Internationellt arbete på gräsrotsnivå

I Kyrkans Tidning, på Facebook och även på denna blogg har det skrivits en del om Svenska kyrkans internationella arbete. Mycket om namnfrågan. Ett beslut som fattats på Svenska kyrkans nationella nivå och som ifrågasatts. Nu ska jag skriva lite om de två andra nivåerna i Svenska kyrkan: Stiftsnivå och församlingsnivå. Vi börjar i S:ta Birgitta församling, där Victor Ramström är en stolt kyrkorådsordförande, som är med när konfirmanderna pysslar och bakar.


Vi började redan för ett par veckor sedan, när en kvinna som är född i Etiopien, berättade om en resa tillbaka dit. Vi fick se kyrkan där hon döpts och bild på en gammal kyrkfarbror, som betytt mycket. Han hade varit med i Haile Selassies regering och var nu 97 år, tror jag, men gick fortfarande i kyrkan. Det var upptakten på vår fasteaktion. Tack Gudrun!

Idag har vi haft högmässa och konfirmandsamling. Högmässan var fylld av sång och glädje. Diskantkören sjöng. Barnen var med på många andra sätt. I processionen bar de ljus. Karolina berättade om söndagens tema, Viktoria bad en del av förbönen och Hilda delade ut ljus i samband med nattvardsgången. Gudstjänstgruppsarbetet öppnar för att många kan vara med. Härligt!
Efteråt avtackade vi Curt, som blir vaktmästare i Domkyrkan framöver. Vi gjorde också reklam för Världens fest nästa söndag. Många tog de särskilda brödpåsarna, som fanns utlagda på borden. Nu ska här bakas. Soppalistan blev nästan fylld.
Efteråt samlades konfirmanderna gör att göra påskpynt och baka muffins. Eftersom jag var kvar på kyrkostiftelsens årsmöte, som också äge rum denna dag. (Liksom kallelsens liturgi för vuxenkatekumenerna) var det bra att Ida tog hand om konfirmandernas bak och påskverkstad.


Tina målade äggkoppar. Julia och Emelie dekorerade muffins. Stor koncentration i ena fallet och lika stor glädje i det andra. Flera konfirmander kommer även nästa söndag och är med vid de olika försäljningsborden. Dessutom kommer konfirmanderna att vara med och skramla med bössa vid Berga Centrum inför Palmsöndagen. Det håller Sven-Roland i. En veteran i sammanhanget. Snart 80 men vad gör väl det, när vi arbetar för att utrota hungern.
Svenska kyrkans internationella arbete lever!

Igår var hustrun och jag på Manifestationsdag i Växjö. Det var ombud för Svenska kyrkans internationella arbete samt ombud för Svenska kyrkan i utlandet som samlades. Ett drygt 100-tal fick fira mässa med biskop Jan-Olof Johansson och sedan bli inspirerade ute på Kronobergs folkhögskola. Sista delen var årsmöte för respektive organisation. Då valdes hustrun till ny ordförande för Internationella rådet i Växjö Stift. Bra val!

Min son, våffelbagaren

Som sagt: ädste sonen kan också figurera i media. När arbetslaget var på konferens, höll han i Café Birgitta med den äran. Självklart tillsammans med en grupp ideella krafter. En av lokaltidningarna, Östran, var förstås där:

Min dotter, spexaren, 3

Det var ett härligt spex. God stämning, en massa kul skämt och goda skådespelarinsatser. För att inte tala om sången.
Dottern skötte sig mycket fint. Både i talscener, sånger och dans. Vi är ju vana vid att se henne dansa men det var det lilla bidraget denna gång.
Spexet handlade om Vietnam-kriget. Jag kunde inte göra så många kopplingar till Libyen. Däremot fanns det en stark satir riktad mot Sverigedemokraterna.
Det var mycket buskis. Exemplevis när två vietnameser lurade en amerikansk soldat att han stod i ett minfält och sedan ville spela: Vem vill bli miljoner .... bitar!
Eller den irakiske invandraren som sjöng: När kebaben blev till guld. Här kommer några bilder:


En stolt tvillingbroder tittar på sin syster.


Pappa får också vara med på bild.

Min dotter, spexaren, 2

Nu är vi i Lund. Och vad får vi veta? Jo, att dottern är på första sidan i en av gratistidningarna. City Lund. Märkligt nog är tvillingbrodern med i Östran i Kalmar just idag. Typiskt dessa tvillingar! Tyvärr hittar jag ingen länk till artikeln i Östran. Får scanna in den senare.
Ikväll ska vi dock på spex. Just nu är vi i studentkorridoren och det verkar som fler ska dit.

Vrid lite på nacken

Biskop Jan-Olof Johansson var som sagt på våra personaldagar och det var bra. Vrid lite på nacken, var hans budskap. Då får man ett annat perspektiv. Mycket av det vi gör är bra. Vi ser inte alltid de människor vi möter. Han är innerlig. Vid ett tillfälle kändes det som om han inte hade fast mark under fötterna. Han gjorde en bibelexegetisk utflykt till Qumran-sekten vid Döda havet. Blev lite otydlig. Men i övrigt var det mycket bra.
Jag tackade särskilt för att både kyrkan i Costa Rica och i Oxford fick vara med. Vi behöver internationella influenser.
Biskop Melvin i ILCO (Vår partnerkyrka i Costa Rica) sa på Världens fest i Växjö följande:

Vi är inte en kyrka för de fattiga. Vi är det fattiga!

Biskop Jan-Olof tyckte att kollegan fick till det, men vid ett besök i Costa Rica insåg Jan-Olof att det inte var en retorisk fint utan bara en beskrivning av verkligheten.
Från Oxford får vi i Växjö stift konceptet Till Tro eller Till-tro. (I Oxford kallas det Living Faith.) Biskop Jan-Olof talade om

1)Heliga rum
2)Lärjungaskap
3)Levande gemenskap
4)Frigörande ledarskap
5)En levande församling för skillnad i världen

Detta känns lovande!
Och dessutom hänvisade han till Sveriges Kristna Råd och deras brev om utförsäkringarna. Det gjorde han allra först!

Min dotter, spexaren, 1

Yngsta dottern har blivit en av de första kvinnliga medlemmarna i en av Lunds spexgrupper: Toddyspexarna! Om detta kan man läsa på hennes blogg, Lerato. (Hennes namn på Setswana, som betyder: Kärlek) Det är, vad jag förstår, medicinarnas spexgrupp, som nu är öppen för andra än medicinare och även för tjejer. Att någon av mina döttrar agerar pionjärer är inget nytt. Det har hänt förut och kommer att hända igen.
Imorgon, fredag, ska vi åka till Lund och se på. Det ser vi fram emot och säkert återkommer jag med våra intryck.
Spexet handlar om J. Edgar Hoover, den legendariske FBI-chefen. På hemsidan kan man läsa:

Året är 1969, och FBI bedriver krig både på hemma- och bortaplan. Fredsrörelsen har börjat få luft under vingarna och kommit på hur de äntligen ska få ett slut på kriget. Samtidigt har de amerikanska soldaterna stora problem borta i Vietnam. Mitt i detta står världens mäktigaste man, J. Edgar Hoover. FBI-chefen med öron och ögon överallt. Han tvingas själv ta tag i situationen med sitt eget budskap till världen. Make love AND war.

Det ska bli intressant att se hur detta landar när NATO just hoppat in i kriget i Libyen. Jag funderar mycket över detta.

Är Verbum synskt?

Av Martin Garlöv fick jag en länk till Julboken. Det är den bok Verbum nu lanserar, för utdelning julen 2011. Frågan är: Har Verbum förmågan att spå in i framtiden? Ett av kapitlen ska handla om solidaritet och om detta står det:

Solidaritet, Hela Världen
En text om Svenska kyrkans internationella arbete.

Om Verbum har rätt, heter alltså organisationen så i december 2011. Det låter ju bra!

Svar från den ena riksdagsledamoten

Skrev ju ett mejl till de två riksdagsledamöter jag känner. Angående utförsäkringarna. Nu har jag fått svar från Irene. Det var ett bra svar och jag hoppas att fler tänker som hon.
Nu får vi se om Lena svarar!
Dessutom har alla biskoparna, som haft biskopmsöte i Luleå, ställt sig bakom brevet. Fattas bara! Står att läsa i Kyrkans Tidning!
Imorgon träffar vi vår biskop i Växjö stift, Jan-Olof Johansson. Anställda och en del förtroendevalda i Kalmar pastorat är på konferens på Ronnebybrunn. Vi pratar om framtiden och hur vi har det i vår omorganisation. Biskopen ska inspirera oss. Ska se om han anknyter något till detta med utförsäkringar.

Namnbytet och hustrun

Det blir en ny vända i frågan om byte av namn på Svenska kyrkans internationella arbete. I Kyrkans tidning är hustrun intervjuad:

– Det är bra att ärendet nu kommer att ventileras i ett större sammanhang men varför avvaktade man inte från början med att fatta [beslut om] namnbytet till efter majmötet när det tydligen varit inplanerat sedan länge?

Ja, det kan man undra. Men nu blir det alltså ett möte i Uppsala i maj och då är det viktigt att vara med (för den som blir utvald) och för andra engagerade påverka med insändare, samtal, brev till nämnden osv.
Positivt är det ju, att en opinion tas på allvar!

Öppet brev till två riksdagsledamöter

Hej Lena och Irene!

Ni är de enda två riksdagsledamöter jag känner. Jag är Lenas vigselpräst och Irenes före detta arbetskamrat. Nu hoppas jag att jag får låna er uppmärksamhet en minut.

Anledningen till att jag skriver till er båda är frågan om utförsäkringar. Styrelsen för Sveriges Kristna Råd (SKR) har skrivit ett öppet brev till Regeringen. Men det vet ni ju redan! Där står det bland annat:

Hur kan enskilda kristna och andra människor av god vilja som vill stödja denna sak agera i fortsättningen? Ett sätt kan vara att kontakta sina lokala politiker och framföra det man vill understryka, till exempel detta brev eller delar ur det.

Nu gör jag det. Framför allt eftersom jag vet att ni är med i samma kyrka som jag. Vi hör ihop! I den mån ni kan vara med och påverka utvecklingen ber jag er göra detta. I SKR’s brev står det:

I den tid som nu är, med ett Sverige vars ekonomi växer mer än nästan alla jämförbara länders, måste vi kunna klara att ge sjuka människor och dem som inte lyckas få ett arbete uthärdliga livsvillkor. Om vi inte gör det, prioriterar vi fel!

Jag håller med!

Guds välsignelse önskar jag er i ert viktiga arbete som folkvalda representanter i Sveriges Riksdag!

Varma hälsningar från vännen,

Anders Göranzon

Ps. Jag har även publicerat detta brev på min blogg.

Lingon, en alabasterflaska, död och förgyllda lökkupoler

Lördag kväll. Besök på anrika Sagabiografen i Kalmar. Vi såg Hur många lingon finns det i världen. Rekommenderas. Utifrån denna film vill jag tänka lite kring den andra söndagen i Fastan med överskriften: Den kämpande tron! Så här står det om filmen på SF’s hemsida:

Filmen bygger fritt på Glada Hudik-teatern och deras verksamhet som gjort sensationell succé såväl i Sverige som internationellt.

En som kämpar i filmen är Alex. Det är han som får sex personer med förståndshandikapp eller olika neurologiska funktionshinder att till slut våga stå på scen. Hustrun och jag var överens om att filmen på ett sätt handlar om Alex, den som inte har några funktionshinder mer än att han är allmänt oansvarig, sumpar sitt samboförhållande, glömmer sin dotter mm. De sex andra, på dagcentret Paradiset, hjälper till slut Alex att bli vuxen. Så kan man se filmen. Han kämpar hela tiden med sin tro – kanske inte på Gud – men tron på att alla har talang.
Just i kampen ligger kopplingen till andra söndagen i Fastan. Redan igår kväll hörde jag Lars Collmar tala i helgsmålsbönen i P1. Collmar talade om kvinnan med alabasterflaskan. Hon som smörjer Jesus. Detta, menade Collmar, med bibeltexten på sin sida, gjorde hon, för att förbereda Jesus inför hans begravning. Hon bekräftade Jesus. Hon var den enda som vågade bekräfta att Jesus skulle dö. Det orkade inte Petrus och de andra lärjungarna. Men hon orkade. Enligt Collmar var det Jesus som kämpade med sin tro i dödens närhet. Jag gillar hans grepp.
På förmiddagen var vi i Två Systrars Kapell och hörde en predikan av Bengt Sjöstrand. Han predikade utifrån samma text med ett annat perspektiv. Att vi inte ska välja mellan Jesus och de fattiga. Här har han också bibliskt stöd. Judas ville ju att den dyrbara oljan skulle sålts, för att pengarna då kunde getts till de fattiga. Men detta är en felaktig och slug motsättning, menade Sjöstrand. Så målade han upp hur fattiga i Latinamerika tillber Kristus i stora katedraler och Rysslands folk bygger påkostade kyrkor med förgyllda lökkupoler.
För mig blir en av scenerna i filmen en sammanfattning av dessa perspektiv. När en av de sex ska begravas och de fem andra sjunger på begravningen, ser jag att filmens klimax nåtts. De klentrogna föräldrarna får se sina barn som de vuxna personer de faktiskt är. När kameran sveper över det förgyllda korset på kyrktornet i Hudisksvall förstår jag att det är kyrkans stora roll. Att vara en plats där den kämpande tron får kraft att lyfta. Där vi vågar se svåra sammanhang. Där vi vågar sörja men också skratta.
I begravningsgudstjänsten finns den rit, som gör att vi kan börja släppa taget om den som vi älskat. Men där möter också Jesus, som vet hur svårt det är att finnas i dödens närhet.

Namnbytet uteblir

Ja, det verkar så. Det verkar som om Svenska kyrkans internationella arbete åtminstone inte byter namn nu. På POSK-bloggen kan man läsa:

Med anledning av arbetet med benämningen av Svenska kyrkans internationella arbete beslutar arbetsutskottet
- att uppdra åt kyrkokansliet att göra en konsekvensanalys
- att ta upp namnfrågan som en programpunkt vid Kyrkans världsdag den 14 maj.
- att meddela kyrkostyrelsen att enligt arbetsutskottets mening bör beslut om logotypens utformning vänta till efter den 14 maj.
Paragrafen förklarades omedelbart justerad.

Nu går kampen vidare. Kampen för större tydlighet. Vårt internationella arbete är inte bara bistånd. Det är vår räddning. Genom att vara en del av den universella kristenheten får vi kraft, inspiration och hjälp att vara kyrka. Och vi hjälper andra kristna i världen. Att tillsammans bli mer Gudslika. Att vara med och bygga Gudsriket på jorden. Ända in i evigheten. Att vara en del av Guds mission. Halleluja!

Den måttfullt förorättade svärfadren

I en tidigare bloggpost skrev jag att det var ett av barnbarnen som lärt mormodren att hantera datorn. Här tarvas en rättelse, för att inte säga upprättelse. Det var ingen mindre än svärfadren/morfadren, som i själva verket var pedagogen i sammanhanget. Att i sammanhanget påpeka att den snart 82-åriga internetdebutanten har sin snart 87-årige make som mentor, är inte helt nödvändigt men känns ändå inte irrelevant. På modern svenska finns det bara ett ord som täcker in det vi känner. För båda!

Respekt!

Gör otrohet livet levande?

Ett förslag, som går att läsa i dagens tidning (och förmodligen fler, eftersom det är TT som står för nyheten) är en att en affär gör livet levande. Nu pratar vi inte om att leka affär, som vi gjorde när vi var små. Nu snackar vi ren och skär otrohet. På Sveriges första datingsida för gifta & samboende, som heter Victoria Milan, kan den som vill ha mer passion i sitt liv få det. Man kan få ”lite extra krydda i vardagen.” Det är både gratis, anonymt och konfidentiellt. Bästa skrivningen på hemsidan är enligt min mening denna:

Victoria Milan arbetar efter stränga etiska rättningslinjer. Därav vår höga säkerhet.
Vi vill inte under några omständigheter hylla otrohet, men ser också att våra medlemmar är vuxna kvinnor och män med egna valmöjligheter.

Lysande! Dessutom hävdar sidan att man inte kan bli lurad, eftersom var och en måste uppge sin civila status. Så det finns alltså ingen risk att någon som är ogift uppger något annat? Ja menar, hela sidan andas ju inte direkt ärlighet, eller?
Om man letar vidare bland artiklar, kan man t ex få veta att en ”hemlig affär kan rädda förhållandet”. Ja, det är ju svårt att motbevisa. Men direkt övertygad blir ju inte jag, i alla fall.
Låt mig nu lämna deras egen sida och ställa vissa frågor. Låt mig ifrågasätta normaliteten och därmed tvåsamheten. Kanske är det jag som är gammaldags och behöver tänka nytt?
Nej, nej, nej! Redan här tar det stopp i alla mina mentala system. Visst, jag kan förstå logiken. Den förbjudna frukten smakar bättre. Berättelsen om de första människorna i lustgården, som inte var nöjda med 99,99% utan självklart måste äta just av den frukt som de inte fick äta av. Den berättelsen handlar i första hand om mig som människa. Sådan är jag! Jag gör det hela tiden. Om inte i handling så i ord eller tanke. I fastans tid är en viktig insikt min egen synd. Jag är alltså inte ute efter att kasta sten i glashus.
Glädjande nog är även aftonbladets relationsexpert kritiskt till otrohet. Eva Rusz tror att en sajt som Victoria Milan kan göra att fler tycker det är OK att hoppa över skaklarna:

– Och det är trist. Jag tycker man ska gör något åt sin befintliga relation istället, säger hon.

Aftonbladet skriver att den kalkylerade, välplanerade otroheten dessutom kan riva upp djupa sår. Eva Rusz fortsätter:

– För den som använder sajten funkar det säkert ett tag. Men det är ju ett oerhört bedrägeri mot den personens partner. Icke-planerad otrohet är inte heller bra, men den kan man ibland förstå. Jag har sett att planerad otrohet ofta är svårare att förlåta, säger Eva Rusz.

Go, Aftonbladet, go!
Att kalla det som är fel för rätt, det låter inte bra i mina öron. När jag därför problematiserar detta med tvåsamhet, tror jag inte riktigt på det själv. Jag vill vara så ärlig, så att jag redan nu deklarerar detta.
I Sydafrika har exempelvis självaste presidenten, Jacob Zuma, fler än en fru. Det är kulturellt betingat och hur kan vi, västerlänningar, mena att detta är fel? En del Sydafrikaner hänvisar till Nicolas Sarkozy i Frankrike. Och visst: Same but different!
Från söndagsskolan har vi väl alla hört talas om en annan Jakob. Patriarken. Många har lärt sig namnen på hans tolv söner. (Dina, dottern, glömdes passande nog bort). Att Jakob hade dessa söner med fyra olika kvinnor, det visste vi. Men ifrågasattes det?
Idag pratas det om polyamorös livstil. Man kan vara en "poly". Att vara för tvåsamhet verkar från denna horisont lika knäppt som att resten av livet besöka samma restaurang eller bara handla på en enda affär. Tja, så kan man ju också se det. Men övertygad blir jag inte.
Min gode vän, Ulf, skriver på sin nystartade blogg Timjan och teologi om ensamhet o vårt samhälle. Det känns viktigt att ställa otrohetssajter, polyamorös livsstil och polygami mot just detta: ensamhet. Finns det andra alternativ? Ulf skriver:

Medeltemperaturen när det gäller solidaritet, människokärlek och god respekt för varandra sjunker med en katastrofal takt.
Mot detta vill jag sätta KÄRNFAMILJEN som en möjlighet att vända utvecklingen. Att i redan tidigt i skolan utbilda barnen och de vuxna i konflikthantering och lära oss att bli bättre på relationer vore nog inte så dumt. Nationalekonomiskt skulle nog en sådan visionär satsning helt klart starka vårt lands förutsättningar. Det är oerhört dyrt med konflikter och kraschade relationer.

Det är bra att det sägs. Även om jag skulle vilja ifrågasätta användandet av begreppet "kärnfamilj". Det finns många andra familjekonstellationer, som också är helt OK. Man kan även leva ensam av olika skäl. Ensamstående behöver inte vara ensamma. Engelska språket skiljer på ”alone” och ”lonely”. Skilsmässa kan ha många skäl. Dessutom finns det olika former av kommunitetsliv, med eller utan livslånga löften. Men allt detta vet säkert Uffe redan.
Tillbaka till frågan om etik. Victoria Milan menar att deras datingsida är etisk? Jag tvivlar! Att vara otrogen är inte olagligt. Men visst är det omoraliskt! Jag tror inte på den typ av moral eller etik, som stödjer ett sådant beteende. En grundregel inom de flesta kulturer och religioner, den gyllene regeln, talar starkt mot detta:

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Så säger Jesus, enligt Matt 7:12. Vill man vidga begreppet, kan man söka på wikipedia och inse att det verkligen är en allmän livsregel.
Enligt en artikel av Stefan Gustafsson, på Newsmill, tror inte heller Victoria Milans VD på idén:

I de osynliga värden som mellanmänskliga relationer bygger på, finns det en grundinställning att otrohet är fel. Ett lysande exempel på detta är att Victoria Milans egen VD själv inte tror på sin produkt och nyttjar den, när han säger (Världen idag 10/11) att det är av hänsyn till hans fru och barn.

Skulle man ändå argumentera att det är OK om båda tillåter det, att det är OK, om min livskamrat är informerad, så kan man läsa lite Paulus och få hjälp att fundera:

Allt är tillåtet - men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet - men allt bygger inte upp.

Det står i 1 Kor 10:23.
Nej, låt oss bygga upp det vi har. Det är aldrig för sent. Antingen det handlar om vänskap, släktskap eller äktenskap finns det tid att ändra sig, tid att be om förlåtelse, tid att göra nya val. En text, som en av ungdomarna i kyrkan hade på sin T-shirt får avsluta denna ovanligt långa bloggpost:

The sky is the limit. If you can imagine it, you can achieve it.

Kan inte det också gälla våra relationer? Kan vi inte föreställa oss att de i framtiden fungerar ännu bättre och att vi mår bra i dem?

Min son, sjömannen, 22

Nu lägger båten till. Rummet är städat och packningen packad.

- Jag hinner inte med tåget kl 16 utan får ta det som går kl 18.

Det betyder kl 18.07 och vad jag förstår innebär det ankomst till Kalmar kl 22.06. Även här går det ju att följa med på www.sj.se om man vet att tåget har nummer 343. Och det vet man ju!
Välkommen hem!

Min son, sjömannen, 21

Nu närmar sig slutet på den 10 veckor långa praktikperioden. Sonen har inte sovit en enda natt i land. Jag skulle mött honom. Nu blev det inte så. Just nu är båten utanför Varberg. Det handlar alltså om timmar.
Planen är att det sedan blir taxi till lägenheten, buss eller spårvagn till stationen och tåg till Kalmar. I helgen ska det planeras vintermöte. Kadett på Transpaper blir mötessekreterare i Svenska kyrkan unga i Växjö stift.
Men vi får i alla fall ses.
Mellan varven följer jag båtens färd in mot hamnen i Göteborg.

Per Eckerdal igen

Det finns vissa hjälpmedel eller verktyg för bloggaren. Exempelvis kan jag se hur många som varit inne på min blogg. Det kallas för sidvy. Underbart ord. På engelska heter det page view.
Just nu har många klickat på en bloggpost jag skrev förra året om Per Eckerdal. Varför? Med all sannolikhet, för att han kom tvåa i biskopsvalet i Göteborg. Men hur har intresserade hittat min blogg? Jag konsulterar google och döm om min förvåning, när jag ser att min bloggpost är på bronsplats. Fascinerande? Skrivs det så lite om Per Eckerdal eller läser så många min blogg? Jag förstår egentligen för lite, för att kunna analysera det jag ser. Men lite kul är det i alla fall!

Min son, sjömannen, 20

Igår kväll såg jag på marinetraffic.com att sonens fartyg befann sig utanför Karlskrona. Onsdag kväll! Då borde det ju vara möjligt att nå Göteborg under torsdagen. Eftersom jag är ledig idag kunde jag i så fall ha hunnit åka till Göteborg och möta honom.
Visserligen har det p g a de ändra planerna bestämts att sonens ömma moder, tillika min hustru, ska åka till Göteborg på söndag, för att bistå sonen med diverse möbeltransporter, så min assistans är på intet sätt av nöden. För sonen går detta lika bra. Och någon slags rättvisa är det väl, att jag får skicka iväg honom och den ömma modern, så att säga, ta emot honom. Men ändå! Som läsaren förstår handlar det mer om min fadersstolthet.
Det var därför med viss bävan jag denna morgon satte igång datorn, för att återigen konsultera den hemsida, som under tio veckor fungerat som en blandning av elektronisk fotboja och till bristningsgränsen uttänjd navelsträng, d v s marinetraffic.com.
Här tarvas en liten utvikning. Till och med den ytterligt ömma mormodern, som i vanliga fall inte hanterar datorer, har nu, med andra barnbarns benägna bistånd, lärt sig att slå på datorn, hitta sig fram till ovan nämnda hemsida, konstatera var dottersonen befinner sig, klicka sig ur programmet samt stänga av datorn. Så till den milda grad intressant har detta varit, att kollhållandet på ätteläggen stundtals har varit mer intressant än både På spåret och Skavlan.
Nåväl, a propos utvikning: detta är nu just vad sonens fartyg gjort denna morgon. När jag slog på datorn, orolig över att de skulle ha nått eller åtminstone vara i närheten av hemmahamnen i Göteborg, upptäckte jag till min lättnad, att båten befinner sig i Travemünde, d v s har de återigen ärenden till Lübeck. Med andra ord hade det inte gått att hinna med en resa till Göteborg, för att möta. Jag kan svälja min stolthet och vara glad och nöjd över att den ömma modern gör en resa på söndag.
Om allt går som det ska tar sonen själv dessförinnan tåget till Kalmar direkt efter ankomst till Göteborg och vi får båda krama om honom. Därmed kommer följetongen, för denna gång, avslutas och i fortsättningen får ynglingen klara sig utan digital följebåt. Och fadren kanske dela på gracerna och skriva några rader om någon annan ättelägg.

Skyddsnätet

Många har naturligtvis känt till det länge. Att människor hamnar mellan två stolar. Känner sig klämda. Sjukskrivningsperioder går ut. Tillbaka in i arbetslivet. Men det går inte. Orkar inte.
Andra lever i ohållbara situationer med högar av räkningar. Men det är inte tillräckligt för skuldsanering. Att hanka sig fram. En dag i taget. Låna av någon fram till nästa torsdag. Då kommer barnbidraget.
Någon är förtidspensionerad eller har det som kanske kallas förlängt sjukbidrag. Det är en snårskog. I händerna på handläggare.
Vad vill jag säga? Att alla som vill ska få pengar när de vill? Nej, det är inte lösningen. Det finns många skäl till att det inte fungerar. Att bli offer är aldrig lösningen. Individen måste vara en del av lösningen. Men även samhället. För vi hör ihop i samhället och löser problem tillsammans. Men idag verkar det som om fler och fler hamnar utanför lösningen.
Samtidigt läser vi att det går bättre för nationen. Tillväxt. Och många som jobbar får jobbskatteavdrag. Mer pengar kvar i plånboken.
Jag tyckte nog att jag hade tillräckligt redan innan. Jag jobbar inte mer, för att jag får mer pengar över. Jag blir inte lyckligare, när jag vet att andra får det sämre.
Det som skulle öka min lust att arbeta är att fler mår bättre. Gärna även miljön. Samt även internationellt.

Två födelsedagsbarn

Idag krävs split vision. Jag är på besök i Lund, hos yngsta dottern, som fyller 21. Därmed missar jag äldste sonen, som också fyller 21. Det löser sig dock fint, eftersom jag tar tåget hem till Kalmar vid lunch och när jag knoppar in i kväll har jag gratulerat båda tvillingarna personligen. Så bra att SJ finns.

En konfirmandledare

En av de tjejer som var konfirmand för ett par år sedan, finns med som ledare i gruppen nu. Det är en pigg och vaken tjej. Idag blev jag imponerad av henne på ett särskilt sett. Vi hade arbetat med ett kapitel i konfirmandboken, som handlar om framtiden. Vi gjorde värderingsövningar kring hur vi ser på framför allt jordens framtid. Vi diskuterade om vi var hoppfulla kämpar eller olyckskorpar. Vi målade, skrev och dramatiserade.
Som vanligt avslutade vi med en andakt. Jag frågade den andre anställda om hon hade förberett något. Hon hänvisade då till ovan nämnda konfirmandledare.
Andakten började lite trevande.

- Vi ska sjunga tre sånger och ni konfirmander får önska vilka det ska vara.

Det kom en del förslag och de två första var det ingen som kunde men till slut kom vi överens om att sjunga en gammal goding: Vilken mäktig Gud vi har!
Därefter lästes en text om Adam och Eva i lustgården och så en ny sång. Sedan tog konfirmandledaren till orda och berättade frimodigt om att hon är dyslektiker och har en del andra problem. Under högstadiet höll hon på att ge upp men då hittade hennes mamma särskolan och så fick det bli.

- Nu går jag på särskolan, jag skäms inte för det och jag tror att min framtid kommer att bli ljus.

Det var ett vittnesbörd som hette duga. Därefter skickades ett ljus runt och var och en fick berätta om sin framtid. Det blev en ovanlig bön. Ovanlig enkel och samtidigt ovanligt ärlig och djup.

Det är inte första gången jag bloggar om våra konfirmandledare. Idag blev jag berörd utöver det vanliga.

Min son, sjömannen, 19

Nu är det lördag. På onsdag, är det tänkt, ska jag möta sonen i Göteborg. Efter 10 veckors havsliv. Eller liv till sjöss, som det ju heter. Ser fram emot det. har tagit ledigt på torsdag.
Men nu får jag indikationer på att rederiet har ändrat planeringen för denna sista, tionde, resa. Så att båten kommer till Göteborg på fredag. Då spricker min och sonens planering.
I don't like!
Vi får se hur det går - kanske är inte sista ordet sagt. Och dessutom är det ju ingen big deal. Vi lär hinna ses ändå!

Loggsammanblandning

I en kommentar från Martin får jag tips om organisationen Actionaid. I sanning snarlikt Act Alliance. Eller för den delen Alliansen.

Diskussionen pågår i många sammanhang. En mycket relevant fråga väckte Pelle Söderbäck. Om Act Alliance ingår i loggan, vad gör man då med de pengar som samlas in till andra ändmål? Ändamål som inte går via Act Alliance? Det är en fråga som verkligen hänger i luften.

Kyrkans Tidning hade, för något nummer sedan, snickrat ihop en logga, som var en blandning av Act Alliance, Allainsen och Svenska kyrkan. Här finns en till organisation att blanda ihop.

En profetisk röst

I ett öppet brev från Sveriges Kristna Råds (SKR) styrelse till regeringen, om de utförsäkrades situation, står bland annat följande:

- Svårt sjuka människor måste kunna få sin sjukpenning förlängd utan att behöva ge sig ut och söka jobb/arbeta under sin sjukskrivning,
- människor ska inte kunna ställas utanför alla försörjningsmöjligheter därför att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen gör olika bedömningar av deras arbetsförmåga – gemensamma bedömningar, giltiga och gällande i båda systemen, måste göras,
- för människor som inte längre bedöms ha rätt till sjukersättning eller arbetslöshetsersättning måste det finnas en möjlighet att få försörjningsstöd från socialtjänsten även om man exempelvis äger den bostad man bor i,
- människor ska inte behöva säga upp en trygg anställning och gå ut i arbetslöshet på grund av att de nått en tidsgräns i sjukförsäkringen.

Nu gäller det att vi alla stödjer detta upprop. I samtal, i påtryckningar osv.

Och ändå är det murar oss emellan …

Från september 1981 till september 1982 bodde jag i Sydafrika. Jag var ung och det år jag fick leva och arbeta med kristna trossyskon som levde under apartheid, tror jag förändrade mig för livet. Det gick inte en dag utan att raslagarna, förtrycket och orättvisorna gjorde sig påminda. Ett tydligt exempel var, när jag skulle åka från mitt hus i Rondebosch (vitt område) via min arbetsplats i Athlone (färgat område) till kyrkan i Gugulethu (svart område). För att kunna besöka ungdomsgruppen i Gugulethu (namnet betyder: vår stolthet) behövde jag ett särskilt tillstånd. Varför? För att jag var vit och de var svarta. Första månaden vägrade jag men blev stoppad av polisen flera gånger och fick till slut ge efter.

Nu, drygt 20 år efteråt, har jag varit tillbaka både i Sydafrika och Gugulethu många gånger. Jag behöver inget tillstånd. Inte ens för att komma in i Sydafrika. D v s som Schengen-medborgare får jag visum vid gränsen. Det tar oftast mindre än 5 minuter och det räcker i 3 månader.

Två mycket goda vänner från Sydafrika ska komma till Sverige i juli. Det gläder mig. Men nu visar det sig att historien upprepar sig. Fast åt andra hållet. Att komma in i Schengen är inte lätt. (Talet om att världen har blivit mindre stämmer bara för vissa. Det beror på varifrån man kommer och vart man ska. Dessutom ska man ha ett fett bankkonto.) Våra vänner behöver bland annat ett invitationsbrev från oss. Självklart ska jag skriva det. Men då behöver jag en massa uppgifter från dem. Jag sitter och skriver ett mejl till dem och minns den dag 1981 när jag gav upp och ansökte om ett tillstånd att komma in i Gugulethu. Jag överdriver inte, när jag skriver att gråten sitter i halsen. Varför måste människor som vill besöka vårt land utsättas för detta? Är det inte förnedrande? Så här ser listan ut på dokument som ska vara med ansökan om Schengen-visum:

Se till att din ansökan är komplett
För att myndigheterna ska kunna behandla din ansökan måste du tydligt ange:
varför du ska besöka Sverige
hur länge du ska stanna i Sverige
hur du ska försörja dig under tiden i Sverige
vilket slags pass du har och hur länge det är giltigt
vart du ska resa efter besöket i Sverige
om du har tillstånd att resa in i det land du ska till efter vistelsen i Sverige.
Till din ansökan måste du bifoga:två fotografier i passformat som är tagna rakt framifrån och som inte är äldre än sex månader.
blankett Familjeuppgifter, Bilaga till ansökan, nr 238011.
blankett Inbjudan och frågeformulär angående person som vill besöka dig, nr 236011.
personbevis med rubriken "inbjudan" för den som bjuder in dig. Personbeviset kan beställas från närmaste skattekontor eller från Skatteverkets webbplats
andra dokument som ambassaden kan kräva.

I det formulär, som vi ska fylla i, där det framgår att vi bjuder in dem till Sverige, ska vi också skriva vem som är deras arbetsgivare samt intyga att de har pengar att betala för sig mm

Jag skäms! Jag skulle vilja protestera men vad kan jag göra?

Läs själv på migrationsverkets hemsida.

… och genom gallren ser vi på varann.

Kurs och askonsdag

För andra gången denna vecka är jag på kurs. Biskop emeritus Jonas Jonsson talade i Birgittakyrkan över ämnet: Kyrkoarbetarens inre liv. Lite spänd var jag. Skulle det vara monolog och envägskommunikation, som i Växjö i måndags. Svar: Nej! Dels deltog vi i den psalmsångs, som biskopen varvade sin framställning med, dels inbjöds vi till att interagera både i bikupor, gruppsamtal och i ett moment av tystnad. Det var ett helt annat pedagogiskt upplägg. Bättre!
Biskop Jonas var inte nöjd med ämnet: Vad är ett inre liv? Ett uttryck för vårt pietistiska arv. Att vi delar upp människan i inre och yttre. I själva verket är människan en helhet. En helhet, som vi alla längtar efter – men verkligheten är annorlunda. Vi kännetecknas av brustenhet. De tankarna bar jag med mig in i askonsdagens mässa, där min kollega och jag fick teckna ask-kors i pannan på ett femtiotal medmänniskor och sedan på varandra. Där står vi en man och en kvinna och fram kommer ungdomar, medelålders, äldre och gamla. Spannet var mellan 14 och 90 och inga åldrar saknades. Gemensamt uttrycker vi vår förgänglighet. Viljan att gå in i en fastetid, där vi söker Gud. Omvändelse i den meningen att vi vill vända oss mot livets källa – kärleken själv. Som biskop Jonas beskrev det: Gud är kärlek! Det är inte en egenskap hos Gud.

Ubi caritas et amor, Deus ibi est.
Där barmhärighet och kärlek är, där är Gud.

Annars handlade det också mycket om vad som kännetecknar ett helgon, om dopet, bönen och Eucharistin. Samt om vilan i att vi inte valt Kristus utan Kristus har valt oss. En punchline att minnas var:
Har Kristus valt rätt, när han valt mig? Det är hans problem!
De flesta som var där var ju kyrkoarbetare och det kan vara skönt att en biskop säger, att vi inte ska delta i prestationssamhället. (Även om vi naturligtvis ska sköta våra jobb).
Sedan kunde kanske biskopen vinnlagt sig om att inte tala så mycket om präster och diakoner. Ja, det var faktiskt inte alls fokus på prästerna – snarare diakonerna. Men i kyrkan fanns också vaktmästare, kyrkoskrivare, församlingspedagoger, samt en del ideellt engagerade.
Förmiddagen var god. Samtalen kändes viktiga och jag kände igen mig i mycket. Exempelvis i beskrivningen av den medvandrare biskop Jonas haft hela sitt liv: Det radikal tvivlet. Jo, så känner jag. Allt jag tror på skulle lika väl kunna vara en bluff. Och då är jag grundlurad.
Men jag tar den risken. Jag finner också styrka i bibeltexten härom söndagen, när Jesus frågar lärjungarna om de vill lämna honom och de svarar: Herre, till vem skulle vi gå!

När de tre timmarna var avslutade och vi ätit en enkel men mycket god soppa fortsatte jag dagens värv. Utöver det sedvanliga skrivbordsarbetet och telefonsamtalen en andakt på ett äldreboende, träff med konfirmandledarna, där vi förberedde söndagens konfirmandsamling, askonsdagsmässan och samling med gudstjänstgruppen. En dag fylld av både bön, arbete och mycket mer. En god dag. En askonsdag.

Min son, sjömannen, 18

Nu är sonen i Lübeck. Det känns ju spännande. Får lov att ringa imorgon och fråga om istäcket var massivt!

På kurs i Växjö

Upp klockan 5.45 och iväg med tåg till Växjö 7.07 för att gå på kurs. Willy, som dels är konfirmandledare i Birgittakyrkan, dels sköter projiceringen av psalmer och gudstjänstordning på väggen, var med. Samt hustrun. Kursen handlar om konfirmandarbete ur ett visst perspektiv. Hur ser konfirmandarbete ut för ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) eller neuropsykiatriska diagnoser, som det också kallas. (ADHD, ADD, DAMP, Aspergers syndrom, autism och Tourettes syndrom mm). Det är intressant och lärorikt.
Men det är en heldag med tre föreläsningar och ingen av dem innehåller minsta lilla tvåvägskommunikation. Det är från föreläsaren till oss. Basta!
Inte ett gruppsamtal, inte någon bikupa. Inte ens tid för frågor eller synpunkter. Några få (kanske 3) dristar sig ändå till att avbryta vid något tillfälle men det är allt.
Det var en viss besvikelse. Vi får se om jag orkar åka på nästa kurstillfälle i höst. Ämnet är för viktigt för att behandlas på detta sätt.

Newsmill

Äldsta dottern arbetar på PR-byrå. Hon kan mer om detta med sociala medier än jag. Så hon tipsar om Newsmill, som är en svensk webbplats för nyhetskommentarer och debatt. Där hade Annika Borg skrivit en debattartikel om detta med att Svenska kyrkan anställer en imam. Jag går in på Newsmill, blir medlem och kommenterar.
OK, jag är egentligen också kritisk till att Svenska kyrkan anställer en imam. Mest för att det är lite storebrors- eller storasystersfasoner. (Fast jag har en underbar storasyster och två underbara storebröder, om det nu heter så i pluralis). Men jag måste ju ändå ge mig in i debatten och framför allt saknar jag att Annika Borg inte skriver att imamen ska arbeta på Fryshuset. Jag tycker det är en viss skillnad. Imamen ska inte hålla i högmässan i Sofia kyrka.
Nåväl, när jag ändå är inne på Newsmill länkar jag till min blogg och vad händer. Från att ha haft ungefär 50-60 läsare om dagen fick jag raskt över 100. Vilket kanske inte gör mig till årets svenska opinionsbildare men det är ju i alla fall spännande. (Å andra sidan har jag ofta över 100 lyssnande församlingsbor, när jag predikar, så det är ju inget att yvas över.) Men lite kul var det!

Shopping

Många bloggar, har jag sett, innehåller redogörelser för vad man handlat. Jag ska inte vara sämre. Såhär följer några bilder, som därmed också avslöjar var på ålderstrappan jag befinner mig.

Häromdagen var jag hos optikern. Det konstaterades att jag inte ser så bra på nära håll. Jag behöver läsglasögon. Så dess har jag köpt till det facila priset av 190:- om jag minns rätt.



Idag var jag på Perrolfs. En anrik klädaffär för gubbar här i Kalmar. Den ska lägga ner eller säljas. Jag vet inte riktigt. Total utförsäljning.




En kollega köpte ett par flugor. Jag köpte tre pyjamasar. Skulle kostat över 1000 men jag fick dem för 500. Två med korta ärmar och korta ben av märket Park Lane. En pyjamas med långa ärmar och långa ben. Wolsey! Det är väl ändå en klassiker.




Läsglasögon och pyjamasar. Kan det uttryckas tydligare?

Arbetsledare 3 - med förhinder

Att vara arbetsledare är kul. Häromdagen fick jag en lysande idé. Tajmad och klar in i minsta detalj. Vi ska spela in en CD. Kanske med bara en enda låt. Men det ska vi göra. Som en slags ”team building”, som det heter på svenska. Sagt och gjort: jag skickar ut ett mejl med tre möjliga datum till alla i arbetslaget. Får några svar men inväntar inte alla svar och skriver till verket. Jag skickar ut ett nytt mejl med ett datum, då vi ska ha denna team-building-förmiddag. Inser för sent att jag beviljat en av de anställda en kurs just då. Inte bra! Vi kan ju inte teambuilda (som det också heter på svenska) om inte alla åtminstone har chansen att vara med.
Men nu är jag taggad, så nu kollar jag alla beviljade kurser, ledigheter etc och hittar till min glädje en helt ledig dag. Nytt mejl! ”Deleta” (även det svenska) mitt förra mejl. Kontraorder! Slutet gott, allting gott?
Nej, snart får jag ett nytt mejl: jag har inte insett att i mitt arbetslag finns även ett gäng präster. Över dem basar jag icke. Det är självaste kyrkoherden som är vår chef. Så långt tänkte jag inte. Förstås borde jag kollat av med min chef om prästerna var tillgängliga den tänkta dagen. Tyvärr var de inte det. Så nu fick jag skicka mitt andra kontra-order-mejl. Deleta på nytt det jag skrev nyss.
Ja, vad ska man säga om detta? Jag tror det kan sammanfattas enbart med orden:
Velat för mycket! Och då inser den skarpsynte att jag använder supinumformen av både verbet ”vela” och ”vilja”. (Som i en gammal kampsång från antiapartheidrörelsen, som hette ”velat länge”, men det är en annan historia!)

Min son, sjömannen, 17

Enligt uppgift ska sonen nu anlöpa ytterligare en hamn: Lübeck! Jo, man tackar! På tisdag, enligt, som säger vanligtvis väl underrättade källor. Men just nu färdas de i ca: 16-18 knop utanför Umeå. Eller har de hunnit längre. Enligt www.marinetraffic.com var det ett tag sedan de angav position. Troligen är de längre norrut och färdas i kanske bara 5 knop. De skulle nog redan varit i Kemi. Vad jag förstår skippar de Oulu denna gång.
Vad värre är: skorna är inte helt vattentäta! Detta vill jag veta mer om! Ska de reklameras? Eller är det så enkelt att sonen haft vatten över stövelskaften. Vi får förbli nyfikna så länge.
Nedräkningen kan annars börja snart. Det är imorgon 10 dagar till planerad ankomst till Göteborg för sista gången denna tur. Då ska jag vara där! Vi hoppas på bättre väder nu - kanske t o m isfritt.

Imam bara till 50 % i kyrka

Min förra bloggpost blev lång. Delvis för att jag insåg att jag inte hade tillräckligt med kunskap. Det brukar alltid bli fler ord ju mindre man vet. Nu vet jag mer. Jag har fått ett mycket trevligt och klargörande mejl från Maria Kjellsdotter Rydinger. Hon tackar för att någon utifrån kommer med synpunkter. Jag gillar en sådan grundhållning.
Fakta är alltså att Sofia församling anställer imamen Othman under en övergångsperiod och enbart på 50%. Maria skriver:

Under denna tid skall vårt främsta mål vara att ansöka medel och lägga grund för ett treårigt projekt "Tillsammans för Sverige".

Ibland kommer saker och ting inte i rätt ordning enligt instruktionsboken. Nu fick församlingen gå lite i förväg. Jag kan förstå att det måste bli så ibland.
Dessutom får jag veta att man skulle haft en presskonferens 8 mars men att Kyrkans Tidning hann före. Så även där kom saker och ting inte riktigt i den ordning man kunde ha önskat. Även detta kan jag begripa.
Nu ser jag fram emot hur detta utvecklar sig. Om Fryshuskyrkan kan vara med och skapa bra relationer mellan ungdomar från olika kontexter är det bara att välsigna.

Maria hade också något att säga om detta med att vara Jesus-centrerad eller inte. Vi är nog i stort sett överens.

Jag visade det jag skrivit för hustrun nyss, som sa:

- Arbetar man som präst på Fryshuset så står det nog ändå JESUS skrivet med stora bosktäver på en. Men det är ju aldrig fel att berätta om Jesus. Muslimerna säger ju t ex In šaʾ Allāh [om Gud vill] i var och varannan mening.

Imam i kyrka

Sofia församling i Stockholm har anställt en imam, som ska tjänstgöra på fryshuset. Rätt eller fel? Alla har en uppfattning men hur många vet vad det egentligen handlar om. Jag blir nyfiken, så jag letar kunskap. Kan jag hitta något på nätet?
På Sofia församlings hemsida ser jag inget om någon imam. Jag ser en cello (reklam för en musikgudstjänst), en inbjudan till Klubb Manifest och en uppmaning att vara med och påverka utvecklingen av församlingen (illustrerad av en nattvardsoblat, som bryts). Är församlingen helt opåverkad av alla skriverier, t ex i Kyrkans Tidnings nätupplaga?

Under fliken ”Aktuellt” finns utöver veckans program också ”Kyrkoherden har ordet” som denna vecka innehåller en gästkrönika av Maria Kjellsdotter Rydinger, präst i Fryshuskyrkan. Det kan inte vara en tillfällighet!Hon skriver bland annat:

Ja, kanske är det så att muslimernas firande av Ramadan kan hjälpa oss att upptäcka något som vi i vår svenska strävan efter modernitet, och att göra allt så ”light” och bekvämt för oss som möjligt, håller på att missa?

Så tycker jag också! Har sagt det många gånger. Lite ledsen kan jag bli att krönikan, som jämför vår kristna fastetradition med fastan inom Islam, är så försiktig. Varför nämner Maria inte Jesus mer än i förbifarten? Jag blir alltid misstänksam över detta. Men jag vet ju inte hur hon tänkt. Men i krönikan får jag ändå inte veta varför en imam är anställd.
Den andra fliken under ”Aktuellt” heter: ”Varför ska jag vara med?” Jag frågar mig om den alltid finns där eller kommit till nu, när en del, enligt inläggen på KT’s nätupplaga, väljer att gå ur Svenska kyrkan.
I övrigt får jag på Sofia församlings hemsida veta allt möjligt. T ex att Sofia kyrka

... byggdes åren 1902-1906 och är uppkallad efter Oscar II:s gemål, drottning Sofia.

Det kanske är mer stötande än att de anställt en imam. Egentligen!
Men jag letar vidare efter kunskap. Varför har de anställt en imam? Kanske något finns på Fryshuskyrkans hemsida? Nej, inte direkt. Men det står att ett ”interreligiöst nätverk” bildades den 21 februari. Maria Kjellsdotter Rydinger citerade då Fryshusets värdegrund:

Vi tror på respektfulla möten människor emellan där lusten att delta och gemensamma intressen överbryggar alla motsättningar, minskar olikheter och ökar förståelse.

Alltså kan jag sluta mig till att imamen är anställd, som ett led i detta. Det är åtminstone vad jag tror.
Lite märkligt är det väl, att inget står uttryckligen. Varken på Sofia församlings eller Fryshuskyrkans hemsidor. Jag lägger märke till bilden: ”Våra Vänner” och ser att EFS också är med.

Skriver de något om imamen? Jo, där står något:

Anmälningarna är igång.

Kan det handla om imamen? Nej, det handlar om anmälningar till Distriktsårskonferensen. Jag fattar. Fryshuset då? Har de något? Jo, där står det om imamen Othman Al Tawalbeh. Han svarar själv bland annat detta:

- Jag kommer att jobba med interreligiös dialog för att öka toleransen mellan människor och minska grogrunden för extremism. Självklart vill jag ge en sannare och mer nyanserad bild av islam än den bygger på extremism. Jag vill ge en bild som bygger på fred, rättvisa och solidaritet ...

Jag får alltså ingen kunskap om hur Sofia församling tänkt eller hur Fryshuskyrkan tänkt just med denna specifika anställning.
Utifrån denna brist på kunskap får jag då göra mig en bild. Jag tror att det handlar om ett gemensamt arbete på fryshuset. Jag såg en bild på fryshuskyrkans hemsida, som såg ut såhär.

Förmodligen har Sofia församling pengar och det är ju också vad kyrkoherden i Sofia församling, säger i en intervju i Kyrkans Tidning:

Det är viktigt för ett lutherskt samfund att vara en aktör i samhället. Vi har resurser, och då är det vår plikt som ett stort kristet samfund att motverka fördomar om religioner.

Så man har sett ett behov av interreligiös dialog och är med och stödjer en sådan. Någon undrar: Kunde inte någon muslimsk församling anställt imamen? Svaret kanske är att de i så fall inte anställt en imam, som fått ägna sig åt dialog, utan en som haft ett mer strikt uppdrag att påverka unga muslimer enbart. Vad vet jag? Är man anställd av Svenska kyrkan misstänker ingen att man försöker påverka någon. Om det är så, dyker andra frågor upp: Betyder det att fryshusprästen inte heller är där för att påverka någon? Inte har ett uppdrag att vittna om sin tro? (Den bild jag får av henne är inte sådan. Jag tror definitivt att hon är en god missionär!)
Jag begriper att det varken är svart eller vitt. Vi är många kyrkoarbetare, som finns till och från i skolor, på sjukhus mm och vi går inte bröstgänges fram. Vi för en stillsam dialog och så bör det vara. Det är få präster som predikar omvändelse och relation till Jesus Kristus på skolavslutningar. Gör man det flyttar snart skolavslutningen från kyrkan. Rätt eller fel, men så menar jag att det är. Så varför skulle den präst, som har fryshuset som sin kontext, göra annorlunda?
Enligt KT menar Maria Kjellsdotter Rydinger att den religiösa bakgrund som många unga har gör att de far illa. Fryshuskyrkan vill visa en annan sida av religionerna.

– Kyrkan måste sträcka ut en hand och hjälpa goda krafter, och hjälpa unga hitta sig själva så att de inte hamnar i extremism. Svenska kyrkan har fortfarande makt och pengar att göra det här, säger Maria Kjellsdotter Rydinger.

Så det handlar om pengar och om makt. Precis som kyrkoherden anser. Och visst är det så. Svenska kyrkan har pengar och makt. Det kan ingen förneka. Men det kan inte vara okomplicerat för imamen att bli föremål för Svenska kyrkans makt och pengar, väl? Hur skulle jag se det om jag vore anställd av en moské? Skulle jag kunna bli det?
Samtidigt bör vi också komma ihåg att det bara handlar om 9 månader. Ett sätt att prova något nytt.
Vad tycker jag då om detta? Tja, jag håller nog med Kyrkans tidnings chefredaktör att det hade varit bättre att någon annan juridisk person anställt imamen.

Någon annan juridisk person i Fryshussammanhanget kunde ha stått för anställningen.

Det blir ju tydligt i imamens svar i KT’s fråga: ”Du blir anställd av en kristen församling, hur ser du på det?”

- Jag ser inga problem. Svenska kyrkan är en institution och fungerar som vilken arbetsgivare som helst.

Nej, vi är inte vilken arbetsgivare som helst. Det vore bättre, menar jag, med en annan arbetsgivare för detta projekt.
Men i sak ändras inget av det. Bör Svenska kyrkan använda sina resurser till verksamhet av denna typ? Ja, det menar jag. Dialog mellan religionerna är bra. Det är bra att ungdomar dras bort från extremism. På många håll projektanställs människor, som kanske inte är imamer, men som har en svag förankring i Svenska kyrkan. Det kan vara motiverat. Sofia församling kunde gått ihop med andra aktörer i ett projekt.
Men för den skull blir jag, på det här stadiet, inte orolig av det som Sofia församling gjort. Man kunde däremot gjort det annorlunda och definitivt kommunicerat motiveringen i sina egna kanaler. Inte bara i en artikel i KT.
I en sådan motivering kunde man också sagt något om sin uppgift att med ord och handling vittna om tron på Jesus Kristus. Jag behöver leta efter dessa dokument. Kanske vet de kyrkotillhöriga i Sofia församling mer än jag. I alla fall hoppas jag det. Risken är annars att det skapas distans mellan kyrkans ledning och dess medlemmar. Även där bör en dialog ske.
På hemsidan hittar jag till slut församlingens verksamhetsplan. Jag måste säga att den är ganska otydlig, när det gäller hur församlingen ser på Jesus Kristus. Ett ledord är att församlingen ska vara Kristusinspirerad. Det förklaras såhär:

Gudstjänstutveckling: Församlingen kommer att deltaga i en utbildning i Gudstjänstutveckling som Stockholms stift och Strängnäs stift inbjuder till. Vi vill bredda vårt gudstjänstliv genom att barn, konfirmander och ungdomar ges möjlighet att aktivt delta i gudstjänstlivet. Vår Barnmöjliggörare fortsätter sitt arbete med att stärka barnens plats och delaktighet i gudstjänsterna. Sambandet mellan kultur, rit och livshållning och mötet mellan vuxna och barn vill vi ska genom-syra församlingslivet. Under 2010 sker kultursamverkan mellan Stockholms Domkyrkoförsamling, Hedvig Eleonora, Katarina och Sofia församlingar i ett konst- och filmprojekt. Detta projekt finansieras till stora delar genom strukturbidrag från Stockholms stift.
Ideellt medarbetarskap: Genom bl. a. satsning på projektet Barn, Kultur och Tro utvecklas det ideella medarbetarskapet samt i arbetet med gudstjänstgrupperna och bland diakonala medarbetare.
Konfirmandarbetet. Vi vill öka antalet konfirmander, därför ska samverkan inom församlingen och mellan kontraktets församlingar utvecklas. Kyrkoherdarna på Södermalm är överens om att detta är en prioriterad fråga.
Samtal och debatter: Vi vill fortsätta att bereda rum för att människor ska få samtala och debattera kring existentiella frågor och frågor som rör kyrkan i samhället samt även bereda möjligheter för det personliga samtalet.

Det känns ordrikt och obearbetat. Detta kan göra mig orolig. Inte att man anställer en imam, utan att man inte verkar veta varför man gör det. Eller åtminstone inte kommunicerar varför man gör det.

Min son, sjömannen, 16

Onsdag. Det är dagen då sonen är i hamn. Nu för åttonde gången. Men denna gång kom båten något senare. Det vill säga först vid tolv-tiden. Dessutom fick de byta kaj-plats, så ungefär kl 17 fick jag ett sms med budskapet att de förtöjt. Nu är kl snart 21 och de kommer att åka inom de närmaste minuterna. Två resor kvar! Sedan ska jag ta bilen till Göteborg och möta honom. Just nu ser han fram emot en natt på fast mark. Utan gungningar och utan ljud. Jag kan föreställa mig att det hägrar.
Ändå har det ju hittills gått bra. Sonen är nöjd med sitt yrkesval och verkar ha lärt sig massor. Att sitta fast i isen 7 timmar och vänta på isbrytare var inget problem. Ja, det verkar som om inget är just problematiskt. Och jag kan föreställa mig också detta. Att vara på väg från en hamn till en annan. Lossa last. Tillbaka. Lasta. Åka. Lossa. Så går det på och vi andra som diskuterar målskrivning och verksamhet kan slänga oss i väggen. Här är några glada gossar som har målet i sikte och jobbar envetet, genom is och storm, för att nå just målet. Vilket de också gör! Jag säger inte att det är enkelt jobb. Eller ens avundsvärt. Men i någon mening tydligare än många andra arbetsuppgifter.
Hur blir det då om två veckor, i fall de fastnar i isen igen? Kommer de att bli försenade? Troligen inte! De har möjlighet att åka i kapp en del förlorad tid. Ibland ligger båten och driver, eftersom det är dyrt att ligga i hamn men inte ute till havs. Så jag ser fram emot att verkligen få träffa min yngste son om två veckor.
Om någon vill se hur det går, är hemsidan fortfarande marinetraffic.com och man får klicka på båtens (transpaper) position. Då ser man var min son, sjömannen, är. Såhär ser det ut, just nu. De är alltså fortfarande i hamn:

Namnbytet på facebook

Nu finns det en facebookgrupp att gå med i. Om man är med i facebook. Och om man anser att det är fel att ändra namn på Svenska kyrkans internationella arbete. Det är inte jag som startat den. Den heter helt enkelt:

Vi som vill att det ska heta Svenska kyrkans internationella arbete!

Jag fick ett e-mail, där några förutvarande missionärer skrev:

TACK för vad ni skrev i debattinlägget i KT förra veckan. Vi instämmer helt och har senaste dagarna fått indikationer på att vi är många som tycker som ni.
Kan inte ni, som är en del yngre än vi, starta en Facebook-grupp för alla oss som vill protestera mot olyckliga direktiv uppifrån!
Kan man i Egypten, så borde väl vi som vill något positivt med Svenska kyrkans internationella arbete, utan att tappa kyrkosamverkan, kunna åstadkomma en protest.

Ja, vi får se vad detta leder till. Alla gillar det inte. Det har stått i Kyrkans Tidning och en kommentar, från Boel Skoglund, som skrev:

Att vi finns med i ett globalt nätverk, ACT-alliance, är en positiv förstärkning av den mission vi som kyrka lever i. Tänk att vi tillsammans med kristna kyrkor och organisationer världen över nu kan samordna och effektivisera våra gemensamma insatser för drabbade – det är något att vara både stolt och tacksam över!
Sen till er som känner er förbigångna: vad gjorde ni den 20 september 2009? Själv röstade jag i kyrkovalet och överlät därmed viktiga beslut till demokratiskt valda människor.

På det har jag svarat:

Boel: Jo, jag röstade också. Men nog måste man, även i en demokrati, få demonstrera, protestera och påverka. Vill Du avskaffa yttrandefriheten?
Dessutom har, vad jag vet, inte kyrkostyrelsen beslutat ännu om logotypen.