Saluhallen - javisst!

Även om svärfadren inte lyckades med sin kommentar denna gången, så blev det 56-årig bröllopslunch på saluhallen idag vid tolvtiden. Bremerssons matupplevelser rekommenderas. Det blev visserligen ingen utav de maträtter, som jag publicerade på bloggen igår. Däremot åt vi Wallenbergare (biff på kalvfärs) med potatismos, skirat smör, gröna ärtor och mycket god lingonsylt. Kaffe på maten med några praliner från Johannas choklad, som också finns i saluhallen.
En mycket bra start på årets sista dag.

Sånt som jäser och sånt som gror

Sista föreställningen Byteaterns ”Sånt som jäser och sånt som gror” var en tänkvärd upplevelse. Vi känner Johan Sanne, manusförfattaren, en smula. Han är med i styrelsen för Världsbutiken i Kalmar. Den pjäs han skrivit och som Bodil Göransson regisserat handlar om vårt behov av mat, hur orättvis världsordningen är och hur de fattiga ändå kan sluta sig samman och hur mat kan produceras, så att den hungrige får något att äta.
Mitt i föreställningen sker någon slags långfredag, när ett litet hus rent fysiskt brinner upp och ett sädesfält, bestående av trägafflar, skövlas. Men det hindrar ändå inte pjäsens huvudpersoner lyckas baka bröd, som vi alla får smaka av. Ja, det bakas bröd i föreställningen och det femtiotal personer som publiken utgörs av, får dela brödet med varandra. Det blir en närmast eukaristisk upplevelse och den hungriga dockan, Parvin, får också äta sig mätt.
Som vanligt är dockorna halva behållningen. Både det sätt på vilket de skickliga skådespelarna hanterar dem och dockorna i sig. Mot slutet kommer en docka fram, som är så skickligt gjord, att man nästan tror att Mahatma Gandhi själv kommit in i rummet. Hans slut replik fastnar och blir sammanfattningen av pjäsens budskap:

Maten räcker för allas behov men inte för allas begär.

Saluhallen i Kalmar

Imorgon är det nyårsafton. Det är i vissa avseenden en speciell dag. Årets sista och för många en dag med stora förväntningar. I andra avseenden är det en helt vanlig dag. 24 timmar. Inget konstigt. För svärföräldrarna är det bröllopsdag. Med andra ord en mycket speciell dag. Imorgon gläds de över hittills 56 år som gifta makar. Och vi är många som gläds med dem.
Därför kommer vi att bjuda dem på lunch på Bremerssons matupplevelser. Det är restaurangen på saluhallen. Det ska bli spännande. Vi har inte varit där. Men det ska också bli spännande, för i skrivandes stund vet inte svärföräldrarna om att de är utbjudna.
Kommer de att tacka ja? Har de andra planer? Ja, det är frågor som den nyfikne eventuellt kan få besvarade i kommentarfältet. ( D v s om svärfadren har ordning på sina inloggningsuppgifter. Vilket han brukar ha!)
Så nu börjar en orolig väntan: kommer ett jakande svar eller får vi gå dit själva? Bord för 4 är i alla fall bokat och såhär ser menyn ut.

Fisk: fiskgryta med vintergrönsaker med apelsinrostad fänkål, handpillade räkor och musslor samt olivaioli
Kött: grillad grisrygg med ljumen potatissallad, fetaost samt paprikaviniagrette
Chark: torkade isterband ifrån gullaskruv serbveras med grädddfilsstompad potatis samt rödbetor och kapris
Soppa: gratinerad fransk löksoppa
Rawfood: Elisabeth`s raw food, vegetariskt allternativ där du kan välja mellan ett par olika rätter varje dag

Polisen och maktspråk

Hustrun och jag avser att åka till det stora landet i väster (inte Norge) nästa år. För att hälsa på yngsta dottern.
För att kunna köpa biljetter måste vi ha giltiga pass. Våra nuvarande tar slut i mars, så vi åkte till polisen nyss. I akt och mening att beställa nya pass. Det gick inte så bra. När vi kom in sa assistenten direkt:

Men vi har gått ut med sååå mycket information att vi inte tar emot passbeställningar i mellandagarna.

Verkligen? Jag hade inte sett någon information, så jag frågade om det stått på deras hemsida.

Jo, det har det.

Pyttsan. Såhär ser det ut när jag söker polisen i Kalmar.



Men det är klart – det är ju jag som medborgare, som ska stå där med dumstruten, för att jag inte har sett upp tillräckligt.

Symaskins-Arne och genusperspektiv

Nu har hustruns symaskin inhandlats. På en butik i Kalmar, som heter Symaskins-Arne. Det hela måste resultera i en bloggpost. Dels uppstod i affären ett antal ordvitsar. Dels ett antal lärdomar. Vitsarna först.
Vi kommer in i butiken och möter en hund, som leker med sax (!). Jo, faktiskt! Då tänkte jag:

Här kan man nog göra sig ett klipp ...

När maskinen var köpt och betald, så fick hustrun ett antal spolar på köpet.

Va’ nu då? Spolar Du min hustru? ...

Dessutom fick hon några nålar – även de på köpet. Fick mig att tänka på akupunktören, som klagade på sin dåliga lön:

I jämförelse med en kirurg är min lön att betrakta som rena rama nålpengar ...

Men vi fick också en undervisning i genuslära. När maskinen skulle betalas skojade han och frågade om vi inte skulle ta den för 30 000 istället.

- Va! Finns det så dyra maskiner, sa jag!
- Javisst, det finns för 80 000 eller 100 000

Vi trodde att dessa mest säljs till företag men fick veta att det ofta är i hobbysyfte man köper dem.
När mannen köper en motorcykel för samma summa är det ingen som höjer på ögonbrynen!
Nej, det är ju sant. Lika sant är att symaskinen förmodligen gör mer nytta och mindre skada än motorcykeln.
Eller som mannen, som varit på dåvarande jaktbutiken tvärs över gatan och köpt en bössa för 40 000 med vilken han skulle skjuta lerduvor. Han vägrade betala 6 000 för en symaskin till sin lagvigda.

Symaskins-Arne kändes som ett naturligt inslag i bloggosfären. Fast där finns han ju redan. Vi fick höra historien. Tillsammans med hustrun träffade han på Robert Aschberg, när denne och Gert Fylking var ute och samlade in pengar, för protstatacancer-forskning. De träffade Aschberg på kvällen och när de skänkte en summa pengar, kändes det säkrast att skriva upp på en lapp, från vem det var. Morgonen därpå hittade Aschberg lappen och pengarna i sin byxficka och skrev om det på sin blogg. Två gånger. Kul! Bland annat under rubriken: Mysteriet med ”Symaskins Arne".

Mostrets gåva

Familjen har ett moster. Det kallas så! Ibland håller mostret tal. Detta skedde vid gårdagens julmiddag. Kallrökt lax till förrätt, anka à l’orange till varmrätt och hemlagad ostkaka till efterrätt. Trevligt och gott. Jag inledde med ett tal utifrån upplevelser under julförberedelserna.

Motivet var en pappersjulbonad, där man kan urskilja sex personer. En förmodad mamma, tre döttrar och två söner. Nog så passande. Men frågan infinner sig: var är pappan? Utifrån detta talade jag något om situationen i huset dagarna före jul, när fadrens juldepression slår ut i full blom. Speciellt denna jul, när ingen av de tre döttrarna fanns på plats och hustrun var själv med maken och de två sönerna. I mitt middagstal var min poäng att själva bonaden beskriver mitt utanförskap. Ända tills äldste sonen säger:

Men pappa, vem är det då som tagit bilden?

Alltså är jag med och så är det naturligtvis. Vi deltar alla på olika sätt i julförberedelserna och i vår familj, liksom i varje familj, försiggår ett spel kring vem som gör vad, vilka traditioner som är viktiga eller kan slopas osv.
Nåväl, detta fick igång mostret, som vid middagens avslutning tog till orda och högt mediterade över hur julförberedelserna i släkten skulle se ut om familjens kvinnors drog sig tillbaka och lät männen agera projektledare. Ett tankeexperiment. Men ett spännande sådant.
Nu är det Annadag jul och jag tänkte: dags att ta initiativ och bli nästa juls projektledare. Punkt 1 blir att ur förrådet plocka fram den låda, som bär texten:
Julsaker som inte används.
Något kommer att sparas, en del kanske skänkas till stadsmissionen men det mesta är nu slängt. Inklusive yngste sonens egenhändigt tillverkade lucia och organga stjärngosse.

Arbetsledare 9 - julledig

Ibland samtalar vi bland anställda om skillnaden mellan arbete och fritid. Ett potentiellt problem för den som har kyrkan som arbetsplats är att gränserna suddas ut. Nu är inte kyrkligt anställda ensamma om detta. Hur är det för en lantbrukare, exempelvis? Eller inom en stor del av restaurangbranschen? Många egenföretagare har det heller inte så enkelt.
Men det finns skillnader. På den kyrkliga arbetsplatsen är det många andra som engagerar sig ideellt. Så är det vanligtvis inte på en restaurang eller inom det privata företaget. I församlingen uppstår då lätt en situation att de frivilligt engagerade får lite för mycket att göra. Frivilligheten blir ett begrepp som töms på innehåll. Man känner sig inte längre frivillig. Man känner sig tvingad, nödgad att ”ställa upp”. Så är det också i föreningslivet. Någon vill avsäga sig ett uppdrag och andra övertalar henne eller honom att sitta kvar. Då är inte bara frivilligheten i fara. Även demokratin.
På den kyrkliga arbetsplatsen är det lätt gjort att de anställda känner skuld över alla utarbetade frivilliga och tänker:

Men jag har ju också en fritid. Jag kan ju också ställa upp ideellt i församlingen.

Det låter i förstone väldigt bra. De frivilligt engagerade jobbar kanske 40 timmar på sin vanliga arbetsplats och sedan gör de ett antal timmar ideellt i församlingen. Den kyrkligt anställde borde ju vara beredd till samma uppoffring. Inte sant?
Jag håller inte med! Låt mig förklara varför. Jag menar att vi måste skilja på Gud och församlingen. Gud vill jag ge all min tid. 24-7. Det finns inte (eller borde inte finnas) en sekund i veckan, som inte är Guds tid. Alltså handlar det inte om att ge några timmar extra till Gud. Gud vill ha hela mig! All min tid!
Är jag nu kyrkligt anställd och ägnar 40 timmar åt organiserat församlingsarbete är det bättre för alla om resten av min tid ägnas något annat. Familjen, fritidsengagemang etc. Varför inte avkoppling? Då blir jag väl en bättre kyrkoarbetare.
Men vad jag än gör på min fritid vill jag ge även den tiden till Gud. Så tror jag! Därför ska jag nu med gott samvete vara ledig resten av detta år. Men min Gudsrelation tar jag aldrig ledigt ifrån. Jag kan ju inte ta ledigt från livets källa. Gud som i julen visar sig vara Immanuel: Gud med oss!
Därmed hoppas jag också att Du som läser detta upplever en, i ordets alla bemärkelser, God Jul!

Julavslutning – accomplished

En skola igår. Montessoriskolan. Två skolor idag. Djurängsskolan och ena halvan av Västra Funkaboskolan. Andra halvan fick kollegan ta hand om tillsammans med Östra Funkaboskolans två föreställningar.
Vad kan sägas om detta? Mycket. Jag väljer tre små glimtar.

1) Man får de svar man förtjänar!
På Montessoriskolans avslutning igår frågade jag barnen vad som saknades i julkrubban. (Där låg inte Jesusbarnet, som vi lägger dit på julafton.) Svaret kom direkt:

De tre vise männen!

Tablå!

2) Ombytta roller
Djurängsskolans avslutning slutade med att personalen sjöng för eleverna. En ny trend kanske? Det uppskattades dock och applåderna blev ljudliga mer än vanligt. Min reflektion är att många av de anställda inte fick sjunga, när de var elever. Tyvärr är det ju alltför vanligt med berättelser om människor, som av sin lärare fått veta att de helst borde vara tysta. Om det kan få eleverna att frimodigt sjunga de också är det ju bra.



3) Kära Örebroare …
När jag sedan skulle prata på Västra Funkaboskolans avslutning så sa jag visserligen rätt namn på skolan i början av avslutningen. Men i mitt tal, råkade jag säga Djurängsskolan. Det fick jag klart för mig, när rektorn inledde sitt tal med att påpeka mitt misstag. Jag tror (hoppas) att det var med glimten i ögat – men helt säker är jag inte.

Avslutningsvis två kommentarer:
Jag hoppas ha semester i juni, när det bär till igen. Det börjar bli ansträngande att dansa på denna slaka lina. I vanliga fall känns det bara fint att få välsigna. Att just välsignandet är ifrågasatt är besvärligt. På Montessoriskolans avslutning började jag välsignelsen med orden:

Herren vare med er!

Det är ju inte fel men det var liksom inte min tanke att de orden skulle slinka ur munnen på mig.
Kommentar två får bli med en bild, på pojken som är mer intresserad av att studera julkrubban än att sjunga med klassen. I like!

Skolans julavslutning i kyrkan igen

Av någon anledning dyker frågan om skolavslutningar i kyrkan upp i tidningarna med jämna mellanrum. Företrädelsevis denna tid på året eller i början av juni. Ibland blir jag intervjuad. Så hände häromdagen och idag kom en artikel i Östran.
Om skolan väljer att lägga sina avslutningar på annan plats är det helt enkelt skolans beslut. Men egentligen är det märkligt att alla religiösa inslag ska förbjudas i det offentliga rummet. Jag håller med Helle Klein, som i förra numret av Kyrkans Tidning skriver:

Nyateisterna blandar ständigt samman den sekulära staten med det sekulära samhället. Det finns knappast någon i den svenska debatten som företräder idén att staten ska vila på religiös grund. Däremot hör självklart religion liksom kultur, politik, vetenskap och allting annat till själva samhället. Religion är en del av offentligheten liksom andra yttringar från folkrörelser och föreningar i civilsamhället.

Om samhället plockar bort religiösa uttryck i skolan, hjälper det inte våra barn och ungdomar. Hur ska de kunna förhålla sig till religion om de inte får möta den? Hur rustade blir det uppväxande släktet att stå emot religiös extremism om de aldrig får möta religion?
Men fortfarande är det skolan som äger problemet när det gäller skolavlutningarnas vara eller icke vara i kyrkorna.

Hur bloggar de mäktiga?

Ibland läser jag andras bloggar. Låt mig kommentera två stycken. Dels högsta hönset (tuppen) i Kalmar kommun - Johan Persson. Dels högsta hönset (tuppen) i Svenska kyrkan.
Johan Persson hade följande bloggpost i torsdags.


Han citerar sig själv, märker man, när man läser närmare. Vilket rimligen innebär att han inte bloggar själv. Svagt, tycker jag!




Ärkebiskopen bloggar själv, det framgår med önskvärd tydlighet. Såhär skriver han i sin senaste bloggpost den 12 december. Lite spännande, för en ärkebiskop. Men bättre än att han en spökbloggare.

Bloggare ska vara på och vara flitiga. Så jag är ingen riktig bloggare. Men ni som ändå har tålamod att titta in här då och då har min beundran. Det går ju ett par veckor mellan inläggen.. Jag ser heller inte detta forum som mitt åsiktstorg. Jag har svårt att få ihop det med uppgiften som ärkebiskop. Det här blir mer lite småprat och delande av en del av det som upptar mina dagar. Och kanske någon förklaring av ”voffor gör di på dette viset”.

Skattereduktion - nej tack!

Egentligen är jag förvånad att jag missat den ändring som inträder efter årsskiftet. Att man får skattereduktion för gåvor till ideell verksamhet. Jag såg det inte förrän nu. Först på facebook. Någon hade skrivit om skattereduktionen:

Vilken nyårsklapp - låt oss passa på direkt det är möjligt - t.ex. som avslutning av julinsamlingen på trettondedag jul!

Javisst, tänkte jag. Så bra. Då kan man ge mer. Men så hade en annan facebook-användare länkat till aftonbladet och Fredrik Virtanen.
Virtanen säger många tänkvärda saker. Inom Svenska kyrkans internationella arbete är detta inget nytt. Man kan ge av många olika skäl. Ibland har det känts som att vi inte ger för att andra behöver det, utan för att vi själva behöver ge, så att vi känner oss bättre.
Medaljen har både en framsida och en baksida. Så är det väl alltid. Alla har vi olika bevekelsegrunder. Självklart är det bra att vi människor vill dela med oss. Även om vi bland annat gör det för att må bättre, känna oss bättre. Ett gott samvete är väl inte fel?
Men om detta blir den enda anledningen, då bryr vi oss inte om vad vi ger till. Bara någon tar våra pengar och vi får känna oss präktiga. Virtanen beskriver detta, när han säger att välgörenhet är en slags konsumtion.

I jul är en ko till en familj i ett fattigt land den nya bakmaskinen, årets officiella julklapp är den färdiga matkassen som Stadsmissionen uppmanar att man skänker till någon som verkligen behöver den.

Kopplar man sedan skattereduktionen till nedmonteringen av välfärden, ja då lämnar den en besk eftersmak. Om samhället inte längre förmår bära medborgarna utan de ska förlita sig på andras välvilja – vart är vi då på väg?
På regeringens hemsida läser jag:

Regeringen lade i budgetpropositionen för 2012 fram förslaget om skattereduktion för gåvor till ideell verksamhet. Förslaget i sin helhet finns att läsa i budgetpropositionens första del, kapitel 6:16 (sid 442-482).

Den 23 november 2011 godkände riksdagen förslaget, vilket innebär att det kommer att införas som planerat den 1 januari 2012.

Man kan också läsa mer på skatteverkets hemsida.
Ska det alltså bli så? Att redan rika människor kan fortsätta ge det de brukar och så kunna dra av delar av gåvan på skatten?
Jag har både råd att betala skatt och dela med mig av mina pengar. Till mina systrar och bröder i Sverige såväl som till systrar och bröder i andra delar av världen. Ambrosius, kyrkofadern, skrev på 300-talet:

Jorden ska brukas av alla, alla gemensamt, alla tillsammans. Den känner inga rika, bara fattiga, som den föder. Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka.

Det minsta man kan begära av den som begär skattereduktion för en gåva är att han eller hon ger denna reduktion också. Allt annat vore hyckleri!

Min dotter, mångsysslaren, 3

Det går inte att låta bli att länka till näst äldsta dotterns senaste inlägg på Svenska kyrkans agera-blogg:
En bloggpost handlar om möte med olika delegater.
En annan bloggpost om mötet med företrädare för olika religioner.
Det jag blev mest imponerad över var dock hennes bloggpost med funderingar kring dåligt samvete. Mycket djupsinnigt!

Dåligt samvete är något som bör [få] en att agera, inte sticka huvudet i sanden som USA gör. Kanske tycker de att det räcker att ha dåligt samvete. [Att] detta skulle vara någon slags kompensation. Sådana passiva tankar har jag inget till övers för. Jag brukade säga samma saker till personer jag talade med när jag jobbade som värvare för Läkare Utan Gränser. De brukade avbryta mig och säga att jag gav dem dåligt samvete, men jag brukade kontra genom att säga:

”Jag ger dig inte dåligt samvete, det är något som du själv sätter igång när du låter bli att göra något som du kan göra. Jag ger dig bara en möjlighet att faktiskt kunna sätta igång med att göra världen lite bättre, sedan är det upp till dig om du gör det eller inte”.

Jag skulle kunna säga exakt samma sak till USA, Kanada och alla andra som blockerar förhandlingarna här på klimatmötet.

Sydafrika i Kalmar

Igår var vi Kalmarsalen. Äldsta dottern hemma. Vad kunde passa bättre än att gå på konsert. Lite tveksam var jag. Fick tipset av en musiklärare på Kalmar musikgymnasium. Det fällde avgörandet. När ungdomarna sjön Baba Wethu på gudstjänsten på världsaidsdagen tänkte jag: jag vill höra mer! Och mer blev det.
Organisationen Star for life ger möjlighet för ungdomar i Sydafrika att under tre år få en utbildning, som syftar till att få ett bättre självförtroende. Konserturnén heter Marching for life och är en del av Star for life, om jag förstår det hela rätt.
Triple & Touch (Göran Rudbo och Ken Wennerholm) är djupt involverade i detta arbete och ledde föreställningen. Svenska stjärnor som Molly Sandén och Gladys del Pilar var med. Behållningen var dock samspelet mellan de sydafrikanska ungdomarna och de svenska, dryga hundratalet, gymnasieeleverna.
Självklart var det för oss känslan av att för ett ögonblick vara i Sydafrika, som var höjdpunkten. Samt att äldste sonens flickvän var med i kören och att vi kände ljudteknikern, som kommer från Aneby. En härlig kväll.
På väg ut köpte vi några skivor och kunde hälsa på några av sydafrikanerna på isiZulu. Det uppskattades.

Radikalisera klimatpolitiken nu

Jag fick en länk till ett upprop om en mer radikal miljöpolitik. Det kan verkligen vara på tiden. Enligt Aktuellt ikväll (6 december) hamnar Sverige efter i satsningar på miljön. Det måste vi ändra på. Såhär lyder uppropet. Längst ner finns en länk, som Du kan klicka på och skriva under. Det har jag gjort!

Vi som undertecknar detta upprop är oroade av den globala uppvärmningen. Det som förenar oss är två saker.
Det ena är att vi tillhör den rika delen av världens befolkning. Det andra är att vi är beredda att acceptera politiska beslut som kan leda till lägre privat konsumtionsnivå och till en förändrad livsstil, till exempel när det gäller transporter och matvanor. Detta under förutsättningen att resultatet av förändringarna kommer de människor tillgodo som riskerar att drabbas hårdast av den globala uppvärmningen – redan fattiga människor i vår nuvarande värld samt kommande generationer.
Vi tror inte att ett samhälle med förändrad livsstil behöver bli sämre för oss medborgare. Inte om det förenas med minskade orättvisor inom landet. Däremot kan stora orättvisor inom den rika världens länder skapa svårigheter för en bred acceptans för en radikalare klimatpolitik.
Vi tror att det kan vara bättre att leva i ett hållbart samhälle som präglas av ett mer etiskt tänkande och som är mer inriktat på kvalitet än på kvantitet. Det som gör oss beredda att ändra livsstil är dock inte grundat på tron att vi själva därmed ska få det bättre. Istället handlar det om omtanke om de människor som riskerar att drabbas värst av den globala uppvärmningens konsekvenser; såsom ökad fattigdom, svält och död.
Vi vill inte tyngas ner av samvetskval för att åtgärder som skulle kunna minska Sveriges bidrag till den globala uppvärmningen inte genomförs på grund av vår egen bekvämlighet och rädsla för förändringar. Istället vill vi att Sverige ska präglas av en livsstil som är moraliskt försvarbar ur ett klimatperspektiv – att vi får en hållbar livsstil som vi kan vara stolta över – och som kan inspirera andra länder till efterföljd.
Dessutom kommer klimatförändringarna att leda till svåra påfrestningar på världsekonomin när de väl har uppstått. Det gör att vi förmodligen har att välja mellan att arbeta förebyggande, och därmed på ett planerat sätt ändra vår konsumtionsnivå, eller påtvingas förändringar av vår konsumtion på ett oplanerat och okontrollerat sätt.
Därför har vi en uppmaning till samtliga politiska partier: besluta om så radikala åtgärder att Sverige inte bidrar till utsläpp som fortsätter att driva upp jordens medeltemperatur på det sätt som forskarna varnar för – och det gäller även om åtgärderna leder till lägre konsumtionsnivå och till förändringar av den nuvarande livsstilen i Sverige.

Skriv på uppropet här!

Interreligiöst bönemöte

Näst äldsta dotterna bloggar om miljömötet i Durban och varifrån engergin kommer. Jag uppfattar att det stundtals är motigt att kämpa för en bättre miljö. För en bättre värld. Och jag kan hålla med!
Så har hon varit på interreligiöst bönemöte. Följ länken och läs. Hon hade velat ha mer av afrikansk sång och dans. Som hon är van vid från sina år i Sydafrika.

Jag tror att vi hade kunnat behöva lite av den energin idag!

Sannerligen! På många håll behövs den kampglöden och intensiteten. Själv har jag varit på två timmars sammanträde med Världsbutiken i Kalmar. Där finns kampglöd. Vi är inte många. Vi står utan lokal fr o m sommaren 2012. Men vi ger inte upp. På lördag ska vi packa 90 julkorgar med rättvisa varor. Spelar det någon roll? Såklart att det spelar roll!
Men tillbaka till Durban. Vi står nu åter inför skolsamlingar i kyrkan. Frågan dyker upp: får vi välsigna? Får vi be? Vad betyder religionsfrihet i praktiken? Tänk om vi kunde lära av Sydafrika? Inte frihet från religion utan frihet att utöva den religion man vill eller avstå. Det går att tänka sig annolrunda uttryck!

Vilken fest!

4 december 2011 var det fest i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. (Det har varit fest förut och kommer säkert att bli det igen. Men idag var det också fest!)
Högmässa med aktiv medverkan från ung som gammal. Hjalmar, som kanske är 3 år (tror jag) var med i processionen och hade andra uppgifter i gudstjänsten. Några av barnen i Kul-i-gulan sjöng under mässan. Emil, som är knappt 20, bar korset. Vuxna textläsare. Ett par äldre kollegor till mig var i kyrkan och hjälpte gärna till att dela ut nattvarden.
Det musikaliska språket sträckte sig från Panama, via Grekland, Sydafrika och Kina hem till Sverige. Mäktigt!
När vi sedan fortsatte i Ulfåsasalen hade Kyrkliga arbetskretsen dukat upp med ett antal fantastiska handarbetslotterier. Barnen hade gjort godis. Ungdomarna med. Diskantkören hade bakat. Diakonigruppen också! Internationella gruppen höll ihop det. Många enskilda kom med bidrag i olika former. Ja, det var verkligen liv och rörelse.
Mitt i allt meddelade vi pristagarna i skrivartävlingen. Det blev Lars Dahlgren, Joel Nilsson och Jonathan Grön. Den yngste 12 år och den äldste runt 80. En av jurydeltagarna, Tobias Sandblad, var där och berättade vilka som vunnit, samt läste ett par bidrag. Thomas Olsson, ordförande i S:ta Birgitta kyrkostiftelse, delade ut priser. Fotografier togs och det applåderades. Imorgon ska jag vara med i Sveriges Radio P4 Kalmar tillsammans med en av killarna som bidragit men inte var bland pristagarna. Trevligt.
Det var en intensiv förmiddag. Jag låg i som ett torrt skinn. Eller kanske en skållad råtta. Men det var kul! Roligast av allt: jag var långt ifrån ensam. Några arbetskamrater var på plats och skötte sig utmärkt. Och en stor mängd frivilliga. Då är det roligt att vara präst. (Och ganska ofta annars också!)

The people united, will never be defeated

Näst äldsta dottern är I Durban. På COP 17. På barrikaderna. Ute på gatorna. Med plakat och slagord. Man kan läsa om detta även på Svenska kyrkans ungas blogg: Tro kan flytta berg! Det känns bra att veta att många människor är där och påverkar.
Imorgon ska vi göra vårt i S:ta Birgitta kyrka. Världens fest. Det blir psalmer från jordens alla hörn (!) i högmässan: Sydafrika, Panama, Kina, Sverige. Det blir lotterier, bröd- och godisförsäljning. Vinnare i skrivartävlingen i Berga ska koras. Det blir en bra förmiddag!

Och de 22 bidragen finns nu tryckta i ett litet häfte som säljs imorgon till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete.

Världsaidsdagen 2011

För sjätte året i rad har vi varit med om gudstjänst med förbön och ljuständning i Kalmar. I kväll i Kalmar Domkyrka. Två år dessförinnan var vi med om det i Bloemfontein i Sydafrika. Där fanns människor med som stod upp och sa:

Jag lever med HIV och AIDS.

I Sverige är det annorlunda. Det finns också i vårt samhälle människor som lever med HIV och AIDS. Men mindre synligt. Förmodligen mer stigmatiserade. Därför är det viktigt att vi inte tystnar.
Men det är svårt. I år var vi inte många. Kalmar musikgymnasium var dock med och spelade och sjöng. För fjärde året i rad. Kalmar kommuns utvecklingschef, Kyrre Dahl, berättade om det projekt i Uganda, som vi gjorde en insamling till. Där fanns folk från Röda Korset, Rädda barnen och Svenska kyrkans internationella grupper. Ulla och Ulla-Stina i köket såg till att gymnasieungdomarna fick smörgås och vi andra kaffe på eftersitsen. Ungdomarna sjöng en sång, Baba Wethu, från Sydafrika. Vår fader! Den passade mycket bra under ljuständningen. Så visst var det en fin kväll. Men faktum kvarstår: HIV och AIDS är för många i vårt land okända begrepp. Överspelade, tror en del.
När jag läste på den hemsida, där man kan ladda upp arrangemang på Världsaidsdagen, fick jag tyvärr samma intryck.



Det saknas resurser! Jo, så är det kanske och då är orsaken att det saknas vilja. Därför är det viktigt att fortsätta engagera sig.

Min dotter, mångsysslaren, 2

Nu drar snart näst äldsta dottern iväg till Sydafrika. Hon har inte varit där sedan julen 2005. Skälet är att hon är en av Svenska kyrkans representanter till COP 17 i Durban, FN's klimatmöte. Hon är där som aktivist men som sådan ackrediterad till mötesområdet. På lördag ska hon delta i den stora ”climate walk”. Hon har viss erfarenhet, för hon var med i Köpenhamn.
Det går att läsa ett och annat blogginlägg på agera-bloggen eller på Svenska kyrkans klimatblogg. Vi ser med spänning fram mot detta!

Svar på tal

Nu har jag fått svar på mitt mejl till Johan Persson. Det kändes bra. Såhär skriver han bland annat:

Jag har då och då kommenterat turerna kring KSRR. På senare tid har jag inte gjort det, dels har jag inte fått någon fråga om det och dels så pågår rättsprocesser kring det. Då är det direkt olämpligt att jag kommenterar även om det har lockat, det får jag erkänna. Detta gäller bland den polisanmälan som lämnades in kring trolöshet mot huvudman och som enligt uppgift lades ned direkt.

Jag accepterar inte att bli kallad korrupt och det uppfattar jag inte heller att jag blivit anklagad för.

När krutröken lagt sig och rättsprocesserna haft sin gång så har vi fått en bedömning av sakläget. Det tycker jag är en bra princip.

Mycket riktigt har jag inte anklagat någon för att vara korrupt. Som titel till en av mina bloggposter valde jag en fråga: Korruption i Kalmar? Det var framför allt en fråga om situationen i KSRR.
Något svar på vad Johan Persson anser om Barometerns ledare fick jag inte. Men däremot blir det intressant att återkomma ”när krutröken lagt sig”. Vi inväntar alltså förvaltningsrättens dom.
En annan effekt av mitt mejl till Johan Persson, där jag bland annat länkade till en bloggpost, där jag undrar varför Johan Perssons blogg uppdateras så sällan. Jag skickade mitt mejl kl 10.27. Svaret från Kommunstyrelsens ordförande kom 11.05. Johans tankar uppdaterades 11.46 d v s drygt en timme efter mitt mejl.
Men där skriver han inte ett ord om demokratin i Kalmar. Jag väntar med spänning på några tankar om den!

Demokrati är en färskvara

Nu har jag mejlat till Kalmar Kommunstyrelses ordförande. Men kopia till lokaltidningarna! Vi får se om det blir något svar. Såhär skrev jag:


Till Kalmar Kommunstyrelses ordförande, Johan Persson:

Hej!

Jag följer Din blogg. Dessutom bloggar jag själv. Just nu om bland annat om Dig!

http://moruti.blogspot.com/2011/11/korruption-i-kalmar.html

http://moruti.blogspot.com/2011/11/kommentarer-overflodiga.html

Det är med stor oförståelse jag följt händelserna i KSRR kring jävsförhållande, polisanmälan, revisorskritik och avgångsvederlag. Jag inser att KSRR är en egen juridisk person och att Kalmar kommun endast är en av medlemmarna. Men rimligen en ganska inflytelserik medlem.

Dessutom har Du ju blivit apostroferad i Barometerns ledare, 2011-11-25. På ett ganska grovt sätt. Nu prenumerar jag inte på Barometern, så jag vet inte om Du bemött kritiken men på nätet kan jag inte se att Du gjort det. Vad säger Du om att Ulf Wickbom skriver:

"Nu ska Kalmar styras av Johan Persson i samförstånd med Malin Petersson (M). Kommunen har fått en ny majoritet som håller smusslarna om ryggen."

Undrar i all vänlighet en nyfiken kommunmedborgare!

Anders Göranzon

Kommentarer överflödiga?

Min förrförra bloggpost avslutar jag med några frågor om vad Kalmar Kommunstyrelses ordförande, kommunalrådet Johan Persson, månne har för synpunkter på att Barometerns ledare beskriver honom som en som håller smusslare om ryggen. Alltså måste jag ju titta på hans blogg. Googlar man ser man att han har bytt blogg. Än så länge har han inte kommenterat Barometerns ledare. Några reflektioner gör jag:

1) Den förra bloggen var försedd med sedvanlig möjlighet att kommentera.

2) Den nya bloggen är annorlunda upplagd. När man söker efter kommentarer finns det inga. Däremot finns det en möjlighet att skicka kommentarer. Men det blir då i form av ett mejl till Johan Persson. Man undrar: vad händer med dessa? Läggs de ut på bloggen?



3) Hur kommer det sig att Kalmar Kommuns kommunstyrelses ordförande, kommunalrådet Johan Persson, har en blogg, som han inte skrivit på sedan 14 november? Under november finns det bara tre (3) bloggposter.

Ergo: Mannen har stor makt i Kalmar. Han vet att man bör han en blogg. Han uppdaterar den knappt och ger inte utrymme för kommentarer. Säger det något?

Prematur

1:a söndagen i Advent. Mycket folk i kyrkan. Sång, musik, ljus och god stämning. Konfirmander efteråt. Vi pratade om bibeln och det föll på min lott att gå igenom den bibliska historien. Med start i Sara och Abraham. När vi kom till Jesu blir ju frågan om varför Jesus föddes 7 år före Kristus. D v s före sin egen födelse. Då säger en av konfirmanderna, Embla, något i stil med:

Snacka om att vara för tidigt född!

Det tyckte jag var väldigt kvickt sagt! Men sanningen är kanske den att en skytiske munken i Rom, Dionysius Exiguus, räknade fel, när han år 525 utvecklade den kristna tideräkningen. Det kanske inte gör så mycket. Det visar ju att poängen med Jesu födelse inte var att den skulle vara normerande för alla folks sätt att beräkna tid. Poängen är att Gud blir människa och att det sker i historien. År 0 eller 7 år före. Spelar inte så stor roll!
I min avhandling använder jag ett vanligt sätt idag att beskriva tid och skriver C.E. eller B.C.E. vilket utläses som Common Era eller Before Common Era. På det sättet kan människor av olika tro känna sig mer bekväma.
Men om Jesus nu var för tidigt född, kan det kanske betyda något om synen på de för tidigt födda och vad en människa är. Men det är en annan historia!

Korruption i Kalmar?

Nu får det vara nog! För ett antal veckor sedan läste vi om sammanträdet där jäviga personer stannade kvar och deltog i besluten. Det handlar om KSRR, Kalmarsundsregionens renhållare. Steve Sjögren, ordföranden, skulle eventuellt polisanmälas och när revisionsrapporten, som avhandlade just det som han eventuellt skulle polisanmälas för, diskuterades, då är det ju solklart att åtminstone Steve Sjögren var jävig. SOLKLART! Detta påtalades av Jonas Löhnn. Man kan läsa om det i § 26 från sammanträde med KSRR's förbundsfullmäktige 2011-10-07. Men de som var jäviga valde alltså själva att stanna kvar. Sådan total brist på omdöme! Man baxnar!
Då valde Jonas Löhnn (MP), Jimmy Svensson (MP) och Anna-Britt Wejdsten (FP) att själva polisanmäla Steve Sjögren. Det kunde man läsa i Barometern 2011-11-01. En anmälan skickades också till förvaltningsdomstolen.
Men nu blir det ingen förundersökning mot Steve Sjögren. Såg vi i Östran 2011-11-24. Man kan hoppas att i alla fall förvaltningsdomstolen tar upp ärendet. Revisorerna hade ju faktiskt riktat, som jag ser det, skarp kritik mot Sjögren. Om detta går det att läsa i prokoll från KSRR's förbundsstyrelse, § 40 2011-09-23: I Barometerns ledare igår, 2011-11-25, skriver Ulf Wickbom:

Jonas Löhnn har agerat juridiskt, när han ansåg att den politiska vägen var stängd av fegisar och mumlare i alla partier. Han har hållit en strikt principiell linje i frågan. Han kommer att utmålas som förloraren. Inget kunde vara mer fel. Han går ur kontroversen med hedern i behåll.
Nu ska Kalmar styras av Johan Persson i samförstånd med Malin Petersson (M). Kommunen har fått en ny majoritet som håller smusslarna om ryggen. Det bådar inte gott för den transparens som Petersson alltid efterlyste när hon var i opposition.

Det ska bli intressant att läsa vad Johan Persson har att säga. Det är ju egentligen häpnadsväckande att en politiker, som enligt Östran 20100429, d v s förra året, var landets populäraste kommunalråd, igår av den ledande lokaltidningen, på ledarsidan, beskrivs som en person som håller smusslarna om ryggen.
Jag skulle vilja läsa på Johans blogg hur han ser på detta. Försvarar han exempelvis en helt klart jävig politiker, som väljer att delta i ett beslut, som rör den egna personen?

Min dotter, mångsysslaren, 1

Det börjar bli dags att skriva en drapa även över näst äldsta dottern. Mångsysslare är ett passande epitet. All-rounder, skulle man kunna säga på engelska. Någon som är mångsidig.
Nu senast har dottern blivit vald till biträdande kårmarskalk. Man kan på kuratorskonventets hemsida läsa följande beskrivning av övermarskalk och biträdande övermarskalk.

Övermarskalken (ÖM) är Uppsalastudenternas högsta ceremoniella företrädare och samordnar studenternas medverkan vid akademiska högtider. Till hjälp har övermarskalken en biträdande övermarskalk (BÖM).

Bland de återkommande akademiska ceremonierna där ÖM leder studenternas medverkan kan nämnas doktorspromotionerna (vinter och vår) samt professorsinstallationen (höst). Vid dessa tillfällen organiserar ÖM bl.a. fanborgen och studentmarskalkarna som medverkar i den högtidliga procession som inleder och avslutar ceremonierna i aulan. Det är inte ovanligt att ÖM får fler uppgifter i samband med de akademiska högtiderna, exempelvis att vara toastmaster vid banketterna i Rikssalen på Uppsala slott.

ÖM/BÖM tillhör organisatoriskt Kuratorskonventet och har ett nära samarbete med dess presidium, i synnerhet beträffande högtider såsom valborgsfirandet vid Gunillaklockan och Gustaf II Adolfsdagen samt recentiorsmottagning.

För att kunna fullgöra sina uppgifter på ett bra sätt är ÖM/BÖM ständigt adjungerade i Marskalkskonventet, Fanbärarkonventet och Uppsala Universitets promotionsgrupp.

Under min tid vid Uppsala universitet fanns jag ofta med i dessa sammanhang. Men som studentsångare. Allmänna Sången sjöng på många akademiska högtider.
Mångsysslande dottern, som annars är engagerad i Svenska kyrkans Unga, Fairtrade mm har dock vissa principer. Hon ställde inte upp vid kyrkomötet. Inte för att hon hade något emot kyrkomötet men för att det ingick att överlämna blommor till Kronprinsessan.

- Jag tycker att hon är en bra person. Jag skulle gärna lämna blommor till henne för den hon är men inte för att hon är kronprinsessa.

Jag tycker det är bra och klokt tänkt. Förmodligen inspirerat av kultfilmen ”Sopor” där barnen i filmen (inklusive Viktoria) ockuperar slottet och till slut kräver republik men vill att Viktoria ska bli president.

Inga tonåringar kvar

Idag fyller yngste sonen, sjömannen, 20 år. Det innebär att familjen saknar tonåringar. Ja, saknar kanske var mycket sagt. Men visst hade de åren sin tjusning. Vi hade fem tonåringar på en gång från den 25 november 2004 – 18 augusti 2006. Det råkade bli så att det var just under de åren som vi bodde i Sydafrika. Detta kan ge anledning till en och annan fundering. Var det lättare att ha tonåringar där än i Sverige? På den frågan vill jag svara ett bestämt: NJA! Helt klart var det annorlunda. Vi åt lunch och kvällsmat ihop flertalet dagar i veckan. Vardagspusslet såg annorlunda ut. Vi skjutsade och hämtade mer än i Sverige. Även korta sträckor. Vi var nödsakade att vara betydligt mer noggranna med detta. På gott och ont!
En annan relevant fråga är ju: var det lättare att vara tonåring i Sydafrika än i Sverige? (Svaret på den frågan kan och ska inte jag ge!)
Nu är tonårsföräldratiden över. Vi saknar tonåringar! Jo, det kan jag definitivt säga. Det var en härlig tid med så många reaktioner och känslor. Både i Sverige och i Sydafrika.
Men det är en härlig tid även nu! Fast annorlunda!

It has arrived

My doctoral thesis, which I defended at the University of the Free State in Bloemfontein, South Africa, in September 2010, has finally arrived. 250 books are safely placed in my garage. I have written about its journey, albeit in Swedish.
Many persons have helped me in this process. But most of all I am enormously thankful to Mike McCoy, my editor. He has been more than helpful from the beginning and he still is whenever I need assistance. He has really walked the extra mile with me!
Now only the final part remains: to distribute the book in Sweden and possibly also a few other countries. This is a pleasant part. I look forward to some reactions and reviews.

En svart tisdag?

I Sydafrika pågår en kampanj. The Black Tuesday campaign. Saken är den att parlamentet röstat om ett nytt lagförslag. Lagförslaget heter: the Protection of Information Bill. 229 röstade för och 107 emot. Lagförslaget besgränsar, enligt vad jag förstår, meddelarfriheten i Sydafrika. Vid omröstningen närvarade ett antal redaktörer. När det visade sig att lagförslaget fått majoritet lämnade dessa parlamentet i en s k walk-out aktion. Mail & Guardian skriver att det redan 2008 las ett liknande förslag (som aldrig gick igenom) men att det som nu kommer är mycket värre:

When the Bill reappeared, its provisions were even more draconian than before. The new draft sought to create a law that would allow any organ of state, from the largest government department down to the smallest municipality, to classify any document as secret and set out harsh penalties of up to 25 years in jail for whistleblowers.

Den som då var ansvarig minister, Ronnie Kasrils, har uttryckt kritik mot det nya lagförslaget. För detta får han i sin tur kritik av ANC. Jag tycker dessvärre att det är rätt talande:

The African National Congress finds it strange and shocking that a former member of Cabinet and former leader of the ANC, cde Ronnie Kasrils, want to rule the Department of Intelligent, now State Security, from the grave through his negative commentary on the Information Bill.
Cde Ronnie Kasrils failed to deal with the mess in the then Department of Intelligence, where he was a Minister, which left us vulnerable to machinations of foreign spies, information peddlers and espionage activities.

Jag tror inte att detta är vad Sydafrika behöver. När jag bodde i landet upplevde jag, tyvärr, att vissa företrädare för ANC var misstänksamma mot pressen. Trots att pressen rimligen var på befrielserörelsernas sida i kampen mot apartheid.
Begreppet Black Tuesday syftar på den Black Wednesday som inträffade 19 October 1977 när tidningarna World, Sunday World och den kristna tidskriften Pro Veritas bannlystes och även nära 20 personer och organisationer bannlystes. Kopplingen som nu görs upprör ANC-talesmannen Mathole Motshekga:

The only result this unfortunate comparison and the planned campaign, in which people are urged to dress in black, will achieve is to dilute the real history of 1977's "Black Wednesday" and insult the victims of apartheid's barbaric laws.

Nu ska lagförslaget ut på en slags remissrunda innan den slutgiltigt antas. The National Press Club (NPC) har sagt till människor som är emot lagförslaget att de ska bära svarta kläder eller svarta band för att uttrycka sitt missnöje med lagförslaget.
Jag såg de första tecknen på detta i morse på en Facebook-sida.


Utan att vara alltför insatt i detaljerna är jag oroad över denna utveckling. Jag hoppas att det sydafrikanska civilsamhället kan mobilisera krafter, som står upp för grundläggande demokratiska rättigheter även på detta område.

Avhandlingens väg över oceanen

Måndagen den 13 september 2010 disputerade jag. Avhandlingen fanns då i ett fåtal exemplar. Några häftade och några inbundna, enligt fakultetens anvisningar. I Sydafrika är det inte brukligt att man trycker sin avhandling. Vilket det är i Sverige.
Redan innan disputationen hade jag ansökt om medel att trycka avhandlingen. Jag hade fått ett par positiva förhandsbesked (och några negativa). Jag bedömde att de utlovade pengarna skulle räcka, för att trycka erforderligt antal avhandlingar. Därför påbörjade jag processen redan nere i Sydafrika genom att sätta mig med min redaktör, Mike McCoy, och gå igenom hur vi skulle jobba.
Väl hemma i Sverige kom mycket annat emellan men i februari 2011 var det mesta klart. Mike och jag hade tät kommunikation och det såg ganska bra ut, vid tryckeriets dead-line. Enda detaljen var själva person- och sakregistret, som jag skapade en mörk februarinatt. Men när jag fick korrekturet hade alla sidhänvisningar kommit fel. Kris!

Stryk hela registret!

Så kände jag och så skrev jag till Mike. Men han kunde ordna det genom något slags uppdateringskommando i ordbehandlingsprogrammet. (Nu har jag sett att det finns några fel kvar, men det får vara!)
Målet var att det skulle finnas en del avhandlingar till ett seminarium i Lund 23 maj, där jag medverkade med ett s k ”paper”. Det fanns det också. Med hjälp av en gästande sydafrikansk professor. Resten av avhandlingarna skulle sedan skeppas med båt. Piece of cake!
Eller inte. Det visade sig att någon (tryckeriet eller Mike) behövde ett exporttillstånd. Det blev Mike som fick ansöka om det. Och det tog viss tid. Sedan kunde processen startas. Böckerna skickades någon gång i höstas. Jag visade avin för min son sjömannen, som kunde utläsa att böckerna skulle lastas om i Hamburg.
När jag skulle åka till London häromveckan fick jag ett mejl från ett företag i Göteborg, som sköter förtullning mm. De meddelade att böckerna nått Hamburg. Och att de skulle förtullas där. Den tyska tullen behövde kopia på min faktura. Att jag betalt böckerna. Detta gick att ordna. Jag satt på tåget och hann precis mejla Mike, få svar och skicka det vidare innan vi passerade gränsen till Danmark och jag stängde av min iphone. Men när vi kom till London, fick jag veta att tullen hade stött på problem. På fakturan stod: 400 böcker och i lasten fanns bara 250. Vad har hänt med de andra 150? (Jo, de hade jag lämnat i Sydafrika hos Mike, som distribuerat de flesta till bibliotek, universitet, privatpersoner m fl.) En av böckerna hade jag skickat till Desmond Mpilo Tutu.

Hans sekreterare svarade såhär:

Dear Anders
On behalf of Archbishop Desmond Tutu I thank you very warmly for sending him a published copy of your doctoral thesis on the South African Council of Churches after 1990. Congratulations on your achievement.
The book will be shown to the Archbishop who I am sure will find it of interest because of his association with the SACC.
Yours sincerely
Anne Field
Office: Archbishop DM Tutu

Detta behövde tullen veta. Ja, kanske inte just vad Tutus sekreterare skrev men att boken distribuerats i Sydafrika. Nu kunde man stanna upp och något reflektera kring narkotika, trafficking, människosmuggling, vapenexport, valutahandel mm. Men jag ska inte bråka!
Jag hade bett hustrun hålla kontakten med företaget i Göteborg (vanguardlogistics) och hon föreslog att den på Londonresan medföljande kyrkoherden skulle anlitas. Varför? Jo, efter ett antal år i Berlin, torde han behärska tillräckligt god tyska, för att kunna författa en förklaring till tullen. Så skedde och böckerna kunde påbörja den näst sista etappen till Göteborg.
Dit kom de i morse. Jag fick telefonbesked att jag nu förväntades betala allehanda avgifter, vilket jag gjorde direkt. Men det borde jag inte gjort. För det kom ett till mejl, som sa att det var viktigt att pengarna skickades till bankkontot och inte bankgirot. Jag hade så klart valt bankgirot, eftersom det stod överst på fakturan. Här kunde ha uppstått problem, eftersom bankgirot tar något längre tid än bankkontot. Såvida jag inte hade gjort en s k skärmdump. Vilket jag hade! Mejlade alltså denna skärmdump från internetbanken och fick svar från företaget (denna gång ej vanguardlogistics utan KGH Customs Services). Nu var allt frid och fröjd och jag hoppas därmed att de 250 böckerna vägandes 178 kg är på väg mot Kalmar med lastbil.
När de väl är här återstår att distribuera lämpligt antal i landet. Universitet, bibliotek, andra institutioner, facktidskrifter mm. Men det känns enbart inspirerande.

Bob Hansson

Berättarkväll med Bob Hansson. Trivsamt och i vissa avseenden utmanande. Bob Hansson uppträder som en slags stå-uppare men det han har att säga är betydligt mer substantiellt. Skämt under bältet lyste med sin frånvaro. I stort sett. Överhuvudtaget låg inte fokus på humorn. Att vi sedan drog på smilbanden både en och två gånger gjorde inget.
Grundtemat var: alla människor är mirakel. Så låt oss inte förminska oss själva. Exempelvis beskrev han med inlevelse hur vuxna fokuserar på barns växt under uppväxtåren:

Nämen, så stor Du har blivit!

När man sedan blivit stor, ska man akta sig för att bli större. Hellre förminska sig. Inte bara genom att banta utan även rent bildligt. En viktig poäng.
Inför domssöndagen, som det ju är idag, fastnade jag för följande mening. Han sa det igår men jag har klippt ut den exakta lydelsen från hans blogg.

Som jag brukar säga, att döma andra är onödigt eftersom de förmodligen redan gjort det själva. Att döma andra är bara bortkast[a]t dubbeljobb.

Förmodligen är det just detta som gör att vi kommer fel i relationen till Gud. Vi dömer ömsom oss själva, ömsom varandra. Poängen med Guds dom, och nu har jag lämnat Bob Hansson, är ju att det är Gud som dömer och att Gud är både rättvis och kärleksfull.
Även den som har gjort fel behöver ju just detta: Rättvisa och kärlek! Eller som Sydafrika visat: Sanning och försoning!
En strof ur en sång vi sjöng på 80-talet klingar in:
… evighetens vågspel är här …
Det är ju framför allt här och nu vi behöver ställas inför Guds rättvisa och kärleksfulla dom. För att bli befriade! Ibland genom att faktiskt erkänna och bli förlåtna. Oftare genom att inse att skulden är pålagd av andra (eller en själv) och i så fall behöver vi upprättelse och befrielse på ett annat sätt.
Vi funderar ju mycket över ungdomarna i Kalmar, som brände ner halva Berga Centrum. Såklart behöver de en rättvis dom. Men också (och ännu mer) kärlek och försoning. En möjlighet att komma tillbaka in i samhällsgemenskapen.
Ett sätt för detta är skrivartävlingen för män, som nu pågår för fullt. Jag har redan fått de första bidragen.
Igår lämnade Kristina och jag ett kuvert till Bob Hansson. Han pratar ju mycket om männens situation. Så vi tänkte visa honom att vi i Svenska kyrkan just i år fokuserar på mäns situation i världen. Det blev han glad för. Jag frågade om inte han ville lämna ett bidrag till skrivartävlingen. Alla bidrag bedöms ju anonymt. Vi får se hur det blir …

Bengt

I går, torsdagen den 17 november, dog Bengt Sjöstrand. Bengt var präst i Kalmar sedan många år tillbaka. Han fördes till sjukhus på tisdag morgon den 15 november. Men hans liv stod inte att rädda. En vän och kollega finns inte längre bland oss. Mycket märkligt och som alltid, när någon som står en nära är borta, är det ofattbart.
Det är första gången som jag mister en arbetskamrat i aktiv tjänst. För några år sedan begravde jag Ingegerd, som också var präst och som jag arbetade tillsammans med i fyra år. När hon dog var vi inte arbetskamrater längre.
Många gånger har jag funnits med på andra arbetsplatser, när någon hastigt dött. Vid ett tillfälle satt jag med direktören på en fabrik efter att en anställd hittats död hemma. Jag frågade om vi kunde be tillsammans och blev förvånad över hans positiva svar. Det ville han gärna. Några dagar efteråt hade vi minnesstund på fabriken. Några skolelever hade jag bett följa med, för att inrama minnesstunden med musik.
Som präst är jag med i ett antal kris- och stödgrupper. Det handlar om skolor och förskolor. Jag finns med som en resurs. Om det värsta skulle hända.
Nu har det hänt oss i kyrkan. Inte var vi så förberedda och det kanske man aldrig kan vara. Någon krisplan fanns inte och hade det funnits hade det inte gjort saknaden efter en arbetskamrat mindre.
En reflektion är dock, att vi inte behöver anordna särskilda minnesstunder. Varje mässa vi firar är ett tillfälle att inte bara minnas en kollega som dött. Det är ett tillfälle att också på ett tydligt sätt, i vår tro på livets seger över döden, uppleva att den som nu inte längre finns ibland oss här på jorden ändå lever i en himmelsk dimension. Inte här men ändå nära. Det är en rikedom!
På söndag firar vi mässa i våra fem kyrkor. Bengt, som varit präst i Kalmar länge och arbetat mer eller mindre i alla, kommer att finnas med i vår förbön men också i gemenskapen kring altaret. En gemenskap som sträcker sig genom tid och rum.
Requiescat in pace – vila i frid!

Arbetsledare på resa

Sedan länge har det varit planerat att kyrkoherden, den andre arbetsledaren och jag skulle åka till London. Nu är vi här. Vi bor på Svenska sjömanskyrkan, som ska läggas ner efter OS nästa år. (Är det ett bra beslut? Jag vet inte. Men det verkar som vi är på defensiven lite för ofta. Stället ligger ju i London och mitt intryck är att de har ganska fullbelagt. Det fungerar som ett slags vandrarhem. Enkel standard med trevligt.) Vi ska träffa en engelsk ledarskapskonsult, Malcolm Grundy, som varit mycket i Sverige och tillsammans med honom fundera över vårt ledarskap och hur vi ska gå vidare i vår förändringsprocess. Long overdue, som det heter på engelska. Samtidigt är det ju bra att det sker. Denna process befinner sig på så många nivåer samtidigt. Personalförändringar är en sida. Förändringar diskuteras bland de förtroendevalda. Delvis mot bakgrund av den strukturutredning, som gäller hela Svenska kyrkan. Just i Kalmar är en stor förändring också att kyrkonämndens ordförande just avgått. Han är ju över 80, så det var väntat men den funktionen är också en nyckelfunktion i en omorganisationsfas. Kommunhälsan har gjort två stora intervjuomgångar med all personal. Detta ska vi också bearbeta under december. Vi genomför medarbetarsamtal med all personal, för att utarbeta befattningsbeskrivningar och tjänstgöringsinstruktioner. Detta är också på tiden, eftersom en del anställda helt enkelt saknar dessa dokument. Och så kan man ju inte ha det. On top of everything arbetar vi med ett nytt bokningsprogram, insidan, och ska så småningom ha ett nytt schemaläggningsprogram, tid.
Så nu är det dags att stanna upp ett par dagar och ställa vissa frågor: Vart är vi på? Vartåt vill vi? Är alla med? Är förändringen kommunicerad i organisationen? Vad händer med dem som inte alls vill?
Klockan är 8.20 engelsk tid. Om en liten stund ska vi fira mässa i det vackra kyrkorummet, som är en slags naturlig fortsättning på sällskapsrummet i typisk sjömanskyrkostil. Då går vi in i en annan dimension, ett större sammanhang. Det är skönt och livsnödvändigt.
Prästen heter Anders Rune och visar sig vara en av mina sysslingar. Vi har aldrig träffats. Han blir, utöver att vara präst i mässan, länken till en annan dimension i tillvaron: släkten på min mormors sida. Spännande!
Just nu upplever jag en stor rikedom i detta, att vara insatt i så olika sammanhang eller nätverk.
Vissa dagar kan det vara stressande på ett helt annat sätt - men efter en lång och stärkande natts sömn, med morgonmässan i sikte och därefter frukost, känns det som att detta kan bli en riktigt bra dag. Trots att det är den 11/11 -11.

Höstbilder

I min förra blogpost finns ett fotografi på en snigel. Signaturen Elisabet skriver i en kommentar:

Vilken härlig bild för retreat och pilgrimsvandring/cirkeldans (spiralen)!
Please maila originalet till mig!

Det har jag nu gjort och kan här göra några kommentarer. Elisabet har ett företag, som heter vilairörelse.nu, som bland annat, erbjuder cirkeldans. Kopplingen till snigeln och snäckan är uppenbar. Kopplingen till pilgrimsvandring är särskild påtaglig, när man betänker att den som gör en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela får en snäcka (som väl är S:t Jakobs attribut. Även om det snarare ska benämnas mussla än snäcka). Jag har försökt forska lite i varför just snäckan/musslan är S:t Jakobs attribut och hittat följande förklaring i boken: ”De heliga tecknens hemlighet” av Frithiof Dahlby. Han skriver:

När Jakobs döda kropp fördes i en båt från Joppe, passerade inte långt från stranden ett bröllopsfölje. Av någon anledning blev brudgummens häst skrämd och skenade ut i havet. När hästen åter dök upp ur vågorna alldeles i närheten av båten med Jakobs kropp, var både ryttare och häst översållad med musslor. Jakobs lärjungar förklarade då för brudgummen, att han räddats endast tack vare ett under av den döde aposteln. Detta gjorde ett så djupt intryck på brudgummen, att han omedelbart lät döpa sig, varefter han på vågorna red tillbaka till sina förvånade vänner på stranden.

Den snäckan/musslan ser dock inte ut som en spiral utan har en mer öppen form. Just denna plockade jag faktiskt vid stranden i Bohuslän under retreaten. Lite märkligt att jag tog kort på en snigel/snäcka och plockade med mig hem en snäcka/mussla.

Ungefär som busken jag fotograferade utanför husknuten. Spretar åt alla håll. Så kan livet också upplevas ibland.

Eller i Allhelgontid och höstrusk, som rosorna vid väggen. På väg att vissna och dö. Men de är fortfarande rosor och den högra är en knopp, som vägrar ge upp!

På något sätt innehåller varje fotografi taget i Guds underbara natur också en lärdom.

Lilla snigel akta dig ...

När jag tog en av mina promenader på retreaten fick jag syn på en snigel. Det är inte alltid man ser sniglar. De har dessutom ett dåligt rykte. Särskilt de s k mördarsniglarna, som vi villaägare inte gillar. Men nu var det ju ingen mördarsnigel och kanske inte heller en snigel utan en trädgårdssnäcka el dyl.
Jag fick se den korsa asfaltsvägen, som jag gick på. Jag tänkte: Du lever farligt, lilla vän! Skynda Dig eller åtminstone, akta Dig!
Jag hade med mig kameran och tog ett foto. Den skiner som guld. Denna gyllene varelse berättar mycket. Livet i snigelfart glänser. Något jag tog till mig då och försöker fortsätta att ta till mig.

Hemma igen efter retreaten

Underbart att få vara fem dagar i tystnad. Ett enkelt dagsschema med mässa, tre andra bönetillfällen, måltider, två undervisningspass och en meditation. Dessemellan många promenader i ett vackert bohuslänskt höstlandskap.
Efter dessa fem dygn några dagar i huvudstaden med anledning av äldsta dotterns något försenade 25-årskalas. Också det underbart. Fick träffa många av hennes trivsamma vänner, samt större delen av barnaskaran. Yngsta dottern var till och med närvarande inledningsvis via skype från Boston.
Stor tacksamhet!

Tänd hoppets ljus

Internationella gruppen i S:ta Birgitta församling drar igång en skrivartävling för män i Berga. Av flera skäl. Dels ska vi som vanligt ha Världens fest i Birgittakyrkan i december. Det blir andra söndagen i advent, den 4 december. Vi behövde hitta på något som eventuellt intresserar och drar folk. Dels har det ju hänt mycket i Berga den senaste tiden med alla bränder.
Svenska kyrkans internationella arbete har varje år en advents- och julkampanj. De två senaste åren har den handlat om kvinnors och barns situation i världen. I år ska den handla om mäns situation. Det är bra!
I den internationella gruppen tänkte vi: Berga är också en del av världen. Om det framför allt är pojkar och unga män, som ligger bakom bränderna, så landar ju advents- och julkampanjen mitt i vårt bostadsområde. Hur mår män och pojkar i vår egen närhet? Varför inte dra igång en skrivartävling.
Fram till första söndagen i advent är det fritt fram att lämna in bidrag. Högst 2500 tecken (inklusive blanksteg). Vinnarna kan räkna med en mindre summa pengar. Alla bidrag ska publiceras i ett litet häfte. Detta häfte säljs till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete.
Juryn består av Odd Zschiedrich, som är kansliansvarig vid Svenska Akademien, Björn Wennerström, direktor på Kalmar Stadsmission och Tobias Sandblad, som är reporter vid Sveriges Radio Kalmar.
Det ska bli spännande att läsa bidragen. Svensklärarna på Östra Funkaboskolan ska jag träffa den 9 november.
Men först ska jag åka på retreat. Tillsammans med hustrun. Vi kommer att gå in i tystnaden söndag kväll och då ligger blogg, e-post, facebook, mobil, sms nere. Skönt ska det bli! Vem vet – kanske ska jag själv skriva några rader på temat. ”Tänd hoppets ljus”. Men i så fall får jag delta utom tävlan!

Kalmar flygplats 22.27

Just nu är jag på flygplatsen. Det är jag och några taxi-chaffisar. Ska hämta avärföräldrarna som varit i Mälardalen och förlustat sig. Det tycker jag de gjort rätt i. Men nu är flyget försenat. Inte mycket att göra åt. Jag sitter inte i sjön.jag minns den gamle sydafrikanske prästen, Fathet Ezekiel, som predikade om "the beauty of waiting". Men han hade nog inte satt sig och bloggat utan bara satt sig och ..... väntat. Därför ska jag nu också göra det.

Berga centrum

I natt brann det rejält i Berga centrum. Apotek, bageri och bank totalförstördes. Många i området oroliga. Polisen behöver tips. Jag gick upp till radion vid 11 och berättade att vårt cafe Birgitta alltid har öppet torsdagar. Det har sällan varit så mycket folk. Sedan var jag i radion igen vid 15.30 just efter polisen.
Nu hoppas jag att polisen hittar den eller de skyldiga. Men också att vi alla hjälps åt. Den 23 oktober blir det stormöte i området. Hoppas alla goda krafter då hjälps åt.
När jag var uppe i Berga Centrum mötte jag en del ilska och frustration. Idag var det fullt av politiker, poliser och andra i Berga Centrum. Många boende tycker att det är på tok för sent.
Vissa personer med utländsk bakgrund känner sig utpekade.
Nu gäller det att inte rusa iväg och dra förhastade slutsatser.

Systrar och bröder i Egypten

På Sveriges Radios hemsida kan man läsa om massakern på 23 koptiskt kristna i Egypten. Fruktansvärt! Men det finns ljus i mörkret. Enligt Ekot:

En ung muslimsk kvinna som kommit för att visa sitt stöd för kopterna säger att om det kommit något gott ut av denna tragedi så är det att folkets naiva tilltro till militären nu är fullkomligt utraderad.

Dels visar muslimer stöd för kristna. Underbart. Dels blir det tydligt att den arabiska våren i Egypten avstannat. Militärrådet verkar inte stå för förändring utan för fortsatt förtryck. Om detta blir tydligt för fler, har de 23 inte dött förgäves.
Att det ska vara så svårt för demokratin att få fotfäste. Och hur viktigt är det inte att vi vårdar den demokrati vi har i vårt land. Den är inte självklar.

Hällqvists 100 år

I Kalmar finns många klädaffärer. Men om jag ska köpa kostym eller dylikt går jag till Hällqvists. Ägaren, Georg Ekenberg, har arbetat i affären i 60 år. Började som springpojke. Affären fyllde 100 år i fredags. Jag var där och skrev i gästboken, samt bjöds på smörgåstårta, prinsesstårta, kaffe mm. Eftersom jag kom från lunchen och hade druckit kaffe, nöjde jag mig med en geléråtta. Inredningen i ek är från 1920-talet. Vill man besöka butiken utan att åka till Kalmar kan man se ett bildspel på Barometerns hemsida.
I Östran kunde vi i fredags läsa om denne särpräglade affärsinnehavare. Jag fäste mig mest vid svaret på frågan om det ska bli rea i samband med 100-årsfirandet:

Vi har inte haft rea på hundra år och ska inte ha någon rea nu heller.

Jag har från annat håll förstått att de kläder som av olika skäl inte säljs, istället skänks till nödlidande. Mer sådant!
Det passar en dag som denna. Tacksägelsedagen. I kyrkan var platsen framför altaret smyckad med s k skördealster. Några skänker, andra går fram och hämtar det de behöver och lägger pengar i en korg, så mycket de kan avvara. Pengarna, idag 5 105:-, går via Svenska kyrkans internationella arbete, till Afrikas horn. Mer sådant!
Efter söndagsmiddag, som snart ska avnjutas, åker hustrun och jag till Växjö. Sammanträde med Internationella rådet i Växjö stift. Vi börjar nu förbereda inför advents- och julinsamlingen, missionsakademin ska träffas 16 januari och därefter står det inte på förrän det är fastaktion. Vi är många som engagerar oss i dessa frågor i Växjö stift. Det är roligt att vara med. Mer sådant!

Arbetsdag i sommarstugeområdet

Klockan 10 stod ett stort antal män och ett par kvinnor nere på midsommarplatsen. Det var mestadels personer något äldre än jag. Instruktioner delades ut. Klockan 13 skulle det bli korvgrillning och allt skulle vara slut klockan 16, då de som ville kunde basta. Jag följde med bort till dämmet. Där handlade det om att dra ris, som skulle eldas. På vägen dit frågade jag Bengt vilken strategi vi skulle ha:

Att göra så lite som möjligt, fåt det att ta så lång tid som möjligt och dessutom få så mycket betalt som möjligt.

De två första delarna kanske kunde uppnås men betalning var ju inte aktuellt. Ebbe och Ola var utrustade med motorsågar. Vi andra drog, slet och kastade stora grenar, små kvistar, ruskor osv på elden, som slukade allt.
Ann-Margret kom med lite väl små kvistar. Hon fick då veta att hon inte behövde vara så noga och hennes man, Rolf, utbrast glatt:

Hämta dammsugaren, Ann-Margret.

Bengt, ålderman, fick ibland höra kommentaren:

Gå och sätt Dig och vila, Bengt.

God stämning och jag jobbade parallellt med projekt lära mig namnen även på fruarna. I sommarstugeområdet finns en idé om att man utgår från männen:

Det var värst vad de hade trevligt hos Karl-Martins igår!

Nu vet jag att hans fru heter Helena. Och att deras grannar inte heter Ebbes utan Ebbe och Ros-Marie. Våra grannar heter Ann-Margret och Rolf och därefter bor Irene och Curt, samt Karin och Willy. På andra sidan Lennart och Runa, Bengt och Ulla, samt Kristina och Kalle. Jag tror jag fick med alla de närmaste.
Vid kaffet berättade Karl-Martin att han varit nere hos muslimerna och blivit omvänd. Kanske mest för att se min reaktion. Det handlade nog mest om sol och bad i Egypten. Men på ett vattenland hade han sett en egyptisk man med sin familj. Alla klädda i badkläder utom frun, som kom i våtdräkt. Det samtal som sedan utspann sig fördes på ett mycket respektfullt sött kring hur olika könsrollerna är i olika delar av världen. Vi kom in på vår egen kultur, våldtäkter i krig, fredspristagarna osv. Mycket inspirerande.
Sedan fortsatte vi, män och kvinnor, och dra ris och röja kring dämmet. Jo, det är klart att männen sköter motorsågarna. Men helt plötsligt ropar Ros-Marie till Ebbe att hon vill ha saxen och sedan hon fått den hugger hon tag i en större stock och drar den till högen med andra stockar.
När vi skulle sluta tyckte någon att Ola var väl hård mot sina undersåtar och ett samtal utspann sig kring vilken slags undersåtar vi är. Backstugusittare ströks. Möjligen torpare. Daglönare, föreslog Karl-Martin och sa att hon hoppas få ut sin lön senare och så gav han sin fru, Helene, en stor kram. När vi väl var inne på gamla maktförhållanden och vad torparna hade för förpliktelser mot bonden och huruvida de skulle bidra med ost, mjölk osv så sa Ola, att det väl snarare var till prästen man skulle komma med tionde.

Jo, jag tackar jag. Hugger Du veden innan Du levererar den? frågade jag glatt.

Det lovade Ola att göra, så nu får vi se hur det går med den saken. Någon korvgrillning blev det dock inte och inte heller bastu, fast jo, men inte på sommarstugeområdet utan hemma i bostaden med hustrun. Också det en dagslön som heter duga. Tiondet klarar jag mig säkert utan.

Hur stort är Afrika?

Denna bild åker nu runt i cyberspace. Jag måste säga att jag själv gör misstaget många gånger att tala om Afrika som vore det något homogent. På ett sätt är det ju det. En kontinent. Klart avgränsad med några större och mindre öar. Men hur stor är inte denna del av världen? Och hur många folk, kulturer, språk, religioner osv finns inte representerade? Nigeria – den folkrikaste nationen – har över 150 miljoner invånare. Enligt wikipedia finns det 527 katalogiserade språk. Vi talar nu bara om en enda nation. 55 länder finns det. 1 miljard bor i Afrika. Också detta enligt wikipedia.

Vad spelar då denna kunskap eller insikt för roll? Jo, vi tenderar att generalisera, när det gäller Afrika och finna trygghet i denna generaliserade bild. Det tror jag inte hjälper upp världsläget. Nej, låt oss ta in en något mer komplex verklighet. Ja, det finns enorma problem i Afrika men det finns också unika möjligheter. Visst, det finns korruption så det kunde räcka för generationer framåt men det finns också människor, som osjälviskt ger allt.
Därför är det fantastiskt att Norska Nobelpriskommittén gett tre kvinnor nobelpriset, varav två kommer från Afrika. Grattis inte bara till Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee ochTawakkul Karman utan också till alla andra kvinniskor och människor i Afrika och även Jemen och resten av världen.
Idag, när Desmond Tutu fyller 80 år och idag, när det är den Heliga Birgittas dag.
Det värmer – en verklig brittsommar – både i Skandinavien och på denna enorma kontinent, som vi kallar Afrika – motherland.
Long live the mothers of Africa.

Närhet och samverkan

Idag var förtroendevalda i Kalmar pastorat samlade till överläggningar. På programmet stod den s k strukturutredningen: Närhet och samverkan. Gäst var Lars Johnsson, som varit ordförande i utredningen. Utredningen handlar om hur församlingarna ska samverka i framtiden, utan att tappa bort närheten till människorna. Lokal gemenskap men rationell förvaltning. Lars Johnsson delade upp sitt anförande i tre delar.

• De lokala strukturerna
• Gemensamt ansvar för kyrkobyggnaderna
• Den administrativa samverkan

Det mesta av tiden användes till hur organisationen kring församlingar, pastorat och samfälligheter ska se ut i framtiden. Tanken är att de kyrkliga samfälligheterna ska bort. Det ska finnas två modeller:

• Församlingar. (Som styrs av ett kyrkoråd, som utses av kyrkofullmäktige, som väljs i kyrkoval)
• Pastorat, där det ingår två eller fler församlingar. (Där väljs ett kyrkofullmäktige, som dels utser kyrkorådet, dels två eller flera församlingsråd.)

Skillnaden mot nu är att pastoratets kyrkoråd får fatta beslut när det gäller den kyrkliga verksamheten. Idag får exempelvis kyrkonämnden i Kalmar pastorat bara fatta beslut som rör resurser (personal, fastigheter mm). Det gör att en del frågor landar mitt emellan stolarna. Församlingskyrkoråden i Kalmar pastorat kan fatta beslut som går stick i stäv med kyrkonämndens beslut och då hamnar hela organisationen i limbo. Framtidens idé är att organisationen ska bli tydligare.
Lars Johnsson berörde att det ändå kan bli problem, om det råder misstro mellan pastoratsnivån och församlingsnivån. Men så är det säkert inte i Kalmar, tillade han, varpå de flesta i lokalen fnissade berört.
När det gäller kyrkobyggnaderna är förslaget att de ska förvaltas av stiften. Som det redan är i Visby stift. Den administrativa samverkan berördes väldigt lite.
Frågorna är viktiga. Under större delen av 1900-talet har Svenska kyrkan haft 2500 församlingar. Idag finns knappt 1500. Den utvecklingen har ägt rum utan att Svenska kyrkan direkt haft någon strategi. Jag ser många positiva fördelar med att behålla små församlingar. Men styrningen av personal, fastigheter och verksamhet bör ske på samma nivå. Annars bygger man in onödiga konflikter i systemet. Konflikterna kommer säkert att finnas kvar men kan lösas på bättre sätt i den föreslagna strukturen tror jag.
Lars Johnsson var insatt och påläst. Lätt att lyssna på. Men under hela föredraget försökte jag slå undan tanken att han utseendemässigt påminner om TV-figuren ”Gynekologen i Askim”. (Jacob Nordenson, som även spelade en av bröderna i Pistvakt). Döm själva: