Träff för disputerade 3

Idag fick vi lyssna till en spännande teolog. Jan Eckerdal har disputerat i systematisk teologi i Uppsala på en avhandling som heter: Folkkyrkans kropp. Einar Billings ecklesiologi i postsekulär belysning. Visst låter det intressant! Allvarligt, ni skulle hört honom!

Vi kan börja med det postsekulära perspektivet. Det berörde han bara helt kort men det handlar om att vissa tror att det finns en sekulär sfär som är neutral. Det innebär med andra ord att skolavslutningar och andra offentliga begivenheter tros kunna ske i något slags neutralt sammanhang om man lyfter bort allt religiöst. Föreställningen bygger på tanken att det finns en religiös sfär och en sekulär. Så är det naturligtvis inte. Vem har sagt att verkligheten går att dela upp i olika delar på det sättet?

Huvuddelen ägnades i alla fall åt folkkyrkobegreppet och framför allt hur det finns uttryckt hos Einar Billing, som tillhörde den s k ungkyrkorörelsen, som växte fram i Svenska kyrkan kring förra sekelskiftet. Han blev sedermera biskop i Västerås stift. Utgångspunkten för Jan var en fråga som kyrkan alltid ställt:

Vad gör vi nu?

När Jesus hade dött ändrades ju förutsättningarna radikalt och lärjungarna måste ha tittat på varandra och undrat detta:

Vad gör vi nu?

Tre dagar senare hade han fått liv igen?

Vad gör vi nu?

Sedan dröjde det ett par veckor och han lämnade dem på himmelsfärdsberget.

Vad gör vi nu?

När Svenska kyrkan mot slutet av 1800-talet upplevde en stor kris, undrade personer som Manfred Björkkvist, J A Eklund och just Einar Billing:

Vad gör vi nu?

Jan Eckerdal menar att folkkyrkotanken är svaret på den tidens frågor och inte borde få dominera så starkt hur vi idag besvarar vår tids frågor. Jag håller med. Men han sa också att vi inte ska kasta idéerna i soptunnan, för de har ju format vad Svenska kyrkan är idag. Även om detta håller jag med. Samt det han sa om att kyrkan lever i en pågående identitetskris. Det är inget som särskiljer vår tid från andra epoker.

Guds ärende till mänskligheten, enligt Billing, är att förlåta synder. Billing menade att Gud är subjektet, människan objektet och kyrkan instrumentet. Det Gud gör är att ge mäniniskan syndernas förlåtelse, genom kyrkan. Han menade att denna syndernas förlåtelse måste erbjudas alla. Och att det inte krävdes någon motprestation. Därför synen att människan var ett objekt. Passivt! Genom att behålla Svenska kyrkans princip att vara uppdelad i territoriella församlingar omfattas alla (utan undantag) av detta erbjudande. Billing kallade detta för ”Guds förekommande nåd” men det var inte hans eget begrepp. Mot denna kyrkosyn satte Billing frikyrklighetens föreningskristendom. Guds nåd fanns där, enligt Billing, för medlemmarna. Hos Billing var kyrkan alltså bara ett instrument och individerna kan avböja eller individuellt ta emot erbjudandet. (Billing menade tidigt att den som ville gå ur Svenska kyrkan måste få det. Villkorslöst. Utan att behöva motivera det!) Men han hade ingen direkt syn på vad kyrkan var. Därför ritade Jan Eckerdal upp en huvudfoting, en sådan som små barn ritar. Ett stort ansikte med armar och ben direkt på huvudet. Så såg Billing på kyrkan som Kristi kropp.

Detta är svagheten hos Billing: Förkroppsligandet av kyrkan sker utanför det som har teologisk signifikans. D v s Billing har inget att säga om kyrkans organisation eller hur den i övrigt manifesterar sig. Detta (och nu är det kanske min tolkning) öppnar för det vi idag ser av olika partipolitiskt grundade ideologier som bildar underlag för nomineringsgrupper i Svenska kyrkan. Det är inte teologin som styr utan andra ideologier. I och med detta hade inte Billing några att adressera mer än prästerna. Vilket, enligt Eckerdal, ledde till en viss prästfixering. Så här sa han:

Billing har en låg ämbetssyn som frammanar en prästcentrerad praktik.

Det som uppstår är ett gemenskapsvakuum.

Ja, han hade många fullmatade formuleringar. Men för vår tid innebär detta att vi i vår tradition inte har så många redskap att värdera utifrån kommande organisationsformer eller organisationsidéer. Om detta kan jag bara hålla med och även självkritiskt erkänna att jag som arbetsledare ägnat för mycket tid, tror jag, åt att införa system och former, som jag kanske inte först utvärderat teologiskt. På ett sätt skulle jag vilja börja i andra ändan. Därmed inte sagt att allt varit fel men jag har inte alltid kunnat motivera nyheter ur ett teologiskt perspektiv.

Det positiva Eckerdal hade att säga om Billing var att han hade just självkritik. Många av hans efterföljare har sett detta som en svaghet hos honom men Eckerdal ser det som en styrka. Inför det som hände i Tyskland med den del av kyrkan som ställde sig på nazismens sida sa Billing: Jag rycker till som av piskrapp … Varför? Jo, han insåg att hans egna tankar också lätt kunde ha lett till något likande. Bristen på en teologi om kyrkan som gemenskap.

Eckerdal talade sig sedan varm för en mer sakramental syn på vad kyrkan är men menade ändå att Billing har mycket att bidra med. Fast han tyckte ändå att ordet folkkyrka används för slarvigt i Svenska kyrkan idag och framför allt inte borde finnas med i lagen om Svenska kyrkan eller i Kyrkoordningen. Särskilt om man betänker att begreppet bara finns där utan att definieras. Och detta håller jag med om. Jag tror det är farligt för kyrkan att gå hand i hand med en nationalstat. Visst består kyrkan av folk. Och visst bör den vara folklig. Men den är alltid något mer. Bland annat världsvid. Och ekumenisk. Och icke tidsbunden. Dessutom fortsätter den in i evigheten på andra sidan graven. Dessa begrepp ryms inte enkelt i det vi har vant oss vid att förstå som folkkyrka. Tycker jag!

Träff för disputerade 2

En annan fråga vi tog upp i Lund var undervisning för kyrkotillhöriga. Hur ser det u med kunskapsnivån bland kyrkans medlemmar? (Märkligt att denna fråga, liksom frågan om de kyrkliga utbildningarna också kopplades ihop vid den konsultation vi deltog i i Sydafrika förra veckan. Det verkar som om vi har beröringspunkter i den svenska och sydafrikanska kontexten. Spännande! Kan vi lära av varandra?)

En idé som kommit upp var att vi som var samlade skulle kunna bidra med forskning kring kunskapsfrågan i vid mening. Frågor som dök upp var:

Kan man ha en tro utan att ha kunskap?

Finns det något som kan kallas för teologisk läskunnighet?

Handlar kunskap bara om det rent intellektuella? Eller finns det andra former av kunskap? Emotionell kunskap etc?

Vilken roll har berättelserna i vår kyrka idag?

Vi som var där fick en fråga om vi ville vara med och skriva bidrag till en antologi kring detta. Det kanske blir en e-bok. Ja, det vill jag gärna. Jag vill gärna bidra med ett afrikanskt perspektiv. Men även andra viktiga frågor dök upp. Kanske blir det så att vi som har disputerat lyfts fram på svenska kyrkans forskningsenhets hemsida. Namn och ämne samt några ord om vad vi kan bidra med i t ex föredragsform. Det kändes bra.

En som just nu har tjänstledigt för att fortsätta med sin forskning är Ann Aldén. Hon är kyrkoherde i Västra Skrävlinge, som bland annat innefattar Rosengård. Där är Svenska kyrkan en klar minoritet. Hon skriver nu ansatser till en missiologi. D v s vad är kyrkans uppdrag i vår kontext idag? Både vad gäller en sakramental närvaro eller vad gäller ett mer utåtriktat vittnesbörd i ord och handling. Spännande!

Träff för disputerade

Igår eftermiddag och idag fram till kl 15 har jag varit i Lund på träff för präster i Svenska kyrkan som har disputerat men som inte har tjänst vid något universitet. Och det har ju inte jag. Ännu! Det var ett spännande dygn. Igår fick vi en genomgång av förslaget till utbildningsreform i Svenska kyrkan. Det handlar om hur diakoner, församlingspedagoger, kyrkomusiker och präster skat utbildas i framtiden. Det brukar kallas för fyra olika profiler. I framtiden kommer det att heta fyra olika professioner. (Sedan finns ju andra yrkesgrupper i kyrkan: ekonomer, personalvetare, vaktmästare osv men nu handlar det om de som ingen annan utbildar. En som ska betala ut löner på en kyrklig arbetsplats kan ju klara sig med en helt vanlig ekonom/personalvetar-examen. )

Det kommer att bli stora förändringar. Diakoner har alltid utbildats vid diakoniinstitutionerna: Vårsta, Samariterhemmet, Ersta, Stora Sköndal och Bräcke. På sistone har de flesta gett utbildningen genom Ersta/Stora Sköndals högskola. Det ska ändras. Enligt förslaget. Nu ska diakonerna utöver sina fackutbildningar (framför allt sjuksköterska och socionom) få ett pastoralteologiskt år och det ges på ett nytt kyrkligt institut, som förmodligen kommer att ha 2 campus: Uppsala och Lund. Jag har gillat idén att en annan huvudman än Svenska kyrkans nationella nivå har gett utbildningen. Det är ju fortfarande en aktör inom Svenska kyrkan. Men nu centraliseras även detta. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag tror det är en maktfråga. Makten över utbildningen!

Församlingspedagogerna har tidigare utbildats på olika folkhögskolor. Framför allt Sigtuna och Jämnhög. Men nu ska även de få ett pastoralteologiskt år. På samma ställe som diakonerna. De enda yrkesutbildningar som gills är olika former av lärarexamen. (Förskollärare, fritidspedagog, grundlärare eller ämneslärare.) Det tror jag inte är bra. Varför ska en ämneslärare, som kan tyska och franska vara lämplig för kyrklig tjänst? Jo, det kan ju personen vara men inte p g a sin lärarexamen. Dessutom behövs väl lärarna i skolan? Dessutom ska församlingspedagogerna ha en tydlig inriktning på barn och unga. Jo, det är viktigt med barn och unga. Det kan vara en poäng att uppvärdera arbetet bland barn och unga men behövs inte ett pedagogiskt förhållningssätt bland vuxna och äldre? Jag är inte heltänd på denna del av reformen.

Kyrkomusiker kan delas upp i två grupper. Den ena är kantorerna, med en kortare utbildning, som fortfarande ska utbildas på folkhögskolor men få en pastoralteologisk termin, som jag också tror ska ges på samma plats som för diakoner och församlingspedagoger. Den andra gruppen är organister och de kan läsa upp till fem år vid musikhögskola och får också en termin men undrar om inte den integreras i de fem åren (Här har jag inte koll!).

Prästutbildningen blir också förändrad men inte så mycket. Det har mer att göra med vilka kurser på universiteten som blir valbara. Om jag fattar rätt kan man bara ha tre ämnen som huvudämne: Tros- och livsåskådningsvetenskap/systematik, Exegetik (d v s bibelvetenskap) eller kyrkohistoria. Tidigare har man kunnat ha beteendevetenskap som huvudämne.

Alla fyra professioner har dessutom 8 veckors praktik, verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Och vad ska man nu säga om detta? Tja, en reflektion är vad som händer med det vuxenpedagogiska arbetet om församlingspedagogerna inte ska jobba bland vuxna och präster inte får ha religionspedagogik som huvudämne? En annan reflexion är att så mycket ska strömlinjeformas och ändå inte. Varför ska bara församlingspedagogerna ha en åldersprofilering?

Kort sagt: Jag är nog inte överförtjust. Men grundfrågan är naturligtvis att Svenska kyrkan blöder. Medlemmar går ut, många gamla medlemmar dör, nya medlemmar kommer inte till i samma takt. Den ekonomiska basen minskar och tjänster dras in. I dagsläget finns det för många utbildningsplatser. Något måste göras. Men är detta svaret?

Goda samtal och goda möten i Birgittakyrkan

Ikväll hade vi den tredje samtalskvällen i Birgittakyrkan. Elden brinner i öppna spisen. En halvcirkel med stolar. Två personer inleder. Idag var det Jan och jag. Sedan samtal vi kaffebordet.

Denna kväll handlade det om vänskap och andra relationer. Vi hann med att prata om separationer av olika slag. Varför är det OK att starta en samtalsgrupp för sörjande om orsaken till sorg är dödsfall men inte lika OK om orsaken till sorgen är skilsmässa? Vi pratade om normer och fördomar som gör att relationer försvåras eller t o m förhindras. Flera hade sett TV-filmen "Torka aldrig tårar utan handskar" så vi pratade om sexualitet och HIV/AIDS.

Vi pratade också om vikten av goda samtal och vad som gör att goda samtal uppstår. Jag vill också påstå att vi faktiskt förde goda samtal kring kaffeborden.

Plötsligt knackar det på rutan. Fyra killar står utanför och ler. De bor i kvarteret bredvid och brukar hänga kring kyrkan. De är alltid sugna på mackor eller bullar. Jag tog ett fat, där det fanns precis fyra bullar och gick ut till dörren. Stor glädje!

Arkitekten som gjorde fönster från golv till tak hade en idé att det skulle vara nära mellan utanför och innanför. Ibland funkar det!

Journal of Theology for Southern Africa 40 years

Last week I was in South Africa and coincidentally I happened to be in Pietermaritzburg at the 40th Anniversary of the Journal of Theology for Southern Africa (JTSA). One of its former editors, James (Jim) Cochrane, gave a lecture as a tribute to the journal: Spiritual capacity, Spirituality and the Challenge of Freedom.

Before he started, the occasion was opened by Janet Trisk, current editor together with the general editor Gerald West. After a few words she gave over to the founder, John de Gruchy. He gave us a few glimpses from the early years of the publication and I was happy to hear that amongst names like Desmond Tutu and David Bosch he directly mentioned Axel-Ivar Berglund. Axel-Ivar was born by Swedish parents in South Africa not far from Pietermaritzburg. He studied theology in Sweden but returned to South Africa as a missionary. He worked with theological education in the Evangelical Lutheran Church of Southern Africa at Umpumulo, where pastors were trained before the education moved to LTI in Pietermaritzburg. Axel-Ivar also worked at the SACC and he holds a PhD at the University of Cape Town (UCT). Axel-Ivar has been and is still a great inspiration to me.

Back to the lecture. John de Gruchy was the first editor, Jim Cochrane the second. The third editor was Steve de Gruchy, late son of John and Isobel de Gruchy. Isobel, who is a poet and painter, was also present at the lecture. Steve was Dean at the School of Religion and Theology at UKZN and died in his fifties. I never had the opportunity to meet him but have understood that he was an exceptional theologian.

John spoke about the time when the journal was launched as “one of the darkest periods in the history of South Africa”. In 1972 the Prime Minister was B J Vorster and his brother, J D Vorster was an influential Dutch Reformed Church clergyman. As far as apartheid was concerned church and state went hand in hand.

Echoes of our time

Much has happened since then but Jim Cochrane started his lecture by talking about the Marikana shootings, saying that many draw parallels to Sharpeville and he concluded:

We are not the society we promised to become …

He gave a number of examples like HIV and AIDS, the refusal by some privileged whites to reconcile, corruption, syndicates having come to SA, violence against women and children but also against men, crime, and most of all the growth of the gap between rich and poor.

But then he told the story about Dr C V Pillay trying to fight corruption at Madwaleni rural hospital in Eastern Cape. Prof Cochrane spoke about the need for another kind of spirituality and he asked if and how theology in South Africa today has taken up this responsibility.

The lecture was divided into three parts. “Echoes of our time” was the first. The next was:

Possibilities

He spoke about a capacity that human beings have: the capacity to imagine new possibilities and bring them into being. We are created in the image of God. In latin: Imago dei. The key insight being that this also is a spiritual capacity. We can imagine a just society and bring into being.

So he turned to the third part:

Freedom and responsibility

The task of theology today is to address the new possibilities. The society is in dire need of courage, passion, rigour, seriousness and hope. This could be a contribution by theology.

After the lecture we had the opportunity to ask questions. Two interesting comments came from Sue Rakoczy (at St Joseph’s Theological Institute in Pietermaritzburg) and Clint Le Bruin (at School of Religion, Philosophy and Classics at UKZN). Sue asked when the first woman had an article published in the JTSA. According to Cochrane probably in the beginning of the 1980s. Clint introduced himself as a rather young theologian and asked for forgiveness being rude, when he asked whether Cochrane wasn’t just an old professor saying that things were better before. Clint himself experiences that the theology of today is vibrant. So these two persons gave voice to two groups (women and youth) who haven’t always been taken serious in South Africa.

The answer from Cochrane was that things are worse now. And it is not only a South African phenomenon. All over the globe the credo of our time is: Me, me and mine, mine. But there is hope. There are possibilities. Cochrane saw as one possibility the shift of theological language and he actually gave an example from a charismatic church. (Although he is not a charismatic Christian in that sense of the word).

It is a great privilege to be able to join this context of responsible theologians early next year. Hopefully I can also make a contribution.

Janet Trisk

Isobel and John de Gruchy and to the right Gerald West

Jim Cochrane

Konstitutionell monarki - omöjligt med tanke på Ojnareskogen!

Så är det mer eller mindre bevisat. Det är omöjligt att ha en kung, som inte får ta ställning politiskt. Jag läser följande på fältbiologernas hemsida om ett miljöpris, som kungen brukar dela ut:

WWF och Minplanet.se utser varje år Årets Miljöhjälte. Juryns val är fältbiologen Alva Snis Sigtryggsson /,,,,/ Kungen vägrade att dela ut priset och hovet säger att Ojnareskogskampen som Alva delvis fått sitt pris för är en för kontroversiell fråga. Om kungen väljer att inte dela ut priset för att inte ta ställning i frågan, så är ju det ett mycket större ställningstagande att välja att inte dela ut priset. Vinnaren utses inte av kungen utan av folk som röstat samt en jury.

Vad ska vi säga? Befria kungen! Självklart ska han, som alla andra medborgare, få ha en uppfattning om Ojnareskogskampen. Annars måste lösningen bli att han inte får han några som helst uppdrag eller positioner, där han kan tvingas ta ställning.

Säkert kan vi hitta ett system med någon form av statschef som får säga vad hon eller han tycker. Republikanska föreningen har på sin hemsida ett förslag till ny författning. Flera olika varianter antyds. Ett förslag är att välja en statschef genom allmänna val, där dels de politiska partierna kan nominera, dels nomineringsgrupper på minst 20 000 personer. Ett annat sätt skulle vara att helt enkelt välja en monark, som man gjorde på medeltiden. Ytterligare ett sätt att låta riksdagens talman få titeln statschef. För mig står det dock klart att nuvarande system inte håller.

Man kan läsa mer på minplanet.se eller Världsnaturfondens hemsida. (Som inte kommenterar att kungen avstod från att dela ut priset!)

Media som skriver om detta är bland andra: SvT, Aftonbladet och DN

På flygplatsen – på väg till Sverige

Igår besökte vi universitetet. Det var Olof, som har ansvar för kontakterna med Södra Afrika och jag. Efter att ha träffat diverse personer (delvis med Olof, delvis själv) fick jag en relativt klar bild av situationen.

När jag sökte tjänsten som teolog i Södra Afrika och sedan fick den, hette Dekanus för ”The School of Religion, Philosophy and Classics” Isabel Phiri. Hon har sedan dess slutat och arbetar nu i Geneve. Den nya dekanen finns is Durban och heter Johannes Smit. Mitt CV har skickats till Phiri och just nu verkar det som om det kommit bort. Sådant kan hända. Hela universitetet befinner sig i en stor omorganiseringsprocess och det är inte så mycket att säga om det.

Det känns bra att jag varit personligen på universitetet och gjort mig en bild av vem jag bör kommunicera med och på vilket sätt. Därför är det nu min uppgift att uppdatera mitt CV, skriva en redogörelse över varför just jag bör accepteras som gästföreläsare vid universitetet och vad jag kan bidra med. I bästa fall får jag detta klart före torsdag den 24 oktober. Den som ska handlägga frågan behöver en vecka på sig att göra en ansökan, på mina vägnar och sedan ska frågan behandlas vid ett möte med Higher Degrees Committee den 1 november. Då är processen igång. Antingen blir jag accepterad som Honorary Research Assitant eller Honorary Lecturer. Vari skillnaden består har jag inte riktigt koll på men förmodligen har jag som Lecturer mer kontakt med studenterna. Tror jag!

Ett annat scenario är (teoretiskt) att jag inte blir antagen. Då får vi se vad som händer. Nu kunde kanske vän av ordning tycka att detta borde vara fixat innan jag anställs och framför allt innan vi flyttar. Jo, men tillvaron är inte alltid så välordnad. I morse, när vi bad morgonbön, läste vi från bergspredikan (Matt 6:4a):

Gör er därför inga bekymmer för morgondagen.

Bra övning, detta.

Ett annat, potentiellt bekymmer, var ju bostaden. För en stund sedan skakade vi hand med kyrkans eget fastighetsbolag (Property Management Company) angående ett hus, som ligger på gångavstånd från universitetet. Det är stort men inte så dyrt. Det som är spännande att det på tomten finns ytterligare ett hus, där det bor tre studenter. De kommer att bo kvar och vi får på det sättet en bra ingång i samhället. Studenterna har eget kök, tvättstuga etc. VI kommer att samsas om en del av trädgården. Huset kommer att vara inflyttningsklart i januari när vi anländer. Inga bekymmer! Stor källa till tacksamhet.

Med andra ord stavas inställningen till universitetstjänsten: Förtröstan! Inga bekymmer. Åtminstone är det läxan som jag stavar på för tillfället.

Fastighetsbolaget bjöd oss på mat mitt på dagen. De firade ”Chefens dag”. Vi fick vara med! Sedan såg vi oss omkring i vår nya hemstad efter nyår och åkte så småningom mot flyplatsen. Nu sitter vi återigen på OR Tambo i Johannesburg. Mycket att tänka på. Inga bekymmer!

Another day

Breakfast, morning devotion, discussions about theological education. And just before lunch an appointment with one of the agents. Today we have looked at four possible houses. We did not make up our minds yet but we are even more optimistic now. It would really mean a lot to settle the housing issue before we leave. In the late afternoon we had bilateral consultations meaning that the delegation from ELCSA (Evangelical Lutheran Church in Southern Africa) met with us, four representatives from CoS (Church of Sweden). Open minded talks. Tomorrow we are going to close the consultation and at 2 pm Olof (responsible for Southern Africa affairs at Church of Sweden) and I will have a meeting with Dr Khumalo, who is the Dean of the School of Religion, Philosophy and Classics at the University of KwaZulu-Natal (UKZN). I look forward to meeting him.

Hus och utbildning

Dagen har haft två fokus: dels har jag besökt en del mäklare, dels har vi diskuterat teologisk utbildning i Södra Afrika. Letandet efter hus kommer att fortsätta under tiden vi är kvar i Pietermaritzburg. Kanske kan vi presentera något innan vi kommer hem men säkert är det inte.

Så låt mig skriva några rader om teologisk utbildning. Ett skäl att vi ska börja arbeta i Sydafrika är just detta, att Svenska kyrkan stödjer utbildning och folkbildning i olika delar av den världsvida kyrkan. Det är en del av vår tradition. På den klassiska missionsstationen fanns alltid tre hus. Ett hus med ett kors på taket (kyrka), ett hus med ett kors på väggen (sjukhus) och ett hus med en klocka på väggen (skola). I Pietermaritzburg finns dels University of KwaZulu-Natal, där jag ska arbeta, dels Lutheran Theological Institute (LTI). Idag fick vi besöka LTI och även metodisternas seminarium. Det senare är helt nybyggt. Inga pengar har kommit från utlandet utan man har samlat in pengar i sina församlingar i Sydafrika. Det har kostat kring 120 miljoner Rand. (Ungefär lika mycket i kronor.) Vi var imponerade! Man började med att ställa frågor: Vad är kyrkans uppgift i Sydafrika på 2000-talet? Vilken typ av ledare behövs, för att fullgöra denna uppgift? Hur ska vi kunna utbilda den typen av ledare? Sedan byggde man seminariet och skrev sin läroplan.

Arkitekturen stödjer också grundtanken. Kapellet heter: ”Chapel of Christ the Servant”. Vi träffade direktorn, Peter Storey (som även var ordförande i SACC en tid). Han talade med glöd om seminariets värderingar och om tjänande. Självklart har ordet ”servant” en negativ klang efter decennier av apartheid men just därför måste kyrkan återerövra begreppet.

Längst bak i kyrkan finns Sydafrikas största kyrkport. Dörrarna är 49 kvm vardera. När man öppnar dörrarna försvinner kyrkans bakre vägg. Den arkitekturen berättar om en kyrka som är öppen för alla. Starkt!

Det nästan häftigaste är namnet på biblioteket: ”The Nelson Mandela and Robert Sobukwe library”. De flesta vet vem Mandela är. Sobukwe är mindre känd i Sverige. Han satt också på Robben Island. Han ledde en befrielserörelse, som fortfarande finns kvar men som är ett väldigt litet parti: PAC (Pan Africanist Congress). Men de var stora på 50- och 60-talen. Det var den organisationen som organiserade protestmarschen i Sharpeville som den 21 mars 1960 slutade i en massaker av sällan skådat slag.

Sobukwe var förmodligen en större ledargestalt än Mandela. Man kunde inte döma honom till ett långt straff så därför stiftades varje år en särskild lag, vars enda innehåll var att hålla Sobukwe fängslad. Han hölls isolerad och sattes sedan i husarrest i Kimberley, där han dog i cancer 1978. Förmdoligen är biblioteket i Pietermaritzburg ett av få exempel, där Sobukwe och Mandela nämns i samma mening. Om jag förstår det hela rätt var Sobukwe, liksom Mandela, metodist.

När vi sedan kom till LTI kändes det påtagligt att den lutherska kyrkan inte lyckats kraftsamla kring utbildningen på samma sätt som metodisterna. Det finns många skäl till detta. Framför allt att den lutherska kyrkofamiljen fortfarande bär apartheid inom sig. Det finns ett par vita, tysktalande kyrkor, vid sidan om den stora svarta kyrkan, som vi samarbetar med. Det är uppseendeväckande att man inte lyckats bättre. LTI är ett samarbete mellan dessa kyrkor men det går inte särskilt bra. Det ska bli spännande att se om vi kan komma med något bidrag i denna såriga situation.

På LTI träffade vi dock Pontso, som vi nu träffat tre dagar i rad. Det känns både roligt och viktigt att knyta tidiga kontakter med studenterna.

At the Lutheran Theological Institute

This morning we go up before 7, had a nice breakfast and went to the Lutheran Theological Institute. We got the information yesterday, that the morning service would start at 8. So it did. Although the church was almost empty. The church bell rang. In the procession were a priest and a number of theology students. After about 30 minutes the church was almost full. The students did almost everything up to the Eucharist. The priest gave the absolution, read the words of institution and gave us the blessing.

It was a very nice and inclusive service. We think we heard three different languages. Most of it was in English, some in isiZulu and even e few parts in either seTswana or seSotho. It was not a long service. Only 1,5 hours (which is a pretty short service in South Africa). We sang out of an American Lutheran hymnbook, which is quite common in English speaking Lutheran congregations in South Africa.

At the end of the service we were asked to introduce ourselves (which is quite common). After that those who had celebrated their birthdays during the week were asked to rise. We are used to all this. We felt at home!

Most of all we liked the sermon. One of the students preached in that African, powerful way. A loud voice and a strong message. Today about wealth. The preacher said there is nothing wrong in being rich. It’s when we prioritise the wealth before God that the problems start. He spoke about this in general and the situation in South Africa today in particular. He especially addressed those students in the congregation who study to become medical doctors, lawyers or others who might get well-paid jobs in the future. He challenged them and urged them to always think about the poor. This is maybe one of my future students! I like!

After the service we met a young women from Mozambique with a “pearls of life”-bracelet. She had visited Lund in 2007 for the 60th Anniversary of the Lutheran World Federation and that’s when she got the pearls of life. We also spoke to Pontso, a young student we met yesterday. And we had a chat with the priest, one of my future teacher colleagues.

The rest of the day we have been going around in Pietermaritzburg just to get a picture. It is a nice city with a lot of hills. We got a copy of the local newspaper, the Witness, and especially the Property part, issued every Saturday. So in the late afternoon I have spent some time in front of my laptop to prepare for tomorrow. I will visit a number of real estate agencies and right now both Kristina and I feel quite optimistic.

A very good first day in Pietermaritzburg. Our home the next three years.

Framme i Pietermaritzburg

Så var vi då framme vid resans mål. Med undantag av resan till Kastrup, som var något försenad (men inte så det gjorde oss något) har allt gått som på räls. (Ja, flyg kan gå ”som” på räls.) På flygplatsen i Maritzburg (smeknamn på den plats, som blir vårt hem några år framöver) kunde vi dels träffa vännerna Lorna och Mike, samt hyra en bil. Vi åkte tillsammans till Town Bush Valley och åt lunch. Trevligt att träffas efter några år. Mike redigerade min avhandling och vi lärde känna familjen när vi bodde i Sydafrika för 6 år sedan.

Våra vägar skiljdes efter lunchen och vi åkte för att leta reda på vårt boende. Den person som satt inne med uppgifterna har vi inte fått tag på. Ett tag svävade vi därför i ovisshet men hustrun tog tag i problemet, ringde en präst och universitetslärare vi känner, och efter en stund hade vi en adress att åka till. (När vi fick hjälp att ringa till lodgen fick vi dock veta att Mr and Mrs Goranzon inte fanns på gästlistan. Samt att det nog inte fanns några rum att få tag på, eftersom det är en stor cykeltävling i Pietermaritzburg imorgon och allt är fullbokat.) Vi åkte i alla fall till Ascot Inn och där fanns en bokning på Anders och Kristina. (Utan efternamn!) Så bra! Nu sitter vi på rummet och snart ska vi äta kvällsmat. Det blir med all sannolikhet en tidig kväll. Imorgon firar vi gudstjänst på Lutheran Theological Institute kl 08.00 – om Gud vill. (På latin: Deo Volente. På arabiska: insha'Allah.)

OR Tambo

OR Tambo is the name of the international airport in Johannesburg, South Africa. (Tambo was President of ANC in exil until 1990 when he could go back to South Africa. He didn't make if for 1994. He spent a lot of time in Sweden where he also got treatment when he was sick.) We just arrived and are waiting for our connection to Pietermaritzburg. The weather is cool and a bit cloudy. But we are happy! We managed to sleep well and soon we will meet old friends from South Africa.

Kastrup

Såhär skrev jag för en stund sedan på tåget (på FB):

Tåget till Kastrup är försenat. Men vi la in detta i beräkningen. Hade 4 timmar på Kastrup. Tåget är nu drygt 30 min sent och slutstationen blir Malmö. Skönt att vi räknade med något liknande. Vi klarar nog även med tågbyte i Malmö. Marginal för det oförutsedda, skulle svärfadren sagt!

Men nu är vi på Kastrup, incheckade och dessutom har vi ätit. Varsin kopp kaffe och så småningom en god bok. (Om man nu kan kalla "Hunger games" goda böcker?) Incheckningen var spännande. Det är själv-service och när jag la in sittplatserna kom det ut helt andra sittplatser. Då mindes jag att jag, när jag köpte biljetterna, hade problem. Jag la in sittplatser då också. Det var dessa som kom ut på våra boarding-pass. Men varför på olika ställen?

Jo, jag satt med två laptops bredvid varandra, för att kunna boka varsin biljett (så fungerar det bokningssystem vi har via Svenska kyrkan. Vi har olika konton, hustrun och jag). Nåväl, när jag tryckte OK på min dator gick beställningen iväg men när jag sedan tryckte OK på hustruns dator tog det stopp. Jag fick göra allt från början. Senare förstod jag att den prisnivå jag valt bara hade en biljett kvar och den knep jag. Hustrun fick en något dyrare biljett. Och även sittplatser, som inte var bredvid mig.

Men den mycket trevliga personen i "baggage drop" kunde fixa det hela, så nu kommer vi ändå att sitta bredvid varandra. Tredje gången gillt!

Motherland - here we come

Tomorrow morning we'll leave for South Africa. Just a short trip. To find a place to live in. To meet colleagues. To network with Southern African fellow Christians.

It is in deed a special feeling to prepare for a journey to Africa. Some scholars are of the opinion that all human beings come from Southern Africa. Be that as it may. For us, going to South Africa means to travel to our second home country.

English lesson

We really learn useful things when we meet our teacher, David, from Semantix. Last time about prepositions like "in", "on" and "at". Look at the illustration:

On the timeline you say "in August 2012", because it is such a wide timeframe. The closer you get to the point you switch to “on”. Consequently the phrase is ”on a Monday” but ”at 8 o’clock”. Likewise we live “in” Kalmar, “on” Skogsliden “at” no. 59. Isn’t it beautiful. Who said English is difficult? (I’m sure there are thousands of exceptions but allow me to be happy at least this day!)

Pristagare

Lady Gaga och Pussy Riot har fått John Lennons fredspris. Grattis! Men i morse fick Världsbutiken i Kalmar den tredje Fairtrade-utmärkelsen från Fairtrade City Kalmar. Om detta kan man läsa i bl a Barometern. Och på kommunens hemsida.

På fotot intill finns mer eller mindre synligt: Ingela Carlsson (ordförande i styrgruppen för Fair Trade City Kalmar), Olof Hultén (kassör i Världsbutikens styrelse), Li Lerman (ledamot i Världsbutiken), Johan Sanne (ordförande i Värdslbutiken just nu) Charly Hultén (ledamot), Anders Göranzon (ledamot), Bertil Dahl (kommunalråd).

Bertil delade ut priset och motiveringen löd:

Med ideella krafters hjälp jobbar Föreningen Världsbutiken i Kalmar mycket energiskt med både informationsspridning och opinionsbildning för en ökad medvetenhet om rättvis handel och en rättvisare global handel. Detta också i samarbete med andra organisationer. Föreningen har också hela tiden visat mycket stort engagemang i det lokala arbetet för Fairtrade City Kalmar, inte minst via sin Världsbutik.

Tack för bra insatser för en rättvisare värld!

Priset delades ut på Ben & Jerry´s i Kalmar vid en frukost i morse. Trevligt! Men vi hoppas också att utmärkelsen och uppmärksamheten ska leda till att vi får en ny lokal eller en partner att dela lokal med.

Skilj kyrkan från staten!

Är inte kyrkan och staten redan skiljda åt? Skedde det inte redan vid millennieskiftet? Ja och nej. Fortfarande finns en, av riksdagen stiftad, lag: Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan, som styr kyrkans väl och ve. Enligt succesionsordningen ska regenten och tronföljaren vara av den rena evangeliska läran (läs: tillhöra Svenska kyrkan). Dessutom har fortfarande de flesta riksdagspartier motsvarande organisationer för påverkan i kyrkoråd och kyrkomöte.

Denna fortfarande starka koppling till staten gör sig påmind nu när Svenska kyrkan snart ska gå igenom en stor omorganisation. Svenska kyrkan ska enligt lagen om Svenska kyrkan vara rikstäckande. Hur kan en kyrka vara rikstäckande? En kyrka som i grunden är en organisatorisk konstruktion kan naturligtvis vara rikstäckande. Det räcker med att ha ett kontor i Uppsala och kalla hela Sverige för Uppsala församling. En präst och högmässa varje söndag i Domkyrkan. Så får folk ta sig dit om de vill och kan!

Men kyrkan är ju en organism. I kyrkan finns människor. Huruvida vi är rikstäckande eller ej är en betydligt svårare fråga att avgöra.

Om några veckor ska Svenska kyrkans kyrkomöte besluta om en ny organisation. Utredningen hade namnet ”Närhet och samverkan”. Problemet var (och är) att många församlingar inte har kandidater till kyrkoråden. Ett annat problem är att vissa beslut fattas på församlingsnivå (de inre, s k mjuka frågorna) och andra beslut fattas på pastoratsnivå eller samfällighetsnivå (de yttre, s k hårda frågorna. T ex personal, fastigheter mm). Uppdelningen är felaktig. Den grundar sig på en västerländsk dualism där kroppen och själen inte hänger ihop. Naturligtvis måste det vara samma beslutande församling som tar hand om personalfrågor och verksamhetsfrågor. Inte kan man skilja ut fastighetsfrågor som något mindre viktigt? Så långt är jag med förslaget.

Men det finns ett dilemma i nuvarande konstruktion som måste lösas: de minsta kyrkoråden kan inte hantera personalfrågor. Kunskapen saknas liksom resurserna. Vi måste samverka! Det gör man i pastorat. Men samtidigt ska församlingarna besluta om verksamhetens innehåll. Det blir skevt. Därför är nu förslaget att flytta även verksamhetsfrågorna till pastoratsnivån. Vad som händer då är att pastoraten i stort sett blir församlingar. Det är också på denna nivå som det kommer att finnas kyrkoråd. Det som förut kallades församlingar blir distrikt. Där finns församlingsråd.

Problemet är att kyrkans tradition känner just församlingen som själva basenheten. Vi säger att församlingen är en pastoral nivå. En nivå där saker och ting händer: En nivå där det firas gudstjänst, och undervisas. En nivå där diakoni och mission äger rum. Pastoratet eller samfälligheten är inte en sådan nivå. Har aldrig varit och ska inte heller vara. Men nu, i det nya förslaget, blir i praktiken det som kallas pastorat själva församlingen. Fair enough. På många håll kan det fungera. Men inte i stora städer som Göteborg, där pastoratet skulle kunna omfatta 300 000 kyrkotillhöriga. Om detta pastorat i själva verket är en församling förstår man att kartan och verkligheten inte längre stämmer.

Efter att ha funderat mycket på detta tror jag att jag egentligen är mot den nya ordningen. Men jag vill heller inte ha kvar den gamla. Hur ska då ekvationen lösas? Min lösning består i att ta in en annan av Svenska kyrkans pastorala nivåer. Stiftet! Biskopens ansvarsområde! Såhär tänker jag (och jag har nog skrivit om det förut - i en annan bloggpost). Gör fler och mindre stift i Svenska kyrkan. Kanske ett 50-tal. Sälj biskopspalatsen. Utrusta biskoparna med enklare kläder och biskopsstavar i trä (om de inte redan har det). Anställ kompetenta personalvetare på stiftskanslierna samt fastighetsfolk som kan sin sak. Se till att alla anställda blir anställda av stiften och att alla fastigheter ägs och sköts av stiften.

Behåll de små, nära församlingarna. Skapa enkla, obyråkratiska kyrkoråd, som väljs vid en kyrkstämma dit alla kan komma. (Den som är sjuk kan rösta via ombud!) Kyrkoråden får hand om sin egen ekonomi och bestämmer själva hur många anställda de ska ”köpa” av stiftet. Någon form av grundläggande avtal skrivs angående fastigheterna. Har man inte råd med en fastighet inleds en process att sälja, stänga eller spränga.

Internationella vardagshjältar

Igår kväll, fredag, samlades drygt 25 personer i Birgittakyrkan i Kalmar. Internationella ombud i Svenska kyrkan. Det är människor som av fri vilja lägger en fredagskväll på globala frågor. Imponerande. Folk kom från Algutsrum och Glömminge på Öland. Från Halltorp, Voxtorp, Ljungby, Dörby, Hossmo, Ryssby, Domkyrkoförsamlingen, S:t Johannes och S:ta Birgitta. Åldersmässigt rörde det sig om personer mellan 30 och 75. En viss övervikt av pensionärer. Hanne kom i god tid och vi hjälptes åt med fikat. När folket trillade in brann en eld i öppna spisen och det fanns kaffe, te, saft, mackor och kakor. Men först gick vi in i kyrkorummet för en kort andakt. Först en psalm från Sydamerika, sedan en bön från Afrika och sist en psalm från Asien. Vi tillhör den världsvida kyrkan.

När vi ätit våra smörgåsar framför den öppna spisen och pratade vi om temat för årets julinsamling: Ge alla barn en framtid utan våld. Sedan satte vi oss i en cirkel och delade erfarenheter från hur vi i de olika församlingarna planerar inför julinsamlingen. Det är fantastiskt att höra om den iver som finns. I vissa församlingar gör man så klart mindre och i andra mer. Det beror på vilka resurser som finns. Det verkar i alla fall som om Domkyrkoförsamlingen och S:t Johannes församling ska ge sig ut i vimlet på Larmtorget på 1:a söndagen i advent, som också är skyltsöndag. Traditionell insamling med bössor! Bra!

Men vi pratade också på djupet om varför det är viktigt att Svenska kyrkan finns med som en aktör bland andra i världen. Många organisationer samlar in mer pengar och ger mer katastrofbistånd. Men vi tror att vi som kyrka har möjlighet att jobba mer långsiktigt. Genom de kontakter vi har med kyrkor över hela världen – ett oerhört finmaskigt nätverk – är vi insatta i ett sammanhang som har potential att påverka över längre tid och på djupet. Ett sammanhang, som gör att även vi påverkas och ändrar vår livsstil. Därför var det självklart att vi också talade om Fairtrade och hur vi, genom vår konsumtion, kan bidra till förändring. Passande nog, eftersom de två kommande veckorna är Fairtrade-veckor.

Du som läser detta kan bidra på ett mycket enkelt sätt. Torsdagen den 18 oktober avgörs Fairtrade challenge. Det är en lustbetonad tävling, där länderna i Norden ser vem som dricker mest fairtrade-kaffe eller -te. Anmäl fikapausen på jobbet eller elvakaffet med grannarna. Klicka här:

Inspiration fick jag i alla falla av att tillbringa ett par timmar på fredagskvällen tillsammans med drygt 25 vardagshjältar!

The Marikana shootings, justice and healing

Today I come across two reactions to the Marikana shootings. Both are expressed by church leaders in South Africa. I think they relate to one another although they don’t address the same aspects.

The Anglican Archbishop of Cape Town, Thabo Makgoba, has a blog. This week he publishes a letter to the President of South Africa, Jacob Zuma. In the letter the Archbishop strongly urges the President to make state funded legal representation available to families of those mine workers, who were killed at the Lonmin mines in Marikana in August this year. Apparently the Government is funding the legal representation of the police, who killed mine workers but similar legal support is not being extended to the miners themselves nor to the families of those who lost their lives. It is not often that the Archbishop nowadays writes this kind of appeals to the President. Former Archbishop, Desmond Mpilo Tutu, often did so. It is a good sign. Archbishop Makgoba ends his letter in the same tradition as Tutu used to do:

Please be assured that you remain always in my own prayers, and those of the Anglican Church of Southern Africa, that God will bless you with his wisdom and grace to follow his best paths in all you do, so that you might be a blessing to this nation, and to all its people.

Yours in the service of Christ

+Thabo Cape Town

Another example where the Marikana shootings are commented on comes from Fr Michael Lapsley, also an Anglican Church leader. He is the founder of the Institute for Healing of Memories. In an interview in the Mail and Guardian he is described as a struggle veteran who became a healer. A letter bomb in 1990 shattered both his ear drums, destroyed one eye and blew off both hands. He then discovered his new calling, namely to become a healer of the South African nation. He says that the Marikana shootings is the latest example that South Africa is still a traumatised nation.

We need to find a way of listening to each other and not simply shouting past one another. But that also needs to be coupled with the challenge that the income distribution between rich and poor in South Africa is the most unequal on earth. We need to speak not only about poverty but also about greed.

I hope that many more Church leaders start to voice their critique. To me it brings hope. Do we hear a voice like this in Sweden? Well, it happens that our own Archbishop, Anders Wejryd, writes letters to our Prime Minister. Last year he critisised the Swedish Government for voting against the Palestinian application to join United Nations' cultural organisation UNESCO. He also strongly opposed Sweden’s arms export in an article in Dagens Nyheter last year. But when does he critisise the Government for injustices in the Swedish society?