Menstruation – a normal fact of life

Yesterday I attended a webinar arranged by the World Council of Churches, Norwegian Church Aid and International Partnership on religion and Sustainable Development. One reason was that the International day of menstrual hygiene was observed on Saturday. The webinar was well attended and included many good speakers. Mostly women, who spoke about how important it is to talk about menstruation. To break the silence means to reduce stigma. When we can speak about menstruation, we can also find solutions to obvious problems. There is for instance a lack of hygienic facilities in many schools in the world. This means that young girls experience hardships during their periods and often decide to stay at home. We need to find ways of making pads available to all. And clean water, decent toilets with doors that can be closed.

There were altogether nine speakers. Eight women and one man. The three concluding contributors represented Hinduism, Islam and Christianity. Rev Nicqi Ashwood represented the Christian family and took her point of departure in the narrative about the women who touched the cloak of Jesus. I prefer not to say, “the bleeding woman”, since she is much more than that. Rather point out that she had agency and did something about her situation. But of course, the women had “been subject to bleeding for twelve years” (Mark 5:25 – according to New International Version). New Revised Standard Version translates this with “who had been suffering from haemorrhages for twelve years”.

Nicqi chose the story about the woman and said that she was regarded as ritually unclean due to her bleeding problem. Nevertheless, she approached Jesus. This would have made him unclean to. Jesus acted against this and asked who had touched him. This broke the silence and made it possible for the woman to tell her story. Nicqi concluded and said:

Silence about menstruation must end now. Period.

Internationella mensdagen

Idag – den 28 maj – uppmärksammas menstruation runt hela världen.

Att mens uppmärksammas den 28 maj beror på att maj månad är nummer fem av årets månader. Och i snitt har kvinnor mens fem dagar varje månad. Siffran 28 är vald för att en genomsnittlig menscykel varar 28 dagar.

Hälften av alla människor drabbas av mens. För många flickor och kvinnor begränsas livet kraftigt. Inte bara av mensen i sig utan av den stigmatisering som förekommer.

FN-förbundet tar på sin webbplats upp tre viktiga saker:

• Brist på mensskydd ökar risk för att ohygieniska skydd används.
• Brist på toaletter och rent vatten bidrar exempelvis till att flickor i många länder tvingas att stanna hemma och missar viktig skolgång när de har mens.
• Därmed blir mens ett hinder för utbildning och inkomst

Det råder stor okunskap kring mens. Eftersom vi inte pratar om mens tillräckligt mycket. Därför vill jag nu bidra med en aspekt, som jag läste i en bok som heter ”Den okände Jesus”. Där skriver författarna, Cecilia Wassén och Tobias Hägerland, att kvinnor på Jesus tid kanske inte hade mens i samma omfattning som idag. Märkligt! Kan det stämma? Jo, säger de. Kvinnor då hade i snitt 5–9 barn och det innebar att de under sin aktiva ålder antingen var gravida eller ammade större delen av tiden. Och därmed hade de inte så ofta mens.

Men visst förekom mens under biblisk tid. Det står ju i 3 Mos 15 om rituell orenhet och där finns regler för kvinnor som menstruerar. (Liksom för män som har sädesavgång). Wassén och Hägerland understryker att rituell orenhet inte handlade om synd och skuld. Alla människor var med jämna mellanrum rituellt orena. Även prästerna, eftersom de var gifta. För efter samlag var personerna rituellt orena.

Det är problematiskt detta med rituell orenhet. Även om det inte handlade om synd och kanske heller inte om skam, tror jag att just skammen lätt smyger sig in i renhetssammanhanget.

Idag förekommer det absolut skambeläggande i samband med mens. Det är viktigt att motarbeta det. Mens är något alldeles naturligt och det vore bra om vi kunde prata om det på det sättet. Och på olika sätt bidra till att inte minst unga flickor inte förhindras att utbilda sig, lyckas i arbetslivet eller i övrigt kunna leva fria liv, på grund av brist på mensskydd eller rinnande vatten.

Därför uppmärksammar jag idag internationella mensdagen.

En bok om Kalmar FF

Eftersom en av mina tidigare konfirmander, Marcus Karlström ifrån Kalmar, har skrivit en bok, kände jag mig föranledd att införskaffa densamma. Sagt och gjort. Jag tog kontakt med Marcus på Twitter och några dagar senare ramlade den in i mitt brevinkast.

Fotboll är inte min expertis. Därför kan jag inte bedöma huruvida Marcus har koll på det han skriver om. Men eftersom han skriver texter på en webbplats som heter SvenskaFans.com och dessutom har en pod med sina två bröder, Christoffer och Andreas, inser jag att hans kunskaper förmodligen är betydande.

Det jag dock kan skriva om är hur Marcus har haft energi att förverkliga en dröm. Han skriver i boken att han ville bli sportjournalist men att han inte kom in på journalistutbildningen. Istället börjar han skriva krönikor på SvenskaFans.com och får den vägen tillträde till pressläktaren. Smart. Jag är imponerad.

När jag var präst i Birgittakyrkan i Kalmar blev Marcus, efter konfirmationen, en av ledarna i konfirmandarbetet. Vi hade, som många andra församlingar i Svenska kyrkan, många ledare. Marcus minns jag som en positiv och kreativ person. Jag tror och hoppas att en del av de ledaregenskaper han utvecklade de åren har varit till nytta i hans nuvarande arbete som lärare. Och kanske även på hans väg till att etablera sig som autodidakt sportjournalist.

Boken består av en inledande del där han skriver om sin väg till krönikör. Den andra delen är ett antal krönikor, som redan publicerats. Det jag kan relatera till är något som han skriver om hur otäckt den kan vara för små barn när det tänds bengaler på ståplatsläktaren, Jag har inte varit med om det men jag tog med mig mina söner på match för många år sedan. Det var på Fredriksskans och Kalmar FF mötte Djurgården. Efter två minuter blev en Djurgårdsspelare utvisad. Den stämning som då uppstod upplevde jag – med två barn hos mig – som olustig.

Min enda riktiga erfarenhet av att dras med var när Kalmar FF tog silver 2007. Vi var tre präster som då ledde hejaramsor. Anders Johansson, Allan Willny och jag. Jag har bloggat om det förut. Länken är här. Några fler matcher har det blivit och även korta bloggposter. 2009 och 2011. Helt klart har jag en lång bit kvar till Marcus nivå. Boken går att köpa på Bokus eller på Marcus egen webbplats. För den som är intresserad av allsvensk fotboll är den säkerligen intressant att läsa.

Sedan går det förstås att läsa på SvenskaFans.com eller lyssna på podden Röda Bröder.

The Russian Orthodox church and WCC

There is an ongoing conversation about the relationship between the World Council of Churches and the Russian Orthodox Church. The issue at stake is the standpoint of the Russian Orthodox Patriarch, Kirill of Moscow, when it concerns the war in Ukraine. The war started already in 2014 when Russia invaded and annexed the Crimean Peninsula. It exploded with the full-scale invasion that started earlier this year. As far as I have understood, Kirill is giving his blessings to this. The invasion started 24 February and three days thereafter Kirill wrote on the website of the Russian Orthodox Church:

Today we lift up a special prayer for His Beatitude Onuphry, for our Church and for our devout faithful. May the Lord preserve the Russian land. When I say “Russian”, I use the ancient expression from “A Tale of Bygone Years” - “Wherefrom has the Russian land come”, the land which now includes Russia and Ukraine and Belarus and other tribes and peoples. That the Lord may protect the Russian land against external enemies, against internal disorders, that the unity of our Church may strengthen and that by God’s mercy all the temptations, diabolical attacks, provocations may retreat and that our devout people in Ukraine may enjoy peace and tranquillity - these are our prayers today. (My bold text).

Notice how Kirill defines Russia. Both Ukraine and Belarus is part of Russia according to Kirill. He prays for Onuphry, he leader of the Russian Orthodox Church in Ukraine. But Onuphry had already on 24 February appealed to Putin and asked him to immediately end the “fratricidal war”. This is read on the website of the WCC.

The war between these peoples is a repetition of the sin of Cain, who killed his own brother out of envy /…/ Such a war has no excuse, neither from God, nor from people.

The acting General Secretary of the World Council of Churches, Fr Ioan Sauca, wrote to Kirill on 2 March and asked him to

… intervene and mediate with the authorities to stop this war …

In a letter dated 11 March Kirill answers in summary that the West is to blame:

This tragic conflict has become a part of the large-scale geopolitical strategy aimed, first and foremost, at weakening Russia.

There are a number of voices that suggest that the WCC should be more vocal and even expel the Russian Orthodox Church from the Council. One such voice is the former Archbishop of Canterbury, Rowan Williams. The Tablet cites him:

When a Church is actively supporting a war of aggression, failing to condemn nakedly obvious breaches of any kind of ethical conduct in wartime, then other Churches do have the right to raise the question.

But there are still those who suggest that the WCC should continue with its diplomacy:

I believe that the WCC needs to bring everyone together, however sharply opposed they may be. The heated debate that is bound to take place is surely much more likely to lead to change than expulsion and isolation will.

This is said by Jonathan Edwards, a former general secretary of the Baptist Union of Great Britain, according to Premier Christianity magazine (The UK's leading Christian magazine).

Also, in Sweden there are different views on this. Should the WCC expel the Russian Orthodox Church or not? Yesterday I listened to Professor Cyril Hovorun at the Stockholm Shcool of Theology, who is an orthodox priest. He was very vocal about this and said that the WCC has fallen behind. He described how Pope Francis more actively has raised his voice. This he said, when the ecumenical leadership of both the Christian Council of Sweden and the Swedish Mission Council were gathered in Stockholm for their Annual General Meetings. 

My suggestion is that we could look at how global Christian networks acted during apartheid. The dominant white, reformed church of South Africa, the Dutch Reformed Church (DRC) left the WCC after the Cottesloe consultation in 1960. But with the white Lutheran churches the situation was different. When the Sixth Lutheran World Federation Assembly took place in Dar es Salaam, Tanzania in 1977 the Assembly resolved that

… the racial separation of the church in Southern Africa constituted a status confessionis or a matter on which there was to be no discussion.

But the white, Lutheran churches were only suspended at the Seventh Assembly in Budapest 1984. Between the two assemblies the those member churches were given a chance to change. But they did not and subsequently they were suspended. I have written about this in an article. The link is here.

In this way the WCC could make a strong resolution against the Russian Orthodox Church later this year but keep a door open for talks. But the time before the Eleventh Assembly in Karlsruhe is short. There needs to be a thorough theological conversation that undergirds such a move. But I guess that there are systematic theologians in a number of member churches who would be willing to work with this. To start with severel orthodox theologians have published extensively on this.

What I found encouraging in the LWF decision from Budapest is the commitment to continue to pray for the suspended churches. Yes, on one crucial point they had left the Christian doctrine, but they were still Christians. This is important. We need to be able to condemn what is evil but still see the other person. 

 

Att gärna bistå sin nästa …

Under valrörelsen kommer det med stor sannolikhet att bli diskussioner om svenskt bistånd. Flera riksdagspartier vill sänka det. Min egen uppfattning är att nivån gärna får ligga på en procent. Särskilt som försvarsanslagen ska höjas till två procent. Försvarskostnader handlar till stor del om vår egen säkerhet. Bistånd handlar framför allt om andras överlevnad. Jag vill höja min röst för att vi som samhälle fortsätter att värna medmänsklighet i det globala samhället.

Men det finns fler aspekter när det gäller att bistå sina medmänniskor. Jag vill dela upp det i fyra områden.

- Samhället

- Civilsamhället

- Rättvis handel

- Mikrolån

Dessa fyra områden överlappar varandra. Men går ändå att särskilja. Det är en asymmetrisk typologi. Men har kanske ändå vissa poänger. (I denna bloggpost skriver jag framför allt om hur vi kan bidra med ekonomiska medel. Utöver det kan vi förstås ge av vår tid, kunskap och engagemang. Det är också oerhört betydelsefullt).

Vi organiserar oss i ett samhälle för att hjälpas åt. Det gör både människor och djur. I detta ingår att bidra med sina resurser som exempelvis skatt. För mig är det inget stort problem att betala mycket i skatt. Så länge det går till bra saker. För den som är priviligierad och har arbete, bör det vara rimligt att bidra. Och som sagt: en procent av den beräknade bruttonationalinkomsten (BNI) får gärna gå till viktiga insatser i andra delar av världen. Sedan ska annat gå till vård, omsorg och skola. Alla samhällsmedborgare får från tid till annan fått del av den gemensamma välfärden. Ibland bidrar någon mer än den kostar. Det är också bra.

Samtidigt drar flera kristna biståndsorganisationer, igång en kampanj som heter

En hundradel för världen.

I korthet får den ut på att behålla biståndet på en procent. Det kommer en namninsamlingskampanj i slutet av maj. Det går att läsa mer om detta hos exempelvis

Adventistsamfundet

Act Svenska kyrkan

Diakonia

Pingstmissionens utvecklingssamarbete (PMU)

I en debattartikel i DN den 1 maj skrev nio kyrkoledare om att vi inte ska ta från biståndet för att betala flyktingmottagandet. Vi har råd med ”både och”. Det är också en viktig aspekt.

Sedan är vi alla en del av civilsamhället. Det betyder att vi kan vara med i en del föreningar, som vi tror bidrar till ett bättre samhälle. För den som är medlem i Svenska kyrkan dras kyrkoavgiften direkt från skattekontot. Progressivt, så att den som har mer bidrar mer. Den som saknar inkomst kan vara medlem fullt ut men betalar inte. De som går i kyrkan på söndagen får också en möjlighet att ge en gåva i kollekten. Och sedan finns det möjlighet att ge till olika organisationer. Antingen de arbetar i Sverige eller internationellt. Eller som exempelvis Bibelsällskapet, där vi samlar in pengar till bibelarbete både i Sverige och internationellt.

Personligen har jag också fått vara engagerad i Fairtrade-rörelsen. Det finns en slogan som säger:

We want trade, not aid.

Det ligger mycket i det. Bistånd kan bli kontraproduktivt om det inte är genomtänkt. Men jag är för ”både och” istället för ”antingen eller”. Den som handlar varor som är märkta med Fairtrade bidrar till att producenter i syd får skäligt betalt för sitt arbete. Och att varor odlas och produceras på ett hållbart sätt. Både miljömässigt och socialt. Det bidrar också till en bättre värld.

Slutligen finns mikrolån. Det är något som jag kan för lite om men det mest kända exemplet är väl nobelpristagaren Muhammad Yunus, grundaren av Grameen Bank. Tanken är att ge människor i materiellt fattiga sammanhang möjlighet att kunna starta företag och ta sig ur sin situation. Jag vet att det förekommer kritik mot detta. 2011 sparkades Yunus. Det fanns, enligt SvT, misstankar om att Grameen Bank blev en skuldfälla för de fattiga, som den skulle hjälpa. Men idén att den som har pengar kan låna ut till den som inte har är i grunden sund och fungerar på många håll i världen.

I alla dessa sammanhang kan det smyga sig in korruption och missförhållanden. En del människor tar det som ett skäl att slippa hjälpa till. Därför är det viktigt med revision och granskning på alla nivåer. Men när det väl skett är det naturligt att bidra med sin del. Det gör jag gärna! I tacksamhet för allt jag fått ta del av.

Kultur och värdighet

Denna helg pågår en palestinsk kulturfestival i Uppsala missionskyrka. Bland arrangörerna finns studieförbundet Bilda och Act Svenska kyrkan. Det omfattande och spännande programmet finns här.

Vi var med på invigningen igår. Ärkebiskop emeritus Anders Wejryd (Svenska kyrkan) var den som öppnade festivalen. Därefter talade helt kort EU-parlamentarikern Evin Incir.

Huvudtalare var prästen och författaren Mitri Raheb. Han har grundat Dar al Kalima University i Betlehem. En som arbetat där, utsänd av Svenska kyrkan som bildlärare, är Inger Jonasson, som också leder arbetet i Dar al Kalimas vänner. Hon var på plats i Missionskyrkan. När vi var utsända medarbetare för Svenska kyrkan och arbetade i Sydafrika 2013–15 hade vi en kollega som också var utsänd till Dar al Kalima, nämligen Simon Stanford, internationellt erkänd filmare. Universitetets vision lyder på engelska:

That We Might Have Life and Have it Abundantly

Det är ett citat från Joh 10 där Jesus talar om sig själv som den gode herden och säger:

Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd (Joh 10:10).

Mitri Raheb är präst i den lutherska kyrkan i Jordanien och Det heliga landet. Det var spännande att höra honom utveckla varför kulturlivet är så betydelsefullt för palestinierna. Hans tema var:

Kultur som motstånd

I själva verket är det kulturen som skapar själva samhället. Raheb menar att palestinierna behandlas som främlingar i sitt eget land. Därför är det ofrånkomligt att göra motstånd, vilket både innebär att kämpa mot det som angriper en och att vägra acceptera det. Det handlar om den israeliska ockupationen av västbanken. Han drog paralleller till situationen för folket i Ukraina och undrade varför inte stödet för palestinierna är lika starkt.

Att engagera sig internationellt uppfattar han som en del av den svenska kulturen men han såg också att detta engagemang försvagas. Därmed drog han även in Sverige som land i sammanhanget.

För Mitri Raheb är det inte frågan om huruvida vi ska göra motstånd utan hur. Och det är där som kulturlivet blir så centralt. När han sedan utvecklade tankarna kring palestiniernas motstånd beskrev han kampen som ett maratonlopp snarare än ett sprinterlopp. Uthållighet är avgörande och kulturen skapar förutsättningar för att man ska kunna andas i en situation där luften håller på att ta slut.

Att palestinierna skulle ta till militärt motstånd ser han som utsiktslöst. Kulturellt motstånd däremot är ett mjukt motstånd som påverkar ockupationsmakten. Det blir en spegel att hålla upp inför militärer och andra.

Det som gjorde starkast intryck på mig var när han kom in på kulturen som en förutsättning för att återfå sin värdighet som människa. Han var mycket noga med att uttrycka att palestinierna inte i första hand vill ha humanitär hjälp. De söker värdighet. De vill blomstra som land. Och det stämmer ju väl in på Dar al Kalimas vision.

Det var så intressant när han skulle göra en parallell till Sverige och beskrev våra traditioner under advent, som en del av vår kultur. Om man inte har varit i Sverige i december och sett alla ljusstakarna i fönstren kan man inte förstå denna kulturyttring, sa han.

Mitri Raheb avslutade med fem viktiga teser för arbetet med kulturellt motstånd. Jag tror jag lyckades skriva av dem:

Utveckla våra berättelser. Göra motstånd mot imperiets teologier.

Hävda vår identitet. Motstå patriarkatet.

Odla vårt arv. Göra motstånd mot militarismen.

Skriva våra melodier. Göra motstånd mot förödmjukelse.

Skildra våra berättelser. Göra anspråk på våra rötter.

Under resten av kvällen fick vi stifta bekantskap med Dandanat som är en festival, en studieresa och en mötesplats som Bilda ordnar årligen tillsammans med en organisation som heter Diyar Consortium. Svenska och palestinska grupper möts och musicerar ihop. Vi fick lyssna på svenska folkmusiker på plats och en palestinsk sångare via zoom.

Helgen fortsätter med program ända till söndag kväll. Det märks att behovet är stort efter två års pandemi. Det var många personer på plats som vi känner väl. Både från Svenska kyrkan, från Bilda och även från Samarbetsorganisationen för Invandrarföreningar i Uppsala, som har sina lokaler i vår bostadsrättsförening.

I onsdags var jag också i Uppsala missionskyrka. Då träffade jag min kollega Nashat Filmon, som leder det palestinska bibelsällskapet. Han är i Sverige av en annan anledning och kunde inte vara med på kulturfestivalen. Men det var fint att möta honom. Vi har inte setts sedan januari 2020. I november kommer vi att träffas i gen. Då deltar jag i Bibelsällskapets resa till Israel/Palestina. På dessa resor är det viktigt att vi träffar alla tre bibelsällskap som finns i området. Det palestinska i Betlehem, det arabisk-israeliska, som finns i Nasaret och det israeliska, som finns i Jerusalem. Resorna vill ge deltagarna möjlighet att möta människor från olika sammanhang i Palestina/Israel. Situationen är komplex.

Nu har jag med mig perspektiv från Mitri Raheb. Insikten att kulturlivet utgör ett språk som skapar förutsättningar för människor att mötas. När vi gör det, kan vi tillsammans göra motstånd mot de krafter i tillvaron som vill beröva människan (och hela skapelsen) hennes värdighet.

Om Gunnel Vallquist

Nu har jag läst ut Alva Dahls biografi om Gunnel Vallquist. En bok jag varmt kan rekommendera. Som ofta kan en biografi läsas på flera plan. Förstås har jag lärt mig mycket om Gunnel Vallquist och fått mer kunskap om vem hon var. Jag tror aldrig att jag hade möjlighet att lyssna till henne personligen. Ett par småskrifter står i min bokhylla. Exempelvis ”Till dess dagen gryr” som jag fick på min födelsedag 1982 av en annan katolik, som har gått ur tiden, nämligen Åke Göransson. Underrubriken till den boken är:

Anteckningar 1950 – 1958

Paris och Saint-Benoit-Sur-Loire

Jag måste erkänna att den del av biografin som handlar om Gunnel Vallquists år i Frankrike gav mig motstånd. Jag visste helt enkelt om för lite om de personer som nämns där. Att just franska katolska kyrkan verkar ha varit så levande och dynamisk har jag inte förut förstått.

Andra delar i biografin har fängslat mig mer. Gunnels delaktighet i Sigtunastiftelsen och samverkan med exempelvis Olof Hartman beskriver ju delar av svenska kyrkohistoria som jag är mer bekant med. Jag fick en ny bild av min egen vigningsbiskop, Gunnar Weman, som då var kyrkoherde i Sigtuna. Jag är född i Sigtuna och döptes i Mariakyrkan i februari 1961 men vi flyttade redan 1962 till Hörnefors utanför Umeå. Hade vi bott kvar hade jag kanske hängt på Sigtunastiftelsen och mött Gunnel Vallquist. Nu fick jag hänga på andra ställen och möta andra personer.

Hennes roll i Bibelkommissionen och avhoppet intresserar mig förstås extra mycket. Och så skeendena i och kring Andra Vatikankonciliet. Det är ju något som påverkat kristenheten enormt mycket.

På framsidan avbildas Gunnel Vallquist med en bok av Proust. Enligt baksidestexten var det ett viktigt skäl att hon gjorde sig ett namn i offentligheten, nämligen att hon översatte Marcel Prousts På Spaning efter den tid som flytt. Även här finns stora luckor i min bildning. Till skillnad från min hustru, som läser till lärare och läst åtminstone någon del av Prousts romansvit har jag inte läst något denne skrivit. Det kanske behöver bli ändring på det.

En sak som Alva Dahl skriver i boken grep mig särskilt. Hon beskriver hur Gunnel Vallquist mot slutet greps av insikten att ”åldrandet inte fick hennes inre utveckling att stanna”. Så hoppfullt. I sammanhanget konstaterar Alva Dahl:

Att stå ut med sig själv utan att retuschera spegelbilden kan kanske vara ett slags vardagshelighet.

Också det uppmuntrande. Jag har faktiskt gjort en understrykning i ovan nämnda bok Till dess dagen gryr, som berör samma sak:

”Att vilja bli helig.” I början vill man det som ett slags from självfullkomning. När man har upptäckt det motivet, slutar man kanske att vilja det alls – av rädsla för jagiskhet, av äckel inför sig själv. Sedan händer det att man upptäcker att man måste vilja bli helig – helt enkelt för att några måste vittna om det oerhörda.

Det är spännande och viktigt att fundera kring detta. Vad är egentligen helighet. Och hur lätt blir det inte skenhelighet. Då är det en bra start att inte försöka retuschera sin spegelbild. Att stå ut med sig själv. Som aposteln Jakob skriver:

Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte: han ser sig själv men går därifrån och har strax glömt hur han såg ut. Men den som har blickat in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och håller sig till den och inte glömmer vad han hört utan verkligen gör något, han blir salig genom det han gör (Jak 1:22-25).