Jesusbarnet stulet igen

Såhär kan man läsa på TT's hemsida idag:

'Det numera riksbekanta Jesusbarnet i krubban vid Stora Hotellet i Jönköping är borta igen. Ett vittne såg i går kväll hur två pojkar tog skulpturen och slängde den i kanalen. För en vecka sedan stals skulpturen också.'

Det är ju bra att Jesus fortsätter att provocera. Visst, det gör julbocken i Gävle också. Men jag tror det finns ett skäl till att, i det här fallet pojkar, slänger Jesus i kanalen. Det blir ju rena spekulationer men kan man ponera att de inte mår så bra inuti och så blir det bara för mycket att se idyllen i julkrubban. På ett sätt gör de rätt (även om de gör fel!) De förstår att Jesus måste förkastas.

Människosonen måste lida mycket och bli förkastad ....

står det i Lukas 9:22. Så sant! Att några minderåriga gör på detta sätt dagen innan Värnlösa Barns Dag, det är också ett memento!

Vi ska fira högmässa i Birgittakyrkan imorgon. Som vanligt! 10.30 varje söndag. Nu infaller Söndagen efter jul den 28 - d v s på Värnlösa Barns Dag. Vi ska läsa om Rakel som gav upp ett skri i Rama. (Ett Ramaskri). Vi ska fundera över Herodes barnamord. Så ska vi ställa oss frågan med psalm 435 i den Svenska Psalmboken:

'De fattiga på jorden, de blir all fler och fler.
Vem ser Guds klara stjärna? Vem kommer nu med gåvor till barn i slumkvarter?'

När vi bär fram våra gåvor till altaret, både kollekt till barn i världen och det bröd och vin som ska användas i mässan, ska vi sjunga en ovanlig psalm just i det sammanhanget: Tryggare kan ingen vara! Men sista versen passar ju egentligen ypperligt: Vad han tar och vad han giver, samme Fader han dock bliver. Det är ju vad som händer, då vi bär fram oss själva i mässan, i det som kallas offertorium. Gud tar och Gud ger. Ny kraft och nytt liv. Han ger oss sin son, Jesus Kristus! Vi behöver inte stjäla någog Jesusbarn. Vi kan bara öppna oss och ta emot!

Äntligen har jag funnit Jesus!

Annandag jul! Det kändes fint att få dela gemenskapen med systrar och bröder i Heliga korsets kyrka. Högmässan startade kl 10 och en kort cykeltur i några minusgrader var precis den friska start på dagen min julmatsstinna kropp behövde.
Annandagens tema är Martyrerna! Viktig påminnelse mitt i julfirandet. Att vara kristen kan få konsekvenser. Jag tänker också att många andra, icke kristna, genom historien fått bli martyrer. Det är ju lika illa, om en ateist eller muslim blir förföljd för sin tros skull. Lika illa! Men idag funderar vi över våra egna trossyskon!
Väl hemkommen tar jag fram en av julklappsböckerna. Rättvisans rebell! Handlar om Desmond Tutu. Det är Kristina som har fått den. Egentligen hade jag önskat mig den engelska utgåvan. Rabble-Rouser for Peace. Desmond Mpilo Tutu kan man ju kalla martyr. Både i grundbetydelsen, d v s en som vittnar och i den överförda betydelsen: En som vittnar och p g a det får lida för sin tro.
Jag minns en annan bok av Tutu. Där beskriver han Guds nåd som en tvättmaskin istället för en dammsugare. Dammsugaren tar visserligen också bort smutsen, men den stannar kvar inuti. Tvättmaskinen sköljer bort all smuts. Den försvinner ut i avloppsnätet och är borta för alltid. Så fungerar Guds nåd. Jag tänkte använda den bilden i en predikan under mina år i Sydafrika men insåg att de flesta i den församling som vi tillhörde saknade både dammsugare och tvättmaskin.
Men associationen får mig att inse att vårt hem har varit befolkat av fler personer än vanligt under juldagarna. Och vid två-tiden kommer ett nytt julekalas. Alltså behöver bordsduken ner i tvättmaskinen och golven dammsugas.
Under soffan i gillestugan ser jag något svart. Innan jag hunnit suga upp den tänker jag: Kanske är det Jesus!
Saken är den att yngste sonen, delvis mot föräldrarnas vilja, började förstora ett av de hål, som redan fanns upptagna i örsnibbarna. Nåväl, han var på god väg att fylla 17, så kanske bör man i den åldern få ha lite självbestämmande. Vi var inte så glada åt idén. Men sonen bedyrade att hålet inte skulle bli större än 1 cm i diameter. (Vi såg ju framför oss de afrikanska örsnibbar, som nästan nuddar axlarna efter år av uttöjning. (Något vi bara sett på bild och under fyra år i Afrika aldrig sett i verkligheten.) Veckorna gick och till slut skulle uthålligheten belönas med ett slags örhänge. Stolt visade sonen upp en liten ikon, föreställande Jesus, som prydligt satt på plats i nämnda hål. De sista resterna av föräldrarnas eventuella ovilja rasade som ett korthus.
Att som långhårig, skäggig med kedjor i byxorna och nitar runt handlederna försedd tonåring vittna om sin tro, genom att bära Jesus i ena örat, den imponerade på både modren och fadren.
Men häromveckan försvann Jesus. Illa! Och som den uppmärksamme läsaren nu förstått, var det just denne Jesus som återfanns vid dammsugningen under soffan.
Så det kan löna sig att besöka kyrkan på Annandag Jul, få höra en god predikan om martyriet, gå hem och läsa en bok om en Sydafrikansk martyr vid namn Tutu och få idén att det borde städas upp lite i hemmet och därmed finna det som trots allt är Julens centrum: Jesus!

pyntardags

Nu börjar det se ut som jul. Inte förrän kl 12 började vi idag. Med juldukar, pynt och gran. Kristina och jag har med oss hemifrån att julen inte ska tas ut i förväg. Så vi håller tillbaka i det längsta. Fortfarande kl 18.06 ser det ut som kriget. Det är OK. I morgon ska det vara fint.
Lite mat snart. Sedan bastu! När det nu finns en bastu i huset måste här lögas. Men problemet är för oss som för så många: Bastun är förråd! Nu tror jag dock vi ska lyckas få ut det mesta.

Det blir förmodligen inte så mycket bloggande förrän efter juldagarna. Julen ska ju upplevas. Dels här hemma. Mat förstås! En nubbe, javisst! (Tre stycken - nej, verkligen inte!) Julklappar - jo, fast de blir färre och färre. Det känns bra! Kanske vi köper något ordentligt i stället för allt smått, som gällde då barnen ville ha många paket. (Eller vi ville ge många paket).

Samling vid krubban i Birgittakyrkan. Det hör till! Men bäst blir midnattsmässan. Stilla och lugnt med tända ljus får vi meditera över undret: Gud, som ligger bakom hela universum, blir människa. D v s det gudomliga och det mänskliga möts. Även i oss! När vi öppnar oss för Gud. När vi öppnar oss för kärleken! När vi ödmjukt förstår att vi är beroende av varandra och ytterst av Gud!

En mycket God och välsignad jul önskas eventuella läsare av denna blogg!

Ulrika

Nu ska jag skriva om den sista i raden av fast asntällda arbetskamrater i Birgittakyrkan. Sedan finns det en del andra, som gott kunde fått varsin dikt men någonstans får man ju dra gränsen. Så blev det dessa sju, som jag arbetar mest med.

Dikten om Ulrika får bli på hexameter. (Därav avsaknaden av rim!)

När jag ska skriva en dikt om Ulrika som jobbar i kyrkan
tänker jag särskilt på sång och musik som hon även är kantor.
Rätt som det är klär hon ut sig till Hildegard, nunna från Bingen,
sjungandes konstiga toner på språk som se'n länge är döda.

Vännen Ulrika är skämtsam och skojar rätt ofta med folket
när det är dags för pålysningsstunden i slutet av mässan
kan hon ej hindra sig själv från att dra några roliga vitsar.
Det tycker vi hon ska fortsätta med så länge hon lever.

Viktigast dock är nog tjänsten hon gör för sin utsatta nästa.
Mången en gång har vi sett henne springa med luren i handen.
Hoppsan, det ringer, det här är nog viktigt. Bäst att jag svarar!
Hoppas att julen blir vilsam för henne och maken och barnen.

Ulf

Två små dagar före jul
känns det just nu extra kul
att en dikt om Ulf få skriva
undrar just hur den ska bliva.

Varje ungdom, konfirmand
i vår kyrka tas om hand
utav denne diakon
om dem alla är han mån.

På teknik är han en fena,
han hör inte till de sena.
Med affisch och infoblad
gör han mången av oss glad.

Hemma sätter han upp kakel
Tänk Dig vilket stort spektakel.
Undrar när hans hus blir klart.
Bäst att snarast sätta fart!

Ola

Det var ganska länge sedan,
som jag Ola träffa'. Redan
innan präster vi två var.
Jobba' vi i tretti dar
uti Ölands sommarkyrka!
Vilket minne! Giv mig styrka!


Nu är Ola chef i laget
och han tar en sak i taget.
Simultankapacitet,
har han ej, så vitt jag vet.


Liturgi- och filmintresse:
då är Ola i sitt esse!
Men om Ola måste välja,
skulle han då sina böcker sälja,
för att löpa filmer flera?
Man kan bara spekulera!

Prost och dödskallefantast
rökelse vid varje rast.
Han är våran ledarstjärna
följer honom gör vi gärna.

Saker händer i Sydafrika

Nu börjar det hända saker i Sydafrikas politiska liv. Detta kunde man läsa i 'Mail and Guardian' häromdagen:

'The ANC is finally starting to take the newly launched Congress of the People seriously. At its national executive committee meeting this week it discussed internal research showing that Cope has the potential to pull between 9% and 11% of the vote in national elections next year and that the ANC could lose its two-thirds majority.'

Jag tror detta är en mycket positiv utveckling för Sydafrika. Både att ANC får verklig konkurrens och att de tar Cope på allvar. Säkert finns mycket positivt i ANC även fortsättningsvis men makt korrumperar ju, som bekant.

Som t ex för Mugabe, som enligt samma M&G säger:

'Zimbabwe is mine'.

Det är verkligen tragiskt!

Gode Gud! Befria Zimbabwe från denne diktator! Amen.

Karin

En flicka som kom ifrån Bräkne
hon hade väl knappast nå'n fräkne.
Med släkt bakom plogen
hon sprang runt i skogen.
Men arbetar sedan som djäkne.



Till denna dikt om Karin behövs kanske en och annan förklaring. Jag tror Karin kommer från Bräkne-Hoby i Blekinge. Jag har för mig att hon inte har några fräknar, som jag tror kallas 'fräkne' i singularis. Om mitt minne inte sviker mig, så är hennes släkt bönder längre tillbaks och hennes far och bror arbetar vid vägverket och där finns även en och annan plog. Springa runt i skogen gör man om man orienterar och 'djäkne' betyder enligt Wikipedia: 'lärjunge i lärdomsskolans högre klasser och härstammar från den tid då den högre utbildningen endast skedde i kyrkans regi.' Karin är ju församlingens pedagog. Därför fortsätter nu dikten, dock ej som limerick:



Barn i alla åldrar har
Karin blick för. Hon ej spar
på sin möda
för att föda
ge åt alla och envar.



Främst med limpa, saft och bulle!
Hellre lärdom, om hon skulle
välja måsta.
Det får kosta!
Här är alltid fuller rulle!

Dag

Dag är våran organist
spelar orgel med den äran
orgelvirtuos, det är han
han nog aldrig riktigt trist.

Körer leder han ju även.
I vår kyrka finns det tre.
Jag tror alla kan va' me!
Kom och sjung och stäng av teven.

Ofta hörs han sjunga fina
solosånger i vår mässa
finast utav alla dessa
är nog den om nå'n Regina.

Men det bästa som han gör
är att leda Bach i H-moll
för på det har han ju rå-koll.
Många gärna mer sån't hör.

Skolan i kyrkan

Denna vecka har varit fylld av förskole- och skolbesök i Birgittakyrkan. Mycket trevligt. Kronan på verket blir skolornas terminsavslutningar. Mycket folk, trevlig stämning och en möjlighet att förkunna evangelium - ett glatt budskap mitt i advent.
Detta år kände jag mig lite trött. Stunden i kyrkan blir nämligen lätt en slags uppvisning av de duktiga eleverna. (Nu talar jag om högstadiet). De sjunger jättebra och visst ska detta både synas och uppmuntras. Men avståndet mellan någon form av gudstjänst och en veritabel idol-föreställning känns nästan omöjligt att överbrygga.
Ulf och jag tände ljus för eleverna, lärarna, personalen m fl. Vi ville göra något som inkluderade alla. På första avslutningen satte jag mig sedan längst bak. Jag hamnade på 'bus-bänken'. Jag frågade 3 killar om de också hade velat sjunga.

- Jo, sa de.
- Skulle det vara olagligt att göra en 'rap' på 'Tänd ett ljus ... '?

Nej, jag tycker inte det. Men kommer dessa grabbar någonsin att få chansen att synas? Eller måste de fortsätta att sitta längst bak, prata högt och på andra sätt kämpa till sig uppmärksamhet?

Luciareaktioner 3

Nu har jag fått Hakelius' text. Tack så mycket!

Pinsamt. Rubriken är som jag skrev: Lucia på Swahili. Sedan kommer det fram att det i luciatåget förekom sång på Zulu-språk. Jag säger det igen: Pinsamt! Zuluerna talar just Zulu. Swahili talas i östafrika. Ett par hundra mil norr om Sydafrika. Det må vara hänt att Hakelius inte vet detta. Men bakom hans kommentar röjer sig inte bara okunskap utan också ointresse, känns det som.

Hans fråga är (och nu citerar jag)
' ... är det olagligt att fira en alldeles vanlig, traditionell, svensk lucia?'
När han konstaterat vad frågan gäller, skriver han läsaren på näsan enligt följande:
'Och där högg ni, förstås.' Ja, vad trodde Du då? Var det inte meningen?
Hakelius vill uppenbarligen provocera och det har han lyckats med. Delvis! Jag läser in mycket mellan hans rader. Ofta hör man kommentaren: 'Jag är visserligen inte rasist, men ....'
Jag blir alltid misstänksam över sådan argumentation.

Så vad tycker jag själv:

Att det är helt OK med olika slags luciatåg. Att ibland bara höra sånger av den art, som Hakelius beskriver som 'ett vanligt, traditionellt, svenskt luciafirande'. (Hakelius säger att det 'krävs åtskilliga universitetskurser för att lära sig att inte begripa vad det är'. Jag undrar i mitt stilla sinne vilket universitet han gått på och vem som har tolkningsföreträde på denna punkt).
Men jag tycker också att det också är helt OK att ibland ta in andra sånger. T o m från andra kulturer. Det kanske man gör, för att man gillar dessa sånger och inte för att, som Hakelius raljerar, man lider av 'ett slags kulturellt Tourettes syndrom'.

Jag ogillar också starkt att man använder olika former av funktionshinder som skällsord. Det tyder på rätt låg moral hos den som skriver.

Curt

Vad får jag säga till Dig,
en kyrkvaktmästare från ön uti öst?
På morgonen kanske ett 'hej',
på kvällen ett ord av tröst.

Jag kan säga att humor Du har.
Det är roligt att käfta en smula.
På glädjen Du sällan spar
och att orden sällan är fula.

Varma drycker, det är din paroll,
en kopp kaffe kan aldrig va' fel.
Och det spelar ju faktiskt roll
om en män'ska får känna sig hel.

Tänk om man vore sådär,
som Du, ja, det vore ju bra'.
Aldrig sur, aldrig vresig och tvär.
För det mesta så är Du ju gla'.

För en galge i käften det hjälper
även dagar då mulet det är.
Ett leende sällan nå'n stjälper
tvärtom lyfter det någon och bär.

Barbro

Barbro våran husmor är
städar både här och där.
Hon har jobbat längst av alla
städtant kan man henne kalla.

Tidigt uppe är hon jämt
gillar när man drar ett skämt.
Handlar mat och fixar fika
hon behandlar alla lika.

Dubbelbokning är ej poppis.
Saknar gör hon ej vår loppis.
Tredje vattnet ska va' klart
så att golvet skiner snart.

Ofta har hon nå't att säga.
Gammal bil vill hon ej äga.
Våran husmor hon är bäst!
Bryr sig väl om varje gäst!

Att blogga om sina arbetskamrater ....

'Bloggande diakon i Linköping får rätt. Det var fel av domkapitlet i Linköpings stift att tilldela den diakon som på sin blogg skrev om kolleger i församlingen en erinran. Det skriver Svenska kyrkans överklagandenämnd i ett beslut.'

http://www.kyrkanstidning.se/kyrkanstidning/nyheter/bloggande_diakon_i_linkoping_far_ratt_0_7780.news.aspx

Så stod det i Kyrkans Tidning härom veckan. Så bra, tänkte jag. Då kan jag också blogga om mina kollegor.
Men jag tänker bara blogga trevliga saker. Det är ju snart jul! Dessutom finns det mest trevliga saker att säga om dem. Så nu kommer jag att skriva en liten dikt om de personer, som arbetar i Birgittakyrkan i Kalmar. En dikt varje dag fram till jul. Få se nu, det blir 7 dikter - jag hinner precis till den 23:e, för på julafton har jag annat att göra. Jag kommer att gå i bokstavsordning.

Luciareaktioner 2

Någon har lagt ett urklipp ur Aftonbladet inne i sakristian. (Sakristian är det rum där vi förbereder oss inför en gudstjänst.) Det är någon som visst heter Hakelius, som skriver att det är plågsamt med Lucia på Swahili. Jag tänkte lägga in en länk här, så att ni kan läsa inlägget i sin helhet, men det får man bara läsa om man betalar 19:- per månad och blir behörig att läsa det som heter 'aftonbladet plus' . Det har jag ingen lust med! (Alltså att betala 19:- per månad!) Men jag läste urklippet. Hakelius skriver i sin krönika något i stil med att han förstår att Lucia kom från Syracusa och alltså inte är en svensk person. (Jag tror han vill stryka under att han inte är mot internationell påverkan.) Men mitt slutintryck är, att det är OK med internationell påverkan, men rör inte vårt svenska luciafirande. Det han reagerade på var faktiskt just detta: det internationella inslaget och rubriken är ju talande: 'Plågsamt med Lucia på Swahili'). Varför då? Jag begriper alltså inte detta. Är meningen att vi ska frysa svenskt Luciafirande vid ett visst årtal. Vilket då? Och vilka låtar får vara med? Jag har hört Luciatåg som sjungit på engelska. Även de som har sjungit på latin. (Gloria, som betyder 'ära'.) Jag har varit med om sånger, som kommer från Österrike (Stilla natt). Var dras gränsen!
Nej, fram för förändring och förnyelse. Sverige är ett land där det talas fler språk än ett. Sverige är ett land där många olika musikstilar trivs.

Nu kanske jag tillskrivit Hakelius åsikter, som han inte står för eller ens sagt/skrivit. Då ber jag om ursäkt. Men kan i så fall någon, som prenumerar på 'Aftonbladet plus' säga mig detta. (Eller kanske jag kollar imorgon om urklippet ligger kvar i sakristian).

Luciareaktioner 1

Kristina och jag såg på Lucia i TV i lördags morse. Vi tyckte det var fantastiskt bra. Malmö är ju en internationell stad - nästan i Danmark. Såklart att det skulle finnas inslag från andra språk i luciatåget. Lucia själv kom kanske ursprungligen från mellanöstern, vad vet jag! (Men hon liknade väl den ursprungliga Lucia, från Syracusa på Sicilien, skulle jag tro!)
Jag tyckte själva luciatåget sjöng bra. De två solisterna som sjöng på andra språk var häftiga.
Sedan kom en barnkör. Vi tyckte de var söta. Lite olika ansiktsuttryck och kanske inte samma uppfattning om vilka toner som ingår i en skala.
Så kom jag i samspråk med en god vän, som tyckte att luciatåget (alltså samma luciatåg) var helt bedrövligt. Visst, jag kan hålla med om att kören kanske var väl bunden till sina noter. Men jag tyckte det var trevligt med lite jazz och att barnkören innehöll alla slags kunskapsnivåer inom skönsång, det var bara trevligt.
Så olika man kan se på saken! Men det är ju sant, som ordspråket säger:

Smaken är som röven, klöven!

Lite nytt från Sydafrika

Nu börjar de samlas, anhängarna till det nya politiska partiet i Sydafrika. De samlas i Bloemfontein och platsen, där de ska sammanträda är University of Free State, det universitet, som jag är inskriven vid. Den stora dagen är ju den 16 december men redan nu anländer de 4 000 delegaterna.
De ville ju ha ett namn, som skulle likna ANC (African National Congress). Förslaget var South African National Congress. Jag har inte följt med helt och hållet, men förmoldigen var det för likt. Det nya namnet, kan man läsa på Mail And Guardian, blir Cope (Congess of the People). Cope på engelska betyder ju också att 'klara av' och det är väl vad det nya partiet vill göra. Det som är ännu fiffigare förstår man om man googlar på begreppet (vilket jag gjort) och på wikipedia och förstår att 'The Congress of the People' träffades i Kliptown 1955. Detta epokgörande möte ledde fram till 'the Freedom Charter' som är ANC's grundmanifest. Det är bl a om detta mamifest man strider. Det nya partiet säger att ANC har lämnat dess grundvärderingar.
Om man läser på ANC's hemsida (anz.org.za) och hittar Zumas veckobrev, kan man se att han polemiserar med utrbrytarna men utan att nämna dem vid namn. Han har uppfattat kritiken att ANC som en gammal befrielserörelse har för stor majoritet men han slår ifrån sig och hävdar dels att nya regeringar alltid har svårigheter i början och ANC ändå har åstadkommit mycket gott.
Jo, det har de. Det håller jag med om. Men de kunde nog gjort mer och framför allt har de utvecklats i antidemokratisk riktning.
Det ska bli intressant och se vad som händer. Men riktigt intressant blir det inte förrän till valet nästa år.

Soppscenen

Nu var det dags igen. På lunchen lyckades Kristina och jag klämma in ett teaterbesök. Denna gång på anrika Kalmar teater, där Soppscenen presenterade BLING OCH TINGELING – en musikalisk anrättning med elever från musikkursen på Högalids Folkhögskola och musikteaterskolan vid Ölands Folkhögskola.
Mycket bra!
Fast jultallriken kunde man kanske varit utan. Men jag är ju ingen vän av jultallrikar före jul. Det var från Helen & Jörgens. De har ju varit bra. Nu ägs de av Kalmarkrogar. Något som jag om möjligt gillar ännu mindre än julmat i advent. Har även Helen & Jörgens blivit påverkade av denna vinstmaskin, som enligt mitt förmenande sätter andra intressen framför kvalité. Nog gnällt!
Teatern var desto bättre. Bäst var ett stycke ur Happyland av Kent Andersson. Det handlade om gemenskapen mellan oss människor. Utifrån detta av vi andas samma luft. Riktigt starkt blev det. när vi fick meditera över att vi andas samma luft, som kanske Jesus en gång andats. (Jag kommer ihåg den tanken från kontraktets dag om skapelsen, där Boel Lindegård funderade över samma märkliga samband). Men denna teater tog tanken ett steg vidare och undrade om vi inte också andas samma luft som en gång Hitler har andats. Då känns det ju inte fullt lika bra. Jag gillar detta. Att sätta julmaten i halsen är alltid nyttigt! Mer sådant!
En av tjererna, Isabell Ström, sjöng 'Säg det igen' av Lisa Nilsson och Henrik Jansson. Vilken röst! Oerhört starkt! Låten handlar om att man vill höra den älsakde säga det igen: 'Jag älskar Dig!' Och det vill man ju.

Lucia

Ikväll hade Östra Funkaboskolan sin luciakröning i Birgittakyrkan för 6 året i rad. Detta med Lucia är spännande. Det är ju ett kristet helgon, hur man än ser på saken. att detta firas i förmodligen alla skolor och dagis i landet, utan att någon reagerar är något att fundera över. Men det är kanske inte så konstigt. Svenska folket älskar Lucia. jag tycker det är OK. Men vad säger humanisterna om Lucia? Är det inte dags att motarbeta en så stark, religiös symbol? (Nåja, Lucia har ju varit motarbetad förr. Det är så att säga hennes pryl!)
I Birgittakyrkan går Lucia in i procession med korsbärare, ljusbärare, en diakon och två präster. Diakonen och prästerna bär röd liturgisk färg - martyriets färg. Det gör ju även Lucia! På altaret ligger kronan. Denna tänds av en präst som sedan kröner Lucia med den. Sedan kommer tärnorna. Sedan sjunger tärnor och lucia ett antal sånger. Därefter firar vi alla mässa. Starkt!
Det finns en stor frihet, förstås, att delta på sitt eget sätt. Många sitter kvar i bänkarna men många går också fram till nattvarden. En del markerar med ena handen på axeln att de inte vill ta emot bördet och vinet. Det är ju också helt OK.
Efteråt blir det fika, som Svenska kyrkans Unga ordnat.
Många ungdomar i kyrkan denna onsdagskväll. Det är också helt OK!

Advent

Advent! Förväntan! Längtan! Ljus som lyser. Men egentligen en tid för eftertanke. Vad väljer vi? Festen och ljusen. Mysa och ha det bra. Eller se verkligheten?

Går det att kombinera? Orkar vi både se nöden och glädjas över det som är bra? Jag klipper några korta nyheter från TT's hemsida:

Dags för festernas fest
I kväll öppnas dörrarna till Blå hallen, som är klädd i rödaste blomsterskrud med amaryllis, rosor, hortensia, liljor och tulpaner från italienska San Remo. Det är dags för Nobelfest!
(TT) 10 dec kl 07:15

2 500 tvingas lämna SKF
Kullagertillverkaren SKF gör sig av med 2 500 anställda världen över, enligt ett pressmeddelande. I Sverige kommer det inte några varsel. Neddragningen slår däremot hårt mot anställda i USA, Frankrike, Italien och Ukraina.
(TT) 10 dec kl 09.23

Olyckor tar 2 000 barnliv om dagen
Varje år dör 830 000 barn under 19 år i världen i olyckor. Trafikolyckor tar 260 000 liv. 175 000 drunknar, 96 000 dör i bränder, 46 000 i fallolyckor och 45 000 förgiftas, visar en FN-rapport.
(TT) 10 dec kl 05:39

Vi pratade på en konfirmandledarträff igår kväll om tacksamhet. En av ungdomarna sa: Det är svårt att tacka Gud för att man får leva i välfärd, när andra har det så svårt. Varför ser inte Gud till att alla andra har det bra också?

På en sådan fråga finns inget snabbt svar. Svaret blir snarare en delad smärta över att livet är orättvist. Hur firar vi advent och jul när skillnaden mellan 'festernas fest' och varsel och olyckor är så gigantisk?

Stoppa rasismen

Den 9:e november var det en manifestation i Kalmar 70 år efter Kristallnatten. De 30 personer som demonsterade blev atackerade av nynazister. Idag hölls en ny manifestation, som en protest mot det rasistiska våldet. Fler än 30 hade kommit. Det inleddes med trumpet och sedan blev det diktläsning och diverse anföranden. De tre som talade var ungdomar. Jag kände igen Malin Hansson från Antidiskrimineringsbyrån. Det var en bra manifestation. Sista trumpetsolot var en impovisation över psalmen: De komma från öst och väst. D v s i himlen kommer alla att få plats. Varför ska vi då skapa problem här på jorden? Det påminner mig om en av befrielsesångerna i Sydafrika. Texten var problematisk. man sjöng t ex om dåvarande Premiärministern P. W. Botha: 'Botha will never go to heaven.' När jag frågade ungdomarna (detta var på 80-talet och jag var själv ung) hur de kunde veta att han inte skulle komma in i himlen. Kan ni verkligen döma honom? Då svarade de: Han vill inte komma dit, för i himlen finns ingen apartheid.
Ute på gågatan i Kalmar fanns det folk från i stort sett alla politiska partier. Det var bra. Dessutom kom ett gäng som förmodligen stod nynazimen nära och började dela ut flygblad. Men det var ju bra, tänkte jag. Då deltar de ju i det demokratiska samhället. Toppen!

Kackelstugan

Igår kväll åkte vi med Barbro och Per till Kackelstugan. Den ligger en bit upp på Öland och syftet var att se på Lokalteaterns 'Kackel i stugan - en TYPisk frossa.' En slags musikteater eller ska vi säga cabaré. Temat var olika typer av turister, som Carl von Linné artbestämde, då han vid olika tillfällen dök upp på scenen. En öländsk kroppkaksrestaurang var den plats där allt hände och en trygg, öländsk servitris fick se olika arter av homo turistus passera genom sitt näringsställe: Homo turistus brattus, d v s Stockholmaren, som häckar på Stureplan och sedan kommer till Öland och spelar golf. Art nummer två var Homo Turistus Nostalgius, som ville att allt skulle förbli som vanligt på Öland men själv arbetade för EU med landsbygdsutveckling. Det fanns också Homo Turistus Vulgaris, en slags arbetarturist med husvagn och sysselsättning i hantverksbranschen. Den sista arten var Homo turistus Germanius, d v s den tyske turisten. Det var bitivs kul, även om det byggde på starka förenklingar och en och annan fördom (inte så få!). Frågan var dock: Vad var budskapet?
Maten var god. Vad sägs om en vintertallrik med öländsk ört & enbärsströmming, inlagd sill med ölandslökar, kackelägg med tuppkam, mörkt bondbröd med smör, brännvinsost på vårt vis, gårdens lättrökta skinka med pepparrotskryddad rödbetssallad, julkryddad höna med glöggberusade sviskon samt korv på alvarligt rökta lamm. Det hade dock inte varit fel med potatis eller lite mer bröd. Kanske var det GI-inspirerat!
En trevlig kväll men lokalteaterns förra föreställning om femtitalisterna var bättre.

Bach's mässa i H-moll - igen!

Något mycket märkligt händer! Under hela 2008 har jag, som medlem i Sancta Birgittae Sångare, övat på min stämma i H-mollmässan. Det är ett fantastiskt verk. Av många beskrivet som det största kyrkomusikaliska verk, som skrivits. Det är ju naturligvtis en smaksak. Som det heter på latin:
De gustibus non est disputandum. (Om smaker ska man inte diskutera).
Men faktum kvarstår att H-mollmässan är omfattande och krävande. Med andra ord har den fyllt mycket av min tid under detta år. Fram till den 23 november, då vi uppförde verket i Birgittakyrkan. Jo, den har ju även fyllt vår gemensamma tid, som makar, eftersom Kristina sjunger alt i kören och även hon suttit framför pianot och övat.
Även under min resa i Sydafrika hade jag med mig både noter och CD-skiva med musiken inspelad. Dessutom dök ju H-mollmässan upp i bok av Peter Høeg. 'Den tysta flickan'. Jag har skrivit om detta tidigare. Snacka om mässa att snika sig in i alla vrår av mitt liv.
Just nu försöker vi därför bildligt sudda ut H-mollmässan ur våra liv. Noterna är lånade från Nybro och ska återlämnas utan alla de blyertsanteckningar som vi, varandes goda körsångare, har infört på en ansenlig mängd ställen i notbilden. Det blir med andra ord skönt att på söndag få börja med en annan repertoir.
För att få lite annat att tänka på tar jag fram en av de böcker jag fick i födelsedagspresent. En vanlig, lättlsät deckare av Arne Dahl: 'Himmelsöga'. Den börjar med ett vanligt rån i en videobutik. När en av poliserna, Paul Hjelm, 100 sidor senare i boken sätter sig i bilen på väg till Tierp får han naturligtvis lust att lyssna på musik och så småningom åker en skiva av Bach fram. Vilken? H-mollmässan, så klart:
'Det var den vackraste musik som fanns. Johann Sebastian Bachs mässa i h-moll - längre än så nådde inte människan. Han trängde vidare norrut genom Uppland i sin nya miljövänliga etanolbil och kände hur den svävade ovanför jordklotets yta.'
H-mollmässan dyker sedan upp med jämna mellanrum i boken. Jag inser att jag måste kapitulera. Jag är såld! Jag får önska mig en god inspelning av verket i julklapp och någon av mellandagarna sjunka ner i en fåtölj framför öppna spisen och ge mig hän.

Sydafrikaresa igen

Idag bar det av till Sydafrika igen. Men nu är det inte jag som åker, utan Matilda och hennes pojkvän Benton. Det förstod vi kanske inte riktigt, när vi flyttade till Sydafrika 2002 men så märkligt är det inte. De ska fira jul därnere och bland annat åka till Bloemfontein. Spännande! Den 30 december kommer de tillbaka. Vi längtar naturligtvis redan. Vi ber Gud bevara dem på resan! Helt fel blir det naturligtvis inte att ligga på stranden till Indiska Oceanen och njuta av 30 grader och ljumma bad.
Det blir första julen utan alla barn närvarande. Men det är ju också en naturlig utveckling. Just nu, till exempel, är vi ensamma hemma med hunden, Kristina och jag. Vad gör vi då! Jag sitter och bloggar och hon pratar i telefon med Anna i Aneby. Nej, det får vi ändra på. När de pratat färdigt stänger jag av datorn. Någon måtta får det vara!

Världsaidsdagen 2

I måndags var det ju Världsaidsdagen. Mycket märkligt var det på kvällen. Kristina och jag läser ur Psaltaren. Vi ber Completorium. D v s aftonbön enligt det som kallas 'tidegärd'. Vi läser växelvis. Vi hade kommit till psalm 38 och följande verser tog verkligen tag i oss:

Höfterna brinner av smärta,
ingenting är helt i min kropp.

Jag är kraftlös och krossad,
jag skriker ut mitt hjärtas jämmer.

Herre, du känner min längtan,
mina suckar når fram till dig.

Mitt hjärta bultar, mina krafter sviker,
mina ögons ljus har slocknat.

Mina vänner och grannar skyr min plåga,
mina närmaste håller sig borta.

Särskilt den sista versen beskriver ju hur människor som lever med HIV och AIDS har det. När vi hade öppet hus i Nikodemussalen under eftermiddagen visade vi en film, som heter 'När AIDS kom till Sverige'. I ett inslag på rapport från mitten av 80-talet berättas om hur en läkare, på fullt allvar, föreslog att alla HIV-smittade skulle få en tatutering på armen, där det framgick att de hade viruset. Nu blev det ju inte så. Men fortfarande är det så att de som bär på HIV inte kan tala öppet om det.

Vilken sjukdom syftar psaltaren på? Jag vet inte! Men många människor som lider får uppleva detta. Avståndstagande och förnekelse. Inte bara HIV-positiva. Varför gör vi detta mot varandra? Varför kan vi inte bara acceptera varandra? Alla bär vi ju på sådant som är svårt och plågsamt.

Carl i Torsås

Idag besökte Kristina och jag Carl i Torsås. Han är en glad kille. Inte så gammal. Faktiskt bara drygt en månad. Det var första gången vi träffades. Men ändå kändes det som om vi kände varandra. Vi har ju naturligtvis träffats, för jag har träffat Linda, hans mamma och han har ju faktiskt varit med i drygt 9 månader utöver den månad han sett dagens ljus. Carls storebror, Olof, fick jag också lära känna. Hans liv blev kort. Jag döpte honom ena veckan och begravde honom nästa. Det var svårt. Olof finns ändå i ljust minne.
Idag var det glädje hemma hos Johan och Linda. Mormor och farmor var där och vi hade mycket trevligt. Innan vi skiljdes åt bad jag en bön för familjen och särskilt för Carl. Precis innan jag skulle säga 'amen' sa Carl något som vi absolut tolkade som 'amen'. Det kunde också varit en nysning eller en hostning eller bara ett 'hmmf''. Men jag tror det var ett klart och tydligt 'amen'. Vi tackar Gud för honom.

Världsaidsdagen

För 20:e året i rad uppmärksammas Världsaidsdagen. I Kalmar har vi varit ute på gator och torg. Under 3 timmar har vi samlat in pengar, delat ut kondomer, bjudit på glögg och spridit information på Maxi, utanför Baronen och Kvasten samt på Stortorget. Vi hade samtidigt öppet hus i Nikodemussalen. Allt avslutades med en gudstjänst med ljuständning i Domkyrkan. Till Noaks Ark - Röda Korset i Växja, samlade vi in drygt 5 000:-, vilket var stort. Elli Mokus var i Domkyrkan och berättade om deras arbete. Fantastiskt var också att få lyssna till 6 ungdomar från gymnasieskolans musiktillägg. De spelar och sjunger med stor inlevelse och glädje. Dessutom gör de det bra. Jonas läste en stark dikt och Magnus ledde förbönen. Alla fick komma fram och tända ljus i ljusbäraren.
En av de kvardröjande upplevelserna var detta att arbeta tillsammans för att uppmärksamma andras lidande. Vi var representanter från de olika församlingarna i Svenska kyrkan i Kalmar. Dessutom från RFSL, Röda Korset, Rädda Barnen och Antidiskrimineringsbyrån. Jag vet inte hur många vi sammanlagt var. Det är viktigt! Att människor vill engagera sig och att människor vill göra det tillsammans!
I år samlade vi in till ett ändamål i Sverige. I fjol var det Zimbabwe som stod i fokus. HIV och AIDS är ett enormt problem på södra halvklotet men även för de människor som drabbas i vår del av världen är det ett lidande. Inte minst p g a det stigma som är knutet till smittan och sjukdomen.
Vi behöver bryta tystnaden och kämpa mot stigmat. Både här och i andra delar av världen.

Fascination över skapelsen

För ett par veckor sedan hade vi en hel dag om skapelsen i Kalmar. Biologer, kemister, teologer m fl funderade över skapelsen utifrån olika perspektiv. 'Skapelsen är fantastisk', sa Ingrid-Maria Bergman, präst och biolog. 'Skapelsen är bortglömd' sa Bo Brander, som är präst och teologie doktor. 'Skapelsen är sårbar' sa Boel Lindegård, som är kemist. I sista paneldiskussionen, där även Jonas Löhnn deltog, präst och miljöpartist, ställdes frågan: Ska kyrkan predika krav eller nåd, när det gäller miljöfrågorna. (Lag eller evangelium, som det heter på kyrkiska). Jonas menade att det behövs krav. Vi måste ta ansvar för skapelsen. Ingrid-Maria sa då att kyrkans uppgift är att tala nåd. De flesta känner till sitt ansvar och har lätt att bli tygnda av alla måsten. Till sist sa Boel att hon höll med båda. Vi har helt enkelt olika uppgifter. En del har som uppgift att peka på krav och andra att tala om att det finns nåd, när vi misslyckas.
Ärkebiskopen skriver på newsmill:
Religiösa människor som lever med synen att deras liv ständigt möjliggörs av Gud, utan att man på något sätt har förtjänat det, kanske också får en hjälp till uthållighet och till att inte räkna småsnålt på egenintresset. Det finns nåd från Gud. Låt den föras vidare!
Jag tror detta är mycket viktigt. Bara krav och dåligt samvete räcker inte som drivkraft. Låt oss odla nåd och uthållighet.