Före Kristus?

I söndags predikade jag i högmässan i Vallentuna. Det var med anledning av Bibelns dag. Min predikan utgick från evangelietexten som utgjordes av den senare halvan av berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4:27-42)

I en bisats nämnde jag hur den assyriske kungen deporterade israeler från det område som i texten kallas Samarien och placerade dit människor ur andra, underkuvade folk. Och då sa jag att detta skedde år 722 "före vår tideräknings början". 

En gudstjänstdeltagare och jag förde efteråt ett samtal om skillnaden mellan begreppen ”före vår tideräknings början” (som brukar förkortas fvt eller f.v.t.) och ”före Kristus” (som brukar förkortas f.Kr.). Jag berättade att jag som forskare är van att använda det mer inkluderande f.v.t. och valde att göra detsamma i predikan. Gudstjänstdeltagaren hade inget emot detta men hade ett perspektiv på frågan, som jag faktiskt aldrig tänkt på. 

Finns det för en kristen någon tid ”före Kristus”? Jag söker på Bibeln.se efter de bibelställen som innehåller orden ”före” och ”Kristus” i samma vers. Jag får tre träffar. En av dem är talande:

Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början (2 Tim 1:9).

Det är så jag ser det. Jesus Kristus är Gud och därmed finns det inte något "före" eller "efter". Så spännande. Ett nytt – teologiskt – perspektiv på varför begreppet ”före Kristus” inte är optimalt. 

På wikipedia läser jag att det ingalunda är ett nytt fenomen att byta ut ”före Kristus” som uppfattas exkludera för dem som har andra trosuppfattningar. Det står:

Förkortningarna har tillkommit under andra hälften av 1900-talet i avsikt att vara konfessionsneutrala alternativ på svenska till de traditionella f.Kr. respektive e.Kr.

Samtidigt konstateras att det är kontroversiellt att säga ”vår” tideräkning. Det är ju ett mycket västerländskt perspektiv. Sidan hänvisar till språkrådets frågelåda, där någon frågat om begreppet och fått följande svar:

Betydelsen är densamma som f.Kr. (före Kristi födelse) och många som använder f.v.t. anser att deras sätt att förkorta är mindre kulturcentrerat. (Av samma skäl används på engelska förkortningen BCE (before the common era) i stället för BC (before Christ). Det är dock tveksamt om beteckningen f.v.t. är mer neutral än f.Kr. Båda utgår ju från att tideräkningen börjar vid Kristi födelse. Skillnaden är att det i den senare är den religiösa utgångspunkten öppet deklarerad, i den förra är den dold.

Och så är det ju. Oavsett begrepp utgår det från att Jesus föddes vid en viss tidpunkt och att vi räknar tiden i ett "före" och ett "efter". Då skulle det kanske hellre heta ”före Kristi födelse”.

Samtidigt förhåller det sig med all sannolikhet så att Jesus, som ju omvittnas i både Bibeln och andra samtida källor, förmodligen föddes 7 eller 4 år tidigare än vad den skytiske munken Dionysius Exiguus fick fram när han år 525 räknade ut vilket år Jesus föddes. Åtminstone om vi utgår från Matteus beskrivning. Enligt Matteus föddes Jesus under Herodes den Stores livstid. Han dog 4 år f.Kr./f.v.t. om vi utgår från romersk historieskrivning.

Wikipedia-sidan berättar sedan att Johannes Kepler år 1615 v.t. talade om vulgaris aerae (vanlig eller allmän tidräkning). Även under franska revolutionen och i det socialistiska Sovjet användes liknande tideräkning. Japan talar å andra sidan om ”västerländsk kalender” och det är väl mer träffsäkert.

Det finns ju andra typer av tideräkning. T ex den judiska och muslimska. Eller den kinesiska. Så det är generellt sätt viktigt att vara medveten om att vi har olika utgångspunkter i livet. Även när det gäller något så universellt som tiden.

The Bible in film

Yesterday I attended an academic event. Oulia Adzhoa Sika Makkonen defended her doctoral thesis

They Will Call Me the Black God

Imaging Christianity and the Bible in African Film

The defence was indeed worthwhile to attend. The Faculty Examiner, Professor Jolyon Mitchell, from university of Edinburgh, the School of Theology, did a great job. He had enjoyed reading the thesis.

This kind of exercise always includes a section when the examiner goes through the thesis and explains what it is all about. After that the examiner must ask the candidate if the candidate can recognize the expose as a true reflection of the thesis. Oulia did so. And after that the conversation began. I think Oulia responded very well. Sometimes with humour. Sometimes by admitting that the examiner had a good point but most of the time by showing that she mastered the subject.

So let me say a few things about the thesis. Oulia explains in the beginning of the thesis:

My research does not begin with African Christianity, the place and role of the Bible and African Christians. Rather, it starts from looking at how film receives and depicts Christianity and the Bible in Africa.

This is important to understand. With this point of departure, she describes her aim like this:

The aim, then, is to show the ways in which the socio-political emphasis and decoloniality have influenced portrayals of Christianity and the reception of the Bible in African marked political films.

She then asks three questions to the films:

1. How do the selected films address Christianity and interpret the Bible?

2. How are they framed in relation to specific historical, cultural and

political contexts?

3. What are the potential implications of the transnational framing and circulation of the films?

The films are:

- La Chapelle, (The Chapel, directed by Jean-Michel Tchissoukou, 1980, Republic of Congo)

- Au Nom du Christ (In the Name of Christ, directed by Roger Gnoan M’Bala, 1993, Côte d’Ivoire

- La Génèse (Genesis, directed by Cheick Oumar Sissoko, 1999, Mali)

- Son of Man (directed by Mark Dornford-May, 2006, South Africa)

I have only watched one of those, namely Son of Man. I was appointed commentator in one of the sessions of the seminar in History of Religions and World Christianity at Uppsala University, to which I belong. An interesting movie that I had not seen in South Africa when we lived there from 2002 to 2006.

Early in the defence Oulia explained that she had written the thesis because no one before her had studied African films from this perspective, except Jolyon Mitchell, but only in one article. She wanted to study the films not from a theological point of vies but from a cinematic one.

But why had she not chosen films from Nollywood? (The Nigerian film industry). The answer she gave was that she wanted to study politically engaged cinema. Then the examiner asked why she had not considered studying films from Hillywood. (Rwanda's film industry named for the country's rolling hills - I had not heard this term before. Interesting to learn new things.) But according to Oulia most films from Rwanda interprets the genocide and this was outside her focus.

It was very amusing when the examiner challenged Oulia and asked if she had been doing cherry picking, meaning that she had studied only films that she liked. She answered directly:

I don’t like any of them.

She also explained why she did not write about the reception of the films. It would have made the study more of historical study, which she did not want. And in the case of for example Son of man a number of persons had already written about it. Some of them are my former colleagues from the University of KwaZulu- Natal, like Gerald O West and Sarojini Nadar.

At one stage the examiner asked why she was so modest about her contribution and then she again answered rapidly:

I think my analyses are great.

One comment I found especially interesting. That African film sometimes look at the past more than into the future. It reminds me of what John S Mbiti wrote many years ago about the absence of the future in the African mindset. But is that really true? To me it sounds like a generalization.

Another aspect that was highlighted was that Oulia had applied a different methodology for each chapter. The problem being, that it might be difficult to find coherence between the chapters. My take on this is that it makes the thesis more alive. She explained that she wanted each film to influence the method to use and the questions to ask. But again, this might be the weak point; that the thesis lacks a whole. On this note my reflection is that this is how theses in medical science always are done. One adds several articles to one another. And one combines them within a framework (kappa in Swedish). Maybe one can see Oulia’s thesis as four articles combined in this way?

My final reflection is about the role of laughter. Oulia gave an example from Au Nom du Christ. I have not seen this film, but her example aroused my curiosity. The situation where the characters laughed included – amongst other things – a woman who had no children and twins. Two phenomena with symbolic charge in an African culture. Oulia said that she had watched the scene repeatedly until she understood the meaning of laughter in the context. It was a reaction to absurdity. This resonates with my own experience from the continent, albeit from southern Africa.

After the examiner and Oulia had finished their conversation the grading committee were allowed to ask their questions. When Professor Jyoti Mistry from the University of Gothenburg asked about aesthetics, Oulia exclaimed:

You made my day.

The whole public defence seminar ended after more than two hours. I guess Oulia was exhausted. But she did very well. And of course, she passed!

Professor Kajsa Ahlstrand, the supervisor and Oulia Makkonen.

Går det att översätta en text?

Av mina arbetskamrater fick jag en läsvärd bok just före jul:

Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning.

Den är skriven av Nils Håkanson och för den belönades han med Augustpriset för årets fackbok 2021. Det kan jag förstå.

Eftersom jag sedan drygt två år är generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet, som har som en av sina grundläggande uppgifter att översätta, passar denna bok mig. Den tar också bibelöversättning som sin utgångspunkt. Första kapitlet börjar så här:

Så börjar det:

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud.

Håkanson redovisar olika översättningar av denna Johannesevangeliets första vers. Han konstaterar att översättning per definition innebär förändring. Jag känner igen hans resonemang om att kristendomen till skillnad från islam översätter sin heliga skrift. Om detta har jag skrivit i mitt kapitel om bibelöversättning i boken

Svensk mission och kyrkorna som växt fram

Håkansons bok innebär sedan en exposé över översättningens konstart i Sverige. Ofta menar författaren har översättare fått arbeta i det fördolda och varit underbetalda. Vilket är märkligt när översättarna i så stor utsträckning sätter sin prägel på texten. Enligt baksidestexten är ungefär hälften av all litteratur på svenska översatt från andra språk.

Han skriver också om hur viktig översättningen av Nya testamentet till svenska 1526 var. Det känns uppmuntrande att vår styrelse ungefär samtidigt som denna bok kom ut, fattade beslut om att göra en ny översättning av just Nya testamentet inför 500-årsjubileet av den första.

Flera av kapitlen blir för nördiga för mig. Det är oerhört många namn som flimrar förbi och ibland blir resonemangen långa och exemplen många. Men jag känner ändå en tacksamhet över att ha läst boken. Jag förstår att bibelöversättning inte finns i ett vakuum utan självklart hänger ihop med all annan översättning. Därför är det också förståeligt när jag mot slutet av boken läser följande:

Den stora rörelsen i 1900-talets och det tidiga 2000-talets översättningslitteratur går otvetydigt i riktning mot ökad originaltrohet i detalj. 

Precis så är det ju också i bibelöversättning. Möjligen med en viss fördröjning. Den översättning som nu äger rum kommer dock med stor säkerhet ligga närmare originalet än vad NT1981 gjorde. Och det är ju inte märkligt att samma trender förekommer i allmän översättning som de gör specifikt i bibelöversättning.

Jag saknar några namn bland alla översättare. Framför allt Gunnel Vallquist. Däremot finns en av våra bibelöversättare, Alva Dahl, med. Som har skrivit boken Slå rot i förvandlingen som handlar om just Gunnel Vallquist. Intressant.

En annan person med anknytning till bibelöversättning som finns med är Richard Pleijel. Han har skrivit sin doktorsavhandling om Bibel 2000 och dess tillkomst. Han är en av Svenska kyrkans representanter i Svenska Bibelsällskapets huvudmannaråd.

Boken kommer jag att ha med mig när jag i vår är ute och pratar om just bibelöversättning. I februari ska jag vara i Linköping och Västervik samt via zoom i Luleå, i mars bär det av till Jönköping och Falkenberg och i april ser jag fram emot att möta människor i Hortlax.

Då kommer jag säkert anknyta till boken och hålla med om att det viktiga är det som inte går förlorat i en översättning.

Grabben i salen bredvid

Idag disputerade förre ärkebiskopen Anders Wejryd i teologi. Disputationen ägde rum i sal IX i universitetshuset i Uppsala. Professor emeritus Kjell Nordstokke, VID vitenskapelige høgskole i Norge, var skicklig opponent. I betygsnämnden satt professor Kerstin Sahlin, Uppsala universitet, professor Peter Lodberg, Århus universitet och docent Karin Sarja, Svenska kyrkans kyrkokansli.

Eftersom det var begränsat antal som skulle släppas in undrade ordföranden för disputationen och tillika huvudhandledaren, professor Kajsa Ahlstrand, om jag kunde bistå med att räkna antalet närvarande vartefter de anlände. När vi nått gränsen ordnades en utsändning till läsesalen bredvid, där vi var ett antal som såg den akademiska akten via storbildsskärm.

Det gav en extra krydda åt tillställningen, för nu flimrade ibland ansikten förbi. Det var personer, som följde med på zoom och råkat sätta på mikrofonen och skapat något ljud, i andra delar av landet eller kanske till och med världen. Vid ett tillfälle rättade någon i chatten till en uppgift som opponenten eller respondenten gav. Charmigt. Vid ett annat tillfälle råkade någon mixtra med sina enheter, så att det blev rundgång och disputationen tillfälligt fick stanna upp. Men det gick det också.

Jag satt alltså i salen bredvid. Men på ett sätt har jag också befunnit mig i ”rörelsen bredvid”. Jag menar Svenska kyrkans mission (SKM) som berörs en del i avhandlingen. Titeln var ju

Lutherhjälpen som försvann

Respondenten menade att en liknande avhandling kunde skrivits om missionen som försvann. För samtidigt som Lutherhjälpen inlemmades i Svenska kyrkans nationella nivås organisation, hände samma sak med SKM. Lutherhjälpen och SKM var två helt egna juridiska personer fram till 1980-talet. Djupt integrerade i Svenska kyrkan men självständiga, även om ärkebiskopen var självskriven ordförande i SKMs styrelse.  På slutet av 1970-talet hade Kyrkans hus byggts och så småningom flyttade hela Svenska kyrkans rikskyrkliga administration in. Detta tog några år och avhandlingen beskriver just detta skeende. Det nämndes dock att det finns aktörer som inte inlemmades. Exempelvis diakoniinstitutionerna (t ex Ersta, där Anders Wejryd var direktor några år).

Min förståelse är att mycket av det lokala engagemanget minskade när SKM och Lutherhjälpen försvann. Anders Wejryd verkar mena att det framför allt berodde på att antalet medlemmar i Svenska kyrkan minskat och att folkrörelser rent generellt haft det svårt under perioden som beskrivs. Det är klart att det hör ihop men jag uppfattade också en viss kritik av den kyrkliga centraliseringen. Och även av det vid tiden rådande kommunikationsparadigmet. Ordet monolitisk varumärkeshierarki låter besvärligt i mina öron. Men var på den tiden avsett som en neutral, teknisk term, ansåg Wejryd. På ett okritiskt sätt lät beslutfattare sig påverkas av New Public management. Det är också min bild.

Går vi några år bakåt i historien med Lutherhjälpen så fanns min far i ”organisationen bredvid”. Han arbetade för Svenska kyrkohjälpen, som slogs ihop med Lutherhjälpen på 1960-talet. Far var inte glad för detta. Jag har växt upp med den berättelsen och känner igen vissa saker från min egen erfarenhet av hur SKM och Lutherhjälpen gick upp i den rikskyrkliga organisationen.

Under min egen gymnasietid var jag engagerad i Kyrkliga Gymnasistförbundet (KGF) som slogs ihop med Riksförbundet Kyrkans Ungdom (RKU), en företrädare till Svenska kyrkans unga. Även då fanns upplevelser av hur den större organisationen äter upp den mindre. Något liknande uppfattade många skedde då Ansgarsförbundet blev en del av RKU. Men i detta skeende var jag inte delaktig.

På ett sätt arbetar jag nu i en organisation som finns bredvid. Svenska Bibelsällskapet är en ekumenisk organisation och därmed fristående från Svenska kyrkan, även om Svenska kyrkan är en av våra huvudmän. Kuriosa är att direktorn för Lutherhjälpen under 1980-talet, Ebbe Arvidsson, senare blev generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Den kyrkliga världen är inte så stor på denna nivå.

Men på lokalplanet är den stor. Det fanns tidigare SKM-ombud och Lutherhjälpsombud i nästan varje församling. På olika sätt präglade dessa rörelser Svenska kyrkan. Det fanns en viss konkurrens men oftast samverkan. Idag finns internationella grupper som på ett sätt tagit över. Men är det samma breda engagemang? Det är frågan.

På det akademiska planet finns en del att säga. Det blev samtal om metoden. Utöver intervjuer och skriftliga källor har Anders Wejryd använt en autoetnografisk metod, som i korthet innebär att hans egna upplevelser och erfarenheter redovisas som en källa. Han fick kritik för att det kapitel där han redovisar detta inte hade en enda fotnot och för att han inte heller hänvisade till vilka teologer som han byggt sin egen teologi på. Det hade varit bra om det funnits. Men samtidigt är det ärligt att försöka redovisa sin egen bild. Det finns ju knappast någon möjlighet till objektivitet. Forskaren försöker stå utanför men är det möjligt? Den autoetnografiska metoden är ett försök att synliggöra forskarens partiskhet (bias på engelska).

Betygsnämnden, opponent och ordförande på
väg från sina överläggningar.

Mot slutet fick Anders Wejryd en fråga om han inte kunde skrivit lite mer om vad han själv tyckte om hela processen. Det kunde han gjort i ett friare, avslutande kapitel. Då svarade han att han vill vara lojal mot Svenska kyrkan och därför håller mun. Det gav mig mer frågor än svar. Och lite märkligt var det att han i den akademiska situationen, där han kritiskt ska granska Svenska kyrkan, talar om lojalitet. Men förstås ärligt.

Anders Wejryd blev enhälligt godkänd. Och hans avhandling är ett viktigt bidrag till historieskrivningen. Det skulle vara spännande att skriva om Svenska kyrkans mission. Och om Svenska kyrkohjälpen. Vi får se om tid och möjlighet dyker upp.

Jan Guillou och Elisabeth Sandlund

Ikväll fördes en lågmäld debatt mellan Jan Guillou och Elisabeth Sandlund i Uppsala Missionskyrka. En debatt som inte synts på så värst många ställen. Jag hittar en artikel i tidningen Dagen. Jag upptäckte det av en händelse, när jag letade något annat på Uppsala Missionskyrkas hemsida.

Det var en positiv överraskning. Debatten eller ska vi säga samtalet fördes i god ton och stundtals fanns en önskan att förstå den andra. Hans Josefsson ledde samtalet och gav relativt snart ordet till Elisabeth Sandlund. Den frågeställning som hade formulerats var huruvida Israel är en demokrati eller inte. Elisabeth Sandlund gav skäl för att jakande svar på denna fråga. Hon hänvisade till en UD och en del undersökningar.

När det var Jan Guillous tur började han med att säga hur glad han är att vara inbjuden till en kyrka, för där går det att hänvisa till Bibeln och människor förstår. Så är det inte i resten av samhället. Sedan berättade han att han firade ett märkligt 50-årsjubileum. Nämligen att det var 50 år sedan han senast debatterade om Israel. Han hade varit aktiv i Palestinarörelsen 1968–72 men ungefär då dog samtalet ut. Enligt honom beroende på att kritik mot Israel då uppfattades som antisemitism. (Något senare menade på Elisabeth Sandlund och Hans Josefsson att debatten visst förts. Åtminstone i kyrkorna.) På frågan om Israel är en demokrati svarade Jan Guillou nej. Han byggde det framför allt på det faktum att Israel ockuperar land som inte tillhör Israel enligt FN-resolutionen.

De hann med att diskutera huruvida begreppet apartheid är användbart i sammanhanget och ifall en tvåstatslösning är möjlig. Även här gick meningarna isär.

Men det fanns sådant de var överens om. Till exempel att palestinierna utsätts för någon form av förtryck och att mordet på Yitzhak Rabin 1995 innebar en vändning i en på den tiden relativt hoppfull situation.

När auditoriet släpptes in var det påfallande få som ställde frågor. Jag dristade mig till att ställa kvällens sista fråga. Eftersom Sydafrika nämnts ett antal gånger frågade jag om inte jämförelsen kunde ingjuta hopp. Sydafrikas problem såg länge olösliga ut men så hände något 1990–94 som ändå uppfattades som ett mirakel. Även om det är lång väg kvar.

Jan Guillou såg inget hopp alls men det gjorde Elisabeth Sandlund. Då svarade Jan Guillou att det var hennes plikt som kristen. Om detta var de överens.

Se upp med begreppet ”etnisk rättvisa”

Jag får erkänna att jag missat en debatt som förts på Kyrkans Tidnings digitala debattsidor. Det började med en kommentar på en ledare (förmodar jag) från Eskil Jonsson, publicerad 29 oktober 2021. Han skriver:

Jonas Eek, opinionschef i Kyrkans Tidning, menar att kyrkovalet visar på en “polarisering” i kyrkan. Extremhögerns Alternativ för Sverige (AFS) och Vänstern i Svenska kyrkan (Visk) framställs som två “ytterligheter” eller “diken” i kyrkopolitiken.

Under rubriken "Inte polariserad – utan under attack." fortsätter Eskil Jonsson

Det är snarare så att det är vänstern som senare i modern tid börjat uttrycka sig i liknande politiska termer, medan den kyrkopolitiska högern har blivit påverkad av den världsliga maktens ointresse för frågor som handlar om krav på jämlikhet och ekonomisk rättvisa.

På denna inlaga svarar Gustav Kasselstrand, partiordförande för Alternativ för Sverige (AFS) och Axel W Karlsson, präst i Svenska kyrkan och del av AFS kyrkomötesgrupp i ett genmäle publicerat den 15 november 2021 med rubriken: "I verkligheten är det tvärtom."

Om ambitionen att lyfta fram bibliska tankar som blivit undanträngda i dagens debattläge, är profetisk, så märk att vi i AFS tror som aposteln Paulus i Apostlagärningarna, att Gud har ”skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo” (17:26). Det är den grundläggande bibliska rättvisefrågan – den etniska rättvisan. Vårt folk, vårt språk och vårt land är Guds gåvor som vi får glädja oss åt, men som vi också har skyldighet att vårda och försvara. Den nuvarande migrations-(o)ordningen skapar fattigdom och etniska orättvisor för svenskar, skolelever och pensionärer. Och även för invandrare.

Debattörerna fortsätter:

Vi arbetar för återvandring, för en återupprättad etnisk rättvisa och menar att återvandring är lösningen på många av de problem vi ser i dag. Detta har förstås inget med ”främlingsfientlighet” att göra – enligt Bibeln har ju varje folk fått sitt land och sitt språk att glädja sig över. 

Här ger sig Caroline Kyhlbäck Komminister Västerås domkyrkoförsamling, in i diskussionen. Under rubriken "Samma bibelläsning som apartheidkyrkorna." skriver hon en replik, som publicerades den 2 december 2021. Hon skriver bland annat:

Genom att referera till detta bibelord gör Karlsson och Kasselstrand gemensam sak med den reformerta kyrkan i Sydafrika som under apartheid­regimen använde Apostlagärningarna 17:26 i tid och otid för att teologiskt rättfärdiga ett rasistiskt system där människor systematiskt separerades från varandra.

Kyhlbäck har helt rätt i detta. Det svar som Gustav Kasselstrand och Axel W Karlsson skriver läser jag i papperstidningen på trettondedagsafton. Det är publicerat i nätupplagan samma dag, den 5 januari 2022, med rubriken: "Alternativ för Sverige gör inte ”gemensam sak” med apartheid."

Nu har naturligtvis Kasselstrand och Karlsson rätt att själva beskriva vad de gör men jag lutar ändå åt att kopplingen till apartheidteologin är påfallande. Inte minst när de i sitt svar för in ytterligare en bibelreferens:

Att Skaparen har låtit folken “bo över hela jordens yta” har som förutsättning den naturliga separation mellan folken som är en följd av de många olika språkgåvorna som Gud enligt Första Moseboken 11 gett till folken.

Kasselstrand och Karlsson nöjer sig inte med detta utan fortsätter – och jag måste säga att det även här bär likhet med den teologi som låg till grund för apartheid:

Apostlagärningarna 17:26 är således en grund för etnisk och ­nationell rättvisa för alla folk, ett ord som trängts undan i en nationsfientlig kyrklig praxis.

En nutida sydafrikansk teolog beskriver att dessa två bibelord (bland andra) var synnerligen viktiga för apartheidteologerna:

The texts most frequently used to justify apartheid were Genesis 11, Deuteronomy 32:8, Acts 1:8 and 17:26, 1 Corinthians 7:17-24 and Revelation 5:9 and 7:9. From these texts conclusions were summarily drawn about racial segregation within society and in the church.

Det är Christo Lombaard, som 2009 skriver detta i artikeln: "Does contextual exegesis require an affirming Bible? Lessons from 'apartheid' and 'Africa' as narcissistic hermeneutical keys." Scriptura 101,276. Jag hittar citatet i en artikel av Elelwani B Farisani i Studia Hist. Ecc. vol.40 n.2 Pretoria Dec. 2014: "Interpreting the Bible in the context of apartheid and beyond: An African perspective."

Kasselstrand och Karlsson övergår senare i sin artikel till att uttala sig rakt in i den svenska kontexten:

Kyhlbäck hänvisar till, vad vi vet, Jesu korta flyktingskap. Hans familj återvandrade från exilen till det land och folk som de älskade och där han hade sin uppgift. Jesus framstår här som ett föredöme. AFS föreslår återvandring som en lösning på de enorma problem som en ansvarslös invandringspolitik skapat och som alltför många politiker står handfallna inför. Återvandring kan bringa fred, harmoni och trygghet i vårt land där nu otrygghet och destruktivitet råder.

Det är häpnadsväckande att Jesus, Maria och Josef blir förebilder för nutida svensk repatrieringsideologi.

Som jag ser det är kopplingen till apartheidteologin glasklar. Här blir det viktigt att påpeka att kristenheten, just när det gäller apartheid, intagit en tydlig position. Vid Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Dar se Salaam 1977 uttalades tydligt att frågan kring apartheid hade så kallad status confessionis, vilket innebär att ett ställningstagande för apartheid betyder att den personen eller det samfundet lämnat den kristna tron. Vid nästa generalförsamling, i Budapest 1984, uteslöts två vita medlemskyrkor i södra Afrika på grund av sitt ställningstagande. Liknande processer ägde rum inom den reformerta världsgemenskapen ungefär samtidigt.

I december föreläste jag på en universitetskursen: 

Bibeln i afrikansk kultur och politik

Efter moget övervägande valde jag att säga något inledningsvis om apartheidteologernas bibelsyn. Jag återgav bland annat dessa två bibelreferenser. När jag förberedde mig övervägde jag att skippa detta, eftersom apartheid "är historia". Men tyvärr misstog jag mig. 

Att bygga sin teologi på samma bibelsyn som apartheidteologerna är alltså allvarligt. Därför menar jag att vi behöver se upp med detta.