Året som gått 3

Make, präst och mycket mer
livet gott och bra sig ter

jobbar hårt och arbetsleder
morgonbön jag ofta beder

ändå vill jag annat göra
får om tjänst i söder höra

säljer hus och säger upp oss
ifrån hamnen kastar vi loss

packning, magasin och visa
ej för själen någon lisa

kurser ska jag också hinna
gå tillsammans med min kvinna

mitt i allt går far ur tiden
unnar honom denna friden

avtackning och goda tankar
känslorna i bröstet bankar

kommer sakna många vänner
tänk så många som jag känner

då på flyget snart vi sitter
fylls min varelse av glitter

Afrika, Du mor för alla
åter mig Du lyckats kalla

vilket efterlängtat ljud!
Därför jag nu tackar Gud!

Tillsammans med Tshegofatso i Bultfontein, norr om Bloemfontein

Lorensbergskyrkan i Kalmar

Ledig söndag brukar ibland innebära att jag firar gudstjänst i min hemförsamling och ibland att jag firar gudstjänst i en annan församling i den världsvida, ekumeniska kyrkan. Idag blev det i gemenskap med Pingstförsamlingen i Kalmar i deras relativt nya kyrka: Lorensbergskyrkan. Hustrun, yngsta dottern och undertecknad vaknade sent men hann ändå i tid och deltog i en gudstjänst som bestod av sång och förkunnelse. Temat var gemenskap och fokus låg på aposteln Johannes relation till Jesus. Förkunnelsen var lättlyssnad och lovsångerna leddes av fyra ungdomar på ett medryckande sätt. Med handen på hjärtat får jag erkänna att vi också var där för att se på den nya lokalen. Passande nog kom vi samtidigt med Anders Wolke, som stått för den konstnärliga utsmyckningen. Anders, som förut hette Axelsson, har haft svärmodren som lärare och hustrun har ofta suttit jämte honom i klassrummet, när hon varit på besök på sin mammas arbetsplats och just Anders var den som gärna tog hand om den två år yngre flickan.

När man kommer in i kyrkan ser man den smidda tidslinjen, som för tankarna till Linus på linjen. (Denna association hörde jag konstnären själv göra!) Mitt på tidslinjen, som börjar i ett alfa och slutar i ett omega, står korset. Det är inget vanligt kors, utan ett träd, vars grenar sågats av, så att enbart själva korsformen återstår. Korset är avsågat precis som nedskärningar idag sker i kyrkan i vårt land. Församlingar läggs ned och missionshus säljs. Men ur korset kommer ett skott, vilket visar att trädet lever. Skottet kan sägas vara den enskilde kristnes spirande liv, som också står i kontakt med Helig Ande, på väggen i en duvas gestalt. (En del av detta har jag uppfattat från konstnären själv).

Min egen association gick till den urgamla tradition som binder ihop korsets trä med livsträdet, som är en urgammal symbol i de flesta religioner. En som skrivit om detta är min syster Elisabet Jansson, på sin hemsida Vilairörelse.nu. Traditionen med blommande eller grönskande kors kan man se i otaliga medeltida kyrkor. Närmast tänker jag på Ålems kyrka där det finns ett medeltida, grönskande kors. Legenden lär säga att det vid tiden för Jesu korsfästelse saknades trävirke i det heliga landet. Man fann ett par bitar av Livets träd, som hade stått i Edens lustgård och när Jesus dog, började de gamla plankorna spira. Så öppnade Jesu korsdöd en väg genom döden tillbaka till Paradiset. Jag berättade detta för konstnären, som dock inte funderat åt det hållet.

Utöver altartavlan (om den nu kan kallas så) finns i Lorensbergskyrkan ett altarbord, som också gjorts av Anders Wolke och en predikstol. Predikstolen består av ord. Anders kallar det för en ”ordmån”. Ur dessa ord och bokstäver, som ligger i en enda röra längst ner, växer begripliga ord fram. Det är de åtta saligprisningarna och tanken är väl att också förkunnaren, med Guds hjälp, ska kunna forma begripligheter som ger växt. Tittar man noga i ordmånen finns ett citat från Joh 1:1, den s k Johannesprologens första vers:

I begynnelsen fanns ordet och ordet fanns hos Gud och ordet var Gud.

Spännande att i en nybyggd kyrka inom Pingströrelsen finna en sakramental teologi i det konstnärliga uttrycket.

Vi var glada att att vi fick vara med i dagens gudstjänst och jag vill gratulera Kalmar Pingstförsamling till en fin kyrka och önska mina trossyskon all Guds välsignelse. Sägas ska också att jag är imponerad av hemsidan, där man kan välja mellan svensk och engelsk version. Framsynt!

Avslutningsvis en bild från Svenska kyrkans Ungas i Växjö stift Vintermöte 2010. Även där fanns, som logotype, ett blommande kors. Just nu är äldste sonen på Tallnäs på årets möte. För 30 år sedan träffades hustrun och jag på just ett sådant läger, då på Kronoberg. Något började spira och spirar än!

Året som gått 2

Det kunde vara på sin plats att säga något om Svenska kyrkan under året som gått. Kanske inte främst Svenska kyrkan i Kalmar utan Svenska kyrkan som samfund. På ett sätt vore det ärligare att kalla Svenska kyrkan för den Evangeliskt Lutherska kyrkan i Sverige. (Så kallas de flesta andra Lutherska kyrkor i världen – med respektive geografisk bestämning.) Den vi arbetade i när vi bodde i Sydafrika förra gången och även kommer att höra till denna gång heter Evangelical Lutheran Church in Southern Africa. Den omfattar stift och församlingar i Botswana, Lesotho, Sydafrika och Swaziland. En internationell kyrka. Det är bra!

Svenska kyrkan lever fortfarande i efterdyningarna av skiljandet från staten eller snarare i efterdyningarna av sekler som statskyrka. Det innebär att många fortfarande uppfattar Svenska kyrkan som en institution. Inte som ett globalt sammanhang bestående av människor, som även sträcker sig in i evigheten. En effekt är att många av kyrkans medlemmar väljer att gå ur kyrkan. En del har inte ens varit medvetna om att de är medlemmar. För de flesta handlar det om en kombination av att spara några tusenlappar och att man faktiskt inte tror på Gud. Vissa tror på Gud men ser inte att kyrkan är relevant i sammanhanget. Några tycker att kyrkan är för konservativ andra att den är för liberal. På något sätt är det ändå naturligt att den som inte vill vara med också väljer att lämna kyrkan. Såklart leder det till att det ekonomiska underlaget minskar. Det i sin tur betyder neddragningar. Dock kan inte minskade intäkter förklara att antalet gudstjänster minskar och församlingar slås ihop. Självklart kan kristna samlas till gudstjänst även om det är ont om pengar. Det är i alla fall min erfarenhet från kyrkan i södra Afrika. Men ser man kyrkan som en del av det allmänna, där anställda krävs för att service ska tillhandahållas, då måste ju gudstjänstlivet påverkas.

Det jag uppfattar att Svenska kyrkans församlingar kommer att arbeta med under kommande år är dels förslaget till ny kyrkohandbok, dels ny organisation. Jag är inte övertygad om att det kommer att lösa problemen. Nu ska jag vara försiktig med att uttala mig om förslagen till nya gudstjänstordningar. Jag har studerat dem för lite. Den nya organisationen däremot blir jag mer och mer kritisk till. Den löser säkert vissa problem men skapar helt klart andra. De flesta problem förblir olösta. Det jag gillar är att det blir en enda s k pastoral nivå, som styr både över lokaler, personal, församlingsliv osv. Det har varit en olycklig uppdelning mellan församling och pastorat. Men jag är egentligen inte positiv till stordriften. Särskilt inte i de pastorat där antalet medlemmar blir 100 000-tals. Hur kan man vara kyrkoherde i ett sådant sammanhang?

Svenska kyrkans framtid ligger i de nära sammanhangen. Viktig är vår förmåga att leva tillsammans, be och arbeta. Kyrkans utmaning är att vara de fattigas kyrka och inte stå på de privilegierades sida. Därför vill jag lyfta fram en grupp förebilder. Nära Birgittakyrkan i Kalmar ligger Birgittagården. Där bor fem personer med funktionshinder. De firar sin söndagliga gudstjänst i Birgittakyrkan. Sprider alltid stor värme runt omkring sig. Ibland är de och personalen på Birgittagården med och ordnar kyrkkaffe. Tomas spelar ibland djembetrumma. Det viktigaste är att de är med och firar gudstjänst. Bilden nedan är tagen i samband med Berga marknad, när söndagens högmässa avslutades med att hela församlingen gick upp till marknadsplatsen. Den föreställer från vänster till höger: Helena, Tomas, Åsa, Anders, Theresa, Monica.

Året som gått 1

Det börjar vara dags att summera året som gått. Jag vill ta min början i det globala perspektivet. Men hur angriper jag problemställningen? Vad är det viktigaste som hänt? För att få lite struktur valde jag att göra en begränsad enkät vid lunchbordet. Mina informanter var hustrun och de tre döttrarna. Frågeställningen löd:

Vilken var den viktigaste händelsen eller skeendet inom världspolitiken 2012?

Jag fick följande svar:

Situationen i Syrien (som faktiskt två av informanterna angav som svar).

Presidentvalet i USA

Euro-krisen i relation till världen i övrigt

Naturligtvis hänger det mesta av det som sker i världen ihop. Situationen i Syrien ska jag inte försöka analysera men bara konstatera att världssamfundet av något skäl inte väljer att intervenera. Tydligen är Ryssland fortfarande att betrakta som en stormakt (om än inte en supermakt). Jag är ändå inte så mycket för att FN/EU/USA går in med militär intervention. Blev det bättre i Irak? Jag är inte säker.

När det gäller presidentvalet i USA är jag positiv till att Obama fick förnyat förtroende. Samtidigt verkar det vara ett faktum att USA’s militära närvaro i andra länder inte minskat under hans första period. Guantánamo-basen finns kvar, trots löften om motsatsen. Förmodligen har det inte så enormt stor betydelse i världen vem som styr USA. Jo, betydelse har det förstås men det är inte så att en enskild president kan ändra särskilt mycket av utrikespolitiken.

Däremot tror jag att världen ändå förändras. Att Europa just nu genomgår en ekonomisk kris kan vara något tillfälligt övergående men också tecken på en mer genomgripande förändring. Jag kanske inte helt köper Oswald Spenglers teorier om västerlandets undergång men något ligger i tanken på att alla civilisationer har sin glansperiod. Det är ju ingen sensation att påstå att Kina framöver kommer att få större betydelse. Eller varför inte Afrika. Det är ju den kontinent som har den största tillväxten (om nu det är något att stå efter). Kan det vara så att en ny världsordning står för dörren? Lika lite som jag helt köper Spengler köper jag Maya-folkets profetia om att den 13:e Bak'tun-eran tog slut förra veckan. Att jorden inte gick under verkar ju vara tydligt. Ändå tror jag att vi ser genomgripande förändringar i maktbalansen i världen. Tyvärr tror jag inte det per automatik leder till att världen blir godare. Även om jag älskar Afrika och ska flytta till dess södra del, är jag inte så blåögd så jag tror att ett rikt Afrika och ett fattigt Europa gör världen mer god. Men inte heller mindre god.

Det jag hoppas är att många människor och inte minst världens ledare i förändringsprocessen väljer att fatta kloka och goda beslut. Världen är inte styrd av ett blint öde. Vi som bor på denna planet kan påverka utvecklingen. Och våra beslut har betydelse inte bara för oss människor utan för alla levande varelser - nu levande och kommande. Huruvida de s k milleniemålen uppnås eller ej är ett sätt att mäta om världen blir bättre eller sämre. Visserligen går det framåt, om man ska tro milleniemålens hemsida men klyftorna ökar dessvärre. Om jag förstår det rätt är det sämst med mål 7 och 8, som tydligt handlar om hur vi tar hand om vår planet och hur vi samarbetar kring bistånd och handel. Jämställdheten (mål 3) imponerar inte heller. Däremot minskar fattigdomen och barnadödligheten och fler barn börjar i skolan.

Jag är ingen utvecklingsoptimist. I varje människa, liksom i mänskligheten i stort, sker en kamp mellan ont och gott. Att det goda skulle segra i vår värld tror jag inte. Inte desto mindre är det vad vi bör sträva efter. Även om världen aldrig (här i tiden) kommer att bli helt igenom god, finns det inget som säger att den inte kan bli bättre. Vi kan påverka!

Därför blir 2013 i viss mån vad vi gör det till. Och jag för min del vill försöka bidra till att världen blir något lite bättre – åtminstone i den mån jag kan påverka skeendet.

Men svaret på frågan om vilket som var det viktigaste skeendet i världen? Tja, kanske att världen förändras (som den alltid gjort) och att andra delar av världen får det bättre. Lärdomen skulle kunna vara att gå in i framtiden med ett öppet sinne och inte själviskt och räddhågset tänka på sig själv utan vara med och, i möjligaste mån, bygga en bättre värld! Deo volente! In šā' Allāh! God willingly! Om Gud vill!

Vilket jag tror att Gud faktiskt vill! Så vad hindrar oss?

Från FN-högkvarteret i New York. Ett vapen ombyggt till gitarr.

Jag tror jag kan …

För ungefär 10 år sedan förberedde vi oss för utlandstjänst, hustrun och jag. Det var våren 2002 och vi gick bland annat en 8 veckors utresekurs i Uppsala. Det jag minns väldigt väl, bland annat, var den dag vi var på Lidingö och fick utbildning av Utepedagogerna. Det är välkänt att man lär sig mindre när man hör eller ser något men mer när man gör något. Därför har det vi lärde oss på Lidingö fastnat i mitt medvetande. Vi skulle bland annat klättra i en höjdbana 8 meter över marken. Det var en utmaning för mig, som inte är direkt förtjust i höjder. En poäng var att utsätta sig för risker och att tänka: jag klarar mer än jag tror.

Jag minns att jag tänkte: om jag ska klara detta måste jag vara först, så jag räckte upp min hand när instruktören frågade vem som ville börja. Sedan jag säkrats med karbinhakarna klättrade jag snabbt upp till utgångspunkten. Bäst så, innan jag ångrar mig, minns jag att jag tänkte. Och jag tror att detta är en del av min personlighet. Jag tar på mig uppdrag, kastar mig in i situationer på olika plan, utan att först tänka igenom om jag verkligen klarar det. När jag väl kommit så långt finns det oftast ingen återvändo och då måste jag ju klara det. Så var det också på höjdbanan. Uppe på avsatsen fortsatte klättringen på två rep, som sträckte sig över en avgrund på 8 meter. Visst: jag hade ju min livlina men jag ville ogärna bli hängande i luften, så jag valde att ändå börja gå över. (Att klättra ner igen var absolut inget alternativ!). Höjdbanan innehöll tre vandringar på hög höjd med eller utan stöd vid sidan och avslutades med en linbana. Under hela klättringen hade jag gott stöd av kamraterna på backen som överöste mig (eller kanske ”under-öste” mig) med glada tillrop. För att göra berättelsen kort kan jag meddela att allt gick väl och den euforiska känsla jag fylldes av efteråt är svår att beskriva.

Nu när jag står inför en betydligt större utmaning, nämligen att bli universitetslärare i Sydafrika, försöker jag minnas känslan av att stå på avsatsen. Jag vill inte ta ett steg tillbaka men jag är långt ifrån säker på fortsättningen. Men jag tror att jag klarar det.

Därför är det också positivt att samtala med en tentamensläsande och uppsatsförberedande dotter, som också har stora akademiska utmaningar framför sig. Känslan av att något är övermäktigt är inte alltid angenäm men infinner sig i de flesta viktiga processer. Tillsammans med de andra döttrarna tittade vi på ett youtube-klipp som innehöll en kär film från barndomen. Det lilla blå tåget, som ska dra födelsedagståget över berget. Som kämpar på med orden: jag tror jag kan och till slut även klarar uppgiften. Men då har det också behövts en del uppmuntran från andra. Som alltid! Slutet kan man se här:

Så därför känner jag väldigt stor tillförsikt inför den stora och spännande utmaning som nu ligger framför oss. För att inte tala om tacksamhet. Men just nu är det jullov tillsammans med några av ätteläggarna. Skönt!

Att skiljas är adjö en smula

"Att skiljas är att dö en smula" är ursprungligen ett franskt ordspråk: "Partir c'est mourir un peu". Men Hasse Alfredsson gjorde om det till en mildare variant. Hur som helst berör avsked. Idag var det min tur att ta avsked av S:ta Birgitta församling, där jag varit präst 6 år. Och för församlingen att ta avsked av mig. Vi firade högmässa med sång och musik och martyriet som tema. Bland det finaste var att få ta emot förbön i slutet av mässan, då alla som ville fick komma fram och samlas runt mig framför altaret. En fin tradition i församlingen som ger mycket styrka.

Vid kyrkkaffet fick jag ta emot många vänliga ord och mot slutet även en sång, som skrivits av två arbetskamrater och som framfördes av ännu fler. Eftersom den beskriver mig i så oerhört positiva ordalag känner jag mig föranledd att publicera den här:

Till Anders Annandag jul 2012

Mel: Siyahamba Text: Ingrid och Agneta

Vi tar farväl av våran Anders idag, vi tar farväl av våran Anders idag. Kom tillbaka, kom tillbaka, kom tillbaka när du tröttnat på Afrika!

Du har cyklat hit varenda dag, du har cyklat hit med hjälmen på. Kom tillbaka, kom tillbaka, kom tillbaka när du tröttnat på Afrika!

Men klockan tolv ska din hund gå ut, klockan tolv ska din hund gå ut. Nu får den följa, nu får den följa, nu får den följa med till Afrika.

Du är bra på nästan allt vi vet, du är bra på nästa allt vi vet: att predika och att dansa och att sjunga så att alla hör dej bra.

Och i Anders bor en journalist och i Anders bor en journalist: för du bloggar och du twittrar och reflekterar över nästan allt du hört.

Och i Anders finns en liten clown och i Anders finns en liten clown: för du skojar och du busar och klär ut dej till nästan vad som helst.

Kyrkorådets ordförande, Victor, höll ett vackert och ovanligt långt tal.

Prästkollegan Kristina håller fram en mobiltelefon, där arbetskamraten Barbro finns med från Blekinge.

Tack kära arbetskamrater och tack alla andra vänner i församlingen och pastoratet. Åren i Kalmar pastorat, Norra arbetslaget och S:ta Birgitta församling har varit lärorika. Fyllda av både sorg och glädje – som livet är. Det är mycket jag tar med mig när jag nu tar ett nytt steg i livet. Vid kaffet sammanfattade jag mitt tack med orden "Bed och arbeta". "Ora et labora". Det är vad vi gjort under sex år tillsammans och det fortsätter vi med, även om många mil skiljer oss åt. I den världsvida kyrkan får vi hjälp att överbrygga de avstånd i tid och rum som annars känns enorma. Vi hör ihop!

En annorlunda julsaga, julnattsmässa och Välsignad Jul

I bilen på väg till kyrkan i morse lyssnade jag till en julsaga i P1. Skriven och uppläst av Sara Kadefors. Den var riktigt bra och tänkvärd. Lyssna gärna här.

En saga är väl en berättelse som utan att den nödvändigtvis återger en historisk verklighet ändå bär på sanning och äkthet. Julevangeliet ser jag däremot som en berättelse om ett verkligt, historiskt skeende. Jag tror fullt och fast att himmel och jord hör ihop. Att det gudomliga och mänskliga inte är motsatser utan djupast fullt möjliga att förena. Men att vi inte kan göra detta av egen kraft. Därför kommer Gud oss till mötes. I ett barns gestalt. Obegripligt och otroligt. Däremot kan det begripas i tro. Nu ska jag snart äta en tallrik julgröt, som kanske tagit smak av järngrytan, där det lagades wok igår. Men visst går det att äta risgrynsgröt med smak av jordnöt och kokoksmjölk? Därefter bär det av till julnattsmässa!

En synnerligen Välsignad Jul önskar jag alla!

Missionärssändning

På Trettondedag Jul, den 6 januari 2013, sänds hustrun och jag ut för att vara utsända medarbetare av biskopen i Växjö stift, Jan-Olof Johansson. Det sker kl 11 i Kalmar Domkyrka. Varmt välkommen! Vi ska som sagt arbeta i Södra Afrika under minst 3 år. Vill man säga att man kommer till detta på facebook går det bra här.

Egentligen kallas vi inte missionärer utan just utsända medarbetare. Begreppet missionär är alltför belastat. Men jag gillar ordet. Det är kort och kärnfullt. Och nu verkar jag få stöd av Svenska kyrkans ärkebiskop, Anders Wejryd, som på sin blogg skriver om den kollega som blev mördad i Pakistan. Det var Birgitta Almeby, missionär för Pingströrelsen. I sammanhanget skriver ärkebiskopen:

Alla de möten jag haft med svenska missionärer utomlands har varit med personer som, oavsett samfundstillhörighet, har varit mycket praktiska och självklara i sin inriktning på att tro får aldrig luras eller tvingas på någon och att det är viktigt att ge människor redskap för praktisk överlevnad och utveckling. Men de har varit glada och stolta i sin kristna tro. Jag hoppas att det inte bara är så att jag har haft tur med mina möten.

Precis, biskop Anders. Så ser vi på det och samtidigt vet vi missionärer att vi också har mycket att lära av andra. Vi har gemensam del i Guds mission. Missio Dei!

När Gud sänder sin son till världen, firningsämne under julen, är det uttryck för Guds önskan till relation med sin skapelse till räddning och befrielse. Där vill vi vara med. En välsignad Jul!

Prayer request for Tata Madiba and Me Graça

This request can be found on the blog of the Anglican Archbishop Thabo Makgoba:

At Advent we sing and pray, O come, O come Emmanuel. We ask now, for Emmanuel, God with us, to be with Madiba and Me Graça Come Emmanuel and release our Madiba from the scourge of ill health; Come Emmanuel and offer Madiba everlasting healing; You are a God who knows vulnerability, weakness and frailty, You are Lord of Lords, King of Kings, Lord of life and death, Your power sustains us in life and death.

May your arms of love, stretched wide on the cross for us, Now enfold Madiba, and Graça, with compassion, comfort and the conviction that you will never forsake them but that you will grant Madiba eternal healing and relief from pain and suffering.

And may your blessing rest upon Madiba now and always. Amen.

Yours in the service of our Lord and Saviour

Archbishop Thabo Makgoba.

Skärtorsdag

Nej, naturligtvis inte. Men när jag var liten åt vi sillsallad på långfredagen och denna gjordes i ordning dagen innan. D v s på skärstorsdagen. Liten som jag var uppfattade jag situationen på mitt eget sätt, när familjen var samlad kring köksbordet och var och en satt med en skärbräda och en kniv och skar kall potatis (det var oftast min lott), rödbetor, ättiksgurka, äpple, sill och så en liten bit kalvkött. (Har jag glömt något?) Alltså: på skärtorsdag skär man sillsallad. Elementärt!

Idag är det inte ens torsdag men snart ska jag skära lite sillsallad. Snön lyser vit på ett mycket vackert sommarställe. Hustrun har skottat snö och två av de hemkomna ätteläggarna tillverkar diverse former av julgodis. Både veganskt och icke veganskt. Julen på sommarstället kommer troligen firas i något mindre format. Inte för att vi inte har plats i kylskåpet för maten (hela lillstugan agerar för tillfället kylskåp) utan för att vi helt enkelt får tänka lite mindre när vi bor lite mindre. Samt snart ska flytta och behöver äta upp det vi har i vårt skafferi.

Men jul blir det ändå. Både i hem och församling. De gudstjänster jag har ansvar för är förberedda och jag ser fram emot en fin helg, där jag som präst har förmånen att få leda gudstjänster med många, oftast förväntansfulla, gudstjänstbesökare. Men först: åter till sillsalladen, denna skärlördag!

Julavslutning

Fast egentligen är det ju skolans avslutning inför julen – vilket lätt blir just julavslutning. För skolavslutningen äger ju rum i juni.

Nåväl, igår var det dags för fem stycken avslutningar. Tre ledde jag och två tog två arbetskamrater hand om. Det är intressant med denna företeelse. Just de skolor jag samarbetade med hade inga uttalade kritiska synpunkter på innehållet i det jag sa. Vad jag förstod var inte välsignelsen heller något större problem. I ett fall använde jag den mycket traditionella s k aronitiska välsignelsen. I två fall sjöng jag:

Må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän, och må solen värma din kind, och må regnet vattna själens jord. Och tills vi möts igen må Gud hålla, hålla dig i sin hand.

Jag tycker om den!

Annars var det en del märkliga sånger som framfördes. En som heter Big in Japan börjar visserligen med textraden:

Winter's cityside Crystal bits of snowflakes

Men sedan förstår jag inte kopplingen till advent och jul:

Aah when you're big in Japan-tonight Big in Japan-be-tight Big in Japan ooh the eastern sea's so blue Big in Japan-alright Pay! - Then I'll sleep by your side Things are easy when you're big in Japan Oh when you're big in Japan

Ett annat udda inslag var ledmotivet ur Titanic. Den enda koppling till julen går väl via vintern och isberget.

Nästa mysterium var låten Skyfall. Jag kan se en koppling till just Titanic i raderna:

For this is the end I've drowned and dreamt this moment

Såklart kunde jag varit mer aktiv i samarbetet med skolan och i låtval men det är lite svårt eftersom sångerna väl övas in långt tidigare. I alla fall passerar drygt mellan 1000 och 1500 skolelever genom Birgittakyrkan de här dagarna. En del julpsalmer förekommer och någon form av välsignelse. Det kanske är bra att vi ändå fortsätter – så länge skolan vill.

En reaktion jag har varje år ligger dock på ett annan plan. Det är nästan uteslutande tjejer som sjunger. Igår var det med några killar men de spelade trummor, bas och gitarr. Här hade det kanske gått att höja ambitionsnivån ett snäpp.

Skolavslutningar – jul eller sommar – är en svår genre. Jag måste vara ärlig och säga att jag nog inte kommer att sakna just det momentet de närmaste åren. Däremot kommer jag sakna människorna jag möter men det inte just strukturerna och de motsättningar som trycks in i sammanhanget.

Rättvisebaserad diakoni

I det senaste numret av Uppdrag Mission (som ges ut av Lunds missionssällskap) intervjuas Linus Bengtsson, som är diakon i Malmö. Närmare bestämt i Västra Skrävlinge församling, som innefattar Rosengård. Han säger bland annat följande:

Många av oss som arbetar med diakoni tillhör inte själva de fattiga. Så vad gör vi om socialtjänsten inte ger människor det de har rätt till? Är det vår roll att stödja med pengar, kläder och mat? Eller stödjer vi i stället den enskilde och andra i samma situation att krävas sina rättigheter enligt lag och internationell rätt? Olika organisationer runt om i världen har de senaste tjugo åren utifrån sin värdegrund tagit fram strategier för hur man vill arbeta rättighetsbaserat.

Jag håller med om att detta förmodligen är mycket bättre än att kyrkan genom sin diakoni delar ut matpaket eller ännu värre kontanter. Visst kan det vara rimligt i akuta situationer. På vissa håll kan människor i utsatta situationer söka medel ur fonder t ex inför jul. Men om en person i en utsatt situation ska få det bättre i längden är det mer ändamålsenligt att stödja den personen genom att t ex informera om vilka rättigheter hon eller han har i samhället.

Därför undrar jag över avslutningen på artikeln i Uppdrag Mission. Det står att diakonen i Svenska kyrkan i sina vigningslöften lovar att vara en ”röst för de förtryckta”. (Jag sitter på tåget och har inte tillgång till Kyrkohandboken del 2, där vigningshandlingarna står så jag skriver ”under correction”). Men om det stämmer, vore det inte bättre om diakonerna lovade att stärka de förtrycktas egen röst?

Hamnkrogen, Johan Persson, fruktkaka mm

Denna bloggpost blir som själva fruktkakan: en blandning av diverse. Först och främst själva fruktkakan. En tradition från mitt föräldrahem. Frukten brukar jag lägga i Eau-de-Vie runt 1:a söndagen i advent. Sedan bakar jag kakan runt Lucia. På julafton äter vi den. (De år vi kommer ihåg att ta fram den!) I år har det mesta blivit lite försenat. Jag la nog frukten i blöt en vecka sent och bakar den ikväll. Kanske blir det en nyårskaka! Men blandade frukter är det i alla fall. Precis som denna bloggpost.

Som arbetsledande komminister i Kalmar Pastorat har jag varit en del av ledningsgruppen. Man kan inte säga att ledningsgruppen har något eget mandat att fatta beslut. Däremot finns där en kyrkoherde, en ekonomichef, en personalsekreterare, en kanslichef och två arbetsledare som alla kommer med sina mandat till sammanträdena. Det har fungerat bra och idag skulle det bli lite avslutning inför jul och inte minst för mig. Vi gick iväg till Calmar Hamnkrog. Som jag tidigare har kritiserat hårt i en annan bloggpost. Eller rättare sagt Kalmarkrogar, som driver en rad restauranger i Kalmar. Ofta har jag inte varit nöjd med maten på deras inrättningar.

Men idag var det bra. På två sätt: dels att kyrkoherden föreslog att vi inte skulle äta julbord. Tack, Peter! Dels att vi åt varmrökt lax med dillstuvad potatis. Det är en av mina favoriträtter. Och det var mycket gott!

Annars har det ju varit stort strömavbrott idag. Kalmar och Öland. Det är ganska mycket det! Men för de flesta blev det bara några timmar. I stugan hade vi inte strömavbrott. Det var busschauffören som upplyste mig, när jag frågade om bussen stannar vid Berga Centrum.

Ja, om Du kan se något för det är kolsvart i Kalmar.

Det kunde jag och jag kom i tid till morgonbön i kyrkan och sedan ett par krubbvisningar för intresserade förskolebarn.

Låt mig till sist toppa denna fruktkaka med ett utdrag ur Johan Perssons blogg. Johan Persson är kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd. Visserligen skrivet för tre dagar sedan. Han skriver om att det går bra för Socialdemokraterna i Kalmar enligt en väljarundersökning och att det beror på att Socialdemokraterna inte talar så mycket om andra partier:

Vi kommer fortsätta satsa på att vinna medborgarnas förtroende genom att göra Kalmar än mer attraktivt. Vi kommer inte, som en del andra, ägna all vår kraft åt att kritisera andra partier eller politiker. Detta av den enkla anledningen att det varken gynnar Kalmar eller politiken. Det verkar inte heller gå hem hos väljarna, det har väl inte minst folkpartiet i Kalmar visat. Av de 11 senaste blogginläggen som Inger Hilmansson skrivit handlar nio om mig eller socialdemokraterna. Väljarna är uppenbarligen inte imponerade.

Hur var det med att inte kritisera andra politiker? Vad kallas det: att falla på eget grepp?

Forskning på gång

I oktober deltog jag i en sammandragning för disputerade teologer i Svenska kyrkan. Jag har tidigare skrivit om detta i några bloggposter. På onsdag ska jag träffa forskningsenheten vid kyrkokansliet. Det känns roligt att jag så sakteliga närmar mig denna del av kyrkan. Som en del av detta har jag också fått med några rader om mig själv och min forskning på Svenska kyrkans hemsida. Där kan man söka efter forskare utifrån stiftstillhörighet eller ämne. Det är bara en bråkdel av alla disputerade som skickat in bild och text men mitt bidrag är i alla fall med.

Mission och mänsklighet i Seglora smedja

Ofta håller jag med Eva Lindqvist Hotz, präst och en av personerna bakom Seglora medja. Men hennes senaste ledare i Dagens Seglora fyller mig mest med frågor.

Tanken verkar vara att det finns en motsättning mellan det kristna och det mänskliga. Märkligt! Hon skriver om Svenska kyrkans missionssatsning. Om jag förstår Eva rätt bör vi tona ner det kristna för annars riskerar, enligt henne,

Svenska kyrkans missionssatsning att bli ett ofrivilligt stöd till främlingsfientliga krafter som använder kristenhet som markör för ”svenskhet”.

Hur kan kristenhet vara en markör för ”svenskhet”? Jag förstår att det kan användas så men ska vi nöja oss med detta? Tillsammans med min hustru är jag på väg till tjänst i Sydafrika. För oss är det självklart att man kan vara 100 % kristen och 100% mänsklig eller allmänmänsklig. Ska vi kapitulera inför det som Eva Lindqvist beskriver som

... det mörker som nu sänker sig över Europa.

Det menar inte jag. Tvärtom går det att frimodigt bekänna sin tro på Jesus Kristus och samtidigt tro att andra människor, med annan tro eller ingen tydlig Gudstro alls, har samma värde och har oerhört mycket att bidra med. Jag blir nästan upprörd över en så snäv syn på Jesus och den kristna tron.

Jag reagerar t ex på följande stycke:

Tiotusentals människor söker sig nu i advent till kyrkorum upplysta av stämningsfyllt [stämningsfyllda?] lågor, en viktig påminnelse om betydelsen av att i [?] vi alla [i?] Jesu efterföljd värnar varje människas inre ljus.

Det är klart att vi värnar varje människas inre ljus men jag tror också att det finns ett uppenbarelsens ljus. Åtminstone är det vad vi samlas kring på Kyndelsmässodagen. (Som dessutom är min dopdag). Därför är det märkligt när Eva fortsätter med orden:

Den kristna kallelsen börjar och slutar med att bära ljus där mörker råder. Desto mer förvånande är det därför att ta del av Kyrkostyrelsens beslut från i höstas om kristen mission i Sverige.

Varför är det förvånande? Att i ord och handling berätta om Jesus – är det så upprörande? Om inte kristna gör det – vem ska då göra det?

Eva kallar det för ”ett kyrk-egoistiskt perspektiv” men så ser inte jag det. Om jag berättar om Jesus gör jag det för att jag vill dela med mig av en tro, som är livsviktig för mig. Det betyder inte att jag prackar på min tro på andra eller att jag vill främja ”svenskhet”. (Vad nu det är?)

Det behöver inte finnas någon motsats mellan det som är mänskligt äkta och det som är äkta kristen tro. Tvärtom: Gud skapade ju människan till sin avbild. I Jesus Kristus förenas det gudomliga och det mänskliga. Att vara kristen är inte att främja ett visst folkslag framför andra utan alltid att upptäcka och bejaka det mänskliga och det gudomliga i varje människa.

Jag stödjer kyrkostyrelsens beslut om att satsa på mission i Sverige! Hoppas bara att vi tar hjälp av våra trossyskon i den världsvida kyrkan. Precis som de gärna tar hjälp av oss.

Förslag till ny kyrkohandbok

Eller som en del kallar det: Det nya handboksförslaget. (Visserligen har det funnits fler förslag, så detta är väl nytt men är det inte lite syftningsfel?). Så till exempel i mitt fackförbunds medlemstidning: Kyrkfack.

Kyrkohandboksförslaget prövas nu i väldigt många s k försöksförsamlingar. På söndag ska jag vara med och prova något av det nya i Birgittakyrkan. Det är gott!

Jag reagerar dock på en sak i tidningen kyrkfack. (OBS! Det har i och för sig inget med själva handboksförslaget att göra!) Kyrkoherde Patrik Ahlmark i Garda församling och Alva, Hemse och Rone församling i Visby stift får frågan vad han tycker om det nya handboksförslaget (sic). Bland annat svarar han:

Jag tycker att språket i gudstjänsten är viktigt. Det berättar om den gudsbild vi vill förmedla och gör att gudstjänsten berör livet.

Som jag ser det är en gudstjänst ett möte mellan flera människor och Gud. De människor som möts ska ju i bästa fall känna sig hemma i det språk som används. Det är inte alltid så och det kanske inte alltid kan vara så. Om vi ska fira gudstjänst tillsammans. Med ålders-. genus- och kulturrelaterade skillnader. I bästa fall kan språket inkludera många. Men troligen aldrig alla. Åtminstone inte samtidigt. Så visst är språket viktigt.

Men jag håller inte med om att språket berättar om en gudsbild. Språket är ju ett sätt för oss att tala med Gud. Inte i första hand berätta om Gud. Och framför allt inte berätta om en Gudsbild. Så många abstraktionsnivåer, så många lager mellan mig och Gud. Nej, det känns inte bra. Särskilt inte när språket enligt kyrkoherde Ahlmark ”berättar om den gudsbild vi vill förmedla”. Vilka ”vi”? Och till vem ska ”vi ” förmedla denna gudsbild? Nu förstår jag att jag är onödigt kritisk. Men om nu språket är viktigt, så är det väl viktigt även hur en kyrkoherde uttrycker sig i en kyrklig facktidskrift?

ANC, kyrkoledare och Mandela

Min avhandling handlar om kyrkans profetiska röst i Sydafrika. Om hur den förändrades efter 1990. Det jag kom fram till var att den hade förändrats. Inte tystnat men förändrats. Men visst kan man också fundera över om hur den tagits emot efter 1990. Man kan också fundera över relationen mellan kyrkorna och regeringen i Sydafrika. Före 1990 (då ANC blev tillåtet efter närmare 30 års bannlysning) hade ju kyrkorna och inte minst det Sydafrikanska kyrkorådet (SACC) starkt kritiserat regeringen. Inte så konstigt eftersom det handlade om apartheid-regeringen. Men efter 1990 (och inte minst efter 1994) har inte SACC kritiserat regeringen på samma sätt. Inte heller så konstigt. Desto mer positivt att några kyrkoledare enligt The Star, har tagit bladet från munnen och nu kritiserar det statsbärande partiet ANC. Särskilt viktigt att de gör det inför ANC’s 53:e National Conference, som ska hållas i Mangaung (Bloemfontein) 16-20 december 2012.

The Star skriver:

A group of prominent religious leaders have warned President Jacob Zuma that if leaders did not act to stop the moral decay in the country, the church movement would mobilise civil society to “bring about a more healthy democracy”.

De som är med och skriver är bl a den anglikanska kyrkans ärkebiskop Thabo Makgoba och SACC’s president, biskop Joe Seoka. De jämför situationen med den under apartheid och skriver, enligt the Star:

During apartheid, some church leaders wrote to political leaders, but they often failed to listen to these voices …

Unfortunately, we find a similar trend today, but it is our duty to speak to you even when we think you might not be listening…

Jag hoppas att brevet får den effekt de önskar. Följande mening sammanfattar mycket av Sydafrikas problem:

We know that even though the dream of a just, non-racial and prospering democracy is temporarily in eclipse – being throttled by the actions (or lack of it) of a generation of leaders who seems to have largely lost their moral compass – the people of South Africa are capable of rising to reclaim their future.

Även The Telegraph skriver om brevet. Där sätts det i relation till Nelson Mandelas sviktande hälsa.

The rebuke gained extra emotional weight this week with the hospitalisation of Mr Mandela. The 94-year-old former president is suffering from the recurrence of a lung infection.

När vi bodde i Sydafrika hörde vi många tala om Mandelas betydelse för stabiliteten i landet. Visserligen gör han inga offentliga uttalande längre men hans blotta existens upplevs som en slags garant för fred och försoning. Det är en intressant tid som Sydafrika går till mötes. Ett förbönsämne!

Skype-möten

Igår hade vi traditionsenligt Världens fest i Birgittakyrkan. Utöver lotterier, brödförsäljning, korv och fika genomförde vi ett samtal med två av stiftets utsända medarbetare (missionärer) som finns i Etiopien: Hanna och Torbjörn Toll. Det gav en härlig känsla till aktiviteten. Så viktigt att få gestalta att kyrkan är världsvid och vi kan få en direkt glimt av vad som händer i Addis Abeba.

Idag har vi varit med om ett skype-sammanträde. Hustrun och jag har varit med i Internationella rådet i Växjö stift och ikväll var det sista mötet för året (och för vår del). Det tog en del tid att få alla uppkopplade men sedan gick det som smort. Och vi slapp sitta sammanlagt 3 timmar i bil till och från Växjö. Vi sparade tid och vi sparade miljö. Härligt.

Förhoppningsvis hinner vi skypa med yngsta dottern i USA innan vi går och lägger oss senare i afton.

När man inte hinner blogga ....

.... så går det ju bra att hänvisa till en annan blogg. I detta fall bloggen Lantlig Idyll som nu skriver om ett besök på gården. Ingen mindre än Ludde Ludvig har varit där. Besöket beskrivs ingående med bild och allt. Var så god och läs här.

Hemma igen

Vi har varit iväg en dryg vecka. Men nu är vi hemma. Kursen på Folke Bernadotte Academy var mycket givande och oerhört professionell. Vårt säkerhetsmedvetande har generellt höjts en nivå. Har aldrig lyssnat så uppmärksamt på flygvärdinnans genomgång i planet. Viktigt! När vi kom hem kollade jag brandsläckaren och skakade den lite, för det ska man göra. Säkerhet!

Resan hem gick utan missöden. Buss till Kramfors. Tåg till Sundsvall. Taxi till Midlanda. Flyg till Bromma. Nytt flyg till Kalmar. Taxi till Enighetens väg. Bil till Konsum, hundpensionatet och sist men inte minst sommarstugan. Lite svalt men inte värre än att vi kommer att sova mycket gott med vetskapen om att vi kan få sovmorgon imorgon bitti. (Om inte hunden har andra planer).

4x4

Idag har vi lärt oss att köra 4x4. En bra kunskap om man någon gång hamnar i en situation ute på en väg i en fyrhjulsdriven bil. Det var kul! Nu tror jag inte att det kommer att inträffa så ofta. Men man vet ju inte.

Vädret är fantastiskt i Ångermanland. Själv har jag bott i landskapet 1962-1965 och 1973-1978, så det känns nästan som hemma. Vi hör talas om klass 2 varningar i Stockholm och mellansverige - tufft! Här uppe är det visserligen kallt men så oerhört vackert.

Folke Bernadotte Academy

På kurs. Intensivt. Mycket bra. Professionellt. Vi började klockan 7.45 och slutade ca: 21 och då hade vi haft en lunchrast på 45 minuter och middagsrast på 45 minuter. Det inte SIDA som anordnar kursen utan just Folke Bernadotte Academy, som är en myndighet för internationella fredsinsatser. Många från SIDA går kursen. Några från MSF (d v s läkare utan gränser - Médecins sans frontièrs), UD och så Svenska kyrkan.

Klockan är nu snart 10 på kvällen och det ska bli mycket skönt att sova. Imorgon väntar också en lång dag här på Sandö, som är otroligt vackert i snödräkt och med ca: -15 grader ute. Och imorgon ska vi vara ute. På övning! Enligt schemat utlovas det dessutom bastu på kvällen och bad i iskalla Ångermanälven. Det ser jag verkligen fram emot.

Arbetsledare – over and out

Vi ska på kurs. Folke Bernadotte Academy på Sandö. SIDA är huvudman. Som instuderingsmaterial har vi fått ett dokument kring hur man kommunicerar via radio. När man avslutar en kommunikation säger man:

Over and out

På svenska heter det väl. ”Klart. Slut.” Det kan idag jag säga om mitt arbetsledarskap i Kalmar pastorat. Jag började den 1 februari 2011 och slutade igår. Idag är det 1 december och Mattias tar över. Det är jag mycket nöjd med. Mattias har varit arbetsledare förut och fick tjänsten i hård konkurrens med andra kvalificerade sökanden. Grattis, Mattias och grattis norra arbetslaget.

I denna bloggpost vill jag tacka arbetslaget för allt engagemang under denna tid. Det har naturligtvis också varit tufft, det måste jag medge. Självklart har inte alla varit överens med mig eller jag med dem. Säkert har jag inte alltid förmått visa min uppskattning. Inte alltid har jag heller visat att jag egentligen tycker det är bra med konstruktiv kritik. Men nu kan jag ju ändå få säga det: Tack för allt engagemang, vare sig det varit positivt eller negativt laddat.

Ledarskap är som segling. Det måste blåsa. Varje organisations största fiende heter stiltje. Visst, det kan kännas bra att det ibland är lugn och ro. Men man kommer ingenstans då. Om det å andra sidan blåser, oavsett åt vilket håll, så går det att segla. I såväl medvind som motvind. Därför önskar jag Mattias god vind i seglen. Lär Dig att segla oavsett varifrån eller åt vilket håll det blåser.

Mattias har gott stöd i sin kollega, arbetsledaren på söder, Anders. I dem har Peter, kyrkoherden, ett bra team i utvecklingsarbetet. Men en av de andra anställda i pastoratet hade en kommentar av annat slag när han såg detta foto: "Skulle någon köpa en begagnad bil av dessa två?" OBS! Skämt!

Till arbetslaget vill jag säga: fortsätt att vara engagerade. Ta risken att den kraft och energi som ni skapar också leder till förändring. Förändring av invanda roller. Låt er utmanas att se saker och ting på nya sätt.

För min egen del ska jag under en månad vara helt vanlig komminister i pastoratet. Det ser jag fram emot. En del gudstjänster, några dop, möten med människor etc. Vi får se om det blir jag eller någon annan som har skolornas julavslutningar. Alltid en utmaning. Samtidigt går förberedelserna för tjänsten i Sydafrika in i en intensiv fas. Kommande vecka blir det SIDA-kurs, som sagt. Blandat med detta fortsätter vi med ansökan om visum och arbetstillstånd, planering av resa mm. När vi väl kommit ner i januari kommer nästa fas. Att etablera sig i en ny situation i ett nygammalt land. Men det tar vi då.

Denna dag är jag dock ledig. Det innebär att fokus finns på lite olika håll. Dels ska jag träffa två skolkamrater från högstadiet. Vi spenderade många raster ihop och hade enormt spännande diskussioner i unga år. Nu träffas tre män i femtioårsåldern. En medicinare, en jurist och en teolog. Kul!

Idag är det också världsaidsdagen. HIV och AIDS leder fortfarande till både lidande, död och stigmatisering runt om i vår värld. Det är viktigt att sjukdomen inte tigs ihjäl i vår del av världen. Kanske är det så att de som lever med HIV i stora delar av Sverige på ett sätt är mer stigmatiserade än i andra delar av världen.

Idag är det dessutom den dag då min mor skulle ha fyllt 90 år om hon fått leva. Jag minns henne med stor värme och tacksamhet. Att jag fick ha henne som mor i 76½ år är en av Guds största gåvor till mig. För detta är jag oerhört tacksam.

Utanför fönstret lyser ett vitt Stockholm. Snötäcket har ännu inte blivit smutsgrått. Solen kämpar för att bryta igenom diset. Det blir en fin dag!