglömma. Under senare tid var det kyrkan som startade skolorna i Sverige och även universiteten har ju vuxit fram i kyrkan. Sedan har samhället tagit över stora delar av vård, omsorg och skola.

Så frågan är: vad behövs idag? Och svaret på den frågan var exempelvis närvaro av både församlingsanställda och frivilliga.

Samtidigt handlade eftermiddagen om att kyrkan också specifikt kan bidra med sin kompetens. Därför är Bibeläventyret så viktigt. Eller kyrkopedagogiken. Bibeln i skolan är ett annat exempel liksom Barnensbästa Bibel. Det är möjligt och faktiskt önskvärt att kristna bidrar med kunskap om Bibeln och den kristna tron till skolan. Det går mycket bra att göra inom läroplanens begränsningar.

Det var en uppskattade konferensdag. När jag hörde deltagare kommentera var den viktigaste kommentaren att det hade behövts mer tid. Och det är ju ett gott betyg.

Ester Blenda Nordström

Idag har vi varit på en synnerligen intressant och tankeväckande utställning. Den äger rum på Kalmar slott och handlar om journalisten Ester Blenda Nordström. Jag ska villigt erkänna att jag inte hade hört talas om henne förrän Fatima Bremmer sommarpratade om henne 2018. Att jag inte kände till henne beror förstås på mig själv. Jag kunde gott ha forskat lite djupare i historien med perspektiv på hur kvinnors betydelse glömts bort eller osynliggjorts. För så är det. Låt mig ta två exempel.

Ester Blenda gjorde ett ”under cover”-reportage om hur det var att vara piga på 1910-talet. Sedan 1970-talet kallas detta för att ”wallraffa” eftersom en man (Sic!), Hans-Günter Wallraff, gjorde samma sak just på 1970-talet. Det är ju verkligen inte hans fel men företeelsen borde kallas att ”blendra” eller något annat med anknytning till Ester Blenda. Åtminstone på svenska.

Mitt andra exempel handlar om hennes barnböcker. Boken “En rackarunge” handlar om en busig flicka, Ann-Mari. Det är ofrånkomligen så att denna gestalt har inspirerat Astrid Lindgren på flera sätt. Det har uppenbarligen även Astrid Lindgren sagt.

Ester Blenda Nordström var en föregångsmänniska. Utställningen var oerhört intressant och guiden var bra. Med på slottet var hustrun, hennes syster (min svägerska) och svärmodren. Svärmodren än 93 år och det var bra att guiden talade högt och tydligt. Dessutom var guiden påläst och kunde fånga ett auditorium. Efter utställningen bjöds vi på lunch av nämnda svärmoder. Gott!

Det fanns en stor världskarta med alla de platser inprickade, som Ester Blenda besökt. Det fanns dock ingen markering i Afrika. Just därför var det spännande att ha med svärmodren, som åkte ångbåt ner till Kapstaden i början av 1950-talet, tåg upp till Bulawayo och sedan vidare på annat sätt till missionsstationen Mnene, där hon arbetade i tre år. Det finns många starka kvinnor i historien som kombinerat äventyrslust med önskan att göra en insats för mänskligheten. Svärmodren var lärare. Ester Blenda journalist.

Det var ett starkt drag i utställningen. Ester Blendas vilja att berätta om marginaliserade människor. Inte bara pigornas utan även samernas situation beskrev hon, även om just reportaget om samer utnyttjades av dåtidens rasbiologer.

Ester Blenda var en överklasskvinna som rörde sig bland den tidens elit. En tragisk del var hennes alkoholism. Tänk om hon hade fått växa upp i en tillåtande miljö, där hon som flicka fick utforska världen på samma sätt som jämnåriga pojkar. Nu skickades hon som tonåring till sin farbror prosten, som skulle uppfostra henne. Vilken befrielse att hon inte vek ner sig utan fångade loppor, som hon la i prostens säng. Bra där!

När hon skulle göra en reportageresa till Kamtjatka var ett skenäktenskap nödvändigt för att hon skulle få följa med. Under alla år var hon också tvungen att hemlighålla sin kärleksrelation till Carin Waern Frisell, som var hennes stora kärlek.

I utställningen är det hennes stora livsaptit och utforskarglädje som träder fram. Det är svårt att inte bli oerhört imponerad av hennes driv. Jag hoppas att de som växer upp idag får läsa om henne i skolan och att hennes bidrag till vårt samhälle ges en rättmätig plats.

En bok om Kalmar FF

Eftersom en av mina tidigare konfirmander, Marcus Karlström ifrån Kalmar, har skrivit en bok, kände jag mig föranledd att införskaffa densamma. Sagt och gjort. Jag tog kontakt med Marcus på Twitter och några dagar senare ramlade den in i mitt brevinkast.

Fotboll är inte min expertis. Därför kan jag inte bedöma huruvida Marcus har koll på det han skriver om. Men eftersom han skriver texter på en webbplats som heter SvenskaFans.com och dessutom har en pod med sina två bröder, Christoffer och Andreas, inser jag att hans kunskaper förmodligen är betydande.

Det jag dock kan skriva om är hur Marcus har haft energi att förverkliga en dröm. Han skriver i boken att han ville bli sportjournalist men att han inte kom in på journalistutbildningen. Istället börjar han skriva krönikor på SvenskaFans.com och får den vägen tillträde till pressläktaren. Smart. Jag är imponerad.

När jag var präst i Birgittakyrkan i Kalmar blev Marcus, efter konfirmationen, en av ledarna i konfirmandarbetet. Vi hade, som många andra församlingar i Svenska kyrkan, många ledare. Marcus minns jag som en positiv och kreativ person. Jag tror och hoppas att en del av de ledaregenskaper han utvecklade de åren har varit till nytta i hans nuvarande arbete som lärare. Och kanske även på hans väg till att etablera sig som autodidakt sportjournalist.

Boken består av en inledande del där han skriver om sin väg till krönikör. Den andra delen är ett antal krönikor, som redan publicerats. Det jag kan relatera till är något som han skriver om hur otäckt den kan vara för små barn när det tänds bengaler på ståplatsläktaren, Jag har inte varit med om det men jag tog med mig mina söner på match för många år sedan. Det var på Fredriksskans och Kalmar FF mötte Djurgården. Efter två minuter blev en Djurgårdsspelare utvisad. Den stämning som då uppstod upplevde jag – med två barn hos mig – som olustig.

Min enda riktiga erfarenhet av att dras med var när Kalmar FF tog silver 2007. Vi var tre präster som då ledde hejaramsor. Anders Johansson, Allan Willny och jag. Jag har bloggat om det förut. Länken är här. Några fler matcher har det blivit och även korta bloggposter. 2009 och 2011. Helt klart har jag en lång bit kvar till Marcus nivå. Boken går att köpa på Bokus eller på Marcus egen webbplats. För den som är intresserad av allsvensk fotboll är den säkerligen intressant att läsa.

Sedan går det förstås att läsa på SvenskaFans.com eller lyssna på podden Röda Bröder.

Båt 1

Dansgruppen framför missionsbåten Shalom.

I onsdags var vi inne i Kalmar och tog oss till hamnen. Där hade missionsbåten Shalom lagt till. I 40 år har denna båt funnits och den ingår i ett större nätverk av missionsbåtar i världen. En annan av dessa missionsbåtar heter Elida.

Det främsta skälet till att vi var där var att träffa två gudbarn. Michelle seglar med sin mamma Sonja och även sin lillebror Paul på båten en vecka och de ingår i dansgruppen. Det var det vi ville uppleva på kajen i Kalmar.

Vid sjutiden, när de skulle börja, regnade det fortfarande men så upphörde regnet och innan kvällen var över sprack molntäcket upp och det blev en riktigt fin kväll. Vi uppskattade dansnumren varmt och även sången och de vittnesbörd som delades av båtens besättning.

Michelle dansar.

När jag var tonåring deltog jag tre år i verksamhet som liknade denna. Dels två år i Piteå Sommarkyrka och sedan ett år i Ölands sommarkyrka. Under ledning av något äldre ungdomar fanns vi på campingplatser och gågator och sjöng och berättade om vår tro på Jesus. Det var en god träning. Inte minst i frimodighet. Jag minns första gången jag som sextonåring skulle tala aningen längre vid en gudstjänst på marknaden i Öjebyn i Piteå. Hur nervös jag var och hur de andra ungdomarna peppade mig att våga.

När jag kommit hem i onsdags bläddrade jag i den tidning som delades ut: På Kryss med Shalom. Där såg jag att dansgruppen på Shalom, som leds av Ulrika Ekström och Matilda Bergemo, samarbetar med en kristen folkhögskola i Sydafrika. I Bloemfontein, där vi bott i fyra år. Vilket sammanträffande.

Missionsbåten driver också en bibelskola. Där finns ju också en tydlig koppling till mitt nuvarande arbete som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet.

Bibelsällskapet - del 8: på resande fot igen

Stundtals är jag som generalsekreterare ute och besöker olika platser i Sverige. Eftersom jag fortfarande är ny har jag inte riktigt hittat rätt nivå. Någon inbjudan har jag tackat nej till, om det inte passat rent tidsmässigt. Men eftersom vi annonserat på olika sätt och sagt att jag gärna kommer ut på besök, känns det viktigt att åka så mycket som möjligt. Jag har skrivit om detta i en tidigare bloggpost. Även andra medarbetare på Bibelsällskapet är ute och gör besök i församlingar och olika kyrkliga sammanhang.

För en vecka sedan reste jag ut på en liten turné. Jag tog eftermiddagståget till Jönköping, där jag skulle medverka på kyrksöndag i Råslätt. Råslätts kyrka hör till Svenska kyrkan i Jönköping, som är en enda församling. Jag känner kyrkoherden, Ann Aldén och även prästen i Råslätt, Fredrik Hollertz. Denna söndag var det en gemensam mässa i Råslätts kyrka även för Ljungarums kyrka och Gräshagskyrkan.

Den Syrisk Ortodoxa församlingen i Jönköping
firar sin mässa i Råslätts kyrka.

Vi kom tidigt till kyrkan på söndag morgon och då höll den Syrisk Ortodoxa församlingen fortfarande på med sin gudstjänst. Kyrkan var fylld av människor. Rökelse och sång. Eftersom även den ortodoxa kristenheten är representerad i Svenska Bibelsällskapets huvudmannaråd, insåg jag att jag måste dela ut lite traktater till gudstjänstbesökarna. Jag hade dels en bok till barnen, dels en liten folder, som heter ”Hitta rätt i Bibeln” till de vuxna. Det var uppskattat.

När den ortodoxa gudstjänsten var klar var det dags för kyrkvaktmästarna att snabbt göra i ordning för Svenska kyrkans gudstjänst. Även nu blev kyrkan välfylld. Ingen rökelse men sång av en barnkör. En härlig mässa. Jag höll ett kort beredelseord och var även med och delade ut nattvard. I ett filmklipp som församlingen lagt ut på sin Facebooksida sjunger vi en lovsång från Zimbabwe. Lyssna till slutet, så kan Du höra mig ”illililla”. Här kommer länken.

Råslätts församlingsgemenskap har egen
anslagstavla i Råslätts kyrka,

Efter mässan var det kyrklunch och sedan ledde jag en samling för de vuxna medan barnen hade ett annat program. När vi skulle gå hem kom representanter för Råslätts församlingsgemenskap. Församlingen är ekumenisk men knuten till Svenska Alliansmissionen och Evangeliska Frikyrkan samt samarbetar med OM Sverige.

På väg från kyrkan frågade jag varför inte den ortodoxa församlingen använt ikonostasen, som stod i sakristian. Då fick jag svaret att den används av den Grekisk Ortodoxa församlingen, som firar sin liturgi på lördagarna.

Denna ikonostas används av den Grekisk Ortodoxa
församlingen. De firar sin liturgi på arabiska
eftersom de kommer från Irak.

Fredrik visar dopgraven i sin nuvarande form.

Vilket spännande kyrkorum, som kan härbärgera alla dessa församlingar. (Och alla står bakom Svenska Bibelsällskapet.) Det finns till och med en början till en dopgrav. Den är inte klar men på väg. Det var roligt att höra att de varit i Aneby på studiebesök. Jag fick ju vara med och skapa möjligheter för att det skulle bli en dopgrav där. Att det finns en dopgrav bidrar till den ekumeniska rymden.

På söndag eftermiddag satte jag mig på tåget igen och åkte till Lund, där jag på måndagen medverkade i något som heter Hållplats homiletik på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Roligt att återse forna arbetskamrater. Under 1½ timme jobbade jag och några präster med framför allt en bibeltext. En viktig möjlighet för präster i och runt Lund att få stanna upp och fundera över sitt predikande. Om Du är predikant och bor nära Lund finns det fler tillfällen. Läs mer på denna länk.

Måndag eftermiddag tog jag nästa tåg – denna gång mot Kalmar. Där träffade jag på tisdag kyrkligt anställda i Kalmar-Ölands kontrakt. Vi höll till i Algutsrum på Öland. Så roligt att få möta ytterligare en grupp forna arbetskamrater men också många andra. Mitt anförande handlade bland annat om frågan hur det står till med bibelkunskapen i församlingarna.

Just vid detta tillfälle gör jag reklam för vår folder:
Hitta rätt i Bibeln. Den går att beställa via denna länk.

När jag hade varit på Öland fick jag skjuts till stationen i Kalmar och åkte sedan på eftermiddagen hem till Uppsala. Tre innehållsrika dagar. Mycket tåg. Mycket bibel. Och många trivsamma människor.

Citronträdet

Åren 2002-2006 bodde hustrun och jag med våra barn och vår hund i Bloemfontein i Sydafrika. Det var rika år. Vi bodde centralt i staden i ett väl tilltaget hus. Vi hade gott om plats både för oss själva och våra gäster. Det kunde röra sig om kyrkligt arrangerade resor, vår chef från Svenska kyrkans mission eller vänner och släktingar. Den första julen, 2002, besöktes vi av svärföräldrarna. Det var fint.

Nyårshelgen firade vi i Kapstaden. Det var svärföräldrarnas bröllopsdag och de bjöd oss på en fantastisk föreställning av musikalen

Fame

Vi bodde enkelt och trevligt på det lutherska ungdomscentret i Athlone, där jag arbetade 1981-82. Vi firade gudstjänst i vår systerkyrka, Evangelical Lutheran Church on Southern Africa och vi turistade på alla möjliga sätt. Svärföräldrarna var 78 och 73 och trivdes.

Stort är det inte. Möjligen en halv meter. 

Några månader senare började det växa i en av svärmodrens blomkrukor i Kalmar. Det var något grönt som stack upp, som inte direkt hörde ihop med själva krukväxten. Det visade sig att hon tagit med några kärnor från det citronträd vi hade i trädgården i Bloemfontein. Dessa hade hon stoppat ner i en kruka och sedan glömt allt.

När vi flyttade hem 2006, bosatte vi oss i min hustrus föräldrahem och vi fick då ta över en kruka med ett mycket litet citronträd. Detta vårdade vi sedan fram till nästa Afrikavistelse, 2013-2015. Under dessa år tog svägerskan på Öland hand om trädet, som växte mer och mer. Det kom till och med citroner på det.

På sistone har det också kommit allehanda ohyra. Krukan är för liten och trädet vill något annat. Därför har vi nu, på vinst och förlust, planterat ut det vid vårt fritidshus. Inför vintern får vi lägga granris runt rötterna och klä in det i juteväv. Kanske kommer det att överleva. Det vore i så fall mycket trevligt. Att kunna gå ut och plocka en solmogen citron till matlagningen är livskvalité.

Van Gogh lever

Det var fantastiskt att kliva in i van Goghs värld.

Vi var på Kalmar Slott tidigare idag. Den som betalar SEK 155 i inträde till slottet, har också möjlighet att ta del av den mycket speciella van Gogh-utställningen:

Van Gogh Alive – The Experience

Det visas inga äkta tavlor, som på en vanlig vernissage. Nej, de målningar av Van Gogh, som vi fick ta del av, projicerades med hjälp av minst 30 kanoner på väggarna i en av slottets alla salar. Dessutom fick vi ta del av två intressanta föreläsningar. Den ena handlade om Van Goghs liv, den andra om hans konst.

Eller ska vi säga Vincent. För det var så han signerade sina tavlor. Enligt guiderna gjorde han så, eftersom Parisborna inte kunde uttala hans namn på rätt sätt. Bokstaven G på holländska uttalas ju med ett ljud som mest liknar ett tyskt ach-laut. Detta visste jag förut men har nu lärt mig det på nytt.

Vincents liv var en paradox. Fattigdom, svält och alkoholism blandades med oerhört stort konstnärskap. Vad jag förstår var han en varm och inkännande person. Dessutom med en gudstro. Prästson som han var. Under ett halvår var han missionär i södra Belgien. Enligt den som berättade om hans liv, hade Vincent inte lyckats få så många människor till gudstjänsterna, eftersom han var sysselsatt med att dela ut mat och kläder till det fattiga.

En av guiderna hette Johannes och berättade målande om Vincents liv.

Som någon av mina läsare kanske vet dog min svärfar nyss. Den 29 juli. Samma dödsdag som Vicent Willem van Gogh. Där slutar dock likheterna. Van Gogh tog själv sitt liv. För att han inte ville ligga sin lillebror, Theo, till last. Visserligen hade Vincent en enorm produktion. Över 2000 tavlor under ett decennium. Men tydligen sålde han endast en enda oljemålning under sin livstid.

Det var en berörande utställning. Inte minst projiceringen av alla hans tavlor, till medryckande, klassisk musik. Tydligen visste Vincent van Gogh om att han var uppskattad, före sin död. Men någon ekonomisk vinning fick han aldrig. Och kanske är det en stor lärdom. Pengar är faktiskt inte allt. Hade han blivit lyckligare, om han blivit rik? Svårt att veta. Han blev endast 37 år.

Även hans lillebror, Theo, dog ung. Bara ett halvår efteråt dog även han. Det var Theos hustru, Johanna, som ordnade en stor utställning med Vincents konst, sedan båda bröderna hade avlidit. Idag är Vincent van Gogh förmodligen en av världens mest kända och uppskattade konstnärer.

Så lite vi vet om vad vår livsgärning kommer att betyda för eftervärlden. Och lika bra är väl det. Viktigare är att följa sitt hjärta och göra det som är rätt. Jag tror att Vincent van Gogh gjorde det.

Van Goghs sovrum i Arles hade byggts upp i naturlig storlek.
Spännnade. Motivet var ett av van Goghs favoriter. Han målade det fem gånger.

Åke på Kullen

Svärfadren på promenad förra året. 94 år gammal. Nere vid Kalmarsund.

Min älskade svärfader, Åke Svensson, har gått ur tiden. Han föddes 1924 på Bolmsö och eftersom Bolmsöborna talar om varandra med gårdsnamn har vi alla känt honom som Åke på Kullen. I mina bloggposter har han figurerat under beteckningen

Svärfadren

Det gammalmodiga ”fadren” var viktigt för oss. Svärfadren lyckades med konststycket att bära med sig det gammalmodiga in i både det moderna, det postmoderna och det post-postmoderna. Till sin 89-årsdag önskade han sig en I-pad. Såklart.

Vårt första möte skedde våren 1983. Han mötte mig och hustrun på Kalmar flygplats. Han berättade ofta därefter hur en god vän till familjen var först ut ur planet och fick syn på Åke och glatt sade:

De är med!

Sedan åkte vi en kort runda genom Kalmar och på ett ställe pekade han upp emot en upplyst lägenhet och sa:

Däruppe, där det är tänt. Där har jag slä[c]kt.

Ordvitsar är jag ju inte främmande för men vid detta tillfälle var jag lite för nervös för att uppfatta humorn. Väl hemma på Skogsliden 59 minns jag hur jag under middagen, för att få lite kontakt med min dåvarande flickvän, sökte hennes fötter under bordet. Hon reagerade inte alls. Det gjorde däremot svärfadren. Det var förstås hans fötter jag råkat beröra. Det har vi ofta skrattat åt.

Vi utvecklade en djup vänskap. Samtidigt måste jag understryka att Åke också varit en stor förebild för mig. Det finns många skäl till detta. Jag vill beskriva några.

Han hade en mjuk och empatisk sida. Efter sin mor, Ebba på Kullen, hade han alltid nära till tårar. Men det var tårar som visade prov på en inre styrka snarare än svaghet.

Åke kunde vara mycket bestämd, när han ville. Vid ett tillfälle hade jag, på hans uppdrag, köpt in en skrinda till hans första barnbarn. Skrindan gick sönder dag ett och vi åkte in för att reklamera. Affären ville erbjuda ett tillgodokvitto men Åke nöjde sig inte med mindre än att vi fick pengarna tillbaka.

Åke hade ett stort kunnande. Han var alltid intresserad att lära sig något nytt, så även om han i grunden inte var en praktiskt lagd man, lyckades han lära sig väldigt mycket inom det som rörde snickeri och hemteknik. Hans far, Ernst på Kullen, var ju snickare, så det fanns ett visst påbrå. 1986 fick jag bygga ett litet trädäck framför en friggebod på sommarstället (som han alltid ville att vi skulle kalla fritidshuset). Jag hade mycket dåligt självförtroende när det gäller byggande men Åke trodde att jag klarade det och trädäcket håller ännu. Efter 33 år.

Under sina många yrkesverksamma år inom socialtjänsten bidrog han in i samhället på ett viktigt sätt. Han arbetade både inom barnomsorgen, som han under många år var chef inom. För barnbarnen brukade han stolt visa upp de pulkbackar, som han varit med och anlagt i norra Kalmar. När det visade sig att alla överblivna schaktmassor var ett problem, var hans kreativa lösning att låta dem ligga kvar till glädje för alla barn. Efter de många åren inom barnomsorgen blev han avdelningschef för individ och familjeomsorgen. Det är säkerligen många människor i Kalmar, som fått möta Åke i tider av utsatthet.

Till hans stora kunnande hörde också hans förmåga att redogöra för världshistoriens alla förvecklingar. Inte minst kring andra världskriget. Han hade också en osedvanligt stor kunskap i den svenska diktskatten. Det hade han efter sin mor. Kännedomen hade sedan spätts på under tiden på Kronobergs folkhögskola. Det mesta kunde han utantill.

De tillfällen han förgyllt tillvaron med passande poesi är otaliga. Och det är inte bara vi, som haft glädje av det, utan det kunde även en förbipasserande, på någon av hans många promenader, få möta. Att stanna till vid en vilt främmande människa och fråga om vederbörande ville höra en dikt, det var inte främmande för svärfadren. Det var ett exempel på det han nämnde redan i sitt bröllopstal till oss:

Milt vanvett

Det tyckte Åke var viktigt. Han hade barnasinnet kvar.

En annan sida som gjorde Åke till den han var, det var hans önskan att bevara seder och traditioner från uppväxten på Bolmsö. Vi fick alla lära oss uttryck, som kanske endast förekommer där. Till exempel uttryckte han mot slutet ofta, att han kände sig yr. På Bolmsöitiska:

Jag är öre.

På Bolmsö var det också vanligt att citera äldre personer. Det gjorde även Åke. Och vi efter honom. När han varit med om något stort och viktigt kunde han säga:

Detta ska jag ha nytta av länge.

Det var efter hans morbror Arvid. Men det skulle uttalas ”nötta”. Mycket viktigt.

Hans stora kyrkliga engagemang och genuina gudstro var också något som jag uppskattade varmt. Som socialdemokrat i själ och hjärta såg han en uppgift i att bidra in i kyrkorådsarbete och byggkommittéer. Han brukade berätta om hur han byggt flera kyrkor i Kalmar och det är sant. Både tillkomsten av Birgittakyrkan och Två Systrars Kapell var han djupt involverad i. Med självklarhet deltog han i mässan både söndagligen och under veckan. Därför var det så fint att få räcka honom sakramentet endast några dagar innan han somnade in. Då var han fortfarande kontaktbar och när jag läste instiftelseorden läste han med. Så gör den som redan har ena foten i den lovsjungande församlingen inför Guds himlatron.

Intill slutet sjöng vi den kvällspsalm som hade följt honom sedan barnaåren. Med teknikens hjälp kunde vi spela upp en inspelning av hans då 90-årige far, som på dragspel framförde alla fyra versar på psalmen

Så går en dag än från vår tid.

Det är inte varje människa som får lämna detta jordeliv till tonerna av sin egen fars psalmspel. Men så upphör också tid och rum att existera i Guds närvaro.

Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer,
och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner. 

Men du förbliver den du var,
o Herre, full av nåd,
och våra nätter, våra dar
du tecknat i ditt råd. 

Trygg i din vård jag lämnar mig,
när solen från oss flyr,
och gladligt skall jag prisa dig,
när dagen åter gryr. 

Men om det stilla dödens bud
i denna natt jag hör,
det är min tröst, att din, o Gud,
jag lever och jag dör.

Älskade Åke. Vila i frid till uppståndelsens morgon!

… må Gud hålla Dig i sin hand.

Vi startade vår resa tisdagen den 18 juni. Efter två och ett halvt dygns tågresa och nio dagars vandring nådde vi den 29 juni målet för vår pilgrimsfärd. Santiago de Compostella. Efter en vilodag den 30 juni var det dags att börja återfärden till Sverige måndagen den 1 juli. Hemresan gick inte via Paris utan via Madrid, Barcelona och Genève. Hustrun har släkt i Genève, så det passade bra att göra ett nedslag även där. Planen var att komma till Kalmar på kvällen den 5 juli. Så blev det också.

Det var ändå med en viss känsla av tomhet, som vi gick till stationen på måndagsmorgonen. Nu var det alltså snart över. Det vi sett fram emot och längtat efter och planerat inför under så lång tid. Samtidigt slår ju hemlängtan till några dagar i förväg. Blandade känslor med andra ord.

I Madrid, där vi bytte tåg, var det hett. Något vi varit förskonade från under vår vandring. Vi tog en taxi från ena stationen till den andra. Sedan hann vi i stort sett endast äta lite mat innan det var dags att borda tåget till Barcelona. Vi hade en tänkt hinna besöka Sagrada Familia, Gaudi fantastiska kyrka. Vi vågade dock inte chansa på att boka i förväg och när vi kom dit en halvtimme före stängningsdags, var det slutsålt. Nåväl, det finns tillräckligt mycket att beskåda på utsidan. Och att inte komma in i kyrkor hade vi ju vant oss vid, så att säga.

Sagrada Familia (den Heliga familjen) började byggas
1882 och är ännu långt från färdig.

Nästa dag hade vi inte så lång resa framför oss. Först ett tåg till Lyon och sedan ett litet mindre till Genève. Där mötte hustruns kusin och så tog vi ett pendeltåg till Satigny, där han bor med sin hustru. Så skönt att komma hem till familj. Kvällen innehöll god mat och sedan besök på ett annorlunda musikevent. En av våra barns sysslingar är en framstående pianist. Denna kväll handlade det om experimentell musik. Han skulle tillsammans med en saxofonist från Japan, som han träffat förut och en annan musiker, från Tyskland, som han tydligen aldrig träffat, improvisera under en timme. De hade, vad jag förstod, ingen plan utan de bara började. Det var intressant att vara med om.

Thomas Zimmermann, Haruhiko Okabe och Thomas Florin.

Dagen därpå besökte vi tillsammans med vårt värdpar det ekumeniska centret i Genève. Jag har varit där förut och också bloggat om det. Länken kommer här.

Så underbart med alla djur på korsarmen.

Kapellet i det ekumeniska centret, där bland andra Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet har sina huvudkontor, är fantastiskt. Kapellet är fyllt av gåvor från hela den världsvida kyrkan. Denna gång stannade jag särskilt inför ett kors från Latinamerika. Under vår pilgrimsvandring har jag fascinerats över djurens närvaro. Det kan sammanfattas i detta färggranna kors.

Vid lunchen i matsalen mötte vi både nya och gamla vänner. Eva Christina Nilsson är interim direktor för två avdelningar vid Lutherska Världsförbundet och bor i Genève med sin man Håkan. De är gamla goda vänner till oss båda. God vän är även Fulata Moyo, ursprungligen från Malawi. Vi samarbetade under Kyrkornas Världsråds Generalförsamling i Sydkorea 2013. Om detta har jag också bloggat. Här en länk. En ny bekantskap var Mikie Roberts, som är kaplan vid ekumeniska centret. Tillsammans med dessa och kusinen med hustru åt vi lunch.

Anne, Kristina, jag, Mikie, Håkan, Fulata, Eva Christina, Anders

Under eftermiddagen och den påföljande dagen hann vi även träffa det andra kusinbarnet, ytterligare en kusin och inte minst hustruns morbror och tillika gudfar. Mycket lyckat. Det är inte så långt till Genève men det är ändå inte så ofta som vi är där.

Ett besök vid reformationsmuren blev det också. Det är ju framför allt ett minnesmärke över den reformerta delen av reformationen, även om Luther finns med på sidan. Här vill jag framför allt lyfta fram Marie Dentière. Jag tror att hon är relativt okänd för oss lutheraner. Hon kämpade redan på 1500-talet för jämställdhet och lika möjligheter för kvinnor och män att verka i kyrkan.

John Calvin, Theodore de Beze, John Knox, Guillaume Farelya och Anders Göranzon.
De fyra första är kända från den reformerta traditionen.

Marie Dentière finns, liksom Luther, vid sidan av monumentet.

John Wycliffe, som levde redan på 1300-talet, spelade en
viktig roll vad gäller översättning av Bibeln till folkspråket.

På torsdagseftermiddagen den 4 juli satte vi oss tillrätta på tåget till Zürich. Där skulle vi byta till nattåg och sedan vakna upp i Hamburg. En glad överraskning var den trevliga konduktören, som serverade en enkel frukost i vår kupé. Vilken service.

I Hamburg blev det tågbyte och efter färjan mellan Puttgarden och Rødby klev vi på en buss, precis som på nerresan. Från Köpenhamn kunde vi ta ett tidigare tåg än planerat och på stationen i Kalmar blev vi mötta av en dotter.

18 dagar på resande fot. Vi hade sovit på 16 olika ställen. Två av nätterna på tåg. Så skönt att få landa i Kalmar. Med en stor tacksamhet. Orden från den psalm som sände iväg oss, får sammanfatta upplevelsen. Vi har erfarit att Gud hållit oss i sin hand.

Dessutom har det varit ett antal personer som följt med på resan, när jag i efterhand skrivit om den. Så fantastiskt med alla kommentarer i olika social medier. Det har jag verkligen uppskattat. På det sättet har denna berättelse och dess mottagande något lite trotsat de begränsningar vi har i tid och rum. Det är väl verkligen att vara i Guds hand.

Med tåg till Spanien

Kalmar är känt för många saker. I en omröstning om vilken stad som är Sveriges sommarstad har Kalmar vunnit fyra år i rad. Det går att läsa i Lokaltidningen på nätet. Kalmar var i centrum redan från slutet av 1300-talet, då staden var unionshuvudstad i den union, som inbegrep delar av det som idag är nuvarande Sverige, Finland, Danmark, Grönland, Island, Norge, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna och som kallades just Kalmarunionen. Varje år avgörs också en deltävling i den internationella triathlon-tävlingen Ironman i just Kalmar. Det som jag dock vill lyfta fram just nu är att Sveriges förmodligen bästa tågresebutik finns i Kalmar. Den heter kort och gott

Centralens Resebutik i Kalmar

Den är sedan många år privatägd men ligger kvar i stationsbyggnaden, så den som ska resa med tåg, kan gå in i en fysisk butik och få hjälp att köpa sin biljett. För några år sedan gjorde jag just detta och de ställde vänligt upp men upplyste mig samtidigt om att det skulle bli billigare om jag köpte biljetten med min mobil. Det handlade alltså inte om ovilja att hjälpa till utan var ett uttryck för omtanke om kunden.

När det gäller tågresor i Europa är butiken svårslagen. Därför var det självklart för oss att anlita just denna butik. Redan ett antal månader i förväg fick vi ett prydligt paket med interrailkort och ett antal platsbiljetter. Det var inte en helt okomplicerad beställning men så här i efterhand kan vi nöjt konstatera att allt har fungerat i det närmsta perfekt. Visst, det kostar en del och det tar också tid att åka tåg. Men för oss var det ett medvetet val. Ett sätt att gå ner i varv inför vår pilgrimsvandring. Så här såg resan ner ut. Tåg om inget annat anges:

18 juni         Kalmar (Höör) – Köpenhamn
                    Köpenhamn – Hamburg (buss på sträckan Köpenhamn – Rødby                              [färja Rødby – Puttgarden]
                    Hamburg – Offenburg (nattåg)

19 juni         Offenburg – Paris (Gare de l'Est)
                    Gare de l'Est – Gare Montparnasse (Metro – tunnelbana)
                    Paris (Gare Montparnasse) – Hendaye
                    Hendaye – San Sebastian
                    [Hotell i San Sebastian]

20 juni         San Sebastian – Ponferrada
                    Ponferrada – Pedrafita do Cebreiro (buss)
                    Pedrafita do Cebreiro – O Cebreiro (taxi)

I runda slängar tog resan två och halvt dygn. Men allt fungerade bra och vi hade gott om tid att slappna av, titta på utsikten och studera medpassagerare samt roa oss med korsord och kortspel.

Texten på denna skylt är faktiskt på tre språk:
spanska, baskiska och engelska.

Det blev lite komiskt i San Sebastian. Vi kom till stadens ena station, med tåget från Hendaye, i Frankrike och skulle åka vidare i Spanien från stadens andra station. Hustrun ville gärna söka upp den station vi skulle åka från morgonen därpå, för att vara på den säkra sidan. Helst innan vi sökte upp det hotell vi bokat. Jag tyckte dock att vi först skulle gå till hotellet. Hur löste vi denna minimala kontrovers? Den löste sig själv, för vi hade, utan att vara medvetna därom, bokat ett hotell precis bredvid stationen.

När vi morgonen därpå åkte den sista dagsetappen, hamnade vi på ett tåg med i stort sett enbart spanjorer. Det var fint att åka genom Baskien, få inse att människorna där lever i tvåspråkighet och att inse att det är så också i norra Sverige, där vägskyltarna ofta finns både på svenska och på något av de samiska språken.

Utanför järnvägsstationen i Köpenhamn. Dag 1.

På lokaltåget i norra Spanien. Dag 3.

I bussen. Näst sista etappen. Dag 3.

I taxin. Sista etappen. Dag 3.

När vi hade kommit fram på kvällen besökte vi helt kort kyrkan i O Cebreiro. Det var klokt. Det visade sig att den var stängd morgonen därpå. Vi fick vår första stämpel i pilgrimspasset i denna lilla bergsby, 1293 meter över havet. Kyrkan – Igrexa de Santa María A Real – är en av de äldsta byggnaderna längs pilgrimsleden. Där finns en nattvardskalk som kallas Galiciens Gral. Ett mirakel sägs ha inträffat på 1300-talet. En bonde hade kämpat sig genom snöstorm en lång väg, för att delta i mässan. Enligt vår guidebok [Ulf Luthman (2018) Pilgrimsvandra till Santiago de Compostela. En modern vandring längs tusenåriga färdvägar. Calazo Förlag] skulle prästen ha skällt ut bonden, för att han kommit hela den långa vägen för en bit bröd och vin (sic). Då förvandlades brödet till kött och vinet till blod och bondens starkare tro framstod i önskvärd tydlighet. Kyrkan innehåller också en 1100-tals skulptur – Santa María A Real. Ytterligare en detalj vi fick lära oss, är att de normandiska vikingarna år 968 hindrades i just O Cebreiro, från att tränga in i Kastilien. Hur skulle det då gå för oss?

Även på stämpeln finns Santa María A Real.

Santa María A Real.

Galiciens gral. Legenden säger att det var denna bägare
Jesus använde, då han instiftade nattvarden.

När vi tittat på kyrkan gick vi till vårt boende. Byn var höljd i dimma och husen – liksom rummet – var små och takhöjden låg. Det kändes lite som att ha kommit till Fylke i Sagan om Ringen. Förväntansfulla somnade vi in. Efter närmare tre dygns resa skulle vi morgonen därpå äntligen börja vår vandring.