Number Two to Tutu

In The Return of the King (the third part of the movie The Lord of the Rings) Frodo and Sam are on their way to Mount Doom when Frodo collapses and is unable to continue. Sam then starts to carry him and says about the Ring:

I can't carry it for you, but I can carry you.

Sam is the kind of leader that understands that it takes a team to succeed and that every member of the team is equally important. He has felt the power of the Ring and realised that it is not for him to be the Ring-bearer.

When I read a book about Desmond Tutu, a book that I bought long time ago, I thought of this movie and especially this quote. And it is not farfetched. Tolkien was born in South Africa and was baptised in the Anglican Cathedral of Bloemfontein, a church we often visited during our years in Bloemfontein.

Back to the book. The title is Number Two to Tutu. A memoir. It is written by Michael Nuttall who was Dean of the province (which means Tutus deputy when Tutu was the Archbishop of the Church of the Province in Southern Africa – CPSA – today known as The Anglican Church of Southern Africa). The book – which I am busy reading now – tells the story about two church leaders who became close friends. Both of them had been candidates when an Archbishop were elected in 1981. None of them were elected. Again in 1986 they were candidates and it stood between the two of them. Nuttall writes openly about his feelings after the election:

My prayer beforehand had been for ‘a holy indifference’ regarding the outcome of the election. Yet there came upon me immediately afterwards feelings of rejection that took me greatly by surprise. I too had been caught up in the power pressures and possibilities of the moment. The sense of rejection was a salutary experience, revealing a vulnerable humanity beneath the veneer of acceptance.

I find it refreshing that he admits this. And in the chapters that follow it is no doubt that he means it. He understands and appreciates that Tutu was the person for the task.

I wanted to write about Michael Nuttall, because he will preach at the funeral of Tutu. It takes place in St. George’s Cathedral in Cape Town at 10 am (SAST) on Saturday January 1, 2022. The service will be held as an Anglican Requiem Mass, something that Desmond Tutu wanted. The Office of the Anglican Archbishop of Cape Town writes about Nuttall and Tutu:

… they formed an exceptionally close relationship, which in the 1980s modelled how a white leader could work for and closely with a black leader.

I hope the service will be streamed and also possible to watch afterwards.

Today I attended an inter-denominational and interfaith memorial service. It was live streamed on the Facebook page of the South African Council of Churches (SACC). Unfortunately, there were some technical challenges, so the streaming did not start directly. There is however a possibility to listen to most of the service via this link.

The World Council of Churches writes about this in a press release with the heading:

Church leader calls on South Africa to strive for Desmond Tutu's ideals

One ideal that Tutu definetely had was the importance of teamwork. The book about Nuttall and Tutu so far describes two leaders who understands that they need one another and others. One final example is from a newspaper interview in April 2001 when Tutu was asked about his weaknesses, his frailties. He replied:

I have a very strong weakness for being liked. I want to be popular. I love to be loved. One has enjoyed the limelight. I am guilty of the sin of pride. Sometimes I find it very difficult to be humble – that is why it is so good to have Leah. She pulls me down a peg or two. To her I’m not an archbishop with a Noble Prize; I’m just a not-very-good husband who likes gardens but won’t do any gardening.

Bo Nylunds begravning

Idag har jag varit på begravningsgudstjänst i Uppsala Domkyrka. Det var min gamla religionskunskapslärare, Bo Nylund, som begravdes. Domkyrkan var på inte sätt full men det var ändå många där. Jag förstod att de som först gick fram för att ta avsked, var släktingar. Jag kände igen en del kyrkfolk och sedan var det många, som jag tror fått stöd av Bo genom hans arbete i Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala.

Förre ärkebiskopen, Anders Wejryd, ledde gudstjänsten. Han berättade att Bo valt psalmer och musik samt även vilket bibelord som griftetalet skulle utgå från:

När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje (Matt 2:10).

Det passar ju bra i tiden mellan jul och trettondedag jul. Anders griftetal var balanserat. Det handlade förstås om Bo och hans liv men i lika stor utsträckning om den kristna tron. På ett mycket konkret sätt. Det som starkast grep tag i mig var när Anders lade ut texten kring de vise männen (eller de österländska stjärntydarna). När de följde stjärnan, så ledde den bort från kungapalatsen till den enkla plats där Jesus fötts. Så var Bo Nylunds liv. Anders underströk att han valde att följa stjärnan bort från kyrklig tjänst för att bli lärare åt gymnasielever, inte minst på Fyrisskolan, som är ett tekniskt gymnasium i Uppsala.

Inför skrivandet av denna bloggpost sökte jag efter Bo Nylunds wikipediasida. Och insåg att ingen skrivit någon sådan. Överhuvudtaget är det sparsamt med information om Bo på nätet. Så typiskt på något sätt. Denne gigant vad gäller teologi, filosofi och medmänsklighet har alltid arbetat i det tysta.

Jag har själv skrivit två bloggposter om Bo. Den ena efter ett besök han gjorde på Svenska kyrkans Utbildningsinstitut. Länken kommer här. Den andra i samband med att vi var på årsmöte med Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala. Här är länken.

Det jag inte berättat i någon av mina tidigare bloggposter hände på slutet av 1970-talet. Jag gick på Fjellstedtska skolan. Under de tre år jag var elev där stödde vi ett projekt i Indien genom Svenska Kyrkans Mission (SKM). Genom operation dagsverke och loppmarknader samlade vi in 30 000 kronor på tre år. Det var ett stort engagemang på skolan för detta. Projektet handlade om att ge arbetslösa en framtid.

Inför loppmarknaderna delade vi ut lappar i olika lägenheter, för att ett par dagar senare komma tillbaka och hämta det som människor ville skänka. När väl loppmarknaden ägde rum var det full fart i skolan. Filmvisning och våffelservering på nedre botten och försäljning på våning två.

Nåväl. Vi hade lagt lappar på Luthagen och så kom vi två dagar senare för att hämta saker. Vi ringde på alla dörrar och ur en dörr kom Bo Nylund. Han hade glömt bort lappen men ville absolut skänka något. Jag såg in i lägenheten. Där fanns verkligen inte många saker. Oerhört enkelt möblerat. Bo kliade sig i huvudet och undrade om det fanns något han kunde avvara. Så sken han upp och hämtade en antik telefon. En riktig klenod. Han förklarade att det var ett arvegods men att han helt klart kunde avvara den. Jag försökte hindra honom men då underströk han att gymnasieelevers engagemang för människor i en annan världsdel var betydligt viktigare än en gammal telefon.

Vi gick till i en antikvitetsaffär och fick den värderad, satte in en annons och fick flera anbud. Jag vill minnas att den inbringade en ansenlig summa.

För mig är det ett märkligt sammanträffande att Bo Nylund och Desmond Tutu begravs så nära inpå varandra. Tutu föddes 7 oktober 1931 och Bo den 15 februari 1932. Nästan jämnåriga. Två förebilder. Den ene världsberömd, den andra en doldis. Men som representanter för en kristendom som har med rättvisa att göra, ser jag samma resning hos dem båda.

De psalmer vi sjöng var 271 (Närmare Gud till dig), 324:5-8 (Vid evighetens brunnar står livets träd i blom) och 190 (Bred dina vida vingar). Vi hörde Händels Largo och Bachs Air på orgel. Stefan Parkman var sångsolist. Han sjöng I himmelen, I himmelen på en melodi från Skattungsbyn och inledningsvis Döden tänkte jag mig så. Text av Bo Setterlind och musik Gunnar Hahn.

Desmond Mpilo Tutu

(A translation in English will follow).

Sedan förre ärkebiskopen för den anglikanska kyrkan i södra Afrika, Desmond Mpilo Tutu, gick ur tiden igår, har mycket redan sagts och skrivits om honom. Hans Engdahl, mångårig missionär i Sydafrika, sammanfattade det i DN igår, med orden:

Desmond Tutu var “larger than life”

Med det menar Hans att det är svårt att beskriva den stora betydelse Tutu har haft. Att ge en heltäckande bild är inte heller syftet med denna bloggpost. Men några penselstråk vill jag lägga till den stora bild som nu ges av så många.

Tutu var först och främst en del av något större. Det var på intet sätt Tutu som myntade begreppet Ubuntu men han talade ofta om denna afrikanska mentalitet. På sin fars språk, isiXhosa, skulle Tutu sagt

Umntu Ngumntu Ngabantu

Hans mamma, som var mosotho, skulle uttryckt det på ett liknande sätt:

Motho o motho ka batho

En människa är en människa bland människor. Som individ blir jag till i mötet med andra. Om inte andra finns, finns inte heller jag.

För Tutu var denna mänsklighet större än den egna gruppen. Han har beskrivit hur han fick syn på sig själv under åren i London, när han blev behandlad som en människa vid Kings college. Därför betraktade han också apartheid som ett ont system, som måste bekämpas. Att dela upp människor utifrån hudfärg var oförenligt med Tutus grundsyn.

Min egen bild av Tutu är att den världsvida kyrkan för honom var uttrycket för denna mänsklighet. Även efter sin pension 1996 ledde han regelbundet morgonmässan på fredagsmorgon i S:t Georges Cathedral i Kapstaden. Jag minns en morgon när ett filmteam var med för att fotografera och filma honom ”in action”. Någonstans skulle en staty resas över Tutu och konstnären behövde material. När fotografen blev för närgången under nattvardsbönen stannade Tutu upp och påpekade det olämpliga i att störa honom mitt i det mest centrala momentet. Fotografen backade förstås undan direkt.

Tutu var inte bara anglikan. Han var ekumen. Och det var som ledare för Sydafrikas kristna råd (South African Council of Churches – SACC) som han blev världsberömd. Han var SACC’s generalsekreterare 1978–84 och det lade grunden till att han fick Nobels fredspris 1984. Flera svenskar var direkt inblandade i nomineringen. Inte minst Axel-Ivar Berglund, som hade arbetat på SACC tillsammans med Tutu. Som generalsekreterare i SACC hade Tutu mandat att uttala sig på hela organisationens vägnar. Det fanns ett stort förtroende för Tutu och det är omöjligt att beskriva Tutu utan det sammanhanget. Men även här var hans kristna tro grunden. Han införde daglig morgonbön, regelbundet mässfirande och retreat för de anställda. Den kristna tron och engagemanget för rättvisa var två sidor av samma mynt. Oupplösligt förenade. Under alla år har Tutu börjat sin dag med egen meditation och bön. Utan den stunden hade han inte kunnat åstadkomma något, enligt egen utsago.

När jag läser artiklar, tweets och olika uttalanden är det ofta som Tutus förankring i sin gudstro glöms bort. Därför är det bra att exempelvis Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, säger i DN:

För det var det som var Desmond Tutus livsmelodi – att leva sin tro i kärlek till människor.

Hans husläkare, Ingrid le Roux, säger också till Kyrkans Tidning:

Men han är också en djupt troende och andlig människa. Han lever nära korset, med bön och meditation varje dag. Det är hans styrka, det som burit honom.

Där fanns också skälet, tror jag, till att Nelson Rolihlahla Mandela utsåg honom till ledare för Sannings- och försoningskommissionen 1995. Desmond Tutus uppdrag var på intet sätt slutfört när Sydafrika fick sin första demokratiskt valda president. Kommissionen lyckades vidga ett från början kristet begrepp till att gälla samhället i stort. Som ordförande uppträdde Tutu alltid i sin biskopsdräkt.

Samtidigt fortsatte han att vara en profetisk röst även efter demokratiseringen. Han kunde exempelvis hota Zumas regering med att kristna skulle be för den regeringens fall, på samma sätt som kristna bad under apartheid, om inte regeringen ändrade sin politik. Hans kritik mot korruptionen var svidande. De fattiga var alltid i fokus.

Tutu är en stor inspirationskälla. Må han vila i frid till uppståndelsens morgon.

---

Since the former archbishop of the Anglican Church in southern Africa, Desmond Mpilo Tutu, passed on yesterday, much has already been said and written about him. Hans Engdahl, a longtime missionary in South Africa, summed it up in DN yesterday, with the words:

Desmond Tutu was "larger than life"

By that, Hans means that it is difficult to describe the great importance Tutu has had. Providing a comprehensive picture is not the purpose of this blog post either. But a few brushstrokes I want to add to the big picture that is now given by so many.

Tutu was first and foremost a part of something bigger. It was by no means Tutu who coined the term Ubuntu but he often talked about this African mentality. In his father's language, isiXhosa, Tutu would say

Umntu Ngumntu Ngabantu

His mother, who was a Mosotho, would put it this way:

Motho o motho ka batho

A person is a person among persons. As an individual, I am created in the interaction with others. Unless others exist, neither do I.

For Tutu, this humanity was larger than the own group. He has described how he saw himself over the years in London, when he was treated like a human being at King's College. Therefore, he also regarded apartheid as an evil system, which must be fought. Dividing people by skin colour was incompatible with Tutu's basic view.

My own image of Tutu is that for him the worldwide church was the expression of this humanity. Even after his retirement in 1996, he regularly led the morning mass on Friday morning in St. George's Cathedral in Cape Town. I remember one morning when a film team was there to take photos and film him "in action". Somewhere a statue was to be erected over Tutu and the artist needed materials. When the photographer became too close during the communion prayer, Tutu stopped and pointed out the inappropriateness of disturbing him in the middle of the most central moment. Of course, the photographer backed away immediately.

Tutu was not just Anglican. He was ecumenical. And it was as the leader of the South African Council of Churches (SACC) that he became world famous. He was SACC's Secretary General in 1978–84 and this laid the foundation for him to receive the Nobel Peace Prize in 1984. Several Swedes were directly involved in the nomination. Not least Dr Axel-Ivar Dabulamanzi Berglund, who had worked at SACC together with Tutu. As Secretary General of the SACC, Tutu had a mandate to speak on behalf of the entire organization. There was a great deal of trust in Tutu and it is impossible to describe Tutu without that context. But even here his Christian faith was the foundation in a very practical way. He introduced daily morning prayer, regular Mass celebrations and retreats for the employees. The Christian faith and the commitment to justice were two sides of the same coin. Inextricably linked. Throughout the years, Tutu has begun the day with own meditation and prayer. Without that moment, he would not have been able to achieve anything, according to his own statement.

When I read articles, tweets and various statements, it is often that Tutu's anchoring in his faith in God is forgotten. Therefore, it is good that, for example, the Archbishop of the Church of Sweden, Antje Jackelén, says in DN:

Because that was what Desmond Tutu's life melody was - living his faith in love with people.

His family doctor, Ingrid le Roux, also tells Kyrkans Tidning:

But he is also a deeply believing and spiritual man. He lives near the cross, with prayer and meditation every day. It is his strength, what has carried him.

There was also the reason, I think, that Nelson Rolihlahla Mandela appointed him head of the Truth and Reconciliation Commission in 1995. Desmond Tutu's mission was by no means complete when South Africa got its first democratically elected president. The Commission succeeded in extending an initially Christian concept to society as a whole. As chairman, Tutu always appeared in his bishop's robe.

At the same time, he continued to be a prophetic voice even after democratization. He could, for example, threaten the Zuma government with Christians praying for the fall of that government, in the same way that Christians prayed under apartheid, unless the government changed its policy. His criticism of corruption was scathing. The poor were always in focus.

Tutu is a great source of inspiration. May he rest in peace until the morning of the resurrection.

En helg med städtema

Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig (Matt 11:10b).

Idag är det Johannes Döparens dag. Vi firade Mässa med små och stora i Vindhemskyrkan och Sigrid Ribbenson, präst i Vindhemskyrkan, utgick från hur Johannes Döparen bereder väg för Jesus, när hon med en piasavakvast i högsta hugg, sopade rent på kormattan framför altaret, till barnkörens stora förtjusning. Men det är klart, när kören heter Friska vindar och kyrkan Vindhem, så krävs det fart och fläkt.

Märkligt nog hade hustrun och jag ägnat morgonen åt att städa lägenheten. I fredags var vi bortbjudna, annars är det vanligtvis fredag eftermiddag som blir vår städkväll. Och gårdagen ägnades åt julmatsförberedelse och konsert med vår kör. Så det fick bli städning en söndagsmorgon, för en gångs skull. Lägenheten var svårframkomlig.

När det gäller gårdagens konsert - med Fyris Kammarkör - var det också städtema. Ett av styckena vi framförde var Smideskören ur operan Trubaduren av Giuseppe Verdi. Min uppgift var att spela på ett städ. Och det hade två andra korister släpat dit. Fantastiskt! Vilken städuppgift!

I en uppdatering på Facebook skrev jag upp mig själv som medverkande: 

Anders Göranzon, städ

En god vän tyckte det var roligt att städpersonalen omnämndes i uppräkningen av medverkande. 

Så detta har varit en helg med städtema. Kopplingen mellan det städ som en smed använder och den städning eller förberedelse som vi associerar med Johannes Döparen är väl förändring. I advent mediterar i alla fall jag över hur jag behöver förändras. Antingen kan jag beskriva det som att jag behöver få Guds hjälp att städa bort en del skräp ur mitt liv. Eller kan jag tänka mig att jag ibland känner mig som ett stycke metall på ett städ, som av livet ska formas på ett sätt som gör att mitt liv blir till glädje för andra människor och för hela skapelsen.

En intensiv Bibeldag

Idag är en intensiv dag. Under förmiddagen föreläste jag om Bibeln i Afrika på en kurs som Uppsala universitet anordnar tillsammans med Stiftelsen Fjellstedtska skolan. Kajsa Ahlstrand leder kursen. Inspirerande!

Nu är jag på väg till Stockholm. Klockan två ska jag leda ett digitalt bibelstudium genom Kyrkornas Världsråd. Det sker inom ramen för kampanjen Thursdays in Black. 

Just nu sitter jag på tåget till Stockholm och försöker hitta en plats att vara på för detta ändamål.

Jag ska nämligen vara i Stockholm klockan fem för ett boksläpp. Boken "Tala väl. Predikokommentarer i Krister Stendahls anda" ska lanseras. Den går att köpa i Bibelbutiken. Länken kommer här.

Tre spännande arbetsuppgifter med Bibeln i centrum. Hoppas och ber att logistiken fungerar.

Ytterligare pandemifunderingar

Förra veckan var jag i Schweiz. När jag kom hem i fredags tog jag ett PCR-test. Svaret skulle komma två dagar senare. Igår hade jag lovat vara med på ett boksläpp, så därför gjorde jag även ett självtest, för att vara på den säkra sidan. Det var negativt, så jag gick iväg till boksläppet och besökte sedan barn och barnbarn. I morse gick vi på högmässa i Helga Trefaldighets kyrka här i Uppsala.

Ikväll skulle vi ha gått på Orphei Drängars Caprice. Äldste sonen sjunger i kören och vi hade skaffat biljetter genom honom. Men redan i fredags kväll fick vi veta att Capricen skulle ställas in. Vi kunde också läsa på hemsidan:

Till följd av ökad smittspridning i samhället och konstaterade fall av smitta i kören, har Orphei Drängar beslutat att skjuta upp de fem Capriceföreställningar som skulle ägt rum nu i helgen 4-5 december.

Så tråkigt men förstås ett klokt beslut. Men det var inte det enda som påverkades. Vi skulle egentligen åkt ut till barnbarnen för att vara med dem, när föräldrarna gick på körfest. Efter moget övervägande beslutade de sig för att inte gå. Men vi åkte alltså och hälsade på dem ändå.

I morse när jag satt i kyrkan kom ett SMS med provsvaret. Det stod dock inte i SMS:et om det var positivt eller negativt. Texten sa endast att jag skulle ringa ett nummer.

Under slutpsalmen bestämde jag mig för att gå ut i vapenhuset och ringa. Varför kunde de inte skriva ut resultatet? Var det för att testet var positivt och de nu ville börja smittspårningen? Hur skulle jag då förhålla mig till de personer jag suttit nära i kyrkan? Hade jag gjort fel som gått till högmässan? Så många frågor!

Jag har ju inte känt några symptom och jag är dubbelvaccinerad. Visst borde det vara säkert att delta i olika sammanhang? Eller är situationen nu så illa att det är dags att isolera sig igen?

Jag slog numret och möttes av en telefonsvarare, som förklarade att meddelandet skulle ges på olika språk.

Provet visar att du inte har Covid-19

… löd det korta meddelandet. Puh! Men ändå en tankeställare. Vi är allt annat än igenom detta. Mycket talar väl också för att det blir fler restriktioner. Jag inväntar morgondagen och hoppas inte läget ser för mörkt ut.

Ändå har de flesta av oss i Sverige det betydligt bättre än på många håll i världen. Det är också viktigt att komma ihåg. Jag hoppas att världens ledare tar ansvar för att vaccin delas så det räcker till alla.

Några pandemiperspektiv

Just nu är jag på ekumeniska institutet i Bossey i Schweiz (Institut œcuménique de Bossey - Bossey Ecumenical Institute). Tillsammans med kristna från olika kyrkor och världsdelar planerar vi för olika förmöten, som ska äga rum före Kyrkornas Världsråds elfte generalförsamling i Karlsruhe i Tyskland nästa år. Om generalförsamlingen blir av. På ett sätt är det en bild av livet. Vi planerar utan att veta säkert om det vi tror ska ske, kommer att ske. Mänskan spår men Gud rår, som det brukar heta.

Idag var det ledig dag, så jag åkte med de andra in till Geneve, för att gå i kyrkan. Rami, från den koptiska kyrkan i Egypten sökte sig till sin församling. Flera lutheraner skulle fira gudstjänst i den engelskspråkiga lutherska kyrkan. Joy Faith åkte till den moraviska församlingen. Jag tror alla samfund finns i Geneve. Själv siktade jag in mig på den svenska församlingens gudstjänst, inhyst i församlingssalen hos den Schweiz-tyska, reformerta församlingen.

I dörren möttes jag av Marianne, som är kommunikationsdirektor vid Kyrkornas Världsråd men även interim-ordförande i den svenska församlingen i Schweiz. Det har skett en sammanslagning av församlingen i Geneve-Lausanne och den i Zürich-Basel, om jag förstod det rätt.

Jag fick – som alla andra – visa Covidcertifikat. Nedladdat i en schweizisk app. Jag vet att detta diskuteras i Sverige och jag får erkänna att jag inte är helt insatt i argument för och emot. Spontant kändes det rimligt. Jag förstår att de personer som av olika skäl inte tål vaccin, riskerar att drabbas. Hoppas de kan få intyg på varför de inte är vaccinerade. Hade jag varit präst i en församling kanske jag hade ordnat flera gudstjänster med färre än 100 och gott om avstånd, för att slippa visa intyg i kyrkdörren. Samtidigt är det en pandemi och det handlar om att rädda liv.

Efter en gudstjänst med mycket sång och därefter kyrkfika, blev jag hämtad av hustruns kusin. Vi åkte till hans hem och jag åt lunch med hans familj. Så trevligt! Jag tog sedan tåget tillbaka till Geneve. Alla bär mask.

Ett annat perspektiv är två deltagare från Sydafrika. De riskerar nu att bli kvar i Europa om de inte hittar något flyg tillbaka hem. Omikron-varianten av covid upptäcktes i Sydafrika. Men kom det från Sydafrika? I just Sydafrika finns bland de bästa epidemiologerna i världen. Ska hela landet bestraffas för deras forskning?

Vi behöver hålla ihop som mänsklighet i denna svåra tid. Dela på vaccin och dela forskningsresultat. Inte i panik stänga gränser och misstro varandra. Olika länder kommer fram till olika beslut. Och inom länder gör vi också olika. Jag hoppas att vi lyssnar på varandra och inte är så snabba att döma.

Vaccin och tester hjälper oss att hålla viruset nere. Men vi får förmodligen vänja oss vid att leva med denna pandemi under en längre tid än vi hoppades.

Ingången till kyrkolokalen som Svenska församlingen lånar.

Interimordförande Marianne kontrollerar covidpass.

Håkan Nilsson leder gudstjänsten. Barnen tänder första ljuset.

Håkan talar vid kyrkkaffet. Marianne lyssnar.

Kyrkornas världsråd

Från igår till fredagen den 3 december deltar jag i en samling i Geneve. Det är ett planeringsmöte för att förbereda fyra olika förmöten som ska hållas före Kyrkornas Världsråds elfte generalförsamling i Karlsruhe 2022. Jag deltar i gruppen som planerar kvinnornas och männens förmöte, som fokuserar på genusrättvisa. Dessutom samlas personer med funktionsvariationer, urfolk och ungdomar i varsina grupper.

Det som är annorlunda inför nästa års generalförsamling kan uttryckas med ett ord: intersektionalitet. Vi behöver komma samman och fundera över hur de olika former av marginalisering som kommer upp till ytan i de olika sammanhangen också hör ihop och alla är uttryck för de maktrelationer som finns överallt i världen och därmed även i kyrkorna. I vissa fall i ännu högra grad.

Idag fick vi lyssna till Kyrkornas Världsråds tillförordnade generalsekreterare, Ioan Sauca. Han är ortodox präst och professor i teologi. Han talade om den gemensamma resa (common journey) som vi människor befinner oss på. Han talade om samverkan med människor av olika tro och även med dem som inte bekänner sig till någon tro.

Temat för generalförsamlingen är:

Christ’s love moves the world to reconciliation and unity

För Ioan Sauca måste denna försoning och enhet baseras på rättvisa. För alla människor och för resten av skapelsen.

När vi fick respondera var det en same från Norge som berättade om gudstjänsten i Uppsala domkyrka i onsdags. Han hade varit där och var berörd över Svenska kyrkans vilja att söka försoning baserad på rättvisa.

Själv blev det tydligt för mig, när alla personer presenterade sig, att även vårt arbete i Bibelsällskapet handlar om rättvisa och mångfald. Vi arbetar med bibelöversättningar till urfolks språk. Vi har med perspektiv om hur Bibeln kan göras tillgänglig för människor med funktionsvariationer. Vi vill få med ungdomarnas perspektiv i vårt arbete med en ny översättning av Nya testamentet till svenska. Styrelsen har som en princip slagit fast att ett inkluderande språk ska eftersträvas där det går.

När jag åkte funderade jag över hur denna vecka relaterar till mitt arbete. Det blev tydligt att det verkligen gör det. Det är meningsfullt att vara här.

Här är jag tillsammans med Joy Faith, Sarojini och Jonathan från Sydafrika.

Equmenia gaming

I fredags var jag med och firade att Equmeniakyrkan fyller 10 år. Samtidigt firade deras kyrkoledare, Lasse Svensson, att han fyllt 50. Ett trevligt kalas i Ekumeniska centret i Alvik.

När det gällde presenter var önskemålet att ge en gåva till Equmenias arbete inom gaming-världen. Här behöver jag stanna upp och förklara att Equmenia är Equmeniakyrkans ungdomsförbund. Denna organisation bildades när Svenska Baptisternas ungdomsförbund (SBUF), Svenska missionsförbundets ungdom (SMU) och Metodistkyrkans ungdom (MKU) gick ihop i en federation 2007. Dessa ungdomsorganisationer banade väg för att modersamfunden gick samman som Equmeniakyrkan 2011.

Nu till ämnet: Gaming. Projektledaren Jens Marklund förklarade vid firandet varför det är så viktigt att en kristen ungdomsrörelse engagerar sig i gaming. På hemsidan läser jag det han sa i ett slags koncentrat:

Med Jesus som förebild vill vi arbeta för en hållbar och givande gamingkultur

Många vuxna ser gaming som ett världsfrånvänt, skadligt tidsfördriv. Och säkert är det så att många spelar för mycket. Men det gäller väl i så fall både barn, unga och vuxna. Förstår jag initiativet rätt så tar det sin utgångspunkt i gaming som något positivt.

Att vi är många som fått upp ögonen för vad det digitala rummet kan betyda är otvetydigt. Om inte zoom, teams och andra plattformar funnits under pandemin, hade vi stått oss slätt. Och många organisationer och företag kommer att fortsätta använda dessa verktyg. (Och många använde dem redan före pandemin).

Så om det går att tillbringa arbetstid i cyberspace så går det väl att tillbringa fritid där. Är det svårare än så?

Med det sagt kan allt gå till överdrift. Allt!

Jag pratade med Jens och delade tankar om det digitala, som jag kanske bloggat om tidigare. Ordet ”digital” kommer från ”digitus” som på latin betyder ”finger”. Säkert för att vi tidigare räknade på fingrarna. (En del av oss gör det fortfarande).

När jag söker på ordet ”finger” i Bibeln hamnar jag i Psaltaren 8:

När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?

Gud arbetar också med fingrarna.

Jag önskar att Equmenia får vara till hjälp och stöd för många i gamingkulturen. Det behövs goda krafter där liksom på andra arenor.

På vandring

Idag har jag vandrat tillsammans med en studentkamrat, en god vän till henne och så min yngsta dotter. För över en månad sedan kom jag på idén att dels göra en pilgrimsvandring, som en lokal del av Pilgrims walk for future, dels för att passera några platser som går att koppla till bibelöversättning. Jag har skrivit om detta i en tidigare bloggpost. Min vision är att framöver erbjuda en stadspromenad med Bibeln som tema. I denna bloggpost delar jag något av det som handlade om just Bibeln, för själva vandringen handlade mest om att vara ute i naturen och njuta. 

Genom åren har Bibeln översatts många gånger. Även till svenska finns otaliga översättningar. Endast några av dessa räknas som officiella. (Två av dem är kursiverade, eftersom de endast var reviderade utgåvor av Bibeln från 1541.).

Gustav Vasas bibel (1541)

Gustav II Adolfs bibel (1618)

Karl XII:s bibel (1703)

1917 års kyrkobibel

Bibel 2000 (med NT 81)

Vi började i Uppsala domkyrka med morgonbön klockan 9. Den ägde rum i Vasakoret. Där finns en väggmålning som föreställer Gustav Vasa när han tar emot 1541 års Bibel av bröderna Olaus och Laurentius Petri. Det sägs att Laurentius Petri, som var ärkebiskop, stod för översättningen och att den skedde mellan 1531 och 1541. Nya testamentet hade ju kommit redan 1526. För att finansiera översättningen användes medel från en ärkedjäknetjänst, som dragits in. Men varje sockenkyrka fick också bidra med en tunna korn. Den kallades Bibeltunnan. J G Sandberg heter konstnären och motivet gavs ut på frimärke 1941, när översättningen fyllde 400 år.

Den som fick i uppdrag att trycka Bibeln blev Georg (Jurgen) Richolff från Lübeck. Han ansågs särskilt skicklig. Efter morgonbönen i domkyrkan gick vi förbi det hörn av universitetsparken, framför Historicum, där tryckeriet kanske låg. Upplagan kan ha varit ett par tusen exemplar. (Jag baserar en del av dessa uppgifter på en artikel av Nils Sundquist, en svensk konsthistoriker, landsantikvarie och författare som var Upplands förste landsantikvarie. Artikeln finns i en årsbok från 1941 för Upplands fornminnesförening. Länken kommer här. Dessutom har en historiekunnig person jag känner gjort mycket värdefull research. Utan honom hade jag inte fått kunskap om Richolffs tryckeri).

Därifrån gick vi till ett annat nedslag av Bibelöversättning i Uppsala. På Åsgränd 1 satt 1972 års Bibelkommission och översatte. Den kommissionens arbete resulterade i Bibel 2000, som även inbegrep NT81. Det var den sista officiella, statliga bibelöversättningen i Sverige. Därefter gavs uppdraget till Svenska Bibelsällskapet. Staten, ett par förläggarföreningar och Svenska Bibelsällskapet hade redan 1978 bildat Bibelfonden, som från 1981 fick förvalta royalties från bibelförsäljning. I urkunden står det att fonden bland annat ska skapa förutsättningar för framtida bibelöversättningar. Den framtiden lever vi i nu, när vi översätter Nya testamentet. Det arbetet ska vara klart 2026. Men Svenska Bibelsällskapet kan inte fatta beslut om hur denna översättning ska tas emot. Det beror på användarna om översättningen i framtiden blir en huvudöversättning i det svenska språkområdet.

Sedan passerade vi Carolina Rediviva, där vi konstaterade att Silverbibeln (Codex Argenteus) förvaras just där. Det är mycket gammal översättning av vissa bibeltexter. Själva boken är från 500-talet men biskop Wulfila som gjorde översättningen levde på 300-talet. Språket är gotiska. Det är ett tidigt germanskt språk som nu är utdött.

Efter detta ställde vi kosan mot Lurbo tempel. Och vi vandrade längs en av många Linnéstigar i Uppsala. Linné var med i den bibelkommission, som Gustav III tillsatte år 1773. Den var verksam i 144 år och resulterade i 1917 års kyrkobibel. Under långa perioder låg arbetet nere. Under 1800-talet brukade denna kommission mötas i Lurbo tempel, som inte längre finns kvar.

På vägen delade vi tankar om klimatkrisen och jag läste bland annat ett stycke ur Peter Halldorfs bok

Därför sörjer jorden.

Vi stannade för fikapaus och lunchpaus. Middagsbön höll vi passaden nog vid den så kallade Predikstolen.

Och vädret var enastående. Frisk, klar, hög luft. Strålande sol. Tacksamhet.

Min första kyrkoherde

Idag har jag varit i Nora i Bergslagen och hållit i en ”kontraktsdag för kyrkvärdar och andra bibelintresserade”. Det är tredje gången gillt. Vi hade satt ett datum i september 2019, när jag var helt ny på Svenska Bibelsällskapet. Då blev det inställt på grund av för få anmälda. Nästa datum blev inställt på grund av pandemin. Men nu hände det. Så roligt att få möta människor med intresse för Bibeln. Och så roligt att få möta Gunnar Strömgren, min första kyrkoherde. Jag prästvigdes 1987 och mitt missiv (första tjänst) blev i Norsjö pastorat i Västerbotten, där Gunnar var kyrkoherde. Det kan inte ha varit enkelt att vara min kyrkoherde. Jag var ung och driftig. Visste vad jag ville och hade onödigt många principer, som jag ogärna kompromissade med. Men Gunnar såg nog personen bakom ytan och insåg att jag ville väl och även hade en förmåga att möta människor mitt bland mina bestämda åsikter. Han litade helt enkelt på mig och det fick mig att växa. För detta är jag tacksam (så här kvällen före Tacksägelsedagen).

Det var så fint att få sitta ner och samtala om då och nu. Gunnar är 90 år men pigg i tanken. Kontraktsdagen hade temat:

Bibeln i församlingen och mitt eget liv

Gunnar bidrog mycket påläst in i samtalet under dagen. Och jag förstod att han är med och bidrar in i flera bibelstudiegrupper. Imponerande!

Gunnars stora engagemang har annars varit Lutherhjälpen. Han var suppleant i styrelsen för Lutherhjälpen på riksnivå. Därför har han många gånger mött dåvarande direktorn för Lutherhjälpen, Ebbe Arvidsson, som ju också varit Generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Så härligt när trådar knyts ihop i livet.

Gunnar hade en rolig anekdot i samband med Ebbe Arvidsson. Vid ett tillfälle hade Ebbe frågan Gunnar:

- Ska Du predika i morgon?

- Nej, svarade Gunnar, men i övermorgon.

Ebbe hade ställt frågan en fredag. Detta berättade Gunnar för mig idag och jag mindes då hans ganska underfundiga, lågmälda humor.

Det ekumeniska landskapet

Denna vecka har jag haft möjlighet att delta i ett antal event, av mycket skilda slag i olika format. Utifrån dessa sammanhang är min reflektion att den svenska, kyrkliga kartan ritas om. Och det är väl egentligen inget nytt. Vi lever ju i en ständig förändring.

I måndags hade vi sammanträde med Svenska Bibelsällskapets styrelse. Om jag förstår det rätt var det första gången sedan starten 1815 som en representant för den ortodoxa kristenheten fanns med i styrelsen. Den ortodoxa och österländska kyrkofamiljen har haft representanter i Huvudmannarådet ett tag men ingen därifrån har blivit invald i styrelsen. Det är mycket positivt. Enligt Sveriges kristna råd finns 95 000 kristna i Sverige från denna tradition.

I morse blev jag också påmind om den betydelse som denna del av kristenheten har inom bibelsällskapens världsomspännande organisation (United Bible Societies). Vi var samlade till bön (det sker vid olika tillfällen den första torsdagen i månaden, i olika tidszoner och på olika språk). Idag uppmärksammades att det är tre år sedan en överenskommelse (Memorandum of Understanding) undertecknades mellan å ena sidan representanter för ortodoxa och österländska kyrkor och å andra sidan United Bible Societies vid ett möte i Armenien. Dagens bön leddes av mina kollegor Vera Mitic (generalsekreterare för bibelsällskapet i Rumänien) och Emilia Lorgandopol (generalsekreterare för bibelsällskapet i Serbien). Tyvärr hittar jag inte så mycket information om överenskommelsen på UBS hemsida men Kyrkornas Världsråd uppmärksammade detta för tre år sedan. Länken kommer här.

Igår var jag på Ekumeniska centret i Alvik, Bromma. Där skedde ett boksläpp. Jag har också skrivit ett kapitel i boken som heter

Svensk mission och kyrkorna som växte fram

Tre fjärdedelar av redaktionen fanns på plats. Klas Lundström, som är docent i missionsvetenskap och knuten till Johannelunds teologiska högskola (EFS) har varit huvudredaktör. Kajsa Ahlstrand är präst i Svenska kyrkan och innehar Professor Gustaf Leanders professur i missionsvetenskap vid teologiska fakulteten vid Uppsala universitet. Göran Janzon är teologie doktor och tidigare rektor vid Örebro Missionsskola (Idag Örebro Teologiska högskola). Den drivs av Evangeliska Frikyrkan, Pingströrelsen och Svenska Alliansmissionen. Göran har varit missionär för dåvarande Örebromissionen i Centralafrikanska Republiken. På länk fanns Jan-Åke Alvarsson, som är professor i Kulturantropologi vid Uppsala universitet och har varit missionär utsänd av Pingströrelsen till Bolivia. Samlingen inleddes av generalsekreteraren för Svenska missionsrådet, Charlotta Norrby, som är kyrkvärd i Svenska kyrkan.

Och så i förmiddags var det ett symposium i Sal X i universitetshuset här i Uppsala. Det som högtidlighölls var att det i år är 500 år sedan Jakob Ulfsson dog. Han var ärkebiskop i Uppsala stift 1469-1515. Han grundade Uppsala universitet 1477. Och 7 oktober (som även är Den heliga Birgittas himmelska födelsedag) firas som universitetets födelsedag.

Symposiet arrangerades av Uppsala universitet och Newmaninstitutet, som är en privat svensk romersk-katolsk högskola i Uppsala med inriktning mot teologi, filosofi och kultur. Bland de medverkande var det därför en stor andel katoliker.

Symposiet var spännande men handlade inte enbart om Jakob Ulfsson utan även om den tid då han levde och i något fall mer om 1300-talet.

Det jag reflekterar över är olika mötesplatser, där kristenheten representeras av olika delar. När missionsboken släpptes fanns ingen synlig närvaro av katolska eller ortodoxa kyrkofamiljen. Fredrik Emanuelson och Misha Jaksic har visserligen skrivit några korta rader i boken men annars verkar Svensk mission mest angelägen för lutherska och frikyrkliga samfund. På dagens symposium fanns det däremot många katoliker men ingen påtaglig närvaro från någon annan kyrkofamilj. Trots att Jakob Ulfsson är en av Svenska kyrkans nuvarande ärkebiskops företrädare. Troligen beror det på att Svenska kyrkan denna vecka har kyrkomöte på Uppsala Konsert och kongress.

Visst möts kristenheten på olika sätt både på lokalplanet och i olika nationella sammanhang. I Bibelsällskapets styrelse finns stor representation från många samfund och kyrkor. Det gläder mig. Och presidiet för Sveriges kristna råd har denna vecka mött ett par partiledare i riksdagen. Det är också viktigt. I dessa sammanhang är alla de fyra kyrkofamiljerna representerade.

Jag – en hacker?

Svenska Bibelsällskapet byter just nu kund- och givarvårdsprogram. Eller CRM-system, som det också heter. Customer Relationship Management. Programmet heter Salesforce Non-Profit Success Pack. Slaesforce är världens största CRM-system. 

Det handlar om att ha en bra relation till kunder (som handlar i Bibelbutiken), givare, tidningsprenumeranter, medlemmar, Bibeläventyrare och andra som vill ha med Bibelsällskapet att göra. Vi har en genomtänkt informationssäkerhetspolicy och på vår nyss uppdaterade webbplats kan den som vill läsa om den och hur vi arbetar med GDPR- frågorna. Allt ska ske på ett klokt sätt, där vi respekterar individens integritet.

Med det som grund vill vi ha rätt uppgifter i våra register och även kunna informera om sådant som är intressant för olika målgrupper. Eller skulle vi hellre säga ”kommunicera”. Det handlar om två vägar. Förhoppningen är att vi inte bara berättar om sådant vi tycker är viktigt utan också lyssnar på andra.

Vårt tidigare registerprogram är gammalt och fungerar otillfredsställande. Därför är alla (ja, det vågar jag påstå) glada för att vi nu byter. Och vi är precis i steget. Vi har fått hjälp att migrera all information till det nya programmet men har ännu inte börjar arbeta i skarpt läge. Spännande!

Mitt i denna supermoderna omställning slog det mig. På mitten av 1980-talet bodde jag på Ansgarsgården i Uppsala och hjälpte föreståndaren, Karl-Gunnar Ellverson med en del administration. Både för själva Ansgarsgården och för Sankt Ansgars stiftelse. Bland annat skötte jag gåvoregistret. Någon gång varannan månad cyklade jag från Studentvägen till ett litet IT-företag i Boländerna, med en bunt adressändringar och postgirotalonger i väskan. Hos IT-företaget fanns ett antal datorer och när jag väl slagit på en av dessa möttes jag av en svart skärm med ett antal bokstäver och tecken. Där skrev jag in ytterligare kod och så öppnades själva registret. I DOS-miljö. Någon mus fanns inte. I programmet kunde jag ta mig fram med piltangenterna. Det var pilligt och jag sneglade ofta på manualen som låg vid sidan. Det var allt annat än intuitivt.

Det är alltså 35 år sedan. De kunskaper och färdigheter jag fick då har jag inte så stor nytta av. Men det fyller mig ändå med en viss tillfredsställelse att jag har arbetat med registerhantering – åtminstone i ringa omfattning. Och att jag gjort det i datorernas stenålder.

Bland mina arbetskamrater finns personer som sköter detta mycket bättre än vad jag skulle kunna göra. Som generalsekreterare är jag ändå superuser. Hur gick det till? När vi nu genomgår olika utbildningssteg förlitar jag mig på de andras förmåga att greppa det hela. Och minns hur det var då, när det – som man säger – begav sig.

Det bortglömda valet

Igår var jag i kyrkan. När jag stod utanför såg jag en kö. Trevligt, tänkte jag. Kö till högmässan. Det visade sig dock att kön gick till baksidan av kyrkan och utanför fanns en skylt, som gav en förklaring.

Vallokal

Samtidigt som vi firade högmässa pågick alltså kyrkovalet i samma byggnad. Jag kan möjligen förstå att så måste ske, för att så många som möjligt ska beredas möjlighet att rösta. Men jag vet att vissa församlingar valt att stänga vallokalen under gudstjänsttid. Det är väl det rimligaste? Så det kändes märkligt.

Vi gick i alla fall in genom den andra ingången och satte oss ner. En kyrkvärd inledde med några pålysningar. En av dessa gällde val till församlingsrådet i den församling som vi bor inom, nämligen Uppsala Domkyrkoförsamling. Kyrkvärden berättade att församlingsrådet inte väljs denna dag, när det är kyrkoval. Det kändes också märkligt.

I stället fick vi veta att vi kunde nominera kandidater till församlingsrådet på annat sätt. Jag kanske var ouppmärksam men jag uppfattade faktiskt inte när, var och hur nomineringarna ska ske. Väl hemma googlade jag och förväntade mig att information om detta skulle finnas på pastoratets hemsida. Och jag fick en träff. Men det handlade om nominering till församlingsråden 2017. Det kändes oerhört märkligt.

Jo, jag kanske förstår att de som organiserar valet inte vill att människor ska blanda ihop de olika nivåerna. Men ärligt talat: varför ska alla de medlemmar som inte deltar i gudstjänstlivet ställas utanför denna viktiga nivå? Som också är den mest decentraliserade nivån? 

Församlingen är ju enligt Kyrkoordningen den primära enheten inom Svenska kyrkan. Det är där det händer. Och församlingsråden är ju oerhört viktiga. Inte minst i processen att ta fram församlingsinstruktionerna. Då måste väl kyrkans medlemmar få reda på att det också finns denna nivå i organisationen? Även om församlingsrådet inte väljs på listor den 19 september?

Är det alltså såhär jag ska förstå min kyrkas ordning. I val till kyrkomöte, stiftsfullmäktige och kyrkofullmäktige får alla kyrkans medlemmar som har fyllt 16 år rösta. Det skickas ut runt 5 miljoner brev om detta och det informeras på alla möjliga plattformar. Men när det gäller nomineringar till församlingsråd finns ingen information att tillgå. Där behöver man vara närvarande i gudstjänsten för att möjligen uppfatta hur det går till.

Jag pratade faktiskt med en person i kyrkan igår och frågade om jag fick nominera hen till församlingsrådet och fick ett jakande svar. Men nu vet jag inte hur jag ska göra. Det stör mig. 

Jag vill helst inte polarisera aktiva kyrkomedlemmar mot mer passiva. Men här måste jag säga att själva valsystemet inte gör det lätt för den som vill hålla ihop kyrkan i ett ”vi”. Är förklaringen att församlingsråden är oviktiga? Jag vill helst inte tro det. Eller är förklaringen att församlingsråden är den plats där ”de kyrkligt aktiva” kan vara ganska säkra på att få sin röst hörd? 

Förklaringen är kanske att det är kyrkofullmäktige som enligt kyrkoordningen väljer församlingsråd. Så det är ju vad som vanligtvis brukar kallas för ett indirekt val. Det innebär att vi som är medlemmar i kyrkan får rösta i direkta val på alla nivåer utom på församlingsnivån. Där gäller endast ett indirekt val. Det känns enormt märkligt.

Epilog 1:

En vän gjorde mig uppmärksam på att nästan allt fokus i valdagens rapportering låg på hur det gick i valet till kyrkomötet. Det är också problematiskt eftersom församlingen är den primära nivån. Jag måste erkänna att jag också dragits med i den felfokuseringen.

Epilog 2:

Att ett starkt nationalistiskt parti som Alternativ för Sverige tar plats i kyrkomötet på grund av ett i mitt tycke felaktigt valsystem är upprörande. Därmed får de under mandatperioden stöd i storleksordningen 300 000 kronor - som vi medlemmar alltså bidrar med. Beklämmande.

Sápmi är mycket större än de flesta tror

När jag var barn bodde familjen i Sápmi. Vi firade gudstjänster i kyrkkåtor på våren, sommaren och hösten. Vi bodde i prästkåtorna i Saltoluokta och Vaisaluokta. Våra vänner hette bland annat Tuolja, Tjikkom och Utsi. Att samer, samiskt språk och samisk kultur är en del av Sverige har varit klart för mig sedan unga år. Men fortfarande inser jag att jag har stora kunskapsluckor. Då visste jag t ex inte att Porjus, där jag gick i lågstadiet, också heter Bårjås. Det lärde jag mig ganska sent.

En vän tipsade mig om ett radioprogram. ”Vetenskapsradion historia. Sydligaste sameboplatsen grävs ut.” Länken kommer här.

Programmet hjälpte till att fylla ut ytterligare kunskapsluckor. Den del som handlar om samer är ungefär 30 minuter långt. Väl värt att lyssna på.

Arkeologer i projektet ”Det delade landet” har grävt ut en samisk boplats i närheten av Östervåla i Norduppland. Det rör sig om en liten boplats. Förmodligen har det stått en lavvu (tältkåta) på platsen. Det finns lämningar av kol och aska från en eldstad och även renben. Platsen är fyndfattig, som det uttrycks i programmet. Men det är, menar arkeologerna, tydligt att det finns en aernie (eldstad). (Jag lärde mig i Bårjås att eldstad heter Àrran men det är på lulesamiska, som talas i Bårjås).

Det kom inte som en total överraskning att det funnits samer i Mellansverige. Det har jag nog både förstått och hört förut. Men nu blev det liksom konkret. Att det är minst sagt troligt att just denna plats faktiskt bebotts av samer styrks av en anteckning i en av Östervålas kyrkböcker från januari 1717. Då döptes ett barn till samiska föräldrar. Hon hette Margareta.

Ett annat skäl till att det säkert bott samer på platsen är att den kallas ”Lapphällarna” (sic!) av ortsbefolkningen. Och här vill jag stanna upp ett ögonblick. Jag väljer att skriva ut namnet, även om det innehåller en benämning på samer, som anses nedsättande. Jag lägger till kommentaren (sic!) vilket är vanligt inom akademin, när någon använder ett citat, som innehåller ord eller begrepp, som är udda eller felaktiga. Ofta är det för att understryka att citatet är tveksamt ur genussynpunkt men kan även användas i andra sammanhang.

Tillbaka till radioprogrammet. En nyhet för mig är begreppet ”sockenlappar” (sic!). Jag googlar ordet och hittar en informativ sida, som Det samiska informationscentrumet står bakom. (Centret invigdes 2005 och är en del av Sametingets myndighetsuppdrag.) Det står att

… sockenlapp (sic!) i ordets egentliga betydelse var en same som var anställd av socknen och mot ersättning utförde sysslor åt bönderna. Det var en tjänstetitel motsvarande sockenhantverkarna. Sockenlappsinstitutionen (sic!) är känd från norra Svealand upp till Ångermanland från början av 1700-talet till mitten av 1800-talet.

Det som är intressant är att det fanns samer i mer än halva Sverige och att samer och andra svenskar levde sida vid sida. Kanske var det så att de oftast levde i samförstånd. Jag får ett intryck av det när informationscentret skriver att det år 1720 kom en kunglig förordning som gick ut på att samerna skulle tvångsflyttas tillbaka till norra Sverige. Men enligt informationscentret så accepterade varken samer eller bönder förordningen. Systemet tog dock slut under senare delen av 1800-talet. Jag uppfattar att staten då lyckades med något som knappast kan beskrivas med andra ord än etnisk rensning. Längre än så har vi inte till dessa mörka skikt i vår historia. Och frågan är om inte någon form av liknande krafter fortfarande är i omlopp, när det står strid kring gruvor, vatten, jakt- och fiske och andra saker. Men här har jag svårt att reda i begreppen, för det är komplicerat ur ett antal aspekter. Inte minst när det också ter sig som om det finns djupgående konflikter mellan samer i dessa frågor.

En annan spännande uppgift som framgick i radioprogrammet var att inte bara samerna talade samiska. Även andra svenskar var ofta tvåspråkiga. Det hade jag velat vara.

I programmet intervjuas två samer. Ylva Gustafsson och Marita Sandberg Lööf. De talade om detta hur människor tidigare levt sida vid sida och behärskat mer än ett språk.

Tänk om detta skulle vara ett sätt att arbeta med integration i dagens Sverige? Inte kravet att den andre ska lära sig mitt språk utan att vi lär oss varandras språk? Hur skulle integrationen då se ut?

De talade också om hur stora delar av historien har mörklagts. Och att de hoppas att en ändring är på gång. Det skulle inte bara vara till fördel för samerna utan alla i Sverige skulle tjäna på att förstå fler delar av hela Sveriges historia.

Jag googlar och hittar en sida på Skolverket som faktiskt lär ut samiska till skolbarn. Så bra. Jag hade velat få den kunskapen, när jag bodde i Bårjås. De ord jag fångade upp var utanför skolan. I skolan skulle ju endast svenska förekomma. Det material jag hittar på Skolverket är dock knappast tänkt för alla utan bara för dem som vill läsa – i det här fallet sydsamiska – som tillval i skolan. Nog borde väl alla få lära sig åtminstone några ord? På min tid hade vi undervisning i norska och danska och lite finska. Hade det inte varit mer logiskt med samiska och andra nationella minoritetsspråk. Jag tror och hoppas att det är annorlunda idag. Men jag vet inte.

I sammanhanget vill jag nämna att Svenska Bibelsällskapet är inblandad i översättning av Bibeln till flera nationella minoritetsspråk, däribland lulesamiska och sydsamiska, men än meänkieli. Läs mer här.

Sverige möts, Bibeln och Kahneman

Igår såg jag och många med mig TV-programmet Sverige möts. Temat var Greta eller Jesus. En missvisande rubrik. Det handlade om relationen mellan politik och religion eller mer kvalificerat om relationen mellan Svenska kyrkan och politik i allmänhet och Svenska kyrkan och partipolitik i synnerhet. Länken kommer här.

Det var ett märkligt program. Sverigedemokraten Emil Aronsson, som sitter i både Svenska kyrkans kyrkomöte och kyrkostyrelse fick företräde att formulera problemet.  I korthet att Svenska kyrkan blivit för vänstervriden.

Mot honom stod socialdemokraten Anders Lindberg, som mig veterligen inte har uppdrag i Svenska kyrkan men är politisk chefredaktör för Aftonbladet.

Det är ganska vanligt att framställa kyrkovalet som ett val mellan SD och S. På det sättet blir kyrkovalet också en förturnering till det allmänna valet nästa år.

I övrigt fanns det en biskop och tre präster i Svenska kyrkan, en diakon i Equmeniakyrkan och ett par akademiker. Vad jag förstår var inte alla medlemmar i Svenska kyrkan men jag tror det flesta.

Jag vill inte gå in i detalj på själva debatten. Men jag vill understryka att jag är kritisk mot redaktionens urval av personer som skulle debattera. Endast vissa av nomineringsgrupperna var representerade och det var olyckligt. Några debattörer, som visserligen tillhör Svenska kyrkan, är engagerade i andra kristna samfund.

Än mer kritisk är jag till formen. Programledaren slutade efter ett tag att fördela ordet och det blev den starkaste som fick prata mest. Det kanske var meningen men det känns inte seriöst.

Vad jag vill göra i denna bloggpost är att ställa debatten mot två perspektiv. Dels dagens bibelläsning i Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan, dels mot Daniel Kahnemans teori om två sätt att tänka: att tänka snabbt eller långsamt. (Det var hustrun som tipsade mig. Hon och yngsta dottern, som båda studerar vid universitet, läser i olika kurser texter av Kahneman).

Men först dagens bibeltext från Första Johannesbrevet. Jag återger den i Svenska Bibelsällskapets Pilotöversättning 2021:

Att pröva andarna

Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva andarna för att se om de är av Gud, för många falska profeter har gått ut i världen. På detta sätt känner ni igen Guds ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus och att han har kommit som människa är av Gud. Men den ande som inte bekänner Jesus är inte av Gud. Den är Antikrists ande, som ni har hört ska komma och som redan nu är i världen.

Ni, mina barn, är av Gud, och ni har besegrat dem, för han som är i er är större än han som är i världen. De är av världen. Därför talar de vad som är av världen, och världen lyssnar på dem. Vi är av Gud. Den som känner Gud lyssnar på oss, den som inte är av Gud lyssnar inte på oss. Utifrån detta känner vi igen sanningens ande och villfarelsens ande

(1 Joh 4:1-6 i Svenska Bibelsällskapets Pilotöversättning 2021).

För Johannes var det ofta ”antingen eller”. Antingen lyssnade människor på Johannes och hans krets. Då var de på rätt sida. Eller så lyssnade de inte och då var de inte av Gud.

När jag lyssnade på debatten i TV och även läste i olika flöden kände jag igen sättet att dela in människor i å ena sidan meningsmotståndare och å andra sidan dem man håller med. Och det är väl egentligen inget fel i det. Om debatten är ärlig och saklig. Det jag hörde i TV igår var dock oftast inte en vilja att förstå den andre. Undantag fanns visserligen - som alltid. Men de var just undantag.

Och det för mig till Kahneman. Förstår jag honom rätt, så använder vi olika system när vi tänker. System 1 baseras på känslor och system 2 på förnuft. Det är förenat med större ansträngning att använda system 2, så därför agerar vi ofta utifrån system 1 – det som handlar om att tänka snabbt. Det är oftast inget problem.

TV-formatet uppmuntrar användande av det snabba system 1, som domineras av känslor och intryck baserat på instinkter. System 2 hanterar fakta, logik och självkontroll. Men i TV går det för snabbt. Även om System 1 anropar system 2 för hjälp, hinns det inte med. Så är det även i sociala medier. Den som sitter och twittrar under programmets gång, tenderar att skriva sådant som endast grundas i System 1. Och jag riktar denna kritik även mot mig själv.

Jag inser att teorin också är förenklad och bygger på en dikotomi. Precis som texten i Första Johannesbrevet. Men med det sagt kastar den ljus över gårdagens TV-program.

Det jag skulle önska är mer eftertänksamhet. Förmåga att ta ett steg tillbaka och fundera ett varv till. Egenskapen att lyssna på meningsmotståndaren och inse att alla är mer komplicerade än vad som i förstone framgår.

Det var också en annan sak som jag fastnade för i dagens bibelläsning. Johannes skriver:

På detta sätt känner ni igen Guds ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus och att han har kommit som människa är av Gud.

Bibel 2000 översätter på detta sätt:

Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud

Att Jesus Kristus kommit i mänsklig gestalt eller har kommit som människa har bäring på gårdagens debatt. Jesus är inte en andlig varelse utan både Gud och människa. Därför – menar jag – måste också kyrkan vara politisk. Men jag tror inte att partipolitiken hör ihop med kyrkan längre. Det var kanske logiskt när kyrkan var en del av staten. Men varför ska det vara så nu?

Däremot är det ofrånkomligt att vi kristna engagerar oss politiskt. I många frågor är även passivitet ett sätt att ta ställning. Och varje gång som Svenska kyrkan framträder som organisation behöver hon ta ställning. Svenska kyrkan äger exempelvis skog. Det krävs ett beslut om skogsbruket ska sträva efter största möjliga ekonomiska vinst eller om lägre vinst är tänkbart, för klimatets skull. Att vara neutral i en klimatkris är omöjligt.

Däremot är det en utmaning att kyrkan består av människor med olika politiska åskådningar. Eftersom vi är en trosgemenskap och inte en åsiktsgemenskap måste vi sträva efter att lyssna på varandra. Annars blir vi något annat än kyrka. Och det kräver tid och mer av system 2, för att tala med Kahneman.

Pilgrim's Walk for Future

Lördagen den 16 oktober är vi några som kommer att göra en pilgrimsvandring för klimatet? Vi är en del av Pilgrim's Walk for Future, som

... är en gigantisk manifestation på nästan 200 mil. I 100 dagar pilgrimsvandrar en grupp med Annika Spalde i spetsen genom Sverige, Danmark, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien för att slutligen nå fram till Glasgow och klimatmötet COP26 med i början av november.

Du välkommen att vara med lördagen den 16 oktober kl 9-15. Start och mål för vandringen är Uppsala Domkyrka. Vi går längs en av Linnéstigarna ner till Lurbo. Sedan går vi hem via Ingegerdsleden. Temat blir Bibeln och klimatet.

Visste Du att Carl von Linné var med i den kommission som översatte 1917 års bibel? Översättarna brukade sitta nere i Lurbo ibland. Men det är bara kuriosa.

Viktigare blir för oss att under vandringen utforska vad Bibeln säger om vårt ansvar för klimatet.

Jag har registrerat vandringen som en aktivitet inom Friday's For Future. Den som går in på Global Map of Striking and Actions och söker efter aktiviteter i Uppsala hittar denna pilgrimsvandring.

Var och en tar med egen färdkost, bekväma skor och kläder efter väder.

Skicka ett mejl eller ett SMS till mig om Du är intresserad!

anders.goranzon@outlook.com

0735502678

Välkommen med!

Bibel 2000 = Pilotöversättningen 2021

Idag har jag läst två verser i Första Johannesbrevet som översätts exakt likadant i Bibel 2000 som i Pilotöversättningen 2021. Skälet är nog helt enkelt att den översättning som gjordes av Bibelkommissionen står sig. Varför ändra på något som redan är bra? Döm själv!

Bibel 2000

Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss (1 Joh 1:9-10).

Pilotöversättningen 2021

Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss (1 Joh 1:9-10).

Idag skriver jag om "livets ord"

Den uppmärksamme ser att jag skriver med små bokstäver. Jag gör det för att det är så det står i 1 Joh 1:1 enligt Svenska Bibelsällskapets Pilotöversättning. (Och så stavas det även i Bibel 2000. (Jag blir nyfiken och tittar i KB 1917. Där står det ”livets Ord”. I Karl XII står det utan stora bokstäver: livsens ord. Men i Folkbibeln är det versaler (stora bokstäver) på båda orden: ”Livets ord”.) 

Jag satt och lyssnade på översättarna just när denna vers diskuterades. Men då gällde det inte stor eller liten bokstav utan alternativa sätt att översätta begreppet. Skulle det exempelvis kunna översättas med ”del levande ordet” eller ”ordet som ger liv”. Pilotöversättningen återger det samtalet i en not:

1:1 livets ord Den grekiska formuleringen kan tolkas på flera sätt, exempelvis som »det levande ordet« eller »ordet som ger liv«.

Nu blev det till slut ändå det inarbetade ”livets ord”. Det ligger i linje med översättningsdirektiven. Att ligga aningen närmare grundtexten och behålla den dubbeltydighet som ibland göms i grekiskan. Då får vi som använder översättningen i stället samtala om vad vi uppfattar. 

Jag följer Bibelsällskapets bibelläsningsplan: 

Bibelläsning och bön.

Jag läser den på Bibeln.se, där jag på ett enkelt sätt får fram dagens textavsnitt. Idag är det de fyra första verserna i Första Johannesbrevet. Här kommer de först enligt Bibel 2000: 

Bibel 2000

Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig (1 Joh 1:1-4). 

Pilotöversättningen 2021

Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi skådade och våra händer rörde vid, det förkunnar vi: livets ord.  Och livet uppenbarades, och vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. Ja, det vi har sett och hört förkunnar vi också för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss, och ingå i vår gemenskap med Fadern och med hans son Jesus Kristus. Och detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig (1 Joh 1:1-4).

Det är inte så stora skillnader. Den mest påtagliga är att Pilotöversättningen 2021 skriver att ”livet uppenbarades” där Bibel 2000 skriver att ”livet blev synligt”. (Även Folkbibeln använder ordet ”uppenbarades”.) Jag vet inte hur Du uppfattar det men för mig ger det en signal om att ”livet” syftar på Jesus, som ju själv säger sig vara bland annat livet.

Jesus svarade: »Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig (Joh 14:6 - Bibel 2000).

I Jesus uppenbaras Gud. Jesus beskrivs ju också som ”ordet” av samme evangelist:

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning (Joh 1:14 - Bibel 2000).

I detta sammanhang skrivs dock "ordet" med stor bokstav, som synes. Det går alltid att översätta på olika sätt. Och stor eller liten bokstav är ju inte det viktigaste. I de grekiska manuskripten är alla bokstäver stora. Men att olika översättningar väljer olika och att samma ord (sic!) kan skrivas med både stor och liten bokstav beroende på sammanhanget gör också att vi tänker ett varv till. Och det tror jag är bra.